Kultur, mångkultur, mångkulturalism och sverigedemokraterna.

Begreppet kultur är knepigt. Det tänker jag ofta. Och jag tänker det igen när jag läser en ungefär ett år gammal artikel på Newsmill av Bahareh Andersson om Islamismen ”Mångkulturalism öppnar för sharialagar”. Hon ville där varna för en framväxande (reaktionär) islamism som hon menar orsakas av ”mångkulturalism”. Jag är överens med Bahareh Andersson om vikten av att konsekvent stå upp för mänskliga rättigheter överallt oavsett vilka som trampar på dem. Med anledning av en artikel av Daniel Poohl på SVTdebatt –  som bl.a. varnade för det antisemitiska partiet Hizb ut Tahrir och dess framväxt i Sverige – skrev jag i en tidigare blogg:

Alla sorters reaktionära idéer, rasism (i alla dess former), homofobi, antidemokratiska uppfattningar och så vidare måste alltid bemötas oavsett från vilka de kommer. De reaktionära muslimska grupperna har inte något stort inflytande inom etablerade media eller inom politiken, eller för den delen bland de flesta muslimer. Men det inflytande de har och försöker skaffa sig utanför dessa sfärer, t.ex. i en del förortsområden, ska inte underskattas, eller stå obemött.

Men Bahareh Andersson skyller framgången för reaktionära muslimska grupper på ”mångkulturalismen”, ett begrepp som är rätt oklart i sig. Men  även om vi nu tolkar begreppet ”mångkulturalism” som en attityd som innebär att vika ner sig när det gäller försvar av mänskliga rättigheter gentemot ”andra kulturer” – Andersson använder ju också begreppet ”kulturrelativism” – så finns det väl fler förklaringar till framväxten av reaktionär islamism? Jag tror inte att en attityd eller ett tänkesätt räcker som förklaring. Istället tror jag att det är ungefär samma orsaker i samhället som driver fram rasism och islamofobi (otrygghet, arbetslöshet, ökade orättvisor och en försvagad arbetarrörelse) som också förklarar framgången för reaktionär islamism. Men det ska jag inte diskutera mera här.

Istället åter till detta med kulturen. Antropologen och etnologen Gillis Herlitz skrev för ett antal år sedan boken Svenskar – Hur vi är och varför, som nu kommit i en nyutgåva. I den försöker han beskriva svensk kultur. Men inom generaliseringen ”svensk kultur” som Herlitz är noga med att betona inte ”alltid kan appliceras på enskilda individer eller enskilda situationerryms väldigt olika saker. Sådant som man kan gilla, men som det alls inte finns någon anledning att ta strid för i samhället, som t.ex. vanan att ta av sig skorna inomhus och å andra sidan sådant som är ett resultat av kamp och där det fortfarande finns mycket att strida för som synen på jämställdhet mellan könen.

Jag tror också att man måste skilja på mångkultur och ”mångkulturalism”. I de flesta existerande samhällen har olika kulturer och kulturinfluenser levt bredvid varandra, påverkat varandra och ibland lett till konflikter. Sverige har aldrig varit det kulturellt isolerade samhälle som SD beskriver i sin ideologi. Sverige kan beskrivas som mångkulturellt, som ett faktum. Tanken på ett monokulturellt samhälle är förmodligen mer orealistisk idag än den någonsin varit. Försök att genomdriva ett sådant samhälle kan förmodligen bara göras med mycket auktoritära metoder.

Jag är i denna mening för ett mångkulturellt samhälle. Ett sådant synsätt innebär inte att ge upp det man tror på. Att inom demokratin och inom och emellan kulturer kämpa för detta och mot andra idéer som man är emot oavsett om de klär sig i kulturell skrud.

Men ”mångkulturalism” som idé och ideologi är något annat. Liberaler brukar kritisera begreppet för att det handlar om grupprättigheter. Jag tycker att man kan säga att problemet är att begreppet behandlar kultur på samma sätt som sverigedemokraterna. Man buntar ihop alla till att tillhöra den ena eller andra kulturen. I den sverigedemokratiska drömmen ska vi alla ”återgå” till att tillhöra samma kultur. I den ”mångkulturalistiska” varianten ska vi leva bredvid varandra inom våra egna kulturer. Här finns inte alls den både faktiska och helt nödvändiga strid som sker både inom och mellan olika kulturer. Ett synsätt som leder till kulturrelativism. Begreppet mångkulturalism har också kritiserats från vänster och av antirasister, t.ex. i en artikel i Dagens Arena.

Bahareh Andersson säger att hon, när hon uttryckt sina tankar, blivit inbjuden av Sverigedemokraterna trots att hennes inställning ”står i skarp kontrast till deras”. Hon hävdar också ”bestämt att problemet inte är muslimer utan kulturrelativismen”.

Sverigedemokraterna definierar begreppet mångkulturalism så här i sitt partiprogram:

Mångkulturalism är idén om att en stat ska byggas på vitt skilda värderingar som jämkas med varandra.”

Med denna karikatyr är det ju lätt att ta poänger. För det är knappast en bild som omfattas av några andra än SD. Men det finns ju olika saker inom det som brukar kallas kultur. Inom alla samhällen och kulturer finns det män som misshandlar kvinnor. Och detta blir inte mindre ont, vare sig det görs av någon som säger sig företräda någon viss kultur eller någon som säger sig vilja förstå misshandel som ”kultur”. Men det finns andra saker där det faktiskt går att jämka, där vi kan göra, äta, klä oss eller dansa olika utan att det behöver vara något problem.

Jag har inte läst de artiklar som Bahareh Andersson hänvisar till, men jag tror att hon tar upp en viktig diskussion som handlar om att vi inte får backa från mänskliga rättigheter och vika ner oss för några reaktionära idéer. Att de måste bekämpas oavsett vem som framför dem. Att striden inte står mellan muslimer och övriga utan i alla delar av samhället.

Men hur ser egentligen det ”sverigedemokratiska alternativet ut?

När man läser olika partiprogram framstår de oftast som mer sympatiska än den praktiska politiken, det gäller även SD:s program. Till exempel så går det inte direkt att läsa i SD:s partiprogram det som Jimmie Åkessons järnrörskämpar uttryckte i den numera kända filmen som läckte ut via Expressen.

Men hur beskriver SD då sig själva och sin egen ideologi? Under rubriken Ideologi kan man i partiprogrammet läsa att SD är:

ett Sverigevänligt parti som eftersträvar en hög grad av gemenskap och samhörighet i samhället. ”

Att vara ett parti som säger sig vara vänligt mot det land man verkar i är ju inte speciellt klargörande som utgångspunkt för ett politiskt program. Tanken måste då vara den att det finns en och endast en sorts politik som är vänlig mot landet Sverige. Men landet kan ju inte syfta på marken eller territoriet utan på dess invånare om det ska ha någon meningsfull betydelse. I en sådan tanke måste man bortse från det problemet att olika grupper och individer inom nationen både har olika intressen och åsikter som kan vara motstridiga. Istället så tecknas en närmast paradisisk bild av ett helt folk, med alla dess klasser, individer och andra undergrupper som tidigare levde i harmoni och endräkt, tills detta stördes. Det som störde idyllen var invandringen av andra människor. Något som i SD:s historieskrivning tycks vara av mycket sent datum.

Att det område som blev nationen Sverige befolkades, liksom att jordbruk infördes var ju redan från början ett resultat av invandring. Och genom hela detta områdes och senare nationen Sveriges historia har invandring och utländskt inflytande alltid spelat en stor roll i landets utveckling. Men det perspektivet skulle störa SD:s programbygge.

Ett land är ju – som sagt – inte bara ett territorium och dess natur utan framförallt de människor som bor där. Frågan är då om alla ingår i kategorin ”Sverige”. Till att börja med verkar en stor del av dem som invandrat, främst de som är muslimer inte ingå i den kategorin. Men hur är det med alla de fortfarande 90 procent som inte delar SD:s ”Sverigevänliga” synsätt? Ingår de inte heller i kategorin Sverige, då de liksom är ovänliga mot sig själva?

Man säger sig eftersträva en ”grad av gemenskap och samhörighet i samhället” som är hög. Men det verkar som om höjden på denna gemenskap avgörs av det antal som tycker likadant som SD. När man talar om ”gemenskap och samhörighet” i ett sorts konfliktlöst samhälle så är det något som man beskriver som om det existerade tidigare. I SD:s världsbild finns inte de konflikter och den kamp med som bidrog till demokratins och välfärdsstatens framväxt. Konflikten och problemen förs istället in på ett sent stadium genom de andra partiernas politik:

Partiet ser därför med stor oro på den splittringspolitik som de andra partierna bedrivit de senaste decennierna.”

När man beskriver det man kallar splittringspolitik finns det inte någonting om ökade sociala klyftor, nedriven och försämrad välfärd eller massarbetslöshet. Ord som rättvisa eller klass lyser med sin frånvaro. Istället är det invandringen och det som man kallar det mångkulturella samhället som är orsaken till alla problem. Segregation beskrivs som ett resultat av det man kallar ”idén om ett mångkulturellt samhälle” inte som ett resultat av ekonomiska och sociala förhållanden.

SD säger att de vill ”stå upp för västvärldens syn på värden som demokrati, jämställdhet, djurskydd och mänskliga rättigheter.”

Även här finns den falska bilden av en harmonisk enhet i synen på och tillämpningen av sådana fenomen som demokrati, jämställdhet, djurskydd eller mänskliga rättigheter. Demokratin i den form vi känner den uppstod genom en hård kamp där arbetarrörelsen men också liberaler spelade den avgörande rollen i Sverige. SD kallar sig numera ett ”socialkonservativt parti”. Om nu det är deras historiska rötter så kan det vara viktigt att veta att  de konservativa var motståndare till demokratins utveckling i Sverige.

Att det skulle finnas en gemensam och okomplicerad syn på vad som är demokrati eller hur den ska tillämpas inom den s.k. västvärlden brukar hävdas av olika makthavare. Men i verkligheten existerar en ständig och pågående strid om demokratin. Tänk bara på exemplet med de svenska vapenaffärerna med Saudiarabien .

Inte heller när det gäller jämställdheten finns någon gemensam kulturell koncensus inom västvärlden. Kvinnors rättigheter ser mycket olika ut i olika delar av västvärlden och även i ett land som Sverige där mycket uppnåtts återstår också mycket att göra.

Vad gäller djurskyddet så är även detta något som det står strid om inom Sverige och inom EU och inte alls något som förenar oss alla mot några andra.

Det Sverigedemokratiska alternativet bygger på olika sätt på en falsk bild av enhet kring en gemensam kultur utan inre motsättningar och en lika falsk bild av ”de andra” de som inte hör hemma i ”vår kultur”.

Bloggat: Sjöstedt

Media: GP

AB

Läs andra bloggar om mångkultur, kultur, mångkulturalism, sverigedemokraterna

Intressant?

Liberaler och socialister tillsammans mot den kristna högern – men i regeringen viker man ner sig.

Den 21 november röstade EU-parlamentet för Maltas Tonio Borg som ny EU-kommissionär för hälsofrågor med den skrämmande övervikten 386 mot 281 med 28 nedlagda. Skrämmande med tanke på hans djupt reaktionära inställning när det gäller kvinnors rättigheter, homosexuellas rättigheter och sexuella rättigheter. En som utmärkte sig genom ett modigt och i dessa sammanhang både ovanligt och uppiggande känslosamt motstånd mot Tonio Borg var folkpartiets (Uppsala) EU-parlamentariker Cecilia Wikström. Hon kallade saker vid sina rätta namn och benämnde Borg som den dinosaurie han faktiskt är inom politiken.  

När hon intervjuades om omröstningen i EU-parlamentet sa hon bland annat:

Det är dom konservativa och dom ultrakonservativa, dom reaktionära och europaskeptikerna som har stöttat honom. Vi som är liberaler, socialister, demokrater, dom gröna och den förenade vänstern har sagt entydigt nej. Så han ska ju veta att dom rumsrena partierna, majoriteten av dom stöttar honom inte.

Detta kan ju vara värt att lägga på minnet. Det är ju inte alltid man hör liberaler räkna vänstern till ”de rumsrena”. Men i dessa frågor kan uppenbarligen konsekventa liberaler och socialister mötas i samma rum, nog så viktigt i en tid då diverse reaktionärer bland annat med hjälp av religionen försöker rulla tillbaka mänskliga erövringar. Till det reaktionära gänget hör däremot uppenbarligen moderaten Gunnar Hökmark som i samma TV-inslag säger:

Jag tycker att det är bra att Malta har fått sin kommissionär. Och sen tycker jag också att det är bra att vi klargjort att vi vare sig här lika lite som i Sverige har någon diskriminering av personer som ska ha ledande befattningar när det gäller religiös tro eller personlig övertygelse. Alla ska få företräda unionen.

Hökmarks ömmande för dessa mörkermän känns inte ärlig. Tror han att en ledande persons åsikter inte har någon betydelse för hans maktutövning (för makt har en kommissionär)? Och vad tycker han själv? Är det inte värre att få in folk som är för diskriminering av kvinnor och homosexuella än att värna förtryckarnas rätt?

De svenska högerkristna i KD känner sig nöjda med Hökmark och Tonio Borg.  Kristdemokraten Annelie Enochsson klappar föga förvånande händerna på sin blogg för Hökmarks principlösa försök att undvika debatten i sakfrågorna.

Men EU-parlamentet är ju bara rådgivande. Det avgörande beslutet om kommissionärer fattas av ministerrådet. Och där säger den svenska regeringen att den inte kommer rösta mot Tonio Borg. Den moderata piskan tycks vina här som många andra gånger. Och folkpartiets Birgitta Ohlsson får berättigad kritik av Marita Ulvskog, Lena Sommestad m.fl i en debattartikel på Newsmill. Man får hoppas att debatten förs inom folkpartiet.

Media: SvD1, SvD2, DN, AB, Arbetet

Bloggat: Newsmill, Alliansfritt Sverige

Intressant?

Uppsala

Stefan Sterns oro.

Sociologen Stefan Svallfors har sedan 1981 undersökt svenskarnas attityder till välfärdsstaten vid sex tillfällen senast 2010. Undersökningarna har visat ett starkt och till och med stigande stöd för välfärdsstaten.

I en undersökning av Novus från juli 2012 som Stefan Carlén berättar om i Kommunalarbetaren visar det sig också att en klar majoritet av folket vill att vinster i privata bolag inom vård, skola och omsorg antingen ska förbjudas eller alltid återinvesteras i verksamheten. Enligt Novus ville 96 procent av de rödgröna väljarna detta, och hela 71 procent av alliansens väljare.

När LO-kongressen nyligen tog ett beslut om att verka för ett stopp för vinst inom välfärden var det alltså ett beslut med starkt folkligt stöd. Trots detta är det av riksdagspartierna bara vänsterpartiet som driver kravet. Socialdemokratin är splittrad i denna avgörande fråga. Kvinnoförbundet och SSU går emot vinst i välfärden men partiledningen anser inte att det går att stoppa möjligheten till vinstuttag. Beslut ska fattas på partiets kongress våren 2013.

Man kan förstå att riskkapitalisterna som drar in de riskfria vinsterna inte vill förlora dessa bidrag från skattebetalarna där enbart skolsektorn beräknas vara värd ca 200 miljarder kronor, vårdsektorn det mångdubbla och där vinsten enligt SCB  år 2009 för privata företag inom välfärden var 15 procent, att jämföra med 8 procent för annan privat företagsamhet. Att påverka den allmänna opinionen är därför något man satsar mycket pengar och resurser på. Att påverka riktningen för det socialdemokratiska partiet blir en ännu viktigare investering. Om man som i den s.k. Prime-skandalen dessutom kan knyta ledande socialdemokrater till denna opinionsbildning så är det naturligtvis en ännu större vinst. En person som man upprättat sådana band med är Stefan Stern. Han var stabschef och biträdande partisekreterare under Mona Sahlins partiledartid. Nu skriver han på Newsmill  en artikel som argumenterar för vinst inom välfärden och menar att om socialdemokraterna gick emot vinst så skulle de förlora valet.

Företag måste gå med överskott för att vara långsiktiga. I kommunal verksamhet täcker skattebetalarna förluster – eller står för tillskott vid investeringsbehov. I privat verksamhet måste man bygga upp en buffert. Det går inte att förbjuda vinster i verksamhet som drivs med hjälp av privata kapitalinvesteringar. Om investerarna inte får tillbaka insatsen och lite till, avstår de.

Naturligtvis är det så att investerarna vill tjäna på det hela. Till skillnad från en del av dem som startade t.ex. friskolor i början utifrån alternativa pedagogiker är de stora koncerner som nu dominerar inom välfärdssektorn bara intresserade av maximal vinst. Om dessa inte vill bedriva verksamhet ifall de inte kan göra dessa vinster så vore det bara bra. Det skulle föra oss (tillbaka) till en situation där kooperativa företag och utövare som inte är ute efter vinst skulle existera vid sidan av rent kommunal verksamhet.

Stern försöker också skrämmas med att förslaget ”hotar var tredje läkarbesök och var femte hemtjänsttimme”. Men det är ju en skattefinansierad verksamhet. Pengarna, lokalerna och personalen finns ju kvar. Verksamheten kan bara hotas av ytterligare nedskärningar, inte av ett förbud mot vinst.

Men jag tror inte heller att Stefan Sterns oro primärt gäller hans gamla partis eventuella ”valförlust”. Jag tror snarare att han är orolig för egen del. Sedan han lämnade s-ledningen har han nämligen gått över till ledningen för de företag som tjänar grova pengar på välfärden. Han är vice vd i Silver Life (äldreomsorg i privat regi med extra tillval för dem med ekonomiska resurser) och Senior Advicer I Magnora med en omsättning 2010 på 1,2 miljarder kronor, som bland annat äger Kunskapsskolan. I ledningen för Magnora arbetar han tillsammans med den förre ordföranden för moderata ungdomsförbundet Thomas Idergard. Jag tror alltså att det helt enkelt är det materiella intresset som talar.

När dessa högersossar varnar för att något annat än deras högerpolitik skulle leda till valförlust trots att partiet sedan lång tid backat alltmer samtidigt som det gått just åt höger, så är det falskt så det skriker om det. Dessutom är det ju så att deras politik genomförs både om de vinner valet och om de förlorar det. Samma högerpolitik genomförs ju oavsett om s eller m vinner så länge högern styr i sossarna. En annan politik har däremot inte prövats på länge. Den verkliga skiljelinjen i svensk politik går därför inte mellan alliansen och s-mp-v. Den viktiga skiljelinjen går idag rakt igenom det socialdemokratiska partiet. Och här är just frågan om vinst eller inte vinst i välfärden en av huvudfrågorna. Bakom dem inom s som som motsätter sig vinst i välfärden finns en stor folkmajoritet.

 Media: Veckans Affärer, DN, Resumé, Tiden, Kommunalarbetaren,

Arbetet ,  Dagens arena

Bloggar: Annarkia, Kaj Raving- Nybro

Intressant?

<span>%d</span> bloggare gillar detta: