Moderaterna, hoten och den ”nationella identiteten”

Den 24 november skrev moderatledaren Ulf Kristersson ett inlägg på DN-debatt om att det som han kallar ”islamism” är ett ”allvarligt hot mot vårt sätt att leva i Sverige”. Per Sundgren som är f.d. kulturborgarråd (v) och initiativtagare och ordförande för Stiftelsen Jämlikhetsfonden skickade in en replik som DN inte ville ta in. Detta är Per Sundgrens replik som publiceras här på bloggen med hans tillåtelse:

Den politiska islamismen hör inte hemma i Sverige, skriver Ulf Kristersson  på DN-debatt. Jag kan bara hålla med. Om detta är alla partier i Sverige rörande överens. Ändå har det blivit en stor debattartikel. Visst, det går säkert att göra mer för att effektivisera motståndet mot politisk islamism och annan politisk extremism, som inte borde höra hemma någonstans. De terrordåd som skett i Frankrike och Österrike kan inte nog fördömas.

Ändå är det något som skaver. Det finns ju i vår värld idag flera allvarliga hot, både mot vår existens och mot vårt politiska system. Vilket hot man väljer att rikta blicken mot är ett val. I Europa idag finns inget reellt hot om ett islamistiskt maktövertagande. Däremot finns ett mycket reellt hot från den högernationalism som i Sverige representeras av Sverigedemokraterna. I länder som Polen och Ungern har den redan tagit makten och håller på att efter bästa förmåga montera ned demokrati och rättsstat, bland annat genom att just nu blockera EU-budgeten. Även i flera andra länder är den ett reellt hot mot den demokratiska ordningen.

Orban, Ungern

Men för Kristersson är det i detta läge viktigast att markera mot islamism. På detta område tävlar han med Sverigedemokraterna om att vara det mest islamkritiska partiet. Här finns kanske röster att vinna, samtidigt som ett politiskt samarbete underlättas.

Detta närmande till sverigedemokratiska positioner är också tydligt i det förslag till nytt idéprogram som lagts fram av Moderaterna. Det partiprogram som antogs under de framgångsrika Reinfeldtåren ska nu förpassas till sophögen när partiet åter intar mer traditionellt konservativa ståndpunkter i frågor som gäller migration och kriminalitet och betonar värdet av kristendom och familj.

Av särskilt intresse är härvidlag att studera den idéskrift från programgruppen som fått komplettera programförslaget. Här konkretiseras det som är vagt i programförslaget. Flera sidor ägnas åt att förklara vad det innebär att vara svensk. Under kapitelrubriken ”Ett uppvärderat medborgarskap” finns underrubriken ”Att vara svensk”.

Hittills har Sverigedemokraterna varit det enda svenska riksdagsparti som ägnat utrymme åt att diskutera svenskhet. För övriga partier har det varit en icke-fråga. Är man medborgare i Sverige är man svensk. Men nu har Moderaterna hakat på Sverigedemokraterna. Svenskhet har blivit det villkor som måste uppfyllas för att integrationen ska fungera och kunna leda fram till medborgarskap. ”Svenskhet bidrar till gemenskap och kan användas som ett inkluderande kitt gentemot nyanlända.”

Det ska framför allt inte vara för lätt att bli svensk medborgare. Det handlar om att stegvis kvalificera sig genom att ha varit länge i Sverige, kunna språket, ha kunskaper om Sverige, kunna försörja sig och leva hederligt. Ja, ”medborgarskapet utgör symbolen för svenskheten”. Att vi svenskar inte har känt oss tillräckligt svenska framställs som ett problem. Det har försvårat den inkludering av flyktingar och invandrare som förutsätter en ”nationell identitet”.

Sverigedemokraternas krav är något mer långtgående, och vissa skillnader finns, men i allt väsentligt är de båda partierna överens. Det räcker inte längre med medborgarskap för att vara svensk. Det krävs en nationell identitet. Moderaterna ansluter därmed till det tänkande som är helt centralt inom den europeiska högernationalismen. Här ingår också som en viktig pusselbit angepp på islam och  islamism.

Per Sundgren, f d kulturborgarråd (v)

Moderaternas nya idéprogram – ett tecken i tiden.

Yngve Holmberg partiledare 1969

Det parti som kallar sig moderaterna  bildades 1904 som Allmänna valmansförbundet, senare högerpartiet. I 41 år (sedan 1979) har moderaterna varit det största av de borgerliga partierna med en höjdpunkt i valen 2006 och 2010 med Reinfeldt som partiledare. Men så har det inte alltid varit. Under den radikaliseringsvåg som pågick i Sverige och många andra länder från mitten av 1960-talet och ett decennium framåt låg partiet kring 11 – 15 %. Ett av uttrycken för hur radikaliseringsvågen påverkade även det gamla högerpartiet var att man år 1969 bytte namn till Moderata Samlingspartiet. Synonymer till moderat är: måttfull, sansad, hovsam, återhållsam, skälig, måttlig, försiktig. ”Måttfullt konservativ” var väl tanken då 1969.

Nu har partiet kommit ut med ett nytt idéprogram. Idéhistorikern Per Sundgren gör i ETC en mycket intressant och förtjänstfull genomgång av moderaternas olika partiprogram genom historien. Han jämför, analyserar och sätter in det senaste programmet i sitt sammanhang.

Sundgren inleder med att påpeka att moderaterna haft problem med sin historia som då de i 2011 års program lögnaktigt hävdade att de gått i spetsen och drivit på för kvinnlig rösträtt och motstånd mot apartheid.

Vissa propagandagrepp står sig

Partiets rötter går tillbaka till ett parti som representerade den rika minoriteten och såg den allmänna och lika rösträtten som ett hot och ville värna fosterlandet ”mot socialdemokraternas och den radikala vänsterns ständigt fortgående upplösningsarbete.” Sundgren visar hur partiet utifrån denna kärna sedan anpassat sig i de program som kom 1919 och 1934 och med en ”delvis ny ton 1946” då ”samhällssolidaritet” och ”reformpolitik” framhålls som positiva värden. 1969 märks ännu mer av förändring. Det var en tid då både centerpartiet och folkpartiet antog program som starkt betonade behovet av social och ekonomisk jämlikhet:

Utan att ordet jämlikhet uttalas i 1969 års program är det ändå tydligt att jämlikhetsfrågan inte kan förbigås. Således föreslås att medinflytandet på arbetsplatserna ska stärkas och att det personliga förmögenhetsägandet ska spridas, men detta självklart inom ramen för det befintliga ekonomiska systemet. Kravet på ökad jämlikhet, som nu är starkt inom arbetarrörelsen, möts med ett krav på egendomsspridning i form av vinstandelssystem.

Utvecklingen i mer liberal riktning och bort från och en del traditionellt konservativa positioner, fortgår med 1978 års idéprogram:

…..som har ”synen på varje människa som unik och likvärdig” och med frihet att välja som en viktig utgångspunkt. Det enskilda ägandet är grunden, men ägandet ska kunna förenas med välfärd och social rättvisa. Facklig organisering och medinflytande är viktiga delar i den socialt styrda marknadsekonomi som Moderaterna förespråkar.

Detta blir enligt Sundgren ”än tydligare i programmet från 2001 som tar sin utgångspunkt i den globalisering som förändrat världen. Den är inriktad på samarbete och mer solidarisk än ”den stängda och nationella världen”. I det moderata partiprogrammet riktas nu kritik mot den nationalism som länge utgjorde partiets ideologiska grund.

2011 års idéprogram skrevs i ett helt nytt politiskt läge. Och här kan vi verkligen tala om förvandlingsnummer:

Moderaterna är inte längre ett oppositionsparti utan ett regerande statsbärande parti. Partiet för dem som ägde har omvandlats till det ”enda arbetarpartiet”. I denna omvandling spelar språket en helt avgörande roll. Med begrepp och värdeord som arbetslinjen, frihet, trygghet, välfärd, rättvisa och solidaritet, sedan länge främst förknippade med arbetarrörelsen, vill man ge bilden av ett parti som ideologiskt förnyat sig. För att åstadkomma detta måste den moderata historien skrivas om. Partiet är inte längre ett historiskt konservativt parti som bildats för att organisera motståndet mot arbetarrörelsen utan ett parti som bildats för att sprida upplysningens idéer och bekämpa odemokratiska idéer. Grunden för det svenska välfärdssamhället utgörs helt enkelt av ett moderat idéarv med rötter i upplysningen. ”Våra starkaste traditioner och värderingar kommer från upplysningstidens uppbrott mot överheter och dogmer och den starka tilltron till människan och dennes förnuft.” Det var ju precis tvärtom, men att denna bild av partiets historia inte har något stöd i forskningen har uppenbarligen inte bekymrat de moderata historieskrivarna.  

Men nu har programmet från 2011 ”blivit en belastning”:

Historien är dock fortfarande ett problem, som man försöker lösa genom att skapa en ny historia, liberalkonservatismens. Detta relativt nya begrepp anses nu stå för en tradition och ett moderat idéarv. Det är ju riktigt att det i Högerpartiet och dagens Moderaterna finns en spänning mellan en konservativ och en liberal pol. Men det är också sant att dessa traditioner ursprungligen stod skarpt och uteslutande emot varandra. Att liberalkonservatismen finns som en etablerad tradition återstår att visa. Upplysningstänkandet är förvisso en viktig del av en liberal tradition, men att, som görs även i detta nya program, hävda att det är en viktig del av en moderat tradition har knappast stöd i den historiska forskningen.

Det är stora förändringar på nio år med det nya programmet:

Den välfärdsstat som hyllas i programmet från 2011 har nu åter främst blivit ett problem.”

Den ekonomi som 2011 var en ´social marknadsekonomi´ har nu blivit rätt och slätt ´marknadsekonomi´”.

2020 är det åter dags att hylla nationen. Det är nationalstaten som utgör ”grunden för vårt styrelseskick”.

Invandringen är ett problem. Den bör begränsas. Den är ”ogenomtänkt” och har skapat en ny etniskt baserad ”kollektivism”, med vilket avses de muslimer som invandrat eller flytt till Sverige. Här finns en mycket tydlig skillnad jämfört med 2011 års program, i vilket svenskheten är en identitet som invandraren kan tillägna sig genom att leva här. Mångfalden är rent av en konkurrensfördel. ”Integrationen bygger på ömsesidig nyfikenhet.” I direkt polemik mot denna ståndpunkt slår 2020 års program fast ”att integration inte är en dubbelriktad process.” Den som kommer till Sverige har ”en skyldighet att bli en del av vårt samhälle”, men det ska inte vara lätt att bli svensk medborgare.

2011 betonades vikten av ”att hellre fria än fälla”, att enbart straffen inte gör samhället tryggt och att strängare straff, fler lagar och poliser inte automatiskt gör samhället tryggare. 

Trygghet skapas genom att förebygga, och minska de faktorer som ligger till grund för brottslighet, värna brottsoffren och tillhandahålla rehabilitering”. Också 2020 framhålls att kriminella ska ges en möjlighet att komma tillbaka, men nu är det framför allt vikten av straff som betonas. ”Grova brott ska leda till stränga straff och kännbara skadestånd.”

Sundgren konstaterar att ”Denna förflyttning högerut innebär förstås att dagens Moderaterna kommer att ha mycket lättare att komma överens med Sverigedemokraterna. Något tydligt avståndstagande från den högerpopulism som Sverigedemokraterna står för finns inte heller i programmet.”

Sundgren avslutar:

I ett historiskt perspektiv talar det mesta för att idéprogrammet från 2011, antaget under de framgångsrika Reinfeldtåren, kommer att framstå som en avvikelse. Nu är ordningen återställd.

Om att ”tvätta” eller förhålla sig till SD och högern

Vi lever i en politiskt märklig tid. En tid, där förhandlingar och allianser vi inte förut sett, till och med påverkar den svenska statens budget. Socialdemokraterna och Miljöpartiet regerar sedan ett år i minoritet med stöd av Liberalerna och Centern på grundval av ett reaktionärt 73-punktsprogram, den s.k. Januariöverenskommelsen. Björklund – den förre ledaren för Liberalerna som var med och förhandlade fram detta program – menade till och med att det innehöll ”mer borgerlig politik än vad alliansregeringen genomförde på det ekonomiska området”. Det var tyvärr en riktig beskrivning.

Moderaterna och Kristdemokraterna  tappade genom detta kontakten med sina gamla allianskompisar. De närmade sig istället ytterligare Sverigedemokraterna både i retorik och i praktisk handling. Samtidigt som M+KD alltså gick åt höger kritiserade de emellanåt Januariöverenskommelsen från en position som skulle kunna kallas vänster. Det gällde till exempel kritik mot skattesänkningar för de rika eller underskotten i välfärden. Det var visserligen en falsk och hycklande kritik men ändå en position som blev möjlig på grund av det extrema innehållet i Januariöverenskommelsen.

Vänsterpartiet som inte röstade för denna regering eller de 73 punkterna i den s.k. Januariöverenskommelsen släppte ändå fram regeringen genom att lägga ned sina röster. V:s riksdagsgrupp gjorde detta trots att Januariöverenskommelsen också innehöll en skrivning om att överenskommelsen innebar ”att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”. Med tanke på denna skrivning och med tanke på att riksdagen idag har en mer reaktionär majoritet än vad den haft på hundra år verkade det naturligt att Vänsterpartiet då verkligen skulle stå utan inflytande i riksdagen. Själv tänkte jag (och skrev) att nu blir arbetet utanför riksdagen i opinionsbildning och rörelser definitivt det viktigaste.

Men Vänsterpartiet blev inte helt utan inflytande. Splittringen i den traditionella borgerligheten och det faktum att Januariöverenskommelsen var så långt åt höger gav några möjligheter för Vänsterpartiet. Hittills har partiet i riksdagen:

  • lyckats stoppa utformningen och takten i den nedmontering av Arbetsförmedlingen som regeringen påbörjade när de följde punkt 18 i Januariöverenskommelsen.
  • fått staten att tillföra 7,5 miljarder till välfärdssektorn.

Kruxet och det märkliga med detta är bara att det skett på grundval av förhandlingar med högerpartierna (M+KD) och med röststöd från SD.

 

Vad var det som hände?

Att det är en kris inom välfärden som innebär att det skulle behövas mycket mer pengar till kommuner och regioner framstår som allt tydligare för de flesta. Inte ens de mest rabiata skattesänkare kan undgå att se eller förhålla sig till det. Eftersom regeringen lägger långtifrån tillräckligt på välfärden dök det därför upp en del olika tilläggsförslag till statsbudgeten. Detta har tidigare, i ett annat politiskt landskap antingen inte förekommit för att regeringarna hade majoritet eller betraktats som fel för att det ”störde budgetprocessen”. Men sedan ett antal år har både borgerliga och socialdemokratiska regeringar ”drabbats” av att den normala ”budgetprocessen” störts av tilläggsförslag från oppositionen. Ingen har gillat det i regeringsposition. Men ingen har heller tvekat att använda sig av det i opposition. När både Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna nu kom med olika tilläggsförslag poängterade statsminister Löfven även denna gång att ”oppositionspartiernas agerande inte är förenligt med budgetprocessen”.

Partierna hade både olika bud och olika förslag till finansiering. Moderaterna ville ge tre miljarder extra till välfärden. De fick stöd för detta av Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna påstod sig vilja ge 6,7 miljarder men finansierade det med olika typer av nedskärningar som gjorde att deras siffra var lika falsk som partiledaren själv. Vänsterpartiet krävde 10 miljarder. I detta läge kom nu regeringen fram med 5 miljarder extra till välfärden. Man skulle kanske kunna säga att de störde den egna budgetprocessen? Samtidigt var det ju en listig summa: mer än moderaternas men mindre än Vänsterpartiets.

Slutresultatet blev att Vänsterpartiet fick med Moderaterna och Kristdemokraterna på att höja regeringens 5 miljarder med ytterligare 2,5 miljarder, alltså summa 7,5 miljarder extra till välfärden, vilket i omröstningen stöddes även av Sverigedemokraterna. Långt från vad som behövs men ändå ett litet steg åt rätt håll. Och detta utan att biståndet eller investeringsstödet till hyresrätter naggades så som moderaterna själva först önskat.

 

Men kruxet?

Att regeringens borgerliga stödpartier är arga är begripligt. I Agenda hann centerns vikarierande partiledare Anders W Johnson både prata om ”ordning och reda i budgetprocessen” och att detta var ett ”antiborgerligt sabotage”. Han använde sig också ett flertal gånger av greppet att tala om hur Vänsterpartiet nu fått inflytande, vilket naturligtvis stör.

Från socialdemokratins och regeringens sida har greppet istället varit att kritisera Vänsterpartiet för samarbete högerut och för att ta röststöd av SD.

Men det finns också kritiska vänsterröster. På samma sätt som det fanns många inom Vänsterpartiet som tyckte att man (tillsammans med M+KD+SD) skulle rösta mot en regering grundad på Januariöverenskommelsen så finns det kritiker även mot detta agerande. En av dessa kritiker är Rosanna Dinamarca. Hon skriver i en debattartikel i Aftonbladet att Vänsterpartiet nu ”varit med och hjälpt till att tvätta SD”. Hon påpekar helt riktigt att det inte är ”av välvilja för V eller av omsorg för välfärden som M och KD är beredda att gå ihop med V. De har varit ansvariga för att slakta den under sin tid i regeringen och i sina positioner ute i kommuner och regioner”. Det stämmer naturligtvis. Dinamarca menar att M+KD gör dessa eftergifter ”för att legitimera sitt närmande till SD”. Det stämmer nog också, även om jag kan tänka mig även andra opportunistiska skäl. Men Dinamarca menar att Vänsterpartiet låter sig utnyttjas i detta spel och att det enda alternativet nu är ”ett extra val eller att stilla bida sin tid till nästa val”. Jag håller inte med henne här.

Om röststöd för egna bra förslag från andra partier som man ogillar alltid innebär att man ”tvättar” dem så innebär väl även uppgörelser inför omröstningar att man ”tvättar”. Det innebär väl i så fall att även M+KD ”tvättats”. Men det innebär också att Vänsterpartiet aldrig skulle kunna gå fram med några bra förslag ifall de får stöd av högerpartier. Och sådant kan som vi sett hända i vår märkliga tid.

Att traditionella borgerliga partier förhandlar med Vänsterpartiet för att få igenom krav som de annars inte skulle stödja (och dessutom innebär mer pengar och annan finansiering än deras egna utgångsbud) och att de gör det i motsättning till andra borgerliga partier är naturligtvis mycket speciellt. Med partier av SD:s typ är det däremot lite annorlunda. Högernationella eller fascistiska rörelser har alltid i sina program också haft sådana krav som kunnat beskrivas som ”vänster”. Det Tyska Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (NSDAP) hade under hela sin existens från 1920-talets början till slutet på Andra Världskriget ett 25-punktsprogram som innehöll tydliga rasistiska krav som riktade sig mot ”icke-tyskar”. Men det innehöll också sådant som krav på en ”storskalig utbyggnad av åldringsvården”(punkt 15) eller åtgärder för att höja folkhälsan och förhindra barnarbete (punkt 21). SD är också ett parti som alltid velat framstå som att de står på folkets sida mot eliten. Det är en helt falsk bild. Inte bara därför att stora delar av befolkningen på etniska grunder utesluts ur denna ”folkkategori” utan också för att partiet allt tydligare utvecklat en ekonomisk politik som gynnar den ekonomiska eliten av kapitalägare och höginkomsttagare. SD var också (innan de frotterat sig med  olika lobbyister) motståndare till vinster i välfärden. Om de hållit fast vid detta, skulle Vänsterpartiet då inte rest detta krav i riksdagen för att det då kunnat få stöd av SD?

Till skillnad från andra partier i riksdagen har Vänsterpartiet inte närmat sig SD:s politik en millimeter. Däremot har partiet genom att utnyttja märkliga sprickor inom borgerligheten kunnat få igenom politik (pengar) till välfärden som annars inte genomförts.

Det tycker jag verkar bättre än att, som Dinamarca skriver, ”stilla bida sin tid till nästa val”. Och om utgångspunkten ska vara den bisarra linjen att aldrig driva några krav som ”riskerar” att få stöd från SD då borde ju även linjen att fälla regeringen eller framkalla nyval vara utesluten. Inte heller detta kan ju ske utan röststöd från SD.

Att det däremot knappast kommer finnas mycket utrymme för den här typen av politiskt spel genom splittring av borgerligheten framöver är en annan sak. Vi har trots allt en kompakt högermajoritet i riksdagen. Men vem vet? Vi lever i en svår och svårbegriplig tid.

Frihet och mera klöver för alla?

Så bestämde sig då Annie Lööf och centerpartiet. Avskyn för den typ av regleringar och omfördelningar som är till nytta för arbetare och låginkomsttagare var trots allt större än avskyn för en regering och budget som tar stöd av SD. Enligt Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg fick Lööf ”nästan allt hon pekade på, men krävde mer.” Tydligen var Löfven beredd att gå med på både ”borttagen värnskatt redan nästa år, höjda försvarsanslag och marknadshyror i nya bostäder”, ja till och med diskutera ”turordningsreglerna i Lagen om anställningsskydd….bara parterna på arbetsmarknaden var med på tåget.” Det är beklämmande att ta del av. Men det räckte alltså inte för Lööf.

Det är svårt att tänka sig annat än att vi får en högerregering eller nyval nu. En högerbudget kommer vi tydligen få i alla fall, då de partier som kallar sig liberala kommer släppa fram en M+KD-budget. Med stöd av SD kommer denna budget då att få majoritet i riksdagen. För som Jimmie Åkesson nöjt konstaterade: ”det som skulle göra det svårt för oss finns inte med.”

Det är alltid lika märkligt att ta del av borgerliga politikers sätt att förpacka den egna politiken. Eftersom den politik som de står för egentligen gynnar en mindre del av befolkningen måste den torgföras som att den handlar om frihet eller ”liberalisering”. En socialist kan erkänna att det finns konflikter. Att en annan fördelning innebär att en del som har mer också borde avstå mer. Att det som är ökad frihet för några kan innebära minskad frihet för andra. Men så gör inte de borgerliga, av naturliga skäl. För dem gäller det istället att framställa den egna politiken som att den gynnar alla. I den mån det finns konflikter så är det inte mellan olika grupper som hyresgäster och fastighetsägare eller lönarbetare och arbetsköpare utan bara något som rör sig i idéernas värld. En strid om den bästa lösningen ”för alla”.

Så är det också när M+KD lägger fram sina skatteförslag. Som alltid upprepar de mantrat om att det ska löna sig att arbeta, trots att det till exempel finns statistik som visar att gapet mellan löneinkomst och sjukbidrag ökat, se denna bild från Ekonomistas:

Deras förslag till skattesänkningar innebär att statens inkomster minskar med 20 miljarder. Det ska bland annat ske genom att brytpunkten för att betala statlig skatt höjs från 40 600 kr till 42 000 kronor i månaden. Det är då viktigt att tänka på vad de flesta av oss tjänar. Enligt SCB var medianlönen i Sverige 2017 30 000 kronor i månaden. Det är alltså inte den genomsnittliga (medel)lönen (den är 33 700) utan ”den mittersta lönen i en grupp löner som sorteras i storleksordning från den lägsta till den högsta.” De flesta av oss kommer alltså inte ta del av denna skattesänkning. Sen vill M+KD också genomföra ett ytterligare s.k. jobbskatteavdrag. Enligt detta ska ”alla som arbetar få sänkt skatt med upp till 210 kronor i månaden.” Jag tror att det här är viktigt att ta fasta på just orden ”upp till” eftersom skattesänkningen naturligtvis kommer att vara lägst för dem med lägst inkomster.

Att M och KD framställer sina förslag som skattesänkningar för alla är ju bara vad som vi kan vänta oss. Så gör de alltid. Mer sorgligt är att journalister och media så okritiskt återger deras propaganda utan att granska den.

 

 

 

 

 

”Lika för alla”?

Yngve Holmberg då moderaterna ömsade skinn

Sedan riksdagsvalet 1979 har moderaterna varit det största av de borgerliga partierna. Så har det inte alltid varit. Under den radikaliseringsvåg som pågick i Sverige och många andra länder från mitten av 1960-talet och ett decennium framåt låg de kring 11 – 15 %. Ett av uttrycken för hur radikaliseringsvågen påverkade även det gamla Högerpartiet var att man då bytte namn till Moderata Samlingspartiet.

Från valet 1979 seglar moderaterna upp som det största borgerliga partiet med 20 %. Kring denna nivå låg de sedan ända till 1998. Men i valet 2002 ramlade de ner till drygt 15 %. Under Reinfeldt sker därefter det stora språnget och man når nivåer man aldrig tidigare nått med 26 % (år 2006) och 30% (är 2010). Sedan förra valet ligger de på ungefär samma nivåer som under 1980 och 90-talet. Nu har de fått konkurrens inte av liberaler eller centerpartister utan av ett parti på deras egen högerflank. Det har kommit att påverka partiets politik.

 

En annan ton

Moderaterna har haft det som de kallar för ”Sverigemöte” i Göteborg. I tidningen läser jag att de nu ”skärper tonen mot hedersförtryck”. En del av er som läser det här kanske då tänker att jag är en sån där mesig vänsterliberal typ som inte vill bekämpa hedersförtryck. Innan jag fortsätter här vill jag därför bara länka till en del av vad jag själv tidigare skrivit i detta ämne (hedersvåldet, begreppet kultur) men också till en artikel av Arash Gelichkan som bemöter beskyllningarna mot vänsterpartiet för att vara mesigt i denna fråga.

Men åter till moderaterna. De skärper alltså tonen. Och jag tror det är riktigt att säga att det framförallt handlar om just tonen. När moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson talar om detta ämne så säger hon enligt TT bland annat så här:

Era värderingar hör inte hemma här.

Fundera över den formuleringen. En person som är för demokrati, jämlikhet och jämställdhet borde väl vara för att alla former av hedersförtryck bekämpas överallt i världen? En sådan person har också förmågan att se att det finns olika former av förtryck mot kvinnor, att det alltid funnits och fortfarande finns även i vårat land och att det inte bara är något som kommit hit. Men den som vill lägga sig nära den sverigedemokratiska synen på förtryck mot kvinnor lägger istället betoningen helt och hållet på plats istället för på förtrycket i sig. Det är bara några som kommer hit med värderingar som alls inte på något sätt har funnits här. Deras värderingar ”hör inte hemma här”. Men den som säger att hedersförtryckande värderingar inte hör hemma här den säger samtidigt att de då ”hör hemma” någon annanstans. Istället för en global kamp mot dessa värderingar där vi förenas över alla sorters gränser (geografiska, kulturella, religiösa och så vidare) så betonar man skillnaden utifrån nationalistiska utgångspunkter. Skulle de ha uttryckt sig så för fem år sedan?

 

”Lika för alla”

Partisekreteraren Gunnar Strömmer presenterade moderaternas partislogan i valet: ”lika för alla”. Strömmer understryker enligt TT att det ”inte handlar om vänsterns jämlikhet”, som om nu någon skulle ha trott det. Enligt Strömmer innebär vänsterns syn på jämlikhet att det ska bli ”lika utfall för alla” och att ”alla ska stöpas i samma mall”. Att argumentera med hjälp av en sådan löjlig vrångbild är inte imponerande. Att dessa argument är vanliga högerargument mot olika krav på jämlikhet eller minskade klassklyftor innebär inte att de är sanna. Jag känner inte till några alls inom vänstern som anser att det ska vara exakt lika för alla eller att alla ska vara ”stöpta i samma mall”. Hur det senare skulle se ut har jag till och med svårt att föreställa mig. Däremot är det en vanlig vänsteruppfattning att just för att vi är olika och har olika resurser så behöver resurser fördelas så att möjligheterna ökar för fler. Men för den som är nöjd med den nuvarande fördelningen av samhällets rikedomar och möjligheter blir det uppenbarligen naturligt att se kritik mot denna fördelning som att ”alla ska stöpas i samma mall”.

Men vad menar då moderaterna med den något oväntade parollen ”lika för alla”? Enligt Strömmer handlar det om ”rättigheter, skyldigheter och möjligheter” och om ”lika spelregler”.

Anser alltså moderaterna nu att alla rika ska betala åtminstone lika stor andel av sina inkomster i skatt som vanliga lönearbetare? Nu är det ju de rika som mest smiter från skatt och ofta betalar minst andel av inkomsten. I så fall måste väl moderaterna vara för en ändring av skattesystemet och minskade möjligheter till olika avdrag, trixanden och skatteflykt. Nej, naturligtvis har de inte ändrat sig på denna punkt.

Anser moderaterna nu att vi ska ha ett skolsystem som ger alla samma möjligheter att gå i en bra skola och att lyckas i skolan? I så fall måste de ju vara mot de senaste årens utveckling på skolområdet där skillnaderna mellan olika skolor ökat och skolvalet har allt större betydelse. Nej, naturligtvis har moderaterna inte heller ändrat sig här.

valaffisch från 1950-talet

Det var bara två exempel. Ni kan ju själva fundera vidare på andra exempel där ”rättigheter, skyldigheter och möjligheter” inte är rättvist fördelade och där de till och med har blivit mer orättvist fördelade. Moderaterna kommer inte föra en politik som i något avseende leder till att det blir ”lika för alla”. Vad det handlar om är att göra om den typen av förvandlings- eller maskeringsnummer som ett parti för de rika ofta behöver för att bredda sin väljarbas. På 1950-talet gjorde de ett liknade försök då de utan större framgång lanserade begreppet egendomsägande demokrati. Reinfeldt lyckades däremot mycket  bra då moderaterna plötsligt var det nya arbetarpartiet, samtidigt som begrepp som ”utanförskap” (tyvärr) blev en del av normalt språkbruk.

En kombination av hårdare nationalistisk ton för att återvinna SD-väljare och tal om lika för alla för att vinna socialdemokrater. Så tycks den moderata valtaktiken se ut. Kommer de att lyckas? Det beror naturligtvis också på oss.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna

 

Ulf Kristersson och ”integrationspolitiken”

Igår fredag verkade det vara klart att Ulf Kristersson bli ny ledare för moderaterna. Stämman då ledare ska väljas är först den 1 oktober. Men som demokratin fungerar i de flesta svenska partier så är nog saken klar.

Jag hör Kristersson intervjuas på radions Ekot under fredagseftermiddagen. På en direkt fråga om han har några ”lik i garderoben” svara han nej. Om det stämmer beror bland annat på hur man ser på vissa lägenhetsaffärer som han ägnat sig åt.

Han blir också självklart utfrågad om förhållandet till SD. Han tycker att det uppstått förvirring om detta förhållande. I sammanhanget säger han en sak som jag hört förut, som får mig att reagera. Han säger ungefär att SD haft sådan framgång därför att de var det enda partiet som tog upp ”problemen med integrationspolitiken”. Det som förändrats är alltså att nu även andra partier gör detta. Det här är inte en för Kristersson eller moderaterna speciell uppfattning. Den har uttryckts och upprepats av ett flertal politiker och dominerande proffs-tyckare. Uppsala-professorn i statskunskap Li Bennich-Björkman sa samma sak i en intervju i SvD i våras:

Någonting ganska radikalt har hänt. En hel del väljare ser att det finns problem med integrationspolitiken och flertalet partier måste tala om de frågorna, som är SD:s frågor.

Är det här en riktig beskrivning?

Som jag skrivit förut många gånger så är det ofta problem med uttryck som används för ofta. De gör att vi slutar fundera ordentligt på vad som menas. Ordet ”integration” verkar vara på väg att bli ett sådant ord.

Integration betyder sammansmältning eller ”förening till en helhet”.

               sammansmältning

Integration betyder att denna process av sammansmältning är ömsesidig. Det betyder inte att den är eller kommer vara konfliktfri. Men den är ömsesidig till skillnad från assimilation, från latinets assimilatio, som betyder ”göra lik”/ ”efterbilda” och innebär en total och fullständig anpassning och underordning.

Förvisso finns det olika problem med den ömsesidiga anpassning som kallas integration, som ska göra att alla människor som bor här kommer in i samhället, på bostadsmarknaden och på arbetsmarknaden. Naturligtvis finns det problem. En sak som diskuterats en hel del är frågan om diskriminerande förhållanden (strukturer) som motverkar integration. Sådana förhållanden finns, tror jag, både i det svenska samhället och bland en del nyanlända. I det svenska samhället finns det till exempel diskriminerande förhållanden på arbets- och bostadsmarknaden. Det finns också traditioner och vanor bland vissa invandrare, t.ex. sådant som begränsar kvinnors frihet, som kan motverka integration.

Men har SD något att säga överhuvudtaget i dessa frågor? Har de på något sätt bidragit med förslag som skulle förbättra integrationen? Nej verkligen inte. SD har varit motståndare till invandring sedan starten, alldeles oavsett hur många som har sökt sig hit. När det gäller dem som trots detta kommit hit är SD för assimilering. Den som förordar assimilering tar ju inte upp ”problemen med integration”. De vill inte alls uppnå några resultat vad gäller integrationen. De vill ju inte alls ha någon integration. De ger dessutom konsekvent en lögnaktig och hatfylld beskrivning av förhållandena i vårt land.  Deras främsta förklaring till alla typer av problem är att människor har kommit till Sverige från andra länder. Den nedrustning av välfärden och de ökade klassklyftor som pågått sedan början av 1980-talet skyller de inte på orättvis eller felaktig fördelningspolitik utan istället på invandrarna.

Att beskriva SD:s rasistiska politik om medfödd ”kulturell essens”, stängda gränser, assimilering och hat mot ”de andra” som att de tagit upp ”problemen med integrationspolitiken”, det är inte bara felaktigt, det är en direkt skönmålning av SD.

Så nog har moderaterna och en stor del av borgerligheten problem när det gäller att förklara sitt förhållande till SD.

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna, sverigedemokraterna, rasism, integration

Ahlstedt/Lagerquist och den hotade friheten

De två Uppsala-moderaterna Fredrik Ahlstedt och Markus Lagerquist publicerade häromdagen en debattartikel i Uppsala Nya Tidning under den braskande rubriken ”Friheten är hotad”. Där angriper de häftigt det försiktiga förslaget till begränsning av vinster inom välfärden.

Högerns propagandastil går igen.

De kör det vanliga tricket att slå på trumman och tala om att valfriheten hotas. Då menar de inte friheten att ta ut vinst utan friheten att välja t.ex. vård eller skola. Men det är ju en total bluff då förslaget till vinstbegränsning inte alls berör frågan om brukarnas val. Nu kan ju Ahlstedt/Lagerquist hävda att inga privata utförare skulle driva dessa verksamheter om de inte kunde ta ut vinst. Men inte heller det är sant. Det finns idéburna utförare som driver sina verksamheter utan vinst. När JB-koncernen gick i konkurs (läs om detta på en gammal blogg) så togs verksamheten över av Stadsmissionens skolstiftelse bland annat i Uppsala. Stadsmissionens skolstiftelse är ickereligiös,  politiskt obunden och driver sina skolor utan vinstuttag.

Sen är det en annan sak att valfriheten också måste diskuteras då den haft negativa konsekvenser som ökad segregering inom skolområdet eller mer ojämlik vård. Men det är en typ av problem som Ahlstedt/Lagerquist inte alls vill eller kan se.

De skriver också att ”borgerligt styrda kommuner har väsentligt bättre skolresultat”. De verkar inte fundera över om det kan finnas andra faktorer än borgerlig politik som ligger bakom dessa bättre skolresultat. En möjlighet vore ju att fundera över den sociala sammansättningen i dessa kommuner och sambandet mellan hemförhållanden och studieresultat.

De målar också en mycket ljus bild av hela utvecklingen på skolområdet med ”pedagogiskt nytänkande” inom friskolorna som även ”bidragit till att göra de kommunala skolorna bättre”.  Hur de får ihop den bilden med de faktiskt sjunkande skolresultaten och allt större skillnaderna inom skolområdet är ytterligare en sak som är svår att förstå.

Jag har tidigare samlat några olika argument kring vinst i välfärden här på bloggen. Läs gärna.

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden, moderaterna

Att skjuta på pianisten eller stämma pianot

Inom fotbollen brukar man ofta byta tränare när det går dåligt för ett lag. Jag vet inte om det finns någon statistik som visar att byte av tränare i de flesta fall leder till att det går bättre för laget. Men många gånger kan det – för en utomstående betraktare – framstå som orättvist att skylla allt på tränaren. Naturligtvis är tränaren en viktig person. Men trots allt avgörs ju resultaten på planen och av spelarna.

Bland politiska partier finns ett liknande fenomen. När det går dåligt byter man ut ledaren eller möblerar om i ledningen. Sådana försök pågår nu inom moderaterna.

Under en lång följd av år har det partiet framstått som mycket centralistiskt och disciplinerat jämfört med arbetarrörelsens partier. Den skenbart mjuke Reinfeldt hade enligt olika rapporter mycket hårda nypor mot avvikare från partilinjen. Men nu går det enligt olika opinionsundersökningar dåligt för moderaterna. De är nere i ett väljarstöd av den storlek som de hade från 1970-talet och fram till 2002. Och nu börjar alltfler moderater öppet och utåt tala om att byta ut partiledaren, bland annat här i Uppsala. ”Vi tror att det är bästa sättet att bryta trenden”, säger man till UNT.

Det alla de moderater som vill byta ut ledaren säger är att partiet har en bra politik men att väljarna inte förstår det för att den inte kommuniceras ut på ett bra sätt.

Så brukar också etablerade journalister fråga och etablerade politiker försöka svara när det går dåligt. Journalisterna undrar då vad partiet har ”gjort för fel” och politikerna försöker svara på det. Ingen säger någonsin att de som röstat helt enkelt tyckte så som de röstade och inte föredrog partiet framför andra. Nej, istället är det något fel på ”kommunikationen” eller förpackningen.

Naturligtvis har  både ledarskap, kommunikation och förpackning betydelse. Något annat vore dumt att påstå. Diskussioner om sådana frågor är viktiga. På aktivist-mediet Synapze tog Jonas Karlsson nyligen upp en sådan diskussion som kan vara intressant för oss på vänstersidan.

När det gäller ledarfrågan så kommer den nog aldrig att vara oviktig för någon typ av parti eller rörelse. Och i en värld som styrs så mycket av medier ökar denna fixering vid ledarna som synonyma med rörelserna ännu mera. Tyvärr!

Men det avgörande måste väl ändå vara politiken? Och när det gäller moderaterna så har det skett en förskjutning av politiken inom moderaterna som inneburit att de närmat sig sd. De flesta potentiella väljare som moderaterna förlorat har också gått till sd och centern. Är det inte naturligare då att tänka att dessa f.d. moderata väljare faktiskt har förstått moderaternas politiska förändring? Antingen har de dragit slutsatsen att centern som ännu markerar mot sd mer representerar deras åsikter. Eller så har de tänkt att de lika gärna kan gå till originalet, alltså sd, om man nu ändå ska ha en konsekvent reaktionär politik.

Affisch från SNF från mitten av 1930-talet.

Reaktionära strömningar – liknande dem som sd representerar – har alltid funnits i och kring det parti som hette Allmänna Valmansförbundet fram till 1952, Högerpartiet till 1969 och därefter Moderata Samlingspartiet. Ola Larsmo berättar om detta i en intervju i ETC och hur det går tillbaka till 1930-talet då det fanns en stor och stark fascistisk organisation i Sverige som hette Sveriges Nationella Förbund, som var närstående Allmänna Valmansförbundet.

Historien upprepar sig delvis när borgerligheten omgrupperar sig.

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna

Kinberg Batras ”kvalitetsargument” missar helheten.

Medan skattepengar fortsätter att rinna ut ur välfärden – och ofta försvinna vidare till olika skatteparadis – så fortsätter den konstiga diskussionen om olika sätt att reglera och kontrollera, men inte stoppa vinstuttagen ur välfärden. Nu har moderaterna gjort ett utspel i vinstfrågan.

På en presskonferens för några dagar sedan sa Anna Kinberg Batra att man ”måste agera skarpare mot de som inte levererar god välfärd”. Moderaterna lägger framen modell som innebär att staten ska kunna säga nej till vinstuttag från privata välfärdsverksamheter om kvaliteten inte är tillräckligt hög.”

SD säger att de instämmer och kommer stödja moderaterna i detta. Civilminister Shekarabi tycker å sin sida att det är bra att ”moderaterna nu erkänner problematiken” men att ”det betyder ingenting om det här bara är ett retoriskt utspel som inte följs av konkreta åtgärder”. Men att ”erkänna” att det finns verksamheter som tar ut vinst som driver en ovärdig verksamhet handlar väl bara om att erkänna fakta. Dessutom missar det att se till helheten.

För oss som är emot vinster i välfärden är de moderata argumenten naturligtvis inte imponerande. Vi tycker ju att alla pengar som går till välfärden ska stanna där. Det gäller även om just den verksamheten inte är dålig. Varenda krona som tas ut i vinst skulle ju ha kunnat användas till att göra något bättre i välfärden. Och i dagens alltmer luggslitna välfärdsverksamheter så är det lätt att se att varenda krona behövs.

Men det här kvalitets-argumentet har en annan brist. Och det är att man inte ser till helheten.

Det spelar ingen roll var det läcker.

Det spelar ingen roll var det läcker.

Hela den skattefinansierade välfärdssektorn måste ses som en helhet. Pengar som försvinner ut från någon del av denna verksamhet är förlorade pengar för sektorn som helhet oavsett om de försvinner ut från en verksamhet där brukarna är nöjda. Dessa pengar skulle ha kunnat användas där behoven är större.

Låt oss ta skolområdet som exempel. Här har friskolorna bidragit till att dränera de kommunala skolorna på resurser. En otrevlig sida av valfriheten är att den sociala segregering som redan ökat i boendet ökat än mer genom det fria skolvalet. Många föräldrar med en högre social position väljer bort den lokala skolan om där finns många barn som behöver extra stöd. Dessa föräldrar till elever som har mindre behov av stöd väljer i högre utsträckning friskolor för sina barn. På många friskolor samlas därför barn som helt enkelt kräver lägre resurs. Verksamheten blir där billigare. Där går det att göra vinst samtidigt som de kommunala skolorna i fattiga förortsområden får fortsätta att slita mot allt sämre odds. Och med mindre resurser än de skulle haft utan friskolans existens. Genom att inte se skolsektorn (eller välfärdssektorn) som en helhet trollar man bort denna problematik.

Därför är det s.k. kvalitets-argumentet otillräckligt.

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden, skolanmoderaterna

Om det plågsamma i att förlora en hundring

Under en lång följd av år har vi kunnat ta del av statistik som visar hur klyftorna ökar i vårt land. Många har fått mer i den egna plånboken genom skattesänkningar. Men mest har de fått som redan hade mest. Klyftorna har ökat. Dessutom har de med de allra lägsta inkomsterna faktiskt fått mindre i plånboken. Och den gemensamma välfärd som de flesta är beroende av försämras som en följd av skattesänkningar, nedskärningar och privatiseringar. Sänkta skatter och ökade kapitalinkomster har bidragit till ökade klyftor, ökad fattigdom och allt större svårigheter för  skola, vård och omsorg.

När de ökande klyftorna uppmärksammades under denna förra regeringen tyckte till och med den dåvarande finansministern Anders Borg att det var illa även om han uttryckte det på ett märkligt vis:

Vi ska ha ett land som håller ihop och det är naturligtvis besvärande om man ser indikationer på motsatsen.

Efter de enorma skattesänkningar som genomfördes av den borgerliga regeringen och de stora problemen för många kommuner att få pengarna att räcka till som vi nu har, så skulle man kunna tycka att en skattepolitik för att utjämna klyftor och få in pengar till välfärden borde vara välkommen.

Igår meddelade också regeringen att man kommer höja en del skatter från januari 1918. Det handlar om förändringar som innebär att ungefär 40 000 fler personer då får betala statlig inkomstskatt och att cirka 13 000 fler personer får betala värnskatt. Det är inte några saftiga påslag. Som mest handlar det om en 100-lapp i månaden och inte ens det för de flesta. Det berör alltså en ganska liten grupp: de som tjänar över 38 000 i månaden. Men de ger ett välkommet bidrag till det gemensamma. Statens intäkter ökar med 1,35 miljarder kronor.

Men när finansminister Magdalena Andersson presenterar förslaget andas hon inte direkt någon entusiasm. Beroende på hur man ser på saken så kan man antingen säga att hon skyller förslaget på eller ger äran för förslaget till Vänsterpartiet. Så här lät det i Rapport:

Ja, det är ett krav som vänsterpartiet drivit, dom har ju drivit en lång rad skattehöjningar och av dom är det det här som dom har fått igenom.

Sen släpps Ulf Kristersson ekonomisk politisk talesperson för Moderaterna fram:

Att regeringen nu  fortsätter att höja marginalskatten för breda inkomsttagare, det är riktigt dålig politik. Det är skatt på utbildning det är skatt på arbetsinsatser. Det är precis motsatsen till Sverige behöver idag.

Ja, Kristersson säger faktiskt ”breda inkomsttagare”. Det är inte jag som skriver fel. ankaMen han syftar nog inte på deras fysionomi. Han menar nog breda inkomstgrupper. Han ansluter till ett vanligt missbruk av ordet ”breda”. De breda inkomstgrupperna tjänar betydligt under 38 000 kr i månaden. Den stora majoriteten tjänar under det beloppet. Det märks ju också av att den här skattehöjningen berör så relativt sett få individer.

Det finns grupper i samhället som lever på sådana marginaler att en minskning med 100 kr i månaden gör deras liv svårare. Men det är svårt att leva sig in i att de som tjänar över 38 000 hör till dessa. Att bli upphetsad över att de som tjänar mer än 38 000 kr i månaden ska tvingas bidra med allra högst 100 kr mer i månaden är inte bara utmanande, det är rent löjeväckande.

Logiken i att anta att höginkomsttagare skulle få mindre lust att jobba av detta samtidigt som man alltid menar att arbetslösa, fattiga eller nyanlända skulle öka sin lust till att jobba med lägre inkomster är också svår att svälja.

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna, vänsterpartiet, skatt

<span>%d</span> bloggare gillar detta: