Krav till 8 mars och alla andra dagar på väg mot en mänsklig värld

Och en dag ska barnen säga:
tack, mödrar, det gjorde ni bra.
Ja, en dag ska barnen säga:
denna mänskliga värld vill vi ha.

 

Orden i denna vackra sång från slutet av 1960-talet kommer åter i mitt huvud när jag tänker på att det är 8 mars, den internationella kvinnodagen, nu på torsdag.

Jag tänker på mina döttrar, mina bonusdöttrar och på mina barnbarn. Kommer de att få uppleva ”en sådan mänsklig värld som de vill ha”? Historien rör sig både i vågor och i framsteg och bakslag. I ett längre perspektiv har kvinnors positioner naturligtvis flyttats fram i vår del av världen. Men nog har det varit bakslag också. En orsak till bakslagen är naturligtvis de försämringar av omsorg och välfärd som främst drabbar kvinnor, både som arbetare och brukare. Men det finns andra områden också. Att de allra flesta idag ser det som självklart att flickor/kvinnor ska utbilda sig och arbeta i ett yrke för lön är ett historiskt framsteg. Men det har inte automatiskt gjort livet lättare för dagens kvinnor. Att vi idag arbetar lika länge som förut men ofta är två familjeförsörjare (oavsett om vi lever tillsammans eller är skilda) innebär stress och ökade bördor främst för kvinnor. Och när det gäller att uppnå en mänskligare värld där vi kan vara de vi vill vara utan att bry oss om det som min generation kallade könsroller så tror jag att utvecklingen är mycket ojämn och sammansatt, med både framsteg och bakslag. Ibland tycks mig dessa könsroller mer fastlåsta och stereotypa än för 40-50 år sedan.

Det är en lång väg kvar. Men vilka frågor är viktiga idag att kämpa kring för att närma oss målet om en värld där inte ett kön är överordnat? Här är några saker som jag tänker på:

  • All kamp för att försvara och bygga ut vård och omsorg är avgörande för att bidra till att göra bördorna lättare främst för kvinnor.
  • Minskad arbetstid för alla i hela samhället, konkretiserad som sex timmars arbetsdag, är ett annat viktigt steg för att minska bördorna och bidra till jämlikhet.
  • Tidig uppfostran av pojkar inom barnomsorg och skola till att bli män som senare i livet delar ansvaret och omsorgen om barnen, hemmet och det oavlönade hemarbetet lika med dem de har barn med.
  • En total uppvärdering av de yrken som främst innehas av kvinnor och som handlar om att ta hand om barn, gamla eller sjuka. Det vanligaste yrket i Sverige idag är undersköterska. Idag har vi den bisarra situationen att det saknas en massa människor både inom vården och inom andra kvinnodominerade yrken samtidigt som ingen verkar vilja eller kunna göra något åt de låga löner och de dåliga arbetsförhållanden som gör att inte fler vill jobba där. En enorm satsning på dessa löner och dessa arbetsförhållanden är nödvändig. Detta kräver kraftiga omfördelningar av inkomsterna inom befolkningen.
  • En ordentlig höjning av pensionerna för de 328 000 svenska pensionärer (16,8 procent av pensionärerna) som hamnar under gränsen för risk för relativ fattigdom enligt Eurostat, 11800 kronor i månaden. Majoriteten av dessa är kvinnor. Även detta kräver omfördelning. Men inte från andra som är fattiga utan från dem som har mer. Låt oss inte gå i rasistfällan.
  • Fortsatt kamp mot sexuellt våld och sexuella trakasserier. Ett nej måste få vara ett nej.
  • Konsekvent och orädd kamp mot förtryck i religionens eller kulturens namn men också mot rasisters falska utnyttjande av kvinnofrågan.

 

Se där några krav och paroller till 8 mars. Vad tycker du fattas? Eller betonar jag fel saker eller på fel sätt. Jag är trots allt en äldre morfar och har inte hängt med i alla svängar.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om 8 mars, kvinnodagen, feminism

Kvinnodagen – kvinnors rättigheter – våldet och kvinnor i Syrien

Idag – den 8 mars 2015 – har många människor samlats runt om i Sverige med anledning av den internationella kvinnodagen. Jag ser på nätet att Malena Ernman sagt att:

Den dagen då vi inte längre uppmärksammar den 8 mars är den dagen då män och kvinnor är jämställda. Och även om ingen av oss lär få uppleva den dagen – så kommer den dagen komma!!!

Jag ser andra som t.ex. Uppsalas kommunalråd Ilona Szatmari Waldau som betonar att vi inte ska prata om firande eller göra det till en menlös dag för utdelning av rosor. Bägge dessa synpunkter är ju sanna. Dom är för övrigt också giltiga för arbetarklassens och socialismens årsdag 1 maj. Den dag då både kvinnors underordning och klassorättvisorna avskaffats så behövs varken 8 mars eller 1 maj. Men vägen är lång….

Denna dag har jag just läst ut en mycket bra bok utgiven på Verbal förlag: SYRIEN – revolutionen, makten och människorna. Det är en antologi med en mängd intressanta vinklar av olika författare. En av dem är Aron Lund, vars bok Syrien brinner jag skrivit om tidigare på denna blogg. En annan är den modiga Uppsalajournalisten Joakim Medin som skriver om revolutionen i det kurdiska området Rojava. Här har ju kvinnornas roll i det kurdiska upproret uppmärksammats en del, inte minst i försvaret av staden Kobane. En viktig del av den kurdiska organisationen PYD har varit en strävan efter ökad jämlikhet mellan män och kvinnor, att inte bara män ska – eller får vara – ledare till exempel.

Men när det gäller det folkliga upproret mot Bashar al- Assads regim så vet de flesta av oss nog mindre om kvinnornas roll. Och innan jag fortsätter, så är det viktigt att understryka det som bokens redaktör Per Björklund skriver i förordet: ”De ursprungliga demokratiska kraven får inte glömmas bort”. Det är viktigt nu när folket kläms mellan Assad-regimens bomber och IS-krigarnas terror.

En av bokens medförfattare är Razan Ghazzawi. Hon menar att kvinnors roll i det syriska upproret oftast har ”exkluderats i både mediernas och den exilbaserade politiska oppositionens framställningar”. Hon skriver att ”det största hindret för att vinna kvinnors rättigheter i Syrien är frånvaron av demokrati”. Sen berättar hon om olika modiga kvinnor eller kvinnoorganisation under det syriska upproret som t.ex. Muntaha al-Atrash som redan den 12 april 2011 manade Assad att lyssna på de (då ännu) fredliga protesterna och avgå, eller Sanad – Syriska kvinnor för den syriska intifadan – som gav stöd åt familjerna till fångar eller mördade oppositionella.

Hon beskriver också den i alla typer av uppror lika viktiga förmågan att mötas trots kulturella eller andra olikheter. De flesta områden som revolterade var nämligen landsbygdsområden eller arbetarstadsdelar där värderingarna var mer konservativa. Att beslöjade och obeslöjade kvinnliga aktivister som kom från andra områden möttes och arbetade tillsammans med män var en sådan viktig utveckling. Ghazzawi menar att upproret – eller revolutionen som hon kallar det – skapade utrymmen för ”medborgare från olika nationaliteter, etniska och religiösa samfund, och från olika sociala bakgrunder att enas, interagera och organisera en gräsrotsrörelse…

Samtidigt menar hon att dessa utrymmen klämdes i takt med regimens ökade brutalitet och ”revolutionens militarisering”. Våldsutvecklingen trängde helt enkelt tillbaka kvinnorna. Låter det bekant?

Så vägen är lång och uppgifterna är kvar…

Intressant?

Läs andra bloggar om 8 mars, feminism, Syrien

<span>%d</span> bloggare gillar detta: