Det gamla vanliga ”utanförskaps”-gänget

Så har då journalistnätverket ICIJ (International Consortium of 

Investigative Journalists)

– som för några år sedan kom med de avslöjanden om skatteparadis som kom att kallas ”Panama Papers” –  kommit med en uppföljare: ”Pandora Papers”.

De delar sina avslöjanden med över 600 journalister i 117 länder, däribland SVT:s Uppdrag granskning. Denna gång handlar det enligt Guardian om ”100 miljardärer, 30 världsledare och 300 offentliga tjänstemän”. En av ”världsledarna” visar sig vara Tony Blair. Blev någon förvånad?

Blair

Bland de svenskar som finns med i avslöjandet ”finns bland annat en börs-vd och en av landets rikaste familjer, men också en misstänkt ekobrottsling, högerextremister och en medlem i Hells Angels”, skriver SVT. Precis som vid tidigare avslöjanden så framträder en grupp av människor som man mycket väl skulle kunna definiera som att de befinner sig i ”utanförskap”. De är illojala, vill inte bidra till samhället och lever efter helt andra värderingar än de allra flesta andra. Att betala skatt är ju nämligen något som är grundläggande för att vi ska ha ett fungerande samhälle och någon form av demokrati. Men det accepterar inte dessa ”utanförskapsmänniskor”.

Förra gången, för fem år sedan, var det ett liknande gäng som kom fram i ljuset. Då handlade det enligt SVT den gången bland annat om ”en medlem i den svenska kungafamiljen, en grevinna och jordägare som får skattefinansierade stöd” men också om svenskt näringslivs dåvarande ordförande Leif ”vad fan får jag för pengarna” Östling.

Enligt Taxjustice.net försvinner varje sekund motsvarande en sjuksköterskas årslön till skatteparadis. Det innebär att varje år förlorar världens stater 427 miljarder dollar i skatt till dessa skatteparadis. Omräknat till svenska kronor är det ungefär 3750 miljarder.

Hur mycket som på detta sätt försvinner från Sverige och därmed försämrar den svenska välfärden verkar vara svårt att få fram aktuella uppgifter om. Och det ligger ju också i sakens natur. Men år 2018 beräknade Skatteverket att det handlade om 130 miljarder kronor per år.

Om vi utgår från att det handlar om ungefär så mycket så kan man ju tycka att de som ständigt ryar om ”lag och ordning” på den högra sidan kunde lägga åtminstone en del av sin energi även på detta. Fast då skulle de ju å andra sidan bli tvungna att inte bara sparka neråt som de brukar. Här handlar det ju om folk av deras egen sort.

Gerard Ryle, direktören för journalistnätverkete ICIJ framhåller till Guardian att: ”Detta är pengar som går förlorade för statskassor runt om i världen och pengar som kan användas för att återhämta sig från Covid”. Samtidigt har han en pessimistisk syn på möjligheterna att komma åt dessa smitares pengar. Han motiverar det med  att eftersom så många av dem som har makt inom politik och ekonomi ägnar sig åt detta så kommer de inte vilja ändra på det heller.

Slutsatsen av det borde väl då vara  att vi måste ifrågasätta dessa människors maktinnehav, inte att ge upp.

DREV

Ett drev kan vara en mekanisk anordning i formdrev bild av kugghjul som griper in i varandra. Det kan också vara de människor och hundar som vid jakt driver ett villebråd mot jägaren.

Men de senaste åren har det fått en ytterligare betydelse. Det syftar då på att journalister och medier driver någon eller några framför sig på ett jaktliknande sätt i samband med något som uppfattas som en skandal.

Vad vi uppfattar som drev, eller vad vi tycker om dem, beror naturligtvis på våra åsikter. En del drev känns rätt futtiga tycker jag. Eller åtminstone väldigt överdrivna i förhållande till frågor som verkligen påverkar de flesta av oss.

Ett drev som jag verkligen saknar är ett ordentligt drev som riktas mot dem som stulit så mycket från oss andra så att vi verkligen drabbas av det. Nästan alla vi andra. Om vi haft de pengar som stals bara under ett år så skulle vi enligt SVT till exempel ha kunnat betala skolgång för 76 000 mellanstadieelever, med allt inräknat – lärare, lokaler, skolböcker och lunch. Eller vi skulle för de under ett år stulna pengarna ha kunnat betala 19 000 undersköterskor i äldreomsorgen.

Deras stöld har alltså påverkat alla oss andra och försämrat vår gemensamma välfärd. De har förstört för våra barn och för våra gamla. Det borde väl förtjäna ett riktigt ordentligt drev? Jag talar naturligtvis om de skattesmittare som avslöjats som en följd av att Sverige tecknat nya avtal om bankinformation med ett 40-tal länder runt om i världen. Nya regler har gjort det ­lättare för Skatteverket att sätta fast skattesmitare. Enligt skatteexperten Torsten Fensby handlar det om ungefär 500 miljarder kronor som gömts undan i olika så kallade skatteparadis. skattesmitare

Men dessa skurkar behandlas på ett sätt som kriminella från samhällets lägre skikt sällan är med om. När det var risk för att deras kriminella verksamhet skulle avslöjas beslutades det om något som kallas ”själv­rättelse”. Skurkarna kunde begära självrättelse i sina gamla deklarationer för att slippa straff. Och straff ville dom naturligtvis slippa. 9800 ansök­ningar om självrättelse från samhällets toppar kom in. Men då dyker de samtidigt upp där i offentligheten. Den ena höjdaren efter den andra. Det är adel, kapitalister och kända borgerliga politiker. Sådana som är närstående kungahuset som Marianne Bernadotte, Agneta Kreuger eller finansmannen Fredrik Gottlieb. Adel som makarna Trolle-Wachtmeister. Finansmän som Investors Gunnar Brock (190 undangömda miljoner) eller Karl-Adam Bonnier (80 undangömda miljoner). Men också två moderater som samtidigt som de smet från skatt satt i riksdagens skatteutskott: Walburga Habsburg Douglas och Marianne Kierkemann. Och en f.d. KD-riksdagsman: Otto von Arnold som smet från skatt när han satt i riksdagen (och beslutade bland annat om skattefrågor).

Ett verkligt skurkgäng, men med efternamn ganska annorlunda ”vanliga” kriminella. Efternamn som vittnar om gammal överklass och att klassamhället inte är så rörligt som viss liberaler påstår.

Behandlingen av dessa skurkar är som en mild västanfläkt jämfört med behandlingen av många andra som hetsats i medier på senaste tiden. Men den är framförallt mild om man jämför samhällsskadan som de åstadkommit jämfört med den som en del andra som utsatts för drev åstadkommit. Och om det är svårt att klämma åt den riktiga överklassen, som ju har en speciell förmåga att gömma sig när det passar, så skulle väl stormedierna åtminstone kunna klämma åt moderaterna lika mycket som man gjort med andra partier. Dessa skattefuskande moderater satt ju alltså i skatteutskottet samtidigt som de gömde sina miljoner. Det är väl ungefär som en präst som stjäl ur kollekten.

Sätt igång drevet.

PS: En stund efter att jag postat denna blogg läser jag en utmärkt artikel av Sverker Olofsson i News 55 i liknande ämne. Läs den.

Intressant?

Läs andra bloggar om skattefusk, skatteparadis, moderaterna

 

Varför mörkar man om dessa brottslingar?

Att media mörkar och till exempel inte talar om vem som begått ett brott är en alltmer spridd sanning på högerkanten. Att tesen drivs av nätsajter som står nära SD vet vi sedan länge. Nu verkar den även ha nått in i de moderata finrummen. I en intressant artikel i DN nyligen, kunde man läsa om de förra moderata ministrarna, paret Adelsohn/Liljeroth. Det visade sig att de också anammat den här uppfattningen. Därför sökte de sig också ibland till en av de mer kända hatsajterna, en sådan som fokuserar på brottslingars etnicitet.

Nu är det ju så att teorin om mörkläggning tydligen saknar stöd i forskningen. Det hävdar t.ex. Jesper Strömbäck som är professor i journalistik. Men det tycks inte hjälpa.

Ja, varför skriver jag då om detta? panamaJo, jag har precis läst en artikel i Veckans Affärer om de ungefär 400 svenska medborgare som med hjälp av Nordea smitit undan skatt genom att placera pengar i så kallade brevlådeföretag hos den Panama-baserade advokatfirman Mossack Fonseca. I artikeln antyds vilka några av dessa 400 personer är. Men inte några nämns med namn. Varför, undrar jag? Skulle man kunna kalla detta för en sorts mörkläggning?

Jag tror nu knappast att SD:s hatsajter kommer skriva något upprört om detta och kräva publicering av namn på brottslingarna. De kommer inte heller kräva att dessa brottslingars identitet avslöjas. Ändå är det ju fråga om en ganska homogen och lätt identifierad grupp. En betydligt mer homogen grupp än den oerhört heterogena gruppen ”invandrare”. Det handlar ju om representanter för den lilla och rika ägarklassen i Sverige. Personer som har stora utomparlamentariska muskler för att påverka utvecklingen, samtidigt som de struntar i demokratiska beslut som påverkar oss alla. För det är ju inte några småfifflare vi pratar om. Av de – enligt skatteverkets beräkningar – minst 46 miljarder kronor som försvinner i skatt på grund av internationella transaktioner  så är en fjärdedel kopplade till skatteparadis. Det betyder att dessa 400 personer tillsammans smusslat undan 11,5 miljarder kronor som annars skulle ha använts som skattepengar av det svenska samhället. Som en jämförelse kan man ta statens totala kostnad för miljö- och naturvård som är 7,6 miljarder för år 2016.

Finansministern är en person som borde vara mycket intresserad av att stoppa denna brottslighet och därmed förbättra statsfinanserna. Men hennes uttalande i Aftonbladet är minst sagt tamt. Hon säger där att hon är förvånad. Det förvånar mig. Förbannad verkar hon däremot inte vara, istället tycker hon att ”bankerna och individerna som ägnar sig åt detta borde ställa sig frågan om det här verkligen är ett sammanhang som de vill förknippas med.” Försök föreställa er någon annan typ av brottslighet som allvarligt drabbar samhället, typ knarkhandel. Försök där föreställa er en minister som då uttalar att den är förvånad över knarkhandlarna men att de ”borde ställa sig frågan om det här verkligen är ett sammanhang som de vill förknippas med.” Av någon anledning litar jag inte på att en sådan minister har så mycket driv för att göra något åt saken.

Intressant?

Läs andra bloggar om skatteparadis, skatt, skattesmitning, hatsajter, mörkläggning

%d bloggare gillar detta: