”Skälig lön” (på Ackis)? – del 2

I måndags skrev jag om de ökande löneklyftorna på Akademiska sjukhuset i Uppsala som UNT rapporterade om. Frågan har fortsatt att uppmärksammas i UNT både igår och idag.

Igår kommenterade ledarskribenten Johan Rudström förhållandena (”Både logiska och ologiska vårdlöner”). Eller snarare försökte han argumentera för varför det är rimligt att någon tjänar sex gånger så mycket som en annan. Han för där fram samma syn som det moderata regionrådet Olsson, nämligen att: ”Lönen ökar med utbildning och ansvar, det är ingenting konstigt”. Men han för också fram en annan förklaring: ”Ju större kollektiv desto lägre lönenivå”. Ett ”argument” som ju gör att det känns kört för de flesta stora löntagarkollektiv. Och jag kan inte låta bli att tänka att ”kollektivet” av borgerliga ledarskribenter väl inte är så stort…

Dessutom menar Rudström att om det inte finns konkurrens och ”flera arbetsgivare att välja på” samt brist på ett yrke så gör tillgång och efterfrågan att såväl undersköterskan som ”läraren, socialsekreteraren, polisen eller bibliotekarien” kommer få låg lön.

Rudström ser ”kollektivet” som en ”hämsko”. För honom är det den enskilda individen som ska se till att just den får högre lön genom individuella karriärvägar på en marknad som det inte går att göra något åt. Jag tänker istället att vägen framåt för stora kollektiv har varit att solidariskt gå samman och upphäva den inbördes konkurrensen. Det är ju liksom den fackliga grundtanken som jag fattat det.

Men jag vill också åter invända att denna verksamhet (vården) är politiskt styrd. Om den styrdes av en politisk majoritet (lokalt och centralt) som verkligen ville betala högre löner för de vårdanställda (som kollektiv) och såg till att det finansierades från statlig nivå så skulle det tillsammans med fackföreningar som tog strid för kollektivet naturligtvis kunna ge högre löner till de arbetande inom vården.

I dagens UNT kan man däremot läsa en bra insändare av den pensionerade sjuksköterskan Tommy Söderman (Besvärande okunnigt om vård och löner).

Dålig sikt nedåt

Han tar upp att HR- direktören Maria Rosén i måndagens artikel säger att ”man inte kan jämföra yrken” p.g.a. ”OB-ersättning, förkortad arbetstid eller andra arbetsförmåner”. Men som Söderman påpekar så är OB en ersättning (för att jobba nätter,  kvällar och helger) inte lön.

Regionrådet Stefan Olsson visar enligt Söderman samma ignorans då han säger att: ” Det är inte brist på sjuksköterskor exempelvis”. För enligt pressmeddelande från Socialstyrelsen 2019-02-28 så är det ”brist på grundutbildade sjuksköterskor i 20 av 21 regioner”.

Jag måste instämma med Söderman om att chefernas ignorans ”är högst besvärande”. Kunskaper på dessa områden borde väl också ingå för några som anses värda dess höga löner.

I dagens papperstidning finns också en artikel med rubriken: ”SD, S och V har tankar om löneskillnaderna i vården”. I artikeln försvarar regionrådet Malena Ranch (MP) de höga chefslönerna medan däremot socialdemokraten Helena Proos säger att ”skillnaden kan inte fortsätta öka på detta sätt” och ”Vi behöver fundera över hur vi värderar ansvar för människoliv kontra ansvar för ekonomi”.

SD:s David Perez säger att de vill avsätta pengar till högre löner för sjuksköterskor (övrig vårdpersonal nämns inte) men att de tycker att de höga chefslönerna är rimliga. Därefter kan man läsa att vänsterpartiets regionråd Neil Ormerud ”vill istället sänka direktörslönerna”(min understrykning).  Men det lilla ordet ”istället” kommer direkt efter ett stycke där SD säger att de vill höja lönerna för sjuksköterskor men inte sänka dem för de höga cheferna. Så den som läser artikeln kan få intrycket att vänsterpartiet bara vill sänka chefslönerna, men inte göra något åt vårdpersonalens löner. Så är det inte. Och i nätupplagan av artikel är detta nu ändrat till:

Regionrådet Neil Ormerod (V) vill också se höjda vårdlöner, men även sänka direktörslönerna.

– De flesta vårdanställda får inte ut mer än högst ett par procent i löneökning varje år, medan de högst betalda drar ifrån. Det är inte rimligt. Direktörerna ska tjäna bra, men inte flera gånger mer än sjukvårdsarbetarna. De höga cheferna kunde lätt få sina löner sänkta en del och fortfarande vara välbetalda, säger han.

Så för att sammanfatta så är det alltså så att:

  • såväl moderaterna som miljöpartiet (och förmodar jag även de andra partier med vilka de styr regionen) och UNT:s ledare har inte några som helst problem med de höga chefslönerna och de ökande klyftorna.
  • SD lovar som vanligt mycket åt många och påstår sig vilja höja sjuksköterskornas löner men uttalar sig inte om övriga vårdarbetare. Däremot angriper de naturligtvis inte de högavlönade cheferna. Att slicka uppåt är ju en del av deras ideologi.
  • Socialdemokraterna uttrycker en kritik mot de ökande klyftorna (de får inte fortsätta öka) och vänsterpartiet uttalar klart att varken de högsta chefernas löner eller de ökande klyftorna är rimliga.

Skälig lön efter kompetens och ansvar?

Jag läser i min lokaltidning UNT en artikel (Så mycket tjänar vårdens toppchefer) som handlar om att:

Trots pandemin fortsätter vårdpersonalens löner att halka efter. För tjugo år sedan tjänade regionens toppchefer mellan tre och fem vårdbiträdeslöner – i månaden. Nu har deras löner mer än fördubblats.”

Enligt artikeln är medellönen för en undersköterska 26 000 i månaden. Detta jämförs med månadslönen för regiondirektören Johan von Knorring som är 150 000. Den intervjuade undersköterskan Carola Karlbom har (precis som jag) svårt att förstå vad man gör med så mycket pengar. Förvaltningscheferna i sin tur tjänar numera 113 000 i månaden. HR-direktören Maria Rosén ”tycker det är skäligt”. Och det moderata regionrådet Stefan Olsson säger att:

 All lönesättning bestäms utifrån kompetens och styrs av tillgång och efterfrågan.

Men till skillnad från vårdpersonalen – vars löner sätts av närmaste chef i förhållande till kollektivavtal med facket – så sätts regiondirektörens lön av de politiker som styr i regionen.

Av lätt gissade skäl tycker inte Stefan Olsson att vi ska jämför lönerna mellan vårdpersonal och chefer:

Det är inte så man ska se det. Vi tittar på varje lönekategori för sig. Det finns också tydliga skillnader mellan ledande tjänstemän och undersköterskor i exempelvis hur mycket ansvar man har.

En lön på 1,8 miljoner om året är ju för de flesta av oss något mycket avlägset. Men då ska vi samtidigt komma ihåg att de verkligt stora inkomsterna i samhället inte kommer från lön utan från kapital. Och för familjer som H&M-Persson eller Tetra Pak-Rausing är regiondirektörens lön småpengar. De summor det handlar om för några svenska miljardärer (fast då räknat i dollar inte kronor) kan du se på denna länk hos Forbes.

Men ändå, 1,8 miljoner kronor eller 150 000 kr i månaden är mycket pengar om vi jämför med de flesta som sliter inom vården. Det motsvarar nästan sex stycken undersköterskelöner. Dessutom har skillnaden mellan dem som gör jobbet i vården och den högsta chefen ökat mycket. Moderata regionrådet Stefan Olsson ser inte något problem med detta. Han tycker inte att vi ska jämföra så därför att de ”tittar på varje lönekategori för sig”. Nu är ju inte det något argument ifråga om de stora och ökande löneklyftorna. Men han har tre argument för klyftorna:

  • Var och en har lön efter kompetens.
  • Lön styrs av tillgång och efterfrågan.
  • Chefen har mer ansvar.

Eftersom löneskillnaden ökat måste Olsson då anse att också skillnaden i kompetens och ansvar har ökat. Eller är det kanske den stora och ökande efterfrågan på ett begränsat antal toppchefer som är orsaken?

När det gäller kompetens och ansvar så tycker jag att vi alltför länge haft en utveckling där kompetens och ansvar kring att ta hand om liv undervärderats alltmer samtidigt som vi istället uppvärderat styrning över ekonomi.

När det gäller detta med ”tillgång och efterfrågan” inom den här sektorn så styrs ju detta främst från den politiska nivån. En majoritet av politiska företrädare har under alltför lång tid tyckt att skattesänkningar och alltför dåliga löneökningar för dem som jobbar inom vården är bra samtidigt som de alltmer uppvärderat dem som leder dessa verksamheter enligt de moderna NPM-principerna. Därför har inte ”efterfrågan” varit till de vårdanställdas fördel trots att behovet av dem och behovet av mer resurser till vården har ökat. Därför har däremot denna ”efterfrågan” varit till chefernas fördel. En annan politik som prioriterat behoven av vård och schyssta löner för dem som jobbar där skulle inte ha ansett att dessa fantasilöner till cheferna var rimliga. Och jag tror inte att ”tillgången” i form av chefsaspiranter i så fall skulle ha försvunnit i någon större utsträckning.

Orättvisor försvaras ofta med argument som går ut på att saker bara ”är” på vissa sätt på grund av marknaden, globaliseringen, ekonomin, konkurrenskraften eller vad det nu är man skyller på . Att de är opåverkbara av politik eller av oss människor över huvud taget.

Men om det är några områden som definitivt borde gå att påverka så är det de verksamheter som styrs av politiken och bekostas av skatt. Så gå inte på snacket om de oundvikliga och ökande klyftorna.

Stoppa nedskärningarna på Ackis!

Ledningen för landstinget har beslutat om nya stora nedskärningar på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Stora grupper inom personalen har reagerat mot detta genom att demonstrera och skriva på protestlistor. När så många av dem som gör jobbet och har kunskaperna reagerar så måste alla vi andra och de beslutande politikerna lyssna!

 

Nedanstående upprop har hittills skrivits på av över 2600 personer på sjukhuset:

upprop

Du kan uttrycka ditt stöd till personalens kamp för anständiga arbetsvillkor och en mänsklig vård genom facebookgruppen Stoppa nedskärningarna på Akademiska sjukhuset.

Uppsala

 

 

<span>%d</span> bloggare gillar detta: