Hård Nato-vind, med dåliga argument

Putinregimens angreppskrig mot Ukraina överraskade många av oss, oavsett hur vi i övrigt betraktade det så kallade säkerhetspolitiska läget. Å andra sidan har kriget och dess följder knappast utvecklats sig som de(n) styrande i Ryssland tänkte sig. Invasionen –  i all sin avskyvärda brutalitet – verkar inte alls gå lätt för de ryska styrkorna. Och om syftet var att motverka Nato-inringning och splittra ”väst” så har det ju blivit precis tvärtom.

Finland tycks vara på väg in i Nato. Och även i Sverige går det nu mycket fort, trots att vår statsminister tills ganska nyligen sagt att ett beslut om Nato-anslutning inte får hastas fram. En ”ny säkerhetspolitisk analys för Sverige” ska vara klar redan den 13 maj och inom det socialdemokratiska partiet ska man genomföra en ”intern säkerhetspolitisk dialog” för att kunna ta ett beslut om Nato den 24 maj. Beslutet kommer att tas av partistyrelsen.

Och det är naturligtvis inom socialdemokratin som avgörandet sker. De borgerliga partierna har alltid varit anhängare av Nato-anslutning helt oavsett läget i världen. Och SD – det mest toppstyrda av riksdagens partier – har svängt även i denna fråga.

När det gäller den socialdemokratiska partiledningen så har jag svårt att tro att de inte redan bestämt sig. Och en intern dialog om frågan i partiet under några veckor känns inte precis som en möjlighet till lugn och eftertänksam debatt.

Läget och hoten

Många socialdemokrater och partilösa människor har nu svängt (enligt opinionsundersökningar och debattartiklar) till att vara för Nato-anslutning. Det avgörande för dem är det som kallas det säkerhetspolitiska läget. De som ändrat sig menar att det har förändrats så i grunden så att de ändrat uppfattning i denna fråga. Men hur är det med den saken?

Rysslands angrepp på Ukraina har naturligtvis förändrat läget i världen, ökat tidigare existerande motsättningar och gjort förhållandet mellan olika grupper av stater mycket mer spända. MEN, har angreppet på Ukraina ökat Rysslands hot mot Sverige på ett sådant sätt att det är sannolikt att även vi kommer att bli angripna militärt?

Ryssland är en aggressiv imperialistmakt, även om den är svagare och mer på dekis än USA. Den har angripit och ingripit i sina grannländer även innan det fullskaliga angreppet på Ukraina. Och att döma av Putins uttalanden så är det drömmar om det gamla ryska imperiet som det handlar om. Men jag har inte sett någon som på ett övertygande sätt kunnat visa att Ryssland skulle ha något intresse av eller planer på att invadera Sverige. Dessutom tänker jag att även ifall den ryska statsledningen hyste sådana planer eller önskningar så har sannolikheten inte ökat för detta efter den 24 februari, snarare tvärtom. Kriget i Ukraina går ju inte alls speciellt bra ur rysk synpunkt. Det blev ingen lätt invasion. Den ryska krigsmakten har inte alls visat sig speciellt stark eller effektiv. Kriget kostar Ryssland som nation väldigt mycket både ekonomiskt, vad gäller ökande sociala problem i landet och vad gäller isolering från andra länder. Att i detta läge, inom överskådlig tid, ge sig in i ytterligare krigande mot ett land som Sverige, verkar för mig helt osannolikt.

Det finns ju också andra argument mot Nato-anslutning som inte har med det aktuella läget att göra. Det är sådana argument som handlar om synen på Sveriges roll i världen, hur vi bäst bidrar till fred, vad Nato är för en typ av organisation och hur vi ser på kärnvapen.

Bidra till fred och avspänning som oberoende röst

Det är både slående och nedslående att se skillnaden i tänkande mellan en äldre generation av socialdemokrater och liberaler och våra nuvarande politiker i den här typen av frågor. Den f.d. biståndsministern Pierre Schori som arbetade tillsammans med Olof Palme skrev i DN:

…det finns alltid behov av oberoende individer och alliansfria stater i konflikttider. Vårt land har i årtionden visat hur sakkunnigt freds- och säker­hetsfrämjande arbete kan minska spänningar och leda till konstruktiva lösningar. Därför fick Alva Myrdal Nobels fredspris 1982. Hade vi varit inlåsta i en kärnvapenallians som Nato hade detta inte varit möjligt.

Hans Blix, tidigare folkpartistisk minister, chef för atomenergiorganet IAEA och för FN:s vapeninspektörer i Irak menar att ”Natoförespråkarna fokuserar för mycket på det militära” och vill också värna Sveriges roll med en möjlighet till oberoende röst:

Vi skulle ha väldigt lite att säga till om. Vi skulle bara ställa in oss i ledet. Nu kan vi fortfarande ha en egen röst, kanske inte så kraftfull men i alla fall en egen röst.

Den tidigare folkparti-politikern Harald Nordlund här i Uppsala skriver i UNT om:

…skillnaden mellan en säkerhetspolitik som söker fred genom avskräckning och en som söker fred genom avspänning.

Och:

Med svenskt och finskt medlemskap i Nato skulle spänningen i Östersjöområdet troligen öka ytterligare och skulle ses som riktat mot Ryssland.

Liksom dessa äldre socialdemokrater och liberaler tror jag också att det i det nuvarande läget är ännu viktigare att inte alla stater befinner sig i olika mot varandra fientliga läger. Att det också finns de som står utanför dessa block med sina självförstärkande spiraler av upprustning och ökat hot.

USA den ledande nationen i Nato

USA har över 800 militärbaser med 138 000 soldater stationerade i 80 länder över hela världen. Det kan jämföras med att Ryssland och Kina tillsammans har kring 20 militärbaser.

Eftersom USA är den största och mäktigaste Natomedlemmen är det USA som i praktiken dikterar villkoren för alliansen. USA har som en dominerande imperialistmakt en lång historia av militära ingripanden runt om i världen.

Ett värn för demokratin?

De militära ingripanden som USA ensamt eller tillsammans med Nato utfört har inte främjat demokrati och social rättvisa även om det naturligtvis alltid var en del propagandan för varje enskilt ingripande. Det är inte heller så att alla medlemmar i Nato är eller varit demokratiskt trovärdiga. Portugal (medlem sedan 1949) och Grekland (medlem sedan 1952) var medlemmar under de perioder då de var diktaturer. Idag är både Nato-medlemmarna Turkiet, Ungern och Polen minst sagt tveksamma demokratier. USA som alltid haft stora demokratiska brister är idag ett land där det ena maktpartiet blivit alltmer extremt reaktionärt och auktoritärt. Risken för att deras ledare Trump kommer tillbaka och fortsätter sin nedmontering av demokratin efter nästa presidentval är stor.

Och som jag skrivit tidigare så är det så att ¾ av de stater som USA stöder militärt betraktas som odemokratiska av det USA-baserade forskningsinstitut Freedom House.

En försvarsallians?

Alla krigsmakter kallar sin organisation för försvar. Men det enda som med rätta kan kallas försvar är försvar av det egna landet. Nato har ägnat sig åt ett flertal offensiva militära operationer under ledning av USA och till gagn för USA. Nato och USA har angripit:

Serbien 1999 (en bomboffensiv från 24 mars och elva veckor framåt).

Afghanistan 2001 i ett 20 år långt krig med mer än 240 000 döda, civila och soldater, och totalt mer än 5 miljoner afghaner på flykt.

Irak 2003 ett ingripande som lett till 1,2 miljoner dödade irakier, 1,5 miljoner flyktingar, ett sönderslaget samhälle och stor tillväxt av religiös extremism (IS/AL Qaida).

Libyen 2011 med 30 000 döda och ett söndertrasat och splittrat land.

Sverige har på sitt sätt deltagit i dessa krig till exempel i Afghanistan och Libyen, trots att vi inte varit medlemmar i Nato. Det har varit en del av det allt närmare samarbetet med Nato och den allt fegare svenska utrikespolitiken sedan många år. Men med ett medlemskap skulle det bli ännu svårare att hålla Sverige utanför den här typen av imperialistiska militära angrepp.

En kärnvapenallians

Svenska Freds skriver:

Nato är en kärnvapenallians. Amerikanska kärnvapen utgör det så kallade kärnvapenparaplyet som Nato-medlemmarna ryms under. Det är därmed USA som dikterar alliansens kärnvapenpolitik. Storbritanniens kärnvapen utgör ett sekundärt stöd. Frankrikes kärnvapen är inte integrerade i Natos kommandostruktur men kan användas i försvar av alliansen om Frankrike vill. 

Detta är för mig ett av de starkaste skälen till att stå utanför Nato. Som det stod i Palmekommissionens slutrapport 1982 så ” finns inga segrare i ett kärnvapenkrig. Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam över­levnad i stället för på hot om ömsesidig förstörelse.”

År 2009 var första gången som en Nato-övning genomfördes på svensk mark. Sedan dess har ett flertal övningar genomförts tillsammans med Nato i Sverige. Om kärnvapen förts in i samband med detta är något som vi inte får veta. För som USA via sin försvarsminister James Mattis (enligt SvD) skrev i ett brev till Sveriges försvarsminister Hultqvist:

Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.

Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen. Men regeringen har sedan inte undertecknat avtalet. Trycket från Nato och dess anhängare i Sverige blev för stort och regeringen vek ner sig. (Läs om detta i en blogg från denna tid). Det var ett av flera steg mot en anpassning till Nato. Med ett fullt medlemskap blir möjligheten att avveckla kärnvapen än svårare.

Folkomröstning

Kriget i Ukraina har av naturliga skäl gjort människor arga, rädda och oroade. Men känslor kan leda åt olika håll. Nu finns en stor risk att särintressen inom det militär-industriella komplexet tillsammans med dominerande mediedebattörer och partiledare driver igenom ett medlemskap i Nato nästan helt utan eftertanke och diskussion och utan att folkets majoritet fått vara med och yttra sig. Det skulle kunna ske till exempel genom en folkomröstning i frågan. Men något sådant verkar inte alls finnas i tankarna hos dem som nu i all hast vill föra in Sverige Nato. Om du liksom jag tycker att vi borde få säga vad vi tycker i en folkomröstning i denna stora fråga så skriv på namninsamlingen hos Skiftet.

Samla opinionen mot vinster i välfärden – kräv folkomröstning

Frågan om vinst i välfärden är en fråga som jag skrivit om många gånger. Jag har även samlat en del argument i en särskild bloggartikel. Här kommer jag inte gå in på de argumenten.

Flera undersökningar visar att en majoritet av det svenska folket är mot vinst i välfärden. I november 2016 presenterade Aftonbladet/Inizio en undersökning som visade att tre fjärdedelar av svenska folket vill sätta stopp för vinstuttagen.

I samma månad presenterade SVT en undersökning utförd av Sifo:

I enkäten svarar 53 procent att de vill ha begränsningar för vinstuttag. 27 procent vill ha ett förbud, medan 10 procent inte vill begränsa hur mycket vinst välfärdsföretagen får ta ut. De resterande 10 procenten svarar att de är tveksamma eller inte vet.

Åtta av tio ville alltså antingen begränsa eller förbjuda vinstuttagen.

SOM-institutet vid Göteborgs universitet har sedan 2012 genomfört ett flertal undersökningar som bekräftar samma opinionsläge.

Men det finns ett problem här. Denna kraftiga opinion återspeglas inte hos de flesta riksdagspartierna. Som SVT skrev:

Partiet som verkar gå mest i takt med sina väljare är Vänsterpartiet, där en övervägande majoritet vill förbjuda vinster. Sverigedemokraterna har bytt partilinje och förespråkar inte längre vinstbegränsningar. Men deras väljare gör däremot det i likhet med de flesta andra (52 procent vill begränsa vinstuttag och 26 procent vill se förbud).

Nu lyckades ju Vänsterpartiet i förhandlingarna med regeringen få igenom en utredning som på ett ganska tillkrånglat sätt skulle leda till begränsningar av – men däremot inte stopp för – vinstuttagen. Men det värsta är ju inte det utan att förslagen i denna utredning kommer röstas ned av en majoritet i riksdagen bestående av M, SD, C, L och KD. Dessa partier vill ju inte ha några som helst begränsningar i möjligheterna att ta ut vinst inom välfärden. De vägrar konsekvent att diskutera problem med dessa vinstuttag eller att fundera över det faktum att Sverige är ensamt i världen när det gäller möjligheten att göra vinst på skattefinansierade skolor. De talar bara om valfrihet.

Frågan om vinst i välfärden har en mycket stora vikt för samhällsutvecklingen – den har ju verkligen förändrat den svenska välfärdssektorn på ett mycket radikalt sätt. Men frågan kommer alltså inte att lösas i riksdagen. Samtidigt ser vi att det finns en sådan stark folklig opinion mot vinsterna. Då finns det en rimlig slutsats. Den har dragits bland annat av organisationen Folkkampanjen för Gemensam Välfärd. Låt oss då få folkomrösta om frågan, menar de. De samlar nu namn kring detta krav, som ju skulle vara en möjlighet att samla en bred folkopinion tvärsigenom de politiska partierna.

FOLKOMRÖSTNING OM VINST I VÄLFÄRDEN! Klicka här och skriv på du också!

Intressant!

 

%d bloggare gillar detta: