Lättnad att Romney förlorade. Men vem vann?

Precis som många andra kände jag naturligtvis en lättnad över att Romney förlorade. Jag uttrycker mig medvetet så därför att min lättnad över detta är den dominerande känslan. Däremot kan jag inte känna någon stor glädje över Obamas seger.

För det första kan jag inte göra det av det uppenbara skälet att situationen för USA som samhälle och nation är mycket svår. Förutsättningarna är, oavsett med vilken politisk utgångspunkt som man betraktar landet, helt enkelt mycket svåra. Per Wirtén beskriver detta så här i en artikel i Dagens Arena:

Hans största fiende är verkligheten. Hög arbetslöshet. Familjer som i stort sett lämnats i sticket när de inte klarat sina huslån och i praktiken tvingats i konkurs. Nerlagda butiker och caféer i städerna. Utbredd pessimism…….

Ofta uppmärksammas de växande klasskillnaderna, de superrikas arrogans och den krympande medelklassen. Men det amerikanska förfallet märks även på många andra sätt: svajiga elnät, gator med stora potthål, järnvägar som rostar sönder, motorvägar utan underhåll. Behoven av offentliga investeringar är enormt. Facit efter 30 år av ständiga skattesänkningar är uppenbart för alla som vill se. Fattiga Vilnius är en oändligt mer välskött stad än Richmond.

 För det andra är det svårt att känna entusiasm mot bakgrund av den stora besvikelse som Obama orsakat som ”hoppets fredspresident” och fredspristagare (men det sista får man väl mer skylla på den skojfriska norska Nobelkommittén). Christopher Holmbäck visade en aspekt av detta i Aftonbladet:

Barack Obama har avslutat CIA:s system av hemliga fängelser. Han låter avrätta ”misstänkta terrorister” direkt i stället. Dödandet utförs bortom i princip någon möjlighet till demokratisk kontroll. Underrättelsetjänsten CIA, som under Obama vrids från en spionorganisation till en militär avrättningsstyrka, utför två gånger i veckan attacker med obemannade flygplan i framför allt Pakistan, och etablerar nya drönarbaser i Mellanöstern och Afrika (där USA länge lovat att inte bygga nya militärbaser). Enligt de små pusselbitar som journalister grävt fram har åtminstone 1 500 människor dödats i drönarattacker sedan Barack Obama tillträdde. Minst lika många har dödats av legosoldater och exempelvis afghanska specialförband i markoperationer ledda av CIA.

Men det är också svårt att känna något hopp hos Obama helt enkelt för att han inte infriat de förhoppningar han skapade hos arbetarklassen och de fattiga i USA. Istället för att rädda de fattiga har han räddat bankerna. Istället  för att minska klyftorna har de fortsatt att öka.

För det tredje är det svårt att känna entusiasm av det avgörande skälet att ett presidentval i USA ändrar så lite i sig i det amerikanska samhället. Det avgörande inflytandet över samhällsutvecklingen  ligger inte i Vita Huset utan hos den stenrika lilla minoritet som styr såväl över finanser som över krigsindustri eller medier. Och som dessutom i sina olika fraktioner bekostar det mesta av valkampanjerna och räknar med och får valuta för sina insatser. Detta synsätt som illustreras av den bild här från några australiska socialister som jag såg på nätet och sprider vidare.

Detta betyder naturligtvis inte att samhället är helt statiskt för att vi har denna grundläggande klassmakt. Det förändras hela tiden. Men dessa förändringar beror främst på styrkeförhållanden mellan olika kämpande grupper och denna härskande klass. Om man ser till välståndets fördelning eller olika gruppers rättigheter så har det gått stadigt bakåt under en lång följd av år. Klyftorna har ökat, fackliga rättigheter har beskurits, kvinnors rättigheter (som t.ex. rätten till abort) har attackerats, miljöfrågorna har tagit stryk och den samhälleliga välfärden har minskat. Detta har alltså skett oavsett president i Vita huset. Detta har blivit möjligt därför att olika folkliga rörelser har trängts tillbaka och försvagats, medan istället reaktionära och (delvis) folkliga rörelser som Tea Party-rörelsen klivit fram på scenen. När stora folkmassor samlades kring Obamas tal om ”hope” inför det förra presidentvalet (minns scenen där Bruce Springsteen och Pete Seeger sjöng This Land Is Your Land inför entusiastiska människor som firade Obamas seger) visade de på en del av den rörelse som måste till för att verklig ”change” ska kunna ske såväl i vårt stora ”grannland” som i vårt eget lilla land.

Media: Aftonbladet1, Aftonbladet2, DN, Dagens Arena

Dagens Arena2

Andra bloggare om detta val: Annarkia, Anna Herdy, Kildén&Åsman, Svensson, Röda Malmö

Intressant?

Har orkanen Sandy något med politik att göra?

I svenska medier rapporteras det mycket om orkanen Sandy och hur den drabbar USA. Däremot har jag inte sett eller hört ett ord om att den också drabbat några fattiga länder i Karibien som Haiti, Jamaica och Kuba. Men om USA desto mer alltså. I USA är det snart dags för presidentval. Detta följs också mycket noga och med en irriterande respektfullhet trots de stora demokratiska bristerna och den pinsamt ytliga debattnivån. I Fria Tidningen läser jag att:

Varken ”klimatförändringar”, ”global uppvärmning” eller ”växthusgaser” fanns bland de cirka 50 000 ord som yttrades av Barack Obama och Mitt Romney i de tre tv-sända debatterna. Inte heller i debatten mellan vicepresidentkandidaterna Joe Biden och Paul Ryan nämndes klimatfrågan.

Denna tystnad avbröts av ett dån från naturen. Tyvärr kan den ju inte tala på annat sätt. Men hur är det då, har denna senaste orkan något samband med jordens uppvärmning och utsläppet av koldioxid i atmosfären?

Sambandet är tydligen inte så enkelt. Men det finns. I en artikel på den utmärkta Supermiljöbloggen reder man ut detta och redogör för aktuell forskning på området. Artikeln avslutas så här:

Sammanfattningsvis är det inte så enkelt som att Sandy aldrig inträffat om vi inte släppt ut en massa koldioxid i atmosfären. Det finns inget som säger att klimatförändringarna skapade just Sandy. Men forskningen visar att den varmare temperaturen troligtvis spelar roll för både styrkan, frekvensen och omfattningen. Genom att värma upp vår jord skapar vi helt enkelt goda förutsättningar för fler och starkare orkaner.

Men om den saken pratar alltså inte de två män som konkurrerar om att leda den främsta supermakten. Den som har den störst inverkan på vår planet såväl när det gäller ekonomi,  kultur, krig eller fred som ekologiskt fotavtryck.

Ett riktigt skrämmande uttryck för oviljan att ens fundera eller diskutera klimatfrågans samband med Sandy såg jag på nätet från ett valmöte med Romney. När han under sitt tal tar upp förödelsen efter Sandy ropar klimataktivisten Ted Glick om sambandet med klimatfrågan. Han blir då inte bara direkt utbuad av publiken medan Romney bara ler, dessutom skanderar denna republikanska publik U! S! A! som om bara det att ta upp klimatfrågan är ett angrepp på landet! Tyvärr säger det nog en hel del om utvecklingen i detta mäktiga land.

Media: SvD1, SvD2, DN, Expressen, Aftonbladet

Intressant?

Två presidentval.

Att det kommer att bli presidentval i USA, där det avgörs om Obama ska få sitta kvar, vet nog varje svensk.  Obama har gjort många av dem som han först gav hopp mycket besvikna. Själv minns jag att jag slets mellan att faktiskt bli berörd av den folkliga rörelse som kampanjen för Obama uttryckte innan han valdes och de tvivel på några större förändringar som jag hade. Tyvärr besannades mina tvivel. Ändå känns det som en skrämmande tanke att Romney,  en inskränkt och ignorant reaktionär, krigshetsare och klimatförnekare, skulle kunna bli president i denna militära supermakt på dekis.

I svenska medier finns en mycket respektfull attityd till detta val. Man hänger med i bedömningar om vem som ”vann” den senaste TV-debatten, men några kritiska eller mot själva systemet kritiska röster hörs inte. Därför vill jag verkligen puffa för ett inlägg av Anders Romelsjö på bloggen Jinge där han tar upp åtta argument för att dessa val har stora demokratiska brister, så stora att man med fog kan diskutera om de alls kan kallas demokratiska.

Hugo Chavez

I skuggan av den stora grannens presidentval sker ett annat val längre söderut på den amerikanska kontinenten. Det är 18 miljoner venezuelaner som går till val för att välja president redan nu på söndag. Även i dessa val utmanas en sittande president, i detta fall Hugo Chavez. Denne har för övrigt uttryckt en förhoppning om att Obama ska vinna sitt val.

Apropå bedömningar av om ett val är demokratiskt eller inte så har lustigt nog en f.d. USA-president, Jimmy Carter, uttalat sig om valen i Venezuela. Han sa:

 Av de 92 val som vi har övervakat, skulle jag säga att det är ett faktum att valprocessen i Venezuela är den bästa i världen.

När det gäller beskrivningar av den svåra och komplicerade situation som råder i detta land vill jag även här rekommendera annan läsning än stormedia. Först en mycket informativ artikel av Fransisco Contreras på bloggen frasse, sen en artikel av journalisten Dick Emanuelsson i veckotidningen Flamman och till sist en artikel av Mark Weisbrot i Guardian: Varför USA försöker demonisera Venezuelas demokrati. Hans artikel avslutas:

Venezuela är en del av den ”latinamerikansk våren” som har skapat den mest demokratiska, progressiva och oberoende grupp av regeringar som regionen någonsin har haft. De arbetar tillsammans och Venezuela har fast stöd bland sina grannar. Detta är den förre presidenten av Brasilien, Lula da Silva, förra månaden: ”En seger för Chávez är inte bara en seger för folket i Venezuela, men också en seger för alla människor i Latinamerika … denna seger kommer att vara ännu  ett slag mot imperialismen . ”

Sydamerikas stöd är Venezuelas bästa garanti mot fortsatta försök av Washington – som fortfarande spenderar miljontals dollar i landet förutom okända hemliga medel – för att undergräva, delegitimisera och destabilisera demokratin i Venezuela.

Media: Financial Post, Aftonbladet, Expressen1, Expressen2, Globalportalen, SvD, DN

Läs andra bloggar om USA-valet

Intressant?

<span>%d</span> bloggare gillar detta: