Rothstein, Greider, Linderborg och Larsson i debatten om SD

Under en lång följd av år har det i olika medier diskuterats varför SD har växt så som de gjort. Statsvetaren Bo Rothstein tog till exempel upp detta i en artikel i DN 19 september. Han menar att två förklaringar förekommit, dels det som han kallar ”globaliseringen” men mer konkret handlar om ”ökningen av antalet med osäkra jobb och antalet som står utanför arbetsmarknaden”, dels en ökad rasism i samhället. Han avvisar bägge dessa förklaringar. Den första avvisar han med hänvisning till ”strukturomvandlingarna under perioden från 1950-talet till slutet av 1980-talet. Då hela branscher såsom den stora varvsindustrin, stora delar av stålindustrin, de mindre och medelstora jordbruken och merparten av beklädnadsindustrin slogs ut.” Han menar att detta inte ledde till att det uppstod ”något parti som sade sig särskilt företräda dessa grupper”.

Här kan jag tycka att Rothstein missar andra väsentliga förändringar sedan 1980-talet, både materiella och mer ideologiska. Jag tänker på nedrustningen av och de allt större revorna i välfärden, de alltmer ökande klyftorna och alla de kulturella och ideologiska förändringar som minskat kollektivt eller mer klassmässigt tänkande. I bägge fallen har det varit en del av en medveten offensiv från högern, borgerligheten och kapitalet. En offensiv som arbetarrörelsen i bästa fall vacklat inför och i värsta fall surfat med i. Jag tycker det är svårt att inte tänka att det finns ett samband mellan denna offensiv, arbetarrörelsens försvagning och framväxten av den nationalistiska ytterhögern.

Rothstein avvisar också en ökande rasism som förklaring. Han skriver bland annat:

Tillgängliga undersökningar av väljarkårens attityder talar inte heller för att främlingsfientligheten eller rasismen skulle ha ökat. Den samhällsvetenskapliga metodläran säger oss att något som är konstant kan inte förklara en förändring.

Det är ett argument som det ligger mycket i. Den rasism som finns inom SD och bland många av dess väljare är inte i huvudsak en ny rasism. När det gäller unga så är det naturligtvis det i en viss mening. Men bland äldre som tidigare stött andra partier – främst moderaterna och socialdemokraterna – handlar det förmodligen om rasistiska uppfattningar som alltid funnits.

Rothsteins egen förklaring till det ökade stödet till SD  (istället för dessa två) är ”att Sverige under den gångna valperioden tagit emot ett exceptionellt antal flyktingar.” Det tycker jag däremot inte är en speciellt övertygande förklaring. För det första kom dessa rasistiska strömningar in i den svenska riksdagen genom Ny Demokrati redan 1991. Att partiet sedan förlorade sina mandat 1994 och gick i konkurs år 2000 berodde mest på partiledningens oskicklighet.

Det är också så att vi ser en högerreaktionär nationalistisk och rasistisk våg över hela världen. Nationalister av olika sort använder sig av migrationen i världen i sin ”argumentation”. Men sambandet mellan större flyktingströmmar och ökat stöd till de högernationella är inte alls enkelt här. Till exempel har även Finland med sitt begränsade mottagande sina ”sannfinländare”. Den nuvarande reaktionära vågen i Sverige är en del av en internationell utveckling på samma sätt som vänstervågen från 1960-talet var det. Det verkar då lite futtigt att förklara just utvecklingen i Sverige med hänvisning till ett stort flyktingmottagande.

 

Debatten i Aftonbladet

Men det viktiga med att förstå olika utvecklingar i samhället måste ju vara att veta vad vi ska göra med denna kunskap. Alltså frågan hur vi bekämpar nationalisterna/rasisterna.

I Aftonbladet har det varit en förvånansvärt hätsk debatt i samma ämne mellan Greider/Linderborg på den ena sidan och Petter Larsson på den andra. Jag tycker inte den är så lätt att få grepp om. Framförallt när det gäller just frågan om vad vi ska göra.

Greider/Linderborg skriver (syftande på bland annat Petter Larsson) att ”många vänsterskribenter helt sonika förnekar att det existerar materiella omständigheter i botten på avgörande politiska skeenden.” Jag kan inte utläsa detta i Petter Larssons artiklar även om jag inte är säker på att jag i alla delar begriper dem. Han skriver ju till exempel: ”det finns ett tydligt klassröstande, både på SD och andra högerradikala partier i Västeuropa. De attraherar, som vi vet, oproportionerligt många, framför allt manliga, arbetare och småföretagare”. Snarare läser jag att han förutom klass också betonar ideologi, alltså de reaktionära värderingar som han –  med hänvisningar till olika undersökningar – visar på att de sverigedemokratiska väljarna har. När Greider/Linderborg ska beskriva och förklara sd:s framgångar finns det också en stor brist i analysen:

hur man än ser på valresultatet är det ett glasklart maktlandskap som framträder ur röstlängderna: Ju mindre maktresurser en väljare har, desto större är sannolikheten för att hens röst hamnar hos SD.

Naturligtvis stämmer det att många av SD:s väljare och lokalpolitiker tillhör dem som upplevt försämringarna, det som Greider i en DN-artikel beskrev som ”de bortglömda platsernas och de bortglömda människornas revolt”. Naturligtvis finns dessa. De sjukskrivna, de arbetslösa, men också en stor del av LO-arbetare. De som vi på vänstersidan tycker borde rösta på arbetarrörelsens partier. Men dels är denna beskrivning ofullständig. Förutom att partiledningen alltid bestått av ett gäng högbetalda broilerpolitiker så samlar idag själva partiet många andra kategorier än delar av arbetarklassen. Idag är SD ett socialt betydligt bredare parti med stöd långt in bland de allra rikaste och mest inflytelserika. Dessutom stämmer det inte att ”ju mindre maktresurser en väljare har, desto större är sannolikheten för att hens röst hamnar hos SD”. Här försvinner en stor grupp av den moderna arbetarklassen i analysen: kvinnorna och de utrikesfödda. För som Larsson påpekar: ”För in den utrikesfödda arbetarkvinnan i bilden och chansen är mycket liten att hon röstar på SD. Se på landets fattigaste områden, storstädernas röda förorter”.

 

Men åter till frågan: vad ska vi ha de olika analyserna till och vad ska vi göra?

Som jag tolkar denna diskussion som väl finns och funnits på olika sätt och i olika former inom vänstern i många år så blir det så att de som i likhet med Greider/Linderborg mer betonar den ekonomiska och klassmässiga nivån och mer bortser från de ideologiska och värderingsmässiga frågorna, de tänker sig att vi kan komma runt dessa. Som Greider formulerar det i den tidigare citerade DN-artikeln: ”Det enda jag märkt kan vända en diskussion med en sverigedemokratisk väljare är när man lämnar migrationspolitiken och kommer in på ekonomiska orättvisor”.

Bilden är från en kamp bland taxiförarna i Stockholm 2016. Jag har lånat den från Frances Tuuloskorpis utmärkta blogg

Naturligtvis är det riktigt att vi inte uppnår någonting varken med moralism eller med avsky. Jag tror också det är mycket viktigt att vi i högre utsträckning betonar det falska i SD:s anspråk på att vara ett parti för arbetarklassen eller samhällets förlorare. Att vi angriper dem som det högerparti de är. Framförallt är det kamp och rörelse som är avgörande. Den stora bristen på motstånd och kamp är, tror jag, en mycket viktig förklaring till att den pessimistiska och reaktionära rasismen kan stärkas.

Men jag tror inte att vi kommer runt eller kan undvika värderingsfrågorna, det faktum att en stor del av SD:s väljare har en reaktionär och rasistisk världsbild. Däremot måste dessa värderingsfrågor kopplas till klassfrågorna och frågorna om jämlikhet och rättvisa. Rasismen är ju inte bara dum och avskyvärd, den hindrar också den nödvändiga enheten av de många mot de få rika.

Jimmie Åkesson och den ”kompletta lögnen”.

Att förhålla sig till Jimmie Åkesson och hans parti känns ofta som att förhålla sig till en tvål i ett badkar. Svår att få tag på. Hal helt enkelt.

På TV-Aktuellt igår (3 september) hör jag en ilsken Åkesson två gånger säga att ”det är en komplett lögn”. Det handlar då om något som socialdemokraterna sagt om SD när det gäller det kommunala utjämningssystemet och frågan om marknadshyror.

Det är ju inte precis ett ovanligt uttalande från Åkesson. Det brukar vara ett av hans standardsvar tillsammans med ”jag vet inte” eller ”jag minns inte”.

Socialdemokraterna hade alltså sagt att SD ville avveckla det kommunala utjämningssystemet. Det är ett system som innebär att pengar fördelas till Sveriges kommuner och landsting för att de ska kunna tillhandahålla en mer likvärdig service oberoende av lokala förhållanden. Trots detta är orättvisorna mellan kommunerna stora och ökande. Till exempel när det gäller skatteuttag så kan det skilja nästan sex skattekronor per hundralapp. Skulle systemet tas bort så skulle orättvisorna bli ännu större.

Men hur var det då med detta? Var det en ”en komplett lögn”, alltså något som inte stämmer ett endaste dugg, som Åkesson sa?

I SD:s kommunalpolitiska program står det:

Den långsiktiga utgångspunkten är att enskilda kommuner så långt som möjligt ska finansiera sig själva. En kommuns kostnader bör i längden inte finansieras av andra kommuner.

Det går ju inte att tolka på något annat sätt än att det kommunala utjämningssystemet ska avvecklas åtminstone på sikt. Alltså inte en komplett lögn. Snarare en sanning. Att den ekonomisk-politiske talespersonen Oscar Sjöstedt säger att sd inte har några ”skarpa förslag på ändringar” och att programskrivningen ska ses som ”visionär” ändrar knappast på det. Jag skulle gissa att det handlar om det som deras partisekreterare Richard Jomshof kallar att ”anpassa retoriken”.

Men frågan om marknadshyrorna då? Ja, här är det lite knepigare eftersom SD sagt olika saker i frågan. De har sagt att de är emot marknadshyror och föredrar dagens bruksvärdesystem. Men å andra sidan har Oscar Sjöstedt sagt till Dagens Industri den 25 november förra året att de visserligen inte har något förslag om marknadshyror, men att ”han är beredd att diskutera åtgärder som går i den riktningen”. Kanske menar han att ”visionen” är att säga nej samtidigt som han kan diskutera att ändra den? Så även om det inte var helt sant det som socialdemokraterna sa i denna fråga så var det inte heller totalt osant eller en ”komplett lögn”. Det är med sanningen här som med den där tvålen.

Summa summarum: Lita aldrig på en lögnare som säger att andra ljuger.

SD och demokratins upphävande

Efter valet den 9 september 2018 kan mycket vara annorlunda i Sverige. Ett möjligt resultat av valet kan bli att SD får ett mycket stort inflytande över regeringspolitiken.

Men, vadå? säger många idag. ”Om de får många röster, så ska de så klart ha inflytande”. Det är ett sätt att resonera som i bästa fall är naivt. Att ge inflytande till detta parti ökar nämligen  inte bara riskerna för genomförandet av en mycket bakåtsträvande politik utan framförallt för att demokratin så som vi känner den kan monteras ned.

Den klassiska jämförelsen här är Tyskland då de borgerliga och deras partier hjälpte fram Hitler och nationalsocialisterna till makten. Det var efter valet i november 1932, det sista val som kunde betecknas som fritt, ett val där nationalsocialisterna för övrigt hade gått bakåt med ungefär 2 miljoner röster. Tillsammans med det Tysknationella Folkpartiet bildade nazisterna då en koalitionsregering med Hitler som kansler. Herbert Tingsten skrev i sina memoarer att ”Bland de borgerligt inställda grupper, främst medelklassen och bönderna, vilkas röster nazisterna vann, anade inte många vad den nya regimen skulle innebära.”(Mitt liv, del 2, s. 225). Men historien om hur demokratin därefter monterades ned och terrorn utvecklades borde idag tillhöra historiska fakta som alla ska ha kunskap om.

En del, inte minst de som kan tänka sig att rösta på SD, ser detta som en mycket grov och orättvis jämförelse. Men jämförelsen handlar inte om ifall SD fortfarande kan definieras som ett fascistiskt parti. Frågan om etiketterna är inte den viktiga frågan utan vad SD faktiskt vill. Frågan handlar dels om vad de faktiskt skriver i sitt eget program, men också om deras förebilder och att deras agenda är delvis dold.

 

Om förebilden och anpassning av retoriken

För att börja med det sista så finns det ett numera ganska känt och omtalat citat av SD:s partisekreterare Richard Jomshof på Facebook:

Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.

Att ”anpassa retoriken” är vad herrarna i SD:s partiledning sysslar med samtidigt som de ömsom döljer, åtgärdar/utesluter eller drar nytta av diverse nätkrigare, våldsverkare eller öppna fascister.

Fidesz ledare Orban

Att Jomshof nämner Ungern är inte en tillfällighet. Här kan vi få en vink om åt vilket håll SD vill vrida Sverige. Sedan partiet Fidesz kom till makten  i Ungern 2010 har det där skett en successiv sammansmältning mellan parti och statsapparat i landet. Man har omformat grundlagar, domstolar och medier som stått i vägen. Regimkritiska journalister inom public service har sparkats. Där styr partiet/staten över radio och tv med järnhand, och där förföljs människor som tänker på egen hand.

Några av de SD:are inom ledningen som gjort sig omöjliga i förhållande till partiets taktik att ”anpassa retoriken” har till och med valt att flytta till Ungern. Två ur ”järnrörstrion”: Erik Almqvist och Kent Ekeroth har gjort det. När Almqvist för fem år sedan flyttade dit sa han att det berodde på att “frihetlig socialkonservatism och nationalism är norm” där. Ekeroth sa att “till att börja med har de ingen invandring. Det är det viktigaste”. Varefter han la till: ”Jag flyttar temporärt till Ungern främst för att slippa de totala idiotierna i dårhuset Sverige”.

 

Principprogrammet

Hur behandlar då SD frågan om demokratin i sitt principprogram?

När de skildrar demokratins framväxt i Sverige finns inget med om vilka krafter som drev fram utvecklingen mot demokrati. Inte heller namnges de krafter som på alla sätt försökte bromsa utvecklingen. Det är knappast någon tillfällighet. Att berätta om arbetarrörelsen och liberalismen passar inte i deras beskrivning av det svenska nationsbygget. Inte heller att högern och de konservativa kämpade mot i det längsta. Efter att SD ändrat sig från sina ursprungliga nazistiska förebilder till att numera kalla sig nationella och socialkonservativa så blir ju även detta en ofördelaktig koppling i förhållande till demokratins utveckling.

Så här beskriver SD demokrati i principprogrammet:

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket.

Detta är ett inlindat sätt att säga att alla medborgare i ett land inte kan vara en del av demokratin. Enligt SD tillhör inte alla människor som bor och är medborgare i ett land kategorin ”folket”. När SD:s partisekreterare, och riksdagens andra vice talman, Björn Söder 2014 intervjuades i DN av Niklas Orrenius underströk han också det som står i principprogrammet: ”För att demokratin ska fungera krävs konsensus kring frågan om vilka som utgör folket”. Därefter förtydligade han att till exempel ”samer, tornedalingar, judar, kurder och araber kan vara svenska medborgare” men ”tillhör inte den svenska nationen”. Orrenius frågade då specifikt ”Kan man inte vara både jude och svensk, samtidigt?” Varpå Söder svarade att ”Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet”.

Som SD uttrycker det med sin ”anpassade retorik” så blir det ”i längden mycket problematiskt att upprätthålla” demokratin med alla dessa olika ”ickesvenska folk”. ”I längden”, i framtiden och med SD vid makten kan man alltså räkna med inskränkningar här.

Vem är då svensk ? – alltså en sådan person som kan få fortsätta att vara en del av demokratin. Jo enligt principprogrammet finns det två typer av svenskhet: infödd svensk eller assimilerad svensk.

Som ”infödd svensk” räknas ”den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet”. Observera att det inte räcker att vara adopterad. Du måste dessutom vara adopterad i ”tidig ålder” och av föräldrar med ”nordisk identitet”. Annars är du alltså inte svensk.

Som ”assimilerad svensk” räknas den ”med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation”. Vad som är ”flytande svenska” definieras inte. Programmet accepterar inte att en person faktiskt kan uppfatta sig ha flera identiteter som till exempel både jude och svensk. Vad som är ”den svenska kulturen” som man ska leva efter eller vad det innebär att ”se den svenska historien som sin egen” definieras inte heller.  Under talet om ”lojalitet med den egna nationen” kan mycket rymmas. Det har det också gjort genom historien när auktoritära härskare använt det för att tilltvinga sig okritisk lojalitet. Det oklara och tänjbara lojalitetsbegreppet är ytterligare ett effektivt instrument i händerna på en auktoritär regim.

Helt klart är att det med SD:s definitioner är många människor som på ett tänjbart sätt kan definieras som ”problem för demokratin” och därmed exkluderas och motivera inskränkningar i demokratin.

När jag läser detta principprogram undrar jag naturligtvis över hur jag själv eller människor med liknande åsikter som jag passar in här, oavsett om vi är infödda eller assimilerade. Sådana som inte ser flera nationella eller andra identiteter som ett problem, sådana som inte funderar över ifall de lever efter ”den svenska kulturen”, sådana som tycker att kunskap om historien är viktig men inte nödvändigtvis ser den svenska historien som ”sin egen”, sådana som misstror begrepp som lojalitet mot nationen. Vi ligger illa till. Och naturligtvis avhandlas vi också i principprogrammet:

På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.

Ja här finns instrumenten för att utestänga ytterligare människor med fel åsikter dolt under en slöja av ”lojalitet, språk, identitet eller kultur”. Vi är nog helt enkelt ganska många som är sådana som gör att ”att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla” ifall SD får makten.

Så ge dem inte chansen. Det kan kosta mycket för många människor.

PS: Ett aktuellt exempel på en svensk variant av Fidesz odemokratiska kultursyn var Åkessons öppenhjärtiga åsikter om/angrepp på radions P3, som enligt SD-ledaren borde läggas ner.

En våldsbejakande staty

Kan vi inte visa kärlek på Alingsås gator istället. Vi skulle kunna ha händer som omfamnar varandra i olika färger eller hjärtan.

Sverigedemokraten Zandra Pettersson

 

Med anledning av ett aktuellt beslut i Alingsås återanvänder jag delar av ett blogginlägg från mars 2014 med tillägg om diskussionen i Alingsås:

 

Betrakta denna bild från 1985:

Kanske är du tillräckligt gammal för att minnas händelsen. Men om du inte är det eller om du försöker bortse från vad du vet om bilden: vad ser du?

Ser du en galen och våldsam kvinna som med en handväska som tillhygge angriper en stackars skallig man bakifrån?

Det ser ju i alla fall inte just i den stund då vi ser bilden ut som om kvinnan är attackerad och behöver sätta sig till motvärn. Eller?

I denna tid då det verkar bli svårare och svårare att skilja på olika sorters våld och att se vilka som är de verkligt farliga skurkarna tror jag att denna bild från 1985 har mer att säga oss än någonsin.

Jag kan inte minnas någon som räknade sig till de demokratiska krafterna som då 1985 tog avstånd från kvinnans handling eller såg henne som en värre eller åtminstone lika vedervärdig figur som den skallige mannen. Det hade naturligtvis att göra med det vi visste eller fick veta:

Vi visste att mannen var en demonstrerande nazist.

Vi visste vad nazism betydde, kände till den nationalsocialistiska ideologi där våld är en framträdande avgörande och ständigt närvarande del. Vi ansåg att nazismens brott inte fick glömmas.

Vi visste att kvinnan med handväskan som tillhygge själv var överlevande från de nazistiska koncentrationslägren och att hon angrep en vålnad från sitt förflutna.

Detta gjorde att vi både kunde förstå och sympatisera med hennes handling. Vi kunde se den som ett uttryck för mod och civilkurage. Det var viktigare än bedömningen av det ”taktiska”, ”korrekta” eller ”lämpliga” i hennes handling.

Idag kan nazistiskt våld mot människor som demonstrerar på kvinnodagen i dominerande medier beskrivas som ”våld mellan olika grupper”.

Och i det galna debattprogrammet ”Debatt” på TV, där den som skriker högst får tala mest, kunde vi häromkvällen se och höra hur den som talar om rätten till motvärn (mot nazistvåld) av debattmotståndarna framställs som en lika ful fisk som de våldsamma nazisterna.

Det pågår en normaliseringsprocess bland dominerande svenska politiker och media när det gäller synen på nazism och fascism. Men det finns undantag och motvikter. Uppsalas liberala dagstidning UNT tycker jag har varit en sådan konsekvent motkraft under många år. Det kan jag säga trots att jag själv inte är liberal. Men jag kan se skillnader. Och jag tycker att dessa skillnader är viktiga.

_________________________________________________

 

Så skrev jag alltså i mars 2014. Tyvärr har  inte de tendenser som jag skrev om där upphört.

En konstnär som heter Susanna Arwin gjorde en staty som skildrade denna händelsen i Växjö 1985: ”Med handväskan som vapen”. Den ser ut så här:

Den blev mycket omdebatterad. Dessutom nobbades den både i Växjö kommun och i flera andra kommuner. Men nu har den alltså tagits emot (som en donation) i Alingsås kommun. Detta har inte skett utan lokalt motstånd. Även bland politikerna i den nämnd som beslutade i frågan var 4 av 13 emot statyn. Yttrandet ovan från sverigedemokraten Zandra Pettersson om kärlek och ”händer som omfamnar varandra i olika färger eller hjärtan” känns svårt att läsa. Hon representerar ju ett parti där hat, hot eller öppet våld ständigt pyser ut, trots Jimmy – ”jag vet inte” – Åkessons alla dementier. Kanske några bilder skulle behövas?

För oss andra har SD ju mera framstått så härsom på bilden till vänster:

Partiföreträdaren Eric Almqvist med järnrör blir nog aldrig staty. Dessutom känns den långt från talet om ”omfamnande händer”:

Almqvist med järnrör

 

 

 

 

 

Tidigare ville SD  se sig själva på det här viset:

Men när det gäller kärleksfulla händer så är det enda som kommer i mitt huvud denna affisch från det tyska NSDAP från 1930-talet. Kanske är det något i den vägen som Pettersson tänker sig?

 

 

 

 

PS: Efter att jag skrev ovanstående artikel (som var en omarbetning/komplettering av artikel från 2014) har jag nåtts av ytterligare synpunkter och informationer.

Ett argument mot själva statyn har handlat om hänsyn till kvinnan och hennes familj. Karolin Lundström har tagit upp det i kommentarsfältet här nedan. Jag kan förstå det argumentet. Men jag tycker att kulturhusets argument om att det inte är ett porträtt utan en handling och en symbol ändå håller.

Jag har också nåtts av en Expressenartikel där man hävdar att Danuta, som kvinnan hette, inte själv upplevt nazismens fasor. Men där framgår att hennes mor gjort det och drabbats mycket hårt personligen. Dottern Danuta dottern drabbades indirekt av nazisternas maktutövning då hennes mor for illa. Hon hade alltså ändå starka personliga skäl att både känna fasa, fruktan och avsky för nazismen. Jag tycker alltså inte att det  förändrar saken på ett grundläggande vis. Men fakta ska vara korrekta.

Och min huvudpoäng handlade om SD:s hyckleri och självsyn.

Intressant?

Läs andra bloggar om sd

En falsk vän

Att tycka om någon innebär väl för de flesta att tycka om en person som den är. Men vi förändras och vänskap kan ta slut. Vi brukar då sällan säga att vi tycker om någon för något som den var om vi nu starkt ogillar hur den har blivit. Det brukar för det mesta istället leda till att vi går skilda vägar.

Men är det kanske annorlunda med ett land? Jag funderar över det med anledning av sverigedemokraternas senaste utspel då de skrev i en amerikansk tidning att Trump hade helt rätt om landet Sverige.

Det är ju knepigare att vara vän med ett helt land. Men SD kallar sig ju själva för ”sverigevänner”. Fast det är ju mycket svårt att uppfatta att de tycker om Sverige som det blivit och är idag. Om någon är ens vän så brukar man ju beskriva den i huvudsak positivt inför andra. Man brukar definitivt inte högljutt snacka skit om sina vänner bland andra. De ”sverigevänliga” känslorna tycks alltså minst sagt svala när det gäller det faktiskt existerande Sverige. Däremot säger man sig tycka om ett Sverige så som det var, eller åtminstone så som man själva beskriver att det var.

Det är alltså ett svunnet Sverige SD tycker om? Frågan är vilket. Att de skulle ha tyckt om Sverige på den tiden då välfärdssamhället byggdes upp, klassklyftorna minskade och där arbetarrörelsens värderingar i högre grad än idag påverkade utvecklingen är inte ett dugg sannolikt.  Det räcker med att se hur de i alla väsentliga beslut i riksdagen röstat med högern för motsatsen.

Två aktuella exempel just nu visar samma sak:

  • Ska vi ta bort vinsterna i välfärden så att skattepengarna används till det som de är avsedda för eller ska vi fortsätta och bryta ner välfärdssamhället?
  • Ska vi få bort lex Laval och möjligheten till lönedumpning eller ska vi låta arbetsgivarna fortsätta försämra villkoren på svensk arbetsmarknad?

I det första exemplet var SD före valet mot vinstläckaget (precis som majoriteten av folket) men efter valet och kontakter med näringslivets företrädare har de tagit ställning för fortsatta läckage till skatteparadisen.

I det andra exemplet håller de också – som det verkar –  på att svänga till att även här förenas med kapitalägarna.

Löntagarvänliga är SD definitivt inte och det land de tycker om är i alla fall inte det faktiskt existerande Sverige.

v-gurraDet Sverige som SD skulle gilla är snarare Sverige i början av 1900-talet, innan demokratins genombrott, innan välfärd och modernisering. På den tiden då kungen, kyrkan, armén och överklassen hade makten helt i sin hand. Dessa potentater brukade också prata i hela folkets namn.

Intressant?

Läs andra bloggar om Sverigedemokraterna

Kolla också in Sven Melanders kommentar till SD:s senaste utspel. Den tar dom på eget grepp.

Jimmie Åkesson och de skötsamma.

Jag läser i tidningen att SD-ledaren Jimmie Åkesson talat inför några hundra åhörare på Långholmen i Stockholm. Åkesson sa där enligt TT att ”Sverige genomgår just nu den värsta och djupaste samhällskrisen i modern tid där splittring och polarisering sliter sönder landet”.

Att vi idag är ett mer splittrat folk än på länge är nog sant. Till exempel har väl aldrig polariseringen i tankarna mellan dem som frivilligt och i praktisk handling vill hjälpa människor på flykt och dem som bränner ner de förläggningar som flyktingar anvisats, varit större. Men att SD själva på något sätt bidragit till denna ” splittring och polarisering” höll inte Åkesson med om. Konflikten handlade enligt honom om ”huruvida du sköter dig eller inte och om du vill vara en del av det svenska samhället”.

Å ena sidan har vi alltså enligt Åkesson den grupp som sköter sig och vill vara en del av samhället å andra sidan några som inte sköter sig och inte vill vara en del av samhället. Vi kan här för en stund bortse från att det för SD har en speciell ideologisk betydelse att betona just ”det svenska” när man talar om samhället. Samhället som vi antingen skötsamt deltar i eller saboterar kan ju inte vara något annat än det som omger oss, samhället i landet Sverige.

Den stora majoriteten av människor i vårt samhälle måste man väl betrakta som skötsamma och ansvarstagande. De flesta av oss jobbar, betalar skatt och sköter oss så gott vi kan. Vi vill också vara en del av samhället. Men en hel del människor har inte något jobb att gå till. I de allra flesta fall är inte detta deras eget fel. Det gör dem inte mindre skötsamma eller ansvarstagande. Det är främst en brist hos samhället som inte kan organisera de flesta människor i alla de verksamheter som behövs. Även de flesta av de sjuka eller arbetslösa vill sköta sig och vara en del av samhället.

Vilka är det då som inte sköter sig och ställer sig utanför samhället? Det finns naturligtvis en del olika grupper man kan sikta på. Enstaka myglare eller olika kriminella till exempel. Märkligt nog hittar vi en hel del av dessa som medlemmar i Åkessons parti även om det inte är någon betydelsefull grupp i samhället. Men en grupp som man aldrig hör SD hetsa mot är den superrika överklassen som verkligen ställer sig utanför och alls inte sköter sig eller vill vara med och betala de skatter som behövs för det gemensamma samhället. Det är en grupp som blev lite mera synlig i samband med avslöjandena om skattesmitandet till skatteparadiset Panama (läs tidigare blogginlägg). Denna oskötsamma grupp som ställer sig utanför samhället har istället SD gött genom sina beslut i riksdagen. SD har gett den här gruppen kraftiga skattesänkningar och olika typer av subventioner och bidrag (avdragsmöjligheter). För detta visar dessa rika inte någon tacksamhet mot samhället. Istället vill de ha ännu mer och bidra ännu mindre. Men gentemot SD och Jimmie Åkesson sänder de säkert en tacksam tanke.   slicka

Som vanligt med SD så handlar det om att sparka neråt och slicka uppåt. Om vi ska komma framåt mot ett bättre samhälle för de flesta av oss så måste vi göra ungefär tvärtom, alla vi skötsamma.

Intressant?

Läs andra bloggar om SD, Jimmie Åkesson

 

Ett odemokratiskt parti i de rikas tjänst

Förra veckan valde Sverigedemokraternas ungdomsförbund Jessica Ohlson till ny ordförande. Det ledde till att SD bröt banden med ungdomsförbundet. Partiledaren Åkesson sa att de inte accepterar ”att man gör avstickare från den ideologi som partiet vill driva”. Det märkliga är att ungdomsförbundet och Ohlson å sin sida säger att de är överens ideologiskt. I dagens UNT intervjuas Ohlson, som ju bor i Uppsala och sitter i kommunfullmäktige. På frågan om ideologiska skillnader svarar hon:

Det finns ingen skillnad ideologiskt. Förutom då synen på demokrati. Att vi respekterar demokrati….det gör inte Sverigedemokraterna.

Bilder som denna visar SD:s bakgrund.

”Förutom då synen på demokrati” alltså, denna lilla detalj. Formuleringen är nog mer avslöjande än vad Ohlson själv inser. Att SD internt är ett mycket odemokratiskt parti är väl inte något som överraskar direkt. Att de inte är demokratiskt trovärdiga handlar om flera saker. Det handlar om deras bakgrund i rent nazistiska rörelser för inte alls så länge sedan. Det handlar om den bruna sörja av hat och våld som hela tiden sipprar ut från rörelsen, trots ledningens försök att polera ytan. Men det handlar också om den nationalistiska ideologin där man ”skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen” (partiprogrammet), ett i grunden odemokratiskt exkluderande synsätt.

Men att SDU skulle vara trovärdiga demokrater verkar inte heller sannolikt.

Tidigare har Ohlson sagt att denna opolitiska konflikt ”uteslutande handlar om makt”.

Att det handlar om makt är helt tydligt. Makt, pengar och plats vid köttgrytorna. SD är ett parti där mycket resurser och makt samlats centralt. Dessutom avlönar ledningen sig själva mycket bra med årsinkomster över miljonen.

Samtidigt med splittringen i SD har det nu också avslöjats hur företagsägarna genom sina lobbyorganisationer mycket framgångsrikt lyckats påverka SD:s politik till exempel när det gäller vinster i välfärden.

Det borde inte heller förvåna. SD är ett nationalistiskt högerparti. Hela deras projekt handlar om att ställa fattiga människor mot varandra med hänvisning till den nationalistiska ideologin. För att lyckas få med sig lågavlönade människor i detta måste man också framstå som försvarare av de lågavlönade ”svenskarna” och deras välfärd. Att detta är en helt falsk fasad, har – för den som vill se – varit tydligt sedan länge. Under de åtta år som Alliansen satt vid makten så röstade SD med dem 9 utav 10 gånger, för en politik som utarmade och försämrade den välfärd som man låtsas försvara. Till exempel röstade man för införandet av det femte jobbskatteavdraget som ytterligare minskade de gemensamma resurserna, man röstade för utförsäljningar av gemensamt ägda bolag och RUT-avdrag för läxhjälp som mest gynnar de med högst inkomster. Däremot röstade man till exempel nej till sänkt skatt för pensionärer eller rätt till heltid för alla deltidsarbetande kvinnor.

Nej, någon vän till arbetare eller lågavlönade kommer SD aldrig bli. Bara för dem som tror att det enda sättet att få det bättre själv är att sparka på andra.

PS: en dryg vecka efter att jag skrev detta dök ett facebookcitat av SD:s partisekreterare Jomshof upp där han tydligt beskriver partiets upplägg som en (tvungen) taktisk anpassning. Annat vore det om de verkade i det auktoritära Ungern. Han skrev:

Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.

Den konsekvente liberalen Håkan Holmberg – som genomgående bedriver ett bra upplysningsarbete om SD, rasism och högerextremism – skrev också en läsvärd ledare i UNT om detta.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om SD

I svenska medier sommaren 2015

Större delen av den här sommaren har jag varit i ett torp där eltillgången varit begränsad till det 12-voltsbatteri som en solcellspanel på taket laddar upp. Det ger lite ljus när det blir mörkt och det går att ladda upp en mobil. Jag är helt nöjd med detta och tycker till och med att det är väldigt avkopplande. Men naturligtvis har jag inte hängt med i nyhetsflödet så som jag normalt gör i stan.

När det gäller det som jag lyckats snappa upp är det som ofta så att pseudohändelser, förvanskningar eller reaktionär hets tar en oproportionerligt stor plats.

Ett PR-sinnat dykargäng hittade ett gammalt ubåtsvrak från början av förra århundradet och kvällstidningarna braskade på med den vanliga hysterin om ryska ubåtsintrång. En så kallad ubåtsexpert, lektorn på Försvarshögskolan, tyckte den såg ut som en rysk ubåt från 1980-talet. ”klumpig och lite osofistikerad” som han sa. Så mycket för den expertisen.

Sverigedemokraterna har som så många gånger förut lyckats få större spridning på sina uppfattningar genom hjälp av media. Tor Löwkrantz visar i en artikel i SvD hur detta går till – tyvärr utan att själv visa på ett alternativ. I alla fall var det den här gången genom en annons i tunnelbanestationen Östermalm i Stockholm. Nu ser jag att Stadsmissionen också försökt få in en annons i Stockholms tunnelbana. Där ville man bland annat säga:

Det finns de som gör skillnad på människor. Varje dag gör vi vårt allra bästa för att förändra det.

Marika Markovits, direktor på Stockholms Stadsmission förklarar det så här:

Den senaste tiden har debatten kring tiggeri varit infekterad, polariserad och inte alltid baserad på fakta med följden att grundproblematiken och en god människosyn har gått förlorad. Vi anser att ingen människa ska behöva tigga för sin överlevnad. Men ett lagförbud mot tiggeri är inte rätt väg att gå. Det lägger fokus på symptomen – inte grundproblemet! Människor som tigger hellre än begår brott som ett sista försök att försörja sina familjer ska inte kriminaliseras.

Men det som händer nu gör att det verkligen börjar bli obehagligt. SL som alltså trots protester tog in SD:s annons, väljer att stoppa denna från stadsmissionen. Jag undrar om det kommer bli lika stort rabalder om det?

Under sommaren har också en svensk Breiviktyp blivit påkommen med en massa dynamit. Han var själv nazist, hade hjälp av en sprängmedelsexpert och skyddades av sin mor som var politisk företrädare för SD. Om detta blev det däremot snabbt tyst efter vad jag kunnat se.

En fråga där tystnaden känns närmast öronbedövande i svenska media är – som alltför ofta de senaste åren – klimatfrågan. Problemet är kanske att de flesta nyheter kring detta är så nedslående att det är svårt att ta dem till sig. Så kom t.ex. den kände amerikanske klimatforskaren James Hansen tillsammans med kollegor ut med en ny rapport om världens smältande glaciärer. Den visar att läget är till och med värre än man tidigare trott. Takten i avsmältningen har ökat så att man nu talar om att det kan bli fråga om en höjning av havsnivåerna med tre meter de närmaste femtio åren.

Av det jag förstått kring dessa frågor så går det inte att bara hoppas på den tekniska utvecklingen för att minska utsläppen av växthusgaser. Det beror dels på att förbättrad teknik inom ett område oftast förenas med ett ökat användande som äter upp den vunna effekten. Men det beror också på att det börjar bli så bråttom att vi inte kan klara en tillräcklig minskning av utsläppen genom utveckling av andra energikällor än de fossila, inom den tid vi har. Det kan inte gå så fort ens ifall alla krafter på jorden förenades kring detta att utveckla de alternativa energikällorna. Därför måste vi både satsa på alternativa energikällor och hitta sätt att minska vår totala energianvändning.

Med detta sagt måste vi ändå kunna glädja oss åt hoppfulla nyheter på detta område. En sådan glädjande nyhet kan man läsa i ett aktuellt nummer av Ny Teknik. Man berättar där om det påbörjade bygget av Skandinaviens största solcellspark utanför Kalundborg på Själland, med en beräknad årsproduktion på 61 000 MWh.

Att det verkligen finns många olika alternativ till den fossila energin och att det borde vara fullt möjligt att börja använda dem utvecklas på ett intressant sätt av Staffan Laestadius, professor i industriell utveckling, i en intervju i tidningen ETC. Läs den.

Intressant?

Läs andra bloggar om SD, klimatet, ubåtsjakt

SD och antisemitismen

Inom SD pågår nu en strid där ledningen håller på att utesluta grupper som man bland annat kallar för antisemitiska.

För en utomstående betraktare verkar det här mer vara en fråga om kamp mellan nyanser av olika sorters rasism. Ett ganska tydligt exempel på det är några ord från partisekreteraren Jomshof i en intervju i Expressen.

Han säger där att han inte ser den judiska minoriteten i Sverige som ett problem. Men med det lilla tillägget eftersom den judiska gruppen är så pass liten”.

Han fortsätter:

Jag har inga problem med den judiska minoriteten. Hade vi bara haft 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte tyckt det var ett problem heller.

Slutsatsen av detta måste ju vara att om det hade bott många judar i Sverige då skulle det också vara ett problem för Jomshof och SD.

Nyanser som sagt.

Intressant?

Läs andra bloggar om SD, om antisemitism

 

SD: strid om fasad och förmåner

Veckan har bjudit på interna strider inom den europeiska högerextremismen. Först var det den franska Nationella Frontens nuvarande ledare Marine le Pen som kritiserade sin far för bland annat antisemitism. Fadern och den f.d. partiledaren svarade med att kalla dottern förrädare. Mycket internt, men ett uttryck för ett av den europeiska högerextremismens problem: att putsa fasaden någorlunda ren när man vill växa parlamentariskt.

Sen brakade motsättningarna inom svenska SD löst i offentligheten. På nyheterna häromkvällen kunde man se SD:s Richard Jomshof vägra samtala i studion med ledaren för deras ungdomsförbund Gustav Kasselstrand som satt i en annan del av studion. Mycket ironiskt, med tanke på hur mycket ledande SD:are klagat över att företrädare för andra partier inte velat ”lyssna” på dem. Nu var det de som inte ville lyssna.

Partiledningen kallar Kasselstrand och hans kompisar för sådant som de brukar bli mycket upprörda över att andra kallar dem. Det lustiga är att Kasselstrand och kompani svarar med att säga att det inte alls finns några politiska motsättningar. De menar att det bara är en strid om makt. En strid om makt som inte handlar om vilken sorts politik man ska driva är i så fall bara en strid om de enorma förmåner och privilegier som den högsta ledningen för SD sett till att samla på sig. SD sticker ju verkligen ut med att samla både resurser och makt centralt samt avlöna sina ledare ovanligt väl. Till exempel fick Åkesson år 2013 1,2 miljoner och Björn Söder 1,1 miljoner. Säkert är ungtupparna intresserade av dessa förmåner. Men det räcker nog inte som förklaring till denna uppenbart smutsiga partistrid. För partiledningens del handlar det om att precis som Marine Le Pen förbättra den yttre fasaden, bli mer salongsfähiga, för att vinna fler röster, men kanske framförallt för att få kliva in i den borgerliga alliansgemenskapen.

Tyvärr tror jag inte att man ska hoppas att denna strid kommer minska SD:s inflytande. Hittills har inga skandaler gjort det. Det enda som kan göra det är en trovärdig politik för minskade klyftor, kraftfullt bostadsbyggande, en landsbygdspolitik som lämnar Stockholmsperspektivet och ett värdigt flyktingmottagande där mottagandet är solidariskt fördelat och alla som lever inom landets gränser både ges möjlighet och rätt att bidra till landets utveckling.

Intressant?

Läs andra bloggar om SD

 

%d bloggare gillar detta: