Sekulariseringen och stödet till religiösa samfund och friskolor

Det brukar sägas att Sverige är ett mycket sekulariserat land. Jag tänker på detta då jag ser att socialdemokraterna nu vill stoppa de religiösa friskolorna och att regeringen låtit utreda stödet till olika trossamfund. Men hur långt har vi egentligen kommit?

Det finns ju olika betydelser av ordet sekularisering. Det kan handla om religionens grad av påverkan i samhället eller antalet troende. Helt klart har den kristna kyrkan inte alls samma dominerande roll i samhället längre även om en hel del finns kvar. Antalet troende är nog också lågt i Sverige i en internationell jämförelse. År 2000 var det enligt en Sifo-undersökning bara 13 procent som trodde att det fanns en gud, men 46 procent som trodde på ”en högre makt”.

Men den viktigaste betydelsen av ordet sekularisering måste, som jag ser det, handla om förhållandet mellan staten och religionen/religionerna. I ett helt sekulärt samhälle borde stat och religion vara helt åtskilda. Rätten att både få utöva och att få vara fri från religiöst tvång är en självklar del av ett demokratiskt samhälle. Religionen ska vara en privatsak att kunna välja eller avstå från.

Länge var det bara en religion och en kyrka som var tillåten i vårt land och den kunde man inte undvika. Den enda tillåtna religiösa verksamheten var den som bedrevs av den Svenska kyrkan. I konventikelplakaten från 1726 förbjöds all annan religiös verksamhet. Och det var inte förrän 1951 som man fick rätt att lämna kyrkan utan att gå med i något annat samfund. Fram till dess hade man alltså inte rätt att stå fri från religionen.

År 2000 skiljdes den svenska kyrkan från staten. Det var ett viktigt steg, men det tar tid att avskaffa makten och inflytandet över människors liv från en institution som haft den i flera hundra år.

För hur är det då med sekulariseringen idag 18 år efter skilsmässan mellan staten och kyrkan? Tyvärr är det en hel del som återstår. Vi har kvar ett flertal exempel på att staten och religionen fortfarande är sammanbundna. Här några exempel:

  • Vi har fortfarande lagar som reglerar kyrkan. Staten bestämmer alltså över kyrkan både vad gäller dess tro (evangeliskt-luthersk), dess organisation och annat. Så kan det ju inte vara ifall stat och kyrka ska vara åtskilda.
  • Tronföljden hos den i sig otidsenliga och odemokratiska monarkin regleras också vad gäller religionstillhörighet. Kungen ska vara av ”den rena evangeliska läran”. Här har vi en annan kvardröjande rest. En rest i en relik.
  • Om vi vill gifta oss så är kyrkorna också fortfarande inblandade i detta. Olika religiösa samfund har kvar vigselrätten. Att vigas borde för den som vill göra det bara vara en nödvändig sak i förhållande till myndigheter, till staten. Så är det också i betydligt mer religiösa länder än Sverige (som t.ex. Nederländerna där jag själv prövat det). Den som dessutom vill blanda in religionen i detta (och lova inför gud) kan naturligtvis göra det också, men det är en annan sak. En märklig konsekvens av detta kvarvarande förhållande i Sverige är att inblandningen i vad som borde eller skulle kunna vara samfundens inre angelägenheter blir större än det vore hos en fri kyrka. Det innebär t.ex. att vi får dessa konstiga diskussioner om präster som inte vill viga homosexuella. Om dessa kyrkor inte hade vigselrätten och dessutom stod helt fria i förhållande till staten i alla andra avseenden också, då vore det ju självklart en intern kyrklig angelägenhet. En fråga för inre strid i församlingen.
  • Och fortfarande har vi varje år dessa konstiga diskussioner om skolavslutningar. Där hör vi ständigt en del som talar om detta med att få med en präst och religiösa inslag som en omistlig del av traditionen, av vår kultur. De verkar inte ha någon förståelse för att detta innebär att de tvingar sin tro på andra människor som på olika grunder (varandes ateister, agnostiker eller andra religiösa tillhörigheter än svenska kyrkan) vill slippa detta. Alla traditioner är inte bra och den som grundar sig på kyrkans övermakt och förtryck är det definitivt inte. Rätten att slippa delta, att religionsfrihet också måste innebära frihet från religion, det är en viktig sekulär fråga.
  • Sen har vi ju det faktum att i stort sett alla våra helgdagar har anknytning till kristendomen och dess traditioner. Kanske kommer detta att ändras men på längre sikt?

 

Religiösa friskolor

Nu har alltså socialdemokraterna kommit fram med förslaget att stoppa religiösa friskolor. Det är bra och ett steg mot ett mer sekulärt samhälle. Religiösa friskolor med stöd från staten borde vara lika onaturliga som olika politiska skolor för barn. Här står olika synsätt och konventioner mot varandra. Det finns konventioner som ger föräldrar rätt att bestämma detta över sina barn. Men i ett demokratiskt samhälle som erkänner varje barns rättigheter finns också begränsningar vad gäller föräldrars rätt i förhållande till sina barn. Tack och lov får inte föräldrar göra vad som helst med eller mot sina barn. I Barnkonventionen står det till exempel att ”Varje barn har rätt att tro på vilken gud de vill eller ingen alls”. Denna rätt tänker jag måste innebära att vi värnar alla barns rätt att gå i skolan tillsammans med barn till föräldrar med annan tro än deras föräldrar. Denna konvention och detta synsätt innebär att vi ska skydda barn från all typ av religiös indoktrinering, om inte hemma, så åtminstone i skolan.

I diskussionen om detta förslag från socialdemokraterna användes ordet segregering. Förslaget skulle minska segregeringen sas det. Men det är ju ett ord som kan betyda olika saker beroende på vilket segregerande/avskiljande vi syftar på. När chefen för Livets ords skola här i Uppsala svarade på en fråga om detta sa han att de har barn med ett flertal olika nationella bakgrunder. Men den segregering som det handlar om här är ju det avskiljande som sker mellan barn till föräldrar med olika trosuppfattningar. Att barnen avskiljs och inte möter barn från hem med andra trosuppfattningar än deras eget. Att avskaffa de religiösa friskolorna är definitivt ett viktigt steg mot ett mer sekulariserat samhälle.

 

Stöd till religiösa samfund

Vi har också lagar som ger religiösa samfund bidrag från staten. Inte så sekulärt det heller. År 2016 betalade Nämnden för statligt stöd till trossamfund ut 79 miljoner kronor. Detta stöd har tydligen inte varit speciellt villkorat. För häromdagen överlämnade regeringens utredare Ulf Bjereld ett förslag som skulle innebära ”tydligare krav” för att få statligt stöd. Till exempel ska samfund som uppmanar till våld, tvång eller hot inte få stöd. Inte heller de som kränker barns rättigheter eller uppmanar till sådant som skadar barns hälsa ska kunna räkna med stöd, enligt utredningen. Samma sak ska gälla för dem som är odemokratiska, bryter mot principen om alla människors lika värde eller uttalar sig nedsättande om människor utifrån religion, kön eller sexuell läggning.

Som jag skrev ovan så anser jag att redan detta att bestämma att ens barn ska gå i en skola med religiöst likasinnade är en form av kränkning av barns rättigheter. Och istället för dessa krav som kommer kräva ännu mer byråkrati för att övervakas vore det rimliga att helt enkelt avskaffa det statliga stödet till religiösa samfund helt och hållet. Ett konsekvent åtskiljande mellan stat och religion borde innebära att de religiösa samfunden får sköta sig själva inom ramen för de lagar som gäller för oss alla, men utan ekonomiskt eller annat stöd från oss andra.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om religion, friskolor, sekularisering

%d bloggare gillar detta: