Höjd beredskap?

Rapport14/1

Jag ser på nyheterna på TV. Där talas om höjd beredskap på Gotland och man se bilder på uniformerade människor som patrullerar längs en kaj. På radion sägs att militär personal anlänt till ön. I medier, från tongivande politiker och ledande militärer får vi höra att hotet från Ryssland har ökat och att säkerheten har minskat.

”Kalla kriget” brukar den tid kallas då världen dominerades av två supermakter som stod emot varandra. Då ansågs Sovjetunionens och Warszawapaktens militära kapacitet ungefär jämbördig med Nato:s. Fast vid en jämförelse mellan USA:s och Sovjets försvarskostnader från 1989 (alltså slutet av det ”kalla kriget”) så visar det sig att Sovjets var ungefär 60% av USA:s, eller 319 miljarder dollar jämfört med 581 miljarder dollar (mätt i 2014 års penningvärde).

Nato mot Warszavapakten

Men Sovjetunionen brakade samman och som ett resultat av det upplöstes också deras militärallians Warszawapakten och militärutgifterna sjönk drastiskt. De flesta politiker i Sverige tyckte då att det som de kallar ”säkerhetsläget” hade förbättrats. I det här läget skulle man kunnat tro att USA och Nato skulle ha nedrustat. Till att börja med såg det kanske ut så. Mellan 1989 och 1998 minskade världens samlade militärutgifter med en tredjedel räknat i fasta priser. Men USA upplöste inte Nato och snart började den militära upprustningen åter skjuta i höjden. Man inte bara behöll sin militärallians utan den utökades dessutom med nya medlemmar, nämligen de som tidigare varit en del av Sovjetunionens allians. 1999 upptogs Ungern, Polen och Tjeckien som fulltaliga medlemmar. 2004 blev även Estland, Lettland, Litauen, Slovenien, Slovakien, Bulgarien och Rumänien medlemmar i Nato. Och upprustningen fortsatte.

Det här är på sätt och vis en upprepning av historien efter andra världskriget. Då stod USA som enda makt rikt och starkt i världen medan Sovjetunionen där mer än 20 miljoner människor dödats stod fullständigt söndertrasat. Den sovjetiska armén demobiliserades från 11,5 miljoner man till tre miljoner. Trots att Sovjet alltså inte utgjorde något reellt hot då så framställdes det ändå så i motiveringen till Natos bildande 1949. Och bilden av hotet från Sovjet blev självuppfyllande. Sovjet svarade genom att rusta upp igen. Och vi fick den vansinniga kapprustningen och terrorbalansen med kärnvapen. Det är militarismens logik.

Nu görs åter jämförelser med ”Kalla Kriget” och det talas om att Sverige är akut hotat av Ryssland. Upprustningen är också åter på samma eller till och med över nivåerna under ”Kalla Kriget”. Men hur de fördelas är mycket annorlunda och borde bidra till en viss eftertanke.

Enligt Sipri ökade världens militärutgifter till nästan 2000 miljarder dollar år 2020. Inte sedan åtminstone 1988 har mänskligheten spenderat så mycket pengar på sina militärer som 2020, trots corona-pandemin. Militärutgifterna ökade 2020 med 2,6 procent jämfört med 2019. USA är störst med 778 miljarder dollar, vilket är 39 procent av världens militärutgifter. Tvåa och trea är Kina och Indien med 252 respektive 73 miljarder. Först därefter kommer Ryssland som lägger ungefär lika mycket som Storbritannien dvs ungefär 60 miljarder, men lite mer än Frankrike med 52,5 miljarder.

USA-baser

Ryssland är ekonomiskt och militärt en dvärg i jämförelse med Nato-alliansen. Dessutom numera omgivet från flera håll av länder som militärt samverkar med USA. Ryssland hotar förvisso några av sina grannländer och de ingriper också där, som nu senast i Kazakstan. Men på vilket vis Ryssland skulle ha intresse av, eller en vilja, att angripa Sverige (Gotland!), det har jag inte sett några övertygande argument för. Jag kan inte se vilka vinsterna skulle vara för Rysslands del och kostnaderna av att gå i krig med ett EU-land skulle vara enorma.

Det faktum att landet styrs av en reaktionär och odemokratisk ledning personifierad av Putin förändrar inte detta.

Nato

Den svenska borgerligheten har alltid tyckt att Sverige borde vara med i den USA-ledda militäralliansen Nato. På 1950-talet ville de ju även att Sverige skulle skaffa atomvapen. Idag har ropen om Nato-anslutning åter blivit mer högljudda. Nu försöker de få igenom detta med något som kallas Nato-option. Det innebär att Sverige ska vara förberett att kunna ansluta sig snabbt. Till detta har även SD – som säger sig vara emot Nato-medlemskap – anslutit sig. Deras försvarspolitiske talesperson Roger Richtoff säger att de ”alltså inte på något sätt ändrat (sin) uppfattning i frågan om medlemskap i Nato”. Socialdemokraterna vill inte heller ansluta Sverige till Nato, men de har bidragit till att utveckla ett allt tätare samarbete där svensk militär både övar tillsammans med Nato och stridit under Natos ledning i Afghanistan.

Här några argument mot Nato och svensk Nato-anslutning:

Bakom hörnet?

  1. Att samverka allt tätare med Nato eller att direkt ansluta bidrar inte till avspänning. Istället måste det ju från rysk horisont upplevas som ett bidrag till deras inringning och ett deltagande i en militär upptrappning.
  2. Nato är en kärnvapen-allians. Att ansluta till Nato krockar med strävanden om att avveckla kärnvapen och att hålla Sverige fritt från kärnvapen.
  3. Nato är inte någon trivsam klubb för fred och demokrati. Nato leds av USA. När det gäller synen på USA har den svenska borgerligheten alltid haft samma typ av blinda fläck som de gamla kommunistpartierna hade i förhållande till Sovjet. Förutom att demokratin inne i USA idag hotas och undergrävs alltmer så är bilden av USA som ett värn för demokratin i världen grundfalsk. USA är en supermakt som alltid värnar sina egna ekonomiska och maktmässiga intressen. Många små nationer eller rörelser för demokrati och social rättvisa har blivit utsatta av USA genom historien. Listan över militära ingripanden, ockupationer eller stöd till odemokratiska kuppförsök är mycket lång och smutsig.
  4. Natos brist på demokratisk trovärdighet märks också på att där finns uppenbart odemokratiska regimer som får stöd av Nato, som till exempel Turkiet. När den turkiska Erdogan-regimen i januari 2018 angrep den syriska Afrinprovinsen med artilleri, tanks och flyg var målet att krossa de i huvudsak kurdiska styrkor som slagit tillbaka IS. Natos generalsekreterare, den gamle socialdemokraten Jens Stoltenberg, uttalade då sitt stöd till Turkiet ”i kampen mot terrorismen”.

Nej, vägen till fred mellan folken går inte genom överhetens militärallianser. Istället för konflikter mellan nationer måste vi lösa de sociala konflikterna i respektive land och utveckla band av vänskap och solidaritet med andra folk.

Sverige, USA, ”länken” och demokratin

I den nya regeringen med Magdalena Andersson som statsminister fortsätter Peter Hultqvist som försvarsminister. Det som utmärkt hans ministertid hittills har förutom militär upprustning varit den allt starkare anknytningen till Nato och USA: ”Det fördjupade partnerskapet med Nato och den transatlantiska länken är viktiga för svensk försvars- och säkerhetspolitik” som han uttryckt det. Det handlar då om ”interoperabilitet, övning och utbildning, materielsamarbete, forskning och internationella operationer.”

Den som vill knyta Sverige starkare till USA i världen måste väl anse att denna anknytning är ett värn inte bara för fred utan också för demokrati. Som du som läst denna blogg ett tag vet, så tillhör jag dem som är minst sagt skeptisk till detta. Jag har flera gånger skrivit om hyckleriet när det gäller vilka som beskrivs som goda eller onda i världen. Men om vi bortser från en USA-kritisk syn och istället utgår från en USA-baserad, ”liberal” syn på världen, kan vi då se USA:s agerande i världen som ett värn för demokrati?

Samövning USA-Sverige

Matthew Hoh (bland annat medlem i Veterans For Peace) har gjort en intressant jämförelse mellan de stater som av Freedom House betraktas som odemokratiska och de stater som mottar vapen, utbildning och/eller pengar för sina militära och säkerhetstjänster från USA.

Freedom House är ett USA-baserat forskningsinstitut som varje år ger ut publikationen Freedom in the World. Uppgifterna om det militära stödet hämtade Matthew Hoh från Security Assistance Monitor som är ett program från Center for International Policy och enligt sin egen hemsida: ”spårar och analyserar den amerikanska säkerhetssektorns assistans och vapenförsäljningsprogram över hela världen”.

Vid jämförelsen visade det sig att:

…av de 57 länder som anses odemokratiska får 42 vapen, utbildning och/eller pengar för sina militära och säkerhetstjänster. Det betyder att 74 % av världens icke-demokratiska nationer stöds militärt av USA. Intressant nog är de återstående 15 nationerna nästan alla sanktionerade. Världens länder kan delas in i två delar: de som köper/tar emot vapen från USA och de som är sanktionerade.

Nu går det ju att ha kritiska synpunkter på Freedom House´s undersökningar, bland andra har Noam Chomsky uttryckt sådan kritik. Svagheten i deras undersökningar märks till exempel i att flera länder där mänskliga rättigheter kränks bedöms som mer eller mindre fria. Men som Matthew Hoh säger så kan i alla fall ingen anklaga Freedom House för att vara ”anti-amerikanska”, pacifistiska eller vänstervridna.

Så minns siffran:

¾ av de stater som USA stöder militärt betraktas av Freedom House som odemokratiska.

Den kan vara bra att ha när vi ska konfrontera den svenska högerns, ”liberalernas” och numera även socialdemokratins blinda fläck när det gäller USA.

Ska vi vara glada och stolta över att militärflyget kommer åter till Ärna?

Ärna är ett område i norra Uppsala, fem km från Domkyrkan (se bilden). År 1944 inrättades där Upplands flygflottilj (F16). Men år 2003 avvecklades de två flygdivisionerna och Ärna avvecklades som militär flygplats. Under 15 års tid bedrev då istället företaget Uppsala Airport en kampanj för få starta civilt flyg på Ärna. Det möttes under åren av många protester från miljöorganisationer som Naturskyddsföreningen och Klimataktion samt boende i området. Kritiken av flygplatsen handlade om  miljökonsekvenser i form av buller, ökat utsläpp av växthusgaser och övriga miljöskadliga effekter. Och den 8 juni 2018 gav företaget Uppsala Airport upp planerna på att starta en civil flygplats.

På senare år har flygplatsen varit aktuell i samband med utsläppen av PFAS i dricksvattnet i Uppsala, där Kommunen driver en process mot försvarsmakten.

Men nu ska Sverige åter rusta upp krigsmakten och som en följd av det återetableras flygflottiljen F16 på Ärna. I den lokala dagstidningen UNT kunde vi häromveckan läsa en debattartikel där tre socialdemokrater uttrycker sin glädje över detta. Under rubriken: ”Vi är stolta över att F16 återetableras” skriver statsminister Löfven, försvarsminister Hultqvist och kommunstyrelsens ordförande Pelling  om att Sverige ökat anslagen till krigsmakten med 25 procent mellan 2015 – 2020. Det beror enligt dem på ”den försämrade säkerhetspolitiska utvecklingen i vår del av Europa”. Därför kommer vi nu ha en flottilj som är ”inriktad mot skarpa insatser”  och skapar samtidigt ”förutsättningar för en tillväxt inom flygvapnet”.

Om detta tycker jag att det finns en hel del att säga. Några som gör det bra är Lars Drake och Jacob Johnson, båda medlemmar i organisationen Nej till Nato här i Uppsala. De skrev en replik till de tre socialdemokraternas artikel i UNT. Men den ansvariga debattredaktören tog inte in artikeln. Tyvärr är jag inte förvånad. Men det är en bra artikel och med författarnas tillåtelse så återger jag den här:

Problematisk flygflottilj och svensk säkerhetspolitik

Det var tre stolta män – statsminister Löfven, försvarsminister Hultqvist och kommunalrådet Pelling – som i torsdagens UNT fullt ut ställde sig bakom återinvigningen av flygflottiljen F16 belägen omedelbart norr om Uppsalas stadsbebyggelse.

De stora problem som flygflottiljen innebär för Uppsala kommun och dess invånare omnämndes inte. Säkerhetshotet att ha ett militärt mål beläget så nära en stor befolkningskoncentration, buller och utsläpp av växthusgaser m.m. (i okänd omfattning), blockerande av en stor stadsnära areal vilket förhindrar alternativ samhällsnyttig verksamhet och hot mot Uppsala grundvattentäkt för att nämna de kanske viktigaste problemen. Det var symptomatiskt att hyllningen till flygflottiljen skedde under pågående rättslig konflikt mellan kommunen genom dess bolag Uppsala Vatten och Avfall och Försvarsmakten om förorening av kommunens viktigaste vattentäkt genom utsläpp av PFAS förorenat brandskum från F16.

Återetableringen av F16 är en konsekvens av propositionen Totalförsvaret 2021–2025 som riksdagens antog i december förra året. Vi anser att den pekade ut en felaktig och farlig väg för den svenska säkerhetspolitiken de kommande åren genom sin ensidiga Natoanpassning och i praktiken övergivande av den svenska alliansfriheten.  

Regeringen med försvarsminister Peter Hultqvist i spetsen pekade i propositionen som en sentida Karl XII ut Ryssland som ensamt ansvarigt för ett påstått försämrat säkerhetspolitiskt läge i vårt närområde. Argument som upprepas i torsdagens debattinlägg. Däremot tas inte Natos upprustning och utvidgning i Östeuropa upp.  Enligt den senaste årsboken från Stockholms Internationella Fredsforskningsinstitut (SIPRI) var Natoländernas militärutgifter 2020 ca 1000 miljarder dollar att jämföras med Rysslands 65 miljarder dollar. Bara de tre västeuropeiska staterna Tyskland, Frankrike och Storbritannien lägger varje år ut mer än dubbelt så mycket som Ryssland på det militära. Även om man jämför faktisk militär kapacitet är NATO överlägset Ryssland. Vi delar inte regeringens hotbild utan anser att det fortfarande är osannolikt att ett enskilt militärt angrepp skulle riktas mot Sverige. Den uppfattningen stöds av ett flertal säkerhetsexperter, till exempel, Hans Blix med flera i Nato-utredningen Sverige, NATO och Säkerheten.

2019 kostade den militära delen av totalförsvaret 55 miljarder och den civila delen 4,7 miljarder. 2023 beräknas kostnaderna för den militära delen öka till 77 miljarder, en ökning med 40% medan den civila delen beräknas öka till 5,0 miljarder, en ökning med ca 6 %. Vi anser att denna prioritering är felaktig. Den civila delen av totalförsvaret måste få en större andel tillsammans med fredsfrämjande åtgärder. Sverige måste återuppta sitt arbete med avspänning i stället för att ställa upp på ena sidan i dagens stormaktskonflikt.

Jacob Johnson och Lars Drake Nej till Nato   i Uppsala

Går det inte ens att tala för fred och avspänning längre?

Vi lever i en tid där förskjutningar av ”accepterade” åsikter tycks gå mycket fort. Åsikter som för ett antal år sedan ansågs som självklara och omfattades av en majoritet av både de styrande och medborgarna kan nu angripas på de mest befängda vis. Vi har fått ett allt hårdare och mer vettlöst debattklimat. Att till exempel försvara fred och avspänning eller vårt lands självständighet och alliansfrihet kan leda till sådana bisarra (men vanliga) angrepp.

Den 14 februari publicerades en debattartikel i DN till försvar för ”fred och avspänning”. I artikeln konstaterades att ”Sverige vågar inte längre föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik utan tyr sig till USA”.

I artikeln ifrågasattes den hotbild från Ryssland som den nuvarande svenska upprustningen bygger på. Författarna skrev:

…..är hotet från dagens Ryssland verkligen större än från det kalla krigets Sovjetunionen? Då ansågs Sovjetunionens och Warszawapaktens militära kapacitet ungefär jämbördig med Nato:s. I dag, trots rysk återupprustning, är USA:s försvarsutgifter ungefär tio gånger högre, och de europeiska Nato-ländernas sammanlagt tre gånger högre än Rysslands. Även om man tar hänsyn till den lägre kostnadsnivån i Ryssland kan man räkna med att USA/Nato:s militära kapacitet är flera gånger större än Rysslands. Och Rysslands svaga ekonomi gör att denna styrkebalans knappast kommer att ändras till Rysslands fördel under överskådlig tid.

Därför menade författarna att en rysk militär konfrontation med Nato vore ödesdiger för Ryssland och inte har något som helst stöd hos rysk opinion.

Författarna kritiserade också att Sverige övergett ”sin väletablerade politik mot kärnvapen” genom att inte underteckna (ratificera) det i FN framförhandlade Fördraget om Kärnvapenförbud (som nu skrivits under av 50 länder). De menade också att ”den nya svenska politiken bidragit till en ökad spänning i Nordeuropa genom att Sverige hamnat på konfrontationslinjen mellan USA och Ryssland” och kritiserade tankarna på att ansluta Sverige till Nato.

Det mest intressanta med denna – i mitt tycke kloka –  artikel var ändå kanske inte själva innehållet (som uttryckts av andra) utan skaran av undertecknare. Där var en f.d. Liberal utrikesminister, två f.d. Centerpartistiska riksdagsledamöter, två f.d. ambassadörer, en f.d. nedrustningsförhandlare, två f.d. Socialdemokratiska ministrar och en f.d. Socialdemokratisk statssekreterare. Dessa personer helt enkelt:

Hans Blix, fd utrikesminister (L), Rolf Ekéus, fd ambassadör Washington och nationalitetskommissarie OSSE, Pär Granstedt, fd riksdagsledamot (C) och vice ordförande Utrikesutskottet, Birgitta Hambraeus, fd riksdagsledamot (C), Sven Hirdman, fd statssekreterare i försvarsdepartementet och ambassadör i Moskva, Carl-Magnus Hyltenius, fd nedrustningsförhandlare och ambassadör i Köpenhamn, Thage G Peterson, fd försvarsminister (S) och Riksdagens talman, Pierre Schori, fd biståndsminister (S) och FN-ambassadör, Maj Britt Theorin, fd statssekreterare nedrustningsfrågor och riksdagsledamot (S)

Den skrikande motargumentationen

Ett vanligt och mycket beprövat grepp när det gällt att angripa motståndare till Nato eller till kärnvapen har ju varit att spela kommunist- eller ryss-kortet. Det var ju ett debattknep som var ganska lätt att använda på den tiden då det fanns ett kommunistparti som dessutom försvarade Sovjet i vått och torrt.

Numera kan man ju tycka att det borde vara svårt att anklaga en grupp med denna politiska bredd och dessa erfarenheter och kunskaper för att gå i Rysslands ledband. Men det är ändå precis vad Gunnar Johansson en av ledarskribenterna på Dagens Nyheter ”lyckas med”. Dagen efter att artikeln från dessa författare publicerats kommer svaret från honom i en artikel med den lika talande som falska rubriken ”Natomotståndarna rycker ut till Rysslands försvar”.

Själv känner jag i förhållande till detta – och mycket av liknande ren propaganda från den högerkant där dagens liberaler nu också tycks vilja positionera in sig – bara en stor trötthet. Känslan blir att man skulle vilja svara med en artikel under rubriken: ”Natos gaphals på DN”. Men det gör jag givetvis inte.

Istället för att själv bemöta dessa dumheter hänvisar jag därför till en bra artikel i nättidningen eFolket av Rolf Waltersson.

Läs den!

Vad är det som hotar oss?

Ja vad är det som hotar oss idag?

Det största hotet mot oss alla – alla människor på jorden – är naturligtvis klimatkrisen. Här hotar så omfattande förändringar av betingelserna för våra liv på jorden att det kan vara svårt att ta in. Men det är verkligt. Det pågår nu och det är bråttom om vi ska kunna stoppa utvecklingen. Detta borde orsaka djärva planer och satsningar från styrande politiker på en krigsliknande nivå. Men ändå är det inte så. Vi har de elaka clownerna som styr till exempel i USA eller Brasilien. De både förnekar problemen och bidrar aktivt till att förvärra dem. Men även svenska och europeiska politiker, som ändå erkänner problemen, lyckas inte alls möta problemen på den nivå som de faktiskt är.

Ett annat stort hot är hotet mot demokratin så som vi känner den sedan ungefär 100 år. Det är hotet från de högernationella som överallt i världen flyttar fram sina positioner. Jag ska inte här resonera kring orsakerna till högernationalismens framgångar eller varför vi inte lyckats stoppa dess tillväxt. Jag vill bara här ta upp det som ett annat stort och akut hot. Det finns både inom varje enskilt land och som en global rörelse över hela världen.

Ett tredje stort hot är den kombination av nedriven välfärd och återkomsten av ett tydligare klassamhälle med superrika som drar ifrån och alltfler fattiga på botten som lämnas i sticket, som vi ser såväl i Sverige som i resten av världen. Även här skulle det behövas omfattande satsningar och radikala omfördelningar för att ta itu med problemen. Men vi ser inte något av detta från dem som nu styr.

Och om dessa tre stora hot talades det inte alls när elit och krigsmakt möttes i Sälen för att ha konferens och berätta om det som det verkligen ska satsas på. Jag vet att de som samlades egentligen kallar sig för Folk och Försvar men jag tycker att den etiketten alltmer börjar likna Orwell-språk. Det var knappast ”folket” som samlades där i Sälen.

Hotet i Sälen

Den elit som samlades i Sälen talade alltså varken om hotet från klimatkrisen, hotet mot demokratin eller om hotet från ett samhälle som slits isär. Nej där talades bara om hotet från främmande makt. Och för att möta detta hot finns det resurser. Resurser vi annars inte varken hör talas om eller ser till. Enligt ministern med ansvar för krigsmakten kommer man nu göra en satsning på denna krigsmakt ”som saknar motsvarighet sedan 1950-talets början”. Att moderatledaren trots detta ville ha ytterligare miljarder förvånar ju inte. Det tillhör det politiska spelet. Men uppenbarligen är de alla överens om att pengarna både behövs och ska och kan fixas fram.

Innan jag resonerar om ifall det hot som de talar om verkligen är så allvarligt som de hävdar så vill jag alltså åtminstone försöka ställa dem i relation till de tre hot som jag nämnde ovan. Hur kan det vara så att enigheten om hotet från främmande makt och nödvändigheten av att få fram enorma resurser för att möta det hotet är så oerhört mycket större än när det gäller de tre hot som jag nämnde? Borde det inte vara rimligt att se liknande satsningar eller helst ännu större åtminstone i förhållande till klimathotet?

 

Är Sverige som nation mer militärt hotat än tidigare?

Sedan ett antal år – och framförallt efter att Ryssland 2014 annekterade Krim och Sevastopol – har talet om hotet från Ryssland trappats upp. Det har skett som ett sorts förspel till dessa ökade anslag till krigsmakten.

Att regeringen i Ryssland är obehaglig på olika sätt och inte tvekat att använda våld innebär inte automatiskt att den utgör ett direkt nuvarande militärt hot mot Sverige. Det är därmed inte heller självklart att vi ska rusta upp, knyta oss närmare till Nato eller till och med gå med i Nato. Ett sådant existerande hot måste ledas i bevis utifrån argument om styrkeförhållanden, intressen och verkliga substantiella hot.

Tyvärr har vi en sådan debattsituation att de som talar om hot från Ryssland och upprustning inte ens behöver bevisa eller argumentera för det som de påstår. Men vi som varken vill knytas till Ryssland eller USA, som inte heller tror på den militära logiken (om att hot möts bäst med hot) måste ändå kräva mer av vapenskramlarna.

Om det faktum att en osympatisk och militärt starkare makt hotar andra länder automatiskt skulle innebära att Sverige som nation också är hotad  så kan man undra varför detta aldrig har hänt under USA:s alla militära ingripanden runt om i världen. Men för dem som tveklöst alltid ställer sig sida vid sida med USA så är det naturligtvis omöjligt att se något hot därifrån. Förstå mig rätt. Jag anser inte att det föreligger något militärt hot från USA heller. Men det behövs helt enkelt betydligt mer övertygande bevis för ett militärt hot mot Sverige från Ryssland än exemplet Krim.

Det är naturligtvis också omöjligt för dem som ser USA som en naturlig allierad att tänka sig att Ryssland kan känna sig hotat av den inringning (från Nato) som skett efter Sovjetblockets fall eller då Sverige deltar i Nato-övningar i Östersjön som tydligt riktar sig mot Ryssland. Men för den som inte vill ansluta Sverige till varken det ena eller det andra militärblocket borde det vara något att fundera över.

Om vi ser till faktiska militära kostnader eller upprustning så tycker jag inte heller att det stärker bilden om hotet från Ryssland. USA plus Natoländerna Storbritannien, Frankrike, och Tyskland har tillsammans en militärbudget som är 12,6 gånger större än Rysslands. 2017 satsade USA 604 miljarder dollar på krigsmakten. 2019 hade detta ökat till 649 miljarder. Ryssland satsade  59 miljarder 2017 och ökade 2019 till 61,4 miljarder. USA rustade alltså upp för ytterligare 45 miljarder samtidigt som Ryssland ökade med 2,4 miljarder. Vad man än tänker om Ryssland så är det uppenbarligen inte värst när det gäller militär upprustning.

Ett försök till bevis för en rysk upptrappning är förekomsten av ryska u-båtar i svenska vatten. Hur det ligger till med den saken vet inte jag. Däremot vet jag att bevisen varit klena eller rent av bluff. Nu, samtidigt men inte samordnat med Sälenkonferensen, avslöjades det ganska (o?)passande att det senaste ”intrånget” som det var mycket rabalder om 2014 visade sig vara signaler från en av SMHI:s väderbojar. Läs f.ö. Göran Greiders ledare i ETC om detta och om krigsmaktens försök att stoppa avslöjandet.

Det talas också om ryska (och andra) cyberattacker mot Sverige. Men här finns ett stort mått av hyckleri. Redan för några år sedan avslöjades det i The New York Review of Books att Sverige genom FRA tillsammans med USA:s NSA utvecklat ”hacknings- och övervakningsverktyg som är avsevärt mycket mer avancerade än de mejlfiskningar som använts i de ryska attackerna”. Att bli upprörd över att Ryssland ägnar sig åt cyberattacker mot Sverige och andra västländer samtidigt som man tiger om att Sverige ägnar sig åt detta i mer avancerad form tillsammans med USA är inte hederligt. Det bidrar inte heller till fred och avspänning.

Nej vad vi behöver nu är varken falska hotbilder eller ökat vapenskrammel och upprustning. Vad som istället skulle behövas var att vårt land tog täten i kampen mot klimathot, högernationalism och ökande klyftor. Att vi gick i täten för nedrustning av det militära och istället satsade massiva resurser för omställningen till ett fossilfritt samhälle, för upprustning av välfärden och demokratin.

 

Kärnvapnen och det svenska valet

Imorgon den 6 augusti, är det 73 år sedan USA släppte den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Tre dagar senare fälldes den andra bomben över staden Nagasaki. Då och de närmaste månaderna därefter dog mer än 200 000 människor som en följd av attackerna. Fortfarande dör folk av bombernas effekter. Bland de överlevande drabbas fler av cancer, samtidigt som andra nya sjukdomar upptäcks bland de överlevande och deras barn.

Idag är möjligheterna att förinta och ödelägga oerhört mycket större än 1945. Sprängstyrkan hos de ungefär 15 000 nukleära stridsspetsar som finns i världen motsvarar 50 000 Hiroshimabomber. De är också utspridda över jorden. 1800 står ständigt redo att avfyras. Antalet kärnvapenmakter har ökat och främst USA ser till att deras vapen också finns utplacerade runt om i världen.

För Sverige har detta en stor aktualitet på minst två sätt:

  1. Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen (The treaty on the prohibition of nuclear weapons).  Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Sedan dess har vi väntat på att Sverige dessutom ska underteckna detta avtal. Men det dröjer. Den främsta anledningen till det är att regeringen och utrikesminister Wallström satts under mycket stark press av den borgerliga oppositionen och sd. Men också av USA. Därför heter det nu att frågan utreds och att besked och riksdagsbeslut inte kommer förrän efter valet.
  2. Ett av den svenska fredsrörelsens argument mot Nato och mot gemensamma militärövningar med Nato har handlat om kärnvapen. USA och militäralliansen Nato förfogar ju över kärnvapen. När fredsrörelsen påpekade att dessa genom Nato kunde föras in på svenskt territorium sa de svenska Nato-anhängarna att detta var skrämselpropaganda. Hur falskt detta tal var avslöjades tydligt när Sverige röstat för förbud mot kärnvapen i FN – vilket i konsekvensens namn också borde leda till ett svenskt undertecknande – för då ingrep genast USA via sin försvarsminister James Mattis. I ett brev till Sveriges försvarsminister Hultqvist skrev Mattis:

Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.

De kärnvapen som enligt Nato-anhängarna aldrig skulle få föras in i Sverige visade sig då högst verkliga.

 

Kryperiet för USA

När utrikesminister Wallström mycket sakligt påpekade att Nato ska ”avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige”, så blev hon hårt angripen för detta självklara uttryck från ministern i en självständig nation. Liberaler, moderater, diverse s.k. experter och journalister sa att Wallström ”varnat” USA. Det var som uppochnedvända världen. Världens ledande militärmakt blandar sig i svensk politik. När vår utrikesminister säger att de inte bör göra det kallar dessa krypande typer detta för en ”varning”.

 

Kärnvapenparaplyet

För flera decennier sedan förlorade de borgerliga striden om svenska kärnvapen. Men de har inte gett upp. Det finns lite olika förhållningssätt bland de borgerliga. Mest våldsbejakande är som vanligt Björklund och Liberalerna. Jag har inte sett att man öppet förespråkar svenska kärnvapen. Men att föra in dem via Nato tycks inte vara något problem annat än när man i polemik med fredsrörelsen påstår att detta inte kan hända. Liberalerna har ju också fört fram den gamla tanken om ”kärnvapenparaplyet”. Allan Widman uttryckte det så här:

Sverige har under avsevärd tid stått under västerlandets kärnvapenparaply, och …. just nu …. så behöver vi det kärnvapenparaplyet kanske mer än någonsin.

Widman menar därför att ett undertecknande av förbudet mot kärnvapen skulle innebära att vi förlorade detta skydd. Inför det synsättet känner jag en sorts hopplöshet. Hur ska man argumentera med människor som känner sig skyddade av de värsta massförstörelsevapen som finns? Vapen med en sådan förstörelseförmåga att ett enda vapen kan ödelägga en stad, eller ett land, på ett ögonblick.

 

Frihet från kärnvapen

Nya Zeeland är – trots att det ligger på andra sidan jorden – inte så annorlunda Sverige. Från 1951 till 1984 var landet med i ANZUS, ett militärt samarbete mellan USA, Australien och Nya Zeeland. Men då den socialdemokratiska regeringen 1984 beslutade att landet skulle bli helt fritt från både kärnkraft och kärnvapen på sitt territorium uteslöts man av USA från ANZUS. Enligt mitt sätt att se på saken var detta ett steg mot en fredligare värld. Enligt Widmans sätt att se på saken måste det har inneburit ett förlorat skydd under kärnvapenparaplyet. För närvarande omfattar kärnvapenfria zoner mer än 50 % av jordens landyta  och 119 av världens 195 självständiga stater. Låt oss se till att de ökar.

 

Kärnvapenfrågan och valet

Frågan om kärnvapen (och Nato) måste in i valrörelsen. Sätt press på alla dem som är emot eller tvekar när det gäller förbud mot kärnvapen. Sätt press på dem som kryper för militärmakten USA och som vill lura in Sverige i Nato.

Rösta inte på någon av de våldsbejakande kärnvapen-extremisterna!

 

 

Turkiet attackerar med Natos stöd och får stöd av “den syriska oppositionen”

Turkiet är ett av de Nato-länder som lider mest av terrorism.

Alla nationer har rätten att försvara sig själva, men det måste göras på ett proportionerligt och anpassat sätt.

(Uttalande av Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg med anledning av Turkiets invasion i Afrin.)

 

Den turkiska Erdoganregimen angriper nu den syriska Afrinprovinsen med artilleri, tanks och flyg. Målet med attacken är att krossa YPG, det kurdiska partiet PYD:s väpnade gren, och SDF (De syriska demokratiska styrkorna). SDF är den militära samarbetsorganisation som består av det kurdiska YPG och olika arabiska demokratiska grupper. USA har haft en stor nytta av SDF i kampen på marken mot IS och har därför stött denna samarbetsorganisation.

Erdoganregimen är konsekvent. Den försöker efter förmåga krossa alla kurdiska frihetssträvanden. Det har man gjort sedan länge i Turkiet. Man har tidigare också angripit kurder inne i Irak. Nu går man alltså även in i grannlandet Syrien. Men hur ”konsekventa” kommer USA och Nato vara?

Nujin Derik som är befälhavare för kvinnornas försvarsenheter i Afrin skriver en artikel i gårdagens New York Times (29 jan 2018) om deras kamp för demokrati, skydd för miljön och kvinnors frigörelse och hur de nu under flera år har kämpat hårt för att hålla IS utanför den autonoma regionen Rojava. Hon skriver:

Man skulle kunna föreställa sig att det internationella samfundet och i synnerhet Förenta staterna, som har varit mer än glada att samarbeta med oss ​​i kampen mot den islamiska staten, skulle bestämt motsätta sig ett sådant oprovocerat angrepp….men istället har den i stor utsträckning mötts med tystnad.…….Vi har förlorat tusentals bröder och systrar i kriget mot den islamiska staten, och om denna invasion fortsätter kommer det bara att vara fråga om tid innan jihadistiska kvarlevor återvänder för att få kontroll över platser vi befriat.

 

Den liberala Uppsalapolitikern Mohammed Hassan skriver i en tweet:

 

Man förstår Nujin Deriks och Mohammed Hassans frustration och förtvivlan. Tyvärr tyder allt på att USA och dess följare i och utanför Nato bara använt sig av kurderna så länge de hade nytta av dem. Några andra principer än att bevara makten har aldrig kännetecknat USA:s utrikespolitik.

Natos generalsekreterare, den gamle socialdemokraten, Jens Stoltenberg uttalar sitt stöd till Turkiet. Natos deputy secretary general Rose Gottemoeller talade under pågående invasion på Nationella Försvarshögskolan i Istanbul (23 jan 2018) och berättade att ”Nato står solidariskt med Turkiet i kampen mot terrorismen” samt att man ”under de senaste fem åren förstärkt Turkiets luftvapen” samt ”utrustat det med Patriot och SAMP-T-system”.

Och Tom Bossert, rådgivare i säkerhetsfrågor och ”arbete mot terrorism” åt USA:s president Donald Trump uttalade den 26 januari:

Jag är inte på något sätt kritisk mot de turkiska besluten, men jag ber bara för deras långsiktiga strategiska tålamod.

 

”Den syriska oppositionen”

Skamligt är också det uttalande som gjorts den 21 januari av de oppositionella syriska grupper som samlas i det som kallar sig för den Nationella koalitionen. De uttrycker sitt fulla stöd för Turkiets invasion och kallar YPG/PYD för terrorister som ska ”utrotas”. De skriver att något som de kallar Syriska nationella armén och som leds av ”den syriska interimsregeringen” och består av grupper inom ”den syriska revolutionen” deltar tillsammans med Turkiets armé i kriget mot kurderna. De uttrycker också sin uppskattning över ”den höga samordning och det stöd som tillhandahålls av det turkiska ledarskapet och de turkiska väpnade styrkorna”. För dem som inte redan genomskådat denna reaktionära gruppering och deras tal om ”revolution” borde detta vara en ögonöppnare. När de också skriver att ”Det syriska folket är förenat i sin kamp mot tyranni och terrorism” förstår man att det är en gruppering som saknar verklighetsuppfattning.

Men även om Nato och den syriska “oppositionen” sviker kurdernas kamp och en stor del av USA:s fega eftersägare håller tyst så protesterar många vanliga människor runt om i världen mot Turkiets övergrepp. I Stockholm protesterade tusentals människor i lördags. Märkligt nog tycktes detta inte finnas i de stora mediernas bevakning. Men det hände ändå.

 

Läs andra bloggar om Turkiet, Rojava, Nato

Läs också artiklar 1 och 2 om invasionen i den utmärkta nättidningen eFolket

Intressant?

Uppsala

 

 

 

Ge styrka till Wallström!

1968 – för femtio år sedan – deltog Olof Palme i en demonstration i Stockholm mot USA:s krig i Vietnam. Han satt då i regeringen men var inte ännu statsminister. För sitt deltagande i denna demonstration angreps Palme hårt av den svenska högern som helt stod bakom USA:s krig i Vietnam. Jag påminns om detta av ett minnesprogram om året 1968 som gick igår kväll (tisdag 2/1 2018). Där säger Palme om kritiken att han ”inte kan inse att vi ska undertrycka vår övertygelse” som i detta fall handlade om det som Palme kallade USA:s ”Vietnampolitik”. Som Pierre Schori påpekar i samma program så var det en ”lyx” att kunna kritisera USA. Den friheten var möjlig på grund av att vi inte var med i Nato. De socialdemokratiska broderpartierna som var med i Nato-länder höll tyst, påpekar Schori.

Detta kan vara viktigt att komma ihåg. Jag tänker på det extra mycket då det samma kväll var ett inslag på Rapport där vår utrikesminister Margot Wallström säger att:

Nato ska ju avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige.

Detta skulle kunna tyckas vara ett självklart och okontroversiellt yttrande från en regeringsföreträdare i ett land som anser sig vara självständigt. Det borde vara det. Men så är det inte idag. Direkt angrips utrikesministern för detta både av högern och av en anställd på FOI. Och sättet att presentera Wallströms yttrande är minst sagt tendensiöst. Nyhetsuppläsaren säger till att börja med att utrikesministern ”varnade Nato för att lägga sig i svensk politik”. Men det gör ju faktiskt inte utrikesministern med sitt uttalande. Hon talar bara om den självklara saken att USA och Nato inte ska hota eller pressa Sverige. En ”varning” till Nato och USA vore något annat. Reporterns sätt att beskriva situationen där hon talar om Natos ”kärnvapenskydd” är knappast heller uttryck för någon oberoende journalistik utan egentligen bara ett eko av de svenska Nato-anhängarna.

 

Bakgrunden

Men innan jag går vidare bara lite om bakgrunden till utrikesministerns kritiserade yttrande:

Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen (The treaty on the prohibition of nuclear weapons).  Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Detta är mycket bra då kärnvapen är de värsta av alla massförstörelsevapen.

Nu utreder regeringen om Sverige dessutom ska underteckna detta avtal. Detta sker under stark press från kärnvapenbärarna och deras svenska ombud. Redan i slutet av augusti  2017 skrev USA:s försvarsminister James Mattis till Sveriges försvarsminister att Nato inte kommer förnya Värdlandsavtalet om den svenska regeringen skriver under den i somras antagna FN-konventionen om kärnvapenstopp. Värdlandsavtalet som gällt i tre år innebär att Natoländer kan stationera trupp på svensk mark. Ett av fredsrörelsens argument mot detta avtal och de gemensamma militärövningar som skett har varit att kärnvapen kan föras in på svensk mark. Detta har avvisats av Natoanhängarna  som ”skrämselpropaganda”. Men samtidigt har Sverige aldrig fått några garantier för att kärnvapen inte ska kunna föras in. I en artikel i SvD om Mattis brev till försvarsminister Hultkvist står det:

Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.

Om Sverige varken kan få några garantier mot kärnvapen på svensk mark eller får säga nej till kärnvapen som en oberoende nation, så verkar ju dessa kärnvapen som aldrig skulle få föras in alltså högst verkliga.

De svenska Nato-anhängarna har också satt den svenska regeringen och utrikesminister Margot Wallström under hård press.

De tycker att vi ska känna oss tacksamma och skyddade av något som de kallar ”kärnvapenparaplyet”. Tanken bakom detta är att vi ska tillhöra USA:s sida i världen och känna skyddet från kärnvapnens avskräckande effekter. Vi ska alltså liera oss med den stora supermakten. En makt som använt militärt hot och våld i ett otal länder under historiens lopp. Det enda land som använt kärnvapen mot ett annat folk. Vi ska känna oss trygga för att vi lierar oss med denna avskydda supermakt och med dess förmåga att utplåna mänskligheten. Min uppfattning är att vi måste söka en annan väg för mänskligheten och avvisa kärnvapenhotet som metod och med de risker som det innebär.

 

TV-inslaget

Men åter till inslaget på Rapport. Den moderata företrädaren Hans Wallmark kritiserar Wallström och säger:

Det här är ju inte ett hot från USA:s eller Natos sida utan en realistisk beskrivning av vad som kan ske om man undertecknar avtalet. Det kommer att få konsekvenser….

His masters voice

I ett Rapportinslag där vår utrikesministers självklara yttrande om att USA inte ska blanda sig i vilka beslut den svenska regeringen fattar kallas för en ”varning” blir det mycket konstigt att inte se USA:s inblandning i svensk politik som hotfull. Den är ju så uppenbart avsedd som en påtryckning och ett hot för dem inom socialdemokratins ledning som vill fortsätta vårt närmande till Nato. För alla oss andra som vill hålla Sverige utanför Nato och inte känner oss trygga med de ömsesidiga kärnvapenhoten och upprustningen i världen, kan det däremot mer upplevas som ett löfte….

Forskningsledaren på FOI (Försvarets forskningsinstitut) Robert Dahlsjö får också uttala sig. Han tycker att regeringen genom att stödja FN-avtalet visat ”dåligt politiskt handlag”. Varken Dahlsjö eller reportern tycks se det som något problem att han som tjänsteman blandar sig i politiken och recenserar regeringens politik som om hans personliga åsikter var någon sorts expertutlåtande.

Ett uselt nyhetsinslag i en tid då behovet av modiga politiker och självständiga journalister tycks större än någonsin. Låt oss önska all styrka åt Wallström att stå emot så att ett förslag om undertecknande av förbudet mot kärnvapen kan läggas fram och så att vi kan se krigshetsarna och kärnvapenanhängarna tydligt i vår riksdag.

 

Intressant?

 

Läs andra bloggar om Nato, USA

Jan Björklund har helt rätt….om en sak.

Idag den 11 september startar Aurora 17, den största militärövning som genomförts i Sverige på 24 år. 21 000 soldater deltar från Sverige och några Nato-länder. Av dem kommer 1435 soldater från USA. Hela upplägget bygger på ett tänkt angrepp från öster, alltså från Ryssland. Eller som Expressen skriver:

Aurora 17 är en signal till omvärlden i allmänhet och till Vladimir Putin i synnerhet.

När det gäller analysen av denna övning kan jag för en gångs skull helt hålla med Liberalernas partiledare Jan Björklund när han i söndagskvällens Agenda säger att övningen innebär att ”Sverige kommer ett steg närmare Nato”. Men han tillägger: ”…och det är bra.”

Om vi tycker det är bra beror på flera saker. Hur vi ser på upprustning och militär logik, hur vi ser på frågan om ifall Sverige är hotat speciellt från Ryssland, hur vi ser på USA och hur vi ser på kärnvapen och det så kallade kärnvapenparaplyet. Saker jag skrivit om flera gånger.

Agenda ägnade en stor del av söndagskvällens sändningstid åt Nato, kärnvapenfrågan och Aurora 17. Man ger Nato-chefen Stoltenberg, Jan Björklund, försvarsminister Hultqvist och några militärer gott om utrymme att bre ut sig. Men Agnes Hellström från Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen får bara några sekunder på sig att ge en alternativ syn. Så mycket för den allsidiga debatten i svensk television.

Stoltenberg säger att Sverige bör samarbeta med Nato för att vi ”lever med samma säkerhetspolitiska utmaningar”. Det är ju ett ganska inlindat sätt att säga att de uppfattar ett gemensamt hot från Ryssland medan de däremot känner sig skyddade av USA och dess militärallians. Stoltenberg säger också att ”Nato har som mål en värld utan atomvapen”. Att man når det målet genom att gå emot ett avtal om att skrota kärnvapen, blir då inte lätt att förstå. Avtalet röstades fram av 122 länder i FN, men alla Nato-länder röstade mot.

Stoltenberg säger att en avveckling måste ske på ett ”balanserat sätt”. Att rösta för ett avskaffande av kärnvapen är tydligen inte ”balanserat”. Om Sverige skriver på avtalet så vill Stoltenberg visserligen inte spekulera i konsekvenserna, men han är bekymrad för Nato-samarbetet.

 

Den lede fi

All militär upprustning bygger på en fiendebild. Om bilden av fienden inte är sann är för upprustarna underordnat. Det viktiga är att den skapas. När Nato bildades 1949 så byggde det på en falsk bild av det dåvarande Sovjetunionens militära styrka. Men upprustningen i väst skapade upprustning i öst enligt den vanliga militära logiken. Samma sak skedde åter igen när Sovjet och Warszavapakten imploderade. Istället för att se denna nya situation och dess möjligheter förstärkte Nato genom att ansluta nya länder som ytterligare omringade det kraftigt försvagade Ryssland.

Att Ryssland har angripit grannländer är sant. Men under samma tid har USA (liksom genom en lång tid i dess historia) fortsatt att angripa och ingripa i andra länder, långt bort från den egna kontinenten. Hur kan man se denna aggressiva imperialistmakt som en vän att liera sig med för att få skydd?

Att Ryssland rustar upp är sant och knappast mer förvånande än vårt eget vapenskrammel. Men styrkeförhållandena är mycket ojämna. Hur det ligger till med den saken utreds på ett mycket noggrant sätt i en artikel av Lars Drake och Jake Kayzer i Synapze. Läs den.

 

Vi måste gå emot krigspropagandan, alla militärallianser och alla kärnvapen. Den enda vägen till fred och säkerhet är att bygga starka band mellan folk i alla länder, band av solidaritet och fredlighet.

 

Intressant?

Säkerheten under kärnvapenparaplyet

Häromveckan skrev USA:s försvarsminister James Mattis ett brev till vår svenska försvarsminister Peter Hultqvist. Det som stod i brevet var i sak ett erkännande av ett tungt argument som fredsrörelsen använt sig av mot Värdlandsavtalet med Nato (Host Nation Support).

Värdlandsavtalet som skrevs under i september 2014 och gäller i tre år innebar att Natoländer kan stationera trupp och materiel på svensk mark. Ett av argumenten mot att underteckna detta avtal var att det inte fanns några garantier mot att kärnvapen fördes in i Sverige. Detta argument avvisades då av Nato-anhängarna som ”skrämselpropaganda”. Men nu skriver alltså USA:s försvarsminister James Mattis att Nato inte kommer förnya Värdlandsavtalet om den svenska regeringen skriver under en i somras antagen FN-konvention om kärnvapenstopp.  De kärnvapen som aldrig skulle föras in visar sig vara högst verkliga om Sverige säger nej till kärnvapen. Då kan ett svenskt undertecknande hota relationerna till USA och Nato och det säkerhetspolitiska samarbetet.

Tillsammans med 121 andra länder i FN –  en stor majoritet –  röstade Sverige i juli för ett avtal om förbud för kärnvapen (The treaty on the prohibition of nuclear weapons).  Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium.

Nu ska detta avtal skrivas under senare i september. Inom borgerligheten är moderaterna och kristdemokraterna oroliga för att det ska äventyra den fullständiga Nato-anslutning som de eftersträvar. Och som ofta när det gäller denna typ av frågor visar sig liberalerna från sin sämsta sida. Liberalernas försvarspolitiska talesperson Allan Widman säger att ”Sverige bör inse att det kärnvapenparaply som västvärlden erbjuder kommer också oss tillgodo.”

Det som Widman kallar västvärlden leds av USA. I förhållande till denna makt tycks de flesta liberaler ha en blind fläck. USA är den enda makt som använt kärnvapen mot ett folk. USA:s historia är full av militära ingripanden i andra länder och dessa ingripanden har inte handlat om att försvara demokrati. Det finns därför starka skäl att inte sluta upp bakom denna supermakt (eller bakom någon annan makt heller för den delen). Skäl som blivit ännu starkare med den nuvarande regimen i USA.

Kärnvapenparaplyets falska trygghet.

Ger en sådan uppslutning ens trygghet? Nej det tror jag inte alls. Hotet mot oss ökar med allra största sannolikhet ju mer vi blir en del av och uppfattas som en del av USA:s maktsfär.

Av de så kallade massförstörelsevapnen är kärnvapnen de allra värsta då de kan utplåna hela mänskligheten. Widman och liberalerna menar alltså att vi ska känna oss trygga för att vi tillhör en sida som kan utplåna mänskligheten. Den tryggheten tror jag är lika falsk som tryggheten på ön Guam.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om Nato, kärnvapen

%d bloggare gillar detta: