Den falska valfriheten åter avslöjad, men nu av Riksrevisionen

Den 1 januari 2010 förbjöd den borgerliga Alliansregeringen landstingens möjlighet att påverka vårdens lokalisering. ”Lagen om valfrihet”( LOV) drevs igenom.

Läkaren Göran Dahlgren som skrivit och talat om den alltmer ojämlika vården – bland annat i Socialmedicinsk tidskrift – påpekade då att den borgerliga regeringens valfrihetsreformer inte i första hand handlade om medborgarnas frihet att välja utan om:

de kommersiella vårdföretagens rätt till offentlig finansiering av sin verksamhet.

Att valet på en marknad gynnar de starkaste är inte något nytt. Att göra marknadsval på vårdområdet är helt fel om man vill ha en vård efter behov. De som har mest resurser i form av pengar, kontakter och position och som dessutom är mest friska är de som också mest söker sig till vården och ser till att få sina behov tillfredsställda. De som har större vårdbehov tar längre tid att vårda. I ett system som ersätter per patient blir det alltså mindre intressant att ta hand om mycket vårdkrävande personer.

Detta är inte nya kunskaper. Många har skrivit, debatterat och kritiserat den falska valfriheten och den alltmer ojämlika vården. Även jag har tagit upp detta på min blogg vad gäller utvecklingen i Uppsala.

Men nu kommer alltså en mycket tung instans som Riksrevisionen ut med en rapport som säger just precis detta:

Vårdvalet och vårdgarantin har gjort det svårare att uppfylla vårdens principer om likvärdig vård för alla och att de svårast sjuka ska prioriteras. Reformerna har gett förbättrade kontaktmöjligheter med vården och fler vårdcentraler. Men det är främst patienter med mindre vårdbehov och högre socioekonomisk status som gynnats.

Den nya regeringen har en hel del att ta tag i om de vill och vågar.

För den som vill påminna sig en del om en av de politiker som betytt mest för att driva på marknadsvansinnet inom vården kan man läsa:

Arvet efter Filippa Reinfeldt

Riksrevisionen avslöjar Filippa Reinfeldts feta lögn

Filippa Reinfeldt svarar eller..?

Media: SvD, DN, Annarkia, Svensson

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vårdvalet

Weiman, integrationen och valfriheten.

Häromdagen berättade jag ( i Mer ojämlik vård i Uppsala) om ”den omvända vårdlagen”- ett begrepp som myntades av den engelska läkaren Julian Tudor Hart. Det var med anledning av att UNT den 24 juni berättade om en följd av det som kallas det fria vårdvalet i Uppsala. Det har nämligen lett till  att det nu finns tre privatägda vårdcentraler i Luthagen medan Gottsunda bara har en vårdcentral som drivs av landstinget.

I dagens UNT 29 januari, kan man läsa en intervju med landstingsstyrelsens ordförande moderaten Erik Weiman, där han kommenterar detta. Han säger:

–         Jag har inga synpunkter på var de externa vårdgivarna lokaliserar sig. Vi bidrar till ökad integration om vi genom en valfrihetsreform gör så att Gottsundabor kan söka sin primärvård någon annanstans.

Det är ju ett uttalande som det finns anledning att både fundera över och lägga på minnet. Först harhan inga synpunkter på var vårdgivarna lokaliserar sig. Det verkar ju rimligt eftersom Weiman och hans kompisar har varit med om att avskaffa det demokratiska inflytandet över vårdens lokalisering. Men sen säger han i alla fall att denna nya geografiska fördelning av vården är bra. Bra för integrationen.

Om man svänger sig med fina ord som valfrihet så borde man fundera över om alla som bor i Gottsunda verkligen önskar och vill åka till en annan stadsdel för att söka vård. För dem som inte önskar eller vill göra det är det ju knappast en ökad valfrihet. Och när landstingsordföranden pratar om integration så kan jag inte låta bli att undra ifall han, eller hans väljare i Luthagen, skulle ha resonerat på samma sätt ifall det istället var Luthagenborna som måste åka till Gottsunda.

Weiman säger också i intervjun:

–         Det finns inga bevis för att konkurrens leder till vare sig bättre eller sämre kvalitet av den medicinska vården. Men om vi inte prövar nya tänkesätt, hur ska vi då kunna se hur vi kan bli bättre.

Här låter det ju som om Weiman är en sorglös pragmatiker som bara vill pröva nytt. Men den förda politiken som varken här eller på andra områden grundar sig på forskning och kunskap är inte något som handlar om att ”pröva nytt”. Det handlar istället om ett totalt systemskifte vad gäller utformningen av välfärden, med tydliga ideologiska förtecken och en tillämpning som mer är dogmatiskt marknadsliberal än pragmatiskt prövande. När skandalerna inom vården och andra välfärdsområden sedan hopar sig så säger man antingen:

1. ”oj, det var inte vad vi hade tänkt oss..”

2. Man förnekar  problemen som Fredrik Reinfeldt (se min blogg: Tigandet och förnekandet som debattmetod)

3. Eller så tiger man helt som en mussla som Filippa Reinfeldt och blir osaklig när det påpekas.

intressant

%d bloggare gillar detta: