1917 – drömmarna, Sovjetstaten och sedan…

Idag lever vi i en värld som nästan totalt domineras av det kapitalistiska systemet. Under några decennier av 1900-talet var det inte riktigt så. Sovjetunionen och en hel rad av andra länder upprätthöll ett system som inte var kapitalistiskt men knappast heller socialistiskt.

Idag finns inte längre Sovjetunionen. I Ryssland råder en sorts kapitalism och delar av den gamla maktapparatens män (gubbdominansen är överväldigande) från Sovjettiden har ”bytt kostymer” men behållit makten. Även i Kina råder kapitalism men statsmakten innehas fortfarande av ett parti som kallar sig kommunistiskt.

I förra veckan var det 100 år sedan den ryska oktoberrevolutionen. Då i november skedde det som var inledningen till upprättandet av Sovjetunionen. (I november för 100 år sedan var det ännu oktober enligt den dåvarande julianska kalender som gällde i Ryssland– skillnaden var 13 dagar – därför namnet Oktoberrevolutionen.)

Under flera decennier sågs detta Sovjetunionen som ett ideal bland världens kommunistpartier och man följde mer eller mindre slaviskt instruktionerna från ”kamraterna i Moskva”. Idag är de flesta delarna av den svenska vänstern överens om att det som Sovjetunionen utvecklades till inte är den typ av samhälle som man idag eftersträvar. I Vänsterpartiets program kan man till exempel läsa:

Sovjetunionen och de länder som följde samma väg föddes ur kämpande människors drömmar om en bättre värld, men blev till dessa drömmars motsats. De socialistiska idealen krossades i stater som tog sig socialismens namn.

Jag är överens om bedömningen att de socialistiska idealen krossades. Möjligen skulle man kunna anmärka på formuleringen ”de länder som följde samma väg”.

Churchill och Stalin

För när det gäller flera av de stater som upprättades i Europa efter andra världskriget (”följde samma väg”) så upprättades de ju till stor på grundval av Röda armén och uppgörelser på toppnivå mellan Stalin och Churchill. Det var nog mindre av ”människors drömmar” redan vid starten när det gäller flera av dessa länder.

Men om nu de socialistiska idealen krossades i Sovjetunionen så är det ju inte en oviktig fråga när och hur det gick till? Liksom hur vi ska se på själva upprinnelsen: Oktoberrevolutionen. Och vilken betydelse hade existensen av Sovjetunionen i världen?

När man bedömer olika typer av stater eller system så är bilden ofta motsägelsefull, allt är sällan bara uselt och utan utveckling eller framgångar. Det gällde även Sovjetunionen. Men för den större delen av Sovjetunionens existens är bilden mörk. Mycket mörk. För många människor innebar den stat som upprättades förtryck, elände och död på samma vis som under Tsar-tiden. Inte minst gällde det många av de kommunister som deltagit i revolutionen men senare avrättades efter skenrättegångar eller dog i fångläger.

Men ett lika ironiskt som viktigt faktum som man inte kommer undan är att denna stat gav fler fördelar för andra människor i världen än för dem som bodde inne i Sovjetunionen. På samma sätt som en odemokratisk och toppstyrd fackförening, där byråkraterna har motbjudande förmåner långt från medlemmarnas villkor, samtidigt kan upplevas som ett hinder och ett hot av kapitalisterna så var Sovjetstaten trots alla sina motbjudande drag ändå ett hot för alla i väst som ville upprätthålla det kapitalistiska systemet. Kombinationen av detta hot och arbetarrörelsens egen kamp i Sverige och andra länder bidrog såväl till framväxten av välfärdssamhället som till demokratin. Högern och överklassen motsatte sig i det längsta alla reformer. Men till slut tvingades de att backa. Resultatet blev en sorts kompromiss orsakad av de rådande styrkeförhållandena. Ökade rättigheter, välfärd, parlamentarisk demokrati och viss reglering av kapitalet men bevarad privat egendomsrätt till produktionsmedlen. Kort sagt: bevarad kapitalism men med ett mänskligare ansikte.

Även för kämpande människor i Asien, Afrika och Latinamerika hade existensen av Sovjetunionen en betydelse som inte går att bortse från. Inte så att statsledningen i Sovjet från Stalin och framåt levde upp till de vackra fraserna om proletär internationalism. Men även om stödet från Sovjet både var osäkert och knutet till villkor och krav på kontroll, så var det ändå emellanåt ett stöd. Och ett stöd som inte var utan betydelse.

Och när vi tittar på dagens värld där kapitalismen tycks härska närmast oinskränkt, arbetarrörelsen försvagats drastiskt överallt och klassorättvisorna ökar samtidigt med tilltagande miljökatastrofer så handlar detta om förändrade styrkeförhållanden. Sammanbrottet för Sovjetunionen är en del av dessa förändrade styrkeförhållanden.

Sovjetunionen blev 74 år innan den upplöstes i december 1991. Men åter till födelsen. Vad var Oktoberrevolutionen? Varför skedde den? Vad var ”de kämpande människornas drömmar” och de viktigaste frågorna de stred kring? Hur och varför gick det fel? Och kan vi också lära något positivt av Oktoberrevolutionen? Om du är intresserad av dessa omfattande frågor har jag här några lästips:

 

  • Rasmus Landström har skrivit en artikel i Flamman som punkterar olika myter om Oktoberrevolutionen och reser några intressanta tankar: Stick hål på Rysslandsmyterna.
  • Håkan Blomqvist berättar i en artikel i Aftonbladet: Därför blev det revolution i Ryssland om bakgrunden, fredsfrågans avgörande betydelse liksom förhållandet mellan sovjeterna och den konstituerande församlingen.
  • Om du vill gräva mer ordentligt kan jag rekommendera Marxistarkiv som har en mängd artiklar i ämnet.
  • Senaste numret av tidskriften Clarté (3/2017) som har rubriken Hundraåringen som försvann och i huvudsak behandlar den ryska revolutionen.
  • Den nyutkomna boken Den ryska arbetarrevolutionen av Paul Le Blanc med flera som getts ut av föreningen bokförläggarna Röda Rummet.

 

Intressant?

 

Ryssland, Ryssland, Ryssland…

rysslandDet är mycket om Ryssland just nu. Det talas om militära hot, om cyberattacker och om propaganda-inflytande. Jag vill försöka skilja ut några olika saker här.

Hotas Sverige militärt av Ryssland?

Att den nuvarande ryska regimen under Putin på många sätt är mycket obehaglig är inte svårt att hålla med om. Världen är full av olika sorters obehagliga regimer. Regimer som till exempel på olika sätt inskränker demokratin, så som Putinregimen gör. De är oftast hotfulla främst mot sina egna befolkningar. I vissa fall är de även hotfulla mot sina grannar. I några fall väjer de inte ens för att hota länder och folk långt borta från det egna territoriet. Det har gällt och gäller delvis fortfarande för de europeiska imperiemakterna. Främst gäller det för den enda kvarvarande supermakten USA med sin utbredning av militärbaser runt om i världen och en lång historia av militära ingripanden på många kontinenter. Ryssland spelar här för närvarande fortfarande i en betydligt lägre division. Deras mest avlägsna militära ingripande hittills är Syrien där man tillsammans med andra obehagliga regimer och organisationer backat upp Assad-regimen. Annars har Ryssland ägnat sig åt att hota eller angripa grannar. Främst har detta drabbat Tjetjenien i två långa krig (1994 – 1996 och 1999 – 2009) med många döda och stor förödelse.

Var det några som då – under något av de två Tjetjenienkrigen – sa att detta innebar ett ökat hot även mot Sverige? Jag kan inte påminna mig det. Minns jag fel? Eller är det kanske helt enkelt andra förhållanden som ändrats?

Men 2014 annekterade Ryssland Krim och Sevastopol. I jämförelse med Tjetjenienkriget var detta en förhållandevis fredlig insats. Dessutom hade den nog stöd av en ganska stor del av befolkningen på Krim. Men denna aggression används nu ständigt för att ”bevisa” inte bara att Ryssland är hotfullt utan att det också hotar Sverige. Alltså måste vi både rusta upp och gå med i Nato. Tyvärr har vi en sådan debattsituation att de som säger detta inte ens behöver bevisa eller argumentera för det som de påstår. Det beror i sin tur på maktförhållanden inom opinionsbildningen och är på det sättet inte konstigt alls. Men ur en rent logisk synpunkt är det däremot svårt att förstå.krigs Om det faktum att en osympatisk och militärt starkare makt hotar andra automatiskt skulle innebära att vi också är hotade och måste stärka vårt försvar så kan man undra varför detta aldrig hänt under USA:s alla militära ingripanden. Men för dem som tveklöst alltid ställer sig sida vid sida med USA så är det naturligtvis omöjligt att se något hot därifrån. Förstå mig rätt. Jag anser inte att det föreligger något militärt hot från USA heller. Men det behövs helt enkelt betydligt mer övertygande bevis för ett militärt hot mot Sverige från Ryssland än exemplet Krim.

Det är naturligtvis också omöjligt för dem som ser USA som en naturlig allierad att tänka sig att Ryssland kan känna sig hotat av den inringning som skett efter Sovjetblockets fall eller då Sverige deltar i Nato-övningar i Östersjön. Men för oss som inte tänker att upprustning är den naturligaste vägen till en fredligare värld borde det vara en sak att fundera över.

När det gäller detta med den militaristiska logiken så anser jag för övrigt att det ofta handlar just om att få en hotbild bekräftad. Jag har skrivit tidigare om detta utifrån exemplet med Natos bildande.

Cyberattacker

Man har också talat om ryska, cyberattacker mot Sverige. Den borgerliga oppositionen använde denna information för att skruva upp tonläget. Men försvars- och statsministern såg också allvarligt på detta, sa de. Häromdagen kunde man så i Expressen läsa en artikel med uppgifter hämtade från The New York Review of Books. Det visar sig då att Sverige genom FRA tillsammans med USA:s NSA utvecklat ”hacknings- och övervakningsverktyg som är avsevärt mycket mer avancerade än de mejlfiskningar som använts i de ryska attackerna”. De svenska attackerna riktas alltså mot Ryssland. Carl Bildt får som så (alltför) ofta uttala sig. Han bekräftar dessa svenska attacker genom att säga att det ”knappast är någonting nytt

Hyckleriet är alltså monumentalt. Sverige cyberattackerar/spionerar på Ryssland.trumma Det vet naturligtvis alla de som skrikit högt de senaste dagarna. När det visar sig att Ryssland (föga förvånande) gör samma sak mot Sverige då går etablissemanget i taket. När de slår på krigstrummorna så låtsas de inte om att de vet om och accepterar det spionerande mot Ryssland som de själva redan bedriver. Eller så är det som i fallet med Bildt. De hör naturligt  hemma på samma sida som USA i alla väder. Det gör att de inte  kan se att de själva är med och bygger upp de hotbilder som behövs för att upprusta och gå med i Nato. De kan inte heller se att det bidrar till att trigga Ryssland till att rusta på sin kant.

Rysslands övriga ingripanden

En annan sak som det talats och skrivits om är de ryska kontakterna med politiska rörelser i olika europeiska länder. Det har främst talats om kontakterna med olika högerextrema organisationer.

Här måste vi skilja på tre saker: materiella band, plantering av propaganda och att detta letande efter konspirationer också kan leda till ohederliga angrepp på oskyldiga.

Dels finns det rent materiella band, alltså att högerextrema rörelser lånat eller fått pengar från Ryssland. Dels har mindre högerextrema rörelser deltagit i möten och mottagit pengar från motsvarande rörelser i Ryssland. I vad mån den ryska regimen varit inblandad i detta, vet inte jag.

Mest känt är väl att franska Front National har stora ryska banklån. Men det finns också trovärdiga uppgifter om att den ryska regimen har utvecklade kontakter med högerextrema Jobbik (Ungern) och Attack (Bulgarien) samt ett vänskapsavtal med FPÖ i Österrike. Vi har också fått reda på att Alexander Fridback då han var anställd på SD:s riksdagskansli fick köpa ett hus av en dömd rysk affärsman med kopplingar till ryska myndigheter. Genom att snabbt själv sälja huset tjänade Fridback sex miljoner kronor. En ganska uppenbar muta. Fridback har varit mer känd under pseudonymen ”Egor Putilov” som lyckades sprida falska nyheter inom delar av svensk press där man inte borde kunna vänta sig det, som Aftonbladet eller Arbetaren.

Det leder över till detta med plantering av propaganda. Naturligtvis förekommer det. Från alla och från alla håll. Mest naturligtvis från dem som har stora resurser för att göra det och samtidigt starka skäl att bidra till sådana uppfattningar som gynnar dem själva och låter dem sitta i orubbat bo..

En av dem som skrivit om detta är högermannen Patrik Oksanen. Han tar i en artikel i Expressen upp att ”Kent Ekeroths egna nätprojekt Avpixlat sprider bland annat rysk propagandafilm. Samtidens Erik Almqvist sitter i Budapest och delar rysk propaganda. Och Almqvists band till SD i riksdagen är intakta”. Det är ju intressant som en del av förståelsen av SD (och Ryssland). Det kan säkert också bli ett problem för SD ifall de vill fördjupa samarbetet med M+KD.

Faran med att se konspirationer

Men Oksanen drar detta vidare och skriver: ”Numera har nazisterna och fredsrörelsen samma berättelse”. Det låter ju förskräckligt och kan verka som ett tungt argument mot fredsrörelsen. Det handlar i det här fallet om synen på Nato. Men huvudfrågan måste ju vara vad som är sant. Att fredsrörelsen är mot krigsprojektet Nato nu som tidigare måste ju diskuteras för sig och med dess egna argument. Dessutom är det inte sant att Fredsrörelsen som ju består av flera olika delar har ”samma berättelse” som nazisterna bara för att man är mot Nato.

Ännu längre går Martin Kragh och Sebastian Åsberg i en rapport som de skrivit för Utrikespolitiska institutet. De nöjer sig inte med att påstå att spridningen av rysk desinformation och falska nyheter ökar i Sverige, vilket säkert är sant. Man riktar även mycket allvarlig kritik mot Aftonbladet Kultur för att bidra till denna spridning. De påstår att AB Kultur är ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt ’vänster-narrativ’ i Sverige”. Dessutom påstår man att tre icke namngivna medarbetare är medlemmar i Kremlvänliga forum på nätet.

Martin Aagard på AB Kultur bemöter detta på ett mycket övertygande sätt, med en sorgsen ton, i en längre artikel som visar att vi håller på att hamna i ett mycket allvarligt samtalsklimat även när det gäller dessa frågor. Läs den.

sachnin

Aleksey Sachnin

Med tanke på att de bägge skribenterna Kragh och Åsberg talar om planterad propaganda blir det som de skriver om den i Sverige landsflyktige Aleksej Sachnin ännu mer obehagligt, ohederligt och ologiskt. Sachnin är politisk flykting från Ryssland och aktiv i det radikala partiet Vänsterfronten. Men de bägge rapportörerna utnämner honom till Putinagent. De vidriga här är att de hämtar de uppgifter som leder fram till den felaktiga slutsatsen på uppgifter som kommer från den ovan nämnde Egor Putilov. Alltså just en sådan person som ägnat sig åt att sprida falsk information, dessutom under falskt namn.

För att sammanfatta:

Att regimen i Ryssland är obehaglig och inte tvekat att använda våld innebär inte automatiskt att den utgör ett direkt nuvarande hot mot Sverige. Ett sådant existerande hot måste ledas i bevis utifrån argument om styrkeförhållanden, intressen och verkliga substantiella hot.

Att bli upprörd över att Ryssland ägnar sig åt cyberattacker mot Sverige och andra västländer samtidigt som man tiger om att Sverige ägnar sig åt detta i mer avancerad form tillsammans med USA är inte hederligt. Det bidrar inte till fred och avspänning heller.

Att leta efter falsk information och söka efter materiella intressen bakom olika skribenter och medier är viktigt för att kunna orientera sig i vår värld. Men även jakten på falska informanter kan leda synen fel. Speciellt gäller detta då man kan misstänka att någon har en egen dold agenda.

Intressant?

Läs andra bloggar om Ryssland, högerextrema, Nato

PS/Tillägg: Dagen efter att jag skrivit denna blogg läste jag en utmärkt artikel av Åsa Linderborg där hon bemöter angreppen från Martin Kragh och Sebastian Åsberg. Hon visar dessutom var skon klämmer…

Oljeimperialismen och klimatet

Vi tillbringade år med att varna för att Exxon var alltför nära den amerikanska regeringen. Nu är de regeringen.

John Sauven, Greenpeace UK’s executive director

                                                                                                               tillerson

Häromdagen meddeIade Trump vem han ville ha som utrikesminister. I den blivande regeringen som redan består av reaktionära storkapitalister och militärer tillkom nu Rex Tillerson, den verkställande direktören för oljeföretaget Exxon Mobil. Det är ett av världens största (och mäktigaste) företag med verksamhet i mer än 50 länder.

Att USA:s regeringar krigat eller deltagit i statskupper för olja genom historien är inte nytt. Inte heller att de som ingått i regeringarna haft egna intressen i både krigs- och oljeindustrin och sett till att med våld sköta om dessa intressen (minns Busch-administrationen). Det var ju därför demonstranter mot USA:s Irak-krig ropade ”No blood for oil”.

Ändå måste man nog säga att Trump fört detta ett steg ännu längre.

Enligt The New York Times äger Tillerson aktier för 218.000.000 dollar (2.009.216.590 kr) i Exxon, och hans pensionsplan var värd nästan 70.000.000 dollar (645.161.290 kr). Oavsett hur man ser på det politiska systemet i USA eller hur demokratiskt man tycker att det egentligen är så borde det vara uppenbart att här finns problem. Även för en ärlig liberal.

Men det allvarligaste problemet här kanske ändå är det som rör klimatet och mänsklighetens överlevnad här på jorden. Olja, gas och kol måste stanna under jord, det vet vi. Men med Exxon i regeringen och bättre samarbete med Putin så kommer det sannolikt bli tvärtom.skarmklipp

I mars 2014 infördes sanktioner mot Ryssland som svar på annekteringen av Krim. Oavsett vad vi tänker om dessa sanktioner så stoppade de för ett tag de enorma uttag som var på gång som en följd av samarbetet mellan Exxon och den ryska regeringens oljebolag Rosneft. Exxon hade just gjort en affär med Rosneft för 500.000.000.000 dollar som blockerades av sanktionerna. Naturligtvis vill de gå vidare med detta. Vi vet inte hur mycket Trump kommer hinna sabotera av ingångna klimatavtal. Det är tillräckligt oroande. Men han kan se till att verkligen förstöra otroligt mycket med hjälp av Ryssland och oljeindustrin. Det handlar om ett område i Arktis med enorm potential att utvinna olja, där Exxon Mobile har rättigheterna att arbeta med utvinningen tillsammans med Rosneft. Det enda hindret just nu är sanktionerna. Framöver kommer kanske det enda hindret vara stora folkliga mobiliseringar.

Intressant?

Läs andra bloggar om oljan, oljeindustrin, klimatfrågan, USA, Trump, Ryssland

 

Att förstå Ryssland – ett boktips

Jag har precis läst en liten bok om Ryssland: Solen skiner alltid på segerdagen. Den är skriven av journalisten Per Leander. Han talar ryska och har i olika perioder bott och studerat i Ryssland. I bokens förord säger han att han har försökt:

att skriva ur ett ryskt perspektiv. Jag har velat förstå och förklara hur saker och ting upplevs av ryssarna själva.

Det är en sympatisk ingång tycker jag. Jag gillar också själva boken.

Men säkert tycker ganska många illa redan om denna utgångspunkt. Ofta tycker jag att folk som diskuterar olika saker har svårt att göra skillnad på att förstå, i meningen begripa något och på att acceptera/gilla något. Naturligtvis är det svårare att försöka förstå sådant som man avskyr. Själv tycker jag t.ex. att det är svårt att förstå nazister, svenska IS-krigare eller olika sorters bokstavstroende, för att ta några extrema exempel. Men alternativet till att inte försöka förstå, i betydelsen begripa orsaker och drivkrafter, är att få svårare att handla på det vettigaste sättet.

Jag tror att Per Leanders bok har en del att erbjuda för den som vill lära sig och samtidigt förstå mer om Ryssland. Samtidigt som den är skriven på ett personligt och samtidigt opretentiöst sätt innehåller den en hel del information. Jag ser att boken har kritiserats i en recension i Aftonbladet för faktafel och för att ”kritiskt upprepa rysk statlig propaganda”. Det är mycket möjligt att det finns faktafel i boken. Möjligen är det också en brist att det inte finns någon källförteckning eller notapparat. Men det skulle då också ha varit en helt annan typ av bok än den lättlästa men ändå tankeväckande bok som Leander skrivit. Däremot har jag svårt att instämma i beskyllningen att den torgför rysk statlig propaganda. Boken är genomgående mycket kritisk mot olika sovjetiska eller ryska makthavare fram till Putin.

Boken berättar en del om rysk historia, t.ex. om Ivan den förskräcklige och Stalin, om Leninkultens uppkomst, den ryska kyrkan och dess förhållande till makten eller om hur synen på homosexualitet har skiftat mycket under de senaste 100 åren.

Leander berättar om platser, byggnader och arkitektur, tunnelbanan i Moskva och de många terroristattackerna i Moskva. Du får också en snabb och lättsam orientering om rysk litteratur: Gogol, Dostojevskij, Bulgakov, Majakovskij m.fl.

Dessutom får du reseberättelser från och beskrivningar av några centraleuropeiska länder.

Bland mycket annat som hinns med berättar Leander också om Jurij Gagarin, den första människan i rymden. Han som sa att han ”från rymden kunde se hur vacker vår planet är”. Varför han utropade dessa vackra ord som får avrunda denna recension:

Människor! Låt oss beskydda denna ömtåliga skönhet och göra allt vi kan för att inte förstöra henne.

Intressant?

Läs andra bloggar om Ryssland, boktips

 

Är vänstern velig mot Putin?

Är vänstern velig mot Putin? Det tycker journalisten Peter Kadhammar. Jag läser en artikel av honom i Aftonbladet, där han skriver det. Jag vet inte så mycket om Kadhammar. Minns att jag gillade hans bok ”Fru Anna och Generalen”. Jag får intrycket att han har en bakgrund i någon sorts vänster som han inte längre känner sig hemma i. Han undrar vad vänstern gör i förhållande till den ryske ledaren Putins imperiebygge. Han skriver:

För den ­moderna vänstern skapades självbilden under solidaritets­arbetet med Vietnam, mot USA:s bombningar och orättfärdiga krig.

Så rätt vi hade!

Men lika ofta har ju ­vänstern haft fel. Vänsterpartiet kommunisterna, ­nuvarande Vänsterpartiet, la inte två strån i kors för att bistå oppositionella som spärrades in i läger och på mentalsjukhus i Sovjet­unionen, inte heller för att hjälpa de kämpande demokraterna i Tjecko­slovakien och Polen.

Att kalla den vänster ”som skaffade sig en självbild” under solidaritetsarbetet med Vietnam – alltså 1965 – 1975 – för ”den moderna vänstern” tycker jag är mycket konstigt. Den vänster som fanns eller uppstod då i slutet av 1960-talet kan väl knappast – i den mån den finns kvar – kallas för modern? Det tror jag nog att en hel del senare generationer skulle kunna ha berättigade invändningar mot.

Den vänster som fanns då var inte heller enad ens i sin syn på vad som hände i Vietnam. Till exempel var den vänster som då kunde kallas gammal, nämligen det svenska kommunistpartiet, inte så aktiv i att utveckla stöd till det vietnamesiska motståndet. Man var naturligtvis mot USA:s krig, men man hamnade tidigt i konflikt med den mer ungdomliga svenska FNL-rörelsen då partiets linje koncentrerades i parollen ”fred i Vietnam” istället för ”stöd till FNL”. (Detta är naturligtvis också en förenklad beskrivning. För den som vill rota i historien kring detta rekommenderar jag t.ex. Werner Schmidts biografi över C-H. Hermansson. Den berättar även en hel del om försöken att bryta upp från stalinismen inom SKP.)

Men Peter Kadhammar har inte heller rätt i sitt sätt att beskriva hur vänstern ofta haft fel. Naturligtvis har alla som överhuvudtaget gjort något i sina liv också gjort och haft fel. Men när det gäller sådana avgörande fel som att ställa sig på en förtryckares sida är det däremot inte riktigt att klumpa ihop alla som i någon mening kan kallas (eller själv kallar sig) vänster. Stalinismen i kommunistpartierna byggde på uppslutningen kring och underordning under den sovjetryska maktapparaten. Naturligtvis var dessa partier och dess medlemmar ansvariga för att ha stött eller tigit om en mängd avskyvärda handlingar både inom det Sovjetkontrollerade blocket och i den ryska utrikespolitiken. Men det har också alltid funnits andra inom vänstern i bred mening som har intagit andra och i historiens ljus mer hedervärda ståndpunkter. Hur många de har varit har varierat i olika perioder, men de har alltid funnits.

Det är också viktigt att tillägga gentemot dem som vill jämställa dessa kommunistpartiers medlemmar med nazisterna och deras brott att många av dessa kommunister också utförde hedervärda insatser i kampen för frihet, rättvisa och bröd i sina egna länder. Ett sådant tydligt exempel i förhållande till nazismen gäller arbetet i motståndsrörelserna mot den nazistiska ockupationen under andra världskriget. Många judar både i Norge och i Nederländerna (som är två exempel som jag känner till av mer personliga skäl) hade aktiva kommunister att tacka för att de överlevde.

Men nu då?

Men detta är historien. Den kan vi diskutera och förhoppningsvis lära något av. Men viktigare är naturligtvis nuet.

Här anser Kadhammar att vi idag har ett hot om krig:

Europa är i större fara än någon gång sedan 1945. Putins framfart kan utlösa en rad mekanismer utan att någon egentligen vill det. Som Europa 1914.

Och vad gör vänstern? ­Delar av den hejar på Putin. Andra kvider och gnyr och säger å ena sida, å andra. Läs citatet ovan och byt Tyskland mot Ryssland och ­Hitler mot Putin. Så låter de. Och de har lika fel nu som Vennberg hade då.

Visst kan vi se ett hot om krig som påminner om situationen före det första världskriget. Men vilken sorts krig var det och hur ställde sig arbetarrörelsen och vänstern då? Jo, det var ett krig mellan olika imperialistiska makter, ett krig som den internationella arbetarrörelsen hade lovat varandra att inte låta sig dras med i.

Anti-militaristisk skrift av Karl Liebknecht utgiven i Tyskland 1907 och direkt beslagtagen.

Men när kriget kom var det ändå precis vad som hände. Unga män från olika länder gick ut och slog ihjäl varandra istället för att ta itu med de viktiga frågorna om demokratisering och sociala förändringar i sina egna länder. Arbetarrörelsen splittrades då på frågan om inställningen till kriget. Vänstern inom arbetarrörelsen var emot kriget, var emot alla krigförande parter inklusive sin egen regim. En modern vänster – för att använda Kadhammars ord – borde lära av den historien. I den situation vi står i nu borde det innebära ett nej till allt vapenskrammel, ett nej både till Putin och till Nato/EU. Vi måste våga gå emot och kritisera krigsliknande hysteri av olika slag, t.ex. på det sätt som Kadhammar själv gjorde nyligen då han i AB kritiserade mediernas förhållningssätt under ”Ubåtsjakten”:

Medierna dansar till en melodi som flottans musikkår spelar upp.

Över huvud taget tycker jag att det är så tydligt att vi alla ser vad vi ser beroende på hur vi bedömer olika maktgrupper. För dem som ser Nato som ett värn för freden och demokratin blir Natos utbredning på vår jord något helt naturligt. Uppsalaprofessorn Li Benich-Björkman skriver i lördagens UNT och kritiserar ironiskt dem som försöker se även Natos/EU:s ansvar för den militära upptrappningen:

Vi ”måste förstå” Rysslands handlande. Med andra ord att makt fortfarande i det 21:a århundradet är rätt. Häpnadsväckande nog hävdas på sina håll till och med att ansvaret för det som nu händer i Ukraina och kring Europaavtalen vilar på EU som ”provocerat” Ryssland.

Uppenbarligen kan inte professorn göra skillnad på att förstå i meningen begripa något och på att förstå i meningen acceptera/gilla något.

Ryssland är idag ett kapitalistiskt land som knappast kan kallas en demokrati. Regimen är reaktionär och nationalistisk. Men när det gäller militära muskler är man jämfört med Nato som i praktiken leds av USA en mygga. Det finns inte heller några ryska militärbaser runt USA, däremot rader av USA-baser som omringar ryskt territorium. Och dessa har ökat liksom antalet länder som nu tillhör Nato (se bild).

Natos utbredning sedan 1990

Enligt Sipri stod 2011 USA, Väst- och Centraleuropa för 58 procent av världens samlade militärbudgetar, Östeuropa (inklusive Ryssland) för sex procent! För att knyta an till Kadhammars jämförelse med Vennberg och nazityskland så var situationen en helt annan i början av det andra världskriget. Tyskland hade 1939 en vapenproduktion för 3,4 miljarder dollar som ökade till 6 miljarder 1940. Det kan jämföras med Storbritannien som producerade vapen för 1 miljard dollar1939 och 3,5 miljarder dollar1940 eller USA 0,6 respektive 1,5.

I vårt land pågår en alltmer öppen anknytning till kärnvapenmakten Nato, t.ex. i form av gemensamma militärövningar på svenskt territorium. Detta måste vi som bor i detta land gå emot. Att göra det eller att påvisa den militära expansionen hos Nato innebär inte i sig flathet mot Putinregimen. Båda dessa linjer går mycket väl att förena. En vänster som vill vara både modern (leva i nuet) och lära av historien bör klara det. Alla andra linjer innebär ökade risker för krig och dumnationalism.

Intressant?

Läs andra bloggar om Ryssland, krig, Nato

 

 

%d bloggare gillar detta: