Antisemitism är ett dödligt gift, men inte det enda.

Det var 1984 som redaktionen på Rapport började med att utse någon som de kallade ”årets svensk”. Men de upphörde med det redan 1989. Utmärkelsen hade, som det står på Wikipedia, ”fått ett något dåligt rykte, eftersom det sedan gått illa för de flesta av dem som Rapport utnämnde.” Tidskriften Fokus som år 2006 tog upp ”traditionen” med att utse en ”årets svensk”, tycks ha en liknande otur. Nu är det Hamid Zafar, ”årets  svensk” 2018, känd skoldebattör, f.d rektor, sommarpratare och ledande moderat som faller.

Grävande journalister har dragit fram en mängd oerhört reaktionära åsikter som Zafar under psedonym framfört på nätets mörkare sidor. Det är homofobiska och rasistiska yttranden som han skrivit under ett antal år. Om du vill se några ”smakprov” kan du läsa artiklar av Andreas Magnusson i Magasinet Para§raf eller Emanuel Karlsten i GP. Det som fått mest uppmärksamhet är antisemitismen. Men där finns också rasism mot andra grupper som till exempel kroater eller hazarer.

Jag lyssnade på radio när denna nyhet togs upp och Svante Weyler, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism och Paulina Neuding som kallas ”borgerlig skribent” diskuterar just rasismen riktad mot judar: antisemitismen. 

Neudings perspektiv här var att Sverige haft en stor invandring från länder där antisemitismen är stark. Hon menade att det därför var en oundviklig utveckling att antisemitismen ökat i Sverige. Hon sa: ”En enskild person kan ändra uppfattning men inte stora populationer”. Hon vände sig emot Sveriges ”migrationspolitik” och fortsatte: ”Man sviker en minoritet som funnits här sedan 1700-talet med denna migrationspolitik”. Jag kan inte låta bli att undra ifall Neuding tycker att rätten att slippa att utsättas för förtryck och hot är större för en minoritet som levt här länge.

Då var det skönt att höra Weyler som har en – som han själv uttrycker det – mer optimistisk syn på vad som kan ändras, på samma sätt som den antisemitism som fanns i Sverige fram till andra världskriget kunnat trängas tillbaka:

Vi måste tro på att det går att förmedla att detta är ett gift. Vi måste genom skolan rädda barnen från detta. Det är lätt att framstå som naiv när man tror på upplysning …och rättsstaten. Men vad ska vi göra istället?

Ja, det är ju den rimliga frågan. Vad kan vi göra annat än att på alla sätt sprida upplysning om hur all sorts rasism är ett hot mot demokratin? Att vara på vår vakt och se den överallt och var den än dyker upp, även i våra egna led.

För Neudings inställning är ju riktigt sorglig. Den löser inte några problem här och nu. Den minskar inte antisemitismen. Istället stärker den bara en annan form av rasism som idag är på frammarsch inom borgerligheten och drivs som huvudfråga av ett riksdagsparti: den rasism som riktas mot muslimer.

En av de ledande företrädarna för det riksdagsparti som gjort hatet mot muslimer till sin huvudfråga sa för övrigt för några år sedan att han inte hade några ”problem med den judiska gruppen”. Men anledningen till det, var inte några principer, utan att ”den judiska gruppen är så liten” och ”hade vi bara haft 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte tyckt det var ett problem heller”.

Vi bekämpar inte antisemitismen om vi accepterar att en del som kallar sig ”Palestinavänner” för fram, accepterar eller blundar för hat mot judar. Men vi gör det inte heller om vi buntar ihop alla muslimer, kallar dem antisemiter eller ser själva deras existens här i Sverige som ett olösligt problem.

Journalisten Per Björklund skrev för några år sedan en bra artikel om dessa olika typer av rasism i Fria tidningen. Han skrev bland annat:

Israelkritik är inte antisemitism och religionskritik är inte islamofobi. Men så länge den stundtals hårfina distinktionen inte erkänns kommer vänsterns problem med antisemitism ha en spegelbild i högerns problem med islamofobi. Palestinavänner och religionskritiker har ett tungt ansvar att hålla rent i de egna leden och vara vaksamma mot de som sprider hat mot judar eller muslimer under falsk flagg.

Hädelser och hets

Det finns en känd affisch från 1967. Jag tänker på ett screentryck av konstnären Carl Johan De Geer. Där ser man en brinnande svensk flagga med ett könsord på och uppmaningen att ”skända flaggan”. Jag har aldrig gillat den. Inte för att jag har så mycket till övers för den svenska flaggan utan mer för att jag tyckte att affischen var rätt fånig. Dessutom tänker jag att den typen av provokationer knappast bidrar till att övertyga någon. Den är möjligen bara kul för dem som vill visa sin ”radikalism” på detta vis.

Däremot tycker jag att De Geer borde haft frihet att utan inskränkningar göra denna affisch. Det var fel av staten att beslagta och bränna affischerna liksom att döma De Geer till böter. Den lagstiftning som gjorde det förbjudet att ”skymfa den svenska flaggan” avskaffades också 1970. Det skedde genom samma riksdagsbeslut som upphävde strafflagens och tryckfrihetsförordningens förbud mot ”skymfandet av det heliga i religiös mening”. Det som kallas hädelse.

Jag har skrivit om religionsfrihet som både en rättighet till (att få utöva) och en rättighet från (alltså att få slippa) religion. Jag har också skrivit om rätten att få häda, till exempel i en kommentar till en konflikt i moderaterna för fyra år sedan. Jag ska inte upprepa det här.

Pionjären Axel Danielsson dömdes till 22 månaders fängelse för ”hädelse av Gud”.

I början av 1900-talet var den svenska kyrkan en både samhällsbevarande och mycket mäktig institution. De som hädade eller satte sig upp mot denna institution tog stora personliga risker. De sparkade nerifrån upp mot makten och fick betala för det.

Idag är mycket annorlunda. Det finns inte (sedan 1970) några förbud mot hädelse och den svenska kyrkan är varken statskyrka eller speciellt mäktig. Dessutom finns idag inom kyrkan många företrädare för en helt annan samhällssyn än i den gamla kyrkan.

En annan skillnad är att dagens hädare oftast, med några få undantag (kan just nu bara komma på Elisabeth Ohlsson Wallin), har en helt annan agenda, en annan slagriktning. Deras sätt att utnyttja friheten att yttra sig om, eller på andra sätt förhålla sig till religion, är helt annorlunda. De flesta av dem sparkar neråt mot dem som redan på olika sätt är misstänkliggjorda, hopklumpade (av andra) och utsatta för fördomar. Islamofobin är idag den moderna rasismens och nationalkonservatismens främsta uttryck. När rasister under den senaste tiden fått uppmärksamhet för att offentligt bränna olika exemplar av Koranen så är det något helt annat än då pionjärer inom den svenska arbetarrörelsen utmanade kyrkan som maktinstitution. De gör det inom ramen för en stor reaktionär rörelse som omfattar allt från partiledare eller kända skribenter till ”nätkrigare” eller öppna våldsverkare.

Tyska studenter bränner insamlade ”otyska” skrifter och böcker i Berlin 11 maj 1933

Jag håller därför med de kristna kyrkoledare som den 13 september i ett gemensamt uttalande skriver att ”bränna böcker är barbariskt”. Bokbål var ju något som praktiserades av de tyska nationalsocialisterna. Och deras moderna arvtagare följer även i detta avseende i deras fotspår.

Kyrkoledarna menar även att den här typen av  medvetna kränkningar ”innebär ett allvarligt hot mot människors rätt till tro och religionsutövning”. Om brännandet av en Koran hade varit en helt isolerad händelse tror jag inte att jag skulle hålla med kyrkoledarna om detta. Men som jag skrev ovan så måste den ses som en del i en reaktionär offensiv där islam som religion och muslimer som grupp pekas ut och angrips på en mängd olika sätt. För nationalsocialisterna var det judarna som var syndabockar. För deras moderna efterföljare är det muslimerna. Därför är koranbränningen avsedd att vara inte bara provocerande utan också hotfull. Även om den senaste (?) i Rinkeby hade något mer löjeväckande än hotfullt över sig, vilket beskrivs av Andreas Magnusson i en artikel i Magasinet Para§raf.

Hållningen hos Uppsala Nya Tidning

Dagstidningen UNT här i Uppsala är officiellt liberal men under den senaste tiden har man kunnat se samma typ av glidning högerut som tidigare skett på till exempel Göteborgsposten. Igår söndag skrev den relativt nya ledarskribenten Emma Jaenson om dessa frågor under rubriken: ”Tassa inte på tå kring religionskritiken”. Hon resonerar där om skillnaden mellan vad som är lagligt hån mot religion och det som är hot och våld. En del av hennes allmänna resonemang kan jag hålla med om. Men det är uppenbart att Jaenson har en helt annan bild av den svenska verkligheten. Hon kritiserar till exempel kyrkoledarnas uttalande och menar att koranbränningen visserligen kan fördömas, det är ”fritt fram i ett fritt samhälle”, men utan att tydligt själv fördöma detta. Och hon tycker inte att det är ett hot mot folks rätt att tro. Att Jaenson har en helt annan verklighetssyn där den tilltagande islamofobin och hetsen från höger blir osynlig märks när hon på ett annat ställe skriver: ”I dag tycks dessvärre Sverige och västvärlden bli alltmer nervösa kring ifrågasättanden av religiösa uttryck, framför allt vad gäller islam…”

Att i den samhällssituation som vi har kalla en koranbränning för ”ifrågasättande av religiösa uttryck” eller beskriva det som att några (Sverige/Västvärlden?) ”blir nervösa” av den typen av regisserade angrepp är bara möjligt för någon som inte ser hela hotbilden eller rent av själv accepterar hoten.

Förändringarna inom eller bort från liberalismen inom borgerligheten illustreras av ett citat från UNT i december 2013 av den tidigare ledarskribenten Maria Ripenberg. Hon skrev:

Det är ingen hemlighet att kampen mot rasism, islamofobi, antisemitism och antiziganism, för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde slukar mycket av mitt engagemang som liberal ledarskribent.

När det gäller Jaenson tror jag knappast att hon skulle använda ett ord som islamofobi. Hon ser helt enkelt inte det fenomenet.

Rasism i Guds förlovade land

….intima relationer, och i synnerhet möjligheten till att institutionalisera dem genom äktenskap och familjebildning –  mellan svarta och vita, ses av stora delar av samhället  som ett hot mot de separata identiteterna.

 

Vad tänker du när du läst ovanstående citat? Förmodligen att det kommer från Sydafrikas apartheid eller den amerikanska södern innan medborgarrörelsens framgångar på 1960-talet. Eller?

Om jag nu ändrar lite på citatet, så att det lyder så här:

Handla inte av judar- nazipropaganda från 1930-talets Tyskland.

….intima relationer, och i synnerhet möjligheten till att institutionalisera dem genom äktenskap och familjebildning –  mellan judar och ickejudar, ses av stora delar av samhället  som ett hot mot de separata identiteterna.

Vad tänker du då? Förmodligen att det rör sig om ett citat från Nazityskland. Men citatet är från dagens Israel. Jag har bara ändrat det lite grann. Citatet läser jag i dagens UNT (16 mars) i en recension av boken ”Alla floder flyter mot havet” av den israeliska författarinnan Dorit Rabinyan. Boken handlar om en kärleksrelation mellan en palestinsk man och en israelisk kvinna och dess svårigheter, ja rentav omöjlighet. Boken mottogs väl när den kom ut i Israel för ett antal år sedan och fick många unga läsare. Men ett och ett halvt år efter utgivningen slog staten till. Det israeliska utbildningsdepartementet strök boken från läslistan för skolelever.  Departementet ansåg att boken inte borde läsas (och nu återger jag citatet i sin helhet) eftersom:

..intima relationer, och i synnerhet möjligheten till att institutionalisera dem genom äktenskap och familjebildning – även om det inte händer i berättelsen – mellan judar och ickejudar, av stora delar av samhället ses som ett hot mot de separata identiteterna.

Så ser rasismen ut i dagens Israel. Det är inte ett isolerat exempel. Men under den nuvarande högerregeringen är det värre än någonsin. Men denna rasism har inte fallit från skyarna. Den är ytterst konsekvensen av den sionistiska ideologin och tanken om ”ett folk en nation”. Jag har skrivit om detta förut.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om rasism, Israel, sionismen

 

Ulf Kristersson och ”integrationspolitiken”

Igår fredag verkade det vara klart att Ulf Kristersson bli ny ledare för moderaterna. Stämman då ledare ska väljas är först den 1 oktober. Men som demokratin fungerar i de flesta svenska partier så är nog saken klar.

Jag hör Kristersson intervjuas på radions Ekot under fredagseftermiddagen. På en direkt fråga om han har några ”lik i garderoben” svara han nej. Om det stämmer beror bland annat på hur man ser på vissa lägenhetsaffärer som han ägnat sig åt.

Han blir också självklart utfrågad om förhållandet till SD. Han tycker att det uppstått förvirring om detta förhållande. I sammanhanget säger han en sak som jag hört förut, som får mig att reagera. Han säger ungefär att SD haft sådan framgång därför att de var det enda partiet som tog upp ”problemen med integrationspolitiken”. Det som förändrats är alltså att nu även andra partier gör detta. Det här är inte en för Kristersson eller moderaterna speciell uppfattning. Den har uttryckts och upprepats av ett flertal politiker och dominerande proffs-tyckare. Uppsala-professorn i statskunskap Li Bennich-Björkman sa samma sak i en intervju i SvD i våras:

Någonting ganska radikalt har hänt. En hel del väljare ser att det finns problem med integrationspolitiken och flertalet partier måste tala om de frågorna, som är SD:s frågor.

Är det här en riktig beskrivning?

Som jag skrivit förut många gånger så är det ofta problem med uttryck som används för ofta. De gör att vi slutar fundera ordentligt på vad som menas. Ordet ”integration” verkar vara på väg att bli ett sådant ord.

Integration betyder sammansmältning eller ”förening till en helhet”.

               sammansmältning

Integration betyder att denna process av sammansmältning är ömsesidig. Det betyder inte att den är eller kommer vara konfliktfri. Men den är ömsesidig till skillnad från assimilation, från latinets assimilatio, som betyder ”göra lik”/ ”efterbilda” och innebär en total och fullständig anpassning och underordning.

Förvisso finns det olika problem med den ömsesidiga anpassning som kallas integration, som ska göra att alla människor som bor här kommer in i samhället, på bostadsmarknaden och på arbetsmarknaden. Naturligtvis finns det problem. En sak som diskuterats en hel del är frågan om diskriminerande förhållanden (strukturer) som motverkar integration. Sådana förhållanden finns, tror jag, både i det svenska samhället och bland en del nyanlända. I det svenska samhället finns det till exempel diskriminerande förhållanden på arbets- och bostadsmarknaden. Det finns också traditioner och vanor bland vissa invandrare, t.ex. sådant som begränsar kvinnors frihet, som kan motverka integration.

Men har SD något att säga överhuvudtaget i dessa frågor? Har de på något sätt bidragit med förslag som skulle förbättra integrationen? Nej verkligen inte. SD har varit motståndare till invandring sedan starten, alldeles oavsett hur många som har sökt sig hit. När det gäller dem som trots detta kommit hit är SD för assimilering. Den som förordar assimilering tar ju inte upp ”problemen med integration”. De vill inte alls uppnå några resultat vad gäller integrationen. De vill ju inte alls ha någon integration. De ger dessutom konsekvent en lögnaktig och hatfylld beskrivning av förhållandena i vårt land.  Deras främsta förklaring till alla typer av problem är att människor har kommit till Sverige från andra länder. Den nedrustning av välfärden och de ökade klassklyftor som pågått sedan början av 1980-talet skyller de inte på orättvis eller felaktig fördelningspolitik utan istället på invandrarna.

Att beskriva SD:s rasistiska politik om medfödd ”kulturell essens”, stängda gränser, assimilering och hat mot ”de andra” som att de tagit upp ”problemen med integrationspolitiken”, det är inte bara felaktigt, det är en direkt skönmålning av SD.

Så nog har moderaterna och en stor del av borgerligheten problem när det gäller att förklara sitt förhållande till SD.

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna, sverigedemokraterna, rasism, integration

Vem var Clennon King?

     Pelé 1958

För många svenskar som är intresserade av fotboll – eller är tillräckligt gamla – är år 1958 ett speciellt år. Det var då Fotbolls-VM spelades i Sverige och landslaget tog silver. Brasilien, med den unge Pelé och andra stjärnor tog guld. Det var kanske här som den speciella kärleken till och respekten för ”samba-fotboll” grundades i Sverige.

Pelé var en svart man som det gick bra för. En annan talangfull svart man från den amerikanska kontinenten gick det värre för samma år. Detta år 1958 i USA:s söder sökte nämligen Clennon Washington King, in till det då helvita University of Mississippi.

Clennon King

Clennon King

Modet att göra det – för mod krävdes – hade han nog delvis fått av sin far som varit aktivist för medborgerliga rättigheter ända sedan 1940-talet. Men i den tidens USA var det inte bara något totalt oväntat att en svart människa skulle våga tänka tanken att gå på universitet där i södern. Det var helt enkelt galet. Myndigheterna ansåg också att han måste vara galen och lyckades  få honom intagen på mentalsjukhus. Men med hjälp av sin bror och Martin Luther King, lyckades han komma ut från mentalsjukhuset. Han kom inte in på universitet i Mississippi. Det gjorde däremot, två år senare, en annan svart man: James Meredith. Men Clennon vek uppenbarligen inte ner sig för det. För samma år (1960) var han nämligen den första afro-amerikanska presidentkandidaten i USA:s historia. Han ställde upp för Independent Afro-American Party. Jag tänker på detta då jag nu några gånger sett ett citat av Fidel Castro från 1973 cirkulera på facebook. Jag tror faktiskt att det är fejkat men ändå kanske intressant på något vis. Castro säger där ungefär att det inte kommer att komma någon president från USA till Kuba förrän USA har en svart president.

Naturligtvis är detta ett framsteg. Ja bägge dessa saker. Både att USA har en president som är svart och att en del av de ledande i USA insett att de måste ändra politiken mot Kuba. Sen har vi ju tyvärr sett att många av de förhoppningar som knöts till Obama inte har infriats. Och vad som blir resultatet av de delvis nya relationerna USA – Kuba vet vi inte heller ännu.

Mycket har hänt sedan 1958 då det USA som (även då) ansågs vara en demokrati tillämpade ett system som på många sätt liknade apartheid. Men trots detta så har grundläggande strukturer  av rasism – som ursprungligen skapades av slaveriet – inte utrotats. Det visar all statistik om levnadsförhållanden, andelen svarta i fängelser, polisvåld och annat. När slaveriet förbjöds i USA:s konstitution år 1865 blev inte heller resultatet att rasismen minskade, tvärtom. Samma motsägelsefulla utveckling tycks också ha blivit ett resultat av att Obama blev vald till president. Martin Gelin skrev en intressant artikel om detta i EXPO, där han bland annat säger:

Det kan tyckas motsägelsefullt att USA verkar röra sig framåt och bakåt på samma gång när det gäller vad man i USA kallar rasmotsättningar. Hur kan USA fortfarande vara så rasistiskt, när det sitter en svart man i Vita huset? En del av förklaringen är just att det sitter en svart man i Vita huset. För varje framsteg som svarta och etniska minoriteter har gjort i USA, har det också skapats en backlash åt andra hållet. 

Idag kanske det är så att det största hoppet för en utveckling mot minskad rasism i USA kan knytas till rörelsen kring en äldre vit man?

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, rasism

%d bloggare gillar detta: