Pragvåren 1968 – något att minnas?

Idag den 21 augusti är det exakt femtio år sedan som det dåvarande landet Tjeckoslovakien invaderades av sovjetiska, östtyska, ungerska, bulgariska och polska militära styrkor. De invaderades alltså av andra medlemmar i Warszawapakten, en militär union där Sovjetunionen hade ungefär samma roll som USA haft och har i Nato.

Tjeckoslovakien var då ett icke-kapitalistiskt land i det som kallades Östblocket. När ockupationen var genomförd fanns på tjeckoslovakiskt territorium 250 000 soldater, 7000 stridsvagnar och 1000 flygplan från angriparna. Omedelbart vid invasionen arresterade man och förde bort kärnan av den dåvarande ledningen för det tjeckoslovakiska kommunistpartiet kring Alexander Dubček.

Sedan dess har mycket hänt. Sovjetunionen har rasat samman. Warszawapakten har upplösts. Tjeckoslovakien har delats i två nationer: Tjeckien och Slovakien, som bägge är kapitalistiska ekonomier och medlemmar i EU.

Men varför angrep Sovjetunionen och dess allierade ett annat land inom det block av länder som kallade sig socialistiskt? Och har det som orsakade angreppet någon betydelse idag?

 

Angreppet – ockupationen

Enligt den sovjetiska versionen skedde angreppet för att stoppa en kontrarevolutionär kupp i det socialistiska broderlandet. Men det var inte någon kupp utan en påbörjad utveckling mot mer demokrati som kallats för ”Pragvåren”. Ledarna för det ryska kommunistpartiet och makthavarna i de andra angripande länderna var rädda för denna utveckling mot ett friare och mer demokratiskt samhälle. Något som också kallades ”socialism med mänskligt ansikte”. Detta upplevdes av makthavarna i de omgivande öststaterna samt Sovjetunionen – säkert med rätta – som ett hot mot det egna maktmonopolet. Eftersom Tjeckoslovakien tillhörde den sovjetiska maktsfären i den uppdelning av världen som då existerade med den andra supermakten USA, så hade tjeckoslovakerna inte en chans. Styrkeförhållandena var för ojämna. USA meddelade också Sovjet att man accepterade dess rätt att ingripa men krävde att USA-medborgares säkerhet garanterades och att inte strategiska vapen flyttades.

 

Det tjeckoslovakiska kommunistpartiet

Den utvecklingen som kallats för Pragvåren skedde i avgörande delar inom det tjeckoslovakiska kommunistpartiet och manifesterades genom valet av Alexander Dubček till ny generalsekreterare istället för den gamle stalinisten Novotny. Detta parti hade varit en viktig kraft i den anti-fascistiska motståndskampen under kriget. När den första samlingsregeringen bildades efter kriget så var åtta av regeringens 25 medlemmar kommunister. Att landet befriats från Nazi-Tyskland av sovjetiska trupper spelade naturligtvis också en stor roll här. Kommunisterna hade under kriget förlorat nästan 25 000 av sina medlemmar. Men efter kriget byggde de snabbt upp sin organisation och på våren 1946 hade de redan 1 200 000 medlemmar. Vid de första efterkrigsvalen till parlamentet i maj 1946 fick kommunisterna 40,3% i Tjeckien (Böhmen-Mähren) och 30,4 % i Slovakien. När kommunisterna 1948 tog makten i landet helt i egna händer hade de alltså inte en majoritet men ändå ett omfattande stöd i befolkningen. Maktövertagandet skedde också utan sovjetiskt ingripande. Det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien skiljde sig därför mycket från de som skedde efter kriget i de andra stater som underordnades Sovjetunionen. Men snabbt utvecklades samma system med förtryckande byråkratiska eliter som i de övriga öststaterna. Redan från 1949 utvecklades en politisk terror mot såväl politiska motståndare och katolska kyrkan som medlemmar i det egna partiet. Partiet var ett lydigt redskap till SUKP och Stalin.

 

Vad var Pragvåren?

En av dem som var med i denna process på en hög nivå var Zdenek Hejzlar. Han arbetade nära Dubček och tvingades till landsflykt i Sverige i samband med ockupationen. I sin mycket intressanta bok ”Prag i skuggan av Moskva” beskriver han utvecklingen bland annat så här:

 

….ur denna motsättning mellan makt och maktlöshet bildades i 60-talets Tjeckoslovakien ett block av nya sociala krafter, som var intresserat av en ändring, antingen i en begränsad teknokratisk eller i en mera konsekvent demokratisk variant.

………………

Ingen av det nya samhällets viktiga grupper orienterade sig mot en förnyelse av kapitalismen och ej heller mot ett katastrofalt nedrivande av det existerande sociala systemet. Ingen av dessa grupper –och allra minst arbetarna – strävade efter en ny revolution, om man inte uppfattar demokratisering och modernisering av systemet som en ”institutionell revolution”. Alla viktiga grupper i det nya samhället enades genom kravet på garanterade sociala förbättringar genom en gynnsammare fördelning av nationalinkomsten i ett bättre fungerande ekonomiskt system. De förenades av kravet på en demokratisering av det politiska systemet, vilken skulle göra det möjligt att uppenbara och genomdriva deras verkliga sociala intressen och förverkliga de arbetandes medbestämmande och förnya de grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna.

…….

Detta konstaterande injagade skräck inte bara i konservativa stalinister utan även i andra dogmatiska marxister, som hade glömt Marx’ och Engels’ ord om att ”idéerna alltid har kommit på skam, så snart de råkat i konflikt med verkliga sociala intressen.”

 

 

De svenska kommunisterna

Hur reagerade då de svenska kommunisterna i det parti som året innan bytt namn från SKP till VPK? Ordförande sedan några år var C H Hermanson. Han hade vid sitt tillträdde som ordförande påbörjat ett öppnande av partiet och en ”avstalinisering”. Redan i mars 1968 hade Hermansson uttryckt sitt stöd till utvecklingen i Tjeckoslovakien. I ett tal uttryckte han:

Om de krav som uppställts i det nya aktionsprogrammet genomföres skapar man ett samhälle som företer större likheter med vår uppfattning om socialismen än den ordning som hittills rått.

När angreppet skett på Tjeckoslovakien och därmed ”Pragvåren” krossats , uttalade partiledningen sin ”avsky” och att det var ”ett brott mot socialismens principer”. Som ende partiledare ansåg Hermansson dessutom att Sverige skulle kalla hem sin ambassadör i Moskva och frysa vissa statliga förbindelser.

Det fanns de i partiet som inte delade dessa uppfattningar, främst gruppen kring Norrskensflamman. En del av dessa bröt sig senare (1977) ut och bildade APK (senare ombildat till en bisarr sekt under namnet SKP). Det finns också en hel del exempel inom VPK på samröre med och försvar av de despotiska makthavarna i Sovjet och dess vasallstater, efter denna tid. Men i denna stund och under C H Hermanssons ledning agerade partiet på ett sätt som står sig som hedervärt i historiens ljus.

Trots detta straffades partiet hårt i valet 1968, då man rasade från 6,4 till 3 procent.

 

Slutsatser

Pragvåren krossades 1968 och sovjetiska tanks bekräftade åter bilden av socialismen som ett förtryckande system. En möjlighet gick förlorad. Men det är ändå viktigt att inte glömma dessa glimtar i historien som visar på möjligheten av att skapa ett samhälle där varken kapitalismen eller byråkratin dominerar samhället på den stora majoritetens bekostnad.

Ett uttalande från C H Hermansson från 1968 kan därför passa som slutord:

…det bör också observeras att Dubčeks linje i viktiga grundläggande hänseenden ligger nära den fria socialism vårt parti är förespråkare för. Det är en socialism som inte underordnar arbetarna under byråkrati och ombudsmän…..Denna socialism är inte bara något helt annat än vad de privatkapitalistiska intressena skulle vilja se etablerat i dagens Tjeckoslovakien. Det är också något helt annat än vad svensk socialdemokrati står för.

 

PS: Zdenek Hejzlars mycket intressanta och detaljrika bok om utvecklingen kring Pragvåren 1968 finns att hitta på antikvariat, kanske också på bibliotek. Men den går också att läsa som pdf på den utmärkta marxistarkiv. Gör det.

%d bloggare gillar detta: