Maskeraden fortsätter och det börjar bli trångt.

Under veckan har den politiska maskeraden accelererat. Den maskerad som innebär att nästan alla politiska partier byter bort sin gamla klädnad till en ny som i sin tur liknar de andras intill en oroväckande likformighet. Till och med en gammal politisk journalist som Elisabet Höglund beskrev detta som att:

Aldrig har det varit så trångt på det politiska mittfältet som i dag. Där trängs inte bara allianspartierna utan numera även Socialdemokraterna. Miljöpartiet och även Sverigedemokraterna vill också ­vistas där emellanåt.

Hon deklarerar stolt (?) att hon inte har röstat i ett riksdagsval sedan 1994, en uppfattning som hon inte haft anledning att ändra. Nu är det ju dessutom så säger Höglund att:

…..själva röstandet har blivit mer och mer meningslöst. Det ­spelar ju ingen roll vilken ­politisk konstellation man ­röstar fram. Politiken blir ju ändå densamma. Reinfeldt + Löfven = Sant.

Det här med vad som är den politiska ”mitten” kan man ju alltid diskutera. Själv tror jag inte att politiska åsikter går att beskriva eller positionera på en rät linje. Men att kalla den plats där de flesta politiska partier idag möts för en mitt tycker jag dessutom är dubbelt felaktigt. Det missar den förskjutning som har skett. Göran Greider beskriver detta bättre i ett inlägg på Newsmill:

Det finns en och endast en tydlig agenda i svensk politik idag och den är borgerlig.

Ett av uttrycken för denna sedan länge pågående förändring var ett inlägg i DN av den socialdemokratiska partiledningen som presenterade det som de kallade ”en ny affärsplan för Sverige”.

Som den socialdemokratiske statsvetaren Ulf Bjereld konstaterar i en artikel i Dagens Arena så är artikeln i sak ”tom på politiska nyheter” . Den är också tom på sådant som avviker från det Greider kallar den ”borgerliga agendan”. Innehållet hade lika väl kunnat vara undertecknat av Reinfeldt & kompani . Det snackas om kompetens, utbildning, innovationer och jobb, men ingenting om vilka satsningar och nya jobb som skulle behövas vid en verklig klimatomställning. Ingenting egentligt sägs heller om rättvisefrågorna, vad man ska göra åt de ökande klyftorna. Jo, man säger att ”Ingen tjänar på orättvisor”. Det är möjligen sant i den meningen att även många högavlönade, friska och arbetsföra som fått mer i plånboken genom jobbskatteavdragen också skulle få ett bättre liv i ett mer jämlikt samhälle med en fungerande välfärdssektor (så som Wilkinsson & Picket visade i boken Jämlikhetsanden).  Men samtidigt är det ju ett faktum att det finns de högst upp på samhällstoppen som definitivt har tjänat och tjänar på de ökande klyftorna och orättvisorna. Hur ska detta brytas? Löfven & kompani skriver att de vill ”överbrygga inkomstklyftor” och ”minska skillnader mellan kvinnor och män”. Men de säger inte ett ord om HUR detta ska gå till.

Väldigt många har med rätta också reagerat över ”ordvalet”, att man talar om politiken som en ”affärsplan”.  Till exempel skriver Ulf Bjereld i den ovan nämnda artikeln:

Ordvalet är olyckligt, eftersom det symboliserar ett marknadifiering av politiken. Men politiken är ingen marknad. Medborgarna är inga kunder. Politiska förslag är inga varor som skall köpas och säljas. Politik handlar i stället om värderingar och om intressekonflikter. Glömmer socialdemokratin bort den skillnaden så förlorar partiet sitt existensberättigande.

Existensberättigande var ordet!

Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson är lite snällare. Hon tycker att ”Affärsplan är ett fånigt ord när man pratar om politik.” Sen lägger hon till att:

Stefan Löfven kommer inte att bli Margaret Thatcher för att han pratar konsultsvenska, även om det kan kännas fattigt. Det ­viktiga är trots allt politikens innehåll.

Ja, men om politiken inte bara är tom på innehåll utan dessutom nästan helt identisk med den borgerliga regeringens så är detta med ordvalet inte bara ett ”fånigt ordval” utan ett konsekvent ordval för en konsekvent borgerlig politik. Politiken är det viktiga och här håller någonting mycket allvarligt på att gå mot sitt slut.

Bloggen Ett hjärta rött beskrev dessa fenomen i ett som vanligt utmärkt inlägg som att ”retorik-kleptomanin” brer ut sig. Kildén i bloggduon Kilden&Åsman har också skrivit ett både personligt och skarpt inlägg i frågan som utifrån egna fackliga erfarenheter påminner oss om en av arbetarrörelsens rötter: Kampen för att upphäva konkurrensen mellan arbetarna .

Nästa maskeradnummer har i veckan begåtts av Miljöpartiets ledning som också kommer ut i en artikel i DN med en presentation av förslaget till nytt partiprogram som enligt dem själva ”speglar ett parti i utveckling”. Man vill göra ”ett förtydligande av Miljöpartiets roll som en resultatinriktad kraft i svensk politik.”

När man på DN:s ledarsida jublar över förslaget och kallar det ett ”farväl till fantasipolitiken” så tycker jag att det finns anledning att bli misstänksam på samma sätt som när de tar Löfven till sitt bröst. Den gamle miljöparti-ledaren (förlåt språkröret) Birger Schlaug ironiserar på sin blogg över detta beröm från dem som inte vill se något som helst problem med den ständiga tillväxten. Och till och med Mikael Andersson, en centerpartist från Tingsryd, skriver på sin blogg att ett till slätstrukenhet likriktat program är att vänta från Miljöpartiet.

Trängseln kring den borgerliga agendan har alltså ökat ytterligare. Borde inte då utrymmet för politiska krafter som både driver rättvisefrågorna och miljöfrågorna på ett konsekvent sätt, en riktigt rödgrön politik helt enkelt, få ökade möjligheter att ta plats i svensk politik?

Media: DN1, DN2, DN2, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Dagens arena

Blogg: Ett hjärta rött, KildénÅsman, Newsmill, Jinge, Mikael Andersson, Schlaug

Intressant?

Apropå Romney: amatörmässigt att säga det man tycker?

Den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney har hamnat i så kallat blåsväder efter ett uttalande som smygfilmades när han pratade inför ett gäng av rika donatorer. Han sa att det är 47 procent av befolkningen som stödjer Obama eftersom de är ”beroende av staten”, ” ser sig själva som offer”, ” tror att det är statens uppgift att ta hand om dem”, ”anser att de har rätt till sjukvård, mat, bostad och allt möjligt”. ” Det är människor som inte betalar någon inkomstskatt” sa skattesmitaren Romney. Hans slutsats var därför att:

vårt budskap om lägre skatt är inte relevant för dem. Jag kommer aldrig att klara av att övertala dem att ta ansvar för sina egna liv.

Ja, det kan man ju kalla öppet klassförakt, en sorts klasshat uppifrån, som är mycket tydligt, även om Romney utan att ta avstånd från innehållet i det sagda uttalat att det ”inte var så elegant”.

Jag läser att Erik Åsard i samband med detta säger att Mitt Romneys valkampanj ” är otroligt amatörmässig”. Förmodligen syftar det inte bara på detta uttalande. Men en sak som jag inte kan komma ifrån är att det tydligen är amatörmässigt att säga det man faktiskt tycker.

Någon sådan typ av amatörmässighet kan man ju inte beskylla vår nuvarande högerregering för. Här har vi en högerregering som till och med använder uttryck från Olof Palme i sin regeringsdeklaration. Bloggaren Försöksåsikter skriver och påminner om den 28-årige Fredrik Reinfeldt som i boken ”Det sovande folket” skrev:

Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.

Han var ärligare då Reinfeldt. Och definitivt mer ”amatörmässig”.

I ett samhälle med olika klasser är det inte möjligt att utforma en politik som i alla avseenden gynnar alla. Därför måste högerpolitik som gynnar dem med makt och pengar naturligtvis sminkas vackert. Det går inte att säga öppet att man ska gynna de redan rika och klämma åt de fattiga, arbetslösa eller sjuka. För att genomföra en sådan politik behövs bland annat mycket politiskt smink. Därför har vi idag en ”proffsig” högerregering” som gör allt för att låta som socialdemokrater.

Det sorgliga då är att vi har en socialdemokratisk ”opposition” som också låtsas som om det kan finnas en politik för ”alla” och verkar vilja framstå som duktigare än moderaterna i att vara moderater.

PS: Tillagt nästa dag:

Jag ser idag (torsdag) att Petter Larsson i Aftonbladet tar ett liknande grepp. men han lyckas dessutom hitta ett modernare uttalande från Reinfeldt i en stund av ”amatörmässig ärlighet”. Kolla!

Intressant?

Media: SvD1, SvD2, Expressen, DN, Aftonbladet

Bloggat om Romney: Försöksåsikter, Kildén&Åsman,

Ett hjärta rött

Bloggat om den svenska regeringen: Annarkia, Ett hjärta rött,

Ett hjärta rött2.

Läs andra bloggar om Romney

Välfärd utan vinst

Välfärd utan vinst är ett nätverk som vill se en upprustning av välfärden. De vänder sig mot riskkapitalister, vinster i vår offentliga sektor och ”privatiseringshetsen” . Nätverket startades av aktiva kommunalare inom Kommunal sektion 26 i Stockholmsområdet som startade en landsomfattande budkavle kring kravet om stopp för vinst i välfärden. Bland undertecknarna av budkavlen för Välfärd utan vinst finns skådespelaren Sven Wollter, Bengt Silverstrand (före detta riksdagsman (S) och Göran Greider (chefredaktör, Dalademokraten). Om du inte själv redan skrivit på namninsamlingen så gör det.

 Nu manar nätverket till manifestation utanför riksdagen den 17 september. I samband med detta skriver de:

 Vart tar skattepengarna vägen? Medan vården, omsorgen och skolan går på knäna har Sverige blivit den pantsatta välfärdens land. Ett land där vård av äldre och sjuka och skolutbildning för våra barn överlåts till riskkapitalister. Inget annat land tillåter vinstdrivande bolag och riskkapitalbolag med säte i skatteparadis, att driva skolor förskattepengar. Få andra länder har idag ett så koncentrerat ägande inom välfärdssektorn som Sverige. Två bolagsjättar, Carema och Attendo, kontrollerar exempelvis mer än hälften av äldrevården.

De gör sina vinster genom minskad bemanning och genom att slippa ta helhetsansvarför skola och omsorg. De anställdas yttrande- och meddelarfrihet inskränks. De ideologiska utförsäljningarna har lett till både försämringar och fördyringar av vård, omsorg och andra offentliga verksamheter när våra skattepengar går till vinster åt riskkapitalet. Vi fåren segregerad välfärd med gräddfiler för de rika och välbeställda.

Åtta av tio svenskar är motståndare till privata vinster inom vården. Nu krävs en facklig och politisk ryggrad för det växande motståndet. Frågan om ett förbud mot vinster inom skattefinansierad vård, omsorg och skola med mera får inte längre sopas under mattan.

Därför samlas vi till folkriksdag måndagen 17 september för att från gatan meddela Sveriges riksdag som öppnar dagen efter att det räcker nu! Välfärdens månglare måste drivas ut ur det gemensamma rummet.

Vi vill lagstifta om en trygg vård och skola, där brukarnas behov står i centrum, inte ägarnas och vinsten. Vår gemensamma välfärd ska skötas gemensamt, inte av vinstmaximerande riskkapitalbolag.

Samling Sergels torg kl 17-18 måndag 17 september för marsch till riksdagen och ett gatans parlament, där vi antar folkets krav på riksdagen.

Intressant?

Weiman, integrationen och valfriheten.

Häromdagen berättade jag ( i Mer ojämlik vård i Uppsala) om ”den omvända vårdlagen”- ett begrepp som myntades av den engelska läkaren Julian Tudor Hart. Det var med anledning av att UNT den 24 juni berättade om en följd av det som kallas det fria vårdvalet i Uppsala. Det har nämligen lett till  att det nu finns tre privatägda vårdcentraler i Luthagen medan Gottsunda bara har en vårdcentral som drivs av landstinget.

I dagens UNT 29 januari, kan man läsa en intervju med landstingsstyrelsens ordförande moderaten Erik Weiman, där han kommenterar detta. Han säger:

–         Jag har inga synpunkter på var de externa vårdgivarna lokaliserar sig. Vi bidrar till ökad integration om vi genom en valfrihetsreform gör så att Gottsundabor kan söka sin primärvård någon annanstans.

Det är ju ett uttalande som det finns anledning att både fundera över och lägga på minnet. Först harhan inga synpunkter på var vårdgivarna lokaliserar sig. Det verkar ju rimligt eftersom Weiman och hans kompisar har varit med om att avskaffa det demokratiska inflytandet över vårdens lokalisering. Men sen säger han i alla fall att denna nya geografiska fördelning av vården är bra. Bra för integrationen.

Om man svänger sig med fina ord som valfrihet så borde man fundera över om alla som bor i Gottsunda verkligen önskar och vill åka till en annan stadsdel för att söka vård. För dem som inte önskar eller vill göra det är det ju knappast en ökad valfrihet. Och när landstingsordföranden pratar om integration så kan jag inte låta bli att undra ifall han, eller hans väljare i Luthagen, skulle ha resonerat på samma sätt ifall det istället var Luthagenborna som måste åka till Gottsunda.

Weiman säger också i intervjun:

–         Det finns inga bevis för att konkurrens leder till vare sig bättre eller sämre kvalitet av den medicinska vården. Men om vi inte prövar nya tänkesätt, hur ska vi då kunna se hur vi kan bli bättre.

Här låter det ju som om Weiman är en sorglös pragmatiker som bara vill pröva nytt. Men den förda politiken som varken här eller på andra områden grundar sig på forskning och kunskap är inte något som handlar om att ”pröva nytt”. Det handlar istället om ett totalt systemskifte vad gäller utformningen av välfärden, med tydliga ideologiska förtecken och en tillämpning som mer är dogmatiskt marknadsliberal än pragmatiskt prövande. När skandalerna inom vården och andra välfärdsområden sedan hopar sig så säger man antingen:

1. ”oj, det var inte vad vi hade tänkt oss..”

2. Man förnekar  problemen som Fredrik Reinfeldt (se min blogg: Tigandet och förnekandet som debattmetod)

3. Eller så tiger man helt som en mussla som Filippa Reinfeldt och blir osaklig när det påpekas.

intressant

<span>%d</span> bloggare gillar detta: