SD och demokratins upphävande

Efter valet den 9 september 2018 kan mycket vara annorlunda i Sverige. Ett möjligt resultat av valet kan bli att SD får ett mycket stort inflytande över regeringspolitiken.

Men, vadå? säger många idag. ”Om de får många röster, så ska de så klart ha inflytande”. Det är ett sätt att resonera som i bästa fall är naivt. Att ge inflytande till detta parti ökar nämligen  inte bara riskerna för genomförandet av en mycket bakåtsträvande politik utan framförallt för att demokratin så som vi känner den kan monteras ned.

Den klassiska jämförelsen här är Tyskland då de borgerliga och deras partier hjälpte fram Hitler och nationalsocialisterna till makten. Det var efter valet i november 1932, det sista val som kunde betecknas som fritt, ett val där nationalsocialisterna för övrigt hade gått bakåt med ungefär 2 miljoner röster. Tillsammans med det Tysknationella Folkpartiet bildade nazisterna då en koalitionsregering med Hitler som kansler. Herbert Tingsten skrev i sina memoarer att ”Bland de borgerligt inställda grupper, främst medelklassen och bönderna, vilkas röster nazisterna vann, anade inte många vad den nya regimen skulle innebära.”(Mitt liv, del 2, s. 225). Men historien om hur demokratin därefter monterades ned och terrorn utvecklades borde idag tillhöra historiska fakta som alla ska ha kunskap om.

En del, inte minst de som kan tänka sig att rösta på SD, ser detta som en mycket grov och orättvis jämförelse. Men jämförelsen handlar inte om ifall SD fortfarande kan definieras som ett fascistiskt parti. Frågan om etiketterna är inte den viktiga frågan utan vad SD faktiskt vill. Frågan handlar dels om vad de faktiskt skriver i sitt eget program, men också om deras förebilder och att deras agenda är delvis dold.

 

Om förebilden och anpassning av retoriken

För att börja med det sista så finns det ett numera ganska känt och omtalat citat av SD:s partisekreterare Richard Jomshof på Facebook:

Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.

Att ”anpassa retoriken” är vad herrarna i SD:s partiledning sysslar med samtidigt som de ömsom döljer, åtgärdar/utesluter eller drar nytta av diverse nätkrigare, våldsverkare eller öppna fascister.

Fidesz ledare Orban

Att Jomshof nämner Ungern är inte en tillfällighet. Här kan vi få en vink om åt vilket håll SD vill vrida Sverige. Sedan partiet Fidesz kom till makten  i Ungern 2010 har det där skett en successiv sammansmältning mellan parti och statsapparat i landet. Man har omformat grundlagar, domstolar och medier som stått i vägen. Regimkritiska journalister inom public service har sparkats. Där styr partiet/staten över radio och tv med järnhand, och där förföljs människor som tänker på egen hand.

Några av de SD:are inom ledningen som gjort sig omöjliga i förhållande till partiets taktik att ”anpassa retoriken” har till och med valt att flytta till Ungern. Två ur ”järnrörstrion”: Erik Almqvist och Kent Ekeroth har gjort det. När Almqvist för fem år sedan flyttade dit sa han att det berodde på att “frihetlig socialkonservatism och nationalism är norm” där. Ekeroth sa att “till att börja med har de ingen invandring. Det är det viktigaste”. Varefter han la till: ”Jag flyttar temporärt till Ungern främst för att slippa de totala idiotierna i dårhuset Sverige”.

 

Principprogrammet

Hur behandlar då SD frågan om demokratin i sitt principprogram?

När de skildrar demokratins framväxt i Sverige finns inget med om vilka krafter som drev fram utvecklingen mot demokrati. Inte heller namnges de krafter som på alla sätt försökte bromsa utvecklingen. Det är knappast någon tillfällighet. Att berätta om arbetarrörelsen och liberalismen passar inte i deras beskrivning av det svenska nationsbygget. Inte heller att högern och de konservativa kämpade mot i det längsta. Efter att SD ändrat sig från sina ursprungliga nazistiska förebilder till att numera kalla sig nationella och socialkonservativa så blir ju även detta en ofördelaktig koppling i förhållande till demokratins utveckling.

Så här beskriver SD demokrati i principprogrammet:

Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket.

Detta är ett inlindat sätt att säga att alla medborgare i ett land inte kan vara en del av demokratin. Enligt SD tillhör inte alla människor som bor och är medborgare i ett land kategorin ”folket”. När SD:s partisekreterare, och riksdagens andra vice talman, Björn Söder 2014 intervjuades i DN av Niklas Orrenius underströk han också det som står i principprogrammet: ”För att demokratin ska fungera krävs konsensus kring frågan om vilka som utgör folket”. Därefter förtydligade han att till exempel ”samer, tornedalingar, judar, kurder och araber kan vara svenska medborgare” men ”tillhör inte den svenska nationen”. Orrenius frågade då specifikt ”Kan man inte vara både jude och svensk, samtidigt?” Varpå Söder svarade att ”Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet”.

Som SD uttrycker det med sin ”anpassade retorik” så blir det ”i längden mycket problematiskt att upprätthålla” demokratin med alla dessa olika ”ickesvenska folk”. ”I längden”, i framtiden och med SD vid makten kan man alltså räkna med inskränkningar här.

Vem är då svensk ? – alltså en sådan person som kan få fortsätta att vara en del av demokratin. Jo enligt principprogrammet finns det två typer av svenskhet: infödd svensk eller assimilerad svensk.

Som ”infödd svensk” räknas ”den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet”. Observera att det inte räcker att vara adopterad. Du måste dessutom vara adopterad i ”tidig ålder” och av föräldrar med ”nordisk identitet”. Annars är du alltså inte svensk.

Som ”assimilerad svensk” räknas den ”med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation”. Vad som är ”flytande svenska” definieras inte. Programmet accepterar inte att en person faktiskt kan uppfatta sig ha flera identiteter som till exempel både jude och svensk. Vad som är ”den svenska kulturen” som man ska leva efter eller vad det innebär att ”se den svenska historien som sin egen” definieras inte heller.  Under talet om ”lojalitet med den egna nationen” kan mycket rymmas. Det har det också gjort genom historien när auktoritära härskare använt det för att tilltvinga sig okritisk lojalitet. Det oklara och tänjbara lojalitetsbegreppet är ytterligare ett effektivt instrument i händerna på en auktoritär regim.

Helt klart är att det med SD:s definitioner är många människor som på ett tänjbart sätt kan definieras som ”problem för demokratin” och därmed exkluderas och motivera inskränkningar i demokratin.

När jag läser detta principprogram undrar jag naturligtvis över hur jag själv eller människor med liknande åsikter som jag passar in här, oavsett om vi är infödda eller assimilerade. Sådana som inte ser flera nationella eller andra identiteter som ett problem, sådana som inte funderar över ifall de lever efter ”den svenska kulturen”, sådana som tycker att kunskap om historien är viktig men inte nödvändigtvis ser den svenska historien som ”sin egen”, sådana som misstror begrepp som lojalitet mot nationen. Vi ligger illa till. Och naturligtvis avhandlas vi också i principprogrammet:

På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.

Ja här finns instrumenten för att utestänga ytterligare människor med fel åsikter dolt under en slöja av ”lojalitet, språk, identitet eller kultur”. Vi är nog helt enkelt ganska många som är sådana som gör att ”att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla” ifall SD får makten.

Så ge dem inte chansen. Det kan kosta mycket för många människor.

PS: Ett aktuellt exempel på en svensk variant av Fidesz odemokratiska kultursyn var Åkessons öppenhjärtiga åsikter om/angrepp på radions P3, som enligt SD-ledaren borde läggas ner.

Hur görs historien?

Mänsklighetens historia är full av hemskheter. Bland annat  därför brukar det ofta sägas att vi måste (försöka) lära av historien. Det är naturligtvis riktigt, även om det inte verkar vara så lätt. För även om historien aldrig upprepas exakt finns det ändå ofta skrämmande likheter i nuet med vår moderna historia. Idag är det till exempel många som ser parallellerna mellan dagens högerextrema rörelser och de högerextrema rörelserna i perioden mellan det första och andra världskriget.

Ensam hjälte rider in och räddar hela byn.

Det är i år 100 år sedan den ryska revolutionen som innebar störtandet av Tsarväldet och efterhand upprättandet av Sovjetunionen. I gårdagens upplaga av lokaltidningen UNT kunde man läsa en artikel om detta (finns tyvärr inte på nätet) skriven av någon som heter Roland Johansson. Han hävdar där att vi ”tenderat att se den” – alltså den ryska revolutionen – ”som oundviklig, som en naturkatastrof”. Men så var det inte skriver Johansson för ”den vara snarare en enda mans verk”. Ja, så skriver han faktiskt. Jag vet inte vilka som betraktat den ryska revolutionen 1917 som en ”oundviklig naturkatastrof”. Att valet skulle stå mellan å ena sidan en sådan syn på historien som förutbestämd och å andra sidan tanken att den är ”en enda mans verk”, tycker jag verkar rätt dumt.

Naturligtvis hade Lenin – oavsett vad vi tycker om denna historiska person – en stor och på flera sätt avgörande betydelse för februarirevolutionens fortsättning i det som kallats oktoberrevolutionen. Men att påstå att en sådan stor omgestaltning skulle kunna vara ”en enda mans verk” är inte trovärdigt.

Olof Palme verkade i Sverige och under en betydligt fredligare men ändå omdanande period. I ett TV-framträdande 1966 lär han ha varnat för att överskatta det personligas roll i historien och då ha sagt att ”personerna rider ofta på vågen utan att skapa den”. Detta kan naturligtvis även tillämpas på personen Olof Palme själv. När man tittar tillbaka på uttalanden av Palme från socialdemokratins storhetstid så kan det vara lätt att tänka att förlusten av Palme var avgörande för den stora omsvängning som skett av den socialdemokratiska politiken sedan dess. Men även om Palme var en framstående och imponerande socialdemokratisk ledare så kan inte socialdemokratins förändring förklaras bara utifrån avsaknaden av en Palme.

I äldre historieskrivning utgick man ofta på ett ensidigt sätt från kungarna och lät deras agerande bli en avgörande förklaring till ett historiskt förlopp. På samma sätt har många beskrivningar av den nazistiska historien alltför ensidigt koncentrerats på personen Hitler. Men som den då landsflyktige ryske revolutionsledaren Trotskij skrev 1933 är ”ledaren alltid ett förhållande mellan människor, det individuella tillfredsställandet av ett kollektivt behov……Varje ursinnig småborgare skulle inte ha kunnat bli Hitler, men en partikel av Hitler är inneboende i varje ursinnig småborgare”.

Jag tror att Palmes formulering om att ”rida på vågen” är bra. Lenin, Trotskij och de andra ryska revolutionsledarna skapade inte de omständigheter av krig, fattigdom, elände och förtryck som ledde till att stora massor av människor satte sig i rörelse mot den etablerade makten och stred för grundläggande saker som jord, fred och bröd. De lyckades leda och organisera detta uppror 1917. Men utan rörelsen hos de stora grupperna av nedtryckta människor hade de inte kunnat genomföra någonting alls. Stora samhällsförändringar är aldrig ”enmansverk” även om det alltid finns ledare. Inte ens när rörelser eller revolutioner ebbar ut och andra krafter tar över handlar det om enmansverk. En Stalin eller en Ceaucescu är heller aldrig ensamma. Hur diktatoriska de än är behövs det alltid såväl kompanjoner som villiga underhuggare.

Men graden av brett folkligt deltagande är en avgörande faktor. Jag tror inte att några stora sociala eller demokratiska genombrott någonsin varit möjliga utan det. Bakslagen är i sin tur alltid en följd av att den breda folkliga rörelsen mattas av eller dör ut. Det gäller i allra högsta grad även då vi studerar vår egen historia. På SVT UR kan man nu se en mycket intressant skildring av bakgrunden till demokratins genombrott i Sverige. Här skildras folkmassornas och framförallt kvinnornas både avgörande och samtidigt undangömda roll. Skitåret 1917 heter den, se den!

Intressant?

Läs andra bloggar om historia

%d bloggare gillar detta: