Venezuela 2017

Vad händer i Venezuela? På nyheterna kan man höra om våldsamma kravaller, om dödande och om en alltmer diktatorisk regim……..På Aktuellt säger Bert Sundström att ”oppositionen haft fog för sina misstankar” att valet till konstituerande församling varit ett steg mot ”införandet av diktatur”. På borgerliga ledarsidor hör vi samma tal och uppmaningar om att ”ingripa”.

Detta sätt att tala om Venezuela är inte nytt. Liberaler och högermänniskor har allt sedan Hugo Chavez blev president 1998 talat om Venezuela som en diktatur och Chavez som diktator, trots att han valts och valdes ett flertal gånger i demokratiska och internationellt kontrollerade val. Men har de rätt denna gång?

Även inom vänstern i Sverige hörs nu dessa tongångar. Häromdagen kunde vi läsa en artikel av Lars Palmgren i ETC som helt sågade ”chavismen”.

Jag har tidigare skrivit positivt om Chavez och utvecklingen i Venezuela. Men under senare år har jag inte skrivit om Venezuela. Uppenbarligen har mycket förändrats. Frågan är om det trots all propaganda (för och emot) och förenklad och USA-styrd nyhetsförmedling går att se vad som är huvudfrågan för oss som är vänster i Sverige, långt bort från Venezuela.

 

Vad uppnådde Chavismen?

Det var 1998 som Hugo Chavez valdes till president i demokratiska val där han fick 56,2 procent av rösterna. Fram till sin död 2013 omvaldes han ett flertal gånger med betryggande majoritet. Han vann också några folkomröstningar och förlorade en folkomröstning under sin tid som president. Internationella bedömare som Carter Center bedömde valen som demokratiskt korrekta.

Tidigare hade de rika tagit allt av oljeinkomsterna. Under dessa år använde regeringen istället oljepengarna till att minska fattigdomen och klyftorna. Analfabetismen utrotades, utbildning blev gratis från dagis till universitet, barnadödlighet och undernäring minskade, sjukvården blev fri och antalet läkare per innevånare steg. Jord som tillhört storgodsägare men legat i träda delades ut till bönder. Trots att Venezuela fortfarande var ett motsägelsefullt land med enorma problem så växte hoppet bland de fattiga i samhället. Detta tror jag stämmer och är viktigt att inte glömma.

 

Krisen

2014 gick landet in i en lågkonjunktur. Den förvärrades av det sjunkande oljepriset. Oljan är den helt dominerande exportinkomsten och har tyvärr till och med blivit ännu mer dominerande. Naturligtvis har detta slagit hårt mot de förbättringar för de fattiga som uppnåddes tidigare. Sjukvården och andra delar av välfärden har hamnat i en kris. Men det är nog också så att olika brister och fel inom den ”chavistiska” rörelsen blivit alltmer tydliga under den nuvarande krisen. Den omfattande korruptionen där delar av den nya maktens människor skor sig är en sådan sak, som verkar trovärdigt belagd.

Men vad som väl också blivit tydligt är att varken Chavez eller Maduro på något avgörande sätt ingripit mot den ekonomiska härskarklassen och – bortsett från oljeinkomsterna – omfördelat tillgångarna i samhället. Istället fortsatte man att i huvudsak lita till oljeinkomsterna för att genomföra välfärdsåtgärder. Fattigdomen ökar nu igen men de rika har inte drabbats eller tvingats avstå.

Efter några år som president började Chavez tala om socialism. Men några avgörande steg för att omvandla samhället i socialistisk riktning har inte tagits. Därför finns också en mycket stark kapitalistklass som både kan sabotera samhället genom sin ekonomiska makt och föra ut stora belopp till andra länder.

 

Att inte se det verkliga hotet

Regeringen i Venezuela och de delar av staten som den har kontroll över kan säkert kritiseras för odemokratiska övergrepp och metoder. Men för att den kritiken ska bli rättvis måste den också ses i sitt sammanhang.

En sak som är märklig med rapporteringen från Venezuela är det sätt som oppositionen och dess protester beskrivs på. I likhet med högern och överklassen i flera andra Latinamerikanska länder är den venezolanska högern varken främmande för våld eller odemokratiska metoder. Den har också starka band till den store grannen i norr, en koppling som alltför många gånger drabbat folken i Latinamerika. Demonstranternas våldsamhet har varit av en typ som nästan får det ”svarta blocket” vid G20-mötet att framstå som fredliga. När Palmgren skriver att han har lite svårt att förstå vilka som skulle kunna göra en kupp mot regeringen så verkar det för mig som om han är blind för denna höger. År 2002 skedde ju också en sådan USA-stödd kupp mot Chavez. Den varade i 47 timmar men misslyckades tack vare en stark folklig mobilisering till stöd för den demokratiskt valde presidenten. Jag har aldrig hört några svenska borgerliga politiker kritisera denna kupp, sina politiska vänner som deltog i kuppförsöket eller USA som stödde det.

Så här på avstånd kan vi ha olika åsikter om Maduros regering och den politik man för. Det verkar (som jag redan sagt) helt klart att det finns omfattande problem både med korruption och med brist på demokrati. Det är också helt avgörande att man inte lyckats minska beroendet av inkomsterna från oljeexporten och att man har att förhålla sig till en uppretad och fortfarande mäktig kapitalistklass vars makt inte beskurits på något avgörande sätt. Men detta kan jag – oavsett om det är rätt eller fel – tycka utan att det har någon större betydelse. Dessa frågor kan bara lösas av en verklig folkrörelse i Venezuela.

Vad som däremot har betydelse är det verkliga hot som finns från Venezuelas höger tillsammans med USA. Detta hot tror jag är mycket reellt och inget vi kan bortse från. Palmgren gör i sin artikel en stor sak av att Maduro inte är en Allende. Men Venezuelas höger har alltför mycket gemensamt med den chilenska höger som slöt upp bakom Pinochet. Om de tar makten så kan vi ge upp alla tankar på både social rättvisa och demokrati för en lång tid. Därför måste vi framförallt argumentera mot dem inom svensk borgerlighet som talar för ingripanden. Dessa ”ingripanden” har vi sett för många av under alltför lång tid av historien.

Intressant?

Läs andra bloggar om Venezuela

%d bloggare gillar detta: