Valet och sedan?

SCB kom nyligen med sin statistik från maj 2018 över hur valresultatet skulle bli ifall deras senaste opinionsundersökning stämmer. Alla partier går enligt denna undersökning bakåt i förhållande till valresultatet 2014 utom SD och V och C. Men C har backat från de noteringar de haft under valperioden.

SCB skriver att alliansen blir större än S+MP: ”Partisympatiundersökningen visar att ett riksdagsval i maj skulle ge regeringspartierna (S+MP) 32,6 procent av rösterna. Allianspartierna (C+L+M+KD) skulle få 38,6 procent”. Att alliansen skulle bli större  än S+MP stämmer ju om det här blir valresultatet. Men då skulle inte heller KD komma in i riksdagen. Alliansens stöd skulle då inte vara 38,6 procent utan 35,7 procent, men ändå större än S+MP med 32,6. Om S+MP skulle våga släppa in V så skulle de däremot tillsammans ha 40 procent. Å andra sidan har alliansen tillsammans med SD total majoritet med 54,2 procent och bara  M+SD har tillsammans 41 procent. Valresultatet kommer ha betydelse men de uppgörelser som sedan grundar sig på detta valresultat kommer kanske ha en större betydelse. Det mest skrämmande här vore naturligtvis om borgerligheten eller moderaterna bjuder in ytterhögern.

Naturligtvis borde alla som betraktar sig som vänster i någon mening kunna glädja sig åt att riksdagens enda vänsterparti går framåt både i opinionen och vad gäller antalet medlemmar (som nu passerat 20 000). Men det räcker ändå inte, åtminstone inte för mig, när jag betraktar helhetsbilden och de sannolika konstellationer som kan uppstå efter valet.

Även om vi oroas över de nuvarande extrema högervindarna som återspeglas i flera partier så innebär inte det att vi ska strunta i att bidra till att riksdagens vänsterparti blir större. Tvärtom är detta ett av de sätt som finns för att bromsa utvecklingen högerut. Ju mer stöd för Vänsterpartiet desto mindre risk för olika typer av högerregeringar.

Samtidigt kommer detta aldrig att vara nog. Inte ens om Vänsterpartiet skulle fördubbla sitt röstetal så skulle detta räcka om det inte också kombineras med en ökad gräsrotsaktivitet ute i samhället, i fackföreningar (till försvar för strejkrätten), i bostadsområden (mot renovräkningar),i opinionen mot vinster i välfärden som måste få fötter, i miljörörelsen, i rörelser till försvar av flyktingar, i rörelser till försvar för förorterna och i försvaret av landsbygden. I allt detta och mycket mer har Vänsterpartiet och dess medlemmar ett stort ansvar när det gäller att initiera, stödja och bidra till utvecklandet och stärkandet av verkliga folkrörelser. Rörelser som kan påverka det offentliga samtalet och på sikt politiken.

All hittillsvarande historisk erfarenhet visar att det är styrkeförhållandena ute i samhället som är avgörande för den politik som genomförs. Den nuvarande utvecklingen där extremhögern får igenom sin politik och sätter tonen för det offentliga samtalet utan att sitta i regeringen är en illustration till detta.

 

PS: I en annan opinionsundersökning från maj utförd av Aftonbladet/Inizio fick de tillfrågade svara på frågan om vilket parti de tyckte var sämst. Det klart mest ogillade partiet (41%) var SD. Men även MP stack ut med 23 %. Jag undrar vad det går att dra för slutsatser av det?

 

Intressant?

%d bloggare gillar detta: