Epoken Löfven

Stefan Löfven meddelade i söndags att han ska lämna posten som ordförande för socialdemokraterna. Det blir till partikongressen i november. Efter att ha varit ordförande för IF Metall i sex år valdes han till ordförande för socialdemokraterna den 27 januari 2012. Att vara politiker på den nivån är säkert alltid slitsamt. Men den period Löfven verkat under har sannolikt varit svårare än det mesta.

Jag noterar, när Löfven meddelar sin avgång, att det närmast är kutym att säga något vänligt och uppskattande från de andra partiernas ledare. Endast SD avviker här, som ofta annars. De vänliga orden från samarbetspartnerna i MP och C känns äkta, medan däremot orden från KD-ledaren (som ofta annars) känns falska. Hon säger nu att ”Löfven som arbetat hårt och velat väl förtjänar ett stort tack”. Hennes tidigare ord om att regeringen Löfven ”med berått mod” tillåtit spridningen av coronaviruset i Sverige verkar helt glömda.

Löfvens bidrag: ”upplösning av blockpolitiken”

Löfven blev partiledare efter de stridigheter som varit kring hans företrädare Juholt som bara hann vara på posten i mindre än ett år. Jag tror att man kan säga att Löfven till skillnad från Juholt var partihögerns och den traditionella maktapparatens alternativ.

Löfven har verkat inom en tid av tillbakagång för socialdemokratin. Det socialdemokratiska partiet har en lång historia och det har förändrat och förändrats enormt under denna tid. Under de första decennierna utvecklades partiet från att vara en kämpande oppositionsrörelse till att vara ett maktparti i staten såväl som inom de olika folkrörelserna. Under åren 1960 – 1988 låg Socialdemokraternas väljarstöd stadigt kring 45 procent, med en topp 1968 på 50,1 procent.

År 1991 hamnade Socialdemokratin för första gången under 40 procent. Det sammanfaller med att Ny Demokrati (en sorts föregångare till SD) och kristdemokraterna kom in i riksdagen. KD (som tidigare bara kommit in med hjälp av centern) var visserligen ett konservativt parti men inte alls det hemska högernationella parti det senare blivit under Busch. Ändå var detta med inbrytningar från höger ett tecken inför framtiden. En ny sorts höger slog sig fram på delvis nya sätt, drog röster från grupper som tidigare stött socialdemokratin och stärkte högerkanten inom svensk politik.

År 1994 hämtade Socialdemokraterna sig åter till 45 procent samtidigt som Ny Demokrati försvann från både riksdagen och den politiska scenen. Men från valet 1998 påbörjas en i stort sett jämn tjugoårig nedgång för Socialdemokratin till de 28 procent de fick i 2018 års val.

Året 2010 är en sorts milstolpe på vägen då SD kommer in i riksdagen. Ett högernationellt parti lyckas med rasistisk propaganda ta röster från socialdemokratin. Sedan dess har vi haft en klar högermajoritet i Sveriges riksdag. Men högermajoriteten var i flera år splittrad. De partier som ingick i den s.k. alliansen hade inte längre en egen majoritet. Men än så länge avvisade man kategoriskt att nå majoritet genom att samverka med SD.

Det är under denna period som den ganska nya s-ledaren Löfven i november 2013 gick ut med att han ville ”bryta blockpolitiken” genom samarbete med alla de borgerliga partierna utom SD. Även detta avvisades kategoriskt och i högstämda tonlägen (minns Annie Lööf som hellre skulle äta upp ”sin högra sko”) återgivet i denna rubrik i SvD:

Svenska Dagbladet 8 nov 2013

Som vi nu vet så har de fyra f.d. allianspartierna numera delat på sig. M och KD sökte sig till SD. Medan centern deltagit i ”blockupplösningen” tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet. Liberalerna som först deltog i detta tillsammans med centern håller nu på att utplåna sig själva i alla avseenden genom att förena sig med den nationella högern*.

Lyckades Löfven?

Löfven lyckades alltså med att upplösa blockpolitiken. Men lyckades han? Om målet var att oavsett politik inneha regeringsmakten och att hålla delar av högern borta från den, då kan man säga att han lyckades. Men då måste frågan ställas som den gjordes i ett tal av August Palm, en av arbetarrörelsens pionjärer: Vad vill Socialdemokraterna? Egentligen.

August Palm

Redan under 1980-talet började socialdemokratin att i praktiken avlägsna sig från det som innan betraktats som socialdemokratisk politik. Trots partiprogrammets skrivningar (senast från 2013) om ett samhälle ”utan klasskillnader” har klassklyftorna ökat. Trots skrivningen om att ”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal prägla hela samhället och människors inbördes förhållande….. Demokratin har därför företräde före marknaden”, så har marknadskrafterna stärkts inom alla områden. Mycket av välfärdens nedrivning, privatisering och utvecklande av marknadsmetoder skedde redan under socialdemokratiskt styre, även om de borgerliga när de tog över igen 2006 ytterligare förstärkte denna utveckling.

Att socialdemokratin inte bara vek ner sig inför nyliberalismen utan dessutom anammade den var naturligtvis en del av en internationell trend med mycket starka motkrafter. Men det har aldrig varit så att det bara finns en väg att gå. Motstånd och försvar av välfärdsstaten hade varit möjligt.

Sett i detta ljus representerar perioden Löfven en ytterligare förskjutning av politiken åt höger, där partiet i regeringsställning genomfört andras politik. Eller om det nu var andras politik? Otydligheten om partiets egna politik, eller i vad mån den representerar något annorlunda, har varit stor.

I en artikel i Aftonbladet kritiserade nyligen den tidigare socialdemokratiska ministern Carl Tham den förda politiken. Han beskriver partiet som en ”sorts förhandlingsapparat utan egna åsikter” och menar att ”regeringen inte kunnat genomföra en enda viktig socialdemokratisk reform, ens någon liten förändring av det marknadsdominerande samhällssystemet eller gjort något litet försök att pressa ned ojämlikheten”. 

Carl Tham föreslog själv:

Förvåna omvärlden genom att avslöja att regeringen faktiskt är socialdemokratisk och gör en socialdemokratisk reformbudget med till exempel ökad förmögenhetsskatt, några steg för att göra slut på kapitalets grepp över offentlig välfärd, storsatsning på åldrings- och sjukvård, en ny social bostadspolitik och återställande av en aktiv arbetsmarknadspolitik samt ofrånkomliga skatteökningar.

Vad som idag är ”faktisk” socialdemokratisk politik beror på vilken tidsperiod vi jämför med. Tyvärr är det ju bara ett parti i riksdagen som idag skulle stödja en sådan politik som Tham föreslår, nämligen vänsterpartiet. För tyvärr verkar det lika orealistiskt att det socialdemokratiska partiet nu skulle ställa sig bakom en sådan politik som att en ny partiordförande efter kongressen i november kommer bryta med den hittills förda politiken. Men jag skulle bli jätteglad ifall jag skulle få fel och önskar ”Reformisterna” och andra vänsterkrafter inom socialdemokratin lycka till.

*För övrigt har liberalerna nu skaffat sig ett ytterligare sänke genom att utse Mauricio Rojas till integrationsansvarig. Läs om det här.

%d bloggare gillar detta: