Tankar om valet 2018

Så verkar då valresultatet vara klart.

De borgerliga partierna i den s.k. alliansen ökade lite i väljarkåren trots att det traditionella högerpartiet moderaterna minskade mest av alla partier (minus 3,5 procent). Den gemensamma lilla ökningen för de borgerliga partierna beror på att kd ökade med 1,8 procent och att centern ökade med 2,5 procent.

Det parti som ökade mest var sd med plus 4,7 procent.

Den rödgrönrosa sidan backade kraftigt, socialdemokraterna med 2,8 procent, miljöpartiet med 2,5 procent och FI utplånades i stort sett sedan förra valet. Det är bara vänsterpartiet som går framåt med 2,3 procent.

 

SD överskattat och övergött med pengar

Sd nådde alltså 17,5 procent. Det är en skrämmande hög siffra för alla som vill leva i ett demokratiskt samhälle. Men det är ändå betydligt lägre än vad som gissades i många uppblåsta opinionsundersökningar eller bland de egna anhängarna. På valnatten kunde vi t.ex. höra en självsäker partisekreterare Jomshof slå fast att de skulle få över 20 procent. Så blev det nu inte. Och trots att det blev allt tydligare under valvakan att sd inte skulle nå 20 utan snarare 17 procent fortsatte programledare och experter upprepa att nästan ”var femte väljare” röstat på SD, trots att det inte var sant. Man kan undra om siffrorna kanske skulle ha varit lägre ändå ifall sd inte blåsts upp på detta sätt av opinionsinstitut och olika etablerade medier. Johan Anderberg resonerar om hur Sverigedemokraterna kunde överskattas med en halv miljon röster i en intressant artikel i Expressen:

….hur bra hade Sverigedemokraterna gått om vi inte tjatat om att det gick bra för dem? Inom socialpsykologin talar man om bandwagoneffekten – att människor tenderar att anta åsikter som de tror att majoriteten av omgivningen har.

Att SD hade mycket ekonomiska resurser till sitt förfogande framgår nu som en följd av att lagen om öppen redovisning antogs 2014. De partier som får mest pengar (m+sd) var de som mest motsatte sig denna lag. De hade väl anledning att tänka att den som spårade pengarna kunde dra en del ofördelaktiga slutsatser. Som ni kan se hade dessa två högerpartier resurser totalt överlägsna de andra partierna.

 

Att förstå SD:s framgång

Dessa feta resurser hade naturligtvis betydelse även om moderaterna trots sina resurser backade och det definitivt inte räcker för att förklara sd:s framgångar. Hur ska vi då kunna förstå dessa framgångar? En av de bästa analyserna av detta tycker jag görs av Kent Werne i en artikel i Dagens ETC 13 september där han bland annat skriver:

Det var i detta ofärdsland som Sverigedemokraterna tog klivet in i riksdagen och växte till kammarens tredje största parti. Och enligt en ny studie – ”Economic Losers and Political Winners: Sweden’s Radical Right” – är det mer än ett sammanträffande. SD:s ökning kan till stor del skyllas på den nymoderata arbetslinjen och på finanskrisen, menar forskarna. Såväl SD:s lokalpolitiker som partiets väljare återfinns oftast bland det senaste decenniets förlorare: De som står utanför arbetsmarknaden (outsiders) och de som riskerar förlora försörjningen och fotfästet (osäkra insiders).……..
Att arbetarklassen har osynliggjorts av medierna, samtidigt som Socialdemokraterna har jagat ”mittenväljare” och moderaterna har slagit in en kil mellan ”de som arbetar” och ”de som går på bidrag”, har dock gett rasismen ökad betydelse. Ser arbetarklassen sig själv om den inte benämns? Om den splittras av nyliberala tankefigurer? Om Sverige och svenskarna till slut blir den enda föreställda gemenskap som erbjuds de utsatta och otrygga individerna? Om man får höra att fusket, bidragstagandet och invandringen är problemet, inte klyftorna, skatteflykten och mångmiljardvinsterna i välfärden.

 

SD: partiet där vidrigheterna ständigt pyser ut

Åkesson avslutade den sista valdebatten genom att säga rakt ut det som är hans och partiets åsikt: ”De passar inte in i Sverige”. Från SD:s gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson pyste ett unket uttalande (som inte är en förfalskning) om att de utsetts av ”ödet” till att utföra en ”existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad” där det handlar om ”seger eller död”. Fundera över de olika tolkningsmöjligheterna här bland sd:s anhängare och svans:

 

Socialdemokratin

28,3 procent är det lägsta resultat som socialdemokratin uppnått. Ändå är s fortfarande det klart största partiet och raset är inte totalt på samma vis som i andra europeiska länder. Bakom tillbakagången finns flera olika orsaker. Dels handlar det naturligtvis om sociala förändringar (t.ex. mer långsiktiga förändringar i arbetarklassen) liksom ideologiska förändringar i samhället som partiet inte lyckats förhålla sig till, dels handlar det om den egna faktiska politiken. Här dök en oväntad kritiker upp i veckan i form av den förre partiledaren Göran Persson:

Ja, vad ska man säga? Jag instämmer naturligtvis. Men den egna ”självkritiken” känns väl rätt tunn, eller?

 

Vänsterpartiet

Jag har själv deltagit i vänsterpartiets valrörelse, till exempel genom att stå i valstuga och prata med folk, så min vinkel är naturligtvis mycket subjektiv. Innan valrörelsen var jag, av olika skäl, inte så entusiastisk. Men alla positiva möten med olika människor – främst unga – och den stora mängden nya medlemmar (5400 i hela landet sedan 1 augusti) gjorde mig hoppfull. Ökningen med 2,2 procent är ju bra men förväntningarna hos mig och många andra var säkert högre. Dessutom har ju avtappningen från s+mp+fi varit betydligt större än inströmningen till v. Vi har inte lyckats vinna dem som försvunnit över till de borgerliga eller ytterhögern.

Med tanke på att mycket tyder på (minst) fyra hårda år i opposition mot borgerligheten och ytterhögern och att detta kräver verkliga motrörelser ute i samhället så är kanske den enorma medlemsökningen till vänsterpartiet den viktigaste framgången. Nu gäller det att vi lyckas ta hand om varandra och organisera oss väl både i det egna partiets kampanjande och i andra folkrörelsers motstånd mot högerpolitik och klimatförstörare.

 

Regeringsbildandet och våra uppgifter

Vi har alltså det som traditionellt betraktats som två block. På den ena sidan de senaste årens två regeringspartier s+mp och v som förhandlat med dem och därefter stött deras budget efter att ha fått igenom olika välfärdsreformer. Detta block samlar nu 144 mandat.

Mot dem står de fyra traditionella borgerliga partierna, som samlar 143 mandat.

Inget av dessa block samlar en egen majoritet eftersom sd får 62 mandat. Den oroande frågan är då hur den traditionella högern kommer förhålla sig till sd. Här har tydligheten varit lite olika mellan L och C å ena sidan och M och KD å den andra. Men nu säger de gemensamt att de inte tänker regera genom att ge sd inflytande. Ändå var dessa fyra partier mycket heta på gröten och utropade sig själva till vinnare redan på valnatten. De ansåg att de var kallade till att regera oavsett om de samlade färre röster än s+mp och v. Anledningen var att de inte ansåg att v skulle räknas in i s+mp:s regeringsunderlag. Och även om Löfven har en poäng i att inte det block som är minst kan bilda regering så har han ju på sätt och vis hjälpt borgarna i deras argumentation genom att stänga ute v från regeringen.

Hur detta rävspel utvecklar sig och vad det resulterar i återstår att se.

Som gammal aktivist tillhör jag den typen av socialister som alltid betonar vikten av rörelser ute i samhället och tanken att inga avgörande större segrar kan uppnås i parlamentet utan en stark folklig rörelse ute i samhället. Motsatsen, att avgörande nederlag kan ske även med en vänsterregering, om  inte en sådan folklig rörelse finns, kämpar och försvarar sig, har vi också sett exempel på de senaste åren. I det nuvarande läget där vi har en reaktionär majoritet i parlamentet borde vikten av folkliga rörelser vara mer uppenbar än någonsin för alla som ser frågor om rättvisa, solidaritet, feminism och miljö som viktiga.

%d bloggare gillar detta: