Ryska feminister mot kriget

Idag är det den 8 mars – den internationella kvinnodagen. Här i Uppsala har det bland annat manifesterats mot bristerna i den svenska förlossningsvården, till stöd för barnmorskorna men också till stöd för mödra- och förlossningsvården i Ukraina genom UNFPA, FN:s befolkningsfond. För även om vi måste fortsätta våra vanliga liv med både strider och glädjeämnen så överskuggas allt just nu av Rysslands pågående krig i Ukraina.

Jag har skrivit att jag tror att krigsmotståndet hos folket i Ryssland är oerhört viktigt för att få stopp på detta krig. Därför är det hoppingivande att nås av ett protestuttalande från ryska feminister. Nedanstående text har publicerats på JACOBIN MAGAZINE och International Viewoint. Den har översatts till svenska på den utmärkta Marxistarkiv. Här är texten:

Den 24 februari omkring 05.30 Moskvatid, tillkännagav den ryske presidenten Vladimir Putin en ”specialoperation” på ukrainskt territorium för att ”avnazifiera” och ”demilitarisera” denna suveräna stat. Operationen hade förberetts sedan länge. I flera månader har ryska trupper förflyttats till gränsen mot Ukraina. Samtidigt förnekade vårt lands ledning varje möjlighet till ett militärt angrepp. Nu ser vi att det var en lögn.
Ryssland har förklarat krig mot sin granne. Det tillät inte Ukraina rätten till varken självbestämmande eller hopp om ett fredligt liv. Vi förklarar – och inte för första gången – att det under de senaste 8 åren har förts krig på den ryska regeringens initiativ. Kriget i Donetsbäckenet är ett resultat av den olagliga annekteringen av Krim. Vi anser att Ryssland och dess president inte bryr sig om och aldrig har brytt sig om ödet för folken i Luhansk och Donetsk, och erkännandet av republikerna efter 8 år var bara en förevändning för att invadera Ukraina under täckmantel av en befrielse.
Som ryska medborgare och feminister fördömer vi detta krig. Feminismen som politisk kraft kan inte sluta upp bakom ett angreppskrig och en militär ockupation. Den feministiska rörelsen i Ryssland kämpar för sårbara grupper och för att utveckla ett rättvist samhälle med lika möjligheter och framtidsutsikter, där det inte kan finnas plats för våld och militära konflikter.
Krig innebär våld, fattigdom, tvångsförflyttningar, förstörda liv, osäkerhet och avsaknad av framtid. Det är oförenligt med den feministiska rörelsens grundläggande värderingar och mål. Krig förstärker ojämlikheten mellan könen och kastar tillbaka framstegen för mänskliga rättigheter med flera år.
Krig för inte bara med sig våld från bomber och kulor utan också sexuellt våld: som historien visar, så mångdubblas under krig risken för att våldtas för alla kvinnor. Av dessa och många andra skäl, måste ryska feminister och de som delar feministiska värderingar vara starkt mot det krig som vårt lands ledning har släppt loss.
Som Putins tal visar, utkämpas det nuvarande kriget också under de ”traditionella värderingarnas” fana, så som de förkunnas av regeringens ideologer – värderingar som Ryssland påstås ha bestämt sig för att främja över hela världen som missionär, och använda våld mot de som vägrar godta dem eller har andra åsikter. Alla som har förmåga till kritiskt tänkande inser fullständigt att dessa ”traditionella värderingar” innefattar ojämlikhet mellan könen, exploatering av kvinnor och statligt förtryck mot dem vars livsstil, självbild och handlingar inte överensstämmer med inskränkta patriarkala normer. Att rättfärdiga ockupationen av en grannstat med önskan att främja sådana förvrängda normer, och bedriva en demagogisk ”befrielse”, är ännu en orsak till varför feminister i hela Ryssland måste gå mot detta krig med all kraft.
Idag är feminister en av få aktiva politiska krafter i Ryssland. Under lång tid uppfattade de ryska myndigheterna inte oss som någon farlig politisk rörelse, och därför har vi tillfälligt varit mindre påverkade av det statliga förtrycket än andra politiska grupper. För närvarande verkar mer än 45 olika feministiska organisationer i hela landet, från Kaliningrad till Vladivostok, från Rostov-vid-Don till Ulan-Ude och Murmansk. Vi uppmanar ryska feministiska grupper och enskilda feminister att ansluta sig till Feministiska Antikrigsmotståndet och förena sina krafter för att aktivt gå mot kriget och regeringen som inledde det. Vi uppmanar också feminister i hela världen att ansluta sig till vårt motstånd. Vi är många, och tillsammans kan vi göra mycket: under de senaste 10 åren har den feministiska rörelsen fått en enorm medial och kulturell makt. Det är dags att förvandla det till politisk makt. Vi är mot krig, patriarkat, diktatur och militarism. Vi är framtiden som kommer att segra.
Vi uppmanar feminister i hela världen:
• Anslut er till fredliga demonstrationer och lansera kampanjer mot kriget i Ukraina och
Putins diktatur på och utanför Internet, organisera era egna aktioner. Ni är fria att använda Feministiska Antikrigsmotståndets symbol i era material och publikationer, liksom hashtaggarna #FeministAntiWarResistance och #FeministsAgainstWar.
• Sprid information om kriget i Ukraina och Putins aggression. Hela världen behöver stöda Ukraina nu, och vägra att hjälpa Putins regim på något sätt.
• Dela detta manifest med andra. Vi måste visa att feminister är mot detta krig – och alla sorters krig. Det är också viktigt att visa att det fortfarande finns ryska aktivister som är beredda att enas i motstånd mot Putins regim. Vi riskerar alla nu att förföljas av staten och behöver ert stöd.

Feministiska Antikrigsmotståndet har en Telegramkanal med ytterligare information (på ryska).
Medlemmar i initiativet är anonyma av säkerhetsskäl. Deras representant i London är Ella Rossman

Tankar om kriget och vad det gör med oss

Rysslands pågående invasion av Ukraina har utlöst en mängd olika reaktioner i vårt land. Det finns det som är vackert, som humanitära insamlingar och hjälp till flyktingar, eller ”bara” olika manifestationer för att uttrycka avsky inför Rysslands krig. Men detta avskyvärda krig framkallar också annat. Företeelser som inte är så vackra.

Ett av dem är den ökande propagandan för och tilltron till Nato som ett fredsprojekt. Jag tror inte att det bidrar till en fredligare värld att inordna Sverige i ett militärblock underställt USA – som också bedrivit angreppskrig på samma sätt som Ryssland gör nu. Här kommer jag inte argumentera mera i denna fråga utan hänvisar till sådant jag skrivit tidigare om Nato. Vi kan (och ska) vara på det utsatta ukrainska folkets sida och mot Putin men utan att rätta in oss i USA:s ledband.

Jag ser nu sympatiska ”vänstersossar” som byter ståndpunkt och vill ansluta Sverige till Nato. Det gör mig bedrövad. Jag ser också människor i min närhet som på felaktiga grunder tror att vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk inte står bakom det ukrainska folket och är emot invasionen. Igår antogs nämligen en resolution i EU-parlamentet som fördömer Rysslands anfallskrig. Men resolutionen stannade inte vid detta. Den talade också för att hela Europas säkerhetsordning ska byggas kring Nato, och att EU och Nato i stort sett sammanflyter till en enhet. Resolutionen uppmanar till och med Sverige och Finland att gå med i Nato.

Läs Malin Björks förklaring om detta och varför hon inte kunde rösta för denna resolution.

Den svenska borgerligheten drev för många decennier sedan på för att Sverige skulle skaffa kärnvapen. De förlorade tack och lov den striden. Men nu hörs åter dessa tongångar. En ledarskribent i Expressen skriver:

För små stater med hotfulla stormaktsgrannar står det klart: Antingen behöver man egna kärnvapen, eller så behöver man bindande överenskommelse om att man får skydd under andras kärnvapenparaply.

Nu ställs två diametralt olika synsätt mot varandra. De som tror att en värld med fler vapen, inklusive kärnvapen blir en tryggare plats och vi som strävar efter nedrustning och avveckling av kärnvapen. Jag tror inte att vi blir mer trygga för att vi tillhör en sida som kan vara med och utplåna mänskligheten i ett kollektivt självmord. Att vara med i denna ”självmordspakt” tror jag istället ökar risken för angrepp.

Naiva om Putin?

Jag ser nu en hel del personer med medie-utrymme som skriver om att ”vänstern” varit naiv om Putin och inte förstått det verkliga hotet från hans regim. Om det kan flera saker sägas.

Ja, det finns en mycket liten del bland dem som kallas vänster som har haft och har en antingen försonlig eller direkt positiv syn på agerandet från Putins Ryssland. Men den alldeles övervägande delen av vänstern har absolut inte stått för en sådan hållning.

Ja, Natos utvidgning och inringning av Ryssland (läs om detta i tidigare bloggar) kan och får inte till någon del alls användas som ett argument för att berättiga Rysslands angrepp på Ukraina. Men det är fortfarande sant att Natos utvidgning inte har bidragit till att göra världen fredligare eller Putin-regimen mindre aggressiv.

Jag skrev tidigare på denna blogg om den svenska krigsretoriken och ifrågasatte talet om att ett angrepp på Sverige ”inte kunde uteslutas”. Jag ångrar inte det jag skrev då. Och även om hela världsläget nu är mycket mer hotfullt så tror jag fortfarande inte att Ryssland planerar en invasion av Sverige. Jag skrev däremot inte något om ifall jag trodde att Ryssland skulle angripa Ukraina. Men i likhet med väldigt många andra så hoppades och trodde jag inte att detta skulle ske. Nu har det skett. Det är förfärligt och vi måste förhålla oss till det. Men fortfarande utan att ryckas med i en aggressiv krigsretorik där vi ska inordnas i ett av USA dominerat militärblock eller skaffa kärnvapen.

När det gäller synen på Putin så skulle jag dessutom snarare säga att det är borgerligheten i de s.k. västländerna som har ett stort ansvar. Putin är den våldsamma ledaren för det gäng av oligarker som omger honom. Nu när ”väst” sätter in sanktioner mot Ryssland så sägs dessa vara riktade mot oligarkerna. Jag hoppas det stämmer. USA:s finansdepartement beskriver oligarkerna så här:

Eliten nära Putin fortsätter att använda sin närhet till den ryske presidenten för att plundra den ryska staten, göra sig själva rika och höja sina familjemedlemmar till några av de högsta maktpositionerna i landet på bekostnad av det ryska folket”,

Det är en förvånansvärt sann beskrivning av denna maktgrupp. Den uppstod genom plundring av den statliga egendomen i det Sovjetunionen som upplöstes av Jeltsin. De gamla makthavarna (partitoppar och chefer inom det statliga näringslivet) såg till att gynna sig själva i den av västekonomer understödda privatiseringsvågen och behöll makten fast i nya former. Det är viktigt att minnas att ”väst” var aktivt pådrivande i den nyliberala chockterapi som var en del av denna omvandling. De såg, som Naomi Klein uttryckte det, ”Ryssland kollaps som en geopolitisk seger”*. De såg inte heller några problem med Jeltsins efterträdare Putin så länge han bara verkade utveckla Ryssland till ett kapitalistiskt land. Den svenska ekonomen Anders Åslund var en av dem som deltog i detta. Från 1991 till 1994 arbetade han som ekonomisk-politisk rådgivare åt Jeltsins regering.

Motståndet mot denna maktgrupp och protester mot kriget, framförallt från det ryska folket, hör till det allra mest avgörande för att stoppa detta krig och för att störta de nya tsarerna.

Vapenhjälp till Ukraina?

Principerna för export av vapen från Sverige regleras av ett flertal olika lagar. En princip som uttrycks är att inte exportera vapen till länder i krig. Om det kan man ha många tankar både vad gäller själva principen och vad gäller dess tillämpning. Att först bidra till att rusta ett land för krig för att sedan när dessa vapen kommer till användning plötsligt säga stopp kan ju framstå som hycklande. Och vad gäller tillämpningen så har det funnits många undantag. Väldigt många. Sverige levererade till exempel vapen till USA under Irakkriget. Och Saudiarabien har försetts med vapen till kriget i Jemen. Och nyligen har svensktillverkade pansarvärnsvapen av modellen Nlaw från Saab exporterats från Storbritannien till Ukraina. Lagarna om vapenexport har alltså stora brister. Men är det ett skäl för att överge dem eller för att förbättra dem? Och vad har varit tankarna bakom dessa lagar? Annie Reuterskiöld  skrev i SvD för några dagar sedan att ”Vapenexportlagarna från 1956 handlade om att vi som land inte skulle riskera att dras in i krig”. Är det en bedömning som inte gäller längre?

Och Svenska Freds förklarar bakgrunden så här:

Sverige har en tradition av att inte exportera vapen för att påverka det politiska skeendet i något annat land. Exporten har traditionellt setts som ett ”nödvändigt ont” för att behålla en vapenindustri i Sverige. Att tillåta vapenexport till Ukraina för att påverka konflikten skulle bryta med den politiken på ett sätt som kan få mycket allvarliga följder för Sveriges vapenexportpolitik även till andra konfliktregioner. 

Men nu i veckan beslöt Sveriges riksdag att utöver annan hjälp till Ukraina även skicka 5000 pansarskott. Ett splittrat vänsterparti – där flera ledamöter inte närvarade vid omröstningen – röstade ensamt emot detta. Bland argumenten för att rösta mot vapenhjälp till Ukraina fanns dels det faktum att det står i partiprogrammet att ”Svensk vapenexport ska avvecklas” och i valplattformen att ”Vänsterpartiet anser att Sverige ska vara en röst för fred och rättvisa, inte för ökad militarisering.”

 Efter en storm mot och inom partiet ändrades den principiella uppfattningen om vapenhjälp redan efter några dagar vid ett nytt partistyrelsemöte. Några partimedlemmar som var kritiska till att motsätta sig vapenhjälp skrev i Expressen bland annat så här:

Pansarskotten till Ukraina handlar inte om vapenexport utan om att solidariskt ställa upp för ett grannland som drabbats av en lagvidrig och våldsam militär aggression……..Det är viktigt att det inte råder något tvivel om att Vänsterpartiet går i första ledet för att Ryssland ska ut ur Ukraina. Därför är partistyrelsens ställningstagande olyckligt.

Ja, naturligtvis kommer många i den nuvarande situationen framställa det som att de som inte är för vapenlösningar också är fiender till Ukrainas oberoende och smyg-anhängare till Putin.

Är mer vapen lösningen nu?

Själv tycker jag inte att det här är någon lätt fråga. Jag har flera gånger i mitt liv deltagit i solidaritetsrörelser som samlat in pengar till olika befrielserörelser runt om i världen. I min ungdom var det till FNL i Vietnam. Vi har då alltid vetat att pengarna också kunde användas till vapen. Men jag har också speciellt under de senaste 20 åren varit med i rörelser som bara riktat sig mot krig eller mot förtryckarens våld utan att för den skull se stöd till våld som en del av lösningen. Jag deltog i fredsrörelsearbete vid USA:s angrepp mot Irak. Det var många människor i Sverige och runt om i världen som demonstrerade mot detta krig. Men vi såg inte stöd till väpnat motstånd mot USA:s ockupation som en möjlighet. Jag har deltagit i olika typer av solidaritet med det palestinska folket som lever under ockupation och folkfördrivning. Jag har ibland stött på frågan ifall jag stöder rätten till motstånd, även väpnat sådant, från det palestinska folket. Jag har svarat att jag anser att de har denna rätt, men att jag tror att våld från deras sida ofta är oklokt. Det leder bara till ett ännu större övervåld från den av USA uppbackade Israeliska statsledningen. Nu vet vi ju att den svenska staten, eller för den delen någon annan stat i Europa, inte skulle skicka vapenhjälp till palestinierna. Men (i teorin) om detta skulle hända så skulle jag inte vara för det. Under rådande omständigheter skulle inte mera våld lösa den orättvisa som det palestinska folket utsätts för.

Det finns alltså situationer när vapenhjälp och våld inte är lösningen. Kanske är även Ukraina nu en sådan situation. Nato har enligt egen uppgift varit på plats i Ukraina och ”hjälpt till att utbilda, finansiera och reformera Ukrainas väpnade styrkor och försvarsinstitutioner sedan 2014”. Nu berättar organisationen att ”tusentals pansarvärnsvapen, hundratals luftförsvarsmissiler och tusentals lager av handeldvapen och ammunition skickas till Ukraina”.

Och New York Times skriver: “Västerländska vapen har kommit in i Ukraina i relativt stora men okända mängder under de senaste dagarna. Om de kan distribueras snabbt kommer det att ha effekt”.

Det kanske inte är brist på vapen alltså. Och de 5000 svenska pansarskotten (som vi inte ens vet om de kommer komma fram) gör kanske inte så stor skillnad för krigsutvecklingen i Ukraina. Däremot som symboler för olika hållningar i Sverige.

Folket i Ukraina har all rätt att försvara sig. Och de olika uttryck för försvarsvilja som vi ser är mycket berörande. Men jag tror inte att de stridande i Ukraina kan militärt besegra den ryska övermakten. Å andra sidan tror jag inte heller att Ryssland kan segra och kunna styra över ett ockuperat Ukraina. Men hur mycket mänsklig och materiell förödelse kommer det kosta på vägen innan kriget upphör?

Därför tror jag inte på mer våld och mer vapen som en del av lösningen. Motstånd från en hel befolkning kan dessutom ta sig många former som inte innebär våld men som kräver den sorts mod och enighet som nu stora delar av det ukrainska folket visar.

Hur hopplöst det än kan se ut nu vad gäller den skrämda och – när det gäller vissa grupper – vilseledda ryska befolkningen så är det till dem vi framförallt måste sätta vårt hopp. Att de ska resa sig och störta sin nya Tsar.

Vi då?

Vi i Sverige måste fortsätta med folkliga protester, insamlingar och stöd till flyktingar. Vi måste också hitta alla sätt som finns för att försöka nå och påverka den ryska befolkningen.

Just nu är en miljon människor på flykt från Ukraina och på väg in i EU. Denna gång öppnar EU både sina gränser och sina hjärtan för flyktingarna. Det får vi vara glada över även om det går att fundera över skillnaden på behandling av folk från olika platser i världen och vi också nås av uppgifter om att studenter från Afrika inte får samma hjälp att fly ut ur landet. Vi får också vara glada över att inte SD:s Jimmie Åkesson reser till gränsen och säger åt flyktingarna (så som han gjorde vid den förra flyktingvågen) att ”det är fullt” och att inga är välkomna. Vi slipper nog också se en bister moderatledare som säger att vi måste hålla gränsen.

*Klein: Chockdoktrinen s. 313

Manifestera mot Rysslands krig och för fred mellan folken.

Om du liksom jag känner dig upprörd och skrämd av den ryska regimens invasion av Ukraina.

Om du  vill visa din avsky men inte göra det tillsammans med Nato-anhängare och vapenskramlare.

Då finns det tre manifestationer i Uppsala, Göteborg och Stockholm på initiativ av Vänsterpartiet som du kan ansluta till:

Uppsala imorgon fredag

Samling kl. 16 på Celsiustorget utan S:t Per Gallerian

Göteborg lördag 26 februari

Gustaf Adolfs torg, kl. 14 – 17

Stockholm söndag 27 februari

Norra Bantorget söndag kl. 18.30. 

Om du som läser detta känner till fler manifestationer, så hör gärna av dig.

Ryssland ut ur Ukraina!

Så hände det då. Ryssland invaderar Ukraina idag den 24 februari. Massivt och från flera olika håll. Enligt uppgifter nu på morgonen, när jag skriver detta, har minst 100 människor redan dödats.

Vad som rör sig inne i huvudet på en ledare av Putins typ är inte lätt att förstå. Själv brukar jag tendera att tro att även onda maktmänniskor är rationella utifrån sina egna intressen. I det här fallet undrar jag. Kommer ens Putin och den maktelit som omger honom tjäna på detta? Eller är kanske Putin lika ensam på toppen som han framstår i de TV-bilder där vi ser honom sitta ensam vid ena sidan av ett bisarrt långt bord eller för sig själv vid ett bord med underhuggarna sittande på utplacerade stolar? Oavsett vad som rör sig i huvudet på Putin så är kriget nu ett faktum. Och det är förfärligt.

Putin är en mycket otäck politisk ledare. Inte minst så som han framträder i det tal som aviserar invasionen av Ukraina. Kanske också galen som många tidigare envåldshärskare.

Jag har inte något förtroende för dem som har makten i Ukraina. Oligarkernas makt är nog inte över där heller. Presidenten Zelenskyj som är en f.d. komiker och TV-kändis stöttades ju av oligarken Ihor Kolomoyskyi. Men detta har lika lite någon betydelse nu som att Irak styrdes av diktatorn Saddam Hussein när USA 2003 med falska argument angrep Irak och störtade det landet i fördärvet.

Alla vi som är på vänstersidan och mot upprustning och vapenskrammel måste mobilisera mot detta krig på samma sätt som vi gjorde då USA angrep Irak 2003. Vi måste demonstrera mot den ryska invasionen, för Ukrainas självständighet och till stöd för den undertryckta fredsopposition som finns i Ryssland.

Militarismen har sin egen logik. Krigsivrare drar alltid nytta av krig och vapenskrammel för att stärka den egna positionen och avleda uppmärksamheten från väsentliga problem. Det gäller inte bara för Putin. I en situation då kriget brutit ut blir det alltid svårare att tala för avspänning. Nu stärks högernationalismen och de krafter som vill trappa upp både i öst och i väst.

Men lika lite som vi låtit vårt motstånd mot USA:s krig och militära ingripanden bli ett argument för svensk anslutning till något annat block bör vi göra det denna gång. Vi får inte låta detta krig bli en förevändning för att inordna Sverige i Nato-blocket.

Nej till kriget

Ryssland ut ur Ukraina

En debatt som fortsatt…i Uppsala – och lästips till den

skarmklippDen 10 januari skrev jag en blogg om Rysslands förhållande till Sverige. I samband med andra frågor och på slutet tog jag upp den rapport som Martin Kragh och Sebastian Åsberg skrev för Utrikespolitiska Institutet lagom till konferensen Folk och Försvar. Rapporten behandlade spridningen av rysk desinformation och falska nyheter i Sverige. Men den gick dessutom längre då den pekade ut Aftonbladet Kultur som ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt ’vänster-narrativ’ i Sverige”. Dessutom pekade man ut tre personer som medarbetat på Aftonbladet Kultur som agenter för Kreml. En av dem som pekades ut var den politiske flyktingen Aleksej Sachnin. För författarna var det tydligen inte begripligt att någon kan vara mot både regeringen i Ryssland och regeringen i Ukraina, varför de använde det senare för att bevisa anknytning till Putin. Dessutom använde de som källor för detta utpekande den numera ökände SD-mytomanen ”Egor Putilov”.

Rapporten fick mycket kritik från olika håll. Bland annat sågades den av Rysslandskännaren Stig Fredriksson. Chefen för Utrikespolitiska Institutet uttalade redan efter några dagar att det inte var en publikation från institutet, vilket ju låter märkligt men inte kunde tolkas som annat än en sorts avståndstagande. Dessutom kommer Martin Kragh utredas för oredlighet i forskning.

Man skulle alltså kunna förvänta sig att anhängarna till tankarna bakom denna rapport skulle ligga lågt ett tag. Ungefär som när Kajsa Ekis Ekman häromdagen i ett helt annat ämne skriver att ”när högern tystnat då vet man att de gjort bort sig”.

Men det finns några som ändå inte ger sig. De har väl sina speciella skäl som närstående kollegor till Kragh. I en debattartikel i lokaltidningen UNT skrev tio kollegor till Martin Kragh vid universitetet här i Uppsala i förra veckan ett personligt försvar för honom och den rapport han skrivit. Rubriken är: ”Oriktigt, falskt, grundlöst”. En av undertecknarna är professor Li-Bennich Björkman som ganska ofta skriver ledare i lokaltidningen UNT utifrån ett tydligt borgerligt perspektiv på världen men med ett inte alltför imponerande innehåll.

Kragh och Åsberg pekade alltså ut Aftonbladets Kulturredaktion som spridare av Kreml-propaganda. De pekade dessutom ut den politiske flyktingen Aleksej Sachnin för att vara anhängare till Putin. Det är naturligtvis både allvarligt och kännbart. Det bidrar inte heller till att förbättra debattklimatet i frågor som rör Nato, Ukraina och liknande frågor. Men för Björkman och hennes nio kollegor är detta inte upprörande. Istället är det tvärtom Kragh som är den drabbade på grund av den kritik som han utsatts för: ”konsekvenserna för personen och forskaren Martin Kragh har redan varit kännbara”, skriver de. Att Kragh och Åsberg både utfört dålig och tydligt politiserad ”vetenskap” och inte heller på minsta sätt varit försiktiga med orden finns det inget av i deras artikel. Istället utbrister de i fetstil: ”Hur har det kunnat gå såhär i ett land där tidigare sanningen och att vara försiktig med orden var något av en dygd?Ja, man kan ju undra….

Fem lästips!

Åsa Linderborg skrev ett snabbt och kort svar till Uppsalaforskarnas debattartikel. Även journalisten Emma Lundström har skrivit en kort kommentar. En mer utförlig artikel som sakligt bemöter Uppsalaforskarna men tyvärr bara publicerades på nätet är skriven av forskaren och tidigare senior analytiker på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap Tom Andersson. En mycket omfattande och grundlig genomgång har också gjorts av professor Lars Drake i två artiklar på Synapze del 1 och del 2.

Uppsala

Intressant?

 

%d bloggare gillar detta: