Ulf Kristersson och ”integrationspolitiken”

Igår fredag verkade det vara klart att Ulf Kristersson bli ny ledare för moderaterna. Stämman då ledare ska väljas är först den 1 oktober. Men som demokratin fungerar i de flesta svenska partier så är nog saken klar.

Jag hör Kristersson intervjuas på radions Ekot under fredagseftermiddagen. På en direkt fråga om han har några ”lik i garderoben” svara han nej. Om det stämmer beror bland annat på hur man ser på vissa lägenhetsaffärer som han ägnat sig åt.

Han blir också självklart utfrågad om förhållandet till SD. Han tycker att det uppstått förvirring om detta förhållande. I sammanhanget säger han en sak som jag hört förut, som får mig att reagera. Han säger ungefär att SD haft sådan framgång därför att de var det enda partiet som tog upp ”problemen med integrationspolitiken”. Det som förändrats är alltså att nu även andra partier gör detta. Det här är inte en för Kristersson eller moderaterna speciell uppfattning. Den har uttryckts och upprepats av ett flertal politiker och dominerande proffs-tyckare. Uppsala-professorn i statskunskap Li Bennich-Björkman sa samma sak i en intervju i SvD i våras:

Någonting ganska radikalt har hänt. En hel del väljare ser att det finns problem med integrationspolitiken och flertalet partier måste tala om de frågorna, som är SD:s frågor.

Är det här en riktig beskrivning?

Som jag skrivit förut många gånger så är det ofta problem med uttryck som används för ofta. De gör att vi slutar fundera ordentligt på vad som menas. Ordet ”integration” verkar vara på väg att bli ett sådant ord.

Integration betyder sammansmältning eller ”förening till en helhet”.

               sammansmältning

Integration betyder att denna process av sammansmältning är ömsesidig. Det betyder inte att den är eller kommer vara konfliktfri. Men den är ömsesidig till skillnad från assimilation, från latinets assimilatio, som betyder ”göra lik”/ ”efterbilda” och innebär en total och fullständig anpassning och underordning.

Förvisso finns det olika problem med den ömsesidiga anpassning som kallas integration, som ska göra att alla människor som bor här kommer in i samhället, på bostadsmarknaden och på arbetsmarknaden. Naturligtvis finns det problem. En sak som diskuterats en hel del är frågan om diskriminerande förhållanden (strukturer) som motverkar integration. Sådana förhållanden finns, tror jag, både i det svenska samhället och bland en del nyanlända. I det svenska samhället finns det till exempel diskriminerande förhållanden på arbets- och bostadsmarknaden. Det finns också traditioner och vanor bland vissa invandrare, t.ex. sådant som begränsar kvinnors frihet, som kan motverka integration.

Men har SD något att säga överhuvudtaget i dessa frågor? Har de på något sätt bidragit med förslag som skulle förbättra integrationen? Nej verkligen inte. SD har varit motståndare till invandring sedan starten, alldeles oavsett hur många som har sökt sig hit. När det gäller dem som trots detta kommit hit är SD för assimilering. Den som förordar assimilering tar ju inte upp ”problemen med integration”. De vill inte alls uppnå några resultat vad gäller integrationen. De vill ju inte alls ha någon integration. De ger dessutom konsekvent en lögnaktig och hatfylld beskrivning av förhållandena i vårt land.  Deras främsta förklaring till alla typer av problem är att människor har kommit till Sverige från andra länder. Den nedrustning av välfärden och de ökade klassklyftor som pågått sedan början av 1980-talet skyller de inte på orättvis eller felaktig fördelningspolitik utan istället på invandrarna.

Att beskriva SD:s rasistiska politik om medfödd ”kulturell essens”, stängda gränser, assimilering och hat mot ”de andra” som att de tagit upp ”problemen med integrationspolitiken”, det är inte bara felaktigt, det är en direkt skönmålning av SD.

Så nog har moderaterna och en stor del av borgerligheten problem när det gäller att förklara sitt förhållande till SD.

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna, sverigedemokraterna, rasism, integration

Ahlstedt/Lagerquist och den hotade friheten

De två Uppsala-moderaterna Fredrik Ahlstedt och Markus Lagerquist publicerade häromdagen en debattartikel i Uppsala Nya Tidning under den braskande rubriken ”Friheten är hotad”. Där angriper de häftigt det försiktiga förslaget till begränsning av vinster inom välfärden.

Högerns propagandastil går igen.

De kör det vanliga tricket att slå på trumman och tala om att valfriheten hotas. Då menar de inte friheten att ta ut vinst utan friheten att välja t.ex. vård eller skola. Men det är ju en total bluff då förslaget till vinstbegränsning inte alls berör frågan om brukarnas val. Nu kan ju Ahlstedt/Lagerquist hävda att inga privata utförare skulle driva dessa verksamheter om de inte kunde ta ut vinst. Men inte heller det är sant. Det finns idéburna utförare som driver sina verksamheter utan vinst. När JB-koncernen gick i konkurs (läs om detta på en gammal blogg) så togs verksamheten över av Stadsmissionens skolstiftelse bland annat i Uppsala. Stadsmissionens skolstiftelse är ickereligiös,  politiskt obunden och driver sina skolor utan vinstuttag.

Sen är det en annan sak att valfriheten också måste diskuteras då den haft negativa konsekvenser som ökad segregering inom skolområdet eller mer ojämlik vård. Men det är en typ av problem som Ahlstedt/Lagerquist inte alls vill eller kan se.

De skriver också att ”borgerligt styrda kommuner har väsentligt bättre skolresultat”. De verkar inte fundera över om det kan finnas andra faktorer än borgerlig politik som ligger bakom dessa bättre skolresultat. En möjlighet vore ju att fundera över den sociala sammansättningen i dessa kommuner och sambandet mellan hemförhållanden och studieresultat.

De målar också en mycket ljus bild av hela utvecklingen på skolområdet med ”pedagogiskt nytänkande” inom friskolorna som även ”bidragit till att göra de kommunala skolorna bättre”.  Hur de får ihop den bilden med de faktiskt sjunkande skolresultaten och allt större skillnaderna inom skolområdet är ytterligare en sak som är svår att förstå.

Jag har tidigare samlat några olika argument kring vinst i välfärden här på bloggen. Läs gärna.

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden, moderaterna

Att skjuta på pianisten eller stämma pianot

Inom fotbollen brukar man ofta byta tränare när det går dåligt för ett lag. Jag vet inte om det finns någon statistik som visar att byte av tränare i de flesta fall leder till att det går bättre för laget. Men många gånger kan det – för en utomstående betraktare – framstå som orättvist att skylla allt på tränaren. Naturligtvis är tränaren en viktig person. Men trots allt avgörs ju resultaten på planen och av spelarna.

Bland politiska partier finns ett liknande fenomen. När det går dåligt byter man ut ledaren eller möblerar om i ledningen. Sådana försök pågår nu inom moderaterna.

Under en lång följd av år har det partiet framstått som mycket centralistiskt och disciplinerat jämfört med arbetarrörelsens partier. Den skenbart mjuke Reinfeldt hade enligt olika rapporter mycket hårda nypor mot avvikare från partilinjen. Men nu går det enligt olika opinionsundersökningar dåligt för moderaterna. De är nere i ett väljarstöd av den storlek som de hade från 1970-talet och fram till 2002. Och nu börjar alltfler moderater öppet och utåt tala om att byta ut partiledaren, bland annat här i Uppsala. ”Vi tror att det är bästa sättet att bryta trenden”, säger man till UNT.

Det alla de moderater som vill byta ut ledaren säger är att partiet har en bra politik men att väljarna inte förstår det för att den inte kommuniceras ut på ett bra sätt.

Så brukar också etablerade journalister fråga och etablerade politiker försöka svara när det går dåligt. Journalisterna undrar då vad partiet har ”gjort för fel” och politikerna försöker svara på det. Ingen säger någonsin att de som röstat helt enkelt tyckte så som de röstade och inte föredrog partiet framför andra. Nej, istället är det något fel på ”kommunikationen” eller förpackningen.

Naturligtvis har  både ledarskap, kommunikation och förpackning betydelse. Något annat vore dumt att påstå. Diskussioner om sådana frågor är viktiga. På aktivist-mediet Synapze tog Jonas Karlsson nyligen upp en sådan diskussion som kan vara intressant för oss på vänstersidan.

När det gäller ledarfrågan så kommer den nog aldrig att vara oviktig för någon typ av parti eller rörelse. Och i en värld som styrs så mycket av medier ökar denna fixering vid ledarna som synonyma med rörelserna ännu mera. Tyvärr!

Men det avgörande måste väl ändå vara politiken? Och när det gäller moderaterna så har det skett en förskjutning av politiken inom moderaterna som inneburit att de närmat sig sd. De flesta potentiella väljare som moderaterna förlorat har också gått till sd och centern? Är det inte naturligare då att tänka att dessa f.d. moderata väljare faktiskt har förstått moderaternas politiska förändring? Antingen har de dragit slutsatsen att centern som ännu markerar mot sd mer representerar deras åsikter. Eller så har de tänkt att de lika gärna kan gå till originalet, alltså sd, om man nu ändå ska ha en konsekvent reaktionär politik.

Affisch från SNF från mitten av 1930-talet.

Reaktionära strömningar – liknande dem som sd representerar – har alltid funnits i och kring det parti som hette Allmänna Valmansförbundet fram till 1952, Högerpartiet till 1969 och därefter Moderata Samlingspartiet. Ola Larsmo berättar om detta i en intervju i ETC och hur det går tillbaka till 1930-talet då det fanns en stor och stark fascistisk organisation i Sverige som hette Sveriges Nationella Förbund, som var närstående Allmänna Valmansförbundet.

Historien upprepar sig delvis när borgerligheten omgrupperar sig.

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna

Kinberg Batras ”kvalitetsargument” missar helheten.

Medan skattepengar fortsätter att rinna ut ur välfärden – och ofta försvinna vidare till olika skatteparadis – så fortsätter den konstiga diskussionen om olika sätt att reglera och kontrollera, men inte stoppa vinstuttagen ur välfärden. Nu har moderaterna gjort ett utspel i vinstfrågan.

På en presskonferens för några dagar sedan sa Anna Kinberg Batra att man ”måste agera skarpare mot de som inte levererar god välfärd”. Moderaterna lägger framen modell som innebär att staten ska kunna säga nej till vinstuttag från privata välfärdsverksamheter om kvaliteten inte är tillräckligt hög.”

SD säger att de instämmer och kommer stödja moderaterna i detta. Civilminister Shekarabi tycker å sin sida att det är bra att ”moderaterna nu erkänner problematiken” men att ”det betyder ingenting om det här bara är ett retoriskt utspel som inte följs av konkreta åtgärder”. Men att ”erkänna” att det finns verksamheter som tar ut vinst som driver en ovärdig verksamhet handlar väl bara om att erkänna fakta. Dessutom missar det att se till helheten.

För oss som är emot vinster i välfärden är de moderata argumenten naturligtvis inte imponerande. Vi tycker ju att alla pengar som går till välfärden ska stanna där. Det gäller även om just den verksamheten inte är dålig. Varenda krona som tas ut i vinst skulle ju ha kunnat användas till att göra något bättre i välfärden. Och i dagens alltmer luggslitna välfärdsverksamheter så är det lätt att se att varenda krona behövs.

Men det här kvalitets-argumentet har en annan brist. Och det är att man inte ser till helheten.

Det spelar ingen roll var det läcker.

Det spelar ingen roll var det läcker.

Hela den skattefinansierade välfärdssektorn måste ses som en helhet. Pengar som försvinner ut från någon del av denna verksamhet är förlorade pengar för sektorn som helhet oavsett om de försvinner ut från en verksamhet där brukarna är nöjda. Dessa pengar skulle ha kunnat användas där behoven är större.

Låt oss ta skolområdet som exempel. Här har friskolorna bidragit till att dränera de kommunala skolorna på resurser. En otrevlig sida av valfriheten är att den sociala segregering som redan ökat i boendet ökat än mer genom det fria skolvalet. Många föräldrar med en högre social position väljer bort den lokala skolan om där finns många barn som behöver extra stöd. Dessa föräldrar till elever som har mindre behov av stöd väljer i högre utsträckning friskolor för sina barn. På många friskolor samlas därför barn som helt enkelt kräver lägre resurs. Verksamheten blir där billigare. Där går det att göra vinst samtidigt som de kommunala skolorna i fattiga förortsområden får fortsätta att slita mot allt sämre odds. Och med mindre resurser än de skulle haft utan friskolans existens. Genom att inte se skolsektorn (eller välfärdssektorn) som en helhet trollar man bort denna problematik.

Därför är det s.k. kvalitets-argumentet otillräckligt.

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden, skolanmoderaterna

Om det plågsamma i att förlora en hundring

Under en lång följd av år har vi kunnat ta del av statistik som visar hur klyftorna ökar i vårt land. Många har fått mer i den egna plånboken genom skattesänkningar. Men mest har de fått som redan hade mest. Klyftorna har ökat. Dessutom har de med de allra lägsta inkomsterna faktiskt fått mindre i plånboken. Och den gemensamma välfärd som de flesta är beroende av försämras som en följd av skattesänkningar, nedskärningar och privatiseringar. Sänkta skatter och ökade kapitalinkomster har bidragit till ökade klyftor, ökad fattigdom och allt större svårigheter för  skola, vård och omsorg.

När de ökande klyftorna uppmärksammades under denna förra regeringen tyckte till och med den dåvarande finansministern Anders Borg att det var illa även om han uttryckte det på ett märkligt vis:

Vi ska ha ett land som håller ihop och det är naturligtvis besvärande om man ser indikationer på motsatsen.

Efter de enorma skattesänkningar som genomfördes av den borgerliga regeringen och de stora problemen för många kommuner att få pengarna att räcka till som vi nu har, så skulle man kunna tycka att en skattepolitik för att utjämna klyftor och få in pengar till välfärden borde vara välkommen.

Igår meddelade också regeringen att man kommer höja en del skatter från januari 1918. Det handlar om förändringar som innebär att ungefär 40 000 fler personer då får betala statlig inkomstskatt och att cirka 13 000 fler personer får betala värnskatt. Det är inte några saftiga påslag. Som mest handlar det om en 100-lapp i månaden och inte ens det för de flesta. Det berör alltså en ganska liten grupp: de som tjänar över 38 000 i månaden. Men de ger ett välkommet bidrag till det gemensamma. Statens intäkter ökar med 1,35 miljarder kronor.

Men när finansminister Magdalena Andersson presenterar förslaget andas hon inte direkt någon entusiasm. Beroende på hur man ser på saken så kan man antingen säga att hon skyller förslaget på eller ger äran för förslaget till Vänsterpartiet. Så här lät det i Rapport:

Ja, det är ett krav som vänsterpartiet drivit, dom har ju drivit en lång rad skattehöjningar och av dom är det det här som dom har fått igenom.

Sen släpps Ulf Kristersson ekonomisk politisk talesperson för Moderaterna fram:

Att regeringen nu  fortsätter att höja marginalskatten för breda inkomsttagare, det är riktigt dålig politik. Det är skatt på utbildning det är skatt på arbetsinsatser. Det är precis motsatsen till Sverige behöver idag.

Ja, Kristersson säger faktiskt ”breda inkomsttagare”. Det är inte jag som skriver fel. ankaMen han syftar nog inte på deras fysionomi. Han menar nog breda inkomstgrupper. Han ansluter till ett vanligt missbruk av ordet ”breda”. De breda inkomstgrupperna tjänar betydligt under 38 000 kr i månaden. Den stora majoriteten tjänar under det beloppet. Det märks ju också av att den här skattehöjningen berör så relativt sett få individer.

Det finns grupper i samhället som lever på sådana marginaler att en minskning med 100 kr i månaden gör deras liv svårare. Men det är svårt att leva sig in i att de som tjänar över 38 000 hör till dessa. Att bli upphetsad över att de som tjänar mer än 38 000 kr i månaden ska tvingas bidra med allra högst 100 kr mer i månaden är inte bara utmanande, det är rent löjeväckande.

Logiken i att anta att höginkomsttagare skulle få mindre lust att jobba av detta samtidigt som man alltid menar att arbetslösa, fattiga eller nyanlända skulle öka sin lust till att jobba med lägre inkomster är också svår att svälja.

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna, vänsterpartiet, skatt

Svenska värderingar

Moderatledaren Kinberg Batra talade i Stockholm på nationaldagen om det som hon kallade svenska värderingar. Hon menade att dessa värderingar är hotade av ”av en del av de som kommer hit från andra länder”. Exempel på sådana osvenska beteenden var till exempel att ”tafsa i folksamlingar” ”eller hota kvinnor på ett asylboende .” Men de svenska värderingarna hotas också avde som inte gör rätt för sig och inte är med och gör sitt bästa i samhället fast de skulle kunna”.svenska värd

Moderatledaren pekar alltså tydligt åt ett håll där fientliga krafter finns bland ”en del av de som kommer hit från andra länder”. Att detta sammanfaller med att moderaterna nu enligt opinionsundersökningar tar tillbaka röster från SD, är knappast någon tillfällighet.

Att allt fler politiker börjar använda de nationalistiska tongångarna är inte heller en tillfällighet. Men finns det något problem med det? Finns det inte reaktionära, bakåtsträvande och kvinnofientliga föreställningar bland en del som kommit från andra länder? Jo, naturligtvis. Men det finns det ju också bland människor som bott i det här landet sedan generationer. Inne på en del flyktingförläggningar hotas kvinnor av andra (manliga) flyktingar. Det är förfärligt, upprörande och måste bekämpas på alla sätt. Men om detta beteende från en del män inne på förläggningarna ska kallas ”osvenskt” vad ska man då kalla beteendet att bränna ner flyktingförläggningar utifrån? Är detta alltför utbredda ”beteende” också ”osvenskt” fast det kanske utförts av människor som är infödda svenskar?

Frågan är helt enkelt vad man tillför genom att kalla de värderingar om demokrati och jämställdhet – som förenar många människor oavsett bakgrund eller födelseort – för just ”svenska”. Jo, man tillför det nationalistiska gift som ställt människor mot varandra alltför många gånger genom historien. När moderatledaren talar om människor som ” inte gör rätt för sig och inte är med och gör sitt bästa i samhället fast de skulle kunna” så bör man ställa sig frågan varför hon bara pekar mot människor som nyss kommit till Sverige och som dessutom ofta har mycket svårt att kunna ”göra rätt för sig” även om de ”gör sitt bästa” för att söka alla jobb som (inte) finns. Varför pekar hon inte också på de rika skattesmitare som i stor utsträckning röstar på hennes eget parti. Dessa rika skattesmitare gör ju verkligen inte sitt bästa i samhället. De vill inte bidra med skatt, trots att de redan har så mycket för egen del och trots att de alltså mycket väl skulle kunna. Jag tror det beror på att moderatledaren inte vill stöta sig med några av sina viktigaste väljargrupper, medan hon däremot gärna bedriver nationell hets riktad mot människor som nyss kommit till Sverige. Sparka neråt, slicka uppåt.

I en artikel i SvD är moderatledaren något mer nyanserad. Där säger hon att ”Många av de värderingar som ligger till grund för vårt samhälle och vår stat har Sverige gemensamt med andra länder ”. Men varför då kalla dem för just ”svenska”? Att en majoritet av medborgarna i Sverige är överens om vissa grundläggande rättigheter reglerade bland annat i lag stämmer. Det är sådant som bidrar till att dessa förhållanden kan upprätthållas utan användande av våld. Men såväl maktförhållanden som värderingar, lagar och rätt förändras ständigt. Att vid ett givet tillfälle fixera dessa värderingar som svenska är att bortse både från den kamp som föregått dem och den kamp som fortfarande förs kring dem. Det bidrar inte heller till någon ökad klarhet om hur vi ska ta itu med olika frågor. Istället för att diskutera sakfrågor och lösningar bidrar det istället tillsammans med utpekandet av nyanlända till att grumla sikten och stärka falska motsättningar i samhället.

Det blir också lite lustigt när moderatledaren dessutom i den ovan citerade SvD-artikeln skriver att ”Decennier av jämställdhetskamp har gjort oss till ett av världens mest jämställda länder”. Jovisst men moderaterna och dess föregångare Högerpartiet hör till dem som bidragit minst till denna utveckling. De hörde ofta istället till motståndarna. Att de då efter decennier av feministisk kamp låtsas som om de alltid ”varit med” och dessutom kallar kampens framgångar för svenska är direkt ohederligt, på samma sätt som när man försökte skriva om den egna historien kring motståndet mot rösträtt eller stödet till Apartheid-regimen i Sydafrika.

Tommy Svensson 1994

Tommy Svensson 1994

Fotboll och ”svenska värderingar”

Som många andra i detta land följer jag som en liten pojke det pågående fotbolls-EM. Njuter av spanjoren Iniestas dribblingar och precisa passningar och förtvivlar över det svenska landslagets svaga insats i matchen mot Irland. För hejar på Sverige gör jag ju. Men det är inte en värdering, bara en vana. Och idrottens nationalism är en ganska oskyldig form så länge den inte urartar som i bataljen mellan engelska och ryska supportrar. Men eftersom jag nu skrivit här om värderingar så kan man fundera över värderingar kring fotbollen, till exempel när det gäller tränarnas klädstil.

Erik Hamrén

Erik Hamrén

Jämför stilen hos Hamrén med tidigare tränare som Tommy Svensson. Här har det skett en förändring över tid. Det har skett en anpassning av hur svenska tränare ser ut till en klädstil som man haft i södra Europa så långt jag kan minnas. En förändring i Sverige från mer jämlik (med spelarna) träningsoverall-stil till stiliga kostymer. Här kan man naturligtvis också prata om värderingar. Men var det den gamla klädstilen som var ”den svenska”? Och vilken klädstil föredrar Kinberg Batra på en landslags-coach?

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna

svenska värderingar

 

DREV

Ett drev kan vara en mekanisk anordning i formdrev bild av kugghjul som griper in i varandra. Det kan också vara de människor och hundar som vid jakt driver ett villebråd mot jägaren.

Men de senaste åren har det fått en ytterligare betydelse. Det syftar då på att journalister och medier driver någon eller några framför sig på ett jaktliknande sätt i samband med något som uppfattas som en skandal.

Vad vi uppfattar som drev, eller vad vi tycker om dem, beror naturligtvis på våra åsikter. En del drev känns rätt futtiga tycker jag. Eller åtminstone väldigt överdrivna i förhållande till frågor som verkligen påverkar de flesta av oss.

Ett drev som jag verkligen saknar är ett ordentligt drev som riktas mot dem som stulit så mycket från oss andra så att vi verkligen drabbas av det. Nästan alla vi andra. Om vi haft de pengar som stals bara under ett år så skulle vi enligt SVT till exempel ha kunnat betala skolgång för 76 000 mellanstadieelever, med allt inräknat – lärare, lokaler, skolböcker och lunch. Eller vi skulle för de under ett år stulna pengarna ha kunnat betala 19 000 undersköterskor i äldreomsorgen.

Deras stöld har alltså påverkat alla oss andra och försämrat vår gemensamma välfärd. De har förstört för våra barn och för våra gamla. Det borde väl förtjäna ett riktigt ordentligt drev? Jag talar naturligtvis om de skattesmittare som avslöjats som en följd av att Sverige tecknat nya avtal om bankinformation med ett 40-tal länder runt om i världen. Nya regler har gjort det ­lättare för Skatteverket att sätta fast skattesmitare. Enligt skatteexperten Torsten Fensby handlar det om ungefär 500 miljarder kronor som gömts undan i olika så kallade skatteparadis. skattesmitare

Men dessa skurkar behandlas på ett sätt som kriminella från samhällets lägre skikt sällan är med om. När det var risk för att deras kriminella verksamhet skulle avslöjas beslutades det om något som kallas ”själv­rättelse”. Skurkarna kunde begära självrättelse i sina gamla deklarationer för att slippa straff. Och straff ville dom naturligtvis slippa. 9800 ansök­ningar om självrättelse från samhällets toppar kom in. Men då dyker de samtidigt upp där i offentligheten. Den ena höjdaren efter den andra. Det är adel, kapitalister och kända borgerliga politiker. Sådana som är närstående kungahuset som Marianne Bernadotte, Agneta Kreuger eller finansmannen Fredrik Gottlieb. Adel som makarna Trolle-Wachtmeister. Finansmän som Investors Gunnar Brock (190 undangömda miljoner) eller Karl-Adam Bonnier (80 undangömda miljoner). Men också två moderater som samtidigt som de smet från skatt satt i riksdagens skatteutskott: Walburga Habsburg Douglas och Marianne Kierkemann. Och en f.d. KD-riksdagsman: Otto von Arnold som smet från skatt när han satt i riksdagen (och beslutade bland annat om skattefrågor).

Ett verkligt skurkgäng, men med efternamn ganska annorlunda ”vanliga” kriminella. Efternamn som vittnar om gammal överklass och att klassamhället inte är så rörligt som viss liberaler påstår.

Behandlingen av dessa skurkar är som en mild västanfläkt jämfört med behandlingen av många andra som hetsats i medier på senaste tiden. Men den är framförallt mild om man jämför samhällsskadan som de åstadkommit jämfört med den som en del andra som utsatts för drev åstadkommit. Och om det är svårt att klämma åt den riktiga överklassen, som ju har en speciell förmåga att gömma sig när det passar, så skulle väl stormedierna åtminstone kunna klämma åt moderaterna lika mycket som man gjort med andra partier. Dessa skattefuskande moderater satt ju alltså i skatteutskottet samtidigt som de gömde sina miljoner. Det är väl ungefär som en präst som stjäl ur kollekten.

Sätt igång drevet.

PS: En stund efter att jag postat denna blogg läser jag en utmärkt artikel av Sverker Olofsson i News 55 i liknande ämne. Läs den.

Intressant?

Läs andra bloggar om skattefusk, skatteparadis, moderaterna

 

%d bloggare gillar detta: