Reformism, revolution och andra gamla begrepp

Det gamla ordet/begreppet ”reformism” hör man inte så ofta numera. Men det dök nyligen upp som en vink från historien när den nybildade socialdemokratiska föreningen Reformisterna använde det klassiska begreppet som namn på sin förening. Finns det kanske anledning att fundera över begreppet igen, i vår tid? De gamla orden verkar ju inte ha samma betydelse längre?

 

Betydelsen av ordet reform idag

Om man läser i Wikipedia om ordet ”reform” så står det att det innebär att omforma och förändra samhället ”till ett nytt och bättre tillstånd”. Nu är ju frågan vad som är bättre och kanske framförallt: för vem? Länge tänkte nog många –  speciellt vi som utgick från arbetarrörelsens värderingar – att reformer just skulle innebära att det blev bättre för de flesta. Att genomföra en reform var just i sig själv, per definition, att genomföra förbättringar för folkflertalet. Och så var det också – i stort sett – i verkligheten, under hela den period då välfärdssamhället byggdes upp.

Nu är det ju inte så att några politiker någonsin säger att det som de genomför kommer innebära att det blir sämre för de många. Men alla typer av beslut i riksdagen kallas ju reformer även sådana som definitivt inte gör att tillståndet i samhället blir bättre för de flesta. För mig har detta sedan länge varit svårt att ta in. Men idag betyder reform tydligen helt enkelt bara någon sorts politiskt beslutad förändring. Om den leder ”till ett nytt och bättre tillstånd i samhället” är en annan sak.

men målet var socialism

Så länge reformer betydde förbättringar så fanns det egentligen två sorters ”reformism”. En som vi kan kalla borgerlig. Deras reformer syftade inte till att avskaffa kapitalismen, däremot till att dämpa och humanisera kapitalismen. Men inom arbetarrörelsen har begreppet ”reformism” inte bara handlat om en syn på metod, utan också på en riktning. För även om de som kom att kallas reformister avvisade tanken på revolution så var riktningen och målet, då för länge sedan, klar. Riktningen handlade om att, steg för steg (men utan revolution) bryta med kapitalismen och närma sig ett socialistiskt samhälle. Mycket har hänt sedan dess.

 

Sjöstedt om reform och revolution

I en mycket intressant artikel på Vänsterpartiets debattsida tar Jonas Sjöstedt upp bland annat detta med ”reformister och revolutionärer”. Han gör det i förhållande till den debatt som kommer inledas om Vänsterpartiets program. Han skriver bland annat:

….under 1900-talet, var arbetarrörelsen uppdelad i reformister och revolutionärer. Det är en

Rosa Luxemburg – en klassisk revolutionär?

uppdelning som inte längre är aktuell. Socialdemokraterna är inte längre reformister i ordets egentliga mening. De vill inte ta några verkliga steg mot ett socialistiskt samhälle, de har en kompakt ovilja att utmana kapitalismen. Deras reformer håller sig helt inom kapitalismens ram.

Även den klassiska revolutionära rörelsen är borta i vårt samhälle.

Idag är vi i Vänsterpartiet i praktiken socialistiska reformister som vill bryta ner kapitalets makt i konkret handling.

Jonas Sjöstedt anknyter alltså här till det klassiska sättet att använda begreppet reformism inom arbetarrörelsen som jag beskrev ovan. Som han mycket riktigt skriver så är Socialdemokraterna ”inte längre reformister i ordets egentliga mening”. De ”vill inte utmana kapitalismen”. Jag instämmer i den beskrivningen av socialdemokratins ledning och dess huvudfåra. Att dagens vänsterparti ”i praktiken (är) socialistiska reformister som vill bryta ner kapitalets makt i konkret handling”, stämmer väl också som beskrivning.

Jag instämmer också när Sjöstedt skriver att:

Det finns inte en väg till socialism, det finns många…….. Vi kan omöjligen idag förutse exakt hur det kommer att se ut eller vilka vägval som kommer att göras…..

Kanske borde jag nöja mig med detta och utgå från det vi ser och vet idag. Och då menar jag att den avgörande skiljelinjen idag går mellan dem som inte ser någon väg ut ur kapitalismen och dem som är beredda att utmana detta system oavsett vad de kallar sig och avsett hur de tänker om vägen ut ur detta system.

Då handlar det om att ta fasta på detta med att vilja kämpa för olika krav här och nu oavsett om de utmanar det nuvarande ekonomiska systemet och dem som har den ekonomiska makten. Och att det är detta som borde förena en modern vänster, där vi tillsvidare kan strunta i etiketterna och lämna frågeställningen om reform eller revolution. Eller?

Du som håller med om detta och tycker att det räcker kanske kan sluta läsa här. Ändå tycker jag att det fattas en del som jag därför vill fundera lite kring. Så ändå några frågor och funderingar här.

 

Vad innebär det att hålla sig ”inom kapitalismens ram”?

Att kritisera dagens socialdemokratiska ledare för att de inte utmanar kapitalismen är egentligen en alldeles för snäll kritik. Dagens socialdemokratiska ledare har sedan en lång tid inte bara undvikit att utmana kapitalmakten utan dessutom bidragit till att stärka den på bekostnad av folkflertalet, bland annat genom att montera ner välfärden och genom att öka klyftorna i samhället. Denna utveckling har nu nått oanade höjder med den S/Mp-regering som regerar med det reaktionära januariavtalet som grund.

Fast när det däremot gäller att hålla sig ”inom kapitalismens ram” så gör väl å andra sidan egentligen alla det idag. Till exempel var de reformer som Vänsterpartiet fick igenom under den föregående regeringsperioden nog så viktiga. Men dessa reformer utmanade ju inte kapitalismen med dess grundläggande maktförhållanden och orättvisor. Detta är inte sagt som en kritik utan ett som ett konstaterande. Kapitalismen varken hotades eller ändrades. Samma sak gäller faktiskt även för de mycket större och grundläggande välfärdsreformer som genomfördes under decennierna efter kriget. De gjorde, på ett avgörande sätt, livet bättre för folkflertalet. Kapitalismen fick under en tid ett mänskligare ansikte. Det sattes fler gränser för kapitalmakten. Folkflertalet flyttade fram sina positioner. Men kapitalismen varken hotades eller avskaffades. Dit var det ännu långt kvar.

Att gå utanför ramen

Är det så det blivit idag?

Så frågan som bör ställas är kanske snarare vilka krav som inte håller sig inom ”kapitalismens ram”. Naturligtvis finns det krav som är uppenbart mer ”utmanande”. Ändå går det inte att i största allmänhet, bortsett från samhällssituation, slå fast några sådana krav. Om några krav utmanar och går utanför ”kapitalismens ram” beror på omständigheterna. Framförallt beror det på vilka krafter som kan mobiliseras för att driva kraven och hur de ekonomiska makthavarna då förhåller sig till dem.

Vilka krav som systemet tål är heller inte exakt samma sak som de krav som borgarklassens representanter säger att de inte tål. Kraven på att få bort vinstmöjligheterna inom skattefinansierad välfärd kanske är ett exempel på det. Kraven har stort folkligt stöd, men däremot svagt stöd vad gäller folklig mobilisering eller stöd bland andra partier än Vänsterpartiet. Men redan nu skriker de från Svenskt Näringsliv i högan sky om vilket hemskt samhälle vi skulle få ifall de inte fick exploatera detta lukrativa område. Så vad skulle hända ifall det blev massiva folkliga mobiliseringar kring detta? Naturligtvis skulle den borgerliga sidan trappa upp sina motkampanjer ytterligare. Men skulle en sådan strid innebära att systemet utmanades?

Som Sjöstedt riktigt skriver så kan vi inte förutse vägarna fram mot socialism. Men en sådan övergång kommer heller inte att vara möjlig förrän ett folkflertal samlas och mobiliseras kring krav eller reformer som i sin förlängning utmanar kapitalmakten som sådan, därför att den då står hindrande i vägen för att genomföra kraven. Det går att tänka sig sådana krav. Till exempel krav på att samhället ska ta över och demokratiskt styra över bankväsendet. Men om detta står det (konstigt nog) inte någon strid idag. Och det är i alla fall först när detta sker som vi kan veta om det är krav som överskrider systemet.

 

När slutade socialdemokratin att utmana kapitalismen?

Sjöstedt skriver att socialdemokratin slutat att utmana kapitalismen utan att närmare precisera när detta skedde. Jag skulle nog vilja hävda att det var mycket länge sedan som socialdemokratin, med Sjöstedts ord ville ”ta några verkliga steg mot ett socialistiskt samhälle”. Det är länge sedan de var ”socialistiska reformister”. Det har länge funnits (kvar) skrivningar i partiprogrammet om det socialistiska målet, även om de successivt bantats ner. Även i det senaste partiprogrammet från 2013 står att målet ärett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader”, men detta har knappast haft någon större betydelse i praktiken. Jag tror att man kan säga att den sista gången som partiet (eller egentligen LO) utmanade kapitalägarklassen var när Rudolf Meidner och LO i mitten av 1970-talet la fram förslaget om löntagarfonder. Den socialdemokratiska ledningen gjorde allt för att urvattna och smussla undan detta förslag. Ändå möttes det av enorma protester från kapitalsidan. Och man mobiliserade även många människor på gatan i de s.k. 4 oktober-demonstrationerna. För mig var det t.ex. då 1983 första gången i mitt liv som jag såg så många människor ute på gatan till stöd för en borgerlig politik. Det var en ny erfarenhet.

 

Vad var det som gjorde reformpolitiken möjlig och varför upphörde den?

Välfärdssamhället innebar verkligen ett stort steg framåt för de flesta. Men detta samhälle var faktiskt ändå inte det ursprungliga målet för arbetarrörelsen. Det blev det mål som uppnåddes i vissa delar av världen. Men själva existensen av välfärdssamhället var uttryck för en ömsesidig kompromiss mellan arbetarrörelsen och kapitalsidan. Kapitalisterna och högern släppte fram den form av demokrati och de välfärdsreformer som vi fick för att undvika något som för dem var värre. Arbetarrörelsen fick dessa segrar men lovade i sin tur att inte gå vidare och ingripa mot den ekonomiska makten. Det var en sorts fredlig samexistens som varade fram till början av 1980-talet*. Då sa kapitalsidan upp samexistensen och startade (över hela världen) den motoffensiv som gått under namnet nyliberalism. Eftersom arbetarrörelsen då själv hade blivit en del av systemet och i allt mindre utsträckning var just en rörelse som kunde mobilisera och kämpa så vek de socialdemokratiska och fackliga ledarna ner sig inför denna offensiv. Många av dess ledare blev dessutom själva en del av denna högervåg.

Revolution?

”..störtas skall det gamla snart i gruset…”, så sjunger delar av arbetarrörelsen varje första maj. Orden finns med i den första versen av sången Internationalen. Som ofta med den här typen av symbolspråk är det kanske inte så klart vad som avses med att ”det gamla” ska ”störtas i gruset”. Det är ord från en helt annan tid och ett mycket annorlunda samhälle. En tid och ett samhälle då folkflertalet hade nästan ingenting varken materiellt eller vad gäller demokratiska rättigheter och arbetarrörelsen bara tagit sina första trevande steg mot att (med sångens ord) ”stiga mot ljuset”. Men idag har vi som levt i de skandinaviska välfärdssamhällena fått uppleva både först uppbyggnaden av välfärd och rättigheter och sedan det successiva grusandet av denna välfärd och dessa rättigheter. Jag fortsätter ändå precis som andra att sjunga sången på 1 maj. Men då det numera är andra (läs: högern och borgarklassen) som stått och står för grusandet så är det ju inte precis det symbolspråk som känns naturligt idag.

Sjöstedt skriver att ”den klassiska revolutionära rörelsen är borta i vårt samhälle”. Även om det är lite oklart vad som menas med detta och jag är säker på att det finns grupper som skulle invända (då de betraktar sig själva som revolutionärer) så går det att hålla med. När jag tänker på ”klassiska revolutionära rörelser” så tänker jag på de rörelser som på olika sätt försökte leda revolutionsförsök i den revolutionära perioden i Europa efter det första världskriget. Sedan dess har mycket hänt och utan att gå in på den fruktansvärda urartningen av både Sovjetstaten och de partier som slöt upp kring den så har jag två tankar här:

Dessa partier som alltså inte betraktade sig som reformister var aldrig motståndare till reformer. Frågan stod ju för dem i praktiken aldrig som ett antingen eller, antingen reform eller revolution. Tvärtom. När revolutionssituationerna ebbade ut och mer ”normala” förhållanden åter etablerades var de ofta i främsta ledet för att kämpa just för reformer.

Men var de – då revolutionen kändes alltmer avlägsen –  egentligen fortfarande revolutionärer? Kan man alls vara det utan att samhället befinner sig i en revolutionär situation? Jag vet inte? Men en skillnad måste det definitivt vara (och bli).

Ändå finns det kanske några saker som gör att ordet revolution inte ska kastas på skräphögen. Jag tycker att jag ofta ser ordet revolution användas i en mängd andra sammanhang där en stor och avgörande förändring ska beskrivas. När jag söker på ordet så hittar jag sådant som ”statsomvälvning” och ”genomgripande förändring”  eller ”fullständig omdaning”. Att försöka tänka sig omvandlingen av det nuvarande kapitalistiska samhället till ett socialistiskt som något annat än en revolution i denna mening är svårt, tycker jag. För visst handlar det om en fullständig omdaning. Vägen dit måste alltid börja med att erövra en majoritet och kunna ta makten. Men då tror jag inte att det räcker med själva regeringsmakten. För att åstadkomma denna enorma förändring krävs också andra typer av maktorgan som kontrolleras av folkflertalet på ett demokratiskt sätt. Detta är viktigt dels för att kunna försvara förändringen ute i samhället men också för att det inte bara krävs en annan typ av ekonomi utan också en annan typ av stat, en stat som inte styrs av överbetalda generaldirektörer utan kontrolleras nerifrån av alla som berörs av dess beslut.

 

 I brist på summering:

Rörelsen är inte ”allt” men ändå det helt avgörande både för att åstadkomma avgörande reformer och för att lyckas med den enorma och ännu inte genomförda uppgiften att avskaffa kapitalismen. Och då menar jag en rörelse som just rör sig, har tusentals aktivister och ett demokratiskt surr. Men en rörelse utan ett mål längre än den kommande mandatperioden lär idag varken uppnå några avgörande reformer eller föra oss ut ur det existerande samhället.

 

______________________________________________-

*Jag vill än en gång hänvisa till en bok som jag tycker förklarar dessa saker på ett mycket bra sätt:

Velferdsstatens vekst – og fall av Asbjörn Wahl.

Seger för hamnarbetarna

Strejken är nu avblåst och hamnarbetarna tycks ha fått ett rikstäckande kollektivavtal. Ett avtal som är exakt likalydande det befintliga avtal som Sveriges Hamnar tecknar med Transportarbetarförbundet.

På sin facebooksida skriver hamnarbetarförbundet nu:

Alla stridsåtgärder från båda parter har återkallats. Alla problematiska skrivningar om lokala förhandlingar som Hamnarbetarförbundet har motsatt sig är strukna i överenskommelsen.

Erik Helgeson, styrelseledamot i Hamnarbetarförbundet säger till SVT:

Det känns historiskt att vi nu efter 47 år äntligen har blivit en fullvärdig avtalspart.

Det verkar alltså som om hamnarbetarförbundet vunnit det grundläggande krav som de kämpat för.

ErikHelgesson

Denna seger innebär en skyldighet för arbetsköparna att inkludera Hamnarbetarförbundet i förhandlingar och överenskommelser som rör vardagen på jobbet för deras medlemmar. Det betyder sådant som att ha rätt till fackliga förtroendemän enligt förtroendemannalagen, att bedriva skyddsarbete med sina skyddsombud och att kunna förhandla. Framförallt kommer det innebära att man nu kan ta itu med de brister i arbetsmiljöarbetet som uppstått i flera hamnar efter att arbetsgivarna utestängde Hamnarbetarförbundet från förhandlingar och skyddsarbete i april 2018.

Det som vi kan lära oss av detta är att gamla slitna fraser om att kamp lönar sig och att enighet ger styrka visat sig stämma än en gång. Utan sin kamp, utan hotet om strejk, hade inte arbetsköparna ändrat sin fackföreningsfientliga attityd. De ville kväsa en stridbar och demokratiskt fackförening med företrädare som står nära de vanliga medlemmarna. Men de lyckades inte denna gång.

Hamnarbetarförbundet har som facklig organisation mycket att lära till oss andra, till andra fackliga organisationer och till alla som vill påverka samhället i en mer rättvis och demokratisk riktning. Viktig var säkert också den solidaritet som strömmade till hamnarbetarförbundet som på bara några dagar fick in över en miljon till sin strejkkassa.

TV4 intervjuas fackets förhandlare och förklarar med sina egna ord vad striden handlat om och vad man nu vunnit. Det är inte så ofta som kämpande grupper får tala ut och tala till punkt på detta sätt. Det är en intervju väl värd att ses.

 

Stöd hamnarbetarförbundets strejkkassa

Solidaritet

Stöd hamnarbetarförbundets strejkkassa

I morgon tvingas de ut i strejk

 

Hamnarbetarförbundet:  

Swish: 123 132 1959      

BankGiro: 177-9750

Mer information här

Olika extremister

Toleransen ökar för yttranden som generaliserar om andra människor, sprider hat och bygger upp ännu fler murar mellan olika grupper i samhället. Numera sprids denna typ av yttranden inte bara från SD och dess svans utan också till exempel från olika politiker inom moderaterna. Häromdagen kunde vi i lokaltidningen UNT läsa om m-politikern Anna-Lena Söderblom från Östhammar.

Söderblom

Hon har sedan en tid spridit extremt generaliserande och grova uttalanden om muslimer. På facebook har hon målat upp hotbilden om att ”Vi har snart total islamisering i det här landet” och till UNT sa hon i tisdags att ”Jag tycker inte att muslimsk tro är en religion. Jag tycker att det är en elak sekt.” Dagen därpå ”ber hon om ursäkt” enligt UNT: ”Jag har pratat med min gruppledare om det här och jag fick ett mejl från vår partiombudsman.” Så nu säger hon: ”jag inser att jag uttryckt mig klumpigt”. Tja, ”klumpigt” är – tycker jag – en klar underdrift i detta fall. Och ursäkten är inte speciellt övertygande. Det mörka giftet har redan spridits och kanske förmörkat sinnena på ytterligare ett antal människor.

Extrema?

Under de senaste månaderna har moderaterna, och tyckare som är närstående dem, försökt framställa Vänsterpartiet som ett extremt ”ytterkantsparti”, jämförbart med SD. I ett politiskt landskap där det som betraktas som mitten i politiken står för en aggressiv nyliberal politik kan en sådan bisarr beskrivning passa in. Det nuvarande Vänsterpartiets reformpolitik är ju den enda politiska kraft av betydelse som går emot den allenarådande högerpolitik som – när det gäller faktisk politik – förenar alla de övriga från s till sd. Men att beskriva denna reformpolitik för jämlikhet och fackliga rättigheter som extrem säger verkligen något om var vi hamnat. Sann är den däremot inte.

Däremot kan den växande skaran av hatpredikanter inom borgerligheten verkligen betecknas som extrema i sin beskrivning av vilka som är problemen i Sverige och i sitt sätt att angripa olika minoriteter.

Andra extremister

Betyder det att det inte finns muslimer som kan betecknas som extrema. Jo, naturligtvis finns det sådana. Precis som det finns extrema högerkristna eller ”helsvenska” (kanske också kristna?) nazister av olika slag. Inom kristdemokraterna har vi sådana extrema personer som Adaktusson som inte ser några som helst problem med den israeliska statens apartheid-politik* och som angriper varje litet försiktigt försök att yttra sådan kritik av vår utrikesminister. Adaktusson agerar som den israeliska högerregeringens förlängda propaganda-arm i Sverige. En riktig extremist.

Det har nu blivit en del av det allmänna språkbruket att tala om ”våldsbejakande” extremister. Det är ett lika märkligt som diffust och icke-klargörande ord. För per definition så ”bejakar” ju alla som inte är konsekventa pacifister i någon mening och under vissa omständigheter våld. Men en del gör det i större utsträckning än andra. En stor del av borgerligheten brukar till exempel sällan vara emot det våld som utövas av USA runt om i världen. Samma borgerlighet säger till och med ja till att använda sig av det värsta förstörelsevapen som finns. De tycker att kärnvapen ska kunna användas som skydd. De kallar det då för ett ”paraply”.

Nu är ju detta exempel på statligt våld och då brukar det av någon anledning inte kallas varken för våld eller för krig utan för ”försvar”. På senare år har vi till och med hört en del politiker som vädrat tanken på att använda militärt våld inom det egna landet. Det har då gällt för att ”lösa” problem i fattiga förorter. Ingen har däremot kallat dessa politiker för ”våldsbejakande”.

 

De direkt här och nu våldsamma

Men så har vi då också dessa grupper som ger sig själva rätten att använda våld, inom det egna landet eller i andra länder. Bland dessa finns olika nationalsocialistiska grupper som bevisligen vid ett flertal tillfällen utövat våld inom Sverige, men också rest utomlands och övat eller deltagit i krig. Bland de svenska nationalsocialisterna finns det både grupper som stridit på regeringssidan i Ukraina och de som tränat strid i Ryssland och senare använt kunskaperna aktivt genom bombdåd i Sverige. Flatheten mot dessa nationalsocialister från svensk polis och rättsväsende har varit slående och upprörande. Sättet att tillämpa lagparagraferna om hets mot folkgrupp har varit så generösa mot dessa grupper att jag i likhet med juristen Peter Nobel kommit att tycka att dessa organisationer helt borde förbjudas.

Det har också funnits en fåtal våldsamma människor på vänstersidan. Elitistiska typer  som ansett sig ha rätten att använda våld och representera folkflertalet utan att vara valda. En sådan liten grupp var t.ex. den s.k. Revolutionära fronten som kroknade efter ett antal fängelsedomar för några år sedan och lades ner officiellt  2015.

Till sist har vi då de våldsamma och reaktionära anhängarna till det s.k. IS-kalifatet. Dessa har ju blivit aktuella på ett speciellt sätt då de tvingats återvända från de delar av Syrien och Irak som de invaderade. De flesta av dessa blev anhängare till IS i sina europeiska hemländer. Men nu vill många europeiska länder inte ta emot de slagna och infångade invaderande krigarna. Jag förstår de kurder och andra som stridit mot IS-krigarna och som är upprörda över detta. Naturligtvis är det dessa europeiska länders ansvar, på mer än ett sätt. Men hur ska de då ”tas emot”? Här verkar Sverige sticka ut. Samma flathet som den svenska staten visar mot nationalsocialister, samma flathet tycks gälla när det gäller deras tvillingar inom IS. Juridik är ofta svårt att förstå för oss som inte är jurister. Och jag vet att när man inte är insatt är det lätt att hamna i förenklade svar och åtgärder. Men i mitt huvud borde själva deltagande i det mordiska IS-kalifatet per definition vara straffbart oavsett hur en person deltagit i det. Att resa till ett annat land för att bidra till våld, död, all sorts förstörelse och extremt förtryck borde i sig vara straffbart. Det borde därför vara självklart att de som återvänder från dessa mördar-resor låses in under utredning av graden av deltagande i olika typer av mer specifika brott. Jag tar gärna emot argument mot detta.

 

I Sverige idag finns det en hel del personer och riktningar som med fog kan betecknas som extrema. Vänsterpartiet hör definitivt inte till dem. En del av dessa extrema finns däremot inom den svenska borgerligheten och måste bekämpas med argument så gott vi kan i mötet med andra människor eller från olika mer eller mindre starka rörelser eller alternativa medier. Några andra av de extrema är direkt och omedelbart farliga för oss andra här och nu. Mot dem räcker inte argument.


 

*När det gäller den israeliska apartheidpolitiken läs en bra genomgång i en artikel av professor Pär Salander i Västerbottens-Kuriren.

Rika och fattiga i Sverige idag

Åt vilket håll tittar vi mest, vi som lever i ett modernt klassamhälle som det svenska? Jag menar, ser vi mest dem som har det ungefär som vi själva, eller tittar vi uppåt eller neråt? Jag funderar på det efter att ha läst den senaste rapporten från LO om utvecklingen för maktelitens inkomster i förhållande till oss andra. Dessa rapporter som undersöker utvecklingen för ungefär 200 personer inom den ekonomiska, byråkratiska och demokratiska eliten och jämför dem med vanliga löntagare. Årets rapport som är den 19:e rapporten i ordningen heter Maktelit utan markkontakt. Den senaste som jag skrev om och kommenterade här på bloggen var den som kom för två år sedan.

Tyvärr känns det inte som så mycket nytt. Tyvärr för att jag ju gärna skulle ha sett att saker och ting inte bara fortsatte åt samma håll. Men lite också för att det på något sätt känns som om man läser samma rapport åter och åter, bara med lite mindre sifferjusteringar uppåt. Precis som i tidigare rapporter så kan vi se att den relativa klyftan fortsätter att öka. Makteliten har nu motsvarande 19,6 industriarbetarlöner, ”den största skillnaden som uppmätts sedan undersökningens startår”. Och precis som förut är det främst den ekonomiska eliten som fortsätter att dra ifrån. Där var ökningen från 55,1 industriarbetarlöner år 2016 till motsvarande 59,2 industriarbetarlöner år 2017.

Informationen om dessa ökande klyftor i Sverige och i hela världen är ju numera minst sagt riklig. För att nämna några andra så har vi årliga rapporter från Oxfam eller (faktiskt) den globala storbanken Credit Suisse. Dessa ökande klyftor är så uppenbara att det emellanåt går att läsa om dem även i borgerliga dagstidningar eller organ som Veckans Affärer. Men det tycks inte hjälpa.

Nu är det ju dessutom inte bara så att klyftan ökar mellan de flesta och den ekonomiska eliten. Det är också så att de som har de lägsta inkomsterna halkar efter och blir fler. I LO-rapporten går man igenom olika sätt att mäta inkomstskillnader och klyftor i ett samhälle. På slutet av rapporten tar man upp att det också finns:

….inkomstspridningsmått som fokuserar på utvecklingen för de med lägst inkomster i befolkningen. Ett vanligt förekommande sådant mått är andelen av befolkningen med låg ekonomisk standard – ibland kallat andelen relativt fattiga. Med detta mått studeras andelen av befolkningen som har en inkomst lägre än 60 procent av medianinkomsten i befolkningen.

Medianinkomsten är den inkomst som de flesta ligger kring. Enligt SCB var medianlönen år 2017 26 564 kronor i månaden. De relativt fattiga tjänade alltså istället under 16 000 i månaden. Enligt rapporten var det 14,9 procent av befolkningen som låg på dessa nivåer och som räknas som ”relativt fattiga” år 2017. Denna grupp har också ökat stadigt sedan 1995 då den var lite drygt 7 procent.

Så vartåt tittar vi mest? Naturligtvis ser vi mest dem som har det ungefär som vi själva på jobbet eller där vi bor. Men är det inte också så att det är lättare att se den ökande gruppen av fattiga än de rika som vi vet finns, men nästan aldrig stöter på. Och att döma av den politiska utvecklingen så verkar det som om alltför många –  ja en växande grupp av vanliga löntagare – tittar på de fattiga inte med solidariska ögon utan med ett ökat förakt. På något annat sätt kan jag inte tolka den tilltagande högervinden av hårdare tag, minskad medkänsla och politiskt beslutade piskor mot de fattiga i samhället. Att sparka neråt och kanske inte direkt slicka, men ändå blunda uppåt, tycks vara det som gäller för alltför många idag. Därför kan den rika eliten sitta lugnt och hånskratta åt alla oss som befinner sig där nere, långt bort från dem.

Alternativet måste vara en politik där alla ska med, ingen ska lämnas efter, och där den stora majoriteten av både låg- och medelinkomsttagare håller ihop om att kräva en omfördelning av samhällets rikedomar. De många mot de få. Det är vänsterpolitik helt enkelt. Annars lär det fortsätta som nu och åt samma håll.

Om fuskande studenter och bristen på skam

Jag hör på nyheterna om fuskande studenter. Tydligen har detta ökat kraftigt på senare år. Mellan 2015 och 2017 ökade antalet avstängningar för fusk med närmare 40 procent på svenska högskolor och universitet. Det handlar om mer gammaldags metoder som fusklappar, men vanligast är tydligen plagiat, där en del av studenterna inte ens själva förstår att plagiat inte är rätt. Sen har vi också de mer moderna formerna där man fuskar med hjälp av nutidens tekniska hjälpmedel. Nyligen kom man på en liga som drivit firman HP-hjälpen och för dyra pengar sålt tekniska fuskpaket i form av modifierade mobiltelefoner till studenter. Polisen har kommit på 100 sådana fall, men tydligen hade ligan dubbelt så många i sitt eget register.

Som alla förstår så innebär ju detta sätta att tränga sig före till olika utbildningar att andra som inte fuskat drabbas genom att inte komma in. Det handlar delvis om mycket kvalificerade och åtråvärda utbildningar, som till exempel läkarutbildningar vid Karolinska institutet och Lunds universitet där studenter ha fuskat sig till sina utbildningsplatser. Idag 7 februari meddelade Universitets- och högskolerådet, UHR, att 22 av dessa 23 studenter blir av med sina provresultat. Detta är bara början. UHR har ytterligare 200 ärenden gällande provfusk att behandla. De studenterna har ingått i ligans ”kundregister”. Beslut om dem kommer att lämnas fortlöpande under våren.

Att de som fuskat på detta vis blir av med sina provresultat är ju självklart. Och om dessa resultat var de som låg till grund för att de kom in på dessa utbildningar så bör de naturligtvis stängas av från utbildningen också. Men nu kommer det intressanta och extra stötande:

Flera av de studenter som dömdes i tingsrätten har överklagat sina domar. Uppenbarligen har de inte några som helst skamkänslor. Förr i tiden var alla möjliga sorters skamkänslor mycket starka på ett sätt som höll folkflertalet (främst kvinnor och barn) nere. Det var naturligtvis inte bra. Men ibland nuförtiden undrar jag om inte den alltmer ruttna moral som sipprar neråt i samhället från samhällstopparna spridit sig så att vi nu istället fått en ökad skamlöshet. (I våras såg jag för övrigt en artikel från Jakob Wallenberg m.fl. där man skrev att vi inte skulle skambelägga flyget….)

Jag tror också att det ökande fusket har att göra med ett hårdare samhälle med större konkurrens och ett skolsystem där provresultat och betyg blivit allt viktigare på bekostnad av lusten att lära och förstå.

Tja, jag kanske är ute och cyklar här. Men stötande tycker jag det är när fuskare överklagar.

Venezuela 2019

Det som vi nu för tiden matas med av de dominerande medierna känns alltmer ensidigt och ytligt i många frågor. Främst gäller det kanske i de utrikespolitiska frågorna, frågor där det stora landet borta i väst fortfarande håller i taktpinnen, trots en av de galnaste presidenter som detta land har haft.

Många saker upprepas ständigt utan att ifrågasättas eller på ett seriöst sätt förklaras. Det senaste exemplet är det som den svenska regeringen och de dominerande medierna säger om Venezuela. Vår utrikesminister ger sitt stöd till en person som utropat sig själv till president (och fått stöd av USA) mot den valde presidenten. Hon slår fast att ”Det var inte fria och rättvisa val. Det har EU konstaterat för länge sedan.”  Därför tycker regeringen att det var ”viktigt att markera”. Jag har inte någonstans sett att regeringen eller andra som hävdar detta förklarat eller visat på vilket sätt det senaste presidentvalet var odemokratiskt eller på vilket sätt ett stöd till USA-marionetten Guaidó skulle bidra till att förbättra situationen i det plågade Venezuela. Därför rekommenderar jag denna artikel skriven av Örjan Appelqvist i The Transnational: Venezuela, demokratin och folkrätten. Klicka, läs och ta in en alternativ analys som till skillnad från det vi matas med förklaras med hänvisning till fakta och källor.

En annan klargörande artikel om detta kuppförsök som jag rekommenderar till läsning är en artikel av Rolf Bergqvist: ”Kuppförsöket i Venezuela” från tidningen Internationalen.

Hoppingivande klimatmarscher runt om i världen

Vi vet att kolet måste stanna i jorden. Vi vet att tiden är begränsad. Denna gigantiska uppgift som mänskligheten står inför känns för många av oss ofta hopplös. Det finns många anledningar till det. Dels naturligtvis att så lite görs i förhållande till det som borde göras även av de makthavare som vet vad som gäller. Men också att mäktiga män runtom i världen rent av förnekar problemen och gör vad de kan för att förvärra dem. Dessutom kan det, för de flesta av oss som är människor

Berlin 25 januari

utan makt, kännas svårt att veta vad vi kan göra eller att veta betydelsen av det vi faktiskt gör. Och ensam är inte stark. Det gäller ifråga om alla stora förändringar. Vi måste bli, vara och känna att vi är många. Så kan vi lyckas.

Samtidigt måste det alltid börja någonstans med enskildas initiativ. Ibland kan oväntade aktioner, organisationer eller enskilda personer bidra till genombrott när det gäller att få igång större rörelser.

I september visade den unga Greta Thunberg med sin skolstrejk ett sådant exempel. Sedan dess manifesteras det varje fredag runtom i Sveriges städer. Initiativet har också (enligt Klimataktion) spridit sig till 32 andra länder runtom på jorden. I november manifesterade till exempel tusentals unga människor i olika städer i Australien. I Tyskland demonstrerade ungefär 30 000 ungdomar runtom i landet för några veckor sedan. Bara i Berlin samlades i fredags ungefär 10 000 och i söndags samlades uppskattningsvis 70 – 80 tusen i Bryssel.

Bryssel söndag 27 januari

Man gjorde det ”för att framför EU-parlamentets fasad visa sin avsky för det politiska etablissemangets totala handlingsförlamning emot klimathotet”, som Le Soir skrev. Det var så många som färdades på olika tåg in till staden att alla inte ens hann fram i tid för manifestationens start. Det var då dessutom den fjärde klimatmarschen under de senaste tre veckorna. Samma dag demonstrerade även 80 tusen människor för klimatet i Frankrike enligt Commondreams. Och insamlingen L´Affaire de Siecle har i Frankrike hittills samlat in 2,1 miljoner namn och siktar på tre miljoner.

Ungdomen visar vägen och det är deras framtid det gäller.

 

En viktig strid för demokrati, föreningsfrihet och schyssta arbetsvillkor

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad […] föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften

(Regeringsformen kapitel 2 §5)

Så står det alltså i den gällande svenska grundlagen. Men som ofta när det gäller demokratiska rättigheter så visar det sig att det finns brister såväl i verkligheten som i den faktiska uppslutningen kring principerna.

Ett exempel på det är den långa kamp som Hamnarbetarförbundet tvingats driva för att ens få dessa grundlagsfästa rättigheter. Deras motståndare i Transportföretagen har de senaste åren trappat upp konflikten. Och idag inledde Hamnarbetarförbundet  punktstrejker runt om i landet. Transportföretagen svarade direkt med att lockouta (stänga ute) hamnarbetarna.

En viktig del av föreningsrätten är och har varit rätten att bilda fackföreningar. För att en fackförening ska kunna verka och företräda sina medlemmar krävs det att de får sluta kollektivavtal med arbetsköparna, att de får utse skyddsombud och förhandla. För en fackförening som ansluter och representerar hälften av hamnarbetarna i Sverige och i en del hamnar utgör majoriteten, så är det minst sagt rimligt att få sluta kollektivavtal. Men detta vägrar alltså Transportföretagen. De vill istället att Hamnarbetarförbundet ska underordnas Transport och LO.

gårdagens Aktuellt fick vi faktiskt en ganska hyfsad information om  av vad det handlar om genom en intervju med journalisten Hans Bergsten. Han talade om att det ”handlar om rätten att organisera sig så som man själv vill. Man vill välja den som ska representera en, helt enkelt.” Bergsten talade också om att det i hamnarbetarförbundet är medlemmarna som på möten bestämmer om avtal och större beslut. Han kallade detta för ”direktdemokrati”. Jag undrar varför man inte bara helt enkelt kan kalla det demokrati? Att den bristfälliga demokrati som råder i de flesta fackföreningar betraktas som normal demokrati är ju verkligen sorgligt.

Efter detta ställer så programledaren Nike Nylander då frågan: ”Kan man säga att dom är mer radikala än transport?” Tyvärr har ju ordet ”radikal” numera fått en alltmer negativ innebörd (”radikalisering” innebär oftast något reaktionärt och våldsamt). Bergsten svarade att Hamnarbetarförbundet var en ”Kamporganisation”. Även detta låter ju i vår tid av stor glömska omodernt och konstigt. Men en fackförening som inte är beredd att kämpa (vara en kamporganisation) är inte egentligen värt något för sina medlemmar.

På Aktuellt kunde vi också höra Mattias Dahl, vd för transportföretagen säga att ”Det vilar en tung förklaringsbörda på Hamnarbetarförbundet varför man inte antog avtalet”. Men den tunga ”förklaringsbördan” vilar tungt på Transportföretagen som kränker föreningsrätten. Enligt 2 kap 24§ andra stycket i regeringsformen får föreningsfriheten begränsas ”endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande.” Transportföretagen kränker denna rätt. Och LO spelar tyvärr med.

Så här förklarar för övrigt hamnarbetarna själva den senaste striden:

Den 23 januari inleds en rad punktstrejker i landets hamnar. Hamnarbetarförbundet lägger ner arbetet mellan 2 och 4 timmar i flera avdelningar under de kommande dagarna. Samtidigt eskalerar arbetsgivarna konflikten genom att varsla om lockouter som innebär mångfaldigt större produktionsstopp.

Hamnarbetarförbundets syfte med varningsstrejkerna är att få till stånd ett rikstäckande kollektivavtal som fullvärdig part med arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar. Ett avtal med rätt att förhandla om medlemmarnas villkor och rätt att delta i skyddsorganisationen med valda skyddsombud.

Hamnarbetarförbundet har strävat efter att teckna kollektivavtal i snart fem decennier, sen fackföreningen bildades. I april 2018 blev situationen akut, då arbetsgivarna genomförde en utestängningspolicy som innebar att all samverkan med förbundet drogs tillbaka. Drygt hundra skyddsombud har förlorat sina mandat att verka för säkra arbetsplatser. Man är nu orolig för att fler allvarliga olyckor och i värsta fall dödsfall ska inträffa.

Ändå väljer hälften av landets hamnarbetare att fortsätta vara medlemmar i Hamnarbetarförbundet. Det beror på förbundets organisationsmodell, med omfattande medlemsdemokrati. Det är alltid de berörda medlemmarna som bestämmer hur facket ska agera i olika situationer. Det gäller allt från lokala schemaförhandlingar till centrala beslut.

I en tid när högerns olika delar går till frontalangrepp mot såväl fackföreningsrörelsen som olika typer av uppnådda framgångar är en kämpande fackförening som Hamnarbetarförbundet oerhört viktig och förtjänar vårt helhjärtade stöd.

 

Höger eller höger?

Jag har hört en hel del människor denna höst som sagt att spelet i riksdagen liknar en sandlåda. Jag har inte hållit med. Det är ett snack och ett sätt att tänka som passar som hand i handske för sd. Oavsett ens egna uppfattningar eller önskningar så är det politiska läget i riksdagen komplicerat för alla som inte vill ge de högernationella ökat inflytande.

De flesta bedömare har under denna höst ansett att centern och liberalerna har haft den avgörande rollen för att hitta en lösning. Själva har c+l inte hållit med om detta. Jag tänkte också att någon typ av uppgörelse i mitten var det enda som rent matematiskt verkade rimligt ifall vi inte ville ha en regering där sd hade inflytande. I detta hade jag verkligen riktigt fel! För det handlar ju inte bara om matematik.

En föraning om att politiken hos ett sådant styre inte i någon som helst rimlig mening skulle kunna kallas för ”mittenpolitik” kom i slutet på november då Lööf och Björklund presenterade sina krav för att släppa fram Löfven som statsminister. Det handlade som Björklund ärligt sa om att socialdemokraterna skulle ”göra en rejäl högersväng”. Jag skrev då att:

Såvitt jag kan begripa innebär detta att det enda vi nu har framför oss är någon typ av högerstyre. Antingen som ett resultat av att riksdagens högermajoritet (c+l+m+kd+sd) efter alla krumbukter ändå förenar sig, eller av ett extraval.

Att trolla fram högerpolitik för att behålla makten.

Men riksdagens högermajoritet förenade sig inte. Istället gick det ytterligare några veckor. Då lyckades förhandlaren Löfven splittra den s.k. alliansen, men till priset av att ge upp det mesta av det som eventuellt fanns kvar av socialdemokratisk politik. I en uppgörelse med 73 punkter har s, mp, l och c enats om ett politiskt program för att släppa fram Löfven. Även denna gång sammanfattar Björklund ärligt vad det handlar om:

Det här är mer borgerlig politik än vad alliansregeringen genomförde på det ekonomiska området

Det handlar bland annat om försämrat anställningsskydd, sänkt arbetsgivaravgift, fortsatta skattesänkningar för de rika, privatiserad arbetsförmedling, minskat strandskydd, marknadshyror, försämrad A-kassa, lägre lön för nyanlända, inga krav på kollektivavtal för nystartsjobb, mer skattesubventioner för rikas hushållstjänster och helt stopp för alla försök att begränsa uttag av privata vinster i välfärden..

Enligt avtalet ska samarbetet gälla ”budgetår för budgetår, så länge som partierna är överens om dess fortsättning, med inriktningen att samarbetet ska löpa hela mandatperioden.” Denna högerpolitik ska dessutom ”åstadkomma systemförändringar som kan vara stabila över tid.” Stabila högerpolitiska förändringar över tid alltså.

Som grädde på moset står det i inledningen till de 73 punkterna dessutom att:

Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.

När uppgörelsen blev offentlig var besvikelsen hos ledarna för m och kd tydlig. Även om de inte gick så långt som Sara Skyttedal (kd:s förstanamn till EU-parlamentet och deras närmaste motsvarighet till moderaternas Hanif Bali) som kallade centern för quislingar, så konstaterade de att ”alliansen” nu var död. Som utomstående betraktare är det inte helt lätt att förstå. Är de så personligt makthungriga att de inte innerst inne kan känna en glädje över att deras gamla polare lyckats med tricket att få socialdemokraterna att genomföra en ”mer borgerlig politik än vad alliansregeringen genomförde”?

För oss på den andra kanten är ju splittringen av ”alliansen” en klen tröst. För nu är det plötsligt vänsterpartiet som har avgörandet i sin hand. Men inte alls på något trivsamt vis. Det parti som enligt avtalet ”inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”  har alltså valet att antingen släppa fram denna regering och dess politik eller att rösta nej och vara de som orsakar antingen nyval eller en m+kd-regering under Kristerson. Inte någon trivsam sits. En del har kallat det att sitta med svartepetter. Det tror jag är en riktig beskrivning. Inget av valen innebär förmodligen några vinster i det korta perspektivet. Tvärtom. Att orsaka ett nyval tror jag inte är något som kommer ge några popularitetspoäng. Att ge liberalerna och centern en förevändning att nu stödja en m+kd-regering (de har ju redan röstat för deras budget) är inte heller något som är tilltalande.

Men alternativet att släppa fram en regering grundad på en mer borgerlig politik än den som alliansen genomförde och där det klart sägs att vänsterpartiet inte ska ha något som helst inflytande måste väl ändå vara värre? Vi måste bedöma inte olika grader av kortsiktiga vinster utan vilken typ av förluster som kommer att vara värst. Den förlust som demoralisering av partimedlemmar och väljargrupper skulle innebära måste vara det värsta i denna situation. Jag hoppas därför att vänsterpartiets riksdagsgrupp trycker på den röda knappen.

Mina kunskaper om riksdagsarbete är minimala. Men jag har alltid varit övertygad om att vänsterpolitik inte kan genomföras i riksdagen om det inte också finns ett aktivt stöd för den ute i samhället. Det är inte lätt att alltid hitta den rätta balansen mellan parlamentariskt arbete och opinionsbildning och aktiviteter ute i samhället. Men i den situation vi befinner oss i och framöver måste det vara så att  all typ av aktivitet utanför riksdagen, bland fackligt aktiva, bland hyresgäster och på gator och torg i aktiv opinionsbildning nu blir det viktigaste. Detta är mer sant nu än på mycket länge.

%d bloggare gillar detta: