Vill du ha det som i Sovjet, va´?

För oss som var politiskt aktiva på vänsterkanten under 1970- och 80-talet var det vanligt att mötas av frågan: ”Vill du ha det som i Sovjet va´?” Det ville vi ju inte. Åtminstone inte de flesta av oss. En ganska stor del av den svenska ”68-generationen” ville inte det för att de gjorde ett annat val. De hade istället valt ett annat land i öst att se upp till: Kina. De gjorde i stort sett om samma misstag som den äldre kommunist-generationen med att okritiskt följa ett odemokratiskt ledarskikt långt borta. Men de flesta av oss andra som inte var ”maoister” ville ju inte heller ”ha det som i Sovjet”. Och även om Vänsterpartiets föregångare hade problem med sin historiska anknytning till Sovjet så påbörjades en brytning under partiledaren C H Hermansson på 1960-talet. Han hade till exempel en hedervärd roll i förhållande till såväl Pragvåren 1968 som till Sovjets ockupation av dåvarande Tjeckoslovakien. Och de verkligt Sovjettrogna inom vänstern bröt sig också ur 1977, bildade APK (numera SKP) och påbörjade en ökenvandring. Men visst fanns det ändå band kvar i dåvarande VPK. När upproret med fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen pågick i början av 1980-talet fördömde visserligen partiledaren Lars Werner undantagstillståndet, men samtidigt upprätthölls förbindelserna med det styrande kommunistpartiet. Men de band som fanns fortsatte ändå att töjas och sprack efterhand ända tills det inte ens längre fanns något Sovjetimperium att ha några band till.

Idag den 26 december 2021 är det exakt 30 år sedan Sovjetunionen upplöstes 1991. Jag påminns om detta av en återpublicerad artikel i veckotidningen Internationalen skriven av journalisten Per Leander. Frågan om vi ”ville ha det som i Sovjet” var ju en fråga som alla vi som var på ”vänstersidan” var tvungna att förhålla oss till. Numera är den inte så vanlig av naturliga skäl, även om jag hört en del äldre stötar som ilsket skrikit om Ryssland även numera, då jag delat något blad på stan.

Det system som utvecklades i Sovjetunionen, framförallt under Stalin, var fruktansvärt. Det var inte bara diktatoriskt förtryckande och innebar döden för ofattbart många människor (även ett mycket stort antal medlemmar i kommunistpartiet) det var också ett system där en nytt privilegierat byråkratiskt skikt hade fördelar på ett sätt som var ett hån mot socialistiska rättvisetankar. Detta är sant och viktigt att inte glömma speciellt för alla som önskar alternativ till kapitalismen.

Men precis som med många andra saker så är det också en bitter erfarenhet att många saker som vi trodde var illa nog faktiskt kunde bli ännu värre. Eller som muntergöken Bob Dylan uttryckt det i en sång: ”When you think that you´ve lost everything, you find out you can always lose a little more”*. För att du ska förstå vad jag menar:

  • kunde vi tro att ett utträde ur EU (som vi var mot) skulle upplevas som något annat än en seger (tänk Brexit)?
  • Kunde vi föreställa oss att en typ som Trump skulle kunna bli president i USA?

Och frågan när det gäller det Sovjet (som vi alltså var emot) är då på samma sätt:

blev det inte faktiskt ännu värre i Sovjet efter dess upplösning?

Per Leander svarar i sin artikel definitivt ja på den frågan och kallar Sovjetunionens fall för en katastrof. Han påpekar att beslutet om att upplösa Sovjetunionen togs bakom ryggen på den dåvarande presidenten Gorbatjov. Att det togs av Jeltsin och ledarna för de ukrainska och vitryska sovjetrepublikerna i motsättning till en folkomröstning där 78 % av sovjetmedborgarna röstat FÖR  att bevara Sovjetunionen.

Gorbatjov och Jeltsin

Leander menar också att:

Den verkliga demokratiseringen av Sovjetunionen och Ryssland påbörjades under Gorbatjovs styre på 1980-talet och innebar en tidigare aldrig skådad frihet i debatt och framväxten av ett starkt civilsamhälle. Jeltsin satte stopp för denna utveckling med sin blodiga statskupp 1993, då han lät stridsvagnar spränga sönder parlamentet för att kunna driva igenom sin nyliberala chockterapi mot folkets vilja.

Leander visar på att varken demokrati eller levnadsförhållanden utvecklades i Ryssland eller de nya republikerna. Han beskriver också varför ryssar ser tillbaka med nostalgisk blick på Sovjet efter Stalin och ger en mer nyanserad bild av livet i 1960- och 70-talets Sovjetunionen.

Läs artikeln!

Tyvärr ligger inte artikeln i Internationalen på nätet (ännu?) men den skrevs ursprungligen av Leander tillsammans med Aleksej Sachnin för fem år sedan. Och den artikeln ligger på den utmärkta eFolket. Läs den.

______________________________________________

*Dylan: Tryin´To Get To Heaven (before they close the door) på Time Out Of Mind 1997

1917 – drömmarna, Sovjetstaten och sedan…

Idag lever vi i en värld som nästan totalt domineras av det kapitalistiska systemet. Under några decennier av 1900-talet var det inte riktigt så. Sovjetunionen och en hel rad av andra länder upprätthöll ett system som inte var kapitalistiskt men knappast heller socialistiskt.

Idag finns inte längre Sovjetunionen. I Ryssland råder en sorts kapitalism och delar av den gamla maktapparatens män (gubbdominansen är överväldigande) från Sovjettiden har ”bytt kostymer” men behållit makten. Även i Kina råder kapitalism men statsmakten innehas fortfarande av ett parti som kallar sig kommunistiskt.

I förra veckan var det 100 år sedan den ryska oktoberrevolutionen. Då i november skedde det som var inledningen till upprättandet av Sovjetunionen. (I november för 100 år sedan var det ännu oktober enligt den dåvarande julianska kalender som gällde i Ryssland– skillnaden var 13 dagar – därför namnet Oktoberrevolutionen.)

Under flera decennier sågs detta Sovjetunionen som ett ideal bland världens kommunistpartier och man följde mer eller mindre slaviskt instruktionerna från ”kamraterna i Moskva”. Idag är de flesta delarna av den svenska vänstern överens om att det som Sovjetunionen utvecklades till inte är den typ av samhälle som man idag eftersträvar. I Vänsterpartiets program kan man till exempel läsa:

Sovjetunionen och de länder som följde samma väg föddes ur kämpande människors drömmar om en bättre värld, men blev till dessa drömmars motsats. De socialistiska idealen krossades i stater som tog sig socialismens namn.

Jag är överens om bedömningen att de socialistiska idealen krossades. Möjligen skulle man kunna anmärka på formuleringen ”de länder som följde samma väg”.

Churchill och Stalin

För när det gäller flera av de stater som upprättades i Europa efter andra världskriget (”följde samma väg”) så upprättades de ju till stor på grundval av Röda armén och uppgörelser på toppnivå mellan Stalin och Churchill. Det var nog mindre av ”människors drömmar” redan vid starten när det gäller flera av dessa länder.

Men om nu de socialistiska idealen krossades i Sovjetunionen så är det ju inte en oviktig fråga när och hur det gick till? Liksom hur vi ska se på själva upprinnelsen: Oktoberrevolutionen. Och vilken betydelse hade existensen av Sovjetunionen i världen?

När man bedömer olika typer av stater eller system så är bilden ofta motsägelsefull, allt är sällan bara uselt och utan utveckling eller framgångar. Det gällde även Sovjetunionen. Men för den större delen av Sovjetunionens existens är bilden mörk. Mycket mörk. För många människor innebar den stat som upprättades förtryck, elände och död på samma vis som under Tsar-tiden. Inte minst gällde det många av de kommunister som deltagit i revolutionen men senare avrättades efter skenrättegångar eller dog i fångläger.

Men ett lika ironiskt som viktigt faktum som man inte kommer undan är att denna stat gav fler fördelar för andra människor i världen än för dem som bodde inne i Sovjetunionen. På samma sätt som en odemokratisk och toppstyrd fackförening, där byråkraterna har motbjudande förmåner långt från medlemmarnas villkor, samtidigt kan upplevas som ett hinder och ett hot av kapitalisterna så var Sovjetstaten trots alla sina motbjudande drag ändå ett hot för alla i väst som ville upprätthålla det kapitalistiska systemet. Kombinationen av detta hot och arbetarrörelsens egen kamp i Sverige och andra länder bidrog såväl till framväxten av välfärdssamhället som till demokratin. Högern och överklassen motsatte sig i det längsta alla reformer. Men till slut tvingades de att backa. Resultatet blev en sorts kompromiss orsakad av de rådande styrkeförhållandena. Ökade rättigheter, välfärd, parlamentarisk demokrati och viss reglering av kapitalet men bevarad privat egendomsrätt till produktionsmedlen. Kort sagt: bevarad kapitalism men med ett mänskligare ansikte.

Även för kämpande människor i Asien, Afrika och Latinamerika hade existensen av Sovjetunionen en betydelse som inte går att bortse från. Inte så att statsledningen i Sovjet från Stalin och framåt levde upp till de vackra fraserna om proletär internationalism. Men även om stödet från Sovjet både var osäkert och knutet till villkor och krav på kontroll, så var det ändå emellanåt ett stöd. Och ett stöd som inte var utan betydelse.

Och när vi tittar på dagens värld där kapitalismen tycks härska närmast oinskränkt, arbetarrörelsen försvagats drastiskt överallt och klassorättvisorna ökar samtidigt med tilltagande miljökatastrofer så handlar detta om förändrade styrkeförhållanden. Sammanbrottet för Sovjetunionen är en del av dessa förändrade styrkeförhållanden.

Sovjetunionen blev 74 år innan den upplöstes i december 1991. Men åter till födelsen. Vad var Oktoberrevolutionen? Varför skedde den? Vad var ”de kämpande människornas drömmar” och de viktigaste frågorna de stred kring? Hur och varför gick det fel? Och kan vi också lära något positivt av Oktoberrevolutionen? Om du är intresserad av dessa omfattande frågor har jag här några lästips:

 

  • Rasmus Landström har skrivit en artikel i Flamman som punkterar olika myter om Oktoberrevolutionen och reser några intressanta tankar: Stick hål på Rysslandsmyterna.
  • Håkan Blomqvist berättar i en artikel i Aftonbladet: Därför blev det revolution i Ryssland om bakgrunden, fredsfrågans avgörande betydelse liksom förhållandet mellan sovjeterna och den konstituerande församlingen.
  • Om du vill gräva mer ordentligt kan jag rekommendera Marxistarkiv som har en mängd artiklar i ämnet.
  • Senaste numret av tidskriften Clarté (3/2017) som har rubriken Hundraåringen som försvann och i huvudsak behandlar den ryska revolutionen.
  • Den nyutkomna boken Den ryska arbetarrevolutionen av Paul Le Blanc med flera som getts ut av föreningen bokförläggarna Röda Rummet.

 

Intressant?

 

%d bloggare gillar detta: