Ryssland ut ur Ukraina!

Så hände det då. Ryssland invaderar Ukraina idag den 24 februari. Massivt och från flera olika håll. Enligt uppgifter nu på morgonen, när jag skriver detta, har minst 100 människor redan dödats.

Vad som rör sig inne i huvudet på en ledare av Putins typ är inte lätt att förstå. Själv brukar jag tendera att tro att även onda maktmänniskor är rationella utifrån sina egna intressen. I det här fallet undrar jag. Kommer ens Putin och den maktelit som omger honom tjäna på detta? Eller är kanske Putin lika ensam på toppen som han framstår i de TV-bilder där vi ser honom sitta ensam vid ena sidan av ett bisarrt långt bord eller för sig själv vid ett bord med underhuggarna sittande på utplacerade stolar? Oavsett vad som rör sig i huvudet på Putin så är kriget nu ett faktum. Och det är förfärligt.

Putin är en mycket otäck politisk ledare. Inte minst så som han framträder i det tal som aviserar invasionen av Ukraina. Kanske också galen som många tidigare envåldshärskare.

Jag har inte något förtroende för dem som har makten i Ukraina. Oligarkernas makt är nog inte över där heller. Presidenten Zelenskyj som är en f.d. komiker och TV-kändis stöttades ju av oligarken Ihor Kolomoyskyi. Men detta har lika lite någon betydelse nu som att Irak styrdes av diktatorn Saddam Hussein när USA 2003 med falska argument angrep Irak och störtade det landet i fördärvet.

Alla vi som är på vänstersidan och mot upprustning och vapenskrammel måste mobilisera mot detta krig på samma sätt som vi gjorde då USA angrep Irak 2003. Vi måste demonstrera mot den ryska invasionen, för Ukrainas självständighet och till stöd för den undertryckta fredsopposition som finns i Ryssland.

Militarismen har sin egen logik. Krigsivrare drar alltid nytta av krig och vapenskrammel för att stärka den egna positionen och avleda uppmärksamheten från väsentliga problem. Det gäller inte bara för Putin. I en situation då kriget brutit ut blir det alltid svårare att tala för avspänning. Nu stärks högernationalismen och de krafter som vill trappa upp både i öst och i väst.

Men lika lite som vi låtit vårt motstånd mot USA:s krig och militära ingripanden bli ett argument för svensk anslutning till något annat block bör vi göra det denna gång. Vi får inte låta detta krig bli en förevändning för att inordna Sverige i Nato-blocket.

Nej till kriget

Ryssland ut ur Ukraina

Den svenska skolans gökungar

De fyra största skolkoncernerna (Academedia, Engelska Skolan, Thorengruppen och Kunskapsskolan) har tillsammans tjänat drygt 1,3 miljarder kronor det senaste året och totalt 4,6 miljarder kronor under de senaste fem åren.

Det är pengar som hade behövts lite var som helst inom den svenska skolan och som borde ha stannat där. Men problemen med de aktiebolagsdrivna s.k. friskolorna är betydligt fler än detta.

Det kanske viktigaste problemet är att målet om en likvärdig skola brister alltmer. Enligt forskningen har etablerandet av de privata skolorna ökat dessa problem. Det yttrar sig till exempel så att när en s.k. friskola etablerar sig i en kommun och lockar till sig elever från de kommunala skolorna, så förlorar dessa den skolpeng som följer varje elev, men kostnaderna minskar inte. Då tvingas kommunen höja skolpengen (även till ”friskolan”) – eller skära ner. Mer än var fjärde kommun har under de senaste två åren –  enligt Skolvärlden – betalat ut extra ersättning till friskoleföretag för att den egna skolverksamheten har gått med underskott.

En ännu sjukare sak är att en del kommuner har tvingats föra över pengar till skolföretag som inte ens längre har någon verksamhet. Något som Skolvärlden också berättar om och jag själv skrivit om tidigare.

En moderat som ser problemet

Gökunge

Därför var det välgörande och intressant att se ett inslag på Rapport igår. Det handlade om Uddevalla Kommun och att Nordic International School (NIS) ville etablera sig  där. En moderat och en socialdemokratisk politiker intervjuades. De ville båda stoppa NIS etablering i kommunen. Den moderata politikern sa att: ”personligen har jag inget emot friskolor…men nu fokuserar vi på kommunen.” De berättade att de 2019 byggt  en helt ny skola och att en till var på väg att bli klar. De såg det då som ett mycket stort problem att en ny aktör skulle  komma och plocka elever och sökte stöd hos Skolinspektionen för att få stopp på detta. Men Skolinspektionen gick dem inte till mötes. En företrädare för myndigheten sa att ”det är inte så ofta vi nekar en etablering på grund av vad kommunen har anfört”. Och det visar sig stämma enligt SVT:s undersökning. Förra året inkom 92 ansökningar om att starta nya grundskolor, 23 fick avslag, men inget avslag berodde på att etableringen skulle kunna påverka kommunen negativt.

Det här är upprörande att ta del av. Innan vi lyckas göra oss av med det lika unika som vansinniga marknadsexperimentet i svensk skola och stänger ute aktiebolagen så kanske vi åtminstone kan hoppas att regeringen ger lite muskler till Skolinspektionen för att hjälpa den kommunala skolan och stoppa blodflödet till ”friskolorna”.

Vetenskap och politisk tro

För övrigt såg jag en stund på Agendas specialprogram om skolan där såväl skolforskare som representanter för de politiska partierna frågades ut. Något som jag tycker framgick tydligt var hur flera partier tycks helt bortse från forskningens resultat. Mest tydligt och tragikomiskt blev detta när Fredrik Malm från det lilla Liberala partiet argumenterade mot forskningens resultat angående betyg. Forskaren Anders Jönsson sa att dåliga betyg riskerar att skapa en känsla av maktlöshet hos elever och att de elever som får låga betyg under en längre tid istället lägger ner sitt engagemang i skolan. Men Malm trodde mer på sin egen erfarenhet som pappa. Där har vi hamnat alltmer. Kunskap baserad på forskning ersätts av tro, tyckande och än värre saker. Det har trängt in även inom politiken. Främst bland högernationella av olika slag. Men nu alltså även inom Liberalerna.

Uppsalas styrande slår mot offren istället för förövarna

*

Det är mycket svårt för många människor att skaffa sig en bostad i Sverige. Jag har skrivit om det förut. Det finns för få bostäder och de som finns (och ännu mer de som byggs) är alltför dyra för dem som behöver dem. Det har förvärrats av att vi har haft en lång period av minskat byggande i förhållande till behoven (speciellt i jämförelse med 1950- och 60-talet då staten verkligen satsade på detta). Dessutom har hyreslägenheternas andel av det totala bostadsbeståndet minskat, vilket gjort det ännu svårare för alla utan tillgång till mer pengar.

Ett fenomen som ökar när det finns en stor brist är det som kallas svart marknad. När det gäller bostäder yttrar sig detta främst när det gäller hyresrätter och i form av otillåten andrahandsuthyrning, handel med hyreskontrakt och bedrägerier.

I Uppsala, och i en mängd andra kommuner, har de som nu styr kommunen (en allians mellan socialdemokrater, liberaler och miljöpartister) bestämt att man ska försöka få stopp på den kriminella verksamheten med svart uthyrning av lägenheter. Sättet som man valt för detta är att sedan två år neka ekonomiskt bistånd till familjer som hyr lägenheter svart. Det har hittills drabbat ungefär 70 hushåll varav många barnfamiljer. Många socialsekreterare som ser hur detta drabbat människor som redan har det svårt, har reagerat. Sättet att angripa problemen är både hjärtlöst och utan någon som helst socialt perspektiv. Dessa politiker borde ställa sig den grundläggande  frågan om vem som är offer och vem som är förövare. Det blir inte mindre illa av att det i lokal-TV avslöjas att kommunens  eget bostadsbolag Uppsalahem inte polisanmält ett enda av de över 200 misstänkta svartkontrakten som de upptäckt. Förövare som tjänar pengar på att utnyttja människor som är i desperat behov av en lägenhet går fria medan offren sätts åt.

När det socialdemokratiska kommunalrådet Erik Pelling intervjuas i lokal-TV försvarar han indragna ekonomiska bistånd och säger att åtgärderna visserligen drabbar de som hyr svart, men ”vi har inte något alternativ, vi kan inte fortsätta göda kriminella”.

Tyvärr verkar det bara vara Vänsterpartiet som reagerar mot denna skamliga politik. Tobias Smedberg (v) går till hårt angrepp mot att fattiga barnfamiljer görs bostadslösa och lovar att ta frågan till kommunfullmäktige ”så att övriga partier får bekänna färg inför allmänheten”.

Igår intervjuades det liberala kommunalrådet Mohammed Hassan som alltså liksom Pelling hör till en av de ansvariga för beslutet att dra in försörjningsstödet. Han säger där att utvärderingen av deras åtgärder ska påskyndas. Om åtgärderna ”slagit fel, så ska vi självklart ompröva det”. Det låter i mina öron som ett försök till reträtt, vilket naturligtvis är positivt. Samtidigt har jag svårt att förstå hur det över huvud taget kan vara en fråga för utredning. Att sanktioner mot utsatta fattiga utan egen lägenhet ”slår fel” borde vara självklart.

Vi får se vad som händer…

________________________________

*bilden publicerad med tillåtelse av Max Gustafson

Skolpengens storlek och fördelning

En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden.

(Ur remissvar från Friskolornas arbetsgivarorganisation Almega

Läs det ovanstående citatet en gång till. Fundera över vad de säger, de som företräder de s.k. friskolorna i Sverige. De skrev detta på sidan 3 i ett remissvar till den statliga utredningen ”En mer likvärdig skola”(SOU 2020:28) som kom för två år  sedan.

Enligt skollagen ska den svenska skolan fungera kompensatoriskt. Det innebär att skolan ska sträva efter att uppväga skillnader i förutsättningar mellan olika elever. I skollagen kapitel 1, 4§ står det:

I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

Att skolan ska kunna utjämna skillnader mellan elever har inte någonting att göra med hur mycket skatt som deras föräldrar betalar, enligt denna lag. Uppenbarligen är företrädarna för ”friskolorna” inte anhängare av det som står om detta i skollagen.

Nu vet vi sedan flera år och genom flera undersökningar att detta mål i skollagen får allt större problem att nås.

Till exempel skrev Skolverket i en rapport 467 från 2018 att: “föräldrarnas inkomst blivit allt viktigare, och framstår som den centrala förklaringen till den ökade betydelsen av socioekonomisk bakgrund för betygsresultaten”.

Bland annat därför tillsattes den ovan nämnda utredningen. Utredningen beskrev de problem som finns i det nuvarande systemet, men var ganska försiktig i sina förslag till åtgärder. Ett av de förslag till åtgärder som föreslogs var att:

En förändring ska genomföras av hur ersättningen till enskilda huvudmän, den s.k. skolpengen, beräknas. Avdrag ska göras för de merkostnader som uppstår p.g.a. att olika huvudmän har olika ansvar. Kommunen har, till skillnad från enskilda huvudmän, ansvar att dels erbjuda alla barn i kommunen en plats i en skola nära hemmet, dels ha beredskap att ta emot nya elever, något utredningen funnit genererar betydande merkostnader över tid.

De kommunala skolorna har alltså högre kostnader och borde därför få en högre ersättning (skolpeng) än de s.k. friskolorna. Till merkostnaderna borde också nämnas skillnaderna i elevunderlag. Utredningen konstaterar att ”Eleverna på fristående skolor har i genomsnitt betydligt starkare socioekonomisk bakgrund än eleverna på kommunala skolor”(s.201). Eftersom det i sin tur har (en ökande) betydelse för studieresultaten (se ovan) så innebär även detta högre kostnader för att kompensera för skillnader och möta skilda behov.

Det är alltså detta förslag från utredningen för två år sedan – om att förändra skolpengen – som statsminister Magdalena Andersson nu la fram som ett förslag från regeringen.

Barnens vän?*

Naturligtvis reagerar Almega mot detta. De vill ju inte att ”deras” föräldrar ska ”tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit”. Stefan Koskinen, förbundsdirektör för Almega Tjänsteföretagen, säger i ett pressmeddelande att ”överskottet för friskolor (är) i snitt 3,5 procent” och att om intäkterna skulle minska med 10 procent så skulle ”minst 87 000 friskoleelever förlora sin skola”. Oavsett om vi tror på denna uppgift eller inte så kan vi konstatera att det Koskinen säger är att ifall ersättningen till ”friskolorna” inte var så förmånlig i jämförelse med de kommunala så skulle det finnas färre ”friskolor”. Däremot skulle inte några barn bli utan skola, lika lite som när kommunerna fick ta över elever från John Bauer-koncernen när den gick i konkurs 2013.

Jag tycker alltså att en förändring av skolpengen som mer motsvarar de verkliga kostnaderna verkar högst rimligt. Det är inget stort steg. Men kanske ändå ett steg åt rätt håll.

Till min förvåning läser jag i en artikel i Aftonbladet av SvD-journalisten Andreas Cervenka att han inte håller med om detta lilla steg. Han skriver (som vanlig) flera bra saker:

Försvararna av dagens system har försökt vända kritiken till att bli en debatt om huruvida friskolor ska finnas eller inte. Frågan har aldrig handlat om det. Problemen började när politikerna släppte in den internationella finansmarknaden i svenska skollokaler och sade: varsågoda och ta för er. Det är ägarformen med aktiebolag som får sina intäkter från det offentliga som är orsaken till de “avarter” som Magdalena Andersson pratade om på torsdagens presskonferens. Aktiebolag kan byta ägare, det går att bygga upp stora koncerner, börsnotera dessa och vips så har skolbarn förvandlats till finansiella instrument som kan köpas och säljas på sekundbasis. Eller tas över av ljusskygga fonder i Luxemburg. Så när Magdalena Andersson säger att utbildning och vinstjakt inte hör ihop är det lätt att hålla med. Men samtidigt infinner sig en naturlig motfråga: varför tänkte ni inte på det tidigare?

Trots detta landar Cervenka i slutsatsen att eftersom ”den kortsiktiga effekten av en mindre generös ersättning till skolkoncernerna (blir) att de sänker sina kostnader ännu mer ”och gör tillvaron sämre för sina elever”, så är det ett dåligt förslag och det finns inte ”någon enkel lösning”.

Men problemet att ”friskolorna” minskar sina kostnader genom att skära ner på kvaliteten finns ju redan och att överkompensera dem för att de inte ska göra det ännu mer är inte rimligt.

Någon ”enkel lösning” finns naturligtvis inte när de politiker som ställt till det låtit det gå så långt som det gjort. Det avgörande handlar naturligtvis om att få bort vinstmöjligheten inom svensk skolverksamhet. Det står, enligt olika undersökningar, en majoritet av folket bakom. Till att börja med måste detta komma till uttryck även i politiken och i hur vi röstar. Tyvärr är det ju f.n. bara Vänsterpartiet som står bakom en sådan linje.

__________________________________________________

*Barbara Bergström som tjänat en miljard på Internationella Engelska Skolan (IES)

Att skapa och att känna oro

I söndags uppmärksammade TT att det på videoappen Tiktok, som används av många barn och unga, sprids bilden av att Sverige står på randen till ett krig.

Marie Angsell, socionom på Bris, intervjuas och intygar att barn är oroade:

Budskapet om att ett krig är nära och att Ryssland ska invadera Sverige kan oroa en del barn och unga som får ta del av klippen.

Hon tycker vuxna behöver ”kliva in och hjälpa till att nyansera det barnet tar del av”. Det låter förnuftigt och allmängiltigt. Och på Lilla Aktuellt försöker man – med anledning av barns oro –  att vara ”pedagogiska och förklara vad som faktiskt händer”.

Men är det inte några andra som borde nyansera sig?

Jag tänker på vår försvarsminister eller landets Överbefälhavare. Försvarsministern har sagt att ”Ett militärt angrepp mot Sverige kan inte uteslutas och vi vidtar beredskapsåtgärder”. En del av dessa åtgärder är att skicka militär till Gotland för att som han säger ”signalera”. ÖB har sagt att ”Ett konventionellt militärt angrepp av Ryssland kan inte uteslutas”.

Ingen av dessa två har förklarat på vilket vis Ryssland skulle ha intresse av, eller en vilja, att angripa Sverige (Gotland!). Det faktum att det nu är en skärpt konflikt mellan Ryssland och Ukraina räcker inte som förklaring.

Nu använder ju båda herrarna uttrycket ”kan inte uteslutas”. Men samtidigt förmedlar de bilden av att sannolikheten för ett angrepp ökat. Och i tidningar och på TV ser vi militärfordon som rullar på Gotland

Då är det inte så konstigt att många, till exempel barn, blir oroliga.

Jag känner mig också orolig. Inte för att jag tror på ett förestående ryskt angrepp mot Sverige. Men för att nästan hela det etablerade Sverige, alla som har kanaler för att sprida sin bild av läget, bidrar till den militära logiken av upprustning och alltmer försöker dra in Sverige i det allt annat än fredliga Nato. Det tycker jag är hotfullt.

Höjd beredskap?

Rapport14/1

Jag ser på nyheterna på TV. Där talas om höjd beredskap på Gotland och man se bilder på uniformerade människor som patrullerar längs en kaj. På radion sägs att militär personal anlänt till ön. I medier, från tongivande politiker och ledande militärer får vi höra att hotet från Ryssland har ökat och att säkerheten har minskat.

”Kalla kriget” brukar den tid kallas då världen dominerades av två supermakter som stod emot varandra. Då ansågs Sovjetunionens och Warszawapaktens militära kapacitet ungefär jämbördig med Nato:s. Fast vid en jämförelse mellan USA:s och Sovjets försvarskostnader från 1989 (alltså slutet av det ”kalla kriget”) så visar det sig att Sovjets var ungefär 60% av USA:s, eller 319 miljarder dollar jämfört med 581 miljarder dollar (mätt i 2014 års penningvärde).

Nato mot Warszavapakten

Men Sovjetunionen brakade samman och som ett resultat av det upplöstes också deras militärallians Warszawapakten och militärutgifterna sjönk drastiskt. De flesta politiker i Sverige tyckte då att det som de kallar ”säkerhetsläget” hade förbättrats. I det här läget skulle man kunnat tro att USA och Nato skulle ha nedrustat. Till att börja med såg det kanske ut så. Mellan 1989 och 1998 minskade världens samlade militärutgifter med en tredjedel räknat i fasta priser. Men USA upplöste inte Nato och snart började den militära upprustningen åter skjuta i höjden. Man inte bara behöll sin militärallians utan den utökades dessutom med nya medlemmar, nämligen de som tidigare varit en del av Sovjetunionens allians. 1999 upptogs Ungern, Polen och Tjeckien som fulltaliga medlemmar. 2004 blev även Estland, Lettland, Litauen, Slovenien, Slovakien, Bulgarien och Rumänien medlemmar i Nato. Och upprustningen fortsatte.

Det här är på sätt och vis en upprepning av historien efter andra världskriget. Då stod USA som enda makt rikt och starkt i världen medan Sovjetunionen där mer än 20 miljoner människor dödats stod fullständigt söndertrasat. Den sovjetiska armén demobiliserades från 11,5 miljoner man till tre miljoner. Trots att Sovjet alltså inte utgjorde något reellt hot då så framställdes det ändå så i motiveringen till Natos bildande 1949. Och bilden av hotet från Sovjet blev självuppfyllande. Sovjet svarade genom att rusta upp igen. Och vi fick den vansinniga kapprustningen och terrorbalansen med kärnvapen. Det är militarismens logik.

Nu görs åter jämförelser med ”Kalla Kriget” och det talas om att Sverige är akut hotat av Ryssland. Upprustningen är också åter på samma eller till och med över nivåerna under ”Kalla Kriget”. Men hur de fördelas är mycket annorlunda och borde bidra till en viss eftertanke.

Enligt Sipri ökade världens militärutgifter till nästan 2000 miljarder dollar år 2020. Inte sedan åtminstone 1988 har mänskligheten spenderat så mycket pengar på sina militärer som 2020, trots corona-pandemin. Militärutgifterna ökade 2020 med 2,6 procent jämfört med 2019. USA är störst med 778 miljarder dollar, vilket är 39 procent av världens militärutgifter. Tvåa och trea är Kina och Indien med 252 respektive 73 miljarder. Först därefter kommer Ryssland som lägger ungefär lika mycket som Storbritannien dvs ungefär 60 miljarder, men lite mer än Frankrike med 52,5 miljarder.

USA-baser

Ryssland är ekonomiskt och militärt en dvärg i jämförelse med Nato-alliansen. Dessutom numera omgivet från flera håll av länder som militärt samverkar med USA. Ryssland hotar förvisso några av sina grannländer och de ingriper också där, som nu senast i Kazakstan. Men på vilket vis Ryssland skulle ha intresse av, eller en vilja, att angripa Sverige (Gotland!), det har jag inte sett några övertygande argument för. Jag kan inte se vilka vinsterna skulle vara för Rysslands del och kostnaderna av att gå i krig med ett EU-land skulle vara enorma.

Det faktum att landet styrs av en reaktionär och odemokratisk ledning personifierad av Putin förändrar inte detta.

Nato

Den svenska borgerligheten har alltid tyckt att Sverige borde vara med i den USA-ledda militäralliansen Nato. På 1950-talet ville de ju även att Sverige skulle skaffa atomvapen. Idag har ropen om Nato-anslutning åter blivit mer högljudda. Nu försöker de få igenom detta med något som kallas Nato-option. Det innebär att Sverige ska vara förberett att kunna ansluta sig snabbt. Till detta har även SD – som säger sig vara emot Nato-medlemskap – anslutit sig. Deras försvarspolitiske talesperson Roger Richtoff säger att de ”alltså inte på något sätt ändrat (sin) uppfattning i frågan om medlemskap i Nato”. Socialdemokraterna vill inte heller ansluta Sverige till Nato, men de har bidragit till att utveckla ett allt tätare samarbete där svensk militär både övar tillsammans med Nato och stridit under Natos ledning i Afghanistan.

Här några argument mot Nato och svensk Nato-anslutning:

Bakom hörnet?

  1. Att samverka allt tätare med Nato eller att direkt ansluta bidrar inte till avspänning. Istället måste det ju från rysk horisont upplevas som ett bidrag till deras inringning och ett deltagande i en militär upptrappning.
  2. Nato är en kärnvapen-allians. Att ansluta till Nato krockar med strävanden om att avveckla kärnvapen och att hålla Sverige fritt från kärnvapen.
  3. Nato är inte någon trivsam klubb för fred och demokrati. Nato leds av USA. När det gäller synen på USA har den svenska borgerligheten alltid haft samma typ av blinda fläck som de gamla kommunistpartierna hade i förhållande till Sovjet. Förutom att demokratin inne i USA idag hotas och undergrävs alltmer så är bilden av USA som ett värn för demokratin i världen grundfalsk. USA är en supermakt som alltid värnar sina egna ekonomiska och maktmässiga intressen. Många små nationer eller rörelser för demokrati och social rättvisa har blivit utsatta av USA genom historien. Listan över militära ingripanden, ockupationer eller stöd till odemokratiska kuppförsök är mycket lång och smutsig.
  4. Natos brist på demokratisk trovärdighet märks också på att där finns uppenbart odemokratiska regimer som får stöd av Nato, som till exempel Turkiet. När den turkiska Erdogan-regimen i januari 2018 angrep den syriska Afrinprovinsen med artilleri, tanks och flyg var målet att krossa de i huvudsak kurdiska styrkor som slagit tillbaka IS. Natos generalsekreterare, den gamle socialdemokraten Jens Stoltenberg, uttalade då sitt stöd till Turkiet ”i kampen mot terrorismen”.

Nej, vägen till fred mellan folken går inte genom överhetens militärallianser. Istället för konflikter mellan nationer måste vi lösa de sociala konflikterna i respektive land och utveckla band av vänskap och solidaritet med andra folk.

Vill du ha det som i Sovjet, va´?

För oss som var politiskt aktiva på vänsterkanten under 1970- och 80-talet var det vanligt att mötas av frågan: ”Vill du ha det som i Sovjet va´?” Det ville vi ju inte. Åtminstone inte de flesta av oss. En ganska stor del av den svenska ”68-generationen” ville inte det för att de gjorde ett annat val. De hade istället valt ett annat land i öst att se upp till: Kina. De gjorde i stort sett om samma misstag som den äldre kommunist-generationen med att okritiskt följa ett odemokratiskt ledarskikt långt borta. Men de flesta av oss andra som inte var ”maoister” ville ju inte heller ”ha det som i Sovjet”. Och även om Vänsterpartiets föregångare hade problem med sin historiska anknytning till Sovjet så påbörjades en brytning under partiledaren C H Hermansson på 1960-talet. Han hade till exempel en hedervärd roll i förhållande till såväl Pragvåren 1968 som till Sovjets ockupation av dåvarande Tjeckoslovakien. Och de verkligt Sovjettrogna inom vänstern bröt sig också ur 1977, bildade APK (numera SKP) och påbörjade en ökenvandring. Men visst fanns det ändå band kvar i dåvarande VPK. När upproret med fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen pågick i början av 1980-talet fördömde visserligen partiledaren Lars Werner undantagstillståndet, men samtidigt upprätthölls förbindelserna med det styrande kommunistpartiet. Men de band som fanns fortsatte ändå att töjas och sprack efterhand ända tills det inte ens längre fanns något Sovjetimperium att ha några band till.

Idag den 26 december 2021 är det exakt 30 år sedan Sovjetunionen upplöstes 1991. Jag påminns om detta av en återpublicerad artikel i veckotidningen Internationalen skriven av journalisten Per Leander. Frågan om vi ”ville ha det som i Sovjet” var ju en fråga som alla vi som var på ”vänstersidan” var tvungna att förhålla oss till. Numera är den inte så vanlig av naturliga skäl, även om jag hört en del äldre stötar som ilsket skrikit om Ryssland även numera, då jag delat något blad på stan.

Det system som utvecklades i Sovjetunionen, framförallt under Stalin, var fruktansvärt. Det var inte bara diktatoriskt förtryckande och innebar döden för ofattbart många människor (även ett mycket stort antal medlemmar i kommunistpartiet) det var också ett system där en nytt privilegierat byråkratiskt skikt hade fördelar på ett sätt som var ett hån mot socialistiska rättvisetankar. Detta är sant och viktigt att inte glömma speciellt för alla som önskar alternativ till kapitalismen.

Men precis som med många andra saker så är det också en bitter erfarenhet att många saker som vi trodde var illa nog faktiskt kunde bli ännu värre. Eller som muntergöken Bob Dylan uttryckt det i en sång: ”When you think that you´ve lost everything, you find out you can always lose a little more”*. För att du ska förstå vad jag menar:

  • kunde vi tro att ett utträde ur EU (som vi var mot) skulle upplevas som något annat än en seger (tänk Brexit)?
  • Kunde vi föreställa oss att en typ som Trump skulle kunna bli president i USA?

Och frågan när det gäller det Sovjet (som vi alltså var emot) är då på samma sätt:

blev det inte faktiskt ännu värre i Sovjet efter dess upplösning?

Per Leander svarar i sin artikel definitivt ja på den frågan och kallar Sovjetunionens fall för en katastrof. Han påpekar att beslutet om att upplösa Sovjetunionen togs bakom ryggen på den dåvarande presidenten Gorbatjov. Att det togs av Jeltsin och ledarna för de ukrainska och vitryska sovjetrepublikerna i motsättning till en folkomröstning där 78 % av sovjetmedborgarna röstat FÖR  att bevara Sovjetunionen.

Gorbatjov och Jeltsin

Leander menar också att:

Den verkliga demokratiseringen av Sovjetunionen och Ryssland påbörjades under Gorbatjovs styre på 1980-talet och innebar en tidigare aldrig skådad frihet i debatt och framväxten av ett starkt civilsamhälle. Jeltsin satte stopp för denna utveckling med sin blodiga statskupp 1993, då han lät stridsvagnar spränga sönder parlamentet för att kunna driva igenom sin nyliberala chockterapi mot folkets vilja.

Leander visar på att varken demokrati eller levnadsförhållanden utvecklades i Ryssland eller de nya republikerna. Han beskriver också varför ryssar ser tillbaka med nostalgisk blick på Sovjet efter Stalin och ger en mer nyanserad bild av livet i 1960- och 70-talets Sovjetunionen.

Läs artikeln!

Tyvärr ligger inte artikeln i Internationalen på nätet (ännu?) men den skrevs ursprungligen av Leander tillsammans med Aleksej Sachnin för fem år sedan. Och den artikeln ligger på den utmärkta eFolket. Läs den.

______________________________________________

*Dylan: Tryin´To Get To Heaven (before they close the door) på Time Out Of Mind 1997

En dag att glädjas åt en seger!

En röst mot diktaturen

Idag är en dag att glädjas över en seger. Med 55,87%  mot 44,13% vann vänsterkandidaten Gabriel Boric i natt mot högerkandidaten José Antonio Kast i den andra och avgörande omgången av presidentvalet i Chile.

För många av oss som är tillräckligt gamla för att minnas militärkuppen i Chile den 11 september 1973 har detta valresultat från igår natt en speciell betydelse. Vi minns den folkvalde socialistiske presidenten Salvador Allende. Vi minns den brutala militärkuppen och diktaturen under Pinochet. Vi mötte många flyktingar från Chile och vi fick vänner som vi lärde oss nya saker av.

Som Naomi Klein beskriver i boken Chockdoktrinen så var Chile det första landet i världen som utsattes för det som kom att kallas det nyliberala experimentet. Ekonomer som utbildats vid universitetet i Chicago (los Chicago boys) under Milton Friedman fick fria händer att med hjälp av diktaturens stövel genomdriva detta. Det är därför demonstranter i Chile sagt att ”i Chile började och dör nyliberalismen”.

Vänstersegern faller inte från himmelen. Den är ett resultat av folklig kamp och rörelse. Boric själv blev känd som en ledare för studentprotesterna mot det privatiserade utbildningsväsendet för tio år sedan. Bland avgörande faktorer bakom segern är framför allt den stora folkliga revolten under oktober 2019. Då startade också den process som ledde till folkomröstningen i oktober 2020 för att ersätta Pinochets författning och valet i april 2021 av ledamöter till en konstitutionell församling som ska föreslå en ny författning.

Förhoppningsvis är vänstersegern en del av en ny trend där vinden vänt då vi den senaste tiden sett andra exempel på framgångar för vänstern i Latinamerikanska länder.

Boric kommer från ett parti som heter Frente Amplio som i sin tur ingår i vänsteralliansen Apruebo Dignidad. Olle Svenning menar i Aftonbladet att:

Borics politik kan till en del beskrivas som socialdemokratisk. Den vill återskapa den sociala välfärden, ge alla rätt till vård och utbildning och eliminera de privatiseringar som skapat ett närmast ojämförligt brutalt klassamhälle.

Svenning påpekar också att beskrivningen av presidentvalet ”som en kamp mellan två extremer, en till höger, en till vänster” är helt skamlös. Högerkandidaten Kast ”och hela hans familjeklan är kopplad till tysk nazism och Pinochetstöd. Hans valkampanj handlade om att bekämpa invandring, att bygga diken runt Chile. Det följde Donald Trumps exempel. Kast prövade också brasilianske Bolsonaros politik: kamp mot feminism, motstånd till varje form av abort, också för våldtagna. Hån mot homosexuella, en gay-diktatur hotade”.

Svenning påpekar också en annan sak som kan vara av betydelse för svenska förhållanden. Mauricio Rojas –  medlem i det svenska Liberalerna – ”har med all energi kämpat för José Antonio Kast”. Ett av flera exempel på att partinamnet alltmer liknar falsk varudeklaration?

I sitt segertal i huvudstaden Santiago sa Boric att ”Tiden som väntar oss kommer att bli svår”. Han har säkert rätt i detta, inte minst med tanke på historien. Men låt oss ändå, liksom många chilenare, vara glada idag.

100 000 år

För 100 000 år sedan levde sex olika människoarter på jorden. Vår art, homo sapiens, var en av dem. Det var också vid denna tid som några grupper av sapiens vandrade ut från Afrika och in i det som vi numera kallar Mellanöstern och Turkiet. Om detta och den forskning som styrker denna uppfattning om vår historia kan man till exempel läsa i den intressanta boken SAPIENS av Yuval Noah Harari.

Varför skriver jag då om det? Jo, därför att tiden 100 000 år har varit aktuell igen just de senaste dagarna. Den har nämnts i samband med frågan om ett beslut om slutförvar av kärnbränsleavfall. Det beräknas nämligen vara farligt för människor och miljö i minst 100 000 år.

Hur farlig den radioaktiva strålningen är beror på hur stor strålningen är, vilken typ av strålning det är, hur vi exponeras för den och under hur lång tid men enligt OSS så räcker det med ”50 gram av det kärnbränsleavfall som precis har tagits ur reaktorn, för att hela Sveriges befolkning skulle kunna dödas”.

Men nu talas det om att det ska slutförvaras i minst 100 000 år för att inte vara farligt för oss. Eller rättare sagt: oppositionspartierna till höger har länge låtit arga för att ett beslut om detta slutförvar dröjer. KD, L och SD har hotat om en misstroendeförklaring mot den nya miljöministern Annika Strandhäll ifall inte beslut om slutförvar fattas nu före den 13 december. Strandhäll har nu meddelat att ett beslut kommer den 27 januari. Men högersidan verkar inte heller nöjd med det. Kristdemokraten Mikael Oscarsson säger till dagens UNT att det är ”onödigt att trampa vatten i ytterligare 1,5 månad”.

Personligen tycker jag att ett beslut om något som ska gälla i 100 000 år bör kunna ta betydligt längre tid än så. Och Oscarssons meningsfränder klagar ju på att det tagit många år fram till nu. Men i förhållande till riskerna och det ur mänsklig synvinkel oändliga perspektivet tycks mig även detta minst sagt futtigt, ja rentav omoget.

Oscarsson är en bra representant för den typ av politiker som varken har några tidsperspektiv, någon grad av ödmjukhet eller intresse av att ta del av kunskap på området.

Jan Linder

SVT intervjuas Jan Linder som var ansvarig på Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) för att bedöma säkerheten hos kopparkapseln för utbränt kärnbränsle. Han slutade 2017 när myndigheten inte lyssnade på hans kritik. Han menar att det finns ”olösta forskningsfrågor, och risker att kopparkapseln får sprickor, redan om 100 år”.  Det handlar om ”risk för korrosion, för spänningar och något som egentligen inte undersökts – hur den miljö som skall hålla i 100 000 år påverkas av att det finns extremt stark strålning i närheten”.

Jan Linder säger att han inte skulle ”våga fatta beslut med de här osäkerheterna som vi har dokumenterat”.

Men det vågar alltså Oscarsson och hans meningsfränder i SD och L.

Kan vi lita på den typen av politiker?

Sverige, USA, ”länken” och demokratin

I den nya regeringen med Magdalena Andersson som statsminister fortsätter Peter Hultqvist som försvarsminister. Det som utmärkt hans ministertid hittills har förutom militär upprustning varit den allt starkare anknytningen till Nato och USA: ”Det fördjupade partnerskapet med Nato och den transatlantiska länken är viktiga för svensk försvars- och säkerhetspolitik” som han uttryckt det. Det handlar då om ”interoperabilitet, övning och utbildning, materielsamarbete, forskning och internationella operationer.”

Den som vill knyta Sverige starkare till USA i världen måste väl anse att denna anknytning är ett värn inte bara för fred utan också för demokrati. Som du som läst denna blogg ett tag vet, så tillhör jag dem som är minst sagt skeptisk till detta. Jag har flera gånger skrivit om hyckleriet när det gäller vilka som beskrivs som goda eller onda i världen. Men om vi bortser från en USA-kritisk syn och istället utgår från en USA-baserad, ”liberal” syn på världen, kan vi då se USA:s agerande i världen som ett värn för demokrati?

Samövning USA-Sverige

Matthew Hoh (bland annat medlem i Veterans For Peace) har gjort en intressant jämförelse mellan de stater som av Freedom House betraktas som odemokratiska och de stater som mottar vapen, utbildning och/eller pengar för sina militära och säkerhetstjänster från USA.

Freedom House är ett USA-baserat forskningsinstitut som varje år ger ut publikationen Freedom in the World. Uppgifterna om det militära stödet hämtade Matthew Hoh från Security Assistance Monitor som är ett program från Center for International Policy och enligt sin egen hemsida: ”spårar och analyserar den amerikanska säkerhetssektorns assistans och vapenförsäljningsprogram över hela världen”.

Vid jämförelsen visade det sig att:

…av de 57 länder som anses odemokratiska får 42 vapen, utbildning och/eller pengar för sina militära och säkerhetstjänster. Det betyder att 74 % av världens icke-demokratiska nationer stöds militärt av USA. Intressant nog är de återstående 15 nationerna nästan alla sanktionerade. Världens länder kan delas in i två delar: de som köper/tar emot vapen från USA och de som är sanktionerade.

Nu går det ju att ha kritiska synpunkter på Freedom House´s undersökningar, bland andra har Noam Chomsky uttryckt sådan kritik. Svagheten i deras undersökningar märks till exempel i att flera länder där mänskliga rättigheter kränks bedöms som mer eller mindre fria. Men som Matthew Hoh säger så kan i alla fall ingen anklaga Freedom House för att vara ”anti-amerikanska”, pacifistiska eller vänstervridna.

Så minns siffran:

¾ av de stater som USA stöder militärt betraktas av Freedom House som odemokratiska.

Den kan vara bra att ha när vi ska konfrontera den svenska högerns, ”liberalernas” och numera även socialdemokratins blinda fläck när det gäller USA.

%d bloggare gillar detta: