8 maj – 73 år sedan andra världskrigets slut

Idag eller igår eller imorgon avslutades officiellt det andra världskriget för 73 år sedan. Den 7 maj hade Tyskland undertecknat sin ovillkorliga kapitulation i Reims. Dagen därpå undertecknades det mer officiellt i Berlin, vilket i dåvarande Sovjetunionen p.g.a. tidsskillnaden var den 9 maj.

Idag när inte bara högerextrema utan även öppet nationalsocialistiska strömningar visar sig öppet i vårt samhälle är det viktigt att påminnas om att denna seger inte bara var en seger över några förlorande länder utan också (om än inte fullständigt) var en seger över nationalsocialismen och fascismen. Många – både liberaler och inom arbetarrörelsens olika delar – underskattade i det längsta nationalsocialisterna. Herbert Tingsten skrev till exempel i sina memoarer att…”när Hitler kommer” var ännu 1931 och 1932 ett skämtsamt uttryck, möjligt att använda därför att man antog att ”detta kan inte hända här” (Mitt liv, del 2, s. 221). Och vidare:

…en grupp av misslyckade, fanatiker och ondsinta lyckades under ett skede av kris och skakningar, utan att någonsin vinna majoritet vid ett fritt val, att med anlitande av skilda propagandamedel och propagandalinjer komma till makten. Bland de borgerligt inställda grupper, främst medelklassen och bönderna, vilkas röster nazisterna vann, anade inte många vad den nya regimen skulle innebära.

Mitt liv, del 2, s. 225

Det fattas en del i Tingstens beskrivning, som blivit en liberal då han skrev detta. Framförallt att det var borgerliga partier som släppte fram Hitler, vars parti NSDAP inte hade majoritet själva. Men viktigt är ändå detta att så få förstod vad som var på väg att hända.

Hitler och Hindenburg

I valet i november 1932 backade NSDAP med ungefär 2 miljoner röster och fick 196 mandat i riksdagen. Arbetarpartierna var då tillsammans större med 221 mandat eller  37,3 procent (socialdemokraterna 20,4 och kommunisterna 16,9). Men nazisterna hjälptes fram till makten av de borgerliga. Tillsammans med det Tysknationella Folkpartiet bildade nazisterna en koalitionsregering med Hitler som kansler.

Efter detta hölls inte några val som kunde kallas fria i Tyskland på många år. I det ofria val som hölls 1933 fick nazisterna 44 procent. Den fortsatta historien är historien om nazistväldets uppgång och fall.

       Hitler och Krupp von Bohlen

Trots sitt namn så har den nationalsocialistiska ideologin inte ett dugg med socialism att göra. Upprättandet av den nationalsocialistiska diktaturen 1933 innebar det definitiva krossandet av arbetarrörelsens alla olika delar. Men det kapitalistiska systemet eller kapitalistklassen berördes inte alls av denna diktatur. Tvärtom undanröjdes nu alla hinder för kapitalägarna i form av fria fackföreningar eller kämpande arbetarpartier. Och affärerna gick som smort.

 

Världen efter 8 maj 1945

Om man räknar även dem som dog av sjukdomar och svält så hade 80 miljoner människor dött som en följd av kriget. Men barbariet tog inte slut. Det mest barbariska i den tekniska utvecklingen kom i krigets slutskede med atombomben, som fortfarande utgör ett dödligt hot mot hela mänskligheten. Och även om detta krig var slut så har vi ändå inte upplevt en dag utan krig på jorden sedan dess. I många av dessa krig har USA – som efter kriget seglade upp som den ledande imperialistmakten och hela kapitalismens världspolis – deltagit direkt eller indirekt.

Sovjetunionen som gjort de största förlusterna i kriget och förlorat 27 miljoner människor trädde nu fram som en världsmakt med militär kontroll över Öst- och Centraleuropa.

Den form av demokrati som vi känner sedan ungefär 100 år återupprättades i större delen av Västeuropa. Men i Spanien och Portugal fick fascistregimerna sitta kvar med stöd av de demokratiska segrarmakterna. Dessa regimer satt kvar vid makten ända till mitten av 1970-talet.

Nationella och revolutionära befrielserörelser i koloniala eller halvkoloniala länder började efter kriget växa sig starka och utmana de imperialistiska länder som pratade om demokrati i Europa men inte ville tillåta det för de koloniserade folken i Asien och Afrika.

 

Sedan dess har mycket hänt. Världen ser mycket annorlunda ut. Historien upprepar sig aldrig på något exakt sätt. Men åter hör vi en retorik som liknar den som 1930-talets högerextrema använde, både i vårt eget land, från regeringar runt om i Europa och från Vita Huset i USA.

 

Intressant?

 

Andra världskriget, Vietnamkriget och kampen för demokrati

Nu i början på maj har två minnen av segrar och fredsslut uppmärksammats.

Freden firas på Kungsgatan, Stockholm

Att det var 70 år sedan som Hitlers styrkor kapitulerade och naziväldet upphörde har uppmärksammats mycket i alla media. Att det var 40 år sedan Vietnamkriget avslutades har däremot uppmärksammats mindre – i huvudsak bara inom vänsterns tidningar.

Men det finns en annan beröringspunkt mellan dessa bägge krig än det faktum att de avslutades i maj månad. En sak som debatterats har varit hur vi ska se på Röda arméns insats och Sovjets roll, där 27 miljoner människor dog under kriget. Den frågan handlar bland annat om vilken sorts krig andra världskriget var. Var det bara ett krig för demokrati, där de goda västmakterna till slut vann?

Nazityskland krossades och Sovjet och Röda armén spelade här en avgörande roll. Men det blev inte någon frihet för folken i östra Europa. Den form av demokrati som vi känner blev däremot regel i de flesta västeuropeiska länder. Men inte i alla. Fascistregimerna i Spanien och Portugal fick sitta kvar utan några som helst åtgärder från de stora västmakterna, tvärtom. Redan detta solkar och komplicerar den alltför enkla bilden av kriget som ett krig för demokrati och ingenting annat.

Bilden av demokratins upprätthållande och seger 1945 blir ännu mer solkad om vi betraktar vad som skedde i kolonierna. För kriget var bland flera saker också en strid om makten över kolonierna. I denna strid var det inte någon av de demokratiska makterna som brydde sig om vad folken i dessa kolonier tyckte eller ville.

Vietnam var en sådan koloni. En fransk koloni. Landet hade varit självständigt i nästan 1000 år när franska kolonialtrupper erövrade landet i slutet av 1800-talet. Denna erövring var inte någon promenadseger. Den började 1858. Men det var inte förrän 1885 som större delen av landet var erövrat. Och motståndet fortsatte ute i landet ända till 1913.

Det franska kolonialväldet ersattes 1940 av det japanska. Det var en del av den japanska expansionen under andra världskriget. Redan i maj året därpå bildades den vietnamesiska självständighetsrörelsen: Vietminh. Ordförande för rörelsen blev en viss Ho Chi Minh. När Japan kapitulerade efter att USA fällt den första atombomben över Hiroshima utropade Vietminh-rörelsen landets oberoende. Den Demokratiska Republiken Vietnam antog den 2 september 1945 en självständighetsförklaring med formuleringar hämtade från Förenta staternas författning om att ”alla människor är skapade jämlika och med vissa oförytterliga rättigheter”.

Men det demokratiska Frankrike som nyss själv befriats från den nazityska ockupationen var inte alls villigt att ge vietnameserna samma rättigheter. Den 23 november 1946 bombarderade franska flottenheter den vietnamesiska hamnstaden Haiphong. Det var tyvärr inte bara den franska borgerligheten som stödde dessa odemokratiska och imperialistiska metoder. I Frankrikes regering satt vid denna tid även representanter för det franska kommunistpartiet.

Det vietnamesiska folket tvingades att utstå ännu ett långt krig. Trots att Frankrike hade 500 000 man på plats i Vietnam lyckades vietnameserna till slut besegra dem. Avgörandet skedde vid det stora slaget vid Dien Bien Phu. De vietnamesiska styrkorna leddes där av den legendariske Vo Nguyen Giap, som för övrigt dog 2013. Vid fredsförhandlingarna i Genève skrevs avtalet under av representanter för Vietminh, Frankrike och stormakterna, utom en, nämligen USA. Detta skulle senare visa sig inte vara en tillfällighet. USA hade redan i slutet av det franska kolonialkriget stått för större delen av de franska krigsutgifterna.De fortsatte också att blanda sig alltmer.

Enligt Genèveavtalet delades landet provisoriskt i en nordlig och sydlig del i väntan på val. Alla bedömare insåg att resultatet av dessa val skulle ha blivit ett enat land med Ho Chi Minh som president. Detta ville inte USA:s statsledning vara med om. USA övertog Frankrikes roll som imperiemakt i området. Det ledde till ett fullskaligt krig med en fruktansvärd förödelse och många egna döda. Som vi vet förlorade även USA detta krig och tvingades att lämna Vietnam som sedan 1975 åter är ett självständigt land.

Men det vi kan lära av denna historia är att imperiemakterna inte varit så intresserade av demokrati ifall det hotat deras egna strategiska och ekonomiska intressen.

Intressant?

Läs andra bloggar om Vietnam, Andra världskriget, Demokrati.

%d bloggare gillar detta: