Argument mot Nato-anslutning från oväntat håll

Det finns många tunga argument mot Nato och svensk Nato-anslutning. De handlar om sådant som synen på kärnvapen, vilken typ av organisation som Nato är, dess medlemmar, USA:s krigiska utrikespolitik och dominerande roll i Nato samt möjligheterna att vara en annan röst i världen. Tyngden i dessa argument har inte minskat på grund av Rysslands angrepp på Ukraina.

Många av dem som talar för svensk Nato-anslutning har alltid varit för det. De har också alltid slutit upp på bakom USA:s olika krigsinsatser. Folkpartiledaren Björklund ville även att vi skulle delta på USA:s sida i kriget mot Irak 2003. Flera av dem har också varit kärnvapenanhängare. De har nu fått stor hjälp av Putin.

De som nu säger att de ändrat sig talar inte så mycket om de tunga argument mot Nato som består. De talar om Ryssland angrepp. Som jag skrev tidigare så har Rysslands angrepp ”naturligtvis förändrat läget i världen, ökat tidigare existerande motsättningar och gjort förhållandet mellan olika grupper av stater mycket mer spända. MEN, har angreppet på Ukraina ökat Rysslands hot mot Sverige på ett sådant sätt att det är sannolikt att även vi kommer att bli angripna militärt?”

Jag skrev att jag bedömde ett militärt invasionsförsök från Ryssland mot Sverige som helt osannolikt inom överskådlig tid.

Härom kvällen fick jag och andra Nato-motståndare ett oväntat stöd i denna uppfattning. Eftersom det är en person som inte kan ”beskyllas” för att vara varken pacifist, ”USA-hatare” eller vänstervriden så tycker jag att vi ska ta och sprida hans uppfattning så gott vi kan.

Det handlar om den f.d. översten inom USA:s militär Daniel Davis. Han har varit militär inom USA:s armé i 21 år och bland annat deltagit i USA:s krig i Irak. Numera är han s.k. senior fellow & military expert.

Davis intervjuades i SVT:s Rapport igår fredag den 13 maj och kan ses på SVTplay. Inslaget börjar 15 minuter in i programmet.

Davis uppfattning

Davis säger att han tror att en svensk (och finsk) Nato-anslutning ”vore dåligt både för Sverige och USA”. När det gäller hotet – alltså det som numera är det främsta argumentet – säger han att han ”ser ingen orsak till att Ryssland skulle vilja invadera Sverige”.

Om Sverige däremot  ansluter till Nato ”skulle Ryssland nog se Sverige som en fiende vilket de inte gjorde förut”, enligt Davis.

”Ni (Sverige) skulle nog löpa större risk att dras in i krig – inte mindre risk.” Detta eftersom vi blir inblandade om vi är Nato-medlemmar om det blir en konflikt mellan Ryssland och Nato.

Finland och Sverige borde enligt honom ”förbli neutrala och fortsätta ha bilaterala relationer, för de är inte hotade”.

”Ryssland har ingen historisk, geografisk eller militär anledning att hota Sverige. Det finns ingen hotbild mot Sverige som kräver att Nato ingriper. Det är känslomässigt för att man tror att de ska komma och därför vill man ha skydd. Men priset är högt och fördelarna få”.

Låt oss minnas, sprida och använda oss av denne Davis i det sista flämtande motståndet mot svensk Nato-anslutning. Nato-anslutning är ”känslomässig” inte förnuftsbaserad.

En annan motståndare till svensk Nato-anslutning

Erdogan försöker…

Ett kanske (?) mer oväntat motstånd mot svensk Nato-anslutning – som vi däremot inte kan använda oss av – kommer från Turkiets president Erdogan. Han säger sig vara emot att Sverige får gå med i Nato då vårt land enligt honom är en fristad för kurdiska terrorister. Olika bedömare kallar detta för ett sorts förhandlings-utspel. Då kanske det handlar om att försämra situationen för de kurder i Sverige som flytt undan Erdogan-regimens förtryck. Det är en fråga som kan bli viktig att följa och kanske då som ett ytterligare argument mot Nato-anslutning.

Till sist..

…vill jag bara tipsa om en mycket bra artikel i Göteborgsposten av Pierre Schori (ordförande i Olof Palmes minnesfond och tidigare statsråd och FN-ambassadör).

Han argumenterar för att en ”ökad militarisering ökar vår osäkerhet och för oss närmare en hotande avgrund”. Han går tillbaka till den tid då som han uttrycker det Sverige hade ”en feministisk utrikespolitik värd namnet” och nämner kvinnor som Ulla Lindström, Inga Thorsson, Alva Myrdal och Maj-Britt Theorin.

Alva Myrdal
Ulla Lindström
Maj-Britt Theorin
Inga Thorsson

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx Han belyser hur ”kärnvapenhotet banaliseras” och tar upp Afghanistan-krigets fiasko där han menar att ”Det är oroande att det är samma politiker som år efter år röstade för fortsatt krig i Afghanistan under Nato -flagg nu ska bestämma Sveriges fortsatta säkerhetspolitiska kurs.”  Läs artikeln!

Hård Nato-vind, med dåliga argument

Putinregimens angreppskrig mot Ukraina överraskade många av oss, oavsett hur vi i övrigt betraktade det så kallade säkerhetspolitiska läget. Å andra sidan har kriget och dess följder knappast utvecklats sig som de(n) styrande i Ryssland tänkte sig. Invasionen –  i all sin avskyvärda brutalitet – verkar inte alls gå lätt för de ryska styrkorna. Och om syftet var att motverka Nato-inringning och splittra ”väst” så har det ju blivit precis tvärtom.

Finland tycks vara på väg in i Nato. Och även i Sverige går det nu mycket fort, trots att vår statsminister tills ganska nyligen sagt att ett beslut om Nato-anslutning inte får hastas fram. En ”ny säkerhetspolitisk analys för Sverige” ska vara klar redan den 13 maj och inom det socialdemokratiska partiet ska man genomföra en ”intern säkerhetspolitisk dialog” för att kunna ta ett beslut om Nato den 24 maj. Beslutet kommer att tas av partistyrelsen.

Och det är naturligtvis inom socialdemokratin som avgörandet sker. De borgerliga partierna har alltid varit anhängare av Nato-anslutning helt oavsett läget i världen. Och SD – det mest toppstyrda av riksdagens partier – har svängt även i denna fråga.

När det gäller den socialdemokratiska partiledningen så har jag svårt att tro att de inte redan bestämt sig. Och en intern dialog om frågan i partiet under några veckor känns inte precis som en möjlighet till lugn och eftertänksam debatt.

Läget och hoten

Många socialdemokrater och partilösa människor har nu svängt (enligt opinionsundersökningar och debattartiklar) till att vara för Nato-anslutning. Det avgörande för dem är det som kallas det säkerhetspolitiska läget. De som ändrat sig menar att det har förändrats så i grunden så att de ändrat uppfattning i denna fråga. Men hur är det med den saken?

Rysslands angrepp på Ukraina har naturligtvis förändrat läget i världen, ökat tidigare existerande motsättningar och gjort förhållandet mellan olika grupper av stater mycket mer spända. MEN, har angreppet på Ukraina ökat Rysslands hot mot Sverige på ett sådant sätt att det är sannolikt att även vi kommer att bli angripna militärt?

Ryssland är en aggressiv imperialistmakt, även om den är svagare och mer på dekis än USA. Den har angripit och ingripit i sina grannländer även innan det fullskaliga angreppet på Ukraina. Och att döma av Putins uttalanden så är det drömmar om det gamla ryska imperiet som det handlar om. Men jag har inte sett någon som på ett övertygande sätt kunnat visa att Ryssland skulle ha något intresse av eller planer på att invadera Sverige. Dessutom tänker jag att även ifall den ryska statsledningen hyste sådana planer eller önskningar så har sannolikheten inte ökat för detta efter den 24 februari, snarare tvärtom. Kriget i Ukraina går ju inte alls speciellt bra ur rysk synpunkt. Det blev ingen lätt invasion. Den ryska krigsmakten har inte alls visat sig speciellt stark eller effektiv. Kriget kostar Ryssland som nation väldigt mycket både ekonomiskt, vad gäller ökande sociala problem i landet och vad gäller isolering från andra länder. Att i detta läge, inom överskådlig tid, ge sig in i ytterligare krigande mot ett land som Sverige, verkar för mig helt osannolikt.

Det finns ju också andra argument mot Nato-anslutning som inte har med det aktuella läget att göra. Det är sådana argument som handlar om synen på Sveriges roll i världen, hur vi bäst bidrar till fred, vad Nato är för en typ av organisation och hur vi ser på kärnvapen.

Bidra till fred och avspänning som oberoende röst

Det är både slående och nedslående att se skillnaden i tänkande mellan en äldre generation av socialdemokrater och liberaler och våra nuvarande politiker i den här typen av frågor. Den f.d. biståndsministern Pierre Schori som arbetade tillsammans med Olof Palme skrev i DN:

…det finns alltid behov av oberoende individer och alliansfria stater i konflikttider. Vårt land har i årtionden visat hur sakkunnigt freds- och säker­hetsfrämjande arbete kan minska spänningar och leda till konstruktiva lösningar. Därför fick Alva Myrdal Nobels fredspris 1982. Hade vi varit inlåsta i en kärnvapenallians som Nato hade detta inte varit möjligt.

Hans Blix, tidigare folkpartistisk minister, chef för atomenergiorganet IAEA och för FN:s vapeninspektörer i Irak menar att ”Natoförespråkarna fokuserar för mycket på det militära” och vill också värna Sveriges roll med en möjlighet till oberoende röst:

Vi skulle ha väldigt lite att säga till om. Vi skulle bara ställa in oss i ledet. Nu kan vi fortfarande ha en egen röst, kanske inte så kraftfull men i alla fall en egen röst.

Den tidigare folkparti-politikern Harald Nordlund här i Uppsala skriver i UNT om:

…skillnaden mellan en säkerhetspolitik som söker fred genom avskräckning och en som söker fred genom avspänning.

Och:

Med svenskt och finskt medlemskap i Nato skulle spänningen i Östersjöområdet troligen öka ytterligare och skulle ses som riktat mot Ryssland.

Liksom dessa äldre socialdemokrater och liberaler tror jag också att det i det nuvarande läget är ännu viktigare att inte alla stater befinner sig i olika mot varandra fientliga läger. Att det också finns de som står utanför dessa block med sina självförstärkande spiraler av upprustning och ökat hot.

USA den ledande nationen i Nato

USA har över 800 militärbaser med 138 000 soldater stationerade i 80 länder över hela världen. Det kan jämföras med att Ryssland och Kina tillsammans har kring 20 militärbaser.

Eftersom USA är den största och mäktigaste Natomedlemmen är det USA som i praktiken dikterar villkoren för alliansen. USA har som en dominerande imperialistmakt en lång historia av militära ingripanden runt om i världen.

Ett värn för demokratin?

De militära ingripanden som USA ensamt eller tillsammans med Nato utfört har inte främjat demokrati och social rättvisa även om det naturligtvis alltid var en del propagandan för varje enskilt ingripande. Det är inte heller så att alla medlemmar i Nato är eller varit demokratiskt trovärdiga. Portugal (medlem sedan 1949) och Grekland (medlem sedan 1952) var medlemmar under de perioder då de var diktaturer. Idag är både Nato-medlemmarna Turkiet, Ungern och Polen minst sagt tveksamma demokratier. USA som alltid haft stora demokratiska brister är idag ett land där det ena maktpartiet blivit alltmer extremt reaktionärt och auktoritärt. Risken för att deras ledare Trump kommer tillbaka och fortsätter sin nedmontering av demokratin efter nästa presidentval är stor.

Och som jag skrivit tidigare så är det så att ¾ av de stater som USA stöder militärt betraktas som odemokratiska av det USA-baserade forskningsinstitut Freedom House.

En försvarsallians?

Alla krigsmakter kallar sin organisation för försvar. Men det enda som med rätta kan kallas försvar är försvar av det egna landet. Nato har ägnat sig åt ett flertal offensiva militära operationer under ledning av USA och till gagn för USA. Nato och USA har angripit:

Serbien 1999 (en bomboffensiv från 24 mars och elva veckor framåt).

Afghanistan 2001 i ett 20 år långt krig med mer än 240 000 döda, civila och soldater, och totalt mer än 5 miljoner afghaner på flykt.

Irak 2003 ett ingripande som lett till 1,2 miljoner dödade irakier, 1,5 miljoner flyktingar, ett sönderslaget samhälle och stor tillväxt av religiös extremism (IS/AL Qaida).

Libyen 2011 med 30 000 döda och ett söndertrasat och splittrat land.

Sverige har på sitt sätt deltagit i dessa krig till exempel i Afghanistan och Libyen, trots att vi inte varit medlemmar i Nato. Det har varit en del av det allt närmare samarbetet med Nato och den allt fegare svenska utrikespolitiken sedan många år. Men med ett medlemskap skulle det bli ännu svårare att hålla Sverige utanför den här typen av imperialistiska militära angrepp.

En kärnvapenallians

Svenska Freds skriver:

Nato är en kärnvapenallians. Amerikanska kärnvapen utgör det så kallade kärnvapenparaplyet som Nato-medlemmarna ryms under. Det är därmed USA som dikterar alliansens kärnvapenpolitik. Storbritanniens kärnvapen utgör ett sekundärt stöd. Frankrikes kärnvapen är inte integrerade i Natos kommandostruktur men kan användas i försvar av alliansen om Frankrike vill. 

Detta är för mig ett av de starkaste skälen till att stå utanför Nato. Som det stod i Palmekommissionens slutrapport 1982 så ” finns inga segrare i ett kärnvapenkrig. Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam över­levnad i stället för på hot om ömsesidig förstörelse.”

År 2009 var första gången som en Nato-övning genomfördes på svensk mark. Sedan dess har ett flertal övningar genomförts tillsammans med Nato i Sverige. Om kärnvapen förts in i samband med detta är något som vi inte får veta. För som USA via sin försvarsminister James Mattis (enligt SvD) skrev i ett brev till Sveriges försvarsminister Hultqvist:

Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.

Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen. Men regeringen har sedan inte undertecknat avtalet. Trycket från Nato och dess anhängare i Sverige blev för stort och regeringen vek ner sig. (Läs om detta i en blogg från denna tid). Det var ett av flera steg mot en anpassning till Nato. Med ett fullt medlemskap blir möjligheten att avveckla kärnvapen än svårare.

Folkomröstning

Kriget i Ukraina har av naturliga skäl gjort människor arga, rädda och oroade. Men känslor kan leda åt olika håll. Nu finns en stor risk att särintressen inom det militär-industriella komplexet tillsammans med dominerande mediedebattörer och partiledare driver igenom ett medlemskap i Nato nästan helt utan eftertanke och diskussion och utan att folkets majoritet fått vara med och yttra sig. Det skulle kunna ske till exempel genom en folkomröstning i frågan. Men något sådant verkar inte alls finnas i tankarna hos dem som nu i all hast vill föra in Sverige Nato. Om du liksom jag tycker att vi borde få säga vad vi tycker i en folkomröstning i denna stora fråga så skriv på namninsamlingen hos Skiftet.

Sverige, USA, ”länken” och demokratin

I den nya regeringen med Magdalena Andersson som statsminister fortsätter Peter Hultqvist som försvarsminister. Det som utmärkt hans ministertid hittills har förutom militär upprustning varit den allt starkare anknytningen till Nato och USA: ”Det fördjupade partnerskapet med Nato och den transatlantiska länken är viktiga för svensk försvars- och säkerhetspolitik” som han uttryckt det. Det handlar då om ”interoperabilitet, övning och utbildning, materielsamarbete, forskning och internationella operationer.”

Den som vill knyta Sverige starkare till USA i världen måste väl anse att denna anknytning är ett värn inte bara för fred utan också för demokrati. Som du som läst denna blogg ett tag vet, så tillhör jag dem som är minst sagt skeptisk till detta. Jag har flera gånger skrivit om hyckleriet när det gäller vilka som beskrivs som goda eller onda i världen. Men om vi bortser från en USA-kritisk syn och istället utgår från en USA-baserad, ”liberal” syn på världen, kan vi då se USA:s agerande i världen som ett värn för demokrati?

Samövning USA-Sverige

Matthew Hoh (bland annat medlem i Veterans For Peace) har gjort en intressant jämförelse mellan de stater som av Freedom House betraktas som odemokratiska och de stater som mottar vapen, utbildning och/eller pengar för sina militära och säkerhetstjänster från USA.

Freedom House är ett USA-baserat forskningsinstitut som varje år ger ut publikationen Freedom in the World. Uppgifterna om det militära stödet hämtade Matthew Hoh från Security Assistance Monitor som är ett program från Center for International Policy och enligt sin egen hemsida: ”spårar och analyserar den amerikanska säkerhetssektorns assistans och vapenförsäljningsprogram över hela världen”.

Vid jämförelsen visade det sig att:

…av de 57 länder som anses odemokratiska får 42 vapen, utbildning och/eller pengar för sina militära och säkerhetstjänster. Det betyder att 74 % av världens icke-demokratiska nationer stöds militärt av USA. Intressant nog är de återstående 15 nationerna nästan alla sanktionerade. Världens länder kan delas in i två delar: de som köper/tar emot vapen från USA och de som är sanktionerade.

Nu går det ju att ha kritiska synpunkter på Freedom House´s undersökningar, bland andra har Noam Chomsky uttryckt sådan kritik. Svagheten i deras undersökningar märks till exempel i att flera länder där mänskliga rättigheter kränks bedöms som mer eller mindre fria. Men som Matthew Hoh säger så kan i alla fall ingen anklaga Freedom House för att vara ”anti-amerikanska”, pacifistiska eller vänstervridna.

Så minns siffran:

¾ av de stater som USA stöder militärt betraktas av Freedom House som odemokratiska.

Den kan vara bra att ha när vi ska konfrontera den svenska högerns, ”liberalernas” och numera även socialdemokratins blinda fläck när det gäller USA.

Tankar om Afghanistan

American troops cannot and should not be fighting in a war and dying in a war that Afghan forces are not willing to fight for themselves. 

(President Biden 16 augusti 2021)

Så har då USA lämnat Afghanistan. I Svenska Dagbladet kallar man det för ”en snabb och smutsig reträtt när USA ska dra sig ur ett misslyckat och förlorat Afghanistan”. Själv undrar jag hur en ren och snygg reträtt från ett från början smutsigt och orättfärdigt krig skulle varit möjlig.

Att talibanerna nu tar över igen, efter att ha styrt landet mellan 1996 – 2001, är naturligtvis förfärligt. Det finns andra liknande förfärliga styren som till exempel den wahhabitiska kungaregimen i Saudiarabien. Men talibanerna har hittills framstått som ännu mer extrema. Tariq Ali beskrev 2003 Talibanismen som ”en variant av deobandisk islam som omfattas av en sekteristisk gren i Pakistan – i vissa avseenden mer extrem än wahhabismen..” (Fundamentalisternas kamp s. 288).

Det talas nu mycket om kvinnors och barns rättigheter – i Afghanistan. Som om detta krig hade startats och förts med tanke på dem. Men kriget och invasionen av Afghanistan – som innebar störtandet av det femåriga talibanstyret – startades inte för några mänskliga rättigheters skull. Kriget var en del i det ”krig mot terrorismen” som USA:s dåvarande president Bush deklarerade efter 11 september 2001. När USA i oktober invaderade Afghanistan försökte statsledningen framställa det som ”självförsvar” enligt FN-stadgan, men några ädla syften fanns varken då eller senare. När Biden häromdagen talade till folket i USA (och resten av världen) så var han också tydlig med detta. Han sa:

Vårt uppdrag i Afghanistan hade aldrig för avsikt att vara nationsbyggande. Det var aldrig tänkt att skapa en enhetlig, centraliserad demokrati.

Vårt enda viktiga nationella intresse i Afghanistan är det som det alltid har varit: att förhindra en terrorattack mot det amerikanska hemlandet”.

Detta ”förhindrande” har nu pågått i tjugo år till ofattbara mänskliga och materiella kostnader. Enligt en artikel i nättidningen eFolket har USA öst in 2226 miljarder dollar i Afghanistan. Det motsvarar 19 144 miljarder svenska kronor. Pengar som skulle kunnat bekosta grundläggande utbildning i hela världen. Och antalet döda var i april 2021: ”47 235 civila, 72 journalister, 444 hjälparbetare och 66 000 afghanska regeringssoldater”. USA har förlorat 2 442 i dödade soldater och 20 666 i skadade. Dessutom hade 3 800 anställda i privata säkerhetsbolag dödats. 1144 soldater från 40 länder som deltagit i kriget under Natos ledning har dött. ”Afghaner som flytt utomlands uppgår till 2.7 miljoner. Internflyktingarna räknar 4 miljoner”.

Talibanerna som Frankensteins monster

Vems monster?

Talibanregimen mellan 1996 och 2001 var monstruös. Men vems monster var den? Precis så som monstret i Mary Shelleys roman vände sig emot sin skapare doktor Frankenstein, kom talibanerna att vända sig mot dem som bidragit till deras framväxt, nämligen USA. Statsledningen i USA har historiskt bidragit till framväxten av olika reaktionära islamiska rörelser genom att hjälpa till att krossa vänstern och den radikala nationalismen i länder dominerade av islam. Men också genom direkt och indirekt materiellt stöd till de reaktionära islamska rörelserna. En som beskrivit detta ingående är den numera avlidne USA-journalisten John K. Cooley i boken ”Oheliga krig” (Ordfront 2003). Redan under 1950-talet fick grupper som Muslimska Brödraskapet stöd i kampen mot kommunister och vänsternationalister. Och när Sovjetunionen i december 1979 gick in i Afghanistan utvecklades detta stöd till olika extrema muslimska motståndsgrupper ytterligare. I samarbete med militär och underrättelsetjänst i Pakistan lyckades CIA med hjälp av Saudiarabien ”samla ihop, träna, utrusta, betala och sända in en legoarmé” till Afghanistan. De första talibanerna som av Cooley beskrivs som ”religiösa studenter beväpnade av Pakistans underrättelsetjänst” var ett av resultaten av USA:s stöd. År 1989 lämnade Sovjetunionens armé Afghanistan och 1996 tog talibanerna makten.

Rätten att gå i skola och lite historia

De som i likhet med vår utrikesminister fortfarande anser att detta tjugoåriga krigande varit berättigat, trots resultatet, framhåller rätten till utbildning, framförallt för flickor. Den rätten är naturligtvis oerhört viktig. Men jag har svårt att förstå hur det kan berättiga ett tjugoårigt förödande krig, som dessutom ändå resulterar i att kvinnors rättigheter ännu en gång trycks tillbaka.

Kampen om kvinnors rättigheter, rätten till utbildning och rätten för flickor att gå i skola, har böljat fram och tillbaka i landet Afghanistan. På ena sidan har (oavsett övrig politisk färg) stått en utbildad elit i städerna och på den andra sidan ett reaktionärt prästerskap och gubbvälde baserat på landsbygden.

Kung Amanullah

Efter det (så kallade) tredje engelsk-afghanska kriget 1919 regerades Afghanistan av kung Amanullah. Han var enligt Carl-Johan Charpentier (i boken ”Afghanistan mellan Mecca och Moskva”) en ”afghansk motsvarighet till Turkiets Atatürk”. Han lät bygga skolor och uppmuntrade flickor att börja studera. Men, skriver Charpentier: ”Det reaktionära prästerskapet vände sig mot Amanullah”. Och i januari 1929 fördrevs Amanullah från Kabul. Generalen Nadir blev kung. Nu stängdes alla flickskolor, den kvinnliga rösträtten avskaffades och slöjtvång infördes.

Efter att Nadir mördats 1933 blev en ung Mohammed Zahir kung. Under början av 1950-talet påbörjades åter en viss ”liberalisering”. Men den tog slut när kungens svåger prins Daoud blev premiärminister och landets ”verklige ledare”. Några år under 1960-talet skedde ändå en viss frigörelse, som sen också slogs tillbaka. År 1973 störtades så kung Zahir och Daoud utropade en republik. Men fem år senare, i april 1978, störtades Daoud av kommunisterna i Folkets Demokratiska Parti (PDPA) i ett uppror med bas i armén och flygvapnet, men utan någon egentlig social bas utanför Kabul och några andra städer (historien upprepar sig). Även denna ”kommunistiska” regim – som till slut inte kunde upprätthålla sitt styre utan stöd från den sovjetiska armén – påbörjade reformer som förbättrade situationen för kvinnor och flickor. Charpentier – som var i Afghanistan flera gånger under 1970-talet och den så kallade Saur-revolutionen –  berättar i sin bok från 1980 att 1976 var obeslöjade kvinnor ett undantag på gatorna i Kabul, men att de ökade under det nya styret. Han berättade också i sin bok om alfabetiseringskampanjen (analfabetismen var skyhög 1978: bland män 90 %, bland kvinnor 98%, enligt Tariq Ali) och det utökade antalet utbildningsplatser för flickor.

Den regim som upprättades efter ”Saur-revolutionen” 1978 och som stöddes av Sovjetunionen förbättrade alltså situationen för kvinnor och barn. Men ingen av dem som nu fortsätter att försvara den av USA ledda invasionen och krigsinsatsen tyckte att det fanns något förmildrande med den Sovjetstödda regimen eller Sovjets nästa tioåriga krig för att den förbättrade situationen för kvinnor och flickor i Afghanistan.

Vapnens otillräcklighet

Varken USA eller det dåvarande Sovjetunionen krigade för mänskliga rättigheters skull. Ändå är det ju argumenten om mänskliga rättigheter som skjuts i förgrunden för militära ingripanden där svenska trupper ska inordna sig i USA:s målsättningar. Men om det vore kampen för dessa rättigheter som var det primära så tror jag inte att det då heller skulle uppnås främst med utifrån kommande vapenmakt. Uppenbarligen räcker inte vapen för att förändra förhållanden och mänskliga rättigheter om inte tillräckligt många av de som bor i landet själva organiserar sig för sådana förändringar. Jag vet inte hur stort stöd talibanerna skulle ha ifall alla skulle få uttala sig utan vapenhot. Men säkert har många drivits i armarna på talibanerna av en utländsk armé som fört ett krig där många civila drabbats. Över huvud taget tycks USA:s sätt att ingripa runt om i världen alltid underskatta allt annat än just vapenmakt. På något sätt tycker jag att också Biden instämmer i detta då han i sitt tal tal sa:

Vi gav dem alla verktyg de kunde behöva. Vi betalade deras löner, sörjde för underhåll av deras flygvapen – något talibanerna inte har. Talibanerna har inget flygvapen. Vi gav nära luftstöd. …… .Vad vi inte kunde ge dem var viljan att kämpa för den framtiden (oklart vilken framtid Biden menar, men ändå – min anm.)

Nej just det. De behövde något annat än det som ”flygunderstöd” kunde ge.

Den trista och falska svenska ”debatten”

I samband med den hastiga flykten från Afghanistan uppstod den bisarra situationen att de högernationella partierna i Sverige: M,KD och SD plötsligt ömmade för några utsatta människor i Afghanistan. Dessa partier som alltid varit helt kallsinniga till att hjälpa unga människor på flykt från Afghanistan och istället velat kasta ut dem från Sverige kritiserade nu plötsligt regeringen. När det handlade  om de människor i Afghanistan som arbetat som tolkar åt den svenska krigsmakten var de plötsligt villiga att ”öppna sina hjärtan” som annars varit stängda sedan Reinfeldts tid.

Naturligtvis bör dessa tolkar hjälpas ut ur landet och välkomnas till Sverige. Men det borde också självklart gälla de unga människor med afghanskt ursprung som nu lever i en osäker tillvaro i Sverige. De borde få uppehållstillstånd så att de kan leva i trygghet och bygga upp en tillvaro här.

Låt inte Sverige delta i kören av vapenskramlare

De obligatoriska bestämmelserna om upphävande av FN-sanktioner gäller som en lag. De innehåller inget som tillåter någon att “dra sig tillbaka”, men ska ha utarbetade rutiner för hantering av klagomål. Den amerikanska regeringen utnyttjade inte dessa förfaranden utan återförde omfattande sanktioner ensidigt. Med andra ord “drog de sig inte tillbaka” från ett avtal – de bröt mot ett beslut i FN:s säkerhetsråd som var rättsligt bindande. Inte bara det, de uppmanade alla andra FN-medlemmar att också bryta mot ett bindande beslut (enligt regel 25 i FN-stadgan) och klargjorde att de var redo att använda sitt eget finansiella system för att straffa företag.

Hans Blix på European Leaderships Networks hemsida

Så skriver den kända svenska diplomaten, f.d. folkpartistiska utrikesministern och liberalen (av en typ som verkligen saknas numera) Hans Blix om bakgrunden till den oroande och krigshotande konflikt som nu byggs upp i Hormuz-sundet. På sitt sakliga och kunniga sätt visar han att det är USA som är orsaken till denna krigsfara.

Nu vill olika borgerliga politiker att Sverige ska delta i detta krigande mot Iran. Låt oss inte luras av dem.

Men inte heller den socialdemokratiske försvarsministern är någon att lita på i dessa frågor. Läs till exempel denna utmärkta artikel i nättidningen eFolket:

Det är nu några dagar sedan krigsminister Peter Hultqvist med tillfredsställelse meddelade att Sverige och Storbritannien gemensamt ska ta fram ett nytt stridsflygplan.

Vi på eFOLKET har inte tvekat att kalla Hultqvist för en USA och NATO-lobbyist. Det som nu händer bevisar det korrekta i att benämna honom så. Hultqvist vill med alla medel knyta oss till den US-amerikanska imperialismen och till dess allierade, i det här fallet Storbritannien.

……läs mera

Fred på Koreahalvön – fred i världen?

För mindre än ett år sedan hörde vi dessa två ledare i världen hota varandra och varandras länder med svavelosande tal. Det gjorde många människor oroliga. Risken för krig med kärnvapen tycktes komma närmare. Häromdagen möttes istället dessa ledare i Singapore  och undertecknade ett fredsavtal. Långt borta verkade nu de hårda orden vara. Istället hörde vi Trump säga om Kim Jong Un att han var en mycket intelligent man. Intelligens finns ju av olika slag och är inte lätt att bedöma. Men det var säkert många som undrade om Trump var rätt person att uttala sig i det ämnet. Fast förvisso var det två skickliga maktspelare som möttes. Kanske fanns det mer som förenade dem än vi tänker oss vid en ytlig blick?

Deklarationen

Men viktigare än personfrågorna är naturligtvis vad som eventuellt uppnåddes. Och vår uppfattning om de bägge huvudpersonerna får inte skymma en bedömning av själva avtalet.

Ett omedelbart resultat tycks vara att Nordkorea lovar att inte testa sina missiler mera. Något som de för övrigt inte heller behöver göra ur teknisk synpunkt eftersom de tydligen (enligt Hans Blix) redan har nått sina mål här. Däremot kan de dessutom avstå från dessa missilskjutningar som uttryck för rena maktdemonstrationer. Det beror i sin tur på att USA samtidigt lovar att avstå från de manövrer utanför Nordkorea som på engelska mer talande beskrivs som ”wargames”. Att slippa känna hotet från krigsfartyg eller amerikanska B52or måste vara ett klart framsteg för folk i Nordkorea och underlätta en nedtrappning av de egna hoten. De bägge länderna hotar varandra mindre helt enkelt. Om detta infrias så är ju redan det ett steg framåt.

Dessutom lovar Kim Jong Un enligt deklarationen att arbeta mot en fullständig kärnvapennedrustning på den koreanska halvön. I gengäld förbinder sig Trump att ge någon form av säkerhetsgarantier till Nordkorea. I deklarationen står det tydligt (hela) ”den koreanska halvön”. En nedrustning av hela den koreanska halvön – och inte bara Nordkorea är mycket rimligt och skulle också vara ett framsteg. När det gäller innehav av kärnvapen är ju annars hyckleriet enormt från de flesta makthavare och deras kommentatorer. Det hyckleri som säger att vissa har rätt till dessa massförstörelsevapen men inte andra: Israel men inte Iran, USA men inte Nordkorea osv. En total nedrustning av kärnvapen på hela den koreanska halvön skulle vara åtminstone ett minimum av anständighet och ett steg mot en fredligare värld. När det gäller USA:s säkerhetsgarantier till Nordkorea så tycks det vara mer oklart vad de skulle bestå i. Även om Trump nu till exempel sa att han hoppas kunna ta hem USA:s 32.000 soldater i Sydkorea på sikt, så ingick det inte i dessa ”säkerhetsgarantier”.

De svenska journalisterna

En sak som jag tänkt på när jag lyssnat på de svenska journalister som intervjuat olika experter om Singapore-avtalet är att de alla ställer frågan om ”vi kan lita på Nordkorea”. Det är säkert en berättigad fråga. Men varför ställer inte någon frågan om det går att lita på USA? Den ende av de intervjuade som ifrågasätter denna ensidighet är den som alltid nyanserade och kloka Hans Blix. Han säger att skulden för att avtal brutits tidigare inte bara ligger på Nordkorea utan även på USA, främst Republikanerna.

USA:s utrikespolitik

När det gäller att förstå USA:s utrikespolitik – både den som sker öppet och den som sker i det fördolda – så kan vi i stort sett bortse från motiv som handlar om ideal eller principer. När det gäller ideal och principer finns det inte någon som helst konsekvens i vilka som blir vänner eller fiender för USA. Den enda ”principen” handlar om att upprätthålla USA-imperialismens positioner och makt. Sättet att göra det har sällan varit varken fredligt eller sympatiskt. Ändå tycks det ske ett sorts skifte under Trumps regim där det blivit ännu svårare att bedöma USA:s ställningstaganden. I det här fallet tänker jag på den plötsliga skillnaden i behandling av Iran där det fanns ett fungerande avtal och nu Nordkorea. Är det bara så enkelt att Nordkorea med sin missilutveckling nu började utgöra ett faktiskt kärnvapenhot mot USA:s västkust medan Iran inte gjorde det och samtidigt är en huvudfiende till den gode vännen och kärnvapenmakten Israel?

Intressant?

Vapenproduktionens profitörer, konsumenter och offer

Under 1980-talet minskade vapenförsäljningen i världen. Men efter att ha nått sin lägsta nivå 2002 har den ökat igen och år 2015 var den åter lika hög som 1990 (se tabell)

År 2016 såldes vapen I världen för den svårfattbara summan av 375 miljarder dollar. Det var en ökning med 1,6 procent mot året innan. Enligt Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) är det 38 procent mer än året 2002.

De främsta vapenprofitörerna i världen kommer från USA. Listan över de tio största vapenföretagen i världen toppas och domineras nästan helt av USA-företag (se tabell).

Men även i Sverige finns det vapenprofitörer. De backas dessutom upp av såväl regering som kungahus och den borgerliga oppositionen. Den svenska vapenexporten har ökat kraftigt och tredubblats sedan början av 2000-talet. Förra året uppgick den till 11 miljarder kronor.

Mänsklig intelligens, uppfinningsrikedom, arbete och materiella resurser kan användas till så mycket. Skulle kunna användas till så mycket gott. Till att fylla så många verkliga behov. Produktion av vapen fyller inte någon av dessa behov. I det bästa fallet åstadkommer de ingenting alls utom just slöseri med resurser. Står oanvända för att bara åstadkomma skräck.

Men vapen som produceras kommer också till användning. Det som vi då ”producerar” är död, förstörelse och lidande. Bakom varje sönderbombat hus i Syrien eller Jemen, och varje dödad familj, finns det några långt borta i ett annat land som har tjänat pengar på det.

 

Sverige och världen

I landet Sverige oroas vi nu över en ökad mängd illegala skjutvapen. Den ökade förekomsten av vapen är inte den avgörande orsaken till ett ökat antal dödsskjutningar. Men naturligtvis har det bidragit till en förvärrad situation. De flesta människor är därför för åtgärder som minskar tillgången på dessa vapen.

Men när vi tittar ut i världen så resonerar de flesta inte på samma sätt. Alla dessa vapen som säljs med god profit är ju inte heller orsaken till de krig som pågår. Men utan den stora och ökande tillgången på vapen skulle de ha varit svårare att bedriva.

I landet Jemen pågår ett krig sedan våren 2015. Kriget har kommit i skuggan av kriget i Syrien, men på senare tid har en del bilder och reportage nått fram på svenska nyheter. I september 2014 tog en milis från Houti-klanen makten i huvudstaden Sanaa. 2015 började regimen i Saudiarabien tillsammans med andra regimer i området bomba det fattiga Jemen. Den humanitära situationen där är nu fruktansvärd.

Jemen är nu en av de platser där den ökande vapenproduktionen används. När Trump nyligen besökte sina vänner i Saudiarabien ordnade han nya stora vapenaffärer. Även Sverige är med på banan. Den svenska vapenexporten till länder i Mellanöstern uppgick förra året till 160 miljoner kronor.

Oavsett vilka analyser vi gör av kriget i Jemen så tror jag att en sak borde stå helt klar: mer vapen kommer bara göra den hemska situationen för civilbefolkningen än värre. Förutom press på regimen i Saudiarabien att sluta bomba i grannlandet Jemen behövs det press på världens alla vapenprofitörer och deras supportrar i världens olika regeringar.

Tänk om konsten utanför FN-byggnaden kunde tas på allvar av världens länder.

 

Intressant?

 

Läs andra bloggar om krig, vapenexport

 

Makten över språket

Enväldiga makthavare behöver lydiga ämbetsmän.

Timothy Snyder *

 

Makten över språket är en avgörande faktor för att upprätthålla eller nå makt. Att etablera vissa ord så att de används i medier är till exempel en viktig väg till framgång.

Regimer som utger sig för att representera folket eller majoriteten trots att de styr till nytta för en liten privilegierad elit måste naturligtvis på alla vis skapa ord och beskrivningar som upprätthåller den falska bilden. Eller som Snyder också uttrycker sig i sin bok*: ”Den fetaste plånboken bekostar de mest bländande strålkastarna

Regimer vars existens bygger på lögn och bedrägeri måste naturligtvis försöka få kontroll över språket även så att de får bort ord som beskriver en verklighet som regimen förnekar. Detta kan vi se under den nuvarande Trump-regimen i USA där man försöker få bort användningen av olika ord från myndigheter. Redan i mars i år uppmanades de anställda vid energimyndigheten, jordbruksverket och miljömyndigheten att sluta använda ord som till exempel ”klimatförändring” eller ”utsläppsminskning”. Har man inte ord för faktiskt existerande fenomen så är det naturligtvis lättare att förneka dem.

Nu är det folkhälsomyndigheten som av regimen uppmanas att sortera bort misshagliga ord som ”evidensbaserad”, ”foster”, ”utsatt”, ”vetenskapligt baserad” eller ”transsexualitet”. Trump-regimen har också sparkat olika vetenskapliga experter från myndigheter och departement.

 

(*OM TYRANNI – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet av Timothy Snyder, Albert Bonniers förlag 2017, citaten s. 21 och 49)

 

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, Trump

Ökande klyftor överallt, men i USA är det ”kollaps”

Häromdagen kunde vi höra hur OECD-chefen Angel Gurría framhöll Sverige som ett land med låga skulder och mycket god tillväxt samtidigt som han varnade för den kraftiga prisökningen på bostäder och den ökande ojämlikheten. Det är ju lite förvånande att en chef för OECD varnar för riskerna med ojämlikhet. Å andra sidan pratade även moderatledaren Kinberg Batra precis om växande klyftor i ett rikt Sverige för att sedan direkt spela på motsättningar mellan dem ”som går till jobbet, sliter och gör sin plikt” och dem som ”smiter” och inte går till något jobb. Att förneka ökade klyftor är svårt idag. Men vår blick på dessa klyftor och de slutsatser vi drar kan skilja sig som natt och dag.

En annan rapport

I denna månad februari 2017 kom en annan rapport ut som behandlar ekonomisk ojämlikhet. Den är skriven av Thomas Piketty och ett antal andra forskare: GLOBAL INEQUALITY DYNAMICS: NEW FINDINGS FROM WID.WORLD. I

I rapporten jämförs bland annat tre länder: USA, Kina och Frankrike. Att man valt Frankrike förklarar man med att det är ett land som ”i stort sett är representativt för det västeuropeiska mönstret”. Man har studerat utvecklingen från 1978 fram till 2015. I både USA och Kina har de rikaste tio procenten ökat sin inkomstandel påtagligt under perioden, medan detta inte är påfallande i Frankrike.

10proc

Det är då inte förvånande att se att inkomstandelen för de 50 procenten med de lägsta inkomsterna minskat kraftigt i både USA och Kina.

botten50

Men det finns en väsentlig skillnad mellan USA och Kina. Även om de fattigaste 50 procenten har fått en minskad andel av det ökade välståndet så har deras inkomster i Kina ändå ökat i absoluta tal med 401 procent. I USA har däremot inkomsterna i absoluta tal minskat med 1 procent sedan 1978. I detta avseende sticker USA ut ordentligt. Pickety och de andra forskarna talar om en ”kollaps”.

inkomstutveckling

Forskarna har också undersökt utvecklingen av den offentliga (gemensamma) rikedomens andel av hela den nationella rikedomen i ett antal länder. I samtliga dessa länder har den offentliga egendomens andel minskat:

offentliga

Denna minskning är likadan i samtliga länder med undantag för ”oljerika länder med stora offentliga statliga medel, som Norge.” Forskarna ser ett politiskt problem med detta då det ”utan tvekan begränsar regeringens förmåga att omfördela inkomster och mildra ökande ojämlikhet.” Bakom denna minskning och detta problem ligger naturligtvis en mängd politiska beslut under denna period. Slutsatsen måste bli att ”omvända” politiska beslut krävs.

Sverige

OECD påpekar alltså det som många av oss sett sedan länge nämligen att klyftorna ökar även i vårt land.  Hur Sverige ligger till jämfört med andra länder vad gäller graden av ojämlikhet (mätt med Gini-koefficient) enligt OECD kan du se på denna sista figur:

gini

Intressant?

Läs andra bloggar om ojämlikhet, USA

”Oavsett vem som väljs….”

Snart kommer vi att veta vem som blir nästa president i USA.val

Trots att Sverige inte är en delstat i USA har det nästan känts så emellanåt. Ständigt matas vi på nyheterna med de senaste vidrigheterna i en kampanj som har verkat i det närmaste helt tom på politiskt innehåll.

Det finns två sätt att se på valresultat. Det ena är att titta på vilken politik som kan komma av ett visst resultat. Det andra är att titta på vad valresultatet uttrycker eller säger om stämningarna bland befolkningen. För vad folket önskar eller vill och vad som blir faktiskt politik är ju ofta inte riktigt samma sak.

När det gäller det senare, så kommer det även denna gång vara en mycket  stor del av befolkningen – nästan hälften – som inte alls röstar. Det beror dels på att det är svårt att rösta (knepig registrering, val på en tisdag) eller att många hindras rösta då de begått brott, men naturligtvis också på att många upplever det som meningslöst.

Många medborgare i USA har fått det sämre under en lång följd av år, oavsett vem som varit president. Om man inte upplever att det blir någon skillnad i ens liv beroende på vilken president som väljs är det naturligtvis svårt att bli motiverad för att över huvud taget bry sig. Den grupp som känner det som meningslöst har säkert också ökat nu. Många av de som hoppades på Bernie Sanders tillhör nu också de besviknas skara.

Om vi betänker vad en röst på någon av de två huvudkandidaterna (det finns ju också mindre partier utanför tvåpartisystemet) står för så är det naturligtvis nedstämmande om många människor stöder öppen rasism som i fallet Trump. Det bidrar ju till en splittring mellan vanligt folk som försvårar arbetet för ett mer rättvist och solidariskt samhälle. Men det finns  bland Trumps anhängare också något annat som påminner om stöder till extremhögern i Europa. Jag hör i en intervju på TV en arbetare som säger att det behövs någon som ”rör om i grytan”. presidentDet är exakt samma uttryck som jag hört folk här i Sverige som kan tänka sig att rösta på SD använda. Det är alltså en sorts ilska mot etablissemanget fast i reaktionär form. Som om man egentligen inte bryr sig om grytans innehåll.

Bägge kandidaterna representerar olika delar av den härskande klassen och i detta sammanhang är det viktigt att påminna om Bernie Sanders ord:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Det är sanningen. Människor kan vara obekväma med att höra den, men det är verkligheten . Och det är därför som den här kampanjen säger högt och tydligt: Den handlar inte bara om att få Bernie Sanders vald till president, den handlar om att skapa en politisk gräsrotsrörelse i detta land.

När det gäller vad resultatet kan bli i förhållande till resten av världen, om den ena eller andra kandidaten vinner, så har Kajsa Ekis Ekman sammanfattat det bra i en ledare i ETC. Det är motsättningen mellan klassisk imperialism och isolationism.

Imorgon vet vi vem som vann.

Men den politiska gräsrotsrörelsen återstår att bygga upp igen. Det gäller både där som här.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA

%d bloggare gillar detta: