Julkonsumtion, klimatfrågan, ETC och Johan Ehrenberg

Årets julhandel beräknas åter slå rekord läser jag på Supermiljöbloggen. I år når den nästan upp till 80 miljarder kronor. Detta har räknats ut av utredningsinstitutet HUI research som ägs av branschorganisationen Svensk Handel. Men det som på Supermiljöbloggen har rubriken ”Mardrömsprognosen” beskrivs på HUI Research bara som att ”det kommer att bli ytterligare en god jul för de svenska konsumenterna”. Att de skriver så förvånar mig inte. De tillhör de krafter i samhället som ser all sorts tillväxt och ökad konsumtion som något positivt oavsett dess innehåll och oavsett dess konsekvenser för vår miljö och för klimatet. Själv har jag ju en annan syn. För sex år sedan citerade jag klimataktivisten George Monbiot här på bloggen. Då inför julen 2012 skrev jag om hur julhandeln som höll på att passera 65 miljarder föröder vår jord.

Jag tänker på detta då jag häromdagen fick Dagens ETC:s bilaga som utlovar att den

Pryl från katalogen

”kommer att rädda liv”. Jag bläddrar igenom bilagan som uppmanar mig till olika typer av konsumtion. Visserligen sådant som är en del av klimatomställningen men också sådant som faktiskt bara bidrar till en ökad konsumtion, om än med en viss grön touch. ETC är ju mer av företag än av rörelse och detta är en del av en helhet som också innehåller många bra projekt och framförallt en möjlighet för intressanta rödgröna skribenter att få skriva och nå en ganska stor publik. Men också detta alltså.

Anledningen till att jag funderar över detta beror också på några ledarartiklar av Johan Ehrenberg i Dagens ETC där han utvecklar en kritisk uppfattning i förhållande till andra klimatkämpar som George Monbiot eller Birger Schlaug, eller kanske egentligen i förhållande till huvudfåran inom de olika aktivistiska rörelserna mot klimatkatastrofen.

Vi vet att tiden är begränsad. Fakta om vad som kommer hända ifall vi inte i tid stoppar utvinningen av fossila bränslen är lika skrämmande som de är grundade på övertygande vetenskap. Vi vet idag att de största företagen i världen som grundar sig på fossila bränslen har haft denna kunskap i många år. Men istället för att göra någonting åt detta och ställa om satsade de stora summor pengar på lobbyverksamhet och lurendrejeri för att kunna fortsätta ostörda. Vi ser också idag att fascistliknande typer som Trump eller Bolsonaro fullständigt förnekar vetenskapen i klimatfrågan. De gör allt för att öka förstörelsen av vår jord. Det är som om de siktade på att inte bara bli vår tids fascister utan också på att genomföra vår tids förintelse via klimatet.

Men alla vi andra då? Alltfler av oss förstår och en del drar slutsatser av egna upplevelser, antingen det handlar om översvämningar eller förödande bränder. Men ändå lyckas vi på något sätt inte riktigt förstå eller se hur vi ska hitta en väg ut. Dessa frågor har diskuterats mycket inom klimatrörelsen. Hur gör vi klimatfrågan till den överordnade och för mänskligheten helt avgörande fråga det är? En diskussion har handlat om hur vi målar upp eller tänker oss perspektivet. Alltså inte perspektivet av att låta allt fortsätta som nu. Vart det perspektivet leder är lättare att se, även om det kan vara svårt att ta till sig. Utan hur det samhälle kommer vara där vi inte använder fossila bränslen och inte lever så att vi använder oss av fyra jordklot.

Det har sagts att det är svårt att vinna människor för ett perspektiv som handlar om försakelse. Därför har en del försökt hitta ett sätt att argumentera som visar på det positiva, hur ett fossilfritt samhälle skulle kunna vara bättre att leva i på många sätt. Jag tror att detta är bra och att det kan stämma på många sätt när vi visar på det bisarra i det högproducerande samhälle där vi bara springer fortare och fortare för att konsumera ännu mera och samtidigt skapar bisarra uttryck som ”livspusslet”. Men jag tror inte att det kan vara det enda sättet. För dem som vant sig vid att flygande är någonting lika naturligt som billigt kan det naturligtvis komma att upplevas som en ”förlust” att avstå från det. Ändå är det nödvändigt. Jag tror alltså inte att det bara går att måla upp en bild där allt kommer upplevas som bättre. Men det är viktigt att också göra det.

En som är mycket skicklig på att beskriva dessa ljusa perspektiv är ETC:s grundare och skapare Johan Ehrenberg. Han är ju överhuvudtaget en mycket skicklig och pedagogisk skribent. I två ledarartiklar i Dagens ETC den 2 och 9 november målar han upp den ljusa framtid där vi lever i ett fossilfritt samhälle. Han tar i den första artikeln upp en mängd områden där vi måste leva på ett annat sätt men där han menar att det inte kommer att bli, eller behöva upplevas som, sämre. Flera av de saker som Ehrenberg tar upp är bra även om jag till exempel kan tycka att ”en flygresa vartannat år utanför EU” låter som en väl optimistisk gissning. En del är sådant som definitivt måste ske och en del är sådant som ingår i Ehrenbergs egen agenda. Artikeln avslutas med: ”Hot går inte hem. Framtiden är ljus.” Tanken är alltså, som jag förstår det, att hotet om klimatkatastrof inte är mobiliserande.

I ledaren den 9 november går Ehrenberg vidare på detta spår och argumenterar mot att ”jorden är begränsad”. Han skriver: ”Jorden är inte ett slutet system, jorden får nämligen närmast oändlig energi alldeles gratis varje sekund från solen”. Där för argumenterar han för ”mer mat, mer varor”.

Jag har två funderingar kring detta.

När det gäller energin så har vi ju inte löst frågan om att ersätta den fossila energin med den oändliga energin från solen. Vi vet inte ens ifall vi hinner göra det inom den tid vi har på oss. Det överordnade målet måste vara att det fossila stannar i jorden. Den förnyelsebara energin måste byggas ut så att den kan ersätta den fossila. Under förutsättning att inte klimat-fascisterna raserat allt innan dess handlar det om en övergångsperiod vars längd ingen kan veta något om nu. Under denna övergångsperiod kan jag inte tänka mig annat än att kraftiga ransoneringar och nedskärningar av energiförbrukningen måste till. För mig verkar det som om Ehrenberg undviker detta problem.

Frågan om den begränsade jorden handlar som jag uppfattat det inte främst om energi utan om hur mycket vi tar ut av vår jord, det som har kommit att kallas fotavtryck. Att här tala om att jorden är ”obegränsad” och blåsa på om ”mer varor” tycker jag är oansvarigt även om avsikterna är goda.

Jag håller alltså inte med om det Ehrenberg skrivit. Främst tror jag att han har fel i sak. Det leder till ett sätt att beskriva perspektivet som kan ha en del pedagogiska poänger och är fint skrivet men som ändå inte blir trovärdigt. Jag tror visst att det går att visa på många fördelar med ett fossilfritt och mer energisnålt samhälle. Men det går inte att trolla bort katastrofperspektivet. I förhållande till det så tror jag på dem inom klimatrörelsen som gjort jämförelser med situationen i USA eller England under andra världskriget då hela samhället mobiliserades mot det upplevda hotet från nazi-Tyskland. Klimathotet måste bli lika ”verkligt” för en majoritet av människor. Därför tror jag att det är nödvändigt både att försöka mobilisera mot det faktiska hotet och att beskriva de positiva saker som också skulle uppstå i ett framtida fossilfritt samhälle.

Måste vi göra upp med den nuvarande asylrätten?

Fler människor än sedan andra världskriget är på flykt i världen. En del av dessa försöker ta sig till Europa och Sverige. Fler än på mycket länge har också kommit hit.

Hur vi förhåller oss till detta och vilken politik vi är för beror åtminstone på tre olika bedömningar: en moralisk bedömning, en bedömning av vad som är fakta och realistiskt att uppnå och en bedömning av vilket samhälle vi vill leva i. Jag tror att alla dessa faktorer måste vara med om vi inte ska hamna fel. Jag ska försöka förklara hur jag tänker här.

På slutet tar jag också upp ett ifrågasättande av den nuvarande asylrätten.

Moral och realism

Som medmänniskor har vi alltid en moralisk skyldighet att efter vår förmåga hjälpa andra människor som behöver vår hjälp. De flesta av oss tycker inte att var och en får klara sig bäst den kan. Vi bryr oss. Man kan väl säga att det svenska välfärdssamhället har byggt bland annat på sådana tankar. I en sådan tanke gör vi inte heller skillnad på människor. Det bör vi inte heller göra när det kommer människor hit från andra länder.

Om vi bara ser det ur moralisk synvinkel så borde vi ta emot alla människor som vill komma hit. Och i en bra värld borde det också vara så att alla människor – inte bara de som har mycket pengar – kunde bosätta sig var de ville. Men vi är inte där idag. Att idag avskaffa alla gränskontroller tror jag faktiskt istället skulle motverka syftet att hjälpa människor på flykt. Även om ingen kan ange en exakt gräns och även om vi vill ha en generös politik så anser de flesta att det finns en gräns för vad som är möjligt. Framförallt ifall vi främst vill hjälpa dem som mest behöver skydd. Alltså måste moralen också ha en förnuftssida – vara baserad på någon sorts realism – som inte alltid gör den helt vacker och innebär en mängd svåra avvägningar och gränsdragningar. Mer om det senare.

Men realismen måste också grundas på en korrekt bild av resurserna i det svenska samhället. Bilden av ett samhälle som inte har råd har stärkts av decennier av nedskärningar med försämrad välfärd och ökade klyftor. Men bilden om att det inte ”finns pengar” är falsk. Pengar finns det fast på fel ställen. De har omfördelats från offentligt till privat och från majoriteten av löntagare till de rikaste i samhället. Naturligtvis har det faktum att så många människor nu kommit hit på så kort tid inneburit svårigheter inom olika delar av våra offentliga system. Inte minst har det varit så p.g.a. de nedskärningar av både välfärd och krisberedskap som skett. Men problemen kan inte sanningsenligt beskrivas på det extrema sätt som det alltmer gjordes i media. Många påfrestningar har uppstått, men att tala om ”systemkollaps” gör att ett sådant ord förlorar sin betydelse. Dessa påfrestningar har inte heller drabbat så stora delar av befolkningen, däremot dem som jobbar inom dessa system. Naturligtvis finns det en gräns. Men vi ska inte heller låta lura oss av en propagandabild av våra resurser eller bli uppgivna och fantasilösa om vad som vore möjligt.

Samhällssyn

Vår syn på samhället är här helt avgörande. Ett fungerande välfärdssamhälle har naturligtvis mycket större möjligheter både att ta emot och inkludera människor som flyr hit än ett samhälle där välfärden raseras och alltmer lämnas till privata initiativ och fiktiva val. Ännu större skulle dessa möjligheter vara i ett samhälle som mer styrdes av behov än profit och där arbete både var en rättighet och en skyldighet. Därför borde en vänster som inte ger upp visionerna vara mycket trovärdigare än centern när det gäller flyktingpolitiken.

De borgerliga partierna blandar dessutom in en mängd andra frågor när det gäller flyktingpolitiken. Det är sådana ”hjärtefrågor”(plånboksfrågor?) för dem som t.ex. RUT-avdragen, som inte alls har något med varken integration eller asylpolitik att göra. Om det gäller att ”skapa jobb” via skattemedel så är det mer effektivt med offentliga arbeten till allt sådant som behövs – men inte görs därför att marknaden styr – än att hjälpa dem som har mest med att slippa städa själva eller betala vad det kostar. Centern driver dessutom kravet på sänkta ingångslöner speciellt för människor som nyss kommit till Sverige. De vill ha en arbetsmarknad med ”invandrarjobb” och ”invandrarlöner”. De vill alltså ytterligare förstärka sådant som redan finns i samhället. Sedan länge är det ju så att jobben med lägst status och lägst löner ofta görs av människor som inte är födda i detta land. Inte så vackert som ”asyl- eller integrations”-politik. Dessutom är argumentet om att det skulle underlätta anställningen för arbetsgivaren genomfalskt. Frances Tuuloskorpi skriver om detta på sin mycket läsvärda blogg:

…möjligheterna för nyanlända att lättare få sitt ”första jobb”, om det blir lättare ifall arbetsgivaren får en lägre kostnad, de finns redan. FINNS REDAN!

Frances Tuuloskorpi förklarar också varför dessa subventionerade “Nystartsjobb” och “Instegsjobb” inte duger för Lööf och Centern:

Jo, för egentligen är det inte i första hand lägre kostnader för anställningen de vill ha, utan lägre löner = lägre inkomster, vilket i förlängningen ger ökade klassklyftor och får en lönedumpande effekt på hela arbetsmarknaden. Det är avsikten.

Omsvängningen

Jag har skrivit om den totala omsvängning i flyktingpolitiken som skett i Sverige under hösten 2015. Den uttrycker det totala sammanbrottet för den nuvarande regeringen av s-mp. Bristen på krisberedskap och ledarskap har varit slående. Istället för att mobilisera, ta ledningen som om det verkligen vore en sådan kris som man sa, sätta press på EU genom att dra in avgiften, fördela ansvaret för att ställa upp över hela landet, ändra i stela regelverk, se det som en nationell satsning och visa ledarskap så genomför man istället åtgärder som ökar otryggheten bland dem som nu flytt hit. Det sker bland annat genom tidsbegränsade uppehållstillstånd för alla skyddsbehövande utom kvotflyktingar, begränsad rätt till anhöriginvandring och skärpta försörjningskrav. Att redan oroliga människor ska oroas ännu mer på detta sätt kommer inte bidra till att öka deras möjligheter att bli en del av samhället. Dessutom ska människor utan id-handlingar – vilket är majoriteten av dem som flyr – inte få åka båt, buss eller tåg till Sverige.

Med denna utveckling har det också skett en avhumanisering i det officiella språket av de människor som flyr. Det har i sin tur gett rasistiska och våldsamma grupper luft under vingarna.

Asylrätten?

Naturligtvis innebär införandet av id-kontrollerna i praktiken en inskränkning i asylrätten – så som den nu ser ut. Och det har naturligtvis varit avsikten även om man inte erkänner det. Naturligtvis måste vi protestera mot inskränkningar i asylrätten. Jag har också från början sällat mig till dem som protesterat mot detta. Men måste vi inte också fundera över om asylrätten i sin nuvarande form är det mest humana och kloka?  Det är ju så med ord som sammanfattar någonting som är lite mer komplicerat att vi till slut kanske använder dem utan att ordentligt fundera över vad de betyder eller om de leder till det som vi vill (i mitt fall en generös politik gentemot människor på flykt). Kanske är ordet asylrätt ett sådant ord (också).

Det började med att jag av en tillfällighet stötte ihop med en man som heter Leif Elinder. Han ifrågasatte själva asylrätten på ett sätt som jag först inte förstod och hänvisade till en debattartikel som han skrivit i UNT som bara fanns på nätet. Eftersom den inte fanns i pappersupplagan hade jag annars missat den. Elinder vill i denna artikel ersätta den nuvarande asylrätten med en ”humanrätt” som ”prioriterar humanitära skäl framför formella regelverk”. Elinder formulerar där också ett flertal dilemman med den nuvarande asylpolitiken:

Att Sverige skulle kunna erbjuda asylrätt – till alla människor i nöd och som skulle vilja komma hit – är en utopi.

Att erbjuda asylrätt – och samtidigt göra vad man kan för att hindra flyktingar från att komma hit – är inte juste.

Att erbjuda asylrätt bara för personer – som kommer hit olagligt och som har ekonomiska möjligheter att göra det – är inte heller juste.

Att tala om en generell asylrätt utan att tala om hur många flyktingar det rimligtvis kan handla om är moraliskt sett som att rida på två hästar samtidigt.

Därför förordar Elinder ”En genuin humanrätt” som ”skulle innebära att Sverige, oavsett flyktingskäl, prioriterar de flyktingar i flyktinglägren som har det svårast. Denna prioritering skulle – förutom betydligt bättre hjälp på plats – inkludera ett generöst svenskt mottagande av kvotflyktingar”.

Jag tycker att han har många poänger här även om jag inte håller med om allt, t.ex. att Sverige ska harmonisera sin migrationspolitik till EU, som han också skriver. Men ändå har dessa resonemang legat och gnagt sedan dess fram till att jag läste en ledare i ETC av en av mina favoritskribenter där Lina Hjort: Hur skapar vi en feministisk asylpolitik? Hon skriver:

Den asylrätt vi säger oss värna är en cynisk paradox. Alla har rätt till skydd mot krig och förföljelse. Men bara om man tar sig hit. Och det har alltid varit svårt. Utgångspunkten att asyl bara kan sökas på plats är ett hån mot många kvinnor, barn, fattiga, funktionshindrade och sjuka. Även i sin mer generösa tappning är det en osolidarisk och antifeministisk ordning.

Alternativet är att skapa någon form av lagliga vägar till Europa.

Lina Hjort hänvisar till ”nationalekonomen Joakim Ruist som ”argumenterar för att avskaffa asylrätten och ­istället – utifrån ett fastställt tak – hämta flyktingar direkt från krisområden”.

Jag tror att detta är en mycket viktig diskussion för alla som vill värna en generös flyktingpolitik och bekämpa tilltagande rasism i samhället. Jag hoppas också att fler blandar sig i debatten, utan låsta positioner eller dumma beskyllningar.

Intressant?

Läs också ”Vårt asylsystem oerhört grymt” av statsvetaren Axel Hadenius

Läs andra bloggar om asylrätten, flyktingar, invandring

%d bloggare gillar detta: