En annan berättelse från Tensta

Med anledning av den norska ministern Listhaugs propagandabesök i Rinkeby vill jag förmedla en till motbild. En motbild är just en motbild. Den avser inte att säga ”hela sanningen”. Bara att hela bilden består av många olika bitar som alla måste skildras på ett ärligt sätt.

Den 21 augusti publicerade jag en artikel av Tenstabon Ekmel Altay om problemet med att få en ambulans att komma till Rinkebys grannförort i Stockholm: Tensta. Här är en berättelse av Karin Senter, Hassan Damerji och Joel Senter som också bor i Tensta. De skildrar samma problem och ger samtidigt precis som Ekmel en motbild till de alltmer ensidiga beskrivningarna av förorter som Tensta. Artikeln är tidigare publicerad men jag har fått lov av Karin att använda den igen.

 

Vi ringde ambulansen – brandbilen kom…

Det är fredag den 18 mars och klockan är lite efter 8 på morgonen. På det lilla torget utanför västra tunnelbaneuppgången i Tensta ligger en till synes livlös, äldre man. Först på plats är en yngre man som larmar ambulans och utför hjärt- och lungräddning. Därefter kommer en kvinna som på instruktion hjälper till att rytmiskt trycka på den medvetslöse mannens bröstkorg. En tredje person stannar och konstaterar att mannens ena hand rör sig lite; den darrar en aning. Flera personer, som alla verkar vara på väg till skola och arbete, stannar upp, men inte för att sensationslystet fota och förnedra, utan för att under en lång stund hjälpa till med att utföra en hjärt- och lungräddningsinsats som inte upphör så länge den äldre mannen ligger där på marken. En kvinna gråter och tysta böner viskas fram. Alla hjälper till på sina sätt.

Någon i gruppen påtalar att det ju ligger en vårdcentral inte många meter från platsen. Där måste det ju finnas hjärtstartare och personal. Så en av oss springer dit, för att meddela att en man riskerar att dö bara några meter därifrån. Men vårdpersonalen frågar bara om vi larmat 112, och säger att vi ska vänta på ambulansen. Alla församlade blir förvånande när de får reda på att ingen från vårdcentralen kommer.

Den äldre mannen är fortfarande inte kontaktbar och ambulansen dröjer. I gruppen börjar det viskas ”Det här är Tensta; det här är Tensta”. Att den äldre mannens hjärta stannat just i förortsområdet ses som anledningen till att det dröjer. Mer än en halvtimme tar det när mannen akut behöver hjälp en fredagsmorgon i Tensta. Inga exakta tidsangivelser finns, då vi i gruppen inte främst intresserar oss för tiden, eller för våra mobiler. Fokus ligger på mannen på marken, men det kan mycket väl ligga någonting i det som viskas. När ambulansen väl kommer är det i sällskap av polis och brandkår (!). Så ser tydligen reglerna ut efter den vandalisering av en ambulans som skett en gång tidigare, i mörkret på en mer undanskymd gata.

Avsikten är här inte att lasta enskilda ambulansförare, poliser eller brandmän, eller för den sakens skull personalen på vårdcentralen. Ambulanspersonal har efter vandaliseringen arbetat på att skapa goda kontakter i området genom att synas på torget och möta förortens invånare. Det är ju bara så enkelt att de har sitt regelverk att följa. Ska man hårddra det ligger faktiskt ansvaret för den dröjande ambulansen på de personer som stod för vandaliseringen. Vid det tillfället kommenterade ambulanspersonalen att personer kan riskera att dö om inte ambulanser lämnas i fred.

Kanske har så nu skett. Vi som var på platsen kan inte vara helt säkra på utgången för den sjuka mannen, och vi har ingen information kring hur lång tid själva samordningen av utryckningen tog. Rimligen måste det ta längre tid att koordinera en uttryckning än att skicka en ensam ambulans. Utryckningspersonal har förstås rätt att känna sig trygga i sitt arbete, men att regeln gäller dygnet runt blir ett sätt att demonisera Tensta. Ett hjärtstopp en solig morgon, total avsaknad av kriminell aktivitet bakom händelsen, och människor som bara vill hjälpa till. Det är tydligen något som gör att ambulansen inte får åka in ensam.

Detta regelverk har kommunicerats otroligt dåligt till invånarna i Tensta – en passus i gratistidningen som delas ut till hushållen och lite uppmärksamhet i nationell media. Ingen informerande broschyr i brevlådan formulerad på flera olika språk. Ingen gratiskurs på torget i hjärt- och lungräddning. Ingen som informerar om huruvida dessa regler är satta tillsvidare, eller om det finns något slutdatum på eländet. Ingenting från våra myndigheter. Hur skulle det se ut om motsvarande regler införts på Södermalm eller Östermalm? Säkerligen inte likadant. Diskrimineringen framträder i all sin tydlighet.

Det är förfärligt att sjukdomen ska behöva drabba en man i det offentliga rummet på det här sättet, för att regelns barbari verkligen ska framträda. Det är sorgligt att denna till synes livlösa man ska bli ett exempel i denna text. Men helt uppriktigt, människor utanför förortsområden måste förstå vad som försiggår här och vilka konsekvenserna kan bli av ett sådant här regelverk – ett regelverk som i sin praxis kan tolkas som både diskriminerande och faktiskt också livsfarligt. Och bland oss invånare i Tensta krävs en folklig resning. Ska alla vi som bor i detta område behöva riskera att vänta längre på livsnödvändig hjälp en fredagsmorgon?

Finns det någon lösning på situationen som den ser ut nu? Börja med att informera människor om de regler som har satts upp. Ha alltid en polisbil (och tydligen även en brandbil?) stationerad i området, som på en gång kan möta upp ambulanser som behöver komma hit. Diskutera vårdcentralernas roll i det hela. Kommer inte ambulansen hit, vad bör då den utbildande personal som finns inom förortens gränser göra i en krissituation?

Avslutningsvis går tankarna, oavsett om mannen avled eller inte, till de anhöriga som mannen med hjärtstoppet troligen har. Kanske har ni inte hört om hur länge han har behövt vänta på hjälp. Det är möjligen inte något som anhöriga automatiskt får reda på. Om någon anhörig läser detta vill vi i alla fall att ni ska veta att de civilpersoner som befann sig på platsen visade vördnad och gjorde allt de kunde.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om förorten

En fredagskväll i Tensta

Det skrivs mycket om vissa förortsområden nu. Och jag snubblar redan på ordet. För själva ordet ”förort” har ju fått en klang och en betydelse som numera diskvalificerar Bromma i Stockholm eller Sunnersta i Uppsala. Dessutom har många politiker och skribenter börjat använda det vidriga ordet ”utanförskap” för att beskriva hela områden.

Precis som andra platser, förhållanden eller människor bör dessa områden varken romantiseras och förbättras eller ensidigt nedsvärtas. Därför behövs olika berättelser. Och då menar jag inte ”berättelser” i den (post?)moderna meningen, utan just bara berättelser.

Denna lilla sanna berättelse skriven av min vän Ekmel visar en delvis annan bild. Så här kan det också vara helt enkelt.

Här är berättelsen från en natt i hans Stockholmsförort Tensta:


 

Fredag kväll i Tensta. Klockan är över tolv. Under bron på Spånga kyrkväg, nära min balkong, hörs ett jäkla tjat där ute. Någon pratar högt i telefon. Låter lite irriterad. Sedan lägger han på.

Jag går ut på min balkong, tittar ut. En lång smal kille hänger på järnbarriären vid vägkanten. En annan går fram och tillbaka och skakar huvudet med missnöje och en tredje ligger på gräsmattan vid gångvägen.  Jag vinkar och frågar ”är ni ok? Behöver ni hjälp?

Neeej det är inte vi, svarar han. En kille ligger här. Det verkar som att han har gjort sig illa. Han har en djävla stor bula på skallen som blöder. Jag ringer ambulansen, men dom kommer inte och vi bara väntar. Ringde för en halv timme sedan men…

Vill du att jag ringer också?

Kan du göra det? Det är snällt. Synd jao, han ligger bara där.

Jag ringer 112, får några instruktioner och går ner till den skadade mannen för att se och ge mer detaljerad information till telefonisten på 112.

Det är en 66 år gammal svensk man som intagit rejäla mängder alkohol. Någonstans på vägen hem till Rinkeby slog han sig i huvudet och fick en bula stor som en tennisboll  vilken sprack och blödde. Han ville sova. Vi får kontakt bara några korta stunder. Han vaknar och svarar på frågor och slocknar igen. En liten, rund och trevlig man.

Jag ringer några gånger till 112 och får varje gång liknande svar. Det finns ingen ambulans tillgänglig. Klockan blir ett och fortfarande har ingen ambulans kommit. Några andra killar som vi känner kommer och går förbi. Dom hälsar och frågar om vi behöver hjälp. Kollar på honom. Stannar en liten stund och sedan fortsätter de sin väg. Men killarna som hittade honom där stannar kvar och  blir mer  och mer irriterade över att ambulansen inte dyker upp. Den ena blir kvar med mig vid den drabbade medan den andra går runt och letar efter en polisbil som kanske kan hjälpa mannen iväg till  sjukhuset. Till slut tappar han hoppet:

Om det blir slagsmål kommer de att ta oss alla på en gång. Men när vi behöver hjälp visar de sig inte sig, säger han.

Vi sitter ner och fortsätter att vänta på ambulansen som inte kommer. Den skadade ligger på rygg och snarkar. Verkar gilla sin säng. Vaknar en liten stund och småpratar.

Har du ont?

Neeej inte alls.

Vad dåå du blöder ju, säger den ena killen. Du har en djävla stor bula på pannan jao.

Nähä

Jo… rör inte, det är öppen sår, du får infektion.

Mannen lägger sig på rygg och somnar om.

Det kommer andra killar som vi känner. Alla är killar runt tjugo år. De stannar och växlar några ord. Killarna berättar historien från början till de nytillkomna. De stannar kvar med oss. Tittar på mannen som ligger på gräsmattan.

Abboo fy djävla bula len. Hur länge han har varit här?

Nästan två timmar.

Det är orättvist. Synd om honom. Jag ringer för faaan. Man måste överdriva lite grann annars kommer dom aldrig. 

Dom kommer aldrig len, när man kastar sten på ambulansen tror du att dom kommer. Tror du att dom vågar. Glöm det.

Vad faaaan ska han dö här eller… Dom måste komma för fan.

Den av killarna som har en arabisk brytning tar fram sin mobil och ringer.

Hallå ursäkta här finns en skadad man som ligger på en gräsmatta och kanske håller på dö. Är ni intresserade eller??? Kanske jag ringer fel. Kanske skulle jag ringa Aftonbladet eller? Och sedan börjar han förklara allt från början. All hans brytning och grammatiska fel försvinner ur hans tal. Med perfekt svenska och en väldigt sansad röst förklarar han situationen för den som svarar på hans samtal. Imponerande. Sedan lägger han på… och…

Abbooo len, säger han. Hon vill att jag ska fråga om han vet vilken stad han bor i. Hellre fråga honom vilken planet han bor på just nu. Alla skrattar högt.

Jag tittar runt för att se om vi stör och väcker folk. Inte en enda lampa lyser bakom fönstren. Säkert tittar alla i smyg med släckta lampor men ingen vågar komma ut och fråga. Klockan är nästan halv två. En av ungdomarna säger:

Ammo (farbror på arabiska), du kan gå om du vill. Vi vaktar honom, ingen fara.

Nej, det är ok. Ingen fara, säger jag…

Jag vill inte missa deras sällskap. Jag känner mig stolt över att vara med dem. Att sova är inget som jag tänker på just då. De pratar med varandra och berättar olika historier om skadade och ambulanser som inte kommer och folk som dör och inte får hjälp osv. Ett tag glömmer de allt och fastnar i diskussionen. Plötsligt vänder de sig mot sin ”patient”, varsamt och med respekt på deras eget sätt… En av dem tittar på mannen som ligger och säger.

Abooo len, grabbar vi glömde honom totalt jao. Lyssna, vi pratar på olika språk, kanske stackaren tror att han är på semestern, jao. Vad säger ni??? Vi skrattar tillsammans…

Jag pratar igen med mannen som säger:

Vi måste…Jag behöver ingen hjälp. Jag mår bra, hur bra som helst. Jag har bra sällskap.

Sedan ramlar han på vänstra armen och börjar kräkas.

Bulan på huvudet, sömn och kräkningar, ingen bra kombination tänker jag. Nu börjar det bli bråttom. Pojkarna blir oroliga de med… Vi lyfter hans huvud en aning så att han inte får problem med andningen. Han vaknar en liten stund.

Klockan är 01:57 Jag ringer igen för femte gången. En manlig röst. Jag skärper tonen:

Väntar ni lite till så behöver ni skicka en likbil i stället.

Den är på väg, om en minut kommer den att vara där, och du ska inte prata så här med mig.

Jag ber om ursäkt men det är inte vi som är oförskämda här. Vi har väntat på en ambulans i över två timmar. En människa som ligger här och behöver hjälp och ingen av oss är professionella här. Händer det något, vad gör vi då…? Försök att förstå…

Då dyker ambulansen fram.

Vi börjar alla vinka. Föraren stannar, kör försiktigt och lite tveksamt. Tenstabor, unga och gamla och av olika sorter. Skrämmande kanske. Nej det tycker varken jag eller mina unga vänner.

Ambulansen är framme. Ambulansföraren pratar med den skadade som nu vill gå hem. ”Nej, säger de. Inte med den här bulan, på pannan, nej.” De hjälper honom varsamt till ambulansen. Tackar för hjälpen och kör.

Vi skakar hand och tackar varandra och önskar en god natt.

Lördagen den 12 Augusti, Klockan är 02:19 i Tensta…


 

Läs andra bloggar om förorten

Intressant?

Förortshat och förortsilska

Journalisten och författaren Johanna Langhorst anser att det blivit standard att ”sammankoppla alla samhällets avigsidor med vissa bostadsområden och dess innevånare”. Hon menar att det är en verklighetsbeskrivning som döljer rashat och klasshat. För att kunna bekämpa detta vill hon ge det ett namn. Hon kallar detta för förortshat. Om det har hon skrivit en bok med samma namn: FÖRORTSHAT (Ordfront). Det är en arg och mycket personlig bok. Ibland är detta mycket personliga sätt att skriva en styrka i boken. Men emellanåt tycker jag att den är lite för personlig, alltså personlig utan att tillföra något viktigt till ämnet, så att boken tappar fokus. Boken hade inte förlorat på att vara lite tunnare. Men som helhet tycker jag att Johanna Langhorst har mycket att säga som är viktigt även om det sagts förut av andra och i andra sammanhang, och även om jag, som framgår här på slutet, har en del kritiska tankar om hennes bok.

Boken är i huvudsak en uppgörelse med begreppet och själva bilden av förorten. Men den innehåller också mycket annat, som olika beskrivningar av de ökande klassklyftorna i samhället som bland annat visar sig i hur och var vi bor. Langhorst vill ge en motbild till allt det negativa där 70 procent av artiklarna om Tensta handlar om våld och kriminalitet medan bara 17 procent har positiva teman. Hon kritiserar rasismen och det rasistiska greppet att koppla problem med just människor som har invandrat, att se det som en fråga om nationell bakgrund istället för sociala förhållanden.

Hon argumenterar hårt mot dem som ser själva husen och områdenas planering som orsak till olika problem. Jag instämmer i hennes argumentation och perspektiv. Jag delar också känslan inför den obehagliga (klasshatande) attityden hos flera av dem som beskriver problemen på det här sättet. Men när hon argumenterar mot den onyanserade bilden av miljonprogramsområdena tenderar hon att själv bli onyanserad åt andra hållet. Hon försvarar miljonprogramshusen och skriver att: ”Alla som vet något om bostadshus vet att de allra flesta miljonprogramshus är mycket väl byggda”. Det kanske är sant, men det finns nyanser som försvinner här tycker jag. Johanna Langhorst bodde själv med sin familj i Tensta i 17 år. Hon bodde på två olika ställen i SKB:s (kooperativa bostadsrätters) två områden i Tensta. Och dessa gårdar tyckte i alla fall jag hörde till de trivsammaste i området under de 20 år då jag hade anknytning till Tensta genom eget närboende (Husby, Akalla) vänner, döttrar och jobb på en närliggande skola. Jag gillade själv Tensta, men nog finns det delar av Tensta som inte är så trevligt byggda eller planerade.

Langhorst går till olika vetenskapliga källor för att slå hål på olika på myter. T.ex. berättar hon om ”den största vetenskapliga undersökningen hittills om utrikes födda och deras livssituation i Sverige” av Carl Le Grand vid Stockholms universitet, där man bland annat får veta att:

  • Invandrare från Latinamerika, Asien och Afrika har i snitt högre utbildning än infödda svenskar. Sju av tio invandrare från Latinamerika och sex av tio från Afrika och Asien är överutbildade för sina yrken här i Sverige.
  • Muslimerna är i minoritet även bland invandrare från Afrika och Mellanöstern och den muslimska religiositeten tycks minska.

Och hon hänvisar till Nihad Bunar som säger att 90 procent av Sveriges invandrare inte bor i de områden som beskrivs som ”invandrartäta och socialt utsatta”.

Langhorst angriper det vidriga uttrycket ”utanförskapet” som Alliansen myntade inför valet 2006: ”Med hjälp av det kunde man börja formulera förortsföraktet på ett nytt sätt”. Så sant! Och tyvärr har ordvalet även trängt in i arbetarrörelsen och vänstern.

Jag gillar också när Langhorst påpekar att valfrihet inte är detsamma som frihet och att ”demokrati för att bli mer än ett ord” kräver ett ”någorlunda jämlikt” samhälle, liksom att vägen dit inte kan handla om s.k. klassresor (det har jag själv skrivit om här på denna blogg). Denna grundliga och radikala kritik känns bra inte minst när jag denna dag läser ett inlägg i Aftonbladet av Livets Ordaren och kristdemokraten från Uppsala, Ebba Busch.

En annan viktig vinkel är den som handlar om våld och kriminalitet, nämligen att det är så få som står för detta i områdena. Langhorst pratar om sitt Tensta där det var ungefär 30 män i 20-årsåldern som stod för det mesta av våld och kriminalitet. Detta är ju något som känns igen från andra liknande områden. Langhorst menar att det aldrig skulle accepteras i ett välsituerat område, typ Danderyd, att så få personer får ställa till det för alla andra. Där tror jag hon har rätt. Liksom i att det gäller att ta tag i problemen i tid och det behövs både resurser och gemensam planering i samhället för att åstadkomma detta. Däremot tror jag att hon underskattar svårigheterna när hon säger att det skulle ha varit lätt. Men naturligtvis vore det möjligt.

En sak som däremot är svårare att förstå är det förakt som Langhorst själv uttrycker för människor i andra förorter. Om Hässelby gård skriver hon till exempel att det var ett område ”där det bodde massor av omöjliga människor”. Hon kallar dem rent av ”en hel by full av Quasimodos”. Är inte DET OCKSÅ att uttrycka klassförakt nedåt?! Det här, tycker jag, är en svaghet med Langhorsts bok, som känns svårbegriplig och lite sorglig. För tillsammans med vilka ska förortshat, klassklyftor och segregation brytas?  Ja, att det inte är tillsammans med de privilegierade förortshatarna inom eliten, det framgår klart av Langhorsts bok. Men allianser måste ju skapas mellan de många som har så mycket att vinna på ett sådant samhälle som Langhorst drömmer om i sin bok. Det underlättas inte om man ser på andra fattiga som ”Quasimodos”. Inte heller om man som Langhorst tror att ”förortshatarna utgör majoriteten i samhället”. Där tror jag också att hon har fel i sak. Men om man dessutom tror som Langhorst att ”segregationen gynnar för många” då känns det ju riktigt kört. Om man inte tror att tror att de flesta av oss skulle tjäna på och må bättre av att leva i ett mer jämlikt, mer demokratiskt, icke-rasistiskt och feministiskt samhälle, måste man verkligen undra vilka som ska kunna åstadkomma detta, på demokratisk väg.

Jag tror inte att varken de rasistiska arbetarna eller de lågutbildade manliga kvinnohatarna utgör en majoritet. Men de finns. Deras åsikter och attityder är ett uttryck för en av många splittringar som kan och måste upphävas på vägen mot ett bättre samhälle. Istället för att kämpa mot de rikas privilegier sparkar rasisten nedåt. Samma sak gör de rädda och kvinnohatiska männen. Men vi skulle ha så mycket mer att vinna på att enas och sparka uppåt istället för nedåt. Detta allians-tänk uttrycks för övrigt bra i ett inlägg i Aftonbladet av Jari Söyrinki .

PS: Långt efter att jag skrev denna blogg läser jag en mycket saklig och kritisk artikel om boken Förortshat av Dick Urban Vestbro i tidningen Flamman. Rekommenderas. Han är sakkunnig på flera av de områden som behandlas.

Media: Aftonbladet, SvD, DN

Aftonbladet2

Bloggat: Svensson

Intressant?

Andra bloggar om förorten

Husby

För en tid sedan började jag läsa Johanna Langhorsts bok FÖRORTSHAT (ordfront). Jag hade precis läst klart den när utbrotten i min gamla Stockholmsförort Husby och andra förorter inträffade och började skildras i massmedia.

Jag känner mig sorgsen, upprörd och personligen berörd både av dessa händelser och av Johanna Langhorsts bok.  Dels för att jag bodde 23 år av mitt liv i Husby och Akalla, såg mina numera vuxna barn växa upp där, var aktiv i olika föreningar där, hade kolonilott där och jobbade 20 år på en skola i grannförorten Tensta. Och där kring Järvafältet bor fortfarande några av mina bästa vänner.

Om de våldsamma händelserna har det skrivits och sagts mycket både dumt, förljuget och sensationslystet, både av media (främst kvällspressen), ledande politiska företrädare som vår statsminister och öppna rasister. Jag ska lämna det därhän. För det har också skrivits och sagts mycket bra.

Min egen uppfattning om det som hänt är i korthet bara att det naturligtvis i grunden är ett resultat av sådant som:

  1. Nedskärningar av välfärden som drabbat dessa områden hårt.
  2.  Ökade sociala klyftor.
  3. Förortshat, klassförakt och stigmatisering.

Men om detta har så många andra skrivit att jag inte behöver tillägga något. Ska bara nämna några – se det som lästips ifall du missat dem – av alla:

Vänsterpartisten Ann-Margrethe Livh argumenterar övertygande för att det inte är fler polisinsatser som är svaret.

 Professor Ove Sernhede på Centrum för urbana studier sätter i en artikel i SvD in det i ett sammanhang och menar att händelserna måste ”förstås som reaktioner på samtida urbana utvecklingsmönster. Medan välstånd och disponibla inkomster ökat kraftigt i vissa delar av staden under de senaste två decennierna har det hänt mycket lite i andra. De ökande klyftorna i svenska storstäder är chockerande.”

Organisationen Megafonen utvecklade sitt svar och sin analys av händelserna på ett mycket bra sätt i en artikel i Aftonbladet.

Journalisten Emma Lundström på veckotidningen Internationalen skrev också en mycket välformulerad artikel om det etablerade samhällets falskhet och hyckleri i förhållande till Husby.

Men även ledarskribenten på Uppsalas liberala morgontidning (UNT) Håkan Holmberg skrev en sansad och vettig artikel där han bland annat slår fast att grundproblemet INTE är den etniska sammansättningen i det ena eller det andra området utan ” en faktisk segregation som har mer att göra med begreppet klass än med människors etniska bakgrund.” En socialliberal insikt som är värd att notera.

Läs också en fortsättning på detta blogginlägg med en lite längre recension av Johanna Langhorsts bok: Förortshat.

Bloggat: Annarkia, Bilderblogg, Röda Malmö, Svensson

Media: Dagens Arena, ETC

Motbilder: tjejer mot våld i Husby, Expresen ljuger

Intressant?

<span>%d</span> bloggare gillar detta: