Borgarklassens diskreta charm?

Från 1970-tals-filmen ”Borgarklassens diskreta charm” av Bunuel

I augusti 2018 skrev jag om en extrem opinionsmätning som visade att moderaterna och sd tillsammans hade stöd av 75 procent. Det var från en undersökning av väljarsympatierna bland läsarna av tidningen Connoisseur.  Det är en mycket exklusiv tidning för utvalda. Den som får magasinet Connoisseur tillhör enligt tidningen själv ”den halva procent av Sveriges befolkning som har en högre inkomst än 2.0 miljoner kronor per år.” Det är alltså en del av den svenska överklassen det handlar om. Det var inom denna slutna och starkt segregerade grupp som stödet för ytterhögern var så stort.

I artikeln skrev jag bland annat:

Överklassen är mycket klassmedveten. De är visserligen avskilda och isolerade i sina parallellsamhällen som Danderyd och andra orter, men dumma är de inte. De förstår vilka partier som tjänar deras intressen: främst moderaterna och SD.

Bland oss andra är det sämre ställt med denna klassmedvetenhet. Ett sätt (bland flera) att ändra på det kan vara att försöka sprida minst lika mycket kunskap om de allra rikaste som om de fattigaste i samhället. För att sluta sparka på någon fattig, som alltför många hänger med på idag, måste blicken höjas så att vi ser de rika lika mycket.

Vänd sökljuset. Öka kunskapen om överklassen!

Med denna tanke i huvudet återvände jag idag till Connoisseur. Jag läser där om en annan läsarundersökning som de gjort. De skriver:

Under nära 20 år har vi gjort årliga undersökningar till dem i Sverige med absolut högst inkomst. Vi är de enda som har direkt access till dessa individer vilket ger oss en unik möjlighet att kartlägga och skaffa kunskap om denna svårnådda målgrupp. Nedan finner du diverse fakta som du kan ha nytta av i ditt marknadsföringsarbete.

Nu är jag ju inte intresserad av marknadsföring och har knappast heller något att erbjuda till ”denna svårnådda målgrupp”. Men kanske kan vi ändå hitta någon intressant kunskap om gruppen? Döm själva.

 

Till att börja med: vilka är de?

Gruppen tjänar alltså minst 2 miljoner per år. 64 procent inom gruppen äger helt eller delvis ett eller flera bolag. 82 procent av dem har investeringar i aktiefonder och 55 procent har investeringar i fastigheter. Det tycks vara de främsta inkomstkällorna. 52 procent är också företagare och 25 procent är chefer inom privata företag. 51 % bor i Stockholm, men bara 14 procent i (till exempel) Göteborg.

Intressen?

Vad har de då för intressen enligt Connoisseurs undersökning? Här har individerna fått ge flera svar varför summan av procenten för de olika svaren inte blir 100 utan bara visar hur många som uppgett detta intresse.

Det största intresset tycks vara ”resor”. Hela 41 procent anger det. Flygresandet är också omfattande. 26 procent reser 6 – 10 gånger med flyg per år. 27 procent gör mellan 10 till 30 flygresor per år och 13 procent reser mer än 30 gånger per år. Det här tycker i alla fall jag är intressant i förhållande till klimatfrågan eller diskussion om flygskatt eller andra försök till begränsning av flygandet.

Det näst största intresset som anges har också en relation till klimatfrågan. Av någon anledning så anger nämligen 36 procent att deras intresse är ”bilar” i plural. Exakt hur detta intresse för bilar yttrar sig framgår inte. Det går ju att tänka sig olika sätt. Att meka med dem kanske inte är så framträdande?  Men intresset tar sig i alla fall uttryck i att gruppen äger fler bilar än de flesta. 66 procent äger nämligen 2 – 5 eller fler bilar.

Det intresse som hamnar på tredje plats tycker jag kanske tyder på en viss inskränkthet inom gruppen, 29 procent anger att deras intresse är ”kapitalförvaltning/privatekonomi”. Men det är klart att det som gör att man är en av de rikaste och vill fortsätta vara det, kan göra det intressant.

Sådana intressen som ”vin” (20 procent), ”golf” (19 procent) eller ”restaurangbesök” (19 procent) finns också med på listan. Men några typer av kulturella intressen som att läsa böcker, lyssna på musik eller själv vara skapande på något sätt, finns inte alls med på listan. Inte heller ett sådant intresse som att vistas i naturen finns med. Kanske säger det också något?

 

Boende och läsande

Naturligtvis bor man bra inom den här gruppen. Alltså bra för sig själva. Om det är bra för samhället eller naturen eller tillgången till bostad åt alla, det är en annan sak. 68 procent äger i alla fall 2 – 4 eller flera bostäder.

Att de mest lästa tidningarna inom gruppen är DI Weekend (44 procent) och SvD (42 procent), kanske inte förvånar. Men att fler (28 procent) läser Aftonbladet än Veckans Affärer (20 procent) förvånade i alla fall mig.

 

För att sammanfatta och generalisera

Den svenska överklassen bor i Stockholm men äger ett flertal bostäder. De är företagare eller chefer inom privata företag. Inkomster från aktier och fastigheter tycks vara de viktigaste inkomstkällorna. De framstår som ganska inskränkta i sina ”intressen” och är uppenbara miljömarodörer med tunga fotavtryck i form av ett omfattande flygåkande och en stor bilpark.

Det tycks finnas starka skäl att bryta upp deras instängda och segregerade värld (av innanförskap?) och öppna upp för ett modernt miljötänk och mer kultur.

Bankerna, brottsligheten och makten över jordens ödesfrågor.

Den senaste tiden har vi varje dag kunnat ta del av nya turer i skandalerna kring Swedbanks kriminella penningtvättande. Alla över hela det politiska fältet tar avstånd och talar om vikten av förtroende. Men så värst många konkreta förslag som visar hur vi som samhälle skulle kunna hindra denna typ av kriminalitet har jag inte sett. Ändå är detta bara ett av många exempel på problemen med bankerna i dagens Sverige och dagens värld.

Tankesmedjan Katalys kom i mars ut med en mycket intressant rapport om bankerna. Den synar bland annat detta med att penningskapandet förändrats. Tidigare var det riksbanken som hade kontroll över detta. Men idag är det främst de privata bankerna som skapar pengar genom sin långivning. De har ett direkt intresse av detta eftersom deras vinster ökar ju mer pengar de skapar och lånar ut.

I rapporten beskrivs den enorma makt som detta ger bankerna:

Bankerna bestämmer vem som får låna och bestämmer därmed vem som får genomföra sina projekt eller inte. De styr därmed vilken riktning samhället ska utvecklas åt. Bankerna bestämmer om långsiktiga, ekologiska och sociala projekt får pengar eller inte. De styr till och med i viss mån om stater ska få genomföra viktiga sociala reformer eller inte. Allt står i skuggan av bankernas avkastningskrav.

Och:

Privata banker kan när som helst stänga ner hela Sveriges ekonomiska liv genom en tangenttryckning. Att överlämna skapandet, driften och kontrollen av en så central samhällelig infrastruktur som svenska kronor till vinstdrivande företag är oansvarigt och odemokratiskt. Den som har kontroll över pengaskapandet har också kontroll över samhället.

Ett exempel på detta, men i global skala, visas i en annan rapport (Banking on Climate Change – FOSSIL FUEL FINANCE REPORT CARD 2019 ) där flera olika miljögrupper granskar bankernas roll för att upprätthålla och till och med förstärka fossilsamhället. De har spårat finansieringen för 1800 företag ”som deltar i att extrahera, transportera, bränna eller lagra fossila bränslen eller fossilgenererad elektricitet”.

                           Klicka på bilden för att se större och tydligare.

Rapporten synar 33 globala banker och visar att de sedan Parisavtalet 2016 har bidragit till att finansiera fossila och negativt klimatförändrande projekt för 1,96 biljoner dollar.

Föga förvånande är de banker som investerat mest i fossila projekt alla baserade i USA: JPMorgan Chase, Wells Fargo, Citi och Bank of America. De följs av Royal Bank of Canada, Barclays i Europa, Japans MUFG , TD Bank, Scotiabank och Mizuho. Värst av dem alla är alltså JPMorgan Chase som ensamma står för 10 procent av fossilfinansieringen bland de 33 bankerna.

Rapporten konstaterar också att det finansiella stödet till fossilt bränsle har ökat, inte krympt varje år efter Parisavtalet. Med 612 miljarder dollar för fossila projekt 2016, 646 miljarder dollar 2017 och 654 miljarder dollar 2018.

Bankerna har en avgörande makt. De styrs av några få människor med en galet stor makt. Det snedvrider samhällsutvecklingen på en mängd olika sätt och bidrar till att stärka hotet om återkommande ekonomiska kriser som drabbar hela samhällen. När det gäller den ödesfråga som klimatfrågan är för hela mänskligheten blir denna makt hos bankerna ännu mer viktig att förhålla sig till. Vi måste ju som många organisationer redan kräver divestera, alltså avveckla stödet till klimatförstörande verksamhet, inte fortsätta att investera i användningen av fossil. Det räcker inte längre att stå utanför bankernas styrelserum och kräva bättring. Det är dags för demokratin att kliva in och ta över.

Bara nio procent?

Jag lyssnade för några dagar sedan på en debatt i radion mellan tre svenska EU-politiker: Jytte Guteland (s), Christopher Fjellner (m) och Peter Lundgren (sd). Det var ganska beklämmande att lyssna på. Efter att EU-kommentatorn Susanne Palme berättat att de ”rödgrönrosa” partierna är de som i praktiken gått längst för att göra något alls åt utsläppen av växthusgaser, fick vi höra de två högerpolitikerna rada upp argument för att inte göra mer.

Lundgren som representerar det parti som länge helt förnekat existensen av klimatförändringarna kallade åtgärderna för ”plakatpolitik” och ville ha en ”mer balanserad approach” där man ”måste låta tekniken ha en möjlighet att hänga med”. Han summerade detta resonemang med att säga att nollutsläpp ”det kommer aldrig att ske”. Så talar en som förnekat problemen, förvirrat debatten och nu fortfarande inte egentligen tagit in hur allvarlig situationen är.

Fjellner

Fjellner höll å sin sida med Lundgren om att det blir ”plakatpolitik” med skarpare krav ”eftersom EU och Sverige redan gör mest”. Sen säger han ett flertal gånger att EU bara står för nio procent av världens koldioxidutsläpp. Att det (därför) spelar så liten roll om inte resten av världen följer med. Att det därför är viktigast att istället ”inspirera” resten av världen att följa med.

Det här argumentet med ”de nio procenten” har legat kvar och skavt i mitt huvud i några dagar. Dels för att det är ett så väldigt dåligt argument, men också för att jag undrade om det verkligen stämde i sak.

Låt mig börja med det sista. Jag vet inte vilken källa Fjellner utgår från. Förmodligen räknar han som många andra förmodligen inte alls in utsläppen från de konsumtionsvaror som produceras i länder utanför Europa, men konsumeras här.

Chancel Piketty har undersökt de konsumtionsbaserade utsläppen på individnivå. De rikaste tio procenten av individerna i hela världen släpper ut hela 45 procent av alla utsläpp. Bland dessa 10 procent max-utsläppare lever 19 procent inom EU. (Carbon and Inequality: from Kyoto to Paris, Lucas Chancel & Thomas Piketty, s. 9-10).

Den genomsnittlige svensken bidrar årligen med drygt 11 ton CO2-utsläpp, varav 3,8 ton inom landet och 6,8 ton i andra länder samt 0,9 ton från resor och internationella transporter(Laestadius: Klimatet & omställningen s. 63). De rika har en större utsläpps-andel än de med lägre inkomster men detta är alltså ett genomsnitt.

Men Sveriges befolkning utgör ju bara 1,3 promille av världens hela befolkning. Med Fjellners sätt att resonera så är ju det så futtigt att det verkar meningslöst att bry sig. Eller? När börjar det i så fall bli meningsfullt att bry sig? Är det bara meningsfullt i Nordamerika som släpper ut 40 procent, men där USA under den nuvarande regimen förnekar problemen och dessutom bidrar till att förvärra dem? Det märkliga med Fjellners argumentation är att han inte rakt ut säger att vi inte ska göra något. Han förnekar inte problemen. Det han säger är att vi inte kan eller ska göra mer än vad som görs just nu, eftersom det finns andra som är så mycket värre.

Naturligtvis finns det alltid gränser för hur långt vi som individer eller grupper av människor är beredda att gå för att göra rätt. Naturligtvis har denna vilja att göra rätt ett samband med vad andra gör. Det är bland annat därför som rättvisa är en så viktig del av en verklig omställning.

Låt mig göra en enkel jämförelse, till exempel med vanlig nedskräpning. Om du bor på en plats som är väldigt skräpig så kan det säkert bidra till att motivationen för att motverka nedskräpningen blir lägre hos många individer. Ändå är ju det dumt. Och om du är någon sorts ledare, som ser och erkänner nedskräpningen, så kan det definitivt inte vara ett bra argument att vi ska låta bli att göra vad vi kan. Om du å andra sidan bor någonstans där det är mindre skräpigt så skulle väl ingen heller där tycka att vi inte ska göra vad vi kan för att hålla rent och göra det ännu finare, eftersom det finns så mycket skräpigare platser?

Fjellners argument är helt enkelt undanflykter. Så håller de på, han och hans kompisar, med undanflykter eller prat om allt annat än klimatfrågan. De värsta av dem har till och med mage att håna de unga människor som, utan att ha svar på alla frågor om hur (vem har det?!) kräver att de som är ledare och politiker behandlar klimatfrågan som den avgörande fråga för mänskligheten som den är.

Fjellner pratade om att ”inspirera” resten av världen. Om det går också att säga två saker. För det första att det bästa sättet att inspirera andra alltid varit och är att själv gå före. För det andra att det är lätt att tappa verklighetssynen när det talas om minskningar i procent. Även om mycket positivt också har hänt till exempel i Sverige, så är 11 ton per person både långt över den nivå som de flesta människor i världen ligger på och långt över den nivå som är tolerabel ifall människor på jorden ska lyckas med att uppnå de uppställda klimatmålen.

Julkonsumtion, klimatfrågan, ETC och Johan Ehrenberg

Årets julhandel beräknas åter slå rekord läser jag på Supermiljöbloggen. I år når den nästan upp till 80 miljarder kronor. Detta har räknats ut av utredningsinstitutet HUI research som ägs av branschorganisationen Svensk Handel. Men det som på Supermiljöbloggen har rubriken ”Mardrömsprognosen” beskrivs på HUI Research bara som att ”det kommer att bli ytterligare en god jul för de svenska konsumenterna”. Att de skriver så förvånar mig inte. De tillhör de krafter i samhället som ser all sorts tillväxt och ökad konsumtion som något positivt oavsett dess innehåll och oavsett dess konsekvenser för vår miljö och för klimatet. Själv har jag ju en annan syn. För sex år sedan citerade jag klimataktivisten George Monbiot här på bloggen. Då inför julen 2012 skrev jag om hur julhandeln som höll på att passera 65 miljarder föröder vår jord.

Jag tänker på detta då jag häromdagen fick Dagens ETC:s bilaga som utlovar att den

Pryl från katalogen

”kommer att rädda liv”. Jag bläddrar igenom bilagan som uppmanar mig till olika typer av konsumtion. Visserligen sådant som är en del av klimatomställningen men också sådant som faktiskt bara bidrar till en ökad konsumtion, om än med en viss grön touch. ETC är ju mer av företag än av rörelse och detta är en del av en helhet som också innehåller många bra projekt och framförallt en möjlighet för intressanta rödgröna skribenter att få skriva och nå en ganska stor publik. Men också detta alltså.

Anledningen till att jag funderar över detta beror också på några ledarartiklar av Johan Ehrenberg i Dagens ETC där han utvecklar en kritisk uppfattning i förhållande till andra klimatkämpar som George Monbiot eller Birger Schlaug, eller kanske egentligen i förhållande till huvudfåran inom de olika aktivistiska rörelserna mot klimatkatastrofen.

Vi vet att tiden är begränsad. Fakta om vad som kommer hända ifall vi inte i tid stoppar utvinningen av fossila bränslen är lika skrämmande som de är grundade på övertygande vetenskap. Vi vet idag att de största företagen i världen som grundar sig på fossila bränslen har haft denna kunskap i många år. Men istället för att göra någonting åt detta och ställa om satsade de stora summor pengar på lobbyverksamhet och lurendrejeri för att kunna fortsätta ostörda. Vi ser också idag att fascistliknande typer som Trump eller Bolsonaro fullständigt förnekar vetenskapen i klimatfrågan. De gör allt för att öka förstörelsen av vår jord. Det är som om de siktade på att inte bara bli vår tids fascister utan också på att genomföra vår tids förintelse via klimatet.

Men alla vi andra då? Alltfler av oss förstår och en del drar slutsatser av egna upplevelser, antingen det handlar om översvämningar eller förödande bränder. Men ändå lyckas vi på något sätt inte riktigt förstå eller se hur vi ska hitta en väg ut. Dessa frågor har diskuterats mycket inom klimatrörelsen. Hur gör vi klimatfrågan till den överordnade och för mänskligheten helt avgörande fråga det är? En diskussion har handlat om hur vi målar upp eller tänker oss perspektivet. Alltså inte perspektivet av att låta allt fortsätta som nu. Vart det perspektivet leder är lättare att se, även om det kan vara svårt att ta till sig. Utan hur det samhälle kommer vara där vi inte använder fossila bränslen och inte lever så att vi använder oss av fyra jordklot.

Det har sagts att det är svårt att vinna människor för ett perspektiv som handlar om försakelse. Därför har en del försökt hitta ett sätt att argumentera som visar på det positiva, hur ett fossilfritt samhälle skulle kunna vara bättre att leva i på många sätt. Jag tror att detta är bra och att det kan stämma på många sätt när vi visar på det bisarra i det högproducerande samhälle där vi bara springer fortare och fortare för att konsumera ännu mera och samtidigt skapar bisarra uttryck som ”livspusslet”. Men jag tror inte att det kan vara det enda sättet. För dem som vant sig vid att flygande är någonting lika naturligt som billigt kan det naturligtvis komma att upplevas som en ”förlust” att avstå från det. Ändå är det nödvändigt. Jag tror alltså inte att det bara går att måla upp en bild där allt kommer upplevas som bättre. Men det är viktigt att också göra det.

En som är mycket skicklig på att beskriva dessa ljusa perspektiv är ETC:s grundare och skapare Johan Ehrenberg. Han är ju överhuvudtaget en mycket skicklig och pedagogisk skribent. I två ledarartiklar i Dagens ETC den 2 och 9 november målar han upp den ljusa framtid där vi lever i ett fossilfritt samhälle. Han tar i den första artikeln upp en mängd områden där vi måste leva på ett annat sätt men där han menar att det inte kommer att bli, eller behöva upplevas som, sämre. Flera av de saker som Ehrenberg tar upp är bra även om jag till exempel kan tycka att ”en flygresa vartannat år utanför EU” låter som en väl optimistisk gissning. En del är sådant som definitivt måste ske och en del är sådant som ingår i Ehrenbergs egen agenda. Artikeln avslutas med: ”Hot går inte hem. Framtiden är ljus.” Tanken är alltså, som jag förstår det, att hotet om klimatkatastrof inte är mobiliserande.

I ledaren den 9 november går Ehrenberg vidare på detta spår och argumenterar mot att ”jorden är begränsad”. Han skriver: ”Jorden är inte ett slutet system, jorden får nämligen närmast oändlig energi alldeles gratis varje sekund från solen”. Där för argumenterar han för ”mer mat, mer varor”.

Jag har två funderingar kring detta.

När det gäller energin så har vi ju inte löst frågan om att ersätta den fossila energin med den oändliga energin från solen. Vi vet inte ens ifall vi hinner göra det inom den tid vi har på oss. Det överordnade målet måste vara att det fossila stannar i jorden. Den förnyelsebara energin måste byggas ut så att den kan ersätta den fossila. Under förutsättning att inte klimat-fascisterna raserat allt innan dess handlar det om en övergångsperiod vars längd ingen kan veta något om nu. Under denna övergångsperiod kan jag inte tänka mig annat än att kraftiga ransoneringar och nedskärningar av energiförbrukningen måste till. För mig verkar det som om Ehrenberg undviker detta problem.

Frågan om den begränsade jorden handlar som jag uppfattat det inte främst om energi utan om hur mycket vi tar ut av vår jord, det som har kommit att kallas fotavtryck. Att här tala om att jorden är ”obegränsad” och blåsa på om ”mer varor” tycker jag är oansvarigt även om avsikterna är goda.

Jag håller alltså inte med om det Ehrenberg skrivit. Främst tror jag att han har fel i sak. Det leder till ett sätt att beskriva perspektivet som kan ha en del pedagogiska poänger och är fint skrivet men som ändå inte blir trovärdigt. Jag tror visst att det går att visa på många fördelar med ett fossilfritt och mer energisnålt samhälle. Men det går inte att trolla bort katastrofperspektivet. I förhållande till det så tror jag på dem inom klimatrörelsen som gjort jämförelser med situationen i USA eller England under andra världskriget då hela samhället mobiliserades mot det upplevda hotet från nazi-Tyskland. Klimathotet måste bli lika ”verkligt” för en majoritet av människor. Därför tror jag att det är nödvändigt både att försöka mobilisera mot det faktiska hotet och att beskriva de positiva saker som också skulle uppstå i ett framtida fossilfritt samhälle.

Översvämningar och extrema väder

Så nås vi åter av nyheter om översvämningskatastrofer från olika delar av världen. Mest hör vi som vanligt om katastrofen i Texas där 30 personer hittills beräknas ha dött. Lite mindre hör vi om de ungefär samtidiga översvämningarna i Indien, Bangladesh och Nepal där fler än 1200 människor dött hittills och där t.ex. halva den indiska delstaten Uttar Pradesh med 220 miljoner invånare är översvämmad. Så ser vår nyhetsförmedling ut och det säger också något om vår värld.

Vatten är ju, som alla vet, livsavgörande för oss människor. Men både torka och översvämningar hotar vår existens. Med den stigande temperaturen på jorden (som orsakas av de ökade koldioxidutsläppen) så får vi allt mer av olika typer av extrema väder. Extrema värmeböljor och torka på vissa delar av jorden och extrema regn och översvämningar på andra delar. Naturligtvis har både extrema värmeböljor och extrema regnstormar och översvämningar funnits tidigare. Men det som flera forskare på området menar är att den nuvarande uppvärmningen förstärker dessa fenomen och därmed drabbar oss hårdare än tidigare.

USA har både drabbats av extrem torka och översvämningar. Mot bakgrund av dessa katastrofer är det inte bara  sorgligt – eftersom hela världen drabbas av fortsatt fossilpolitik – utan också ironiskt att den nuvarande presidenten i USA både förnekar all vetenskap om klimatförändringarna, omger sig med företrädare för fossilkapitalet och skär ner på statliga åtgärder och forskning om klimatförändringarna.

Det verkar också som om president Trump direkt har förvärrat situationen inför kommande översvämningar. Barack Obama införde skydd mot översvämningar och åtgärder som skulle göra det svårare att bygga vägar, broar och annan infrastruktur i områden som var utsatta för översvämningar. Projekt skulle ta hänsyn till klimatförändringarna. Reglerna kallades Federal Flood Risk Management Standard. Men Trump som vill genomföra sina utlovade infrastrukturprojekt avskaffade dessa regleringar bara några dagar innan orkanen Harvey.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatfrågan

Oljeimperialismen och klimatet

Vi tillbringade år med att varna för att Exxon var alltför nära den amerikanska regeringen. Nu är de regeringen.

John Sauven, Greenpeace UK’s executive director

                                                                                                               tillerson

Häromdagen meddeIade Trump vem han ville ha som utrikesminister. I den blivande regeringen som redan består av reaktionära storkapitalister och militärer tillkom nu Rex Tillerson, den verkställande direktören för oljeföretaget Exxon Mobil. Det är ett av världens största (och mäktigaste) företag med verksamhet i mer än 50 länder.

Att USA:s regeringar krigat eller deltagit i statskupper för olja genom historien är inte nytt. Inte heller att de som ingått i regeringarna haft egna intressen i både krigs- och oljeindustrin och sett till att med våld sköta om dessa intressen (minns Busch-administrationen). Det var ju därför demonstranter mot USA:s Irak-krig ropade ”No blood for oil”.

Ändå måste man nog säga att Trump fört detta ett steg ännu längre.

Enligt The New York Times äger Tillerson aktier för 218.000.000 dollar (2.009.216.590 kr) i Exxon, och hans pensionsplan var värd nästan 70.000.000 dollar (645.161.290 kr). Oavsett hur man ser på det politiska systemet i USA eller hur demokratiskt man tycker att det egentligen är så borde det vara uppenbart att här finns problem. Även för en ärlig liberal.

Men det allvarligaste problemet här kanske ändå är det som rör klimatet och mänsklighetens överlevnad här på jorden. Olja, gas och kol måste stanna under jord, det vet vi. Men med Exxon i regeringen och bättre samarbete med Putin så kommer det sannolikt bli tvärtom.skarmklipp

I mars 2014 infördes sanktioner mot Ryssland som svar på annekteringen av Krim. Oavsett vad vi tänker om dessa sanktioner så stoppade de för ett tag de enorma uttag som var på gång som en följd av samarbetet mellan Exxon och den ryska regeringens oljebolag Rosneft. Exxon hade just gjort en affär med Rosneft för 500.000.000.000 dollar som blockerades av sanktionerna. Naturligtvis vill de gå vidare med detta. Vi vet inte hur mycket Trump kommer hinna sabotera av ingångna klimatavtal. Det är tillräckligt oroande. Men han kan se till att verkligen förstöra otroligt mycket med hjälp av Ryssland och oljeindustrin. Det handlar om ett område i Arktis med enorm potential att utvinna olja, där Exxon Mobile har rättigheterna att arbeta med utvinningen tillsammans med Rosneft. Det enda hindret just nu är sanktionerna. Framöver kommer kanske det enda hindret vara stora folkliga mobiliseringar.

Intressant?

Läs andra bloggar om oljan, oljeindustrin, klimatfrågan, USA, Trump, Ryssland

 

Att flyga in i helvetet

Vi vet ju allt som vi behöver veta.              skarmklipp

Vi vet att läget är akut och allvarligt.

Vi vet att det krävs enorma omställningar av hela vårt sätt att leva, producera, konsumera, transportera och resa.

Vi vet detta men förstår också att även små förändringar måste göras. En mängd både stora och små förändringar.

Eller gör vi det?

Det är uppenbarligen några som inte gör det eller som inte kan göra det för att det krockar med deras egenintressen.

Det blir alltför ofta så uppenbart.

Ganska nyss har vi fått veta att temperaturen på Arktis under hösten har uppmätts till 20 grader varmare än normalt. 20 grader! Det är långt värre än de mest pessimistiska beräkningarna.

Vi vet också att flygande är en av de saker som bidrar till de växthusgaser som ökar jordens temperatur och leder bland annat till avsmältningen på Arktis. Vi vet också att de totala utsläppen av svenskarnas alla flygresor är 11 miljoner ton. Enligt Naturskyddsföreningen har de ökat så att de nu står för lika stora utsläpp som klimatpåverkan från alla personbilar i Sverige. 11 miljoner ton, det är lite mer än tio procent av de över 100 miljoner ton av alla sorters koldioxidutsläpp som Sverige står för om man även räknar in de konsumtionsbaserade utsläppen ( annars ”bara” 53 miljoner ton).

Men så presenteras då en statlig utredning som föreslår införandet av en ganska blygsam skatt på flygresor från 2018. Förslaget innebär att ”flygskatt ska betalas för passagerare som reser från en flygplats i Sverige i flygplan som är godkänt för fler än tio passagerare”. Det handlar om 80 kr för resor inom Europa, 280 kr för resor utanför Europa upp till 6000 km och 430 kr för resor längre än 6000 km.

Det är inte någon jättestor åtgärd. Inte ekonomiskt. Och inte heller som åtgärd mot utsläppen av växthusgaser. Den beräknas, enligt utredningen, minska de årliga utsläppen med  0,08 – 0,2 miljoner ton koldioxid per år. Men det är naturligtvis, även om ett litet,  så i alla fall ett steg åt rätt håll. Och enligt en SIFO-undersökning tycker också de flesta svenskar att detta är en rimlig skatt. Flyget har ju också varit privilegierat i skattehänseende.

Men nu dyker de verkliga egenintressena upp. Olika företrädare för dem som tjänar på flyget rasar i alla medier som de har kontroll över. Priset tar nog Carola Lemne och Svenskt Näringsliv. Mikael Sundström visar detta på ett lysande sätt i en debattartikel i DN:

…..driver Svenskt Näringsliv en kampanj mot regeringens förslag om en skatt för att minska flygets utsläpp av växthusgaser. Men det slutar inte där. Som ett exempel på hur hemsk denna skatt är, lyfter Svenskt Näringsliv fram den som ett hot mot ishotellet i Jukkasjärvi. Färre turister kommer att flyga dit.

Det är alltså inte att världens isar smälter i en allt snabbare takt som är ett hot mot ishotellet. Det är att ishotellet inte får lika många flyggäster. Det verkar som om Svenskt Näringslivs vd, Carola Lemne, inte ens förstår ironin i deras eget budskap, som om hon inte förstår vad växthuseffekten är för något.

Nej man kan undra. Men förstår gör hon nog precis som vi andra. Hon är bara hårdare surrad till masten på ett fartyg som enligt sin egen logik om maximal och ständigt ökande vinst inte kan styra annat än mot avgrunden.

Vi andra kan uppenbarligen förstå det i en sån här fråga. Men visst är det för det mesta också svårt för de flesta av oss när miljömedvetande mest ska handla om individuella goda val. Det är ju därför det inte räcker. Det är därför det behövs politiska beslut som omfattar oss alla och inte bara blir uttryck för individuella val.

Men om vi tar detta enda exempel där vi vet att så mycket mer drastiska åtgärder behövs. Vi vet ju att det inte räcker. De flesta kommer ändå fortsätta flyga – några eventuellt med ett lite bättre samvete. Men för att verkligen komma åt problemet så räcker inte prismekanismer och skatter. Ja om vi nu inte tycker att bara de allra topprikaste i världen ska få flyga. Då kan vi ju höja skatten så mycket så att vi når dit. Eller? Nej, då tycker jag att någon typ av koldixidkvotering och kvotering av flygresor utifrån gemensamt demokratiskt fattade beslut vore både mer rimligt och rättvist. Ja faktiskt det enda som skulle kunna lösa problemet. Jag vet att detta inte är någon lätt sak. Men vi står ju inte heller inför någon lätt framtid. Så finns det egentligen något annat alternativ?

Intressant?

Läs andra bloggar om flygskatt, klimatfrågan

Först kommer käket….men vart tar det vägen?

Ja, väldigt mycket av den mat som produceras hamnar inte i våra magar. En ganska stor del hamnar inte ens på våra tallrikar. SkärmklippDet är naturligtvis ett problem i sig , bara det faktum att något produceras utan att användas och att vi tar ut för mycket från vår begränsade jord. Men det har också stor betydelse för klimatfrågan. Mat som slängs (deponeras) utan biologisk återvinning omvandlas nämligen till metan som är en växthusgas som är 21 gånger starkare än koldioxid i atmosfären.

Potsdaminstitutet för klimatforskning har gjort en undersökning av detta. Den säger att matavfall kan svara för ungefär en tiondel av de globala klimatutsläppen av växthusgaser till 2050.

Enligt FN:s Livsmedels- och jordbruksorganisation försvinner ungefär en tredjedel av all mat som produceras i världen antingen genom att förloras eller kastas bort. I USA – som ofta är värst i den här typen av sammanhang – försvinner 40%. Dessutom kastas 97 % av denna mat i USA på hög utan biologisk återvinning. Ett på många sätt mycket efterblivet land numera.

Här i Sverige har vi kommit längre, men enligt Naturvårdsverket slängdes även här 69 % av maten utan återvinning år 2013. Målet enligt regeringen är att vi ska nå minst 50 % år 2018. Matavfall från ”hushåll, storkök, butiker och restauranger” ska ”behandlas biologiskt så att växtnäring tas tillvara och minst 40% av matavfallet behandlas så att även energi tas tillvara.”

Naturligtvis är våra matvanor liksom våra sopvanor viktiga. Det har betydelse vad vi gör. Men för att det ska få verklig betydelse räcker det inte med det individuella ansvaret (och samvetet). Det behövs system som vi kan lita på och som inte är svåra att delta i. Det behövs mer, inte mindre, av gemensamt demokratiskt inflytande över både produktion, konsumtion och återvinning.

Intressant?

Klimatet, några positiva nyheter men….

Några saker vi redan vet om vi lyssnar på FN:s klimatpanel:

Vi vet att det har blivit varmare. Jordens medeltemperatur har ökat som en följd av att mängden växthusgaser (koldioxid, metan och lustgas) är högre än under de senaste 800 000 åren.

Vi vet att effekterna av klimatförändringarna märks redan nu. Isarna smälter och havet stiger. Många djur och växtarter har flyttat och förändrat sitt antal på grund av klimatförändringarna. Såväl oväder med mycket nederbörd som värmeböljor har blivit vanligare på en del platser.

Vi vet att klimatförändringarna riskerar att bli oåterkalleliga. Om temperaturen stiger med 4 grader eller mer så finns det en stor risk att klimatförändringarna skapar en allvarlig brist på mat.

Därför måste utsläppen minska snabbt och mycket. Det världens ledare kommit överens om hittills räcker sannolikt inte för att hålla temperaturökningen under två grader.

Några gladare nyheter

Skärmklipp

Enligt Internationella energirådet (IEA) har utsläppen av växthusgaser slutat växa de senaste två åren. Detta har hänt förut, men då har det varit ett resultat av minskad tillväxt i världsekonomin (oljekrisen 1979, upplösningen av Sovjet 1991, finanskris 2009). Nu säger IEA att det skett trots att världens BNP har ökat. Orsaken till trendbrottet är minskningar av utsläppen i de två största utsläppsjättarna, USA och Kina. Sannolikt är det för tidigt att dra några slutsatser både om ett eventuellt trendbrott vad gäller utsläppen och en frikoppling från tillväxten. Och IEA påpekar själva att de totala utsläppen som nu ligger på 32,1 miljarder ton koldioxid per år är alldeles för höga om klimathotet ska avvärjas. Men emellanåt kan det kännas som att vi behöver något att glädjas åt för att känna hopp.

I Norge och Nederländerna är man enligt Supermiljöbloggen och Veckans Affärer inne på att kräva att samtliga bilar som säljs från och med 2025 ska vara eldrivna. Indien är inne på att samma sak ska gälla från 2030. Nu är det ju en mycket viktig fråga hur stor del av denna el som kommer att produceras utan fossil. Men låt oss ändå även här få känna lite glädje.

Här i Uppsala har kommunen som mål att Uppsala år 2030 ska vara en fossilfri storstad.

Om du bor här i Uppsala och vill veta hur kommunalrådet Erik Pelling (s) anser att detta ska gå till när det gäller bostadsbyggande och infrastruktur eller vad klimatprotokoll är och hur det används för att nå målet,

då ska du gå till Drottninggatan bokhandel (Drottninggatan 7)

på tisdag den 12 april kl. 19

Ett möte arrangerat av Uppsala Klimataktion och Naturskyddsföreningen.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatfrågan

<span>%d</span> bloggare gillar detta: