Venezuela 2017

Vad händer i Venezuela? På nyheterna kan man höra om våldsamma kravaller, om dödande och om en alltmer diktatorisk regim……..På Aktuellt säger Bert Sundström att ”oppositionen haft fog för sina misstankar” att valet till konstituerande församling varit ett steg mot ”införandet av diktatur”. På borgerliga ledarsidor hör vi samma tal och uppmaningar om att ”ingripa”.

Detta sätt att tala om Venezuela är inte nytt. Liberaler och högermänniskor har allt sedan Hugo Chavez blev president 1998 talat om Venezuela som en diktatur och Chavez som diktator, trots att han valts och valdes ett flertal gånger i demokratiska och internationellt kontrollerade val. Men har de rätt denna gång?

Även inom vänstern i Sverige hörs nu dessa tongångar. Häromdagen kunde vi läsa en artikel av Lars Palmgren i ETC som helt sågade ”chavismen”.

Jag har tidigare skrivit positivt om Chavez och utvecklingen i Venezuela. Men under senare år har jag inte skrivit om Venezuela. Uppenbarligen har mycket förändrats. Frågan är om det trots all propaganda (för och emot) och förenklad och USA-styrd nyhetsförmedling går att se vad som är huvudfrågan för oss som är vänster i Sverige, långt bort från Venezuela.

 

Vad uppnådde Chavismen?

Det var 1998 som Hugo Chavez valdes till president i demokratiska val där han fick 56,2 procent av rösterna. Fram till sin död 2013 omvaldes han ett flertal gånger med betryggande majoritet. Han vann också några folkomröstningar och förlorade en folkomröstning under sin tid som president. Internationella bedömare som Carter Center bedömde valen som demokratiskt korrekta.

Tidigare hade de rika tagit allt av oljeinkomsterna. Under dessa år använde regeringen istället oljepengarna till att minska fattigdomen och klyftorna. Analfabetismen utrotades, utbildning blev gratis från dagis till universitet, barnadödlighet och undernäring minskade, sjukvården blev fri och antalet läkare per innevånare steg. Jord som tillhört storgodsägare men legat i träda delades ut till bönder. Trots att Venezuela fortfarande var ett motsägelsefullt land med enorma problem så växte hoppet bland de fattiga i samhället. Detta tror jag stämmer och är viktigt att inte glömma.

 

Krisen

2014 gick landet in i en lågkonjunktur. Den förvärrades av det sjunkande oljepriset. Oljan är den helt dominerande exportinkomsten och har tyvärr till och med blivit ännu mer dominerande. Naturligtvis har detta slagit hårt mot de förbättringar för de fattiga som uppnåddes tidigare. Sjukvården och andra delar av välfärden har hamnat i en kris. Men det är nog också så att olika brister och fel inom den ”chavistiska” rörelsen blivit alltmer tydliga under den nuvarande krisen. Den omfattande korruptionen där delar av den nya maktens människor skor sig är en sådan sak, som verkar trovärdigt belagd.

Men vad som väl också blivit tydligt är att varken Chavez eller Maduro på något avgörande sätt ingripit mot den ekonomiska härskarklassen och – bortsett från oljeinkomsterna – omfördelat tillgångarna i samhället. Istället fortsatte man att i huvudsak lita till oljeinkomsterna för att genomföra välfärdsåtgärder. Fattigdomen ökar nu igen men de rika har inte drabbats eller tvingats avstå.

Efter några år som president började Chavez tala om socialism. Men några avgörande steg för att omvandla samhället i socialistisk riktning har inte tagits. Därför finns också en mycket stark kapitalistklass som både kan sabotera samhället genom sin ekonomiska makt och föra ut stora belopp till andra länder.

 

Att inte se det verkliga hotet

Regeringen i Venezuela och de delar av staten som den har kontroll över kan säkert kritiseras för odemokratiska övergrepp och metoder. Men för att den kritiken ska bli rättvis måste den också ses i sitt sammanhang.

En sak som är märklig med rapporteringen från Venezuela är det sätt som oppositionen och dess protester beskrivs på. I likhet med högern och överklassen i flera andra Latinamerikanska länder är den venezolanska högern varken främmande för våld eller odemokratiska metoder. Den har också starka band till den store grannen i norr, en koppling som alltför många gånger drabbat folken i Latinamerika. Demonstranternas våldsamhet har varit av en typ som nästan får det ”svarta blocket” vid G20-mötet att framstå som fredliga. När Palmgren skriver att han har lite svårt att förstå vilka som skulle kunna göra en kupp mot regeringen så verkar det för mig som om han är blind för denna höger. År 2002 skedde ju också en sådan USA-stödd kupp mot Chavez. Den varade i 47 timmar men misslyckades tack vare en stark folklig mobilisering till stöd för den demokratiskt valde presidenten. Jag har aldrig hört några svenska borgerliga politiker kritisera denna kupp, sina politiska vänner som deltog i kuppförsöket eller USA som stödde det.

Så här på avstånd kan vi ha olika åsikter om Maduros regering och den politik man för. Det verkar (som jag redan sagt) helt klart att det finns omfattande problem både med korruption och med brist på demokrati. Det är också helt avgörande att man inte lyckats minska beroendet av inkomsterna från oljeexporten och att man har att förhålla sig till en uppretad och fortfarande mäktig kapitalistklass vars makt inte beskurits på något avgörande sätt. Men detta kan jag – oavsett om det är rätt eller fel – tycka utan att det har någon större betydelse. Dessa frågor kan bara lösas av en verklig folkrörelse i Venezuela.

Vad som däremot har betydelse är det verkliga hot som finns från Venezuelas höger tillsammans med USA. Detta hot tror jag är mycket reellt och inget vi kan bortse från. Palmgren gör i sin artikel en stor sak av att Maduro inte är en Allende. Men Venezuelas höger har alltför mycket gemensamt med den chilenska höger som slöt upp bakom Pinochet. Om de tar makten så kan vi ge upp alla tankar på både social rättvisa och demokrati för en lång tid. Därför måste vi framförallt argumentera mot dem inom svensk borgerlighet som talar för ingripanden. Dessa ”ingripanden” har vi sett för många av under alltför lång tid av historien.

Intressant?

Läs andra bloggar om Venezuela

I Venezuela sörjer man Chavez.

Hugo Chavez är död. I Venezuela sörjer människor som fått ett bättre liv under Chavez presidentperiod öppet på gatorna.

Här i Sverige låter det annorlunda från TT-notiser med i huvudsak negativa, vinklade eller direkt felaktiga omdömen eller som från vår utrikesminister Carl Bildt som säger att Venezuela ”måste få ett tydligt och trovärdigt demokratiskt styre

När det gäller demokratin så finns det säkert saker att kritisera i Venezuela liksom i alla länder. Men för det första så har Chavez vunnit i en mängd demokratiska val och snacket om den ofria pressen är direkt osanning då de allra flesta medier i Venezuela är privatägda och mer eller mindre aktivt bekämpar regeringen.  Dessutom blir proportionerna så konstiga om man jämför med inlägg från Bildts kollega försvarsministern angående demokrati i Saudiarabien. Högern verkar alltid bli mest intresserad av demokratifrågan då de rikas privilegier eller äganderätten till stora företag hotas.

I en ideal värld skulle vi inte vara så beroende av olika ledare. Men även i de mest demokratiska system eller organisationer har ledare av olika slag en mer eller mindre stor betydelse. Utan tvivel var Chavez en ovanligt betydelsefull och viktig ledare i kampen för ett mer rättvist Latinamerika. Jag hoppas bara att han inte var för viktig. Förhoppningsvis kommer de rörelser som byggts upp och stått bakom honom fortsätta denna kamp, få fram nya ledare och stärka demokratin.

Relaterade inlägg:

Hugo Chavez

Det är inte bara börsen som går framåt i Venezuela

Saudiarabien är definitivt ett ovanligt ruttet äpple men annars är demokratifrågan lite mer komplicerad

Skulle försvarsministerns slirande kunna leda till en fördjupad diskussion om demokrati.

Media: AB1, AB2, SvD, Expressen, GP, DN1, DN2

The Nation

Bloggat:  Svensson, Annarkia

Läs andra bloggar om Venezuela

Intressant?

Det är inte bara börsen som går framåt i Venezuela.

Bland de mer udda nyheter som man kunnat läsa om de senaste dagarna var det faktum att börsen i Venezuela ökade mest av alla världens börser 2012; upp ungefär 300 procent. Man förklarar det med att Caracasbörsen är ”liten med begränsad handel i ett litet antal bolag där få utländska investerare vågar satsa” eftersom de är rädda för förstatliganden. Oavsett hur det är med den saken – och aktieuppgångar tror jag inte brukar vara till någon större glädje för de flesta människor – så finns det viktigare saker som är anmärkningsvärda och borde framhållas om Venezuela.

chavez

Till dem som önskar att jag ska dö önskar jag ett långt liv så att de ska kunna fortsätta att se hur den Bolivarianska revolutionen fortsätter att avancera från kamp till kamp och seger till seger.

I medierna kan vi också läsa om Venezuelas återvalde president Hugo Chavez. Han är svårt sjuk i cancer och har behandlats på Cuba ett flertal gånger. I rapporteringen från Venezuela eller i uttalanden från borgerliga politiker finns det nästan alltid en kritisk grundton. Det är en grundton som handlar om att man menar att Chavez styre inte är demokratiskt. Folkpartisten Birgitta Ohlsson kallade honom t.o.m. ”diktator” för några år sedan. Denna kritik står i en intressant kontrast till de svårigheter en del av dessa borgerliga politiker har att uttala sig om demokratin i direkt vidriga stater som t.ex. Saudiarabien. Säkert finns det saker att kritisera Chavez regering för, men samtidigt är denna kritik mot bristande demokrati i Venezuela mycket falsk om man ser till några grundfakta:

När Chavez valdes till president 1998 fick han 56,2 % av rösterna i demokratiska val.

1999 röstades en ny grundlag igenom med 71,8% av rösterna som innebar att alla folkvalda skulle kunna återkallas om minst 20 % av de röstberättigade kräver det. Ganska demokratiskt eller hur?

År 2000 valdes Chavez åter till president med 59,7 % av väljarna.

Och apropå kupp så genomfördes år 2002 en USA-stödd statskupp, som varade i 47 timmar, men misslyckades tack vare en stark folklig mobilisering till stöd för den demokratiskt valde presidenten. Jag har aldrig hört några svenska borgerliga politiker kritisera denna kupp, sina politiska vänner som deltog i kuppförsöket eller USA som stödde det.

År 2004 utnyttjade oppositionen den nya grundlagen från 1999 och genomdrev en ny folkomröstning för eller mot presidenten. Men 59% av väljarna röstade nej till att avsätta Chavez.

År 2005 genomfördes parlamentsval och i december 2006 valdes åter Chavez med 63% till president.

År 2007 genomfördes ännu en folkomröstning. Den här gången gällde det ett omfattande förslag till ändringar i grundlagen. Av de röstande sa 50,7% nej till Chavez förslag, en mycket knapp majoritet. Chavez förklarade då omedelbart att han accepterade utfallet. Inte en diktators handlingssätt precis.

I det senaste presidentvalet vann Chavez med 54 procent trots att oppositionen tog emot över  40 miljoner dollar från USA för sin kampanj. På plats var också internationella observatörer under ledning av f.d. USA-presidenten Jimmy Carter som då uttalade att:

 Av de 92 val som vi har övervakat, skulle jag säga att det är ett faktum att valprocessen i Venezuela är den bästa i världen.

Att den cancersjuke Chavez segrade handlade framförallt om den framgångsrika minskningen av fattigdomen som genomförts under de senaste åren. Det skriver tre forskare (verksamma i  Canada, Spanien och Venezuela) Carles Muntaner, María Páez Victor och Joan Benach i en mycket intressant artikel i Counterpunch. Denna minskning av fattigdomen blev möjlig:

”….eftersom regeringen tog tillbaka kontrollen över det nationella oljebolaget PDVSA och har använt de rikliga oljeinkomsterna, inte till nytta för en liten klass av rentiärer som tidigare regeringar hade gjort, utan till att bygga infrastruktur som behövs och investera i social välfärd….”

De räknar upp en mängd förbättringar för fattiga människor som skett under de senaste 13 åren som till exempel:

Venezuela är nu det land i regionen som har den lägsta nivån av ojämlikhet mätt med den s.k. Ginikoefficienten. Fattigdomen har reducerats  från 70,8% 1996 till 21% 2010 och den extrema fattigdomen från 40% 1996 till 7,3% 2010.

Enligt UNESCO har analfabetismen utrotats och det finns gratis utbildning från dagis till universitetet. När det gäller andelen universitetsstuderande ligger landet på 2:a plats i Latinamerika och på femte plats i världen.

Innan Chavez regering 1998 var 21% av befolkningen undernärd och 90 procent av maten importerades 1980. Idag är undernäringen nere i fem procent.  Misión Agro-Venezuela har genom krediter till lokala producenter på landsbygden  lyckats minska detta utlandsberoende så att idag importeras mindre än 30 procent av maten. Fyra miljoner barn får idag gratis mat i skolorna.

Barnadödligheten har minskat från 25/1000 till 13/1000.

96 procent av befolkningen har tillgång till rent vatten.

1998 fanns det 18 läkare per 1000 innevånare. Nu är det 58/1000.

Se där några uppmuntrande fakta. Mark Weisbrot tar också upp liknande information i en artikel i The New York Times. Varför får vi inte läsa den här typen av information i våra svenska stormedier?

Media: Expressen, DN1, DN2, DN3, DN4, HD, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4,   AB

Intressant?

Bloggat: Anders Romelsjö på Jinge, Pierre Gilly

Läs andra bloggar om Venezuela

Hugo Chávez

Häromdagen skrev jag om presidentvalet i Venezuela och USA. Det tycks nu som om Hugo Chavez åter har vunnit. I mitt förra inlägg hänvisade jag till bloggen FRASSE för en bakgrund till valet i Venezuela. Det vill jag göra igen. Jean-Luc Mélenchon ledare för franska vänsterpartiet Parti de Gauche och den tidigare chefredaktören för Le Monde Diplomatique Ignacio Ramonet har skrivit en gemensam artikel om Hugo Chavez som de anser mycket orättvist behandlad i media. Artikeln som publiceras i ett flertal dagstidningar i världen finns att läsa på svenska på FRASSES BLOGG. Läs den!

 

Intressant?

%d bloggare gillar detta: