Turkiet attackerar med Natos stöd och får stöd av “den syriska oppositionen”

Turkiet är ett av de Nato-länder som lider mest av terrorism.

Alla nationer har rätten att försvara sig själva, men det måste göras på ett proportionerligt och anpassat sätt.

(Uttalande av Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg med anledning av Turkiets invasion i Afrin.)

 

Den turkiska Erdoganregimen angriper nu den syriska Afrinprovinsen med artilleri, tanks och flyg. Målet med attacken är att krossa YPG, det kurdiska partiet PYD:s väpnade gren, och SDF (De syriska demokratiska styrkorna). SDF är den militära samarbetsorganisation som består av det kurdiska YPG och olika arabiska demokratiska grupper. USA har haft en stor nytta av SDF i kampen på marken mot IS och har därför stött denna samarbetsorganisation.

Erdoganregimen är konsekvent. Den försöker efter förmåga krossa alla kurdiska frihetssträvanden. Det har man gjort sedan länge i Turkiet. Man har tidigare också angripit kurder inne i Irak. Nu går man alltså även in i grannlandet Syrien. Men hur ”konsekventa” kommer USA och Nato vara?

Nujin Derik som är befälhavare för kvinnornas försvarsenheter i Afrin skriver en artikel i gårdagens New York Times (29 jan 2018) om deras kamp för demokrati, skydd för miljön och kvinnors frigörelse och hur de nu under flera år har kämpat hårt för att hålla IS utanför den autonoma regionen Rojava. Hon skriver:

Man skulle kunna föreställa sig att det internationella samfundet och i synnerhet Förenta staterna, som har varit mer än glada att samarbeta med oss ​​i kampen mot den islamiska staten, skulle bestämt motsätta sig ett sådant oprovocerat angrepp….men istället har den i stor utsträckning mötts med tystnad.…….Vi har förlorat tusentals bröder och systrar i kriget mot den islamiska staten, och om denna invasion fortsätter kommer det bara att vara fråga om tid innan jihadistiska kvarlevor återvänder för att få kontroll över platser vi befriat.

 

Den liberala Uppsalapolitikern Mohammed Hassan skriver i en tweet:

 

Man förstår Nujin Deriks och Mohammed Hassans frustration och förtvivlan. Tyvärr tyder allt på att USA och dess följare i och utanför Nato bara använt sig av kurderna så länge de hade nytta av dem. Några andra principer än att bevara makten har aldrig kännetecknat USA:s utrikespolitik.

Natos generalsekreterare, den gamle socialdemokraten, Jens Stoltenberg uttalar sitt stöd till Turkiet. Natos deputy secretary general Rose Gottemoeller talade under pågående invasion på Nationella Försvarshögskolan i Istanbul (23 jan 2018) och berättade att ”Nato står solidariskt med Turkiet i kampen mot terrorismen” samt att man ”under de senaste fem åren förstärkt Turkiets luftvapen” samt ”utrustat det med Patriot och SAMP-T-system”.

Och Tom Bossert, rådgivare i säkerhetsfrågor och ”arbete mot terrorism” åt USA:s president Donald Trump uttalade den 26 januari:

Jag är inte på något sätt kritisk mot de turkiska besluten, men jag ber bara för deras långsiktiga strategiska tålamod.

 

”Den syriska oppositionen”

Skamligt är också det uttalande som gjorts den 21 januari av de oppositionella syriska grupper som samlas i det som kallar sig för den Nationella koalitionen. De uttrycker sitt fulla stöd för Turkiets invasion och kallar YPG/PYD för terrorister som ska ”utrotas”. De skriver att något som de kallar Syriska nationella armén och som leds av ”den syriska interimsregeringen” och består av grupper inom ”den syriska revolutionen” deltar tillsammans med Turkiets armé i kriget mot kurderna. De uttrycker också sin uppskattning över ”den höga samordning och det stöd som tillhandahålls av det turkiska ledarskapet och de turkiska väpnade styrkorna”. För dem som inte redan genomskådat denna reaktionära gruppering och deras tal om ”revolution” borde detta vara en ögonöppnare. När de också skriver att ”Det syriska folket är förenat i sin kamp mot tyranni och terrorism” förstår man att det är en gruppering som saknar verklighetsuppfattning.

Men även om Nato och den syriska “oppositionen” sviker kurdernas kamp och en stor del av USA:s fega eftersägare håller tyst så protesterar många vanliga människor runt om i världen mot Turkiets övergrepp. I Stockholm protesterade tusentals människor i lördags. Märkligt nog tycktes detta inte finnas i de stora mediernas bevakning. Men det hände ändå.

 

Läs andra bloggar om Turkiet, Rojava, Nato

Läs också artiklar 1 och 2 om invasionen i den utmärkta nättidningen eFolket

Intressant?

Uppsala

 

 

 

Ge styrka till Wallström!

1968 – för femtio år sedan – deltog Olof Palme i en demonstration i Stockholm mot USA:s krig i Vietnam. Han satt då i regeringen men var inte ännu statsminister. För sitt deltagande i denna demonstration angreps Palme hårt av den svenska högern som helt stod bakom USA:s krig i Vietnam. Jag påminns om detta av ett minnesprogram om året 1968 som gick igår kväll (tisdag 2/1 2018). Där säger Palme om kritiken att han ”inte kan inse att vi ska undertrycka vår övertygelse” som i detta fall handlade om det som Palme kallade USA:s ”Vietnampolitik”. Som Pierre Schori påpekar i samma program så var det en ”lyx” att kunna kritisera USA. Den friheten var möjlig på grund av att vi inte var med i Nato. De socialdemokratiska broderpartierna som var med i Nato-länder höll tyst, påpekar Schori.

Detta kan vara viktigt att komma ihåg. Jag tänker på det extra mycket då det samma kväll var ett inslag på Rapport där vår utrikesminister Margot Wallström säger att:

Nato ska ju avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige.

Detta skulle kunna tyckas vara ett självklart och okontroversiellt yttrande från en regeringsföreträdare i ett land som anser sig vara självständigt. Det borde vara det. Men så är det inte idag. Direkt angrips utrikesministern för detta både av högern och av en anställd på FOI. Och sättet att presentera Wallströms yttrande är minst sagt tendensiöst. Nyhetsuppläsaren säger till att börja med att utrikesministern ”varnade Nato för att lägga sig i svensk politik”. Men det gör ju faktiskt inte utrikesministern med sitt uttalande. Hon talar bara om den självklara saken att USA och Nato inte ska hota eller pressa Sverige. En ”varning” till Nato och USA vore något annat. Reporterns sätt att beskriva situationen där hon talar om Natos ”kärnvapenskydd” är knappast heller uttryck för någon oberoende journalistik utan egentligen bara ett eko av de svenska Nato-anhängarna.

 

Bakgrunden

Men innan jag går vidare bara lite om bakgrunden till utrikesministerns kritiserade yttrande:

Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen (The treaty on the prohibition of nuclear weapons).  Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Detta är mycket bra då kärnvapen är de värsta av alla massförstörelsevapen.

Nu utreder regeringen om Sverige dessutom ska underteckna detta avtal. Detta sker under stark press från kärnvapenbärarna och deras svenska ombud. Redan i slutet av augusti  2017 skrev USA:s försvarsminister James Mattis till Sveriges försvarsminister att Nato inte kommer förnya Värdlandsavtalet om den svenska regeringen skriver under den i somras antagna FN-konventionen om kärnvapenstopp. Värdlandsavtalet som gällt i tre år innebär att Natoländer kan stationera trupp på svensk mark. Ett av fredsrörelsens argument mot detta avtal och de gemensamma militärövningar som skett har varit att kärnvapen kan föras in på svensk mark. Detta har avvisats av Natoanhängarna  som ”skrämselpropaganda”. Men samtidigt har Sverige aldrig fått några garantier för att kärnvapen inte ska kunna föras in. I en artikel i SvD om Mattis brev till försvarsminister Hultkvist står det:

Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.

Om Sverige varken kan få några garantier mot kärnvapen på svensk mark eller får säga nej till kärnvapen som en oberoende nation, så verkar ju dessa kärnvapen som aldrig skulle få föras in alltså högst verkliga.

De svenska Nato-anhängarna har också satt den svenska regeringen och utrikesminister Margot Wallström under hård press.

De tycker att vi ska känna oss tacksamma och skyddade av något som de kallar ”kärnvapenparaplyet”. Tanken bakom detta är att vi ska tillhöra USA:s sida i världen och känna skyddet från kärnvapnens avskräckande effekter. Vi ska alltså liera oss med den stora supermakten. En makt som använt militärt hot och våld i ett otal länder under historiens lopp. Det enda land som använt kärnvapen mot ett annat folk. Vi ska känna oss trygga för att vi lierar oss med denna avskydda supermakt och med dess förmåga att utplåna mänskligheten. Min uppfattning är att vi måste söka en annan väg för mänskligheten och avvisa kärnvapenhotet som metod och med de risker som det innebär.

 

TV-inslaget

Men åter till inslaget på Rapport. Den moderata företrädaren Hans Wallmark kritiserar Wallström och säger:

Det här är ju inte ett hot från USA:s eller Natos sida utan en realistisk beskrivning av vad som kan ske om man undertecknar avtalet. Det kommer att få konsekvenser….

His masters voice

I ett Rapportinslag där vår utrikesministers självklara yttrande om att USA inte ska blanda sig i vilka beslut den svenska regeringen fattar kallas för en ”varning” blir det mycket konstigt att inte se USA:s inblandning i svensk politik som hotfull. Den är ju så uppenbart avsedd som en påtryckning och ett hot för dem inom socialdemokratins ledning som vill fortsätta vårt närmande till Nato. För alla oss andra som vill hålla Sverige utanför Nato och inte känner oss trygga med de ömsesidiga kärnvapenhoten och upprustningen i världen, kan det däremot mer upplevas som ett löfte….

Forskningsledaren på FOI (Försvarets forskningsinstitut) Robert Dahlsjö får också uttala sig. Han tycker att regeringen genom att stödja FN-avtalet visat ”dåligt politiskt handlag”. Varken Dahlsjö eller reportern tycks se det som något problem att han som tjänsteman blandar sig i politiken och recenserar regeringens politik som om hans personliga åsikter var någon sorts expertutlåtande.

Ett uselt nyhetsinslag i en tid då behovet av modiga politiker och självständiga journalister tycks större än någonsin. Låt oss önska all styrka åt Wallström att stå emot så att ett förslag om undertecknande av förbudet mot kärnvapen kan läggas fram och så att vi kan se krigshetsarna och kärnvapenanhängarna tydligt i vår riksdag.

 

Intressant?

 

Läs andra bloggar om Nato, USA

Jan Björklund har helt rätt….om en sak.

Idag den 11 september startar Aurora 17, den största militärövning som genomförts i Sverige på 24 år. 21 000 soldater deltar från Sverige och några Nato-länder. Av dem kommer 1435 soldater från USA. Hela upplägget bygger på ett tänkt angrepp från öster, alltså från Ryssland. Eller som Expressen skriver:

Aurora 17 är en signal till omvärlden i allmänhet och till Vladimir Putin i synnerhet.

När det gäller analysen av denna övning kan jag för en gångs skull helt hålla med Liberalernas partiledare Jan Björklund när han i söndagskvällens Agenda säger att övningen innebär att ”Sverige kommer ett steg närmare Nato”. Men han tillägger: ”…och det är bra.”

Om vi tycker det är bra beror på flera saker. Hur vi ser på upprustning och militär logik, hur vi ser på frågan om ifall Sverige är hotat speciellt från Ryssland, hur vi ser på USA och hur vi ser på kärnvapen och det så kallade kärnvapenparaplyet. Saker jag skrivit om flera gånger.

Agenda ägnade en stor del av söndagskvällens sändningstid åt Nato, kärnvapenfrågan och Aurora 17. Man ger Nato-chefen Stoltenberg, Jan Björklund, försvarsminister Hultqvist och några militärer gott om utrymme att bre ut sig. Men Agnes Hellström från Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen får bara några sekunder på sig att ge en alternativ syn. Så mycket för den allsidiga debatten i svensk television.

Stoltenberg säger att Sverige bör samarbeta med Nato för att vi ”lever med samma säkerhetspolitiska utmaningar”. Det är ju ett ganska inlindat sätt att säga att de uppfattar ett gemensamt hot från Ryssland medan de däremot känner sig skyddade av USA och dess militärallians. Stoltenberg säger också att ”Nato har som mål en värld utan atomvapen”. Att man når det målet genom att gå emot ett avtal om att skrota kärnvapen, blir då inte lätt att förstå. Avtalet röstades fram av 122 länder i FN, men alla Nato-länder röstade mot.

Stoltenberg säger att en avveckling måste ske på ett ”balanserat sätt”. Att rösta för ett avskaffande av kärnvapen är tydligen inte ”balanserat”. Om Sverige skriver på avtalet så vill Stoltenberg visserligen inte spekulera i konsekvenserna, men han är bekymrad för Nato-samarbetet.

 

Den lede fi

All militär upprustning bygger på en fiendebild. Om bilden av fienden inte är sann är för upprustarna underordnat. Det viktiga är att den skapas. När Nato bildades 1949 så byggde det på en falsk bild av det dåvarande Sovjetunionens militära styrka. Men upprustningen i väst skapade upprustning i öst enligt den vanliga militära logiken. Samma sak skedde åter igen när Sovjet och Warszavapakten imploderade. Istället för att se denna nya situation och dess möjligheter förstärkte Nato genom att ansluta nya länder som ytterligare omringade det kraftigt försvagade Ryssland.

Att Ryssland har angripit grannländer är sant. Men under samma tid har USA (liksom genom en lång tid i dess historia) fortsatt att angripa och ingripa i andra länder, långt bort från den egna kontinenten. Hur kan man se denna aggressiva imperialistmakt som en vän att liera sig med för att få skydd?

Att Ryssland rustar upp är sant och knappast mer förvånande än vårt eget vapenskrammel. Men styrkeförhållandena är mycket ojämna. Hur det ligger till med den saken utreds på ett mycket noggrant sätt i en artikel av Lars Drake och Jake Kayzer i Synapze. Läs den.

 

Vi måste gå emot krigspropagandan, alla militärallianser och alla kärnvapen. Den enda vägen till fred och säkerhet är att bygga starka band mellan folk i alla länder, band av solidaritet och fredlighet.

 

Intressant?

Säkerheten under kärnvapenparaplyet

Häromveckan skrev USA:s försvarsminister James Mattis ett brev till vår svenska försvarsminister Peter Hultqvist. Det som stod i brevet var i sak ett erkännande av ett tungt argument som fredsrörelsen använt sig av mot Värdlandsavtalet med Nato (Host Nation Support).

Värdlandsavtalet som skrevs under i september 2014 och gäller i tre år innebar att Natoländer kan stationera trupp och materiel på svensk mark. Ett av argumenten mot att underteckna detta avtal var att det inte fanns några garantier mot att kärnvapen fördes in i Sverige. Detta argument avvisades då av Nato-anhängarna som ”skrämselpropaganda”. Men nu skriver alltså USA:s försvarsminister James Mattis att Nato inte kommer förnya Värdlandsavtalet om den svenska regeringen skriver under en i somras antagen FN-konvention om kärnvapenstopp.  De kärnvapen som aldrig skulle föras in visar sig vara högst verkliga om Sverige säger nej till kärnvapen. Då kan ett svenskt undertecknande hota relationerna till USA och Nato och det säkerhetspolitiska samarbetet.

Tillsammans med 121 andra länder i FN –  en stor majoritet –  röstade Sverige i juli för ett avtal om förbud för kärnvapen (The treaty on the prohibition of nuclear weapons).  Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium.

Nu ska detta avtal skrivas under senare i september. Inom borgerligheten är moderaterna och kristdemokraterna oroliga för att det ska äventyra den fullständiga Nato-anslutning som de eftersträvar. Och som ofta när det gäller denna typ av frågor visar sig liberalerna från sin sämsta sida. Liberalernas försvarspolitiska talesperson Allan Widman säger att ”Sverige bör inse att det kärnvapenparaply som västvärlden erbjuder kommer också oss tillgodo.”

Det som Widman kallar västvärlden leds av USA. I förhållande till denna makt tycks de flesta liberaler ha en blind fläck. USA är den enda makt som använt kärnvapen mot ett folk. USA:s historia är full av militära ingripanden i andra länder och dessa ingripanden har inte handlat om att försvara demokrati. Det finns därför starka skäl att inte sluta upp bakom denna supermakt (eller bakom någon annan makt heller för den delen). Skäl som blivit ännu starkare med den nuvarande regimen i USA.

Kärnvapenparaplyets falska trygghet.

Ger en sådan uppslutning ens trygghet? Nej det tror jag inte alls. Hotet mot oss ökar med allra största sannolikhet ju mer vi blir en del av och uppfattas som en del av USA:s maktsfär.

Av de så kallade massförstörelsevapnen är kärnvapnen de allra värsta då de kan utplåna hela mänskligheten. Widman och liberalerna menar alltså att vi ska känna oss trygga för att vi tillhör en sida som kan utplåna mänskligheten. Den tryggheten tror jag är lika falsk som tryggheten på ön Guam.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om Nato, kärnvapen

En debatt som fortsatt…i Uppsala – och lästips till den

skarmklippDen 10 januari skrev jag en blogg om Rysslands förhållande till Sverige. I samband med andra frågor och på slutet tog jag upp den rapport som Martin Kragh och Sebastian Åsberg skrev för Utrikespolitiska Institutet lagom till konferensen Folk och Försvar. Rapporten behandlade spridningen av rysk desinformation och falska nyheter i Sverige. Men den gick dessutom längre då den pekade ut Aftonbladet Kultur som ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt ’vänster-narrativ’ i Sverige”. Dessutom pekade man ut tre personer som medarbetat på Aftonbladet Kultur som agenter för Kreml. En av dem som pekades ut var den politiske flyktingen Aleksej Sachnin. För författarna var det tydligen inte begripligt att någon kan vara mot både regeringen i Ryssland och regeringen i Ukraina, varför de använde det senare för att bevisa anknytning till Putin. Dessutom använde de som källor för detta utpekande den numera ökände SD-mytomanen ”Egor Putilov”.

Rapporten fick mycket kritik från olika håll. Bland annat sågades den av Rysslandskännaren Stig Fredriksson. Chefen för Utrikespolitiska Institutet uttalade redan efter några dagar att det inte var en publikation från institutet, vilket ju låter märkligt men inte kunde tolkas som annat än en sorts avståndstagande. Dessutom kommer Martin Kragh utredas för oredlighet i forskning.

Man skulle alltså kunna förvänta sig att anhängarna till tankarna bakom denna rapport skulle ligga lågt ett tag. Ungefär som när Kajsa Ekis Ekman häromdagen i ett helt annat ämne skriver att ”när högern tystnat då vet man att de gjort bort sig”.

Men det finns några som ändå inte ger sig. De har väl sina speciella skäl som närstående kollegor till Kragh. I en debattartikel i lokaltidningen UNT skrev tio kollegor till Martin Kragh vid universitetet här i Uppsala i förra veckan ett personligt försvar för honom och den rapport han skrivit. Rubriken är: ”Oriktigt, falskt, grundlöst”. En av undertecknarna är professor Li-Bennich Björkman som ganska ofta skriver ledare i lokaltidningen UNT utifrån ett tydligt borgerligt perspektiv på världen men med ett inte alltför imponerande innehåll.

Kragh och Åsberg pekade alltså ut Aftonbladets Kulturredaktion som spridare av Kreml-propaganda. De pekade dessutom ut den politiske flyktingen Aleksej Sachnin för att vara anhängare till Putin. Det är naturligtvis både allvarligt och kännbart. Det bidrar inte heller till att förbättra debattklimatet i frågor som rör Nato, Ukraina och liknande frågor. Men för Björkman och hennes nio kollegor är detta inte upprörande. Istället är det tvärtom Kragh som är den drabbade på grund av den kritik som han utsatts för: ”konsekvenserna för personen och forskaren Martin Kragh har redan varit kännbara”, skriver de. Att Kragh och Åsberg både utfört dålig och tydligt politiserad ”vetenskap” och inte heller på minsta sätt varit försiktiga med orden finns det inget av i deras artikel. Istället utbrister de i fetstil: ”Hur har det kunnat gå såhär i ett land där tidigare sanningen och att vara försiktig med orden var något av en dygd?Ja, man kan ju undra….

Fem lästips!

Åsa Linderborg skrev ett snabbt och kort svar till Uppsalaforskarnas debattartikel. Även journalisten Emma Lundström har skrivit en kort kommentar. En mer utförlig artikel som sakligt bemöter Uppsalaforskarna men tyvärr bara publicerades på nätet är skriven av forskaren och tidigare senior analytiker på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap Tom Andersson. En mycket omfattande och grundlig genomgång har också gjorts av professor Lars Drake i två artiklar på Synapze del 1 och del 2.

Uppsala

Intressant?

 

Ryssland, Ryssland, Ryssland…

rysslandDet är mycket om Ryssland just nu. Det talas om militära hot, om cyberattacker och om propaganda-inflytande. Jag vill försöka skilja ut några olika saker här.

Hotas Sverige militärt av Ryssland?

Att den nuvarande ryska regimen under Putin på många sätt är mycket obehaglig är inte svårt att hålla med om. Världen är full av olika sorters obehagliga regimer. Regimer som till exempel på olika sätt inskränker demokratin, så som Putinregimen gör. De är oftast hotfulla främst mot sina egna befolkningar. I vissa fall är de även hotfulla mot sina grannar. I några fall väjer de inte ens för att hota länder och folk långt borta från det egna territoriet. Det har gällt och gäller delvis fortfarande för de europeiska imperiemakterna. Främst gäller det för den enda kvarvarande supermakten USA med sin utbredning av militärbaser runt om i världen och en lång historia av militära ingripanden på många kontinenter. Ryssland spelar här för närvarande fortfarande i en betydligt lägre division. Deras mest avlägsna militära ingripande hittills är Syrien där man tillsammans med andra obehagliga regimer och organisationer backat upp Assad-regimen. Annars har Ryssland ägnat sig åt att hota eller angripa grannar. Främst har detta drabbat Tjetjenien i två långa krig (1994 – 1996 och 1999 – 2009) med många döda och stor förödelse.

Var det några som då – under något av de två Tjetjenienkrigen – sa att detta innebar ett ökat hot även mot Sverige? Jag kan inte påminna mig det. Minns jag fel? Eller är det kanske helt enkelt andra förhållanden som ändrats?

Men 2014 annekterade Ryssland Krim och Sevastopol. I jämförelse med Tjetjenienkriget var detta en förhållandevis fredlig insats. Dessutom hade den nog stöd av en ganska stor del av befolkningen på Krim. Men denna aggression används nu ständigt för att ”bevisa” inte bara att Ryssland är hotfullt utan att det också hotar Sverige. Alltså måste vi både rusta upp och gå med i Nato. Tyvärr har vi en sådan debattsituation att de som säger detta inte ens behöver bevisa eller argumentera för det som de påstår. Det beror i sin tur på maktförhållanden inom opinionsbildningen och är på det sättet inte konstigt alls. Men ur en rent logisk synpunkt är det däremot svårt att förstå.krigs Om det faktum att en osympatisk och militärt starkare makt hotar andra automatiskt skulle innebära att vi också är hotade och måste stärka vårt försvar så kan man undra varför detta aldrig hänt under USA:s alla militära ingripanden. Men för dem som tveklöst alltid ställer sig sida vid sida med USA så är det naturligtvis omöjligt att se något hot därifrån. Förstå mig rätt. Jag anser inte att det föreligger något militärt hot från USA heller. Men det behövs helt enkelt betydligt mer övertygande bevis för ett militärt hot mot Sverige från Ryssland än exemplet Krim.

Det är naturligtvis också omöjligt för dem som ser USA som en naturlig allierad att tänka sig att Ryssland kan känna sig hotat av den inringning som skett efter Sovjetblockets fall eller då Sverige deltar i Nato-övningar i Östersjön. Men för oss som inte tänker att upprustning är den naturligaste vägen till en fredligare värld borde det vara en sak att fundera över.

När det gäller detta med den militaristiska logiken så anser jag för övrigt att det ofta handlar just om att få en hotbild bekräftad. Jag har skrivit tidigare om detta utifrån exemplet med Natos bildande.

Cyberattacker

Man har också talat om ryska, cyberattacker mot Sverige. Den borgerliga oppositionen använde denna information för att skruva upp tonläget. Men försvars- och statsministern såg också allvarligt på detta, sa de. Häromdagen kunde man så i Expressen läsa en artikel med uppgifter hämtade från The New York Review of Books. Det visar sig då att Sverige genom FRA tillsammans med USA:s NSA utvecklat ”hacknings- och övervakningsverktyg som är avsevärt mycket mer avancerade än de mejlfiskningar som använts i de ryska attackerna”. De svenska attackerna riktas alltså mot Ryssland. Carl Bildt får som så (alltför) ofta uttala sig. Han bekräftar dessa svenska attacker genom att säga att det ”knappast är någonting nytt

Hyckleriet är alltså monumentalt. Sverige cyberattackerar/spionerar på Ryssland.trumma Det vet naturligtvis alla de som skrikit högt de senaste dagarna. När det visar sig att Ryssland (föga förvånande) gör samma sak mot Sverige då går etablissemanget i taket. När de slår på krigstrummorna så låtsas de inte om att de vet om och accepterar det spionerande mot Ryssland som de själva redan bedriver. Eller så är det som i fallet med Bildt. De hör naturligt  hemma på samma sida som USA i alla väder. Det gör att de inte  kan se att de själva är med och bygger upp de hotbilder som behövs för att upprusta och gå med i Nato. De kan inte heller se att det bidrar till att trigga Ryssland till att rusta på sin kant.

Rysslands övriga ingripanden

En annan sak som det talats och skrivits om är de ryska kontakterna med politiska rörelser i olika europeiska länder. Det har främst talats om kontakterna med olika högerextrema organisationer.

Här måste vi skilja på tre saker: materiella band, plantering av propaganda och att detta letande efter konspirationer också kan leda till ohederliga angrepp på oskyldiga.

Dels finns det rent materiella band, alltså att högerextrema rörelser lånat eller fått pengar från Ryssland. Dels har mindre högerextrema rörelser deltagit i möten och mottagit pengar från motsvarande rörelser i Ryssland. I vad mån den ryska regimen varit inblandad i detta, vet inte jag.

Mest känt är väl att franska Front National har stora ryska banklån. Men det finns också trovärdiga uppgifter om att den ryska regimen har utvecklade kontakter med högerextrema Jobbik (Ungern) och Attack (Bulgarien) samt ett vänskapsavtal med FPÖ i Österrike. Vi har också fått reda på att Alexander Fridback då han var anställd på SD:s riksdagskansli fick köpa ett hus av en dömd rysk affärsman med kopplingar till ryska myndigheter. Genom att snabbt själv sälja huset tjänade Fridback sex miljoner kronor. En ganska uppenbar muta. Fridback har varit mer känd under pseudonymen ”Egor Putilov” som lyckades sprida falska nyheter inom delar av svensk press där man inte borde kunna vänta sig det, som Aftonbladet eller Arbetaren.

Det leder över till detta med plantering av propaganda. Naturligtvis förekommer det. Från alla och från alla håll. Mest naturligtvis från dem som har stora resurser för att göra det och samtidigt starka skäl att bidra till sådana uppfattningar som gynnar dem själva och låter dem sitta i orubbat bo..

En av dem som skrivit om detta är högermannen Patrik Oksanen. Han tar i en artikel i Expressen upp att ”Kent Ekeroths egna nätprojekt Avpixlat sprider bland annat rysk propagandafilm. Samtidens Erik Almqvist sitter i Budapest och delar rysk propaganda. Och Almqvists band till SD i riksdagen är intakta”. Det är ju intressant som en del av förståelsen av SD (och Ryssland). Det kan säkert också bli ett problem för SD ifall de vill fördjupa samarbetet med M+KD.

Faran med att se konspirationer

Men Oksanen drar detta vidare och skriver: ”Numera har nazisterna och fredsrörelsen samma berättelse”. Det låter ju förskräckligt och kan verka som ett tungt argument mot fredsrörelsen. Det handlar i det här fallet om synen på Nato. Men huvudfrågan måste ju vara vad som är sant. Att fredsrörelsen är mot krigsprojektet Nato nu som tidigare måste ju diskuteras för sig och med dess egna argument. Dessutom är det inte sant att Fredsrörelsen som ju består av flera olika delar har ”samma berättelse” som nazisterna bara för att man är mot Nato.

Ännu längre går Martin Kragh och Sebastian Åsberg i en rapport som de skrivit för Utrikespolitiska institutet. De nöjer sig inte med att påstå att spridningen av rysk desinformation och falska nyheter ökar i Sverige, vilket säkert är sant. Man riktar även mycket allvarlig kritik mot Aftonbladet Kultur för att bidra till denna spridning. De påstår att AB Kultur är ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt ’vänster-narrativ’ i Sverige”. Dessutom påstår man att tre icke namngivna medarbetare är medlemmar i Kremlvänliga forum på nätet.

Martin Aagard på AB Kultur bemöter detta på ett mycket övertygande sätt, med en sorgsen ton, i en längre artikel som visar att vi håller på att hamna i ett mycket allvarligt samtalsklimat även när det gäller dessa frågor. Läs den.

sachnin

Aleksey Sachnin

Med tanke på att de bägge skribenterna Kragh och Åsberg talar om planterad propaganda blir det som de skriver om den i Sverige landsflyktige Aleksej Sachnin ännu mer obehagligt, ohederligt och ologiskt. Sachnin är politisk flykting från Ryssland och aktiv i det radikala partiet Vänsterfronten. Men de bägge rapportörerna utnämner honom till Putinagent. De vidriga här är att de hämtar de uppgifter som leder fram till den felaktiga slutsatsen på uppgifter som kommer från den ovan nämnde Egor Putilov. Alltså just en sådan person som ägnat sig åt att sprida falsk information, dessutom under falskt namn.

För att sammanfatta:

Att regimen i Ryssland är obehaglig och inte tvekat att använda våld innebär inte automatiskt att den utgör ett direkt nuvarande hot mot Sverige. Ett sådant existerande hot måste ledas i bevis utifrån argument om styrkeförhållanden, intressen och verkliga substantiella hot.

Att bli upprörd över att Ryssland ägnar sig åt cyberattacker mot Sverige och andra västländer samtidigt som man tiger om att Sverige ägnar sig åt detta i mer avancerad form tillsammans med USA är inte hederligt. Det bidrar inte till fred och avspänning heller.

Att leta efter falsk information och söka efter materiella intressen bakom olika skribenter och medier är viktigt för att kunna orientera sig i vår värld. Men även jakten på falska informanter kan leda synen fel. Speciellt gäller detta då man kan misstänka att någon har en egen dold agenda.

Intressant?

Läs andra bloggar om Ryssland, högerextrema, Nato

PS/Tillägg: Dagen efter att jag skrivit denna blogg läste jag en utmärkt artikel av Åsa Linderborg där hon bemöter angreppen från Martin Kragh och Sebastian Åsberg. Hon visar dessutom var skon klämmer…

Tankar efter en debatt om Nato och värdlandsavtalet

I måndags arrangerades en paneldebatt om Nato och värdlandsavtalet här i Uppsala. Jag gjorde reklam för den här på bloggen tidigare. Debattörerna var Maj-Britt Theorin (S) Lars-Gunnar Liljestrand (fib) Maria Weimer (Liberalerna) och Mike Winnerstig (forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut).

ike Winnerstig, Maria Weimer, Maj-Britt Theorin och Lars-Gunnar Liljestrand

Mike Winnerstig, Maria Weimer, Maj-Britt Theorin och Lars-Gunnar Liljestrand

Båda sidornas argumentation var väl i huvudsak bekant och förväntad. Att militären Mike Winnerstig skulle anse att ”avskräckning alltid har varit förutsättningen för fred” och att vi (Sverige) alltid skyddats (från Sovjet/Ryssland) av USA:s ”kärnvapenparaply” var ju precis vad man kunde förvänta sig. I denna mening handlar Natofrågan om något större. Det handlar om hur vi mer generellt ser på upprustning eller användande av våld som hot. Det handlar också om vilka lärdomar vi drar av historien. Jag tänker här på att upprustning och vapenskramlande militärallianser historiskt sett ofta har lett till just krig. Att försöka framställa Nato som ett fridsamt fredsprojekt får en ju att tänka på språket i Georg Orwells bok 1984.

Det som överraskade från Natosidan i debatten, var kanske att de försökte inta en sorts vänsterposition av att vara de som bryr sig om andra här i världen. Mike Winnerstig undrade t.ex. om Nejsidan tyckte att vi i Sverige skulle isolera oss, rädda vårt eget skinn och se på när grannar som vi är beroende av invaderades och skövlades i vårt närområde? En egoistisk och osolidarisk position som han tog avstånd från. Nej-sidans sätt att bemöta detta var bland annat genom att påpeka att ordet solidaritet på detta sätt höll på att få ett annat innehåll. Men hur en verklig solidaritet skulle se ut utvecklades däremot inte på annat sätt än att Lars-Gunnar Liljestrand sa att det bästa sättet att stödja andra var att försvara vår egen självständighet. Ett ganska otillräckligt argument tycker jag. Att försvara den svenska nationens självständighet (alliansfriheten)   var också en av huvudlinjerna tillsammans med motståndet mot kärnvapen och försvar av svensk säkerhet, hos både Maj-Britt Theorin och Lars-Gunnar Liljestrand.

Själv tänker jag att ett av de helt avgörande problemen med Nato är att dess mäktigaste medlem är USA. Det går inte komma ifrån vilken syn vi har på USA:s roll i världen. Om vi ser det som den ”ledande demokratin” eller som den helt dominerande supermakten. Det blir helt avgörande även i Natofrågan. Makthavarna i USA utövar en kombination av ekonomisk och militär makt som många små nationer eller rörelser för demokrati och social rättvisa har blivit utsatta för genom historien. Listan över militära ingripanden, ockupationer eller stöd till odemokratiska kuppförsök är mycket lång och smutsig.

Men borgerliga debattörer har alltid samma blinda fläck när det gäller att se vad USA gjort och gör i världen. Det är en blind fläck som ganska mycket påminner om den hos de kommunister som var anhängare till styret i Sovjetunionen. Maria Weimer (liberalerna) sa t.ex. i debatten att hon ”inte ser USA som ett problem”. Visserligen sa hon sig vara kritisk mot det som de gjorde i Vietnam eller Chile, ”men de gör mycket bra saker också”. Hon nämnde inte angreppskrigen mot Afghanistan, Irak och ingripandet mot Khadaffi i Libyen. Dessa krig har orsakat sönderslagna samhällen med ett ofattbart lidande, oerhörda flyktingkatastrofer och – trots tal om kamp mot terrorismen – bidragit till att istället göda terrorism och extrema rörelser av IS-typ. Det är denna krigiska makt, ansvarig både för otaliga övergrepp i historien och för dessa brott i nutid, som leder Nato. Det är denna makt med ekonomiska och militära muskler över hela jorden som vi ska förena oss med i säkerhetens namn. Att gentemot detta tala om att beslut inom Nato minsann fattas i konsensus, som Maria Weimar gjorde, är minst sagt naivt. Hon hade knappast bortsett från Sovjets dominerande roll inom Warzawapakten med ett liknande argument.

Att vända på perspektivet är nyttigt även när man pratar om hotbilder. Ja-sidans beskrivning av det ryska hotet bortser helt från USA:s totala militära överlägsenhet med 39 procent av världens militärutgifter år 2012. Då är inte de allierade i Nato inräknade. Över hela jorden har USA mer än 700 militärbaser utspridda. Från liberaler och Nato-anhängare hör man aldrig någon förståelse för att regimen i Ryssland, som numera – som en följd av Nato-utvidgningen – är helt inringat av USA och dessa allierade, kan känna sig på något sätt hotad eller provocerad.

Annat var det då Sovjetunionen på 1960-talet påbörjade installation av kärnvapenbaser på Kuba. Då stod vi på randen till ett kärnvapenkrig på grund av USA:s sätt att reagera på detta. Men jag tror inte att de okritiska ”USA-vännerna” någonsin kommer att kunna se någon likhet mellan dessa händelser.

De som i likhet med Winnerstig/Weimar är positiva till Nato och USA ser naturligtvis också värdlandsavtalet som en självklarhet. De sa ett flertal gånger att vi bestämmer själva genom regeringen hur vi samarbetar inom ramen för värdlandsavtalet. ”Avtalet är bara till för att rent tekniskt och juridiskt underlätta det”, sa de. För oss som inte ser Nato som ett fredsprojekt utan en militärallians tillsammans med och under ledning av den mest krigiska nationen på vår planet är det självklart att vara emot allt som underlättar varje närmande till detta krigsprojekt.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Nato, värdlandsavtalet, USA

Debatt om värdlandsavtalet med Nato

Militarism, upprustning eller anslutning till militärallianser motiveras alltid med ett ökat hot utifrån. Så var det när Nato bildades – vilket jag beskrivit i tidigare blogg. Idag är det samma sak när frågan om Nato åter är aktuell i Sverige. Då var hotbilden falsk men blev självuppfyllande med kapprustning och terrorbalans. Den är lika falsk idag men hotar på samma vis att återigen bli självuppfyllande.

Den svenska borgerligheten har alltid tyckt att Sverige borde vara med i den USA-ledda militäralliansen Nato. På 1950-talet ville de ju även att Sverige skulle skaffa atomvapen. Men de förlorade dessa strider och under en lång följd av år var detta otänkbart för de flesta svenskar.

Men under senare år har det påbörjats en smygande anpassning till Nato. Sverige har t.ex. stridit under befäl av Nato i Afghanistan (även om detta förnekades i början) och på svenskt territorium har ett flertal gemensamma militärövningar genomförts.

Argumenten för anslutning till Nato är också idag åter mer aggressiva än på länge. De har bemötts på ett bra sätt i den offentliga debatten bland annat av Åsa Linderborg och Jan Guillou med artiklar i AB. Hittills har också regeringen sagt nej till ett fullt medlemskap i Nato. Men det som står närmast på tur är det s.k. värdlandsavtalet. Sverige och Nato undertecknade detta redan 2014. Syftet med avtalet sägs vara ”att underlätta för Sverige att ta emot och ge militärt stöd i kristid och för att stå som värdland för Natoövningar”. Försvararna av detta avtal menar att detta är en rent teknisk fråga. Men det är svårt att hålla med om det då det bland annat stadgas i paragraf 1:20 att ett värdland ska upplåta baser till stöd för Natoledda militära aktiviteter under befäl av Natos ÖB.

För att värdlandsavtalet ska träda i kraft krävs även att riksdagen antar ett antal lagändringar och regeringen ska därför lägga fram en proposition senast den 22 mars.

Flera miljöpartistiska riksdagsledamöter har fört fram en omfattande och grundlig kritik mot värdlandsavtalet, t.ex. i en debattartikel i Aftonbladet. De tog bland annat upp frågan om kärnvapen på svenskt territorium. Trots detta har nu regeringen kommit överens om att skriva på avtalet.

Om du vill veta mer om argumenten kring Nato och värdlandsavtalet så kan du gå till en debatt här i Uppsala mellan anhängare och motståndare till Nato. Den är nu på måndag den 7 mars kl 19.00. Lokal är Drabanten (IOGT) på Bangårdsgatan 13 Uppsala. De som debatterar är:

MAJ BRITT THEORIN (S),

MARIA WEIMER (L),

LARS-GUNNAR LIlJESTRAND (FIB),

MIKEWINNERSTIG (KRIGSVETENSK.AKADEMIEN)

Skärmklipp
Uppsala

Läs andra bloggar om Nato, värdlandsavtalet

Intressant?

Nato-anhängarna fortfarande i minoritet

Så har då det svenska militär-industriella komplexet åter samlats på den konferens i Sälen som organiseras av Folk och försvar. Som vanligt var det knappast folkligt, däremot fullt av olika höjdare inom politik, krigsindustri och militärmakt. Nato-anhängarna försökte naturligtvis att flytta fram sina positioner men avvisades av utrikesminister Wallström som menade att ett medlemskap tvärtemot att öka säkerheten skulle skärpa motsättningarna i vår del av världen. Däremot var hon för att en ”moderniserad, jämställd version av värnplikten återinförs, med både militära och civila delar”. En tanke som jag gärna instämmer i.

Inom alliansen har nu hela gänget kommit ut som hårda Nato-förespråkare. I detta har de kraftigt eldunderstöd från de borgerliga ledarsidorna. Tidigare var det ju bara ”Liberalerna” som hårt drev detta. Moderaterna däremot hade ungefär samma förhållningssätt till Nato-frågan som socialdemokratin till frågan om monarkins avskaffande. Det vill säga att man har det i programmet, men inte pratar högt om det. Reinfeldt gjorde den korrekta bedömningen att det inte fanns stöd för kravet på Nato-anslutning. Men med tappet till SD greps de borgerliga partierna av en ökad desperation som gjorde att man vill profilera sig hårdare. Men enligt en undersökning av opinionsinstitutet Ipsos så har de inte lyckats få med sig väljarna i detta. Fortfarande tycker 50 procent av befolkningen att vi inte ska gå med i Nato medan 34 procent är för och 16 procent är tveksamma. Bland de borgerliga väljarna (inklusive SD) är det en större andel som är för Nato (mellan 46 och 48 procent) medan s-mp har betydligt fler motståndare. Nästan hälften av SD:s väljare (46 procent)är för Nato-anslutning men partiet inskränker sig hittills till att vara för ”partnerskapet” med Nato. I Vänsterpartiet är motståndet mest kompakt. ”Frågan delar alla partier utom V”, som David Ahlin, opinionschef på Ipsos uttrycker det.

Nato-anhängarna kommer knappast vila så mycket jobb behöver göras framöver, t.ex. genom Aktionsgruppen Nej till Nato.

Intressant?

Läsa andra bloggar om Nato

Natos hotbild en självuppfyllande profetia.

Nu under denna sista vecka i maj och en vecka till i juni pågår världens största militära flygövning i Norrland: Arctic Challenge Exercise (ACE). På en tredjedel av Sveriges yta är 115 plan från nio länder i luften samtidigt. USA deltar bland annat med bombflygplanen B52 som är ökända för sina insatser i Vietnamkriget.

Direkt efter ACE startar en annan militärövning. I Östersjön genomförs mellan den 5 – 20 juni Baltops 2015 under ledning av USA och Nato. Där deltar 4 500 man, ett 50-tal fartyg, ett 50-tal stridsflygplan och helikoptrar, en ubåt (polsk), tio stridsbåtar och ett flertalet fordon.

Huvudsyftet med den övningen är enligt Försvarsmaktenatt träna enheters uppträdande i större multinationella styrkesammansättningar som tillsammans kan skapa stabilitet och säkerheten i områden kring Östersjön”.

Den dåliga svenskan är Försvarsmaktens och inte en felskrivning av mig. Men innehållet kan vi ju förstå: flera länder samtränar i Östersjön mot en som inte är med.

Naturligtvis har dessa övningar en direkt skadlig inverkan på både människor, djur och natur. Men allvarligare än det är att övningarna sker inom ramen för militäralliansen Nato.

Att Sverige utan diskussion eller demokratiska beslut knyts allt närmare till Nato gläder en Nato-anhängare som Jan Björklund (FP). Han säger också öppet att det är vad det är fråga om. Mer plågsam och svårförståelig är positionen hos regeringen S+MP. För det en gång fredsinriktade Miljöpartiet måste det vara allra svårast. För socialdemokratin är det en sorglig men bara alltför vanlig taktik. Minns linje två i folkomröstningen om kärnkraft.

Nato-anhängarna menar att det militära hotet har ökat mot Sverige från Ryssland och att det bara är inom Nato som vi kan känna oss säkra. Deras logik är att det då gäller att ”visa muskler” eller som en generalmajor Karl Engelbrektson uttrycker det: ”sända starka säkerhetspolitiska signaler” med den här typen av militärövningar. Björklund och andra framställer det som att Nato-motståndarna antingen är fega typer som inte förstår att man måste försvara sig eller opålitliga typer som går i Putins ledband. Inget av detta känns nytt. För upprustning, anslutning till militärallianser eller startande av krig behövs alltid en fiende. Fienden måste framställas som farlig och aggressiv och de som ifrågasätter hotbilden misstänkliggöras.

En tillbakablick

Resultatet av andra världskriget var att USA som enda makt stod rikt och starkt i världen. Sovjetunionen hade däremot betalat ett enormt pris för kriget. Mer än 20 miljoner människor hade dödats. Framförallt hade männen dött. Av den vuxna befolkningen över 18 år fanns det bara 31 miljoner män jämfört med 53 miljoner kvinnor. I många år efter kriget bars jordbruket upp av kvinnor, barn, gamla och handikappade. Många av dessa 31 miljoner män var alltså gamla invalidiserade och skadade, de unga hade dött. I Sovjet hade arméerna demobiliserats från 11,5 miljoner man till under tre miljoner.

Sovjet  utgjorde alltså inte något reellt hot mot väst på grund av det andra världskrigets enorma förödelse av landet. Ändå framställdes detta Ryssland som ett reellt hot i Trumandoktrinen från 1947 och i motiveringen till Natos bildande 1949. Att ifrågasätta den hotbilden  innebär inte på något sätt en värdering av den sovjetiska regimens karaktär. Bara en bedömning av dess svaghet, inte minst militärt. Det var inte heller förrän efter Natos bildande 1949 som Sovjet åter började mobilisera sin armé. Men denna mobilisering begränsades av den enorma bristen på arbetskraft till 2 miljoner man.

Bilden av hotet från Sovjet blev däremot självuppfyllande. Sovjet svarade genom att rusta upp igen. Och vi fick den vansinniga kapprustningen och terrorbalansen med kärnvapen. Det är militarismens logik.

Men nu då?

När Sovjet kollapsade skulle man kunna tycka att behovet av Nato borde ha upphört. Warszawapakten, som bildades som ett svar på Nato 1955, upplöstes 1991. Men idag är Nato istället en offensiv allians, redo att ingripa militärt i hela världen, utan stöd från varken det internationella samfundet eller internationell lag. Nato utvidgades också österut genom anslutningen av tidigare Warszawapaktsmedlemmar och Sovjetrepubliker. 1999 upptogs Ungern, Polen och Tjeckien som fulltaliga medlemmar. 2004 blev även Estland, Lettland, Litauen, Slovenien, Slovakien, Bulgarien och Rumänien medlemmar i Nato. Nato/USA har mer än 700 militärbaser runtom i världen. Studerar man dem på en karta ser man hur de omringar Ryssland med baser på Grönland, i Nordnorge, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Kosovo, Grekland, Turkiet, Centralasien, Afghanistan, Sydkorea och så vidare.

Nu säger man att Ryssland rustar upp. Det är sant. Men Rysslands militära muskler är små jämfört med USA/Nato. Framförallt bör man precis som efter andra världskriget fråga sig vilken upprustning som kom först. Vems som är ett svar på vems och om denna militära logik är ett sätt att nå verklig fred. Vill vi att vårt land ska vara en del av ett aggressivt militärblock i pågående upptrappning mot en annan militärmakt?

Men Krim då? Putin är väl ändå en hemsk figur. Jo Putin är en hemsk figur. Men när det gäller angrepp och ingrepp i andra länder är han alls inte ensam. Det var inte Ryssland som gick in militärt i Afghanistan, Irak eller Libyen. Och när det gäller upprördheten över ”separatism” och stöd till utbrytare från nationer så är det uppenbart att man antingen glömt Jugoslavienkriget eller bedömer ”separatism” och inblandning utifrån på ett helt annat sätt i det fallet. Är det rimligt?

Nej, vägen till fred mellan folken går inte genom överhetens militärallianser. Istället för konflikter mellan nationer måste vi lösa de sociala konflikterna i respektive land och som i sången Internationalen upprätta de band mellan folken som i den gamla patriarkala texten kallades ”brodersbanden”. Idag vet vi att det inte går utan att systrarna är med.

Intressant?

Läs andra bloggar om Nato, Fred

DN, Aftonbladet

Läs om situationen efter andra världskriget i Deutscher: Kalla krigets myter.

%d bloggare gillar detta: