Liberalismen och regeringsmakten

När liberalismen trängts undan har följderna ofta blivit allvarliga för hela samhället.

Så skrev UNT:s politiska chefredaktör Håkan Holmberg i en ledare i söndagstidningen med rubriken: ”Att återupptäcka liberalismen”.

Jag läste den samtidigt som jag i likhet med många andra funderar över regeringsfrågan. I någon mening kan jag hålla med Holmberg om att samhällen där ”liberalismen trängts undan” varit, blivit och är motbjudande samhällen. Frågan är ju vad som menas med Liberalism.

När Holmberg skriver att det handlar om ”insikten att samhället alltid präglas av mångfald och rörlighet och att detta inte är farligt utan fullt naturligt och legitimt” eller att man ”alltid betonat framsteg, ……… över traditioner” och hyst ”misstro mot maktkoncentration av alla slag och respekt för individens värde och värdighet” så är det ju sådant som jag och många –  ja de flesta –  som kallar sig socialister, också ställer sig bakom. När sådana värden trängts tillbaka eller förtryckts har vi också sett en nedmontering av både demokratin så som vi känner den och olika mänskliga rättigheter. Därför tyckte jag och skrev positivt (14 november) om det tal i riksdagen som Liberalernas ledare Björklund höll inför omröstningen om Kristersson som statsminister. Jag skrev att jag gladdes över den ”demokratiska anständighet” som han utvecklade när han beskrev den internationella högervågen och tog avstånd från att släppa fram den till regeringsmakten i Sverige. För jag vill inte leva i ett samhälle där mångfald bekämpas, enfald främjas och reaktionära och förtryckande värderingar får styra över olika gruppers eller individers liv.

Men så kom då utspelen om vilka krav som de partier som kallar sig liberala förde fram för att stödja en socialdemokratisk regering, istället för en m+kd-regering stödd av sd. Kanske är dessa krav också uttryck för en (annan) sida av liberalismen. Men knappast den socialliberala. Det handlade om angrepp på anställningstryggheten, sänkta ingångslöner, marknadshyror och ytterligare skattesänkningar för dem med höga inkomster. Inget av dessa krav handlar om ökad frihet för flertalet. De är alla krav som riktar sig mot majoriteten av arbetare och låginkomsttagare och skulle minska vår frihet. De är alla krav som skulle bidra till att öka istället för att minska klyftorna i samhället.

Deras krav för att släppa fram en socialdemokratisk regering handlade som Björklund ärligt sa om att socialdemokraterna skulle ”göra en rejäl högersväng”.  Om socialdemokraterna skulle gå med på detta så skulle det definitivt inte kunna kallas för en mittenpolitik. Det skulle innebära att socialdemokraterna släppte det sista av att vara ett parti för arbetare och låginkomsttagare. Det skulle i sin tur innebära att många socialdemokratiska gräsrötter skulle förlora hoppet och lämna socialdemokratin.

Uppenbarligen är ett sådant styre helt orimligt och för det socialdemokratiska partiet och för de flesta av oss som skulle förlora på en sådan politik, får vi hoppas att det inte blir av.

Såvitt jag kan begripa innebär detta att det enda vi nu har framför oss är någon typ av högerstyre. Antingen som ett resultat av att riksdagens högermajoritet (c+l+m+kd+sd) efter alla krumbukter ändå förenar sig, eller av ett extraval.

Det innebär också att opposition, rörelse, aktivism utanför riksdagen nu inte bara är viktigt som alltid utan idag det helt avgörande för att bryta högeroffensiven.

John Bauerskolornas konkurs – ett system som fungerar?

John Bauerskolorna har gått i konkurs. Här är en liten bakgrund:

Under regeringen Bildt infördes systemet med skolpeng och i mars 1992 beslutade riksdagen om ”friare regler för etablering av fristående skolor”. I propositionen från 1991/92 trodde man på en utveckling mot fler föräldrakooperativ. Men så blev inte utvecklingen. Under de första åren dominerade alternativ pedagogik, främst Waldorf- och Montessoriskolor.  Men idag är det mindre än en tredjedel som drivs i stiftelseform eller som ideell förening. Istället öppnades en ny marknad för de ekonomiska jättarna. Här tycktes det finnas lättförtjänta pengar att tjäna. Friskolebranschen växte snabbt till en miljardindustri.

runeEn av dem som hoppade på guldhästen var den före detta yrkesofficeren Rune Tedfors. Hösten 2000 startade han ett första fristående gymnasium i Jönköping med det trivsamma namnet John Bauer. Sen rullade det på i hög takt. Fler skolor drogs in och på bara några år var Tedfors företag Ultra Education AB landets största skolkoncern med 8 000 elever. Tedfors själv blev 2007 utsedd till årets företagare. Motiveringen var att:

Tedfors har tillvaratagit de affärsmöjligheter som uppstått i och med att utbildningssektorn avreglerats.

Och det kan man ju hålla med om. Tedfors och minoritetsägarna i UltraEducation tog totalt ut 190 miljoner till sig själva mellan 2005 och 2008. Ändå räckte inte det. Det stora klippet gjorde ägarna enligt journalisten Tord Andersson på Östersundspostengenom att bilda ett nytt moderbolag som köpte de fem dotterbolagen för 450 miljoner. Enkelt uttryckt sålde de skolorna till sig själva”. På det sättet trixade man till sig ytterligare 360 miljoner.

Sen avslutade man med att i oktober 2008 sälja koncernen till det danska riskkapitalbolaget Axcel, för minst 300 miljoner. Axcel brukar normalt äga sina ”portföljföretag” i 5 – 6 år. Sen ska man sälja med vinst. Men för att åstadkomma detta måste man naturligtvis dra in på några kostnader, framförallt lärartjänster.  Lärartätheten, liksom lärarnas pedagogiska utbildningsnivå, var också lägre på John Bauerskolorna än genomsnittet i Sverige. Skolinspektionen riktade också hård kritik mot en rad missförhållanden. Hur det kunde se ut ger läraren Pär Lindberg en skrämmande bild av i denna artikel. Men pengar lyckades man tjäna. Enligt Dagens Arenas undersökning drog man under 2009, 2010 och 2011 VARJE år in i snitt 76 miljoner.

Nu 2013 går JB-koncernen i konkurs. Det välmående riskkapitalbolaget Axcel, gjorde en felbedömning av vinstmöjligheterna. Man kan ju tycka att det var en ganska korkad felbedömning. Att elevunderlaget skulle minska som ett resultat av kända demografiska förändringar borde inte varit obekant. Men kanske är det så att den extrema girigheten gör dessa maktmänniskor blinda? Nu är det en brist i konkursboet på över en miljard (1 030 miljoner). Av dessa utgörs 139 miljoner av en lönegarantiskuld. Lönerna till de anställda måste nu staten betala.

Utbildningsminister Jan Björklund låter precis som han brukar. Först säger han till SVT att det är ”ett typexempel på hur det inte ska få gå till”. Ja han säger till och med lite inlindat att de flesta riskkapitalbolag inte är lämpliga som ägare till skolor. Men som vanligt är det bara ytterligare lappverk på det ruttna systemet som ska till. Lagstiftning och kontroll ”har varit slapp” säger den högsta ansvarige. Nu ska det lagstiftas om att prövning av tillstånd till en ägare av skolor också ska bedöma ägarens ”seriositet och långsiktighet”.  Och ”en elev som påbörjat en viss gymnasieutbildning” ska genom ”utbildningsgarantiha rätt att gå färdigt den, även om skolan man går på läggs ner”. Inte speciellt imponerande tycker jag.

Att det skulle finnas något problem med själva vinstsystemet kan utbildningsministern inte se. Istället får vi höra ett typexempel på fånig Björklund-demagogi:

…Om vi säger att det enda som är tillåtet är att gå med förlust då kommer naturligtvis ingen att vilja bedriva friskolor….

Att det också finns ett alternativ som innebär att man bara går runt – alltså varken med vinst eller med förlust – utelämnar Björklund, liksom att det finns skolor drivna av pedagogiska idéer istället för girighet som arbetat så. Tänk om man från början lyckats konstruera ett system (med en statlig skola) där olika pedagogiska inriktningar kunnat få verka men utan möjlighet att ta ut vinst. Ett sådant stopp för vinst skulle ha hindrat alla dessa avarter som vi förmodligen inte sett det sista exemplet på. Istället hade vi kunnat få en intressant vitalisering inom skolsystemet med hjälp av pedagogisk motivation istället för profitmotivation. Kanske hade det varit ett antal nya mångmiljonärer färre i Sverige. Men det hade väl inte gjort något för de flesta av oss.

Räcker det inte nu?

Lästips:

Om du vill läsa lite mer utförligt om detta rekommenderas två mycket bra artiklar av Kent Werne i Dagens Arena. En friskolejättes uppgång och fall samt JB:s skolor mjölkades på pengar. Och en utredning av Anne-Marie Lindgren: Ta tillbaka demokratin.

En mycket bra blogg som jag rekommenderar i allmänhet är Homo Politicus. Där kan du bland annat läsa ett inlägg om privatiseringsvansinnet: Aleris, apoteken och JB-koncernen – girigheten tar inte semester, som förutom att handla om Sverige också  berättar hur den spanska regeringen privatiserar solljuset (ja du läste rätt!)

På bloggen Storstad (en annan mycket bra blogg) kan man i inlägget Konsten att sätta sprätt på en miljard bland annat läsa att det är lika mycket som Eskilstuna kommun har i sin budget för skola. Där reses den högst rimliga frågan om vad som skulle hända ifall nämndordföranden i Eskilstuna skulle meddela att man försnillat hela budgeten och därefter skriva i lokalpressen att det visar att systemet fungerar. Anders Hultin, vd för JB Education säger nämligen i en debattartikel i DN att han anser att JB:s konkurs visar att systemet fungerar.

Tillagt i maj 2014:

Nu när konkursförvaltaren är klar med JB Educations förvaltarberättelse så framgår det enligt Dagens Industri att skolans tidigare ägare, en grupp som består av nio olika aktieägare, har plockat ut närmare en halv miljard kronor ur företaget innan det såldes till riskkapitalbolaget Axcel.

Bloggat:   Jinges bilderblogg, Bo Widegren, TIDENS TECKEN, Bengt Silfverstrand,

Alliansfritt Sverige om hur moderaterna både ”krishanterar” och tjänar på den privatiserade välfärden.

Media: SvD, DN1, Aftonbladet, DN2

Intressant?

Andra bloggar om skolan

Fredspriset – en norgehistoria till?

Nobelkommittén i min fars hemland har alltså toppat utdelningen av fredspriset till drönarkrigets värste USA-president med att i år ge det till EU. Det är ju som en hel del människor påpekat på nätet den typen av händelser som gör att det inte ens går att göra satir. Norge detta vackra land som klokt nog valt att stå utanför EU!

Förutom de förväntade glada tillropen från våra svenska tillskyndare av krig som Carl Bildt eller Jan Björklund finns det några som kommenterar det hela på ett mer seriöst sätt. Peter Wallensteen professor i freds- och konfliktforskning här vid Uppsala universitet är förvånad över beskedet. Han kom nyligen med en rapport om att EU inte lever upp till sin självbild som fredsprojekt. Och säger till DN:

Det är lite överraskande att ge EU priset samtidigt som man befinner sig i en ganska krisartad situation. Det är svårt att peka på att EU haft någon särskild framgång det senaste året, på det sättet är det ganska fantasilöst.

Den norske advokaten Fredrik S. Heffermehl har en intressant artikel om den norska nobelkommittén på SVT debatt. Och Carl Schlyter, den sympatisker miljöpartisten, menar att det kunde betraktas som ett fredsprojekt för 50 år sedan men säger till SvD:

Nu bygger man upp egna insatsstyrkor, där bland andra Nordic Battlegroup ingår. Man säger att de ska vara fredsframtvingande, men jag menar att de finns mest för att säkra råvaruimporter.

Och EU har ju också redan deltagit i flera krig som i Irak, Afghanistan eller Libyen. I EU ingår också några av de främsta vapenhandlarna i världen: Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Italien. Man har två kärnvapenstater: Storbritannien och Frankrike och enorma samlade militärutgifter. Och utvecklingen inom det krisande EU är inte på väg mot mer fredlig samvaro…Så fredsprojekt? Idag?

Själv väljer jag därför att kommentera valet av EU som fredspristagare år 2012 med två bilder:

Media: GP, Expressen, SvD1, SvD2, DN, SVT Debatt

Intressant?

%d bloggare gillar detta: