Är det svårare att skapa ett anständigt liv idag?

Jag tittade på Kristina Lindströms och Maud Nycanders film om Olof Palme på TV häromdagen. I början av filmen ser man en intervju med Palme gjord av den brittiske journalisten David Frost. Där säger Palme att politik för honom handlar om ”att göra livet så anständigt som möjligt”.

År 1969 blir Palme ordförande för socialdemokraterna och dessutom statsminister. I filmen beskrivs de år av framgång som varit i ett land med den ”högsta levnadsstandarden i världen och låg arbetslöshet”. Därefter intervjuas tre grånade socialdemokratiska veteraner – Anders Ferm, Kjell-Olof Feldt och Ingvar Carlsson – om  perioden före och under Palmes regeringstid.

Ferm säger att (det socialdemokratiska) partiet var starkare än någonsin och det hade ”drabbats av hybris”. Det skulle vara: ”Allt genast!

Kjell Olof Feldt talar om ”20 år av obruten hög tillväxt” och att ”pengarna ramlade in i statskassan”. Han talar om alla reformer som genomfördes: allmänna sjukförsäkringen, allmänna pensionen, barnbidragen, den nya skolan, utbyggnaden av universiteten. Och tillägger: ”allt var möjligt”.

Ingvar Carlsson får avrunda genom att tala om perioden som ”en otrolig framgångssaga” och att det ”gick väldigt bra för Sverige”. Varefter han tillägger: ”Det borde vi kanske ha förstått, att så kunde det inte fortsätta..

Det är tre trötta äldre herrar som uttalar sig. De tror inte längre att ”allt är möjligt”. Men den uppfattning som Carlsson formulerar om att det ”inte kunde fortsätta så” är också en allmänt spridd uppfattning i hela samhället, inte minst inom socialdemokratin. Den uppfattas som helt självklar. Men är det självklart?

Carlsson säger att det ”gick bra för Sverige”. Han pratar inte om ökad rättvisa, minskade klassklyftor eller något sådant, utan om landet som en helhet. Men det som hände var ju inte bara att det ”gick bra för Sverige” utan att välståndet omfördelades och att välfärden byggdes ut på ett sätt som bidrog till minskade klyftor och ett anständigt liv för allt fler. Varför ”kunde inte detta fortsätta”? Varför har detta projekt till och med rullats tillbaka så att vi fått ökande klassklyftor och minskad välfärd istället? Har det gått ”sämre för Sverige”? Har vi totalt sett blivit fattigare så att det blivit svårare att fördela ”den gemensamma kakan”? Nej inte alls. Titta på de två nedanstående diagrammen som bygger på uppgifter från SCB. På det övre diagrammet kan vi se hur den totala Bruttonationalprodukten (BNP) har ökat sedan 1950. På det undre diagrammet kan vi se samma utveckling per capita, alltså i förhållande till alla invånare i landet:

bnp totalt

bnp per capita

Även i förhållande till den stora befolkningsökning som skett har BNP per capita ökat från 138 300 år 1960 till 424 000 år 2015. Det är en enorm utveckling.

Det fanns alltså inte något ödesbundet i att det, med Carlssons ord, ”inte kunde fortsätta”. Inom ramen för den enorma ekonomiska utveckling (tillväxt) som skett så skulle det varit möjligt både att fortsätta omfördelningen, bygga ut välfärden och att använda den ökade rikedomen till att korta arbetstiden. Med tanke på vad vi vet idag om hur vår konsumtion tär på den jord vi ska leva av och alla de baksidor som ett alltmer stressat arbetsliv leder till, så borde det senare ha varit ett klokt alternativ.

Även om inte ”allt” var möjligt för att citera Feldt – det är det nog aldrig – så var mycket möjligt. Framförallt hade en annan väg varit möjlig. Och den är fortfarande möjlig. Det finns aldrig bara en enda väg att gå så som Bildt och andra påstått. Politik handlar som Palme någon gång sa om ”att vilja”. Men för den som vill en politik för minskade klassklyftor handlar det då också om att våga ta strid för det man vill mot mäktiga ekonomiska intressen istället för att själv vara eller bli en del av den ekonomiska eliten. Ett samhälle som är ”anständigt att leva i” för majoriteten av dess medborgare kräver idag återigen också starka folkliga rörelser till försvar av välfärd och rättvisa.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om Palme, socialdemokratin

30 års mordutredning utan resultat – är sanningen för obekväm?

Nästa söndag – den 28 februari – är det 30 år sedan Sveriges statsminister Olof Palme mördades. För många människor sammanfaller mordet på Olof Palme med de stora förändringar som skett av det socialdemokratiska partiet och det svenska samhället sedan dess. Daniel Suhonen tar i en artikel i Expressen detta grepp på ämnet:

Mordet på Olof Palme fick enorma politiska konsekvenser och gjorde Socialdemokraterna till ett parti utan ideologisk kompass.

Gunnar Wall

Men dessutom är mordet fortfarande ouppklarat. En som i 30 års tid grävt i detta ämne är journalisten och författaren Gunnar Wall. År 1997 kom hans bok ”Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet ut”. Den belönades med Grävande Journalisters pris Guldspaden. År 2010 kom ytterligare en bok i ämnet av Wall: Mordgåtan Olof Palme. Nu är han åter aktuell med en ny bok: ”Konspiration Olof Palme: mordet, politikern och hans tysta fiender

I en intervju med Wall hos Folkrörelsearkivet i Uppsala säger han bland annat att ”berättelsen om Palmeutredningen ger ingångar till att studera hur svenska staten, olika svenska myndigheter, fungerar under press”. I sina tidigare böcker har Wall i första hand granskat själva utredningen och bristerna med den. Den här gången ger han sig mer än tidigare in på frågan om vad som kan vara sanningen om mordet. Han argumenterar för att mordet var resultatet av en konspiration och att mycket pekar på att det hade att göra med Sverige i det kalla kriget.

Den som vill veta mer om detta och Gunnar Walls bok kan komma till ett möte i Uppsala med författaren under rubriken:

30 års mordutredning utan resultat – är sanningen för obekväm?

torsdag den 25 februari kl. 18:30.

Vretgränd 18, 3 trappor

Arrangör: Vänsterpartiet i Uppsala

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Palme, socialdemokraterna, Palmemordet, Palmeutredningen

Palme om vinst i välfärden

I debatten – inom socialdemokratin –  om vinst i välfärden, ett inlägg a Olof Palme från 1985 (1 minut och 11 sekunder långt) från en debatt med den dåvarande moderatledaren Adelsohn. Den senare fick som ansvarig för SJ chansen att se problemen med den egna politiken och ifrågasätta den. Olof Palme fick inte chansen att slåss mot dem i det egna partiet som nu vill bevara ”kommersen på bekostnad av barnen”.

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokratin

Apropå Romney: amatörmässigt att säga det man tycker?

Den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney har hamnat i så kallat blåsväder efter ett uttalande som smygfilmades när han pratade inför ett gäng av rika donatorer. Han sa att det är 47 procent av befolkningen som stödjer Obama eftersom de är ”beroende av staten”, ” ser sig själva som offer”, ” tror att det är statens uppgift att ta hand om dem”, ”anser att de har rätt till sjukvård, mat, bostad och allt möjligt”. ” Det är människor som inte betalar någon inkomstskatt” sa skattesmitaren Romney. Hans slutsats var därför att:

vårt budskap om lägre skatt är inte relevant för dem. Jag kommer aldrig att klara av att övertala dem att ta ansvar för sina egna liv.

Ja, det kan man ju kalla öppet klassförakt, en sorts klasshat uppifrån, som är mycket tydligt, även om Romney utan att ta avstånd från innehållet i det sagda uttalat att det ”inte var så elegant”.

Jag läser att Erik Åsard i samband med detta säger att Mitt Romneys valkampanj ” är otroligt amatörmässig”. Förmodligen syftar det inte bara på detta uttalande. Men en sak som jag inte kan komma ifrån är att det tydligen är amatörmässigt att säga det man faktiskt tycker.

Någon sådan typ av amatörmässighet kan man ju inte beskylla vår nuvarande högerregering för. Här har vi en högerregering som till och med använder uttryck från Olof Palme i sin regeringsdeklaration. Bloggaren Försöksåsikter skriver och påminner om den 28-årige Fredrik Reinfeldt som i boken ”Det sovande folket” skrev:

Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.

Han var ärligare då Reinfeldt. Och definitivt mer ”amatörmässig”.

I ett samhälle med olika klasser är det inte möjligt att utforma en politik som i alla avseenden gynnar alla. Därför måste högerpolitik som gynnar dem med makt och pengar naturligtvis sminkas vackert. Det går inte att säga öppet att man ska gynna de redan rika och klämma åt de fattiga, arbetslösa eller sjuka. För att genomföra en sådan politik behövs bland annat mycket politiskt smink. Därför har vi idag en ”proffsig” högerregering” som gör allt för att låta som socialdemokrater.

Det sorgliga då är att vi har en socialdemokratisk ”opposition” som också låtsas som om det kan finnas en politik för ”alla” och verkar vilja framstå som duktigare än moderaterna i att vara moderater.

PS: Tillagt nästa dag:

Jag ser idag (torsdag) att Petter Larsson i Aftonbladet tar ett liknande grepp. men han lyckas dessutom hitta ett modernare uttalande från Reinfeldt i en stund av ”amatörmässig ärlighet”. Kolla!

Intressant?

Media: SvD1, SvD2, Expressen, DN, Aftonbladet

Bloggat om Romney: Försöksåsikter, Kildén&Åsman,

Ett hjärta rött

Bloggat om den svenska regeringen: Annarkia, Ett hjärta rött,

Ett hjärta rött2.

Läs andra bloggar om Romney

<span>%d</span> bloggare gillar detta: