Rothstein, Greider, Linderborg och Larsson i debatten om SD

Under en lång följd av år har det i olika medier diskuterats varför SD har växt så som de gjort. Statsvetaren Bo Rothstein tog till exempel upp detta i en artikel i DN 19 september. Han menar att två förklaringar förekommit, dels det som han kallar ”globaliseringen” men mer konkret handlar om ”ökningen av antalet med osäkra jobb och antalet som står utanför arbetsmarknaden”, dels en ökad rasism i samhället. Han avvisar bägge dessa förklaringar. Den första avvisar han med hänvisning till ”strukturomvandlingarna under perioden från 1950-talet till slutet av 1980-talet. Då hela branscher såsom den stora varvsindustrin, stora delar av stålindustrin, de mindre och medelstora jordbruken och merparten av beklädnadsindustrin slogs ut.” Han menar att detta inte ledde till att det uppstod ”något parti som sade sig särskilt företräda dessa grupper”.

Här kan jag tycka att Rothstein missar andra väsentliga förändringar sedan 1980-talet, både materiella och mer ideologiska. Jag tänker på nedrustningen av och de allt större revorna i välfärden, de alltmer ökande klyftorna och alla de kulturella och ideologiska förändringar som minskat kollektivt eller mer klassmässigt tänkande. I bägge fallen har det varit en del av en medveten offensiv från högern, borgerligheten och kapitalet. En offensiv som arbetarrörelsen i bästa fall vacklat inför och i värsta fall surfat med i. Jag tycker det är svårt att inte tänka att det finns ett samband mellan denna offensiv, arbetarrörelsens försvagning och framväxten av den nationalistiska ytterhögern.

Rothstein avvisar också en ökande rasism som förklaring. Han skriver bland annat:

Tillgängliga undersökningar av väljarkårens attityder talar inte heller för att främlingsfientligheten eller rasismen skulle ha ökat. Den samhällsvetenskapliga metodläran säger oss att något som är konstant kan inte förklara en förändring.

Det är ett argument som det ligger mycket i. Den rasism som finns inom SD och bland många av dess väljare är inte i huvudsak en ny rasism. När det gäller unga så är det naturligtvis det i en viss mening. Men bland äldre som tidigare stött andra partier – främst moderaterna och socialdemokraterna – handlar det förmodligen om rasistiska uppfattningar som alltid funnits.

Rothsteins egen förklaring till det ökade stödet till SD  (istället för dessa två) är ”att Sverige under den gångna valperioden tagit emot ett exceptionellt antal flyktingar.” Det tycker jag däremot inte är en speciellt övertygande förklaring. För det första kom dessa rasistiska strömningar in i den svenska riksdagen genom Ny Demokrati redan 1991. Att partiet sedan förlorade sina mandat 1994 och gick i konkurs år 2000 berodde mest på partiledningens oskicklighet.

Det är också så att vi ser en högerreaktionär nationalistisk och rasistisk våg över hela världen. Nationalister av olika sort använder sig av migrationen i världen i sin ”argumentation”. Men sambandet mellan större flyktingströmmar och ökat stöd till de högernationella är inte alls enkelt här. Till exempel har även Finland med sitt begränsade mottagande sina ”sannfinländare”. Den nuvarande reaktionära vågen i Sverige är en del av en internationell utveckling på samma sätt som vänstervågen från 1960-talet var det. Det verkar då lite futtigt att förklara just utvecklingen i Sverige med hänvisning till ett stort flyktingmottagande.

 

Debatten i Aftonbladet

Men det viktiga med att förstå olika utvecklingar i samhället måste ju vara att veta vad vi ska göra med denna kunskap. Alltså frågan hur vi bekämpar nationalisterna/rasisterna.

I Aftonbladet har det varit en förvånansvärt hätsk debatt i samma ämne mellan Greider/Linderborg på den ena sidan och Petter Larsson på den andra. Jag tycker inte den är så lätt att få grepp om. Framförallt när det gäller just frågan om vad vi ska göra.

Greider/Linderborg skriver (syftande på bland annat Petter Larsson) att ”många vänsterskribenter helt sonika förnekar att det existerar materiella omständigheter i botten på avgörande politiska skeenden.” Jag kan inte utläsa detta i Petter Larssons artiklar även om jag inte är säker på att jag i alla delar begriper dem. Han skriver ju till exempel: ”det finns ett tydligt klassröstande, både på SD och andra högerradikala partier i Västeuropa. De attraherar, som vi vet, oproportionerligt många, framför allt manliga, arbetare och småföretagare”. Snarare läser jag att han förutom klass också betonar ideologi, alltså de reaktionära värderingar som han –  med hänvisningar till olika undersökningar – visar på att de sverigedemokratiska väljarna har. När Greider/Linderborg ska beskriva och förklara sd:s framgångar finns det också en stor brist i analysen:

hur man än ser på valresultatet är det ett glasklart maktlandskap som framträder ur röstlängderna: Ju mindre maktresurser en väljare har, desto större är sannolikheten för att hens röst hamnar hos SD.

Naturligtvis stämmer det att många av SD:s väljare och lokalpolitiker tillhör dem som upplevt försämringarna, det som Greider i en DN-artikel beskrev som ”de bortglömda platsernas och de bortglömda människornas revolt”. Naturligtvis finns dessa. De sjukskrivna, de arbetslösa, men också en stor del av LO-arbetare. De som vi på vänstersidan tycker borde rösta på arbetarrörelsens partier. Men dels är denna beskrivning ofullständig. Förutom att partiledningen alltid bestått av ett gäng högbetalda broilerpolitiker så samlar idag själva partiet många andra kategorier än delar av arbetarklassen. Idag är SD ett socialt betydligt bredare parti med stöd långt in bland de allra rikaste och mest inflytelserika. Dessutom stämmer det inte att ”ju mindre maktresurser en väljare har, desto större är sannolikheten för att hens röst hamnar hos SD”. Här försvinner en stor grupp av den moderna arbetarklassen i analysen: kvinnorna och de utrikesfödda. För som Larsson påpekar: ”För in den utrikesfödda arbetarkvinnan i bilden och chansen är mycket liten att hon röstar på SD. Se på landets fattigaste områden, storstädernas röda förorter”.

 

Men åter till frågan: vad ska vi ha de olika analyserna till och vad ska vi göra?

Som jag tolkar denna diskussion som väl finns och funnits på olika sätt och i olika former inom vänstern i många år så blir det så att de som i likhet med Greider/Linderborg mer betonar den ekonomiska och klassmässiga nivån och mer bortser från de ideologiska och värderingsmässiga frågorna, de tänker sig att vi kan komma runt dessa. Som Greider formulerar det i den tidigare citerade DN-artikeln: ”Det enda jag märkt kan vända en diskussion med en sverigedemokratisk väljare är när man lämnar migrationspolitiken och kommer in på ekonomiska orättvisor”.

Bilden är från en kamp bland taxiförarna i Stockholm 2016. Jag har lånat den från Frances Tuuloskorpis utmärkta blogg

Naturligtvis är det riktigt att vi inte uppnår någonting varken med moralism eller med avsky. Jag tror också det är mycket viktigt att vi i högre utsträckning betonar det falska i SD:s anspråk på att vara ett parti för arbetarklassen eller samhällets förlorare. Att vi angriper dem som det högerparti de är. Framförallt är det kamp och rörelse som är avgörande. Den stora bristen på motstånd och kamp är, tror jag, en mycket viktig förklaring till att den pessimistiska och reaktionära rasismen kan stärkas.

Men jag tror inte att vi kommer runt eller kan undvika värderingsfrågorna, det faktum att en stor del av SD:s väljare har en reaktionär och rasistisk världsbild. Däremot måste dessa värderingsfrågor kopplas till klassfrågorna och frågorna om jämlikhet och rättvisa. Rasismen är ju inte bara dum och avskyvärd, den hindrar också den nödvändiga enheten av de många mot de få rika.

Maskeraden fortsätter och det börjar bli trångt.

Under veckan har den politiska maskeraden accelererat. Den maskerad som innebär att nästan alla politiska partier byter bort sin gamla klädnad till en ny som i sin tur liknar de andras intill en oroväckande likformighet. Till och med en gammal politisk journalist som Elisabet Höglund beskrev detta som att:

Aldrig har det varit så trångt på det politiska mittfältet som i dag. Där trängs inte bara allianspartierna utan numera även Socialdemokraterna. Miljöpartiet och även Sverigedemokraterna vill också ­vistas där emellanåt.

Hon deklarerar stolt (?) att hon inte har röstat i ett riksdagsval sedan 1994, en uppfattning som hon inte haft anledning att ändra. Nu är det ju dessutom så säger Höglund att:

…..själva röstandet har blivit mer och mer meningslöst. Det ­spelar ju ingen roll vilken ­politisk konstellation man ­röstar fram. Politiken blir ju ändå densamma. Reinfeldt + Löfven = Sant.

Det här med vad som är den politiska ”mitten” kan man ju alltid diskutera. Själv tror jag inte att politiska åsikter går att beskriva eller positionera på en rät linje. Men att kalla den plats där de flesta politiska partier idag möts för en mitt tycker jag dessutom är dubbelt felaktigt. Det missar den förskjutning som har skett. Göran Greider beskriver detta bättre i ett inlägg på Newsmill:

Det finns en och endast en tydlig agenda i svensk politik idag och den är borgerlig.

Ett av uttrycken för denna sedan länge pågående förändring var ett inlägg i DN av den socialdemokratiska partiledningen som presenterade det som de kallade ”en ny affärsplan för Sverige”.

Som den socialdemokratiske statsvetaren Ulf Bjereld konstaterar i en artikel i Dagens Arena så är artikeln i sak ”tom på politiska nyheter” . Den är också tom på sådant som avviker från det Greider kallar den ”borgerliga agendan”. Innehållet hade lika väl kunnat vara undertecknat av Reinfeldt & kompani . Det snackas om kompetens, utbildning, innovationer och jobb, men ingenting om vilka satsningar och nya jobb som skulle behövas vid en verklig klimatomställning. Ingenting egentligt sägs heller om rättvisefrågorna, vad man ska göra åt de ökande klyftorna. Jo, man säger att ”Ingen tjänar på orättvisor”. Det är möjligen sant i den meningen att även många högavlönade, friska och arbetsföra som fått mer i plånboken genom jobbskatteavdragen också skulle få ett bättre liv i ett mer jämlikt samhälle med en fungerande välfärdssektor (så som Wilkinsson & Picket visade i boken Jämlikhetsanden).  Men samtidigt är det ju ett faktum att det finns de högst upp på samhällstoppen som definitivt har tjänat och tjänar på de ökande klyftorna och orättvisorna. Hur ska detta brytas? Löfven & kompani skriver att de vill ”överbrygga inkomstklyftor” och ”minska skillnader mellan kvinnor och män”. Men de säger inte ett ord om HUR detta ska gå till.

Väldigt många har med rätta också reagerat över ”ordvalet”, att man talar om politiken som en ”affärsplan”.  Till exempel skriver Ulf Bjereld i den ovan nämnda artikeln:

Ordvalet är olyckligt, eftersom det symboliserar ett marknadifiering av politiken. Men politiken är ingen marknad. Medborgarna är inga kunder. Politiska förslag är inga varor som skall köpas och säljas. Politik handlar i stället om värderingar och om intressekonflikter. Glömmer socialdemokratin bort den skillnaden så förlorar partiet sitt existensberättigande.

Existensberättigande var ordet!

Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson är lite snällare. Hon tycker att ”Affärsplan är ett fånigt ord när man pratar om politik.” Sen lägger hon till att:

Stefan Löfven kommer inte att bli Margaret Thatcher för att han pratar konsultsvenska, även om det kan kännas fattigt. Det ­viktiga är trots allt politikens innehåll.

Ja, men om politiken inte bara är tom på innehåll utan dessutom nästan helt identisk med den borgerliga regeringens så är detta med ordvalet inte bara ett ”fånigt ordval” utan ett konsekvent ordval för en konsekvent borgerlig politik. Politiken är det viktiga och här håller någonting mycket allvarligt på att gå mot sitt slut.

Bloggen Ett hjärta rött beskrev dessa fenomen i ett som vanligt utmärkt inlägg som att ”retorik-kleptomanin” brer ut sig. Kildén i bloggduon Kilden&Åsman har också skrivit ett både personligt och skarpt inlägg i frågan som utifrån egna fackliga erfarenheter påminner oss om en av arbetarrörelsens rötter: Kampen för att upphäva konkurrensen mellan arbetarna .

Nästa maskeradnummer har i veckan begåtts av Miljöpartiets ledning som också kommer ut i en artikel i DN med en presentation av förslaget till nytt partiprogram som enligt dem själva ”speglar ett parti i utveckling”. Man vill göra ”ett förtydligande av Miljöpartiets roll som en resultatinriktad kraft i svensk politik.”

När man på DN:s ledarsida jublar över förslaget och kallar det ett ”farväl till fantasipolitiken” så tycker jag att det finns anledning att bli misstänksam på samma sätt som när de tar Löfven till sitt bröst. Den gamle miljöparti-ledaren (förlåt språkröret) Birger Schlaug ironiserar på sin blogg över detta beröm från dem som inte vill se något som helst problem med den ständiga tillväxten. Och till och med Mikael Andersson, en centerpartist från Tingsryd, skriver på sin blogg att ett till slätstrukenhet likriktat program är att vänta från Miljöpartiet.

Trängseln kring den borgerliga agendan har alltså ökat ytterligare. Borde inte då utrymmet för politiska krafter som både driver rättvisefrågorna och miljöfrågorna på ett konsekvent sätt, en riktigt rödgrön politik helt enkelt, få ökade möjligheter att ta plats i svensk politik?

Media: DN1, DN2, DN2, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Dagens arena

Blogg: Ett hjärta rött, KildénÅsman, Newsmill, Jinge, Mikael Andersson, Schlaug

Intressant?

Välfärd utan vinst

Välfärd utan vinst är ett nätverk som vill se en upprustning av välfärden. De vänder sig mot riskkapitalister, vinster i vår offentliga sektor och ”privatiseringshetsen” . Nätverket startades av aktiva kommunalare inom Kommunal sektion 26 i Stockholmsområdet som startade en landsomfattande budkavle kring kravet om stopp för vinst i välfärden. Bland undertecknarna av budkavlen för Välfärd utan vinst finns skådespelaren Sven Wollter, Bengt Silverstrand (före detta riksdagsman (S) och Göran Greider (chefredaktör, Dalademokraten). Om du inte själv redan skrivit på namninsamlingen så gör det.

 Nu manar nätverket till manifestation utanför riksdagen den 17 september. I samband med detta skriver de:

 Vart tar skattepengarna vägen? Medan vården, omsorgen och skolan går på knäna har Sverige blivit den pantsatta välfärdens land. Ett land där vård av äldre och sjuka och skolutbildning för våra barn överlåts till riskkapitalister. Inget annat land tillåter vinstdrivande bolag och riskkapitalbolag med säte i skatteparadis, att driva skolor förskattepengar. Få andra länder har idag ett så koncentrerat ägande inom välfärdssektorn som Sverige. Två bolagsjättar, Carema och Attendo, kontrollerar exempelvis mer än hälften av äldrevården.

De gör sina vinster genom minskad bemanning och genom att slippa ta helhetsansvarför skola och omsorg. De anställdas yttrande- och meddelarfrihet inskränks. De ideologiska utförsäljningarna har lett till både försämringar och fördyringar av vård, omsorg och andra offentliga verksamheter när våra skattepengar går till vinster åt riskkapitalet. Vi fåren segregerad välfärd med gräddfiler för de rika och välbeställda.

Åtta av tio svenskar är motståndare till privata vinster inom vården. Nu krävs en facklig och politisk ryggrad för det växande motståndet. Frågan om ett förbud mot vinster inom skattefinansierad vård, omsorg och skola med mera får inte längre sopas under mattan.

Därför samlas vi till folkriksdag måndagen 17 september för att från gatan meddela Sveriges riksdag som öppnar dagen efter att det räcker nu! Välfärdens månglare måste drivas ut ur det gemensamma rummet.

Vi vill lagstifta om en trygg vård och skola, där brukarnas behov står i centrum, inte ägarnas och vinsten. Vår gemensamma välfärd ska skötas gemensamt, inte av vinstmaximerande riskkapitalbolag.

Samling Sergels torg kl 17-18 måndag 17 september för marsch till riksdagen och ett gatans parlament, där vi antar folkets krav på riksdagen.

Intressant?

Schibbye, Persson och Bildt

Läget är nu riktigt allvarligt för Martin Schibbye och Johan Persson, de två fängslade svenska journalisterna i Etiopien. De fälldes både för påstått terrorbrott och för att olagligt ha tagit sig in i Etiopien. Strafftiden kan tydligen i värsta fall bli 25 år.

Ett väldigt dystert besked. Ett hårt slag mot Martin och Johan och ett hårt slag mot pressfriheten. Det gick så illa som det bara kunde gå, säger Jesper Bengtsson ordförande i ”Reportrar utan Gränser”.

Uppenbarligen har inte det som kallas ”diplomatiska åtgärder” hjälpt. Och i samband med det är det alltfler som återigen reser de återkommande frågorna kring utrikesminister Carl Bildt och hans medverkan i Lundin Oil, företaget som misstänks för folkrättsbrott i samband med sin verksamhet i Sudan. I detta företag satt Bildt med i styrelsen fram till 2006.

Göran Greider skriver i Dalademokraten 21 december:

” ..domen i Adis Abeba förvandlades på en enda sekund också till svensk inrikespolitik och – med tiden – möjligen också till en europeisk angelägenhet. Utrikesminister Carl Bildt var snabbt ute med en presskonferens. Hans attityd var stilenligt självsäker. Men han känner det nog, som en skakning på övre däck, att det är något under hans fötter som inte riktigt är säker mark. Utrikesminister Bildts tidigare engagemang i Lundin Oils styrelse, under en tid då avtal skrevs med etiopiska staten om oljeprospektering i Ogaden, gör att misstanken hela tiden väcks att han – och därmed den svenska regeringen – inte agerar helt fritt i denna fråga.”

Greider hänvisar också till Jonas Sjöstedt som på svt.debatt skriver att:

De bägge journalisterna var på plats för att skildra Lundin Oils verksamhet i Ogaden, det är en verksamhet som liksom Lundins aktiviteter i Sudan har fått mycket kritik för hur lokalbefolkningen har behandlats i spåren av oljebolagets verksamhet.

I Lundin Oils styrelse satt Carl Bildt, Sveriges utrikesminister, när avtalet med Etiopien förhandlades fram. Det är samme Carl Bildt som har visat ett ganska ljummet intresse för att få de bägge svenskarna fria. I EU-nämnden där jag sitter har han direkt motsatt sig att försöka få EU att uttala sig till förmån för de bägge svenskarna. Det är uppenbart att Bildts tidigare engagemang i Lundin Oil gör att han gång på gång hamnar i misstänkta jävssituationer som utrikesminister. Det är ohållbart.”

En bakgrund till, beskrivning och kritik av de svenska drevjournalisternas förhållande till denne Carl Bildt finns i en utmärkt artikel från i somras av journalisten Leo Lagercrantz : Jag skäms över journalisternas dans med folkmordsmiljonären.

En artikel som för övrigt inspirerat rapparen Promoe till en låt: ”Folkmordsmiljonären”. Finns att ladda ner.

 

intressant

<span>%d</span> bloggare gillar detta: