EU, Sverige och vänstern

Inför folkomröstningen om Sveriges inträde i EU 1994 var jag aktiv på Nej-sidan. Jag trodde varken på Ja-sidans skräckpropaganda om hur illa det skulle bli att ”stå utanför” eller på deras locktoner om EU:s välsignelser. Jag tycker fortfarande att det var rätt att säga nej då 1994. Mycket har tyvärr besannats av det vi befarade. Men kanske var också en del av våra beskrivningar av det som skulle hända överdrivna. Eller åtminstone bortsåg de från att en del av ”EU-politiken” redan införts eller skulle införas av de regeringar vi sen fick, även utan ett EU-inträde.

Men vi blev ju med i EU och i maj ska vi åter rösta till EU-parlamentet. Efter att vi blev medlemmar i EU har alltfler svenskar blivit positiva till unionen. Enligt olika undersökningar ligger stödet nu på mellan 60 – 68 procent, medan motståndet är på ungefär 18 procent.

Vänsterpartiet, som var på Nej-sidan 1994, har inte heller på många år aktivt drivit kravet på utträde, även om det funnits i partiprogrammet. I praktiken kan man säga att kravet varit ”pausat”. Den 8 november 2018 väckte partiledaren Jonas Sjöstedt uppmärksamhet genom en artikel i Dagens ETC. Han argumenterade där för att partiet inför EU-parlamentsvalet 2019 borde ”lägga kravet om EU-utträde åt sidan och markera att det inte är aktuellt i nuläget”. Sjöstedts rubrik var: ”dags att pausa kravet på EU-utträde”. Tyvärr hade någon på ETC istället satt rubriken: ”Jonas Sjöstedt: Därför ska Sverige stanna kvar i EU”, en rubrik som senare ändrades i nätupplagan. Att förorda ett ”pausande” av att driva kravet just nu och att säga att vi (för tid och evighet) ”ska stanna kvar” är ju inte riktigt samma sak. I det förslag till valplattform inför EU-valet som lagts fram av Vänsterpartiets partistyrelse står det: ”Vänsterpartiets grundläggande kritik av EU kvarstår men det är inte aktuellt för oss att driva frågan om EU-utträde nu.” Detta har väckt starka reaktioner både inom Vänsterpartiet och i en bredare vänster. Kanske bidrog rubriken om att ”stanna kvar” till att trigga debatten mer än nödvändigt. Men uppenbarligen är det tillräckligt provocerande för många på vänstersidan att ifrågasätta att vi ska driva kravet på utträde här och nu och i förhållande till det aktuella parlamentsvalet i maj. Därför några olika funderingar här. Är det viktigt (och överordnat) att driva utträdeskravet nu?

Handlar inte om utträde

Valet till EU-parlamentet handlar inte om ifall nationen Sverige ska vara medlem eller inte, det är en fråga som, om den ska resas, avgörs i landet och av den svenska riksdagen. Därför är det inte heller meningsfullt att lägga tonvikten vid att vi vill lämna i samband med en valkampanj till EU-parlamentet. Då är det viktigare att tala om för dem som vi vill ska rösta på vänsterns kandidater, vad vänstern vill åstadkomma i EU-parlamentet. Att förklara hur en EU-kritisk inställning tar sig uttryck i krav som reses. Hur vi anser att länderna inom EU tillsammans ska agera för att göra något åt den helt avgörande klimatfrågan eller hur antidemokratiska och nationalistiska krafter inom EU ska bekämpas.

Då och nu

Att från början vara mot att gå med i en union behöver inte med nödvändighet betyda att det nu (efter att ha varit med i 23 år) är det bästa alternativet att lämna. Att gå ur är en betydligt svårare process än att från början inte alls gå med. Det som skedde innan folkomröstningen om Brexit och det som sker nu i Storbritannien har påverkat mig. Nej-kampanjen dominerades av högerns olika delar och visade på många och skrämmande inslag av rasism. Mitt intryck är inte att vänstern eller några progressiva positioner har stärkts genom Brexit, tvärtom. Den svenska Folkrörelsen Nej till EU hade och har fortfarande en paragraf i sina stadgar som säger att organisationen är ”antirasistisk” och alltså inte öppen för rasister eller rasistiska organisationer. Det var en viktig och insiktsfull paragraf även om de EU-kritiska rasisterna var få då 1994. Ny Demokrati –  det då största rasistpartiet i riksdagen –  var inte mot EU.

Nu är ju inte en svensk folkomröstning aktuell idag. Men med Brexit som erfarenhet tycker jag att vi också måste fundera över hur vi ställer krav beroende på sammanhang. Hur använder andra rörelser kravet och vilka är styrkeförhållandena. Det finns frågor där den rasistiska ytterhögern har haft samma krav som vänstern. Kravet på stopp för vinster i välfärden var ett sådant (gemensamt) krav innan SD-ledningen ändrade sig efter några bättre middagar ihop med företrädare för den svenska kapitalistklassen. Det hindrade oss inte från att driva kravet och det var heller inte något problem. Men en folkomröstning och rörelse för att lämna EU i Sverige idag skulle också ha en stark slagsida åt rasism eller nationalism. Detta går inte att bortse ifrån när vi diskuterar hur och när kravet på utträde ska användas.

Vi vet också att många helt avgörande frågor kräver samordning över gränserna och internationell solidaritet oavsett EU. Situationen för vänstern i Europa ser mycket olika ut i olika länder. Men det är viktigt att stärka samarbetet med andra vänsterkrafter i Europa och driva gemensamma krav och strategier. Hur framtiden för EU eller vänstern i Europa kommer att se ut vet ingen. Kanske rasar EU ihop? Vårt långsiktiga mål måste i alla fall vara att tillsammans med vänstern i Europa och i EU skapa ett annat (rött) Europa. Sker det bäst genom att vänstern i varje land, och var för sig, nu driver kravet om att lämna? Jag tror inte det.

Kanske rasar EU ihop?

EU eller de egna borgarna, högern och ”kapitalförsvararna”

Kajsa Ekis Ekman har i två artiklar (en ledarartikel och en debattartikel i Dagens ETC) gått till storms mot tanken på att inte driva EU-utträdet nu. Hon skriver bland annat att ”många är förbannade på försämringar utan att veta att EU är orsaken”. Visst har EU lett till många försämringar. Men motsatsen är också sann, nämligen att många försämringar vi fått inte alls beror på EU utan på svenska makthavare. Systemet med vinster i välfärden eller det skattefinansierade och alltmer ojämlika friskolesystemet har till exempel genomförts av ”våra egna” politiker. De ökande klassklyftorna har också bland annat gjorts möjliga genom stora skattesänkningar för de rika och minskad kapitalbeskattning. För att nu bara hastigt nämna några exempel.

Ekis skriver också i samma artikel: ”På vilket sätt har Sverige fått mer jämlikhet än Norge och Island?” Det är en konstig fråga på två sätt. För det första har jag inte uppfattat att någon av dem som förordar ”pausande” anser att det blivit bättre inom EU. Men framförallt är väl den intressanta frågan ifall det har blivit bättre i Norge eller Island utanför EU? Jag tror inte att det är några avgörande skillnader till det bättre eller sämre. Samma reaktionära politik har drivits fram överallt. Om Sverige imorgon skulle lämna EU så skulle vi ju ha samma blåbruna riksdagsmajoritet som skulle stå för samma pådrivande av klassorättvisor, främlingsfientlighet och krigshets.

När Mikael Nyberg skriver i Aftonbladet att: ”EU är ingen räddning ur nationell inskränkthet” så är det naturligtvis sant. Men en kampanj för utträde räddar oss inte heller ur ”nationell inskränkthet”, rasism och främlingsfientlighet. Det är en egen kamp mot egna fiender. Och de fienderna finns i vårt eget land.

På detta sätt kan kravet på utträde ur EU faktiskt skymma istället för att belysa de viktiga politiska frågorna. Frågan om att stå utanför oavsett politiskt innehåll eller styrkeförhållanden i övrigt, ger sken av att utträdet i sig löser något.

Att driva eller tycka

Det är också skillnad på att tycka något eller att ha det inskrivet i ett partiprogram och att aktivt driva det. Vi lägger betoningen olika i olika situationer och perioder. Vänsterpartiet vill till exempel ”bryta kapitalets makt” och ”avskaffa kapitalismen”. Det är ett viktigt perspektiv och en utgångspunkt för en mängd krav som riktar sig mot kapitalismens olika yttringar. Hur mycket och på vilket sätt  frågan om kapitalismens avskaffande ska behandlas i olika typer av kampanjer kan vi ha olika meningar om. Men det är knappast någon som menar att vi ska driva det som frågan här och nu att samla folk kring. Är det inte lite samma sak med EU? Vi är emot EU, men gör vad vi kan för att påverka när vi nu är med. Men kravet på utträde är ju i praktiken pausat inte bara av det faktum att det inte har stöd i riksdagen utan främst därför att det inte har något stort stöd bland befolkningen idag. Vi kan jämföra med stödet till kravet på att ta bort vinster inom välfärden som har ett brett stöd tvärs igenom många partier.

Inställningen till och synen på EU

En del av dem som kritiserat förslaget att Vänsterpartiet nu ska ”pausa/lägga åt sidan” kravet på EU-utträde menar att detta uttrycker en ändrad och felaktig syn på själva EU och dess grundvalar. Detta motsägs delvis av dessa meningar i förslaget till valplattform: ”EU-kritik är en förutsättning för att förändra dagens EU. Partier som har en slapphänt och naiv inställning till EU kommer inte att vara framgångsrika i att genomföra nödvändiga förändringar”.

Men i förslaget står det också att: ”Vänsterpartiet är en del av en bred vänster som vill förändra EU i grunden.” Frågan är ju då ifall detta är realistiskt eller över huvud taget möjligt. Willy Neumann – en debattör i den till Vänsterpartiet närstående tidningen Flamman – skriver till exempel att: ”Lagt EU-fördrag ligger och kan bara ändras i enighet mellan EU:s medlemsländer. När kommer vänstern att styra samtliga EU-länder samtidigt för att kunna skriva ett vänsterfördrag?” Flammans chefredaktör Per Björklund är också mycket kritisk till förslaget om att slopa kravet på utträde. Han menar att det ”inte gör det lättare att formulera en slagkraftig EU-kritik från vänster – tvärtom”. Han skriver dock också: ”EU är en politisk konstruktion och kan som sådan naturligtvis förändras. Men är ett mer progressivt och demokratiskt EU verkligen en mer realistisk idé än att lämna unionen och sträva efter andra former av mellanstatliga samarbeten?” Det ligger en del i  det. Samtidigt tänker jag att vi aldrig vet något om framtiden och att varken ”svexit”, ett reformerat EU eller ”ett rött Europa” verkar realistiskt just nu. Vi måste tillsammans med andra vänsterkrafter kämpa där vi befinner oss (inne i EU) för alla de förändringar eller bromsningar som vi förmår. Vi måste göra det med ett anti-kapitalistiskt och starkt EU-kritiskt perspektiv. Men vi kanske inte ska utgå från att EU-bygget går att ändra ”i grunden”. Däremot ha ett perspektiv mot ett annat (rött) Europa och en annan (socialistisk) värld som bara kan skapas tillsammans med andra folk och med andra vänsterkrafter.

Vänstern och EU

I helgen var jag på ABF-huset i Stockholm för att ta del av årets upplaga av Socialistiskt Forum.sf

Forumet var som vanligt likt en stor galleria för att ta del av tänkandet inom  delar av vänstern och arbetarrörelsen idag. Bredden verkade som vanligt stor med både en mängd intressanta ämnen och även sådana som jag måste erkänna att jag inte ens förstod rubriken till.

En programpunkt som jag lyssnade till var en diskussion om EU mellan Kajsa Ekis Ekman och Göran Greider: ”Vänstern och ett demokratiskt Europa”.

Kajsa Ekis Ekman inledde med att gå igenom olika exempel på att den kritik mot EU som riktades från motståndarna inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i november 1994, hade besannats. Hon tog upp sådant som att uppdelningen i centrum och periferi har stärkts, att demokratin har inskränkts, att kapitalisternas makt har stärkts och EU uppträder som en nykolonial makt i världen.

Ekman menade också att Brexit i Storbritannien  inte främst handlat om rasism utan att det handlade om motstånd mot ett resultat av den fria rörligheten för arbetskraft, nämligen lönedumpningen.

Exemplet Grekland hade också visat att en demokratiskt vald regering inte kan stå upp mot EU.

Göran Greider talade om att han röstat nej till EU 1994 då han såg flera nackdelar, men att han sedan 20 år däremot accepterat EU som en realitet. Han hade visserligen fortfarande kritik mot EU, var emot euron och ville att det mera skulle vara ett mellanstatligt samarbete, men menade att det kan komma en annan och mindre nyliberal epok som skulle kunna förändra EU. Flyktingkrisen gör också ett fungerande EU nödvändigt. Och på klimatpolitikens område har EU haft en ”hyggligt progressiv hållning”. Kort sagt ville Greider istället för att gå ur arbeta för ett bättre EU.

Ekman invände mot Greiders resonemang och undrade vad i EU:s struktur som talade för att det med Greiders formulering ”skulle kunna fungera”.  eu

Greider jämförde då med utvecklingen av nationalstaterna som han f.ö. trodde skulle fortsätta spela en roll de närmaste 50 åren. När nationalstaterna uppstod var de odemokratiska arenor för de härskande klasserna, men de demokratiserades. Samma sak kan hända med EU om nya progressiva fackliga och politiska rörelser kommer fram.

Ekman sa då att sådana progressiva rörelser på gatorna i Aten inte hade lyckats rubba EU en millimeter.

Efter några publikfrågor var den alltför korta diskussionen (på samma sätt som vid flera andra diskussioner och programpunkter under forumet) slut redan där.

Jag funderade alltså vidare själv och tar gärna emot synpunkter i denna viktiga diskussion. Här några tankar:

Både den grekiska OXI- omröstningen och Brexit vände sig mot EU. Men ändå är det stora skillnader. Den majoritet av grekerna som röstade nej (oxi) sveks i sitt nej medan de britter som röstade mot EU ju ”vann”. En ännu mer avgörande skillnad tror jag var att den grekiska omröstningen, som jag uppfattat det, var en klar vänsterröst mot fortsatta åtstramningar medan Brexit innehöll och gav utrymme och spelrum till mycket rasism, något som jag tycker Ekis Ekman verkade se som ett underordnat eller inte alls existerande problem. britain

Den brittiska vänstern delades ju också i sitt ställningstagande till Brexit. Och det handlade då inte om sådana som i likhet med Greider accepterat EU sedan 20 år utan om genuina EU-kritiker som inte ville delta i en utträdeskampanj ledd av ytterhögern och dominerad av rasistiska argument. Kanske var detta en felaktig taktik, jag vet inte. Men jag tycker i alla fall att det kräver en ordentlig diskussion och undersökning. Kan det kanske vara så att det under vissa omständigheter till och med kan finnas det som är värre än EU? Avgörande måste väl här vara om arbetarklassen och folkflertalet flyttar fram sina positioner. Jag tycker inte att jag sett något i Storbritannien som tyder på att det skulle bli så, tvärtom. Högern och rasisterna är de som har stärkts.

EU är ju framförallt de olika kapitalistklassernas europeiska förening. I och genom medlemskapet i EU har den nyliberala ångvälten rullat på med ännu större kraft. Med hjälp av EU har ”marknadiseringen”  av välfärden förstärkts och fackliga rättigheter rullats tillbaka. Men utan EU hade denna offensiv pågått ändå. Ja, den pågår ändå, till exempel när svensk lag om upphandling innebär värre lönedumpning än inom EU. Ja ibland har politiker och byråkrater t.o.m. hänvisat till EU-paragrafer utan grund för att få igenom olika försämringar.

brexit

reaktionär borgare mot EU

Men oavsett om man är med i EU eller inte så finns huvudmotståndaren: borgarklassen och dess olika språkrör, i det egna landet. Och oavsett om man är med i EU eller inte så har den nyliberala ångvälten rullat på. Det är väl i detta avseende inte så avgörande mycket bättre i Norge än i Sverige, eller?

När Sverige gick med i EU så var ju resultatet mycket jämnt och en kombination av skrämselpropaganda om ”utanförskapets” elände och tilltro till de socialdemokratiska ledarna Carlsson och Sahlin fällde nog avgörandet.

Idag tyder opinionsundersökningar på att det finns en klar opinion i Sverige för att stanna kvar i EU. I de undersökningar som genomfördes i somras sa enligt SIFO 52% ja och 31 nej till EU och enligt Ipsos var det 66% för och bara 29% emot EU.

De enda partier som på olika grunder är mot EU – Vänsterpartiet och SD – driver inte heller frågan på något aktivt sätt. I en intervju med Vänsterpartiets Malin Björk och Jonas Sjöstedt i ETC utgår man också från opinionsläget och driver inte kravet på utträde ”just nu”. ”Det handlar om vad som är politiskt möjligt, och hur verkligheten ser ut. Vi skulle inte få igenom ett sådant förslag i riksdagen, och stödet för utträde finns heller inte hos svenska folket”, säger Jonas Sjöstedt. Däremot driver man kravet på att avtalet måste omförhandlas och försöker påverka EU inifrån: ”Som det är nu får vi gräva där vi står”, säger Malin Björk. Samtidigt understryker man: ”Det kan hända att vi hamnar i en situation där ett utträde är möjligt. I så fall kommer vi att verka för det”.

Jag får inte heller intryck av att SD, som vänder sig mot EU som överstatligt organ, driver sin EU-kritiska hållning aktivt.

Frågan om folkomröstning eller svenskt utträde för den delen finns liksom inte på dagordningen i Sverige just nu.

Men tänk er att situationen förändrades ytterligare så att SD tillsammans med ett ännu mer flyktingfientligt moderatparti skulle driva på för utträde i en kampanj dominerad av hets mot människor med en bakgrund i andra länder. Hur skulle vi ställa oss då?

Eller tänk om utvecklingen inom EU gör att de nyare EU-medlemmarna som Ungern och Polen bryter sig ur grundat på politiken hos de reaktionärt nationalistiska regimer som nu styr i dessa länder. Skulle det vara en utveckling som gynnade arbetarklassen och folkflertalet?

Som ni ser har jag inte någon glasklar linje i frågan. Jag övertygas inte av Greiders väntande på nya rörelser som ska ändra EU, men inte heller av Ekis Ekmans tvärsäkra utträdeslinje oavsett sammanhang. Jag är emot EU som en kapitalets union. Men frågan om utträde måste ses i sitt sammanhang. Nu inte aktuell, senare kanske som en del av sammanbrott av hela projektet eller rentav fel beroende på sammanhanget och alternativet….?

Så hör gärna av er, kära läsare.

Intressant?

Läs andra bloggar om EU

Brexit – ut men varthän?

Så hände det då, det som få verkar ha trott skulle kunna hända. Britterna röstade för att lämna EU.

För drygt tjugo år sedan gick Sverige med i EU. I november 1994 hölls en folkomröstning om EU. JA-sidan vann – mycket med hjälp av olika typer av skrämselargument och genom att folk trots allt fortfarande litade på socialdemokratiska ledare som Ingvar Carlsson eller Mona Sahlin – men bara med 52,3 procent. I januari 1995 blev Sverige medlem i EU.

Innan folkomröstningen deltog jag aktivt på NEJ-sidan. Jag kan inte säga att de huvudsakliga argument som vi då hade, har blivit motsagda av den faktiska utvecklingen. Det är väl snarare så att det som hänt är exempel på att det inte alltid är kul att få rätt. nej

Jag såg EU då som en union skapad av och för storkapitalet. Ett Fort Europa där den fria rörligheten för varor och kapital inom fortet var den helt överordnade principen. Inga skatteregler, nationella upphandlingsregler, gränskontroller, krav på varor eller arbetsmiljö, skydd för miljön, stöd till glesbygd eller fackliga rättigheter skulle få stå i vägen för ”den fria rörligheten”. Ett toppstyrt odemokratiskt högerprojekt helt enkelt. EU är och har på detta sätt varit ett verktyg för att driva igenom en nyliberal politik.

Idag med ett Europa med omfattande massarbetslöshet, tilltagande högerextremism och rasism som ett resultat av EU-politiken har bilden av EU på inget sätt förbättrats. Om vi till detta lägger erfarenheterna med undertryckandet av Grekland där ont bara gjorts värre med samma medicin av åtstramningar eller den katastrofala oförmågan av att göra något alls gemensamt åt flyktingkrisen förblir domen hård över detta projekt.

Men det betyder inte att vi ska stå passiva. När vi nu är med i EU så måste vi göra allt vi kan för att inom denna union arbeta för det vi tror på. Men vi ska göra det utan illusioner om att kunna ändra EU till något i grunden annorlunda. Grunden för projektet EU kommer vi inte åt, den står inskriven i dess konstitution och fördrag.

Att se på EU på detta sätt behöver däremot inte innebära att man tror att allt skulle vara frid och fröjd utanför EU. Storkapitalet och deras allierade försöker naturligtvis genomdriva sina intressen överallt. Även i länder som inte är med i EU har vi sett en politik för ökade klyftor, för minskad välfärd och för att alltmer släppa in kapitalintressen och vinstmöjligheter inom den gemensamma välfärdssektorn. Därför kan det i en viss mening vara sant att inte allt ont beror (bara) på EU.

Därför är också den viktiga frågan nu vad som kommer istället för EU i Storbritannien, liksom vad vi som varit och är emot EU ska göra i Sverige idag.

Vad som kommer istället beror på styrkeförhållanden och vilka stämningar och tankar som dominerar. Därför går det inte att bortse från att kampanjen för Brexit har dominerats av högernationalistiska och rasistiska krafter och att detta varit och är ett problem. Laurie Penny beskriver det så här i New Statesman:

Detta var en arbetarrevolt, men det är inte en seger för arbetarklassen. Det är tragedin här. Det kollektiva tjut av ilska från deprimerade, avindustrialiserade delar av landet som Thatcher , Blair och Cameron hänsynslöst har låtit blöda har förvandlats till en triumf för en annan uppsättning av eliter .

Om det är så att stora delar av folket i ilska och förtvivlan har svalt de rasistiska förklaringarna till eländet och tror att reaktionära demagoger som Nigel Farage eller Boris Johnson, som själva tillhör eliten, står för motstånd mot överheten, då är det illa. Om en stor del av den brittiska arbetarklassen ser andra fattiga arbetare som större fiender än den egna kapitalistklassen, då försvårar det naturligtvis kampen för ett rättvist och solidariskt samhälle. Men det innebär också att vänstern inom arbetarrörelsen måste förstå och förhålla sig till den ilska och oro som skapas av arbetslöshet, lönedumpning och neddragen välfärd. Att till exempel kräva lagar och avtal som inte gör det möjligt att använda sig av invandrade arbetare som verktyg för att dumpa löner och arbetsmiljö.

Jag är övertygad om att det har varit svårt för den EU-kritiska delen av den brittiska vänstern under den kampanj som dominerats så av reaktionärer. Jag tycker här att en del svenska skribenter som till exempel Kajsa Ekis Ekman (ETC) gör det lite väl lätt för sig när de bortser från omständigheterna i brexit-kampanjen. Däremot tycker jag inte att det innebär att vi ska ändra vår grundläggande hållning gentemot EU.

Jag har också svårt att förstå den kritik som ”Ekis” riktar mot Vänsterpartiet i denna fråga. Naturligtvis finns det (tack och lov) olika uppfattningar inom Vänsterpartiet både om EU och taktiken i förhållande till EU. malinJag tycker att Malin Björk, Vänsterpartiets representant i EU-parlamentet ger  en bra beskrivning av EU idag och visar på vilka krav vi ska driva nu, så det får bli min avslutning:

EU har misslyckats med att bidra till att lösa de stora problem vi står inför. I den ekonomiska krisen var och är EUs politik som bensin på elden, fattigdom och ojämlikhet växer i Europa. Och när vi ser den alla allvarligaste flyktingsituationen sedan andra världskriget, så väljer EU att använda all sin kraft på att stänga gränserna för människor på flykt. Detta är en oacceptabel politik.

Vi har sett hur olika partier i EU och i Sverige alltmer anpassat sig till extremhögerns rop på stängda gränser. Resultatet blir inte att de dämpas, utan att deras verklighetsbeskrivning legitimeras. Högernationalismen växer i många EU länder och EU inkorporerar utan större bekymmer de alltmer antidemokratiska regeringarna i Ungern och Polen. Det är uppenbart att detta är ett misslyckande.

De flesta verkar bara ojja sig och sen vilja fortsätta precis som förut. Den passiviteten håller inte. Vänsterpartiet vill annorlunda. Vi kräver en omförhandling av EU medlemskapet som gör att arbetstagares rättigheter kan garanteras, att vi kan gå före på miljöområdet, och att vårt undantag från EMU och euron skrivs in. Förändring kommer inte om ingen kräver den, därför är det inte ett alternativ att tiga och bara sitta stilla i båten! Nu behöver vi alla progressiva EU kritiker på banan.

Intressant?

Läs andra bloggar om brexit, EU

Uttalande om det allvarliga läget – av Zyrisas ledning

Läget är mycket allvarligt för Greklands folk och alla dem som röstade mot fortsatt åtstramning och för en annan delning av bördorna. Alla de stora makthavarna i Europa vill knäcka det Grekiska exemplet. Om grekerna skulle kunna visa på en annan väg så riskerar ju exemplet att sprida sig. I förhandlingarna har de därför inte gett efter en millimeter till de grekiska förhandlarna.

 I nedanstående uttalande visar Zyrisas ledning på det enda som kan ändra den låsta situationen till en lösning enligt grekiska valresultatet, nämligen genom mobilisering av folket och internationell solidaritet från andra folk i Europa:

Uttalande från Syrizas politiska sekretariat [14 maj 2015]

Från första stunden då denna regering bildades, stod det klart – både nationellt och utomlands – att det mandat som det grekiska folket gett är bindande och en kompass i förhandlingarna.

 Regeringens röda linjer är det grekiska folkets röda linjer, som uttrycker intressena hos arbetarna, småföretagarna, pensionärerna, jordbrukarna och ungdomarna. De uttryckte landets behov av att börja en ny väg för tillväxt med en kärna av social rättvisa och omfördelning av rikedomar.

Långivarnas insisterande på att genomföra åtstramningsprogrammet från Samaras regering (det s.k. samförståndsavtal som den tidigare borgerliga regeringen upprättade – min anm.) skapar ett strypgrepp av politiska påtryckningar och ekonomiskt kvävning i landet, som står i direkt motsättning till idén om demokrati och folksuveränitet i Europa. Den uttrycker en tvångsfixering vid en avveckling av välfärdsstaten och oligarkins inriktning på att göra upp om EU-frågor i slutna rum som inte påverkas av folkviljan, något som samtidigt banar väg för extremhögerns framväxt  i Europa.

Dessa krav kan inte godtas. De kan inte godtas av det grekiska folket som de senaste åren kämpat för att sätta stopp för samförståndsavtalets kriminella politik. De kan inte godtas av människorna i Europa och de progressiva samhällen och politiska krafter, som kämpar för ett solidariskt och demokratiskt Europa.

Medborgarna i Grekland och Europa är inte passiva konsumenter av nyheter, tvärtom, vi tror att de kan vara huvudpersonerna i en förhandling som rör det gemensamma ödet för oss alla, i Europa och hela världen.

Syriza kommer att ta varje möjligt initiativ för att informera det grekiska folket, men också det europeiska folket. I varje stad, i varje stadsdel och på varje arbetsplats, men även i alla länder i Europa, kommer parlamentsledamöter, och medlemmar i Syriza förena sig med andra solidaritetskrafter i en bred kallelse till mobilisering för att vinna demokrati och värdighet.

Nu är det dags för folket själv att komma in i striden.

Vi kommer att vinna.

(från Bloggen THE GREEK ANALYST)

Intressant?

Läs andra bloggar om Grekland

%d bloggare gillar detta: