Trumps olagliga höjder i Syrien

Golanhöjderna är en högslätt i sydvästra Syrien. Området erövrades av Israel i samband med det s.k. sexdagarskriget 1967 och annekterades sedan (införlivades med Israel)1981. FN har inte godkänt denna annektering. Istället antogs en resolution 497 där man beslutade ”att Israels beslut att införa dess lagar, jurisdiktion och administration i Syriens ockuperade Golanhöjder är ogiltigt och utan internationell rättsverkan” varför FN krävde ”att Israel , ockupationsmakten, omedelbart upphäver med sitt beslut…”

På detta område har nu den israeliska regeringen enligt AFP/Yle låtit upprätta en ny bosättning

Vägen till bosättningen

 

Netanyahu vid invigningen

Och för att visa sin uppskattning till den makt som är denna regerings främsta stöd i världen har man döpt bosättningen till Ramat Trump, alltså Trumps höjder. För som statsminister Netanyahu sa när han invigde bosättningen så är Trump ”en stor vän av Israel”. Trump som alltid kommunicerar det mesta på twitter uttryckte genast att det var en stor ära att få ge namn åt denna olagliga bosättning.

Kan den israeliska regeringens isolering i världen visas tydligare?

Många av dem som brukar kalla sig ”Israelvänner” verkar ofta ha svårt att se några som helst problem med den Israeliska staten eller dess regering. Men känns inte detta ändå lite osmakligt även för en del av dem?

Vem har du förtroende för?

Ofta känns det som om det har blivit inflation i opinionsundersökningar, till exempel om vad folk antas komma att rösta på. Jag vet inte om det finns några undersökningar om ifall och i vilken grad sådana offentliga redovisningar påverkar det faktiska röstandet. Risken finns. Och på goda grunder går de att ifrågasätta. Men de konstigaste undersökningarna tycker jag ändå är dessa som sägs mäta folks förtroende för de olika partiledarna.

Tillitsfull

Jag läste någonstans att dessa undersökningar har funnits i cirka 30 år, men blivit vanligare de senaste 15 åren. Det finns flera dåliga eller konstiga saker med dessa undersökningar där det sägs att de olika partiledarna har ett förtroende som kan mätas i procent:

  1. Det bidrar till att göra politiken mer ytlig och personfixerad, något som i sin tur försämrar den faktiska demokratin och gynnar olika typer av demagoger.
  2. När vi röstar får vi bara rösta på ett parti. Summan av de angivna (och icke angivna) rösterna blir då 100 procent. Men i dessa undersökningar får man uppenbarligen ”rösta på” eller uttrycka sitt förtroende för ett flertal partiers ledare. Ta till exempel den senaste mätningen från demoskop i juni 2019. Summan av alla procenten blir 254 procent. Sannolikt gynnar detta de fem borgerliga partierna (m+kd+sd+l+c) mera då de i högre utsträckning kan ha förtroende för ett flertal andra närstående partier. Eller hur kan man annars förklara att dessa borgerliga partiledare oftast får siffror som är mycket högre än sina partiers stöd. I den senaste här får ledarna för sd+kd+m+c+l tillsammans 150 procent medan ledarna för s+mp+v bara får 88 (jag har bara räknat det ena språkröret för mp).
  3. Men sen är det själva det här ordet. Vad lägger folk i betydelsen av ordet förtroende? Själv skulle jag ha mycket svårt att svara på frågan. Jag röstar på ett parti, inte på en ledare, även om jag kan tycka att olika ledare är mer eller mindre skickliga i att företräda sitt parti. Jag kan få olika intryck av olika partiledare. Jag kan känna att den ena skulle det vara helt ok att dricka en kopp kaffe med, medan en annan skulle irritera mig så att jag hellre gick någon annanstans. Sånt har bara delvis med politik att göra. Men förtroende och tillit?

    Fötroende?

    Det finns ju de som jag uppfattar som direkt lögnaktiga och ohederliga (har skrivit om några här på bloggen). Dem har jag naturligtvis inte något förtroende alls för. Men det finns ibland politiker i partier som jag inte röstar på som jag – utan att veta tillräckligt om dem – ändå upplever som hederliga. De argumenterar utifrån en annan ideologi, men på ett sammanhängande, principiellt och ärligt sätt. Men kan jag ens egentligen ha förtroende för dem om jag ser att den politik som de genomför leder till så dåliga konsekvenser? nja…

Nej, låt oss strunta i dessa fåniga undersökningar och hoppas att de försvinner.

Eller vad tänker du?

 

Att se vad som hänt….

Under större delen av Sveriges moderna historia har arbetarrörelsen och socialdemokratin haft en dominerande roll när det gäller den politiska utvecklingen. Det är inte bara så att det inte går att skildra denna historia utan att skildra socialdemokratin och dess utveckling. Om vi tar de lite drygt hundra åren sedan demokratin började bryta fram, så är förändringarna vad gäller socialdemokratins inflytande i en viss mening den naturliga utkikspunkten för att se vad som hänt. Om vi till exempel bara tittar på partiets röstsiffror i val så säger de mycket om den aktuella samhällssituationen. Så här:

Efter att under de första femtio åren ha gått från en kämpande oppositionsrörelse till att vara ett maktparti i staten såväl som inom de olika folkrörelserna, stod socialdemokratin för femtio år sedan på sin topp. Under åren 1960 – 1988 låg Socialdemokraterna stadigt kring 45 procent, med en topp 1968 på 50,1 procent. Under 1970-talet genomfördes fortfarande stora välfärdsreformer. Oavsett vad vi tänker om det socialdemokratiska partiet och samhällsutvecklingen så är det helt klart att det skett enorma förändringar sedan dess. Under perioden har både partiet, det omgivande samhället och partisympatierna förändrats enormt.

1976 förlorade socialdemokratin visserligen tillfälligt regeringsmakten, men låg fortfarande på 42 procent av väljarstödet. Stödet fortsatte att ligga på dessa nivåer under 1980-talet trots att partiet påbörjade en anpassning till de nyliberala vindarna och började riva i sitt eget välfärdsbygge. Men år 1991 hamnar Socialdemokratin för första gången under 40 procent. Det sammanfaller med att Ny Demokrati (en sorts föregångare till SD) kom in i riksdagen med 6,7 procent. Samtidigt tog sig nu också KD (som fick 7,1 procent) in i riksdagen av egen kraft (1985 hade man kommit in med hjälp av Centern). Här ser vi något som senare skulle komma att upprepas men med än större kraft. En ny sorts höger slog sig fram på delvis nya sätt, drog röster från socialdemokratin och stärkte högerkanten inom svensk politik.

År 1994 hämtade Socialdemokraterna sig åter till 45 procent samtidigt som Ny Demokrati försvann.

Men från 1998 påbörjas en i stort sett jämn nedgång för Socialdemokratin till de 28 procent de fick i 2018 års val. 1998 fick partiet 36,4 procent samtidigt som V fick 12 procent. Tillbakagången för socialdemokratin då förklaras nog främst av denna framgång för V. Tillbakagången för socialdemokratin motsvarades inte av någon framgång för L, M eller C. Det enda borgerliga parti som då ryckte fram (ordentligt dessutom) var KD med 11,8%.

År 2006 får socialdemokratin 35 procent och förlorar regeringsmakten efter den stora framgången för moderaterna som ökade från 15,2% till 26,2%. Moderaternas ökning sker som det ser ut på bekostnad av både Folkpartiet/Liberalerna och Socialdemokraterna. Hur de lyckades med detta har behandlats i en bok av Vänsterpartiets nuvarande partisekreterare Aron Etzler: ”Reinfeldteffekten”.

År 2010 rasar socialdemokratin ytterligare (nu till 30,7 procent) samtidigt som moderaterna går fram till sin toppnotering 30,1 procent. Det är också detta år som ännu ett högerparti (SD) får 5,7 procent och kommer in i riksdagen. Detta år 2010 tror jag är en sorts milstolpe i utvecklingen. Tillsammans med V och MP når S bara lite över 40 procent. Det fanns alltså redan 2010 en kompakt borgerlig majoritet på 60 procent bland dem som röstade i Sverige.

I valen därefter tycks det mer ha handlat om omflyttningar inom det borgerliga blocket. Stödet för de borgerliga partierna har ökat och det är främst den högra delen av borgerligheten som ökat sin andel. Högerns olika delar har ett inflytande inom stora delar av befolkningen som de kanske aldrig haft sedan demokratins genombrott. Samtidigt har också i stort sett hela det politiska fältet rört sig åt höger.

Det här som jag skrivit ovan är ju inte någon analys – tar inte upp frågan om varför – utan är bara en beskrivning av och påminnelse om vad som hänt och var vi står i dag. Men man kan tillägga att den här utvecklingen inte är unik för Sverige utan en del av en utveckling som med variationer och lokala skillnader skett över hela världen. Den som vill läsa en intressant analytisk artikel i ämnet kan läsa denna artikel av historikern Kjell Östberg.

Det har både analyserats, diskuterats och bråkats om varför vi har sett dessa framgångar för högersidan. Bland annat det sorgliga faktum att socialdemokratins tillbakagång bara marginellt motsvarats av en uppgång för vänstern. Jag har också funderat och haft åsikter om det på den här bloggen. Men jag ska inte ta upp det här.

Vad ska vi göra då? Naturligtvis ska vi inte ge upp. Då kan vi vara säkra på att det blir ännu värre. Men jag har en fundering om var vi ska lägga tyngden i den nuvarande situationen. Inom vänstern sägs emellanåt att man ska kombinera inom-parlamentariskt och utom-parlamentariskt arbete. Och med utom-parlamentariskt arbete menar jag och de flesta då inte varken något våldsamt eller vildsint, utan helt enkelt bara all typ av opinionsbildning och verksamhet i olika rörelser som sker ute i samhället och inte är ett betalt politiskt uppdrag. Det är ju inte alls något som utmärker vänstern till skillnad från högern. Tvärtom så är högern ofta i kraft av sina resurser mycket skickligare på detta än vad vänstern är. Däremot måste det för vänstern handla om andra sätt som bygger just på det faktum att man inte har stora ekonomiska resurser.

Vi har alltså (sedan 2010) en situation där stödet för en öppet borgerlig och rentav reaktionär politik är så stor inom befolkningen att den utgör en majoritet av dem som väljer att rösta. Detta återspeglas också i de olika parlamentariska församlingarna. I riksdagen genom den märkliga situation där socialdemokratin styr på grundval av en högerbudget och ett program som är mer höger än Reinfeldt-regeringens. I de flesta kommuner genom olika typer av styren där vänstern är helt utanför. Naturligtvis är det viktigt att bedriva ett seriöst politiskt arbete i opposition. Det borde det vara även för socialdemokratin. Men för vänstern – som nu ställs helt utanför både i riksdagen och i många kommunala församlingar – måste det i denna situation vara viktigare än någonsin att lägga tyngdpunkten på all typ av verksamhet ute i samhället som kan bidra till att ändra opinionen och åter börja vinna slaget om idéerna. Arbetet i fackföreningar, hyresgästföreningar, lokala rörelser mot nedskärningar, miljö- och klimatrörelser, rörelser för fred och internationell solidaritet, olika typer av folkbildning och vanligt parti-politiskt fotarbete ute bland folk. Det måste vara eller bli det viktigaste. En vänster eller en arbetarrörelse som inte sätter rörelse och egen aktivitet främst i denna situation kommer knappast kunna vända utvecklingen.

Utan vapen går det inte…

Jag läste en liten artikel i gårdagens ETC (22/5) som gjorde mig glad. Den handlade om hamnarbetare i Genua, Italien – organiserade i facket CGIL – som vägrade lasta ett skepp med vapen. Vapnen skulle användas i det krig som Saudiarabien för mot grannlandet Jemen.

”Hamnen i Genua ska inte bidra till väpnade konflikter som kränker de mänskliga rättigheterna”, sa en representant för facket CGIL.

Båten Bahri YANBU hade några veckor tidigare varit i Antwerpen och lastats med belgiska vapen utan några problem. Sen skulle båten till Le Havre i Frankrike som är en av Saudiarabiens främsta vapenleverantörer. Men där stoppades den av aktivister från vänstergrupper och människorättsorganisationer så att den aldrig kunde lägga till.

Från aktionen i Le Havre

I Genua skulle båten bland annat lastas med varor från det italienska vapenföretaget Teknel. Men även här blev det alltså stopp tack vare att facket tog denna aktiva ställning.

 

En krigsregion

Kriget i Jemen har pågått sedan våren 2015, delvis i skuggan av kriget i Syrien. I september 2014 tog en milis från Houti-klanen makten i huvudstaden Sanaa. 2015 började regimen i Saudiarabien tillsammans med andra regimer i området bomba det fattiga Jemen. Den humanitära situationen där är nu fruktansvärd. En miljon människor har drabbats av kolera, varannan människa lider av akut matbrist och 22 miljoner behöver humanitär hjälp. Allt enligt Röda korset.

Upprustningen och försäljningen av vapen i världen har ökat alltmer under de senaste åren. En mycket stor del av dessa vapen har hamnat hos de stridande i länder som Syrien eller Jemen. Under åren 2013 – 2017 importerades 32 procent av världens vapenproduktion till regionen som vi kallar Mellanöstern. Den främsta importören här var just Saudiarabien.

Det borde, kan man tycka, vara uppenbart att vi inte ska bidra till att förvärra situationen genom att bidra till att föra in ännu mer vapen. Tyskland och Finland är också exempel på länder som nu stoppat sin vapenexport dit. Men Sverige hör till de länder som trots fina fraser i fyrpartiöverenskommelsen ändå fortsätter att sälja vapen till Saudiarabien, bland annat genom ett svenskt radarsystem från Saab som använts för att koordinera Saudiarabiens bombningar.

 

 

Vapnen som gör det möjligt

Mänsklig intelligens, uppfinningsrikedom, arbete och materiella resurser kan användas till mycket gott.  Till att fylla så många verkliga behov. Men produktion av vapen fyller inte några mänskliga behov. I bästa fall åstadkommer denna produktion ingenting alls utom just slöseri med resurser. Vapnen står där oanvända för att bara åstadkomma skräck.

”Hamnen stängd för krig.
Hamnen öppen för immigranter”

 

Men vapen som produceras kommer också till användning. Det som vi då ”producerar” är död, förstörelse och lidande. Bakom varje sönderbombat hus i Syrien eller Jemen, och varje dödad familj, finns det några långt borta i ett annat land som har tjänat pengar på det: ”The Masters of War”.

I Sverige oroas vi av en ökad mängd illegala skjutvapen, som används i olika typer av gänguppgörelser. Även om jag inte tror att den ökade förekomsten av vapen är den avgörande orsaken till denna typ av kriminellt våld, så har det naturligtvis bidragit till en förvärrad situation. De flesta människor i Sverige är därför för åtgärder som minskar tillgången på dessa vapen.

Av någon anledning så resonerar de flesta inte på samma sätt när det gäller de vapen som stater, rörelser eller olika arméer skaffar sig. Men är det inte egentligen samma sak här? Alla dessa vapen som säljs med god profit är inte heller orsaken till de krig som pågår. Men utan den stora och ökande tillgången på vapen skulle de ha varit svårare att bedriva. Utan några vapen alls skulle de ha varit omöjliga.

 

Genua-arbetarnas exempel

Confederazione Generale Italiana del Lavoro (CGIL)

Det är därför som de italienska hamnarbetarnas ställningstagande är så viktigt och tänkvärt. Det visar på möjligheten till en annan värld. De som tjänar på vapenproduktionen och vapenexporten producerar inte vapnen själva. Det gör de som arbetar i deras fabriker. Vapenprofitörerna levererar inte heller vapnen själva, det gör de som arbetar på cargo-båtar och i hamnar. Om fler skulle följa exemplet från Genua så skulle det vara ett bidrag till en fredligare värld. Om alla de som producerar och förflyttar vapnen fram till deras användare skulle upphöra med det så skulle vapen som ett sätt att lösa konflikter till slut bli omöjligt. Verkar det utopiskt? Ja, naturligtvis. Men det vore både möjligt och önskvärt. Vägen dit är naturligtvis lång. Det är en väg som handlar om att den stora majoriteten av människor i världen börjar se sig som en gemensam mänsklighet, i en värld som hotas av både miljökatastrofer och förödande krig. Där vi ser våra gemensamma intressen oavsett religion eller nationalitet. Att vi slutar följa alla dessa hatpredikanter som alltid bara skapar förödelse och misär. Men också alla dessa ”vanliga” demokratiska ledare som lyckas motivera upprustning och vapenexport för att hålla uppe såväl sysselsättning som den egna vapenindustrin. Som alltid säger att ”om inte vi gör det, så gör någon annan det”.

Några måste alltid börja. Några måste börja med att bryta den militära logiken av ”hotbild” – upprustning – mera hot och mer upprustning.

Låt oss hoppas och bidra till att fler följer Genua-arbetarnas exempel.

Bevara, begränsa eller avskaffa?

Under större delen av mitt vuxna liv har jag kämpat mot bolagskapitalism (corporate capitalism), konsumtionskapitalism (consumer capitalism) och skurk­kapitalism (crony capitalism). Det tog mig lång tid att inse att problemet är själva grundsubstantivet. Medan vissa har förkastat kapitalismen snabbt och med glädje, har jag gjort det försiktigt och motvilligt. En anledning var att jag inte kunde se något tydligt alternativ.

Så skriver den brittiska skribenten och miljöaktivisten George Monbiot i en intressant artikel som översatts från Guardian och publicerades i Dagens ETC den 2 maj. Han tar där upp olika aspekter på problemen med det kapitalistiska systemet, främst den tvungna ekonomiska tillväxten som är en effekt av jakten efter att samla och föröka (ackumulera) kapital och maximera vinsten. Men också ”det bisarra antagandet att en person har rätt till en så stor bit av världens naturliga tillgångar som hen har råd att köpa”.

Monbiot har nu kommit fram till att vi inte ”behöver presentera ett komplett alternativ för att säga att kapitalismen fallerar”. Jag håller med om detta. Jag gör det trots att jag både är äldre än Monbiot och redan i min ungdom utan reservation (men med begränsad reflektion) tog ställning för socialismen. Jag gjorde det trots att jag varken trodde att det system som rådde i Sovjet eller Kina förtjänade att kallas socialism. Jag hade alltså länge en kritisk syn på den s.k. realsocialismen, något som t.ex. innebar att VPK inte var ett alternativ. Nu tänker jag ändå att jag och andra med liknande tankar, trots detta, hade en alldeles för enkel syn på socialismen. Det var alltför många frågor som varken besvarades eller ens ställdes.

Det finns många skäl till att inte ha en tvärsäker inställning till hur det system ska se ut som kan ersätta kapitalismen, oavsett om vi kallar det socialism eller något annat. Det främsta skälet är helt enkelt att vi ingenstans sett annat än (i bästa fall) påbörjade försök att skapa ett samhälle av icke-kapitalistisk och socialistisk typ. Men att ifrågasätta det kapitalistiska systemet med alla dess grundläggande problem är ändå fullt möjligt och rent av nödvändigt även utan att presentera ett komplett alternativ. Marx var redan på sin tid skeptisk till att ”skriva recept åt framtidens soppkök”, som han uttryckte det. Det var säkert klokt redan då. Men även om vi ifrågasätter olika skrivbordskonstruktioner idag så kan vi ändå försöka att dra lärdomar av de försök som gjorts. Det gäller till exempel det nödvändiga och oavvisliga kravet på demokrati. Att den ska utvidgas, inte minskas. Men också tankar om vad som behövs av makt och organisering för att börja bygga ett annat system. Jag har skrivit om det förut.

Tankar om kapitalismen

Förutom de som har som levebröd att försvara, försköna och förklara kapitalismen (borgerliga politiker, ledarskribenter, betalda opinionsbildare, ekonomiska ”experter” o.s.v.) så är det säkert många människor som känner olika grad av tvivel eller kritik mot systemet. Det handlar till exempel om alla vars insikt och oro ökar p.g.a. det vi nu vet om miljö- och klimatproblemen, om de som också ifrågasätter den materiella tillväxten som ett egenvärde eller de som ser de ökande klassklyftornas alla skadliga följder.

Men de flesta stannar ofta här. De ser gärna åtgärder som begränsar kapitalismen, men tror inte att det går att avskaffa den. Om de är äldre har de kanske också på olika sätt blivit avskräckta av de förfärliga system som avskaffade kapitalismen i öst och upprättade något som kallats socialism. Monbiot hörde själv till denna grupp. Han skriver att han ”aldrig varit entusiastisk inför statskommunism”.

Olika argument

Professor emeritus Staffan Laestadius har skrivit flera viktiga artiklar och böcker om miljö- och klimatfrågan. Den senaste heter Klimatet & omställningen. Det är en viktig och läsvärd bok som jag rekommenderar även om jag inte instämmer i allt. Ett exempel är just Laestadius sätt att ta upp sambandet mellan det kapitalistiska systemet och fossilsamhällets klimatpåverkan. Laestadius hör till dem som vill ingripa mot kapitalismen utan att avskaffa den. Han skriver:

Kapitalismen måste alltså tämjas om vi ska komma åt klimatförändringarna. (s. 136)

Men på frågan ”måste det nuvarande systemet avskaffas?” (s. 125) svarar han nekande. Han har ett flertal argument för denna syn. Jag kommer här att ta upp de tre första av fem argument.

Det första argumentet är att de system som existerat och kallats för socialistiska (den s.k. realsocialismen) inte var ett dugg bättre när det gäller frågorna om miljö eller klimatförändringar. Det stämmer ju. Men min invändning är att det ändå finns en skillnad. Medan kapitalismen som system står i vägen för och hindrar en omställning (se till exempel argumenten från Monbiot ovan) så kan ett system som inte måste följa den kapitalistiska vinst- och tillväxtlogiken göra andra val. Att de parasitära skikt som styrde i t.ex. Sovjet inte gjorde dessa val förändrar inte att det vore möjligt. Det hade varit politiskt möjligt utan att komma i konflikt med det ekonomiska systemet, däremot i konflikt med dess byråkrati.

Det andra argumentet från Laestadius är att kapitalismens avskaffande idag ”står mindre på den politiska dagordningen” än klimatfrågan. Även detta är sant, liksom att de hittillsvarande erfarenheterna ”gör bevisbördan tung för de demokratiskt sinnade som vill växla in på det socialistiska huvudspåret”. Men inte heller detta argument håller ifall man är överens med Monbiot om att det finns grundläggande problem med det kapitalistiska systemet i förhållande till omställningen och miljön. Laestadius menar att det inte är ”rationellt och effektivt att börja kampen mot klimatförändringarna i den ändan”, alltså med att argumentera för systembyte. Men även om åtgärderna och upplysningen kring klimatfrågan och omställningen så att säga kommer först kan jag inte se att det inte också går att resa frågan om det kapitalistiska systemet som ett hinder på vägen. Men där det ena handlar om omedelbara akuta åtgärder och det andra om att föra fram ett synsätt som innebär att vi inte låter åtgärderna begränsas av bara det som kan förenas med det kapitalistiska systemet.

Laestadius tredje argument mot att avskaffa kapitalismen är att vi inte har tid för en sådan omväg då ”klimatarbetet  måste nå substantiella resultat före 2030”. Det sista är sant. Det är bråttom. Men jag tror att verkliga åtgärder för omställning kräver sådana ingrepp som innebär konfrontationer med de fåtaliga men mäktiga kapitalgrupper som upprätthåller kapitalismen och fossilsamhället. Därför är en verklig strid för en jord som går att leva på med nödvändighet samtidigt en strid mot det nuvarande systemet. Naturligtvis finns det motsättningar inom systemet, till exempel mellan det mäktiga fossilkapitalet och de som satsar på det förnybara. Men omställningen till det förnybara kommer inte räcka på den tid vi har på oss ifall vi fortsätter att förbruka lika mycket energi och ändliga resurser totalt sett. Vi måste helt enkelt också dra ner. Här har vi avgörande konfliktpunkter inom systemet. Dels konflikten med kapitalismens oförmåga att dra ner utom under kriser, dels klasskonflikterna kring rättvis fördelning av minskat uttag. Kapitalismen står i vägen på vägen mot en fossilfri värld.

Vi som menar att systemet måste avskaffas kommer slåss sida vid sida med dem som i likhet med Laestadius ”bara” vill tämja kapitalismen för att rädda klimatet. Hur långt vi kommer nå med både det ena och det andra kommer framtiden visa. Men jag tror att de som inte ifrågasätter systemet i högre utsträckning ändå riskerar att stanna upp i sina krav – trots att de är nödvändiga – ifall de innebär för omfattande konfrontationer med de ekonomiska makthavarna. Det har vi sett förut i historien. Ett perspektiv som vågar ifrågasätta systemet är och kommer att bli nödvändigt. Alternativet är annars mycket mörkt.

 

En fin gammal tradition

Den som känner sig starkt och tryggt förankrad i sin kultur och sina traditioner har lättare att möta andra med nya perspektiv och erfarenheter.

Hans Wallmark (moderaterna)

Det som Hans Wallmark säger här är inte fel. Men kombinerat med den förenklade syn på begrepp som ”kultur” och ”värderingar” som numera torgförs av en ökande del av borgerligheten blir det ändå inte rätt.

En del konservativa människor tror att det bara är de som är anhängare av traditioner. En del tror eller påstår också att det finns en odelbar kultur med tillhörande traditioner som förenar alla infödda svenskar. En kultur med tillhörande traditioner som andra som kommit hit senare ska lära sig att bli en del av.

Själv känner jag mig tryggt förankrad i en internationalistisk och socialistisk tradition. I denna tradition ingår att varje år oavsett väder gå ut och demonstrera på 1 maj. I demonstrationståget möter jag många andra med olika perspektiv och erfarenheter, både infödda och invandrade, men förenade i en gemensam gammal tanke och önskan om solidaritet och rättvisa. Denna tradition delas inte av alla som lever i Sverige. Inte ens av en majoritet. Tyvärr. För då vore Sverige av idag ett mer rättvist och humant land än vad det har blivit.

1 maj är alltså också en tradition och den firas av människor över hela jorden.

Arbetarrörelsepionjären Rosa Luxemburg skrev 1894 om hur traditionen uppstod:

Den befriande idén att skapa en proletär högtidsdag som medel att uppnå åttatimmarsdagen uppkom för första gången i Australien. Arbetarna där beslöt redan 1856 att organisera en dags total arbetsnedläggelse, med möten och förlustelser, som demonstration för åttatimmarsdagen.

Idén togs upp i USA, där man 1886 proklamerade första maj som den allmänna arbetsnedläggelsens dag.

År 1889 hölls en internationell arbetarkongress i Paris där man beslöt att göra 1 maj till en dag för att lägga ned arbetet och kräva åttatimmarsdag.

År 1890 hölls den första 1 maj-demonstrationen i Sverige, på Ladugårdsgärde i Stockholm. Då talade socialdemokraten Hjalmar Branting inför tusen personer. Då fanns ännu bara ett socialistiskt vänsterparti (SAP) och det var mycket annorlunda än dagens socialdemokratiska parti. I sitt tal manade Branting regeringen att hålla fred med Norge. Det uppfattades som majestätsbrott och han dömdes till tre månaders fängelse för det. Straffet mildrades senare men det ger en bild av situationen både för arbetarrörelsen och för det fria ordet under denna tid.

Den 1 januari 1939 antogs en lag som innebar ”att den 1 maj skall, då denna dag ej infaller på sön- eller helgdag, vid tillämpning av allmän lag eller särskild författning vara likställd med allmän helgdag”. Det är väl därmed också den enda sekulära tradition som kunnat konkurrera med de hedniska och kristna traditionerna i detta land när det gäller helgdagar.

Så häng med i denna fina gamla tradition. Demonstrera på onsdag för strejkrätten. Ropa: ”internationell solidaritet – vi har bara en planet” och demonstrera för ett land, ett Europa och värld som är för oss alla och inte bara eliten.

Här i Uppsala så är Vänsterpartiets tåg alltid det största. Det går 12:45 från Vaksala torg till Slottsbacken. Häng med!

Och du som inte bor i Uppsala eller som inte vill gå med Vänsterpartiet, gå i något annat tåg, men gå ut på 1 maj och demonstrera.

KD, värderingarna och religionsfriheten

I insändare till lokaltidningen UNT (här i Uppsala), har en del människor reagerat på att kristdemokraterna nu vill förbjuda människor att tigga. En del av dem har tyckt att detta var ”okristligt”. KD:s kommunalråd i Uppsala Jonas Segersam svarar på detta att partiet står för ”kristna värden” men ”inte är ett kristet parti”. Detta kan ju låta lite förvirrande för en utomstående betraktare. Ungefär som om Feministiskt Initiativ skulle säga att de står för feministiska värderingar men inte är ett feministiskt parti. Men Segersam har ju rätt när han skriver att ”Kristendomen…… inte är särskilt konsistent när det gäller politik”. Det är ju bara att tänka på skillnaden i synsätt mellan ledarna för Segersams parti och Svenska kyrkans högsta ledare, för att se det. Så är det väl med alla religioner. Inom dem finns alla sorters människor, både från olika klasser och tillhörande olika politiska partier och ideologier. Det är naturligt för oss som tycker att religionen bör vara en privatsak och åtskild från staten och maktutövningen. För en del av oss –  vi som är för det som kallas att vara sekulära* – finns det inte heller någon anledning att splittra oss på grundval av religion. För oss är det istället rimligt (och nödvändigt) att vi förenar oss utifrån gemensamma intressen som till exempel behovet av social rättvisa för de flesta, kvinnors rättigheter eller i arbetet för att förhindra klimatkatastrofen.

Vi borde inte låta religionerna dela upp oss genom att göra religiösa frågor till något överordnat. Men denna roll har religionen tyvärr alltför ofta spelat. Den har ställt fattiga människor emot varandra (eller män emot kvinnor) så att sikten skymts för de gemensamma intressena.

Och det är i denna tradition som KD lever och frodas. Enligt olika opinionsmätningar går det nu också uppåt för detta föränderliga parti. Enligt Demoskop har partiet i första hand ”vuxit bland M-väljare men de har även vunnit mark bland SD-väljare.” Det handlar alltså både om en omgruppering inom, och om en viss förstärkning av, den yttersta högern i Sverige.

KD har bland annat gjort detta genom att öppna upp gentemot SD, något som Busch-Thor sa nej till innan valet. Men KD har också gått med i den högerkristna vågen och kör de argument som nu sprids över hela världen. Ett av uttrycken för detta är den opinionsundersökning som gjorts av Survey-institutet på Linnéuniversitet i Växjö. Den har frågat människor ifall de håller med om påståendet att man ska satsa på ett samhälle med kristna värden. Enligt Magnus Hagevi, professor i statsvetenskap var det 20 procent som instämde i detta år 2014, men i samband med valet hösten 2018 hade det ökat till 40 procent. Hagevi kopplar den utvecklingen mer till rädsla för islam än till väckelse.

En som fiskar i dessa vatten och inte tvekar att liera sig med olika reaktionärer, som använder religion och tal om familjen för sina politiska syften, det är KD:s Lars Adaktusson. Fredagen den 5 april samlades enligt tidningen ETC ”ett internationellt nätverk av amerikanska högerkristna, abortmotståndare och ultrakonservativa politiker i Bogotá, Colombia. Ordföranden har hyllat fascism och en ledamot pekade i sitt tal ut finansmannen George Soros som fienden.”

En av huvudtalarna där var den svenske politikern Lars Adaktusson (KD). Det är andra gången han deltar på nätverkets sammankomster, visar Dagens ETC:s granskning.

Till ETC (och Aftonbladet) säger Adaktusson:

Att jag håller ett anförande om religionsfrihet innebär inte att jag håller med alla som medverkar eller arrangerar.

Men han har uppenbarligen inga problem med sällskapet. Adaktussons syn på ”religionsfrihet” är också något som man kan undra över. Han och KD har ju sällat sig till den skara som vill förbjuda böneutrop från Sveriges moskéer. På sin blogg förklarar han detta som ”ett störande inslag i det offentliga rummet”, medan däremot kyrkklockor bara illustrerar att ”Kristendomen har en särställning i Sverige”. Jag har i en annan blogg polemiserat mot KD-politikern Mikael Oscarsson och där försökt visa att KD egentligen inte alls är för religionsfrihet. Religionsfrihet måste ju nämligen innebära både frihet att utöva och att slippa underordnas en religion. Men KD är anhängare av en religions överhöghet och fortsatta monopol.

Om det däremot är ”okristligt” att förbjuda människor från att tigga beror naturligtvis på hur vi tolkar kristendomen. Segersam tycker att tiggandet är ”ovärdigt”. Naturligtvis är det ovärdigt att vi fortfarande lever i en värld där människor tigger på gatorna i Sverige såväl som i andra länder. För att göra något åt den saken måste vi komma åt de ekonomiska och sociala förhållanden som får människor att tigga. Men en sådan diskussion vill inte den kristna högern ha. De har mer att vinna på att splittra oss och rikta blicken mot sådant som inte handlar om fördelning eller social rättvisa.

 

*Om sekularisering se en annan blogg

Borgarklassens diskreta charm?

Från 1970-tals-filmen ”Borgarklassens diskreta charm” av Bunuel

I augusti 2018 skrev jag om en extrem opinionsmätning som visade att moderaterna och sd tillsammans hade stöd av 75 procent. Det var från en undersökning av väljarsympatierna bland läsarna av tidningen Connoisseur.  Det är en mycket exklusiv tidning för utvalda. Den som får magasinet Connoisseur tillhör enligt tidningen själv ”den halva procent av Sveriges befolkning som har en högre inkomst än 2.0 miljoner kronor per år.” Det är alltså en del av den svenska överklassen det handlar om. Det var inom denna slutna och starkt segregerade grupp som stödet för ytterhögern var så stort.

I artikeln skrev jag bland annat:

Överklassen är mycket klassmedveten. De är visserligen avskilda och isolerade i sina parallellsamhällen som Danderyd och andra orter, men dumma är de inte. De förstår vilka partier som tjänar deras intressen: främst moderaterna och SD.

Bland oss andra är det sämre ställt med denna klassmedvetenhet. Ett sätt (bland flera) att ändra på det kan vara att försöka sprida minst lika mycket kunskap om de allra rikaste som om de fattigaste i samhället. För att sluta sparka på någon fattig, som alltför många hänger med på idag, måste blicken höjas så att vi ser de rika lika mycket.

Vänd sökljuset. Öka kunskapen om överklassen!

Med denna tanke i huvudet återvände jag idag till Connoisseur. Jag läser där om en annan läsarundersökning som de gjort. De skriver:

Under nära 20 år har vi gjort årliga undersökningar till dem i Sverige med absolut högst inkomst. Vi är de enda som har direkt access till dessa individer vilket ger oss en unik möjlighet att kartlägga och skaffa kunskap om denna svårnådda målgrupp. Nedan finner du diverse fakta som du kan ha nytta av i ditt marknadsföringsarbete.

Nu är jag ju inte intresserad av marknadsföring och har knappast heller något att erbjuda till ”denna svårnådda målgrupp”. Men kanske kan vi ändå hitta någon intressant kunskap om gruppen? Döm själva.

 

Till att börja med: vilka är de?

Gruppen tjänar alltså minst 2 miljoner per år. 64 procent inom gruppen äger helt eller delvis ett eller flera bolag. 82 procent av dem har investeringar i aktiefonder och 55 procent har investeringar i fastigheter. Det tycks vara de främsta inkomstkällorna. 52 procent är också företagare och 25 procent är chefer inom privata företag. 51 % bor i Stockholm, men bara 14 procent i (till exempel) Göteborg.

Intressen?

Vad har de då för intressen enligt Connoisseurs undersökning? Här har individerna fått ge flera svar varför summan av procenten för de olika svaren inte blir 100 utan bara visar hur många som uppgett detta intresse.

Det största intresset tycks vara ”resor”. Hela 41 procent anger det. Flygresandet är också omfattande. 26 procent reser 6 – 10 gånger med flyg per år. 27 procent gör mellan 10 till 30 flygresor per år och 13 procent reser mer än 30 gånger per år. Det här tycker i alla fall jag är intressant i förhållande till klimatfrågan eller diskussion om flygskatt eller andra försök till begränsning av flygandet.

Det näst största intresset som anges har också en relation till klimatfrågan. Av någon anledning så anger nämligen 36 procent att deras intresse är ”bilar” i plural. Exakt hur detta intresse för bilar yttrar sig framgår inte. Det går ju att tänka sig olika sätt. Att meka med dem kanske inte är så framträdande?  Men intresset tar sig i alla fall uttryck i att gruppen äger fler bilar än de flesta. 66 procent äger nämligen 2 – 5 eller fler bilar.

Det intresse som hamnar på tredje plats tycker jag kanske tyder på en viss inskränkthet inom gruppen, 29 procent anger att deras intresse är ”kapitalförvaltning/privatekonomi”. Men det är klart att det som gör att man är en av de rikaste och vill fortsätta vara det, kan göra det intressant.

Sådana intressen som ”vin” (20 procent), ”golf” (19 procent) eller ”restaurangbesök” (19 procent) finns också med på listan. Men några typer av kulturella intressen som att läsa böcker, lyssna på musik eller själv vara skapande på något sätt, finns inte alls med på listan. Inte heller ett sådant intresse som att vistas i naturen finns med. Kanske säger det också något?

 

Boende och läsande

Naturligtvis bor man bra inom den här gruppen. Alltså bra för sig själva. Om det är bra för samhället eller naturen eller tillgången till bostad åt alla, det är en annan sak. 68 procent äger i alla fall 2 – 4 eller flera bostäder.

Att de mest lästa tidningarna inom gruppen är DI Weekend (44 procent) och SvD (42 procent), kanske inte förvånar. Men att fler (28 procent) läser Aftonbladet än Veckans Affärer (20 procent) förvånade i alla fall mig.

 

För att sammanfatta och generalisera

Den svenska överklassen bor i Stockholm men äger ett flertal bostäder. De är företagare eller chefer inom privata företag. Inkomster från aktier och fastigheter tycks vara de viktigaste inkomstkällorna. De framstår som ganska inskränkta i sina ”intressen” och är uppenbara miljömarodörer med tunga fotavtryck i form av ett omfattande flygåkande och en stor bilpark.

Det tycks finnas starka skäl att bryta upp deras instängda och segregerade värld (av innanförskap?) och öppna upp för ett modernt miljötänk och mer kultur.

Bankerna, brottsligheten och makten över jordens ödesfrågor.

Den senaste tiden har vi varje dag kunnat ta del av nya turer i skandalerna kring Swedbanks kriminella penningtvättande. Alla över hela det politiska fältet tar avstånd och talar om vikten av förtroende. Men så värst många konkreta förslag som visar hur vi som samhälle skulle kunna hindra denna typ av kriminalitet har jag inte sett. Ändå är detta bara ett av många exempel på problemen med bankerna i dagens Sverige och dagens värld.

Tankesmedjan Katalys kom i mars ut med en mycket intressant rapport om bankerna. Den synar bland annat detta med att penningskapandet förändrats. Tidigare var det riksbanken som hade kontroll över detta. Men idag är det främst de privata bankerna som skapar pengar genom sin långivning. De har ett direkt intresse av detta eftersom deras vinster ökar ju mer pengar de skapar och lånar ut.

I rapporten beskrivs den enorma makt som detta ger bankerna:

Bankerna bestämmer vem som får låna och bestämmer därmed vem som får genomföra sina projekt eller inte. De styr därmed vilken riktning samhället ska utvecklas åt. Bankerna bestämmer om långsiktiga, ekologiska och sociala projekt får pengar eller inte. De styr till och med i viss mån om stater ska få genomföra viktiga sociala reformer eller inte. Allt står i skuggan av bankernas avkastningskrav.

Och:

Privata banker kan när som helst stänga ner hela Sveriges ekonomiska liv genom en tangenttryckning. Att överlämna skapandet, driften och kontrollen av en så central samhällelig infrastruktur som svenska kronor till vinstdrivande företag är oansvarigt och odemokratiskt. Den som har kontroll över pengaskapandet har också kontroll över samhället.

Ett exempel på detta, men i global skala, visas i en annan rapport (Banking on Climate Change – FOSSIL FUEL FINANCE REPORT CARD 2019 ) där flera olika miljögrupper granskar bankernas roll för att upprätthålla och till och med förstärka fossilsamhället. De har spårat finansieringen för 1800 företag ”som deltar i att extrahera, transportera, bränna eller lagra fossila bränslen eller fossilgenererad elektricitet”.

                           Klicka på bilden för att se större och tydligare.

Rapporten synar 33 globala banker och visar att de sedan Parisavtalet 2016 har bidragit till att finansiera fossila och negativt klimatförändrande projekt för 1,96 biljoner dollar.

Föga förvånande är de banker som investerat mest i fossila projekt alla baserade i USA: JPMorgan Chase, Wells Fargo, Citi och Bank of America. De följs av Royal Bank of Canada, Barclays i Europa, Japans MUFG , TD Bank, Scotiabank och Mizuho. Värst av dem alla är alltså JPMorgan Chase som ensamma står för 10 procent av fossilfinansieringen bland de 33 bankerna.

Rapporten konstaterar också att det finansiella stödet till fossilt bränsle har ökat, inte krympt varje år efter Parisavtalet. Med 612 miljarder dollar för fossila projekt 2016, 646 miljarder dollar 2017 och 654 miljarder dollar 2018.

Bankerna har en avgörande makt. De styrs av några få människor med en galet stor makt. Det snedvrider samhällsutvecklingen på en mängd olika sätt och bidrar till att stärka hotet om återkommande ekonomiska kriser som drabbar hela samhällen. När det gäller den ödesfråga som klimatfrågan är för hela mänskligheten blir denna makt hos bankerna ännu mer viktig att förhålla sig till. Vi måste ju som många organisationer redan kräver divestera, alltså avveckla stödet till klimatförstörande verksamhet, inte fortsätta att investera i användningen av fossil. Det räcker inte längre att stå utanför bankernas styrelserum och kräva bättring. Det är dags för demokratin att kliva in och ta över.

Fel av mig om procenten – än en gång om statistiken.

I mitt förra blogginlägg tog jag upp en argumentation från moderaternas EU-parlamentariker Christopher Fjellner. Han talade om att EU bara står för nio procent av världens utsläpp. Jag vände mig emot hans sätt att använda detta som ett argument för att inte göra mer (så mycket mera behöver ju göras!).

Men jag ifrågasatte också själva siffran. Jag tror inte att Fjellners siffra bygger på de konsumtionsbaserade utsläppen som jag anser också måste räknas in. Men jag använde en annan siffra från Chancel&Piketty: 19 procent. Men dessa 19 procent är inte utsläppen från hela EU, från alla dess medborgare.

Tack vare en uppmärksam läsare (Ulf Flodin) som undrade över procentsiffrorna i en kommentar, insåg jag mitt misstag och har nu rättat det i det föregående blogginlägget. Men för säkerhets skull förklarar jag det även här.

Chancel&Piketty skriver s. 9:

Global CO2e emissions remain highly concentrated to-day: top 10% emitters contribute to 45% of global emissions, while bottom 50% contribute to 13% of global emissions. Top 10% emitters live on all continents, with one third of them from emerging countries (Figure E.1).

Alltså de tio procenten (de allra rikaste) I hela världen står för 45 procent av de totala konsumtionsbaserade utsläppen. Medan de 50 procent fattigaste står för 13 procent och de i mitten för 42 procent.

Av de rikaste tio procenten och största utsläpparna kommer 19 procent från EU. Vilket framgår av denna bild från Chancel&Piketty s. 10

Jag tror alltså fortfarande att Fjellners siffra för EU är i underkant, men har inte ännu lyckats hitta några sådana siffror för hela EU som inberäknar de konsumtionsbaserade utsläppen som producerats utanför EU. Kanske någon annan läsare kan bidra med detta?

Men rätt ska vara rätt. Tack Ulf Flodin!

%d bloggare gillar detta: