Bokbränning, yttrandefrihet och upplopp

Heine

Där man bränner böcker bränner man till slut även människor.

(Heinrich Heine)

Nu på tisdag den 10 maj är det 89 år sedan de avskyvärda nazistiska bokbålen i Tyskland. Då 1933 eldades tiotusentals böcker från nationalsocialisternas svarta lista upp i 34 olika städer runtom i Tyskland. Enbart i Berlin eldades 25 000 böcker upp. Syftet var i enlighet med propagandaministern Goebbels mål om att ”rena” tysk kultur. De böcker som inte ”tillhörde” kulturen och rensades ut var av judiska, liberala eller vänsterorienterade författare. Som Heine redan på 1800-talet, med en närmast profetisk insikt uttryckte det, så ledde det också till bränning av människor….

Tyskland 1933
Chile 1973

Bokbål har inte varit unika för Nazi-Tyskland. De har skett vid olika tider och platser runtom i världen. Till exempel under ”kulturrevolutionen” i Kina (1966-1976), under militärjuntan i Chile (1973-1989), under de Röda Khmererna i Kampuchea/Kambodja (1975-1979) för att nämna några. Samma primitivt barbariska, kulturfientliga och odemokratiska tanke har legat bakom alla typer av offentliga bokbränningar.

Du förstår säkert att jag skriver detta med anledning av den högerextrema danska provokatören Paludan och hans koranbränningar. I september 2020 skrev jag så här på bloggen om den  (avskaffade) svenska hädelseparagrafen och de koranbränningar som Paludan då genomförde:

När rasister under den senaste tiden fått uppmärksamhet för att offentligt bränna olika exemplar av Koranen så är det något helt annat än då pionjärer inom den svenska arbetarrörelsen utmanade kyrkan som maktinstitution. De gör det inom ramen för en stor reaktionär rörelse som omfattar allt från partiledare eller kända skribenter till ”nätkrigare” eller öppna våldsverkare.

Min tanke var ungefär att det handlade om ett missbruk av yttrandefriheten i syfte att sparka nedåt och stärka islamofobin i samhället. Ungefär på samma sätt som det skulle vara ett tydligt uttryck för antisemitism att ställa sig utanför en synagoga och bränna exemplar av Torarullarna. I debatten efter de upplopp som Paludan denna gång lyckades med att provocera fram så har flera debattörer menat att koranbränningarna borde kunna stoppas med hänvisning till lagen om hets mot folkgrupp. Det är ett argument som jag tagit till mig. Men nu såg jag i Expressen en annan tanke utvecklad av Bo Rothstein som jag tycker var mycket bra. Han skrev och förordade en lagstiftning som skulle innebära:

…att inkludera alla tryckta böcker i ett förbud mot att som en politisk manifestation anordna bokbål. Argumentet skulle vara att den tryckta boken utgör en central manifestation av yttrandefriheten. De som, likt de tyska nazisterna 1933 eller Rasmus Paludan 2022, anordnar offentliga bokbål som en politisk manifestation gör sig därmed skyldiga till ett brott mot yttrandefriheten och detta ska vara straffbart. 

Jag instämmer i den tanken.

Men upploppen då?

Nu kanske du tycker att jag börjar i fel ände och försöker smita undan problemen med de våldsamma upplopp som uppstod på flera platser med Paludans koranbränning som förevändning. Våldet och förstörelsen som skedde till exempel i Örebro är fruktansvärd. Men just detta våld och denna förstörelse hade inte inträffat ifall inte Paludan getts laglig tillåtelse till sin koranbränning. Att konstatera det är inte att ge efter för ”islamister”. Det är ett faktum. Om det i enlighet med Rothsteins tanke ovan vore förbjudet att som politisk manifestation bränna böcker överhuvudtaget och polisens uppgift hade varit att hindra Paludan istället för att hjälpa honom så hade ingen förevändning för kravaller funnits. Det vore dessutom en mycket rimlig och demokratisk lag.

Men de kravaller som uppstod har naturligtvis rötter och aktörer av olika slag. För att en gnista som Paludans ska orsaka upplopp krävs det förhållanden som vi måste fundera över. Förhållanden som har att göra med det alltmer segregerade svenska klassamhällets utveckling. Det är inte några frågor som fixas lätt i en handvändning. Men som Leonidas Aretakis skrev i en klok text i Flamman så bränner inte människor med framtidstro bilar. Det måste vi fortsätta att ha som utgångspunkt. Oavsett hur sammansättningen var i Örebro mellan ”vanliga ortsbor”, ”islamister” och ”gängkriminella” (det har ju spekulerats en del här) så är det sorgligt att konstatera hur väl Paludan lyckades och hur de olika extrema spelar ihop för att ytterligare förstärka den bild som olika högerextrema redan har. Det är ju inte heller något nytt. Som bilden här bredvid (efter attentatet mot Charlie Hebdot) visar så förstärker vit rasistisk islamofobi och reaktionär politisk islam varandra. Händelserna har också gett trion m-kd-sd vatten på sina kvarnar. I några fall med den vanliga synen på ”kultur” som hos sd, i andra fall med skärpt våldsretorik (skjut!) som hos kd. Oavsett om dessa högerpolitiker vinner fler röster med sina förslag eller inte så är det en väg framåt med mera våld och ännu mer splittring mellan människor som de anvisar. Måtte de inte lyckas.

Hädelser och hets

Det finns en känd affisch från 1967. Jag tänker på ett screentryck av konstnären Carl Johan De Geer. Där ser man en brinnande svensk flagga med ett könsord på och uppmaningen att ”skända flaggan”. Jag har aldrig gillat den. Inte för att jag har så mycket till övers för den svenska flaggan utan mer för att jag tyckte att affischen var rätt fånig. Dessutom tänker jag att den typen av provokationer knappast bidrar till att övertyga någon. Den är möjligen bara kul för dem som vill visa sin ”radikalism” på detta vis.

Däremot tycker jag att De Geer borde haft frihet att utan inskränkningar göra denna affisch. Det var fel av staten att beslagta och bränna affischerna liksom att döma De Geer till böter. Den lagstiftning som gjorde det förbjudet att ”skymfa den svenska flaggan” avskaffades också 1970. Det skedde genom samma riksdagsbeslut som upphävde strafflagens och tryckfrihetsförordningens förbud mot ”skymfandet av det heliga i religiös mening”. Det som kallas hädelse.

Jag har skrivit om religionsfrihet som både en rättighet till (att få utöva) och en rättighet från (alltså att få slippa) religion. Jag har också skrivit om rätten att få häda, till exempel i en kommentar till en konflikt i moderaterna för fyra år sedan. Jag ska inte upprepa det här.

Pionjären Axel Danielsson dömdes till 22 månaders fängelse för ”hädelse av Gud”.

I början av 1900-talet var den svenska kyrkan en både samhällsbevarande och mycket mäktig institution. De som hädade eller satte sig upp mot denna institution tog stora personliga risker. De sparkade nerifrån upp mot makten och fick betala för det.

Idag är mycket annorlunda. Det finns inte (sedan 1970) några förbud mot hädelse och den svenska kyrkan är varken statskyrka eller speciellt mäktig. Dessutom finns idag inom kyrkan många företrädare för en helt annan samhällssyn än i den gamla kyrkan.

En annan skillnad är att dagens hädare oftast, med några få undantag (kan just nu bara komma på Elisabeth Ohlsson Wallin), har en helt annan agenda, en annan slagriktning. Deras sätt att utnyttja friheten att yttra sig om, eller på andra sätt förhålla sig till religion, är helt annorlunda. De flesta av dem sparkar neråt mot dem som redan på olika sätt är misstänkliggjorda, hopklumpade (av andra) och utsatta för fördomar. Islamofobin är idag den moderna rasismens och nationalkonservatismens främsta uttryck. När rasister under den senaste tiden fått uppmärksamhet för att offentligt bränna olika exemplar av Koranen så är det något helt annat än då pionjärer inom den svenska arbetarrörelsen utmanade kyrkan som maktinstitution. De gör det inom ramen för en stor reaktionär rörelse som omfattar allt från partiledare eller kända skribenter till ”nätkrigare” eller öppna våldsverkare.

Tyska studenter bränner insamlade ”otyska” skrifter och böcker i Berlin 11 maj 1933

Jag håller därför med de kristna kyrkoledare som den 13 september i ett gemensamt uttalande skriver att ”bränna böcker är barbariskt”. Bokbål var ju något som praktiserades av de tyska nationalsocialisterna. Och deras moderna arvtagare följer även i detta avseende i deras fotspår.

Kyrkoledarna menar även att den här typen av  medvetna kränkningar ”innebär ett allvarligt hot mot människors rätt till tro och religionsutövning”. Om brännandet av en Koran hade varit en helt isolerad händelse tror jag inte att jag skulle hålla med kyrkoledarna om detta. Men som jag skrev ovan så måste den ses som en del i en reaktionär offensiv där islam som religion och muslimer som grupp pekas ut och angrips på en mängd olika sätt. För nationalsocialisterna var det judarna som var syndabockar. För deras moderna efterföljare är det muslimerna. Därför är koranbränningen avsedd att vara inte bara provocerande utan också hotfull. Även om den senaste (?) i Rinkeby hade något mer löjeväckande än hotfullt över sig, vilket beskrivs av Andreas Magnusson i en artikel i Magasinet Para§raf.

Hållningen hos Uppsala Nya Tidning

Dagstidningen UNT här i Uppsala är officiellt liberal men under den senaste tiden har man kunnat se samma typ av glidning högerut som tidigare skett på till exempel Göteborgsposten. Igår söndag skrev den relativt nya ledarskribenten Emma Jaenson om dessa frågor under rubriken: ”Tassa inte på tå kring religionskritiken”. Hon resonerar där om skillnaden mellan vad som är lagligt hån mot religion och det som är hot och våld. En del av hennes allmänna resonemang kan jag hålla med om. Men det är uppenbart att Jaenson har en helt annan bild av den svenska verkligheten. Hon kritiserar till exempel kyrkoledarnas uttalande och menar att koranbränningen visserligen kan fördömas, det är ”fritt fram i ett fritt samhälle”, men utan att tydligt själv fördöma detta. Och hon tycker inte att det är ett hot mot folks rätt att tro. Att Jaenson har en helt annan verklighetssyn där den tilltagande islamofobin och hetsen från höger blir osynlig märks när hon på ett annat ställe skriver: ”I dag tycks dessvärre Sverige och västvärlden bli alltmer nervösa kring ifrågasättanden av religiösa uttryck, framför allt vad gäller islam…”

Att i den samhällssituation som vi har kalla en koranbränning för ”ifrågasättande av religiösa uttryck” eller beskriva det som att några (Sverige/Västvärlden?) ”blir nervösa” av den typen av regisserade angrepp är bara möjligt för någon som inte ser hela hotbilden eller rent av själv accepterar hoten.

Förändringarna inom eller bort från liberalismen inom borgerligheten illustreras av ett citat från UNT i december 2013 av den tidigare ledarskribenten Maria Ripenberg. Hon skrev:

Det är ingen hemlighet att kampen mot rasism, islamofobi, antisemitism och antiziganism, för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde slukar mycket av mitt engagemang som liberal ledarskribent.

När det gäller Jaenson tror jag knappast att hon skulle använda ett ord som islamofobi. Hon ser helt enkelt inte det fenomenet.

%d bloggare gillar detta: