Tankar om Afghanistan

American troops cannot and should not be fighting in a war and dying in a war that Afghan forces are not willing to fight for themselves. 

(President Biden 16 augusti 2021)

Så har då USA lämnat Afghanistan. I Svenska Dagbladet kallar man det för ”en snabb och smutsig reträtt när USA ska dra sig ur ett misslyckat och förlorat Afghanistan”. Själv undrar jag hur en ren och snygg reträtt från ett från början smutsigt och orättfärdigt krig skulle varit möjlig.

Att talibanerna nu tar över igen, efter att ha styrt landet mellan 1996 – 2001, är naturligtvis förfärligt. Det finns andra liknande förfärliga styren som till exempel den wahhabitiska kungaregimen i Saudiarabien. Men talibanerna har hittills framstått som ännu mer extrema. Tariq Ali beskrev 2003 Talibanismen som ”en variant av deobandisk islam som omfattas av en sekteristisk gren i Pakistan – i vissa avseenden mer extrem än wahhabismen..” (Fundamentalisternas kamp s. 288).

Det talas nu mycket om kvinnors och barns rättigheter – i Afghanistan. Som om detta krig hade startats och förts med tanke på dem. Men kriget och invasionen av Afghanistan – som innebar störtandet av det femåriga talibanstyret – startades inte för några mänskliga rättigheters skull. Kriget var en del i det ”krig mot terrorismen” som USA:s dåvarande president Bush deklarerade efter 11 september 2001. När USA i oktober invaderade Afghanistan försökte statsledningen framställa det som ”självförsvar” enligt FN-stadgan, men några ädla syften fanns varken då eller senare. När Biden häromdagen talade till folket i USA (och resten av världen) så var han också tydlig med detta. Han sa:

Vårt uppdrag i Afghanistan hade aldrig för avsikt att vara nationsbyggande. Det var aldrig tänkt att skapa en enhetlig, centraliserad demokrati.

Vårt enda viktiga nationella intresse i Afghanistan är det som det alltid har varit: att förhindra en terrorattack mot det amerikanska hemlandet”.

Detta ”förhindrande” har nu pågått i tjugo år till ofattbara mänskliga och materiella kostnader. Enligt en artikel i nättidningen eFolket har USA öst in 2226 miljarder dollar i Afghanistan. Det motsvarar 19 144 miljarder svenska kronor. Pengar som skulle kunnat bekosta grundläggande utbildning i hela världen. Och antalet döda var i april 2021: ”47 235 civila, 72 journalister, 444 hjälparbetare och 66 000 afghanska regeringssoldater”. USA har förlorat 2 442 i dödade soldater och 20 666 i skadade. Dessutom hade 3 800 anställda i privata säkerhetsbolag dödats. 1144 soldater från 40 länder som deltagit i kriget under Natos ledning har dött. ”Afghaner som flytt utomlands uppgår till 2.7 miljoner. Internflyktingarna räknar 4 miljoner”.

Talibanerna som Frankensteins monster

Vems monster?

Talibanregimen mellan 1996 och 2001 var monstruös. Men vems monster var den? Precis så som monstret i Mary Shelleys roman vände sig emot sin skapare doktor Frankenstein, kom talibanerna att vända sig mot dem som bidragit till deras framväxt, nämligen USA. Statsledningen i USA har historiskt bidragit till framväxten av olika reaktionära islamiska rörelser genom att hjälpa till att krossa vänstern och den radikala nationalismen i länder dominerade av islam. Men också genom direkt och indirekt materiellt stöd till de reaktionära islamska rörelserna. En som beskrivit detta ingående är den numera avlidne USA-journalisten John K. Cooley i boken ”Oheliga krig” (Ordfront 2003). Redan under 1950-talet fick grupper som Muslimska Brödraskapet stöd i kampen mot kommunister och vänsternationalister. Och när Sovjetunionen i december 1979 gick in i Afghanistan utvecklades detta stöd till olika extrema muslimska motståndsgrupper ytterligare. I samarbete med militär och underrättelsetjänst i Pakistan lyckades CIA med hjälp av Saudiarabien ”samla ihop, träna, utrusta, betala och sända in en legoarmé” till Afghanistan. De första talibanerna som av Cooley beskrivs som ”religiösa studenter beväpnade av Pakistans underrättelsetjänst” var ett av resultaten av USA:s stöd. År 1989 lämnade Sovjetunionens armé Afghanistan och 1996 tog talibanerna makten.

Rätten att gå i skola och lite historia

De som i likhet med vår utrikesminister fortfarande anser att detta tjugoåriga krigande varit berättigat, trots resultatet, framhåller rätten till utbildning, framförallt för flickor. Den rätten är naturligtvis oerhört viktig. Men jag har svårt att förstå hur det kan berättiga ett tjugoårigt förödande krig, som dessutom ändå resulterar i att kvinnors rättigheter ännu en gång trycks tillbaka.

Kampen om kvinnors rättigheter, rätten till utbildning och rätten för flickor att gå i skola, har böljat fram och tillbaka i landet Afghanistan. På ena sidan har (oavsett övrig politisk färg) stått en utbildad elit i städerna och på den andra sidan ett reaktionärt prästerskap och gubbvälde baserat på landsbygden.

Kung Amanullah

Efter det (så kallade) tredje engelsk-afghanska kriget 1919 regerades Afghanistan av kung Amanullah. Han var enligt Carl-Johan Charpentier (i boken ”Afghanistan mellan Mecca och Moskva”) en ”afghansk motsvarighet till Turkiets Atatürk”. Han lät bygga skolor och uppmuntrade flickor att börja studera. Men, skriver Charpentier: ”Det reaktionära prästerskapet vände sig mot Amanullah”. Och i januari 1929 fördrevs Amanullah från Kabul. Generalen Nadir blev kung. Nu stängdes alla flickskolor, den kvinnliga rösträtten avskaffades och slöjtvång infördes.

Efter att Nadir mördats 1933 blev en ung Mohammed Zahir kung. Under början av 1950-talet påbörjades åter en viss ”liberalisering”. Men den tog slut när kungens svåger prins Daoud blev premiärminister och landets ”verklige ledare”. Några år under 1960-talet skedde ändå en viss frigörelse, som sen också slogs tillbaka. År 1973 störtades så kung Zahir och Daoud utropade en republik. Men fem år senare, i april 1978, störtades Daoud av kommunisterna i Folkets Demokratiska Parti (PDPA) i ett uppror med bas i armén och flygvapnet, men utan någon egentlig social bas utanför Kabul och några andra städer (historien upprepar sig). Även denna ”kommunistiska” regim – som till slut inte kunde upprätthålla sitt styre utan stöd från den sovjetiska armén – påbörjade reformer som förbättrade situationen för kvinnor och flickor. Charpentier – som var i Afghanistan flera gånger under 1970-talet och den så kallade Saur-revolutionen –  berättar i sin bok från 1980 att 1976 var obeslöjade kvinnor ett undantag på gatorna i Kabul, men att de ökade under det nya styret. Han berättade också i sin bok om alfabetiseringskampanjen (analfabetismen var skyhög 1978: bland män 90 %, bland kvinnor 98%, enligt Tariq Ali) och det utökade antalet utbildningsplatser för flickor.

Den regim som upprättades efter ”Saur-revolutionen” 1978 och som stöddes av Sovjetunionen förbättrade alltså situationen för kvinnor och barn. Men ingen av dem som nu fortsätter att försvara den av USA ledda invasionen och krigsinsatsen tyckte att det fanns något förmildrande med den Sovjetstödda regimen eller Sovjets nästa tioåriga krig för att den förbättrade situationen för kvinnor och flickor i Afghanistan.

Vapnens otillräcklighet

Varken USA eller det dåvarande Sovjetunionen krigade för mänskliga rättigheters skull. Ändå är det ju argumenten om mänskliga rättigheter som skjuts i förgrunden för militära ingripanden där svenska trupper ska inordna sig i USA:s målsättningar. Men om det vore kampen för dessa rättigheter som var det primära så tror jag inte att det då heller skulle uppnås främst med utifrån kommande vapenmakt. Uppenbarligen räcker inte vapen för att förändra förhållanden och mänskliga rättigheter om inte tillräckligt många av de som bor i landet själva organiserar sig för sådana förändringar. Jag vet inte hur stort stöd talibanerna skulle ha ifall alla skulle få uttala sig utan vapenhot. Men säkert har många drivits i armarna på talibanerna av en utländsk armé som fört ett krig där många civila drabbats. Över huvud taget tycks USA:s sätt att ingripa runt om i världen alltid underskatta allt annat än just vapenmakt. På något sätt tycker jag att också Biden instämmer i detta då han i sitt tal tal sa:

Vi gav dem alla verktyg de kunde behöva. Vi betalade deras löner, sörjde för underhåll av deras flygvapen – något talibanerna inte har. Talibanerna har inget flygvapen. Vi gav nära luftstöd. …… .Vad vi inte kunde ge dem var viljan att kämpa för den framtiden (oklart vilken framtid Biden menar, men ändå – min anm.)

Nej just det. De behövde något annat än det som ”flygunderstöd” kunde ge.

Den trista och falska svenska ”debatten”

I samband med den hastiga flykten från Afghanistan uppstod den bisarra situationen att de högernationella partierna i Sverige: M,KD och SD plötsligt ömmade för några utsatta människor i Afghanistan. Dessa partier som alltid varit helt kallsinniga till att hjälpa unga människor på flykt från Afghanistan och istället velat kasta ut dem från Sverige kritiserade nu plötsligt regeringen. När det handlade  om de människor i Afghanistan som arbetat som tolkar åt den svenska krigsmakten var de plötsligt villiga att ”öppna sina hjärtan” som annars varit stängda sedan Reinfeldts tid.

Naturligtvis bör dessa tolkar hjälpas ut ur landet och välkomnas till Sverige. Men det borde också självklart gälla de unga människor med afghanskt ursprung som nu lever i en osäker tillvaro i Sverige. De borde få uppehållstillstånd så att de kan leva i trygghet och bygga upp en tillvaro här.

%d bloggare gillar detta: