KD, värderingarna och religionsfriheten

I insändare till lokaltidningen UNT (här i Uppsala), har en del människor reagerat på att kristdemokraterna nu vill förbjuda människor att tigga. En del av dem har tyckt att detta var ”okristligt”. KD:s kommunalråd i Uppsala Jonas Segersam svarar på detta att partiet står för ”kristna värden” men ”inte är ett kristet parti”. Detta kan ju låta lite förvirrande för en utomstående betraktare. Ungefär som om Feministiskt Initiativ skulle säga att de står för feministiska värderingar men inte är ett feministiskt parti. Men Segersam har ju rätt när han skriver att ”Kristendomen…… inte är särskilt konsistent när det gäller politik”. Det är ju bara att tänka på skillnaden i synsätt mellan ledarna för Segersams parti och Svenska kyrkans högsta ledare, för att se det. Så är det väl med alla religioner. Inom dem finns alla sorters människor, både från olika klasser och tillhörande olika politiska partier och ideologier. Det är naturligt för oss som tycker att religionen bör vara en privatsak och åtskild från staten och maktutövningen. För en del av oss –  vi som är för det som kallas att vara sekulära* – finns det inte heller någon anledning att splittra oss på grundval av religion. För oss är det istället rimligt (och nödvändigt) att vi förenar oss utifrån gemensamma intressen som till exempel behovet av social rättvisa för de flesta, kvinnors rättigheter eller i arbetet för att förhindra klimatkatastrofen.

Vi borde inte låta religionerna dela upp oss genom att göra religiösa frågor till något överordnat. Men denna roll har religionen tyvärr alltför ofta spelat. Den har ställt fattiga människor emot varandra (eller män emot kvinnor) så att sikten skymts för de gemensamma intressena.

Och det är i denna tradition som KD lever och frodas. Enligt olika opinionsmätningar går det nu också uppåt för detta föränderliga parti. Enligt Demoskop har partiet i första hand ”vuxit bland M-väljare men de har även vunnit mark bland SD-väljare.” Det handlar alltså både om en omgruppering inom, och om en viss förstärkning av, den yttersta högern i Sverige.

KD har bland annat gjort detta genom att öppna upp gentemot SD, något som Busch-Thor sa nej till innan valet. Men KD har också gått med i den högerkristna vågen och kör de argument som nu sprids över hela världen. Ett av uttrycken för detta är den opinionsundersökning som gjorts av Survey-institutet på Linnéuniversitet i Växjö. Den har frågat människor ifall de håller med om påståendet att man ska satsa på ett samhälle med kristna värden. Enligt Magnus Hagevi, professor i statsvetenskap var det 20 procent som instämde i detta år 2014, men i samband med valet hösten 2018 hade det ökat till 40 procent. Hagevi kopplar den utvecklingen mer till rädsla för islam än till väckelse.

En som fiskar i dessa vatten och inte tvekar att liera sig med olika reaktionärer, som använder religion och tal om familjen för sina politiska syften, det är KD:s Lars Adaktusson. Fredagen den 5 april samlades enligt tidningen ETC ”ett internationellt nätverk av amerikanska högerkristna, abortmotståndare och ultrakonservativa politiker i Bogotá, Colombia. Ordföranden har hyllat fascism och en ledamot pekade i sitt tal ut finansmannen George Soros som fienden.”

En av huvudtalarna där var den svenske politikern Lars Adaktusson (KD). Det är andra gången han deltar på nätverkets sammankomster, visar Dagens ETC:s granskning.

Till ETC (och Aftonbladet) säger Adaktusson:

Att jag håller ett anförande om religionsfrihet innebär inte att jag håller med alla som medverkar eller arrangerar.

Men han har uppenbarligen inga problem med sällskapet. Adaktussons syn på ”religionsfrihet” är också något som man kan undra över. Han och KD har ju sällat sig till den skara som vill förbjuda böneutrop från Sveriges moskéer. På sin blogg förklarar han detta som ”ett störande inslag i det offentliga rummet”, medan däremot kyrkklockor bara illustrerar att ”Kristendomen har en särställning i Sverige”. Jag har i en annan blogg polemiserat mot KD-politikern Mikael Oscarsson och där försökt visa att KD egentligen inte alls är för religionsfrihet. Religionsfrihet måste ju nämligen innebära både frihet att utöva och att slippa underordnas en religion. Men KD är anhängare av en religions överhöghet och fortsatta monopol.

Om det däremot är ”okristligt” att förbjuda människor från att tigga beror naturligtvis på hur vi tolkar kristendomen. Segersam tycker att tiggandet är ”ovärdigt”. Naturligtvis är det ovärdigt att vi fortfarande lever i en värld där människor tigger på gatorna i Sverige såväl som i andra länder. För att göra något åt den saken måste vi komma åt de ekonomiska och sociala förhållanden som får människor att tigga. Men en sådan diskussion vill inte den kristna högern ha. De har mer att vinna på att splittra oss och rikta blicken mot sådant som inte handlar om fördelning eller social rättvisa.

 

*Om sekularisering se en annan blogg

KD-ledaren, logiken och rasismen

Både moderaterna och KD försöker, som det verkar, på olika sätt, kratta manegen för att efter nästa val kunna regera med stöd av SD. De försöker samtidigt också vinna tillbaka de väljare som sökt sig till SD.

Men idag uppstod en liten spricka mellan de två allianspartierna. Moderatledaren sa häromdagen att SD är ett rasistiskt parti eftersom de skyller alla problem på människor som invandrat. Idag kommenterade KD-ledaren detta. Så här lät det på Rapport 1 september:

Ser man strikt till deras program så tycker jag inte att man kan göra det påståendet” – att de är rasister, min anmärkning. Hur förklarade hon då detta? Jo så här:

Det finns ju delar av deras program som bland annat handlar om skattesänkningar eller att arbete ska löna sig och det är inte i sig, det är ju verkligen inte rasism…”

Låt oss fundera över logiken i detta med hjälp av ett övertydligt exempel.

Det tyska nazistpartiet (NSDAP) hade under hela sin existens ett 25-punktsprogram.Skärmklipp Punkt 4 i detta program sa att ”Medborgare kan endast den bli, som är en del av folket. Del av folket kan bara den vara, som är av tyskt blod, utan hänsyn till religion. Ingen jude kan vara del av folket.” Och punkt 8 sa att ”Varje vidare invandring av icketyskar ska förhindras. Vi kräver att samtliga icketyskar som sedan 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omgående ska tvingas lämna riket.” Dessa punkter måste man definitivt kunna beteckna som rasistiska.

Men i programmet fanns också andra punkter som punkt 15 som krävde en ”storskalig utbyggnad av åldringsvården” eller punkt 21 som talade om åtgärder för att höja folkhälsan och förhindra barnarbete. Dessa punkter är ju inte i sig, ”i strikt mening” rasistiska. Skulle man då med KD-ledarens logik inte kunna kalla de tyska nazisternas program för ett rasistiskt program? Det är naturligtvis helt befängt.

Men även SD:s program innehåller rasism. Det är inte lika tydligt som i nazisternas program även om det finns klara likheter i de punkter från NSDAP:s program som jag nämnde ovan. Men i talet om ”nedärvd essens hos varje människa” i principprogrammet finns detta. Likaså i synen på nationen där man ”skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen”. Assimilerad till denna nation kan man bara bli om man ”talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.”

Sen är det ju också så att vi inte bara kan bedöma partier efter deras program utan efter en helhet av handlingar. Partier av den typ som det tyska nazistpartiet var eller den typ som det svenska SD är har också en stor förmåga att dölja och maskera de underliggande avsikterna tills det är dags att ta över. SD:s partisekreterare Richard Jomshof uttryckte denna förmåga mycket bra i ett facebookinlägg:

Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget”.

Den som studerar utvecklingen i Ungern kan se vad vi skulle få uppleva ifall SD fick chansen.

Handlar KD-ledarens logiska piruetter om något mer än valtaktik? Eller är det kanske också så att det är problem att kalla ett parti som man ligger ganska nära för rasistiskt? För vad är man själv då?

Intressant?

Läs andra bloggar om kristdemokraterna

Läs också ”Kristdemokraterna som vägröjare

Kristdemokraterna som vägröjare

Det lilla kristdemokratiska partiets riksting beslutade i fredags att inte längre stödja den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ). Glada kongressombud skålade för detta i champagne läste jag och kunde inte låta bli att tänka på hur den svenska kristenheten förändrats.

Vad som kommer att bli resultatet av att DÖ inte längre gäller vet väl ingen ännu, men att det var just KD som spräckte den är inte så förvånande. DÖ handlade ju om att förhindra SD:s inflytande. Eller mer exakt om att hindra SD från att fälla alla budgetar som inte passade dem – som de uttalade att de skulle göra – och därmed skapa kaos. Att det är just KD som eventuellt åter ger SD ökade möjligheter hänger ihop med minst två saker. Det ena är naturligtvis att KD är det minsta av de fyra borgerliga partier som ingick i Alliansen. Enligt opinionsundersökningar ligger de just nu under riksdagsspärren på 4 procent. Det ökar naturligtvis trycket på att sticka ut och synas. Det andra skälet är att KD står närmast det femte borgerliga partiet (SD) och dessutom närmat sig dem ordentligt.

På frågan om hur nära SD står KD svarade SD:s Mattias Karlsson i en intervju i SvD i somras att:

Frågan är väl snarare hur nära KD står SD? De verkar på väg mot att bli SD light inom borgerligheten.

Tyvärr får man nog ge Karlsson delvis rätt i detta. Exempel på sådant som Karlsson gillade hos KD var: ”krav om tillfälliga uppehållstillstånd, minskad asylinvandring, kamp mot islamismen och fokuset på familjen”.

Historien upprepar sig aldrig exakt men jag kan inte låta bli att fundera över jämförelsen med utvecklingen i Tyskland på 1930-talet. Herbert Tingsten som hade många kontakter i Tyskland skriver i sina memoarer om detta bland annat:

…”när Hitler kommer” var ännu 1931 och 1932 ett skämtsamt uttryck, möjligt att använda därför att man antog att ”detta kan inte hända här”.

Mitt liv, del 2, s. 221

Och

…en grupp av misslyckade, fanatiker och ondsinta lyckades under ett skede av kris och skakningar, utan att någonsin vinna majoritet vid ett fritt val, att med anlitande av skilda propagandamedel och propagandalinjer komma till makten. Bland de borgerligt inställda grupper, främst medelklassen och bönderna, vilkas röster nazisterna vann, anade inte många vad den nya regimen skulle innebära.

Mitt liv, del 2, s. 225

Tingsten, som var en liberal då han skrev detta, underskattar här vissa andra faktorer. Men viktigt är ändå detta att så få inom dessa borgerliga grupper förstod vad som skulle hända. Det borde kunna vara en viktig lärdom för dagens borgerliga.

Hitler med vänner i katolska kyrkan

I riksdagsvalet 1928 fick de tyska nazisterna – Nationalsocialisterna (NS)  – bara 2,6 procent av rösterna. Socialdemokraterna var då ännu det största partiet med nästan 30 procent av rösterna. Men två år senare,1930, hade NS ökat till 18,3 procent. 1932 nådde de sitt högsta röststöd då de fick 37,3 procent i valet i juli. Det var det högsta röststöd som NS skulle komma att få i ett någorlunda fritt val. De var nu det största partiet i riksdagen, men utan egen majoritet. Redan i valet som hölls i november samma år förlorade nazisterna dessutom ungefär 2 miljoner röster och minskade till 33,1 procent. Arbetarpartierna var då tillsammans större med  37,3 procent (socialdemokraterna 20,4 och kommunisterna 16,9). Men nazisterna hjälps fram till makten av borgerliga. Tillsammans med det Tysknationella Folkpartiet bildar nazisterna en koalitionsregering med Hitler som kansler.  Efter detta hölls inte några val som kunde kallas fria i Tyskland på många år. I det ofria val som hölls 1933 fick nazisterna 44 procent. Den fortsatta historien är historien om nazistväldets uppgång och fall 1945.

Vad vi har framför oss vet vi aldrig. Inte heller vet vi hur historien kommer att döma de svenska kristdemokraterna. I hur hög grad de kommer slippa detta beror nog tyvärr mer på hur mycket andra krafter lyckas bekämpa de högernationella.

Intressant?

Läs andra bloggar om KD, SD, Nazismen

Läs Expo om DÖ

Läs UNT om SD och demokratin.

%d bloggare gillar detta: