Ebba Busch Thor och gästen i vårt hem

Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa

(Bibeln, Andra Moseboken, 20:16)

Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra…

(Bibeln, Paulus brev till Efesierna, 4:25)

 

Du skriver ihop en debattartikel. Där angrips en annan person för en åsikt den inte har och heller inte uttalat. Du målar på ett mycket vinklat sätt upp en problembild. Därefter angriper du en fiende som inte finns. Så går det att få ihop en (på ytan) snygg och sammanhängande debattartikel som säkert lurar en del. Men sanningsenlig är den inte. Att den skrivs av ledaren för ett parti som kallar sig kristet förvånar inte längre. Hon har nu ganska länge fiskat i de grumliga vatten som förenar hennes parti med ett annat parti med liknande namn.

Jag tänker alltså på en artikel av Ebba Busch Thor i Aftonbladet häromdagen där hon driver tesen att ”det visst finns svenska traditioner”. Hon påstår att Ingrid Lomfors, docent i historia och överintendent Forum för levande historia skulle ha påstått motsatsen. Det är alltså inte sant. Däremot har Lomfors påpekat att ”all kultur är dynamisk” och växer fram ”i mötet mellan gammalt och nytt”, vilket ju är en annan sak, för den som tänker efter. Men kd-ledaren påstår att det finns något som hon kallar ”en akademisk myndighetsvänster som blåser till strid mot svenska traditioner och begrepp”. KD-ledarens egen stridsstil påminner här mer om en Don Quijote i kamp mot väderkvarnar. Men som Lomfors påpekar så sällar sig här Busch-Thor till nättrollen som tyvärr är betydligt mäktigare än Don Quijote.

Busch-Thor tar sin utgångspunkt i uttrycket ”vill ni gå husesyn?” som sägs till gäster och kanske är vanligare i Sverige än i andra länder. Hon skriver:

När vi bjuder en gäst att se hur vi bor berättar vi samtidigt något om oss själva. Möbler och prydnadssaker visar vilken smak vi har, fotografierna berättar vad vi tycker är viktigt i livet.

Vi uttrycker samtidigt en önskan att gästen ska känna sig välkommen och bekväm på den plats där de närmaste timmarna ska tillbringas.

Med denna tradition som bakgrund är det väldigt märkligt att vår syn på integration länge har byggt på husesynens raka motsats.

Låter ju trevligt och övertygande. Men bilden haltar en del, inte bara för att beskrivningen av  traditionsförnekande är felaktig. KD-ledaren tillhör ju – även om hon i vissa stycken inte följer Bibeln – dem som tycker att kristendomens historiska förtryck och dominans ska bevaras. Så vill hon och hennes parti till exempel att även de som inte är religiösa eller tror på kristendomen ändå ska underordnas den i samband med skolavslutningar. Tanken att traditioner (som visst finns) ska vara frivilliga och inte tvångsmässiga ingår inte i deras uppfattning om demokrati.

Men bilden om det här hemmet haltar också på ett annat vis. Gästerna ska inte flytta in. De är på besök och ska sedan gå hem till sig. Om gästerna skulle flytta in (vilket ju är jämförelsen med dem som invandrar) så skulle vi förutom att visa vårt hem och våra familjevanor också behöva ta del av deras vanor och uppfattningar om innehållet i ett hem. Vi skulle behöva lära av varandra och förändras ömsesidigt. Nya vanor skulle uppstå.

Det är det som kallas integration till skillnad från assimilation. Jag skrev om skillnaden mellan dessa begrepp då Kristersson blev ny ledare för moderaterna. Att allt fler ledande politiker inte längre kan skilja på begreppen och tillsammans med ytterhögern i praktiken bara talar om assimilation är en del av den nuvarande högervridningen.

%d bloggare gillar detta: