Tid för eftertankar när shoppandet minskar…

Vi måste som bransch inse att smutskastningen av reklamen är ett hot mot kapitalismen, mot pressfriheten, mot våra elementära former av underhållning och mot våra barns framtid”

Jack Myers – 1993*

“Vi lever i shoppandets tidsålder” sa en gång Susan Sontag. Och precis som med så många andra förhållanden i samhället så blir även detta så tydligt nu under coronakrisen. ”Shoppandet” minskar, det köps och konsumeras mindre. Och precis som med andra saker som blir så mycket mer tydliga än vanligt – till exempel att annars ”osynliga” yrkesgrupper plötsligt blir synliga och framstår som precis så samhällsviktiga som de alltid varit – så ger det en möjlighet att fundera över sakernas tillstånd. Till exempel vad vi egentligen behöver och vad vi kanske inte alls behöver. Det är naturligtvis inte någon enkel fråga. Det finns ju helt grundläggande behov som mat, rent vatten, ett hem eller kläder att skyla och skydda sig med. Vi har också grundläggande behov av omvårdnad, omsorg, utbildning och så vidare. Men utöver sådana grundläggande behov är det inte så lätt att säga vad vi ”egentligen” behöver.

Det finns i alla fall en anledning att ändå fundera över det av minst två skäl. Det ena är att vi genom produktionen och transporterna av alla dessa konsumtionsvaror tar ut allt för mycket av jordens resurser och överskrider gränser som på sikt hotar inte bara andra arter och växter utan också oss själva som mänsklighet. Det andra skälet är att eftersom jordens resurser inte är oändliga så måste vi hitta sätt att både ta ut och fördela det som jorden ger på ett annat sätt. Rättvisare och med hänsyn till naturens gränser. Det innebär att inte all produktion och konsumtion är rimlig. Vi måste helt enkelt hitta sätt prioritera på ett annat sätt.

Nu är det ju så att mycket som inte är omedelbara grundbehov ”shoppas” på andra ställen än i affärer eller ens via nätet. Vapen köps till exempel i huvudsak av stater. Enligt Sipri ökade världens totala militärutgifter år 2019 till 1917 miljarder dollar, vilket är den största årliga utgiftsökningen sedan 2010. Jag tror inte att vårt behov av trygghet, frihet och fred ökade på grund av denna gigantiska vapenkonsumtion. Jag ska inte fullfölja det tankespåret här och denna gång. Men att det i sig innebär ett enormt uttag av resurser och miljöförstöring är däremot uppenbart oavsett vad vi tycker om vapenproduktionen.

Men åter till den mer vanliga konsumtionen, den som nu minskar inom en mängd områden. Ett sätt att fundera över vår konsumtion är att titta på de kostnader som används just bara för att få oss att konsumera.

Efter att under en lång följd av år ständigt ha ökat så passerade kostnaderna för reklam i Sverige 80 miljarder år 2018. Enligt IRM (institutet för reklam- och mediestatistik) så var de totala kostnaderna år 2019 drygt 81 miljarder. Den största delen är numera inom internet med nästan 24 miljarder. De 81 miljarder som användes på reklam kan jämföras med statens utgifter för ”hälsovård, sjukvård och social omsorg” som samma år uppgick till 79,6 miljarder.

Ulf Peder Olrog
Kom och köp konserverad gröt

Strömmen av reklam som möter oss har ökat enormt under ett antal decennier. Den tränger in på alla möjliga områden där den tidigare inte fanns. Skogen eller kyrkorummen är väl fortfarande fredade så länge vi inte plockar fram mobilen. Men annars är det idag väldigt få ställen där vi kan undgå reklamen. Den görs också av skickliga och talangfulla yrkesgrupper som har stora kunskaper om hur vi fungerar som människor. Naturligtvis är den därför också effektiv. Alla dessa pengar skulle inte användas om de inte ”betalade sig” genom att driva upp konsumtionen. Som Ulf Peder Olrog skaldade så  går ”allting att sälja med mördande reklam”. Men ytterst betalas reklamen naturligtvis av alla som konsumerar varorna.

Samtidigt som reklamen trängt sig fram på bred front görs det ibland försök att dämpa, begränsa eller inom något område förbjuda reklam. Senast handlade det om den spelreklam som driver många människor i elände.  Men låt oss tänka tanken att i stort sett all reklam stoppades. Då skulle det bli betydligt tydligare att se vad det var som vi egentligen inte behövde men konsumerade just bara därför att vi påverkats av reklam. Precis som Jack Myers, i citatet ovan, så är det många borgerliga som tycker att detta vore ett hemskt ingrepp. Jag tycker att det skulle vara befriande. Dessutom vore det ett av många viktiga steg mot ett sätt att leva som inte undergräver den jord vi står och lever på. Men Myers har väl rätt att det vore ett angrepp på kapitalismen, för saker och ting hänger ju ihop.

 

*Jack Myers (mediaekonom och ordförande i Media Advisory Group) i boken: ”Adbashing: Surviving the Attacks on Advertising” – 1993, s. 277

 

Ska vi glädjas över den ökande konsumtionen?

Konsumtionen fortsätter att öka i Sverige. Mellan 2006 0ch 2016 ökade den totala konsumtionen med 23 procent. Detta kan man läsa i en ny rapport från Göteborgs universitet som släpps 13 december. Konsumtion som en del av vår livsstil ökar också: år 2012 besökte vi i genomsnitt köpcentrum under minst en timme elva gånger, 2016 hade det ökat till 17 gånger.

Konsumtionen av kött tycks ha stannat på en nivå av 87 kg per person och år. Samtidigt som vi köper mer kravmärkt mat så är matsvinnet ungefär 50 kg per person och år.

Att konsumtionen ska öka är något som de flesta politiker från olika partier brukar framhålla som bra. Framförallt etablerade ekonomer framhåller det positiva med att hjulen snurrar. Tillväxten får inte stanna av. Noll tillväxt, alltså att vi producerar lika mycket nästa år, ses som dåligt, ja rent av farligt. Den ständiga ekonomiska tillväxten är en inbyggd del i vårt ekonomiska system. Alternativet tycks stå mellan tillväxt eller kris. Men denna tillväxt som bland annat resulterar i ökad konsumtion har ju några mycket  allvarliga baksidor.

Lin Lerpold, docent på Handelshögskolan, säger apropå detta i en intervju i SVT-nyheter, det som länge hävdats från miljörörelsernas sida:

För att skapa energi och konsumera som vi gör använder vi jordens resurser. Om alla levde som i Sverige skulle fyra jordklot behövas för att resurserna skulle räcka till.

Samtidigt stöter jag på en artikel av Kadir van Lohuizen i Washington Post. Han berättar om en annan baksida av den ständigt växande konsumtionen: avfallet, soporna. I en artikel med skrämmande bilder från enorma soptippar runt om i världen (den största i Jakarta på Indonesien) berättar han att det enligt forskare från Världsbanken skapas 3,5 miljoner ton fast avfall varje dag i hela världen. Det är en tiofaldig ökning under det senaste decenniet.

Plastavfall är ett av de stora avfallsproblemen. Varje år produceras mer än 300 miljoner ton plast. En alltför liten del av detta återvinns. Ofattbara mängder av plastpartiklar flyter omkring i oceanerna. Den sammanlagda vikten av detta uppskattas till ungefär 270 000 ton.

Matsvinnet i hela världen är också enormt. Enligt FAO beräknas ungefär en tredjedel av all mat som produceras i världen gå förlorad eller kastas. Vikten av denna förlorade mat beräknas till ungefär 1,3 miljarder ton.

I Europa hamnar det mesta av vårt avfall på förbränningsanläggningar. Men i Afrika, Asien och USA (!) hamnar det mesta på enorma soptippar. Ett av många problem med dessa soptippar är att de släpper ut stora mängder metan som är en mycket kraftig växthusgas.

USA är också det land i världen som skapar mest avfall av alla.

 

Vi kan inte fortsätta så här om vi inte vill fullständigt föröda vår planet och själva vada omkring i sopor.

Allt som individer och företag kan göra för att motverka denna skrämmande utveckling är naturligtvis viktigt. Men jag är också övertygad om att det kommer vara helt otillräckligt. Vi är alla på olika sätt delar av ett system som bygger på att det måste ske ständig tillväxt. Vi måste lyckas med att skapa ett annat ekonomiskt system. Ett system som klarar av att göra alla de nödvändiga investeringarna för ny energi och klimatomställning som behövs. Som samtidigt utjämnar de avgrundsdjupa klyftorna i levnadsstandard genom ett mer jämlikt samhälle. Men som gör detta utan att öka tillväxten.

Ingen lätt uppgift. Men nödvändig. Ett första steg är att förstå att vi inte kan lita till att marknaden ska lösa det. Det handlar om gemensamma beslut. Politiska ingripanden som berör oss alla.

 

Intressant?

 

Läs andra bloggar om miljö, klimatfrågan, konsumtion, överkonsumtion, plast, sopor

%d bloggare gillar detta: