SD och antisemitismen

Inom SD pågår nu en strid där ledningen håller på att utesluta grupper som man bland annat kallar för antisemitiska.

För en utomstående betraktare verkar det här mer vara en fråga om kamp mellan nyanser av olika sorters rasism. Ett ganska tydligt exempel på det är några ord från partisekreteraren Jomshof i en intervju i Expressen.

Han säger där att han inte ser den judiska minoriteten i Sverige som ett problem. Men med det lilla tillägget eftersom den judiska gruppen är så pass liten”.

Han fortsätter:

Jag har inga problem med den judiska minoriteten. Hade vi bara haft 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte tyckt det var ett problem heller.

Slutsatsen av detta måste ju vara att om det hade bott många judar i Sverige då skulle det också vara ett problem för Jomshof och SD.

Nyanser som sagt.

Intressant?

Läs andra bloggar om SD, om antisemitism

 

SD: strid om fasad och förmåner

Veckan har bjudit på interna strider inom den europeiska högerextremismen. Först var det den franska Nationella Frontens nuvarande ledare Marine le Pen som kritiserade sin far för bland annat antisemitism. Fadern och den f.d. partiledaren svarade med att kalla dottern förrädare. Mycket internt, men ett uttryck för ett av den europeiska högerextremismens problem: att putsa fasaden någorlunda ren när man vill växa parlamentariskt.

Sen brakade motsättningarna inom svenska SD löst i offentligheten. På nyheterna häromkvällen kunde man se SD:s Richard Jomshof vägra samtala i studion med ledaren för deras ungdomsförbund Gustav Kasselstrand som satt i en annan del av studion. Mycket ironiskt, med tanke på hur mycket ledande SD:are klagat över att företrädare för andra partier inte velat ”lyssna” på dem. Nu var det de som inte ville lyssna.

Partiledningen kallar Kasselstrand och hans kompisar för sådant som de brukar bli mycket upprörda över att andra kallar dem. Det lustiga är att Kasselstrand och kompani svarar med att säga att det inte alls finns några politiska motsättningar. De menar att det bara är en strid om makt. En strid om makt som inte handlar om vilken sorts politik man ska driva är i så fall bara en strid om de enorma förmåner och privilegier som den högsta ledningen för SD sett till att samla på sig. SD sticker ju verkligen ut med att samla både resurser och makt centralt samt avlöna sina ledare ovanligt väl. Till exempel fick Åkesson år 2013 1,2 miljoner och Björn Söder 1,1 miljoner. Säkert är ungtupparna intresserade av dessa förmåner. Men det räcker nog inte som förklaring till denna uppenbart smutsiga partistrid. För partiledningens del handlar det om att precis som Marine Le Pen förbättra den yttre fasaden, bli mer salongsfähiga, för att vinna fler röster, men kanske framförallt för att få kliva in i den borgerliga alliansgemenskapen.

Tyvärr tror jag inte att man ska hoppas att denna strid kommer minska SD:s inflytande. Hittills har inga skandaler gjort det. Det enda som kan göra det är en trovärdig politik för minskade klyftor, kraftfullt bostadsbyggande, en landsbygdspolitik som lämnar Stockholmsperspektivet och ett värdigt flyktingmottagande där mottagandet är solidariskt fördelat och alla som lever inom landets gränser både ges möjlighet och rätt att bidra till landets utveckling.

Intressant?

Läs andra bloggar om SD

 

<span>%d</span> bloggare gillar detta: