Det nationella avskiljandets väg

Kongressen förkunnar alla nationers fullständiga rätt till självbestämmande; och den uttrycker sin sympati med arbetarna i alla de länder som för närvarande dignar under enväldets militära, nationella eller andra sorters ok……

Ur resolutionen från Andra Internationalens kongress 1896

Så uttrycktes en gång i tiden den internationella arbetarrörelsens syn på frågan om nationers rätt till självbestämmande. Man talade alltså då för 121 år sedan om rätten till nationellt självbestämmande som en princip. Trots det vet vi att den nationella frågan kom att dela arbetarrörelsen och dess ledare kring olika analyser och ställningstaganden. Det gällde såväl konkreta ställningstaganden och praktisk politik som teoretiska analyser.

Men mycket har hänt sedan dess. Många nya nationer har uppstått både i Europa och i tidigare koloniserade länder i Afrika och Asien. Och ännu tycks inte den ”nationella frågan” kunna avföras från dagordningen.

Nu i dagarna har vi två aktuella folkomröstningar om avskiljande. En som genomförts i den kurdiskt dominerade delen av norra Irak och en som planerar att genomföras i Katalonien i Spanien idag.

Hur ska man se på dessa folkomröstningar i två områden som skiljer sig åt på en mängd sätt?

Situationen skiljer sig mycket mellan dessa områden, men i bägge fallen tycker jag det är självfallet att vara för olika folks demokratiska rätt till eget språk och egen kultur. Där precis som på andra håll.

Dessutom är det inte bara odemokratiskt utan dessutom dumt att motsätta sig själva rätten att rösta om denna fråga. När det gäller den spanska statens alltmer repressiva sätt att förhålla sig till den katalanska folkomröstningen, så tror jag att det bara har ytterligare stärkt önskan om att avskilja sig från den spanska centralmakten. Centralregeringen i Bagdad i Irak motsatte sig också både den kurdiska regionens omröstning och dess resultat, men lyckades inte hindra dess genomförande. Men vad som kommer hända om kurderna går vidare återstår ju att se. Här spelar också den reaktionära Erdogan-regimen i Turkiet en viktig och olycksbådande roll.

 

Men att tycka att folk ska ha rätt att rösta om frågan och även avskilja sig i egna nationer är en sak. Det behöver inte betyda detsamma som att tycka att det är den klokaste vägen att gå. Och jag måste säga att jag är minst sagt tveksam till avskiljandet som den bästa lösningen i de flesta fall nu för tiden.

Att ta ställning för och se det som ett framsteg när olika förtryckta nationer gjorde sig fria från kolonialismen var lätt. Men vi har sedan dess sett många exempel både på nya olösta nationella frågor och nytt förtryck. Många gånger har detta haft att göra med de konstlade gränser som kolonialmakterna lämnade i arv. Men jag tror inte att problemen bara kan förklaras med det utan kanske också med hela den nationella frågeställningen och tanken om ett folk i en nation. Vi har sett en mängd exempel på oerhört tragiska uppdelningar där skapandet av nya nationer lett till etniska rensningar och folkmord.

Vilka frågor ska ett avskiljande lösa? Här finns det nog olika svar. Och i vissa fall gillar jag inte ens svaren. Det gäller till exempel de katalaner som vill skilja sig från Spanien för att deras region är en mer välmående region som inte vill bidra till de fattigare delarna. Liknande argument har ju hörts i andra delar av Europa som till exempel norra Italien. Lika osympatiskt reaktionärt och egoistiskt där.

Men de viktiga argumenten handlar naturligtvis om sådant som rätten till den egna kulturen och språket. Det är viktiga demokratiska rättigheter, värda att kämpa för och viktiga att stödja för alla socialister. Men förutsätter de ett nationellt avskiljande? Och riskerar inte ett avskiljande att leda till andra problem, nya motsättningar och nytt förtryck? Är det inte i dagens värld klokare att kämpa för dessa demokratiska rättigheter inom de existerande staterna/nationerna än att slåss för upprättande av nya nationer grundade på etnicitet? Nationellt förtryck leder till nationalism. Men visar inte de senaste decenniernas erfarenheter att nationalismen i de flesta former (om inte alla idag) är en återvändsgränd?

Marx skrev någon gång att ”arbetarna har inget fosterland”. Om jag förstått det rätt så menade han med detta att arbetare i alla länder har gemensamma intressen och att dessa borde vara starkare än nationsgränserna. I dagens värld är det dessutom så många frågor som helt enkelt inte går att lösa utan globala överenskommelser och beslut. Klimatfrågan är väl här en av de mest uppenbara. Den långsiktiga utopin borde fortfarande vara en (socialistisk) värld utan gränser, men där olika kulturella, språkliga, nationella och andra uttryck fritt får blomstra sida vid sida utan att trampa på varandra.

 

PS: Jag medger att dessa resonemang är mycket allmänna och inte behandlar den specifika situationen varken i Katalonien eller Kurdestan. Därför hoppas jag på kloka synpunkter i frågan både från de som håller med, de som inte håller med och de som kan tillföra mer konkreta och detaljerade kunskaper.

 

 

Intressant?

Att ge yttrandefrihet åt diktaturens kreatur

Den odemokratiska utvecklingen i Turkiet fortsätter och skärps. President Erdogan samlar allt mer makt i sin hand. Kritiska medier har under det senaste halvåret stängts och mer än 100 000 människor anställda inom staten har fått sparken eller fängslats. Ledare, parlamentariker och vanliga partimedlemmar i oppositionspartiet HDP har fängslats. Den kurdiska minoriteten pekas ut som en ”inre fiende” och våldet trappas upp.

Nu vill Erdogan ta ytterligare ett steg för att stärka sin egen makt. I ett förslag till ny konstitution som nu föreslås ska presidenten kunna styra med dekret, ensam få utse viktiga domare, kunna upplösa parlamentet och på egen hand kunna införa undantagstillstånd. Om förslaget går igenom kan det också innebära att Erdogan sitter kvar till 2029. Men först måste förslaget passera en folkomröstning den 16 april. Trots att Erdoganregimen på alla sätt hindrat möjligheterna till att driva en kampanj för ett NEJ i denna folkomröstning tycks man ändå inte säkra på att vinna. Därför är även de 2,9 miljoner turkiska medborgare som bor utanför Turkiet viktiga att nå för regimen. Vi har kunnat ta del av hur det gick med detta  i Nederländerna där de två regeringarna krockade rejält med varandra. Den turkiska regimens propagandister släpptes inte in helt enkelt. Sannolikt har detta – som ofta i nationella konflikter –  gynnat bägge regeringarna, både Erdogan och Nederländernas statsminister Rutte.

Men i Sverige kunde Erdogans regim obehindrat sprida sin propaganda. Företrädare för det svenska utrikesdepartementet och regeringen har sagt att det beror på att det råder yttrandefrihet i Sverige. Sverige ger alltså den förtryckande regimen den yttrandefrihet som denna regim själv med alla medel hindrar den turkiska NEJ-sidan att få. De sitter ju tystade i fängelse, skräms eller hotas med statens alla våldsmedel. Det här är inte hedrande för Sverige. Sverige borde inte låta dessa diktaturens kreatur få komma hit och sprida sin propaganda för att ytterligare inskränka demokratin i Turkiet. Inte så länge det inte råder yttrandefrihet för oppositionen i Turkiet.

Intressant?

Läs andra bloggar om Turkiet, Kurdestan, Erdogan

%d bloggare gillar detta: