Fred på Koreahalvön – fred i världen?

För mindre än ett år sedan hörde vi dessa två ledare i världen hota varandra och varandras länder med svavelosande tal. Det gjorde många människor oroliga. Risken för krig med kärnvapen tycktes komma närmare. Häromdagen möttes istället dessa ledare i Singapore  och undertecknade ett fredsavtal. Långt borta verkade nu de hårda orden vara. Istället hörde vi Trump säga om Kim Jong Un att han var en mycket intelligent man. Intelligens finns ju av olika slag och är inte lätt att bedöma. Men det var säkert många som undrade om Trump var rätt person att uttala sig i det ämnet. Fast förvisso var det två skickliga maktspelare som möttes. Kanske fanns det mer som förenade dem än vi tänker oss vid en ytlig blick?

 

Deklarationen

Men viktigare är personfrågorna är naturligtvis vad som eventuellt uppnåddes. Och vår uppfattning om de bägge huvudpersonerna får inte skymma en bedömning av själva avtalet.

Ett omedelbart resultat tycks vara att Nordkorea lovar att inte testa sina missiler mera. Något som de för övrigt inte heller behöver göra ur teknisk synpunkt eftersom de tydligen (enligt Hans Blix) redan har nått sina mål här. Däremot kan de dessutom avstå från dessa missilskjutningar som uttryck för rena maktdemonstrationer. Det beror i sin tur på att USA samtidigt lovar att avstå från de manövrer utanför Nordkorea som på engelska mer talande beskrivs som ”wargames”. Att slippa känna hotet från krigsfartyg eller amerikanska B52or måste vara ett klart framsteg för folk i Nordkorea och underlätta en nedtrappning av de egna hoten. De bägge länderna hotar varandra mindre helt enkelt. Om detta infrias så är ju redan det ett steg framåt.

Dessutom lovar Kim Jong Un enligt deklarationen att arbeta mot en fullständig kärnvapennedrustning på den koreanska halvön. I gengäld förbinder sig Trump att ge någon form av säkerhetsgarantier till Nordkorea. I deklarationen står det tydligt (hela) ”den koreanska halvön”. En nedrustning av hela den koreanska halvön – och inte bara Nordkorea är mycket rimligt och skulle också vara ett framsteg. När det gäller innehav av kärnvapen är ju annars hyckleriet enormt från de flesta makthavare och deras kommentatorer. Det hyckleri som säger att vissa har rätt till dessa massförstörelsevapen men inte andra: Israel men inte Iran, USA men inte Nordkorea osv. En total nedrustning av kärnvapen på hela den koreanska halvön skulle vara åtminstone ett minimum av anständighet och ett steg mot en fredligare värld. När det gäller USA:s säkerhetsgarantier till Nordkorea så tycks det vara mer oklart vad de skulle bestå i. Även om Trump nu till exempel sa att han hoppas kunna ta hem USA:s 32.000 soldater i Sydkorea på sikt, så ingick det inte i dessa ”säkerhetsgarantier”.

 

De svenska journalisterna

En sak som jag tänkt på när jag lyssnat på de svenska journalister som intervjuat olika experter om Singapore-avtalet är att de alla ställer frågan om ”vi kan lita på Nordkorea”. Det är säkert en berättigad fråga. Men varför ställer inte någon frågan om det går att lita på USA? Den ende av de intervjuade som ifrågasätter denna ensidighet är den som alltid nyanserade och kloka Hans Blix. Han säger att skulden för att avtal brutits tidigare inte bara ligger på Nordkorea utan även på USA, främst Republikanerna.

 

USA:s utrikespolitik

När det gäller att förstå USA:s utrikespolitik – både den som sker öppet och den som sker i det fördolda – så kan vi i stort sett bortse från motiv som handlar om ideal eller principer. När det gäller ideal och principer finns det inte någon som helst konsekvens i vilka som blir vänner eller fiender för USA. Den enda ”principen” handlar om att upprätthålla USA-imperialismens positioner och makt. Sättet att göra det har sällan varit varken fredligt eller sympatiskt. Ändå tycks det ske ett sorts skifte under Trumps regim där det blivit ännu svårare att bedöma USA:s ställningstaganden. I det här fallet tänker jag på den plötsliga skillnaden i behandling av Iran där det fanns ett fungerande avtal och nu Nordkorea. Är det bara så enkelt att Nordkorea med sin missilutveckling nu började utgöra ett faktiskt kärnvapenhot mot USA:s västkust medan Iran inte gjorde det och samtidigt är en huvudfiende till den gode vännen och kärnvapenmakten Israel?

 

Intressant?

Mot kallt krig med tunna bevis

Förra veckan skrev jag angående massutvisningarna av ryska diplomater att jag saknade bevisen för den ryska statens skuld till giftattacken i Salisbury.

Jag har inte kunnat se något som ändrar på detta. Att på detta sätt trappa upp ett sorts kallt krig i dagens värld innebär ett mycket stort ansvar. Birger Schlaug skrev mycket bra om detta i ETC den 31 mars:

Må de inte trappa upp utan att de fått tydliga bevis……

Att trappa upp krigsretorik och handlingar är inte vilket beslut som helst. Det är allvar eftersom det kan leda till en spiral av handlingar som man till slut tappar kontrollen över……….Just nu är det alldeles för många som leker med elden. Vi behöver nedtrappning, inte upptrappning. Vi behöver tal om fred, inte om krig. Vi behöver konfliktlösning, inte byggande av nya konfliktzoner. Vi behöver sans och måtta.  Vi har inte råd med politiska ledare som ägnar sig åt krigsretorik och militär upprustning. Vi har inte råd med medlöpare heller.

Så sant.

Förråd av kemiska vapen vid Pueblo chemical depot, Colorado i USA

När Gary Aitkenhead, den verkställande direktören för försvarsvetenskap och tekniklaboratoriet i Storbritannien, intervjuades av Sky News identifierade han giftet som novichok. Han sa också att:

Vi har inte identifierat den exakta källan, men vi har lämnat den vetenskapliga informationen till regeringen som sedan har använt ett antal andra källor..

De källor han syftade på var sådana som kommer från olika typer av underrättelsetjänst.

Men något som kan kallas bevis har inte visats för alla oss andra som befinner oss utanför dessa hemliga spionorgan.

Ett mycket stort antal länder – däribland Sverige –  har nu ändå utvisat nästan 150 ryska diplomater och den ryska staten svarar med liknande motåtgärder. Men det finns ett lika förvånande som intressant undantag. Undantaget är dessutom en av USA:s främsta allierade, den nation som brukar rösta i stort sett ensamt nej tillsammans med imperiet i FN när det gäller omröstningar gällande olika folk eller staters rättigheter, nämligen staten Israel.

Israel var alltså inte en av de stater som utvisade ryska diplomater. Enligt den israeliska DEBKA file var skälen till detta bland annat att en hemlig rapport från den israeliska underrättelsetjänsten till premiärminister Netanyahu och försvarsminister Lieberman avslöjade att fastän det kemiska stridsmedlet novichok ursprungligen utvecklats i Sovjetunionen ”så är det idag åtminstone 20 andra regeringar som tillverkar och lagrar det olagliga stridsmedlet”. Dessutom hade israelerna när de kontaktade sin vän Donald Trump fått svar som var ”vaga och till intet förpliktigande (noncommittal)”.

Under alla omständigheter bör vi motverka upprustning och krigsretorik, som bara gör världen farligare. Att idag gå emot krigsretoriken är inte lätt så som vindarna nu blåser. Men så länge bevis saknas borde det åtminstone vara lite lättare.

Naturligtvis kan vi också under tiden fundera över vilka särskilda skäl den mycket trängda brittiska regeringen kan ha till att vilja rikta elden utåt och åt ett annat håll. Annars kan vi erinra oss den ubåtshysteri som rådde i Sverige för några decennier sedan. Den visade sig ju vara helt ogrundad. Men den fyllde säkert sin funktion för dem som drog igång den. Om du glömt detta, fortfarande tror på lögnerna om de ryska ubåtarna eller helt enkelt inte var född då rekommenderar jag en ny artikel i Magasinet Filter.

 

Intressant?

Vapenproduktionens profitörer, konsumenter och offer

Under 1980-talet minskade vapenförsäljningen i världen. Men efter att ha nått sin lägsta nivå 2002 har den ökat igen och år 2015 var den åter lika hög som 1990 (se tabell)

År 2016 såldes vapen I världen för den svårfattbara summan av 375 miljarder dollar. Det var en ökning med 1,6 procent mot året innan. Enligt Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) är det 38 procent mer än året 2002.

De främsta vapenprofitörerna i världen kommer från USA. Listan över de tio största vapenföretagen i världen toppas och domineras nästan helt av USA-företag (se tabell).

Men även i Sverige finns det vapenprofitörer. De backas dessutom upp av såväl regering som kungahus och den borgerliga oppositionen. Den svenska vapenexporten har ökat kraftigt och tredubblats sedan början av 2000-talet. Förra året uppgick den till 11 miljarder kronor.

Mänsklig intelligens, uppfinningsrikedom, arbete och materiella resurser kan användas till så mycket. Skulle kunna användas till så mycket gott. Till att fylla så många verkliga behov. Produktion av vapen fyller inte någon av dessa behov. I det bästa fallet åstadkommer de ingenting alls utom just slöseri med resurser. Står oanvända för att bara åstadkomma skräck.

Men vapen som produceras kommer också till användning. Det som vi då ”producerar” är död, förstörelse och lidande. Bakom varje sönderbombat hus i Syrien eller Jemen, och varje dödad familj, finns det några långt borta i ett annat land som har tjänat pengar på det.

 

Sverige och världen

I landet Sverige oroas vi nu över en ökad mängd illegala skjutvapen. Den ökade förekomsten av vapen är inte den avgörande orsaken till ett ökat antal dödsskjutningar. Men naturligtvis har det bidragit till en förvärrad situation. De flesta människor är därför för åtgärder som minskar tillgången på dessa vapen.

Men när vi tittar ut i världen så resonerar de flesta inte på samma sätt. Alla dessa vapen som säljs med god profit är ju inte heller orsaken till de krig som pågår. Men utan den stora och ökande tillgången på vapen skulle de ha varit svårare att bedriva.

I landet Jemen pågår ett krig sedan våren 2015. Kriget har kommit i skuggan av kriget i Syrien, men på senare tid har en del bilder och reportage nått fram på svenska nyheter. I september 2014 tog en milis från Houti-klanen makten i huvudstaden Sanaa. 2015 började regimen i Saudiarabien tillsammans med andra regimer i området bomba det fattiga Jemen. Den humanitära situationen där är nu fruktansvärd.

Jemen är nu en av de platser där den ökande vapenproduktionen används. När Trump nyligen besökte sina vänner i Saudiarabien ordnade han nya stora vapenaffärer. Även Sverige är med på banan. Den svenska vapenexporten till länder i Mellanöstern uppgick förra året till 160 miljoner kronor.

Oavsett vilka analyser vi gör av kriget i Jemen så tror jag att en sak borde stå helt klar: mer vapen kommer bara göra den hemska situationen för civilbefolkningen än värre. Förutom press på regimen i Saudiarabien att sluta bomba i grannlandet Jemen behövs det press på världens alla vapenprofitörer och deras supportrar i världens olika regeringar.

Tänk om konsten utanför FN-byggnaden kunde tas på allvar av världens länder.

 

Intressant?

 

Läs andra bloggar om krig, vapenexport

 

Ge styrka till Wallström!

1968 – för femtio år sedan – deltog Olof Palme i en demonstration i Stockholm mot USA:s krig i Vietnam. Han satt då i regeringen men var inte ännu statsminister. För sitt deltagande i denna demonstration angreps Palme hårt av den svenska högern som helt stod bakom USA:s krig i Vietnam. Jag påminns om detta av ett minnesprogram om året 1968 som gick igår kväll (tisdag 2/1 2018). Där säger Palme om kritiken att han ”inte kan inse att vi ska undertrycka vår övertygelse” som i detta fall handlade om det som Palme kallade USA:s ”Vietnampolitik”. Som Pierre Schori påpekar i samma program så var det en ”lyx” att kunna kritisera USA. Den friheten var möjlig på grund av att vi inte var med i Nato. De socialdemokratiska broderpartierna som var med i Nato-länder höll tyst, påpekar Schori.

Detta kan vara viktigt att komma ihåg. Jag tänker på det extra mycket då det samma kväll var ett inslag på Rapport där vår utrikesminister Margot Wallström säger att:

Nato ska ju avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige.

Detta skulle kunna tyckas vara ett självklart och okontroversiellt yttrande från en regeringsföreträdare i ett land som anser sig vara självständigt. Det borde vara det. Men så är det inte idag. Direkt angrips utrikesministern för detta både av högern och av en anställd på FOI. Och sättet att presentera Wallströms yttrande är minst sagt tendensiöst. Nyhetsuppläsaren säger till att börja med att utrikesministern ”varnade Nato för att lägga sig i svensk politik”. Men det gör ju faktiskt inte utrikesministern med sitt uttalande. Hon talar bara om den självklara saken att USA och Nato inte ska hota eller pressa Sverige. En ”varning” till Nato och USA vore något annat. Reporterns sätt att beskriva situationen där hon talar om Natos ”kärnvapenskydd” är knappast heller uttryck för någon oberoende journalistik utan egentligen bara ett eko av de svenska Nato-anhängarna.

 

Bakgrunden

Men innan jag går vidare bara lite om bakgrunden till utrikesministerns kritiserade yttrande:

Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen (The treaty on the prohibition of nuclear weapons).  Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Detta är mycket bra då kärnvapen är de värsta av alla massförstörelsevapen.

Nu utreder regeringen om Sverige dessutom ska underteckna detta avtal. Detta sker under stark press från kärnvapenbärarna och deras svenska ombud. Redan i slutet av augusti  2017 skrev USA:s försvarsminister James Mattis till Sveriges försvarsminister att Nato inte kommer förnya Värdlandsavtalet om den svenska regeringen skriver under den i somras antagna FN-konventionen om kärnvapenstopp. Värdlandsavtalet som gällt i tre år innebär att Natoländer kan stationera trupp på svensk mark. Ett av fredsrörelsens argument mot detta avtal och de gemensamma militärövningar som skett har varit att kärnvapen kan föras in på svensk mark. Detta har avvisats av Natoanhängarna  som ”skrämselpropaganda”. Men samtidigt har Sverige aldrig fått några garantier för att kärnvapen inte ska kunna föras in. I en artikel i SvD om Mattis brev till försvarsminister Hultkvist står det:

Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.

Om Sverige varken kan få några garantier mot kärnvapen på svensk mark eller får säga nej till kärnvapen som en oberoende nation, så verkar ju dessa kärnvapen som aldrig skulle få föras in alltså högst verkliga.

De svenska Nato-anhängarna har också satt den svenska regeringen och utrikesminister Margot Wallström under hård press.

De tycker att vi ska känna oss tacksamma och skyddade av något som de kallar ”kärnvapenparaplyet”. Tanken bakom detta är att vi ska tillhöra USA:s sida i världen och känna skyddet från kärnvapnens avskräckande effekter. Vi ska alltså liera oss med den stora supermakten. En makt som använt militärt hot och våld i ett otal länder under historiens lopp. Det enda land som använt kärnvapen mot ett annat folk. Vi ska känna oss trygga för att vi lierar oss med denna avskydda supermakt och med dess förmåga att utplåna mänskligheten. Min uppfattning är att vi måste söka en annan väg för mänskligheten och avvisa kärnvapenhotet som metod och med de risker som det innebär.

 

TV-inslaget

Men åter till inslaget på Rapport. Den moderata företrädaren Hans Wallmark kritiserar Wallström och säger:

Det här är ju inte ett hot från USA:s eller Natos sida utan en realistisk beskrivning av vad som kan ske om man undertecknar avtalet. Det kommer att få konsekvenser….

His masters voice

I ett Rapportinslag där vår utrikesministers självklara yttrande om att USA inte ska blanda sig i vilka beslut den svenska regeringen fattar kallas för en ”varning” blir det mycket konstigt att inte se USA:s inblandning i svensk politik som hotfull. Den är ju så uppenbart avsedd som en påtryckning och ett hot för dem inom socialdemokratins ledning som vill fortsätta vårt närmande till Nato. För alla oss andra som vill hålla Sverige utanför Nato och inte känner oss trygga med de ömsesidiga kärnvapenhoten och upprustningen i världen, kan det däremot mer upplevas som ett löfte….

Forskningsledaren på FOI (Försvarets forskningsinstitut) Robert Dahlsjö får också uttala sig. Han tycker att regeringen genom att stödja FN-avtalet visat ”dåligt politiskt handlag”. Varken Dahlsjö eller reportern tycks se det som något problem att han som tjänsteman blandar sig i politiken och recenserar regeringens politik som om hans personliga åsikter var någon sorts expertutlåtande.

Ett uselt nyhetsinslag i en tid då behovet av modiga politiker och självständiga journalister tycks större än någonsin. Låt oss önska all styrka åt Wallström att stå emot så att ett förslag om undertecknande av förbudet mot kärnvapen kan läggas fram och så att vi kan se krigshetsarna och kärnvapenanhängarna tydligt i vår riksdag.

 

Intressant?

 

Läs andra bloggar om Nato, USA

Att ta avstånd eller samarbeta – var går gränsen?

Förra helgen demonstrerade 3500 personer mot Nato och militärövningen Aurora i Göteborg. Tyvärr  har detta fått mindre uppmärksamhet än den lilla gruppen av nationalsocialister som prövade polisen i Göteborg  samma helg.

Bakom demonstrationen  stod ett 30-tal olika organisationer. En av dessa organisationer var Kommunistiska partiet.

När frågan om Nato och denna militärövning diskuterades på Aktuellt den 18 september mellan Jonas Sjöstedt och Annie Lööv tog frågan om KP:s deltagande i demonstrationen en oproportionerligt stor roll. Programledaren initierade detta genom att säga att Vänsterpartiet demonstrerade tillsammans med kommunistiska organisationer. Därefter frågade han: ”är det ett lämpligt sällskap för Vänsterpartiet?

Nej, svarar Sjöstedt, det är ”grupper som står för en unken syn”.

Pressad av programledaren – som uppenbarligen tyckte att detta är en lika viktig fråga som diskussionen om själva sakfrågan – sa Jonas Sjöstedt sedan tre gånger att ”det hade varit bättre om de (alltså KP) inte varit där”.

Jag tycker inte att det här är något bra svar på frågan. För KP var ju där och bidrog till att genomföra denna demonstration. Det finns en mängd av skilda uppfattningar mellan de drygt 30 organisationer som stod bakom demonstrationen och i varierande grad bidrog till att den genomfördes. Så varför är just skillnaden i synsätt gentemot KP speciell?

Själva idén med att genomföra samlade demonstrationer kring begränsade frågor är ju att samla människor med i övrigt skilda uppfattningar, men som kan enas kring det som själva manifestationen handlar om. Jag har, här i Uppsala, varit med på och organiserat demonstrationer som gällt försvar av en humanitär flyktingpolitik tillsammans med liberaler trots att jag är djupt oenig med dem i en mängd grundläggande frågor. Det finns rörelser som stundtals kan vandra tillsammans och åt samma håll, trots att de i det stora hela kämpar för helt olika typer av samhällen.

Naturligtvis finns det sådana organisationer som man inte kan eller bör samarbeta med under några omständigheter. Jag kan till exempel inte se några typer av demonstrationer eller organisationskarteller där vi skulle kunna samarbeta med extremhögern. Detta var aktuellt i rörelsen mot svensk EU-anslutning, där man tog in en passus i programmet som uteslöt möjligheten för högerextrema rasister att ansluta sig. Rasisterna sa också nej till EU, men deras nej var ett helt annat än vårt. Även om det naturligtvis även inom rörelsen mot EU fanns olika skäl eller betoningar i motståndet så passerades inte någon gräns på samma sätt som i förhållande till rasisternas nej till EU. Där behövde en gräns dras. Enligt min uppfattning kunde vi se detta på ett mer direkt sätt i samband med Brexit-omröstningen i Storbritannien.

Men finns det också grupper inom vänstern som vi inte bör samarbeta med? Ja. En sådan grupp som jag inte vet om den finns längre var aktuell för några år sedan. Gruppen kallades Revolutionär Front och ägnade sig åt individuellt våld mot olika motståndare här och nu. I Ung Vänster i Uppsala blev en person som heter Malcom Kyeyune utesluten för några år sedan för att han uttryckte sitt stöd för denna grupp. Att denne Malcom sedan fortsatt med att skriva på diverse håll, bland annat i Göteborgsposten, med artiklar som angriper vänstern från höger, borde kanske inte förvåna. Men det är ett annat spår….

Kommunistiska partiet har en syn på Nordkorea, Stalin och liknande fjärran frågor (i tid och rum) som jag på inget vis delar. Men de ägnar sig inte åt någon odemokratisk eller våldsam verksamhet i Sverige. Jag kan inte se att vi inte ska kunna samarbeta med dem i frågor där våra synsätt sammanfaller, som motstånd mot Nato eller nedmontering av välfärden. Jag tycker att vi i dessa samarbeten ska bortse från frågor om Nordkorea eller Stalin. På samma sätt  kan vi bortse från liberalernas uppslutning bakom USA och dess olika anfallskrig i de stunder då vi är överens ifråga om försvar av demokratiska principer. När det händer.

 

Intressant?

Jan Björklund har helt rätt….om en sak.

Idag den 11 september startar Aurora 17, den största militärövning som genomförts i Sverige på 24 år. 21 000 soldater deltar från Sverige och några Nato-länder. Av dem kommer 1435 soldater från USA. Hela upplägget bygger på ett tänkt angrepp från öster, alltså från Ryssland. Eller som Expressen skriver:

Aurora 17 är en signal till omvärlden i allmänhet och till Vladimir Putin i synnerhet.

När det gäller analysen av denna övning kan jag för en gångs skull helt hålla med Liberalernas partiledare Jan Björklund när han i söndagskvällens Agenda säger att övningen innebär att ”Sverige kommer ett steg närmare Nato”. Men han tillägger: ”…och det är bra.”

Om vi tycker det är bra beror på flera saker. Hur vi ser på upprustning och militär logik, hur vi ser på frågan om ifall Sverige är hotat speciellt från Ryssland, hur vi ser på USA och hur vi ser på kärnvapen och det så kallade kärnvapenparaplyet. Saker jag skrivit om flera gånger.

Agenda ägnade en stor del av söndagskvällens sändningstid åt Nato, kärnvapenfrågan och Aurora 17. Man ger Nato-chefen Stoltenberg, Jan Björklund, försvarsminister Hultqvist och några militärer gott om utrymme att bre ut sig. Men Agnes Hellström från Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen får bara några sekunder på sig att ge en alternativ syn. Så mycket för den allsidiga debatten i svensk television.

Stoltenberg säger att Sverige bör samarbeta med Nato för att vi ”lever med samma säkerhetspolitiska utmaningar”. Det är ju ett ganska inlindat sätt att säga att de uppfattar ett gemensamt hot från Ryssland medan de däremot känner sig skyddade av USA och dess militärallians. Stoltenberg säger också att ”Nato har som mål en värld utan atomvapen”. Att man når det målet genom att gå emot ett avtal om att skrota kärnvapen, blir då inte lätt att förstå. Avtalet röstades fram av 122 länder i FN, men alla Nato-länder röstade mot.

Stoltenberg säger att en avveckling måste ske på ett ”balanserat sätt”. Att rösta för ett avskaffande av kärnvapen är tydligen inte ”balanserat”. Om Sverige skriver på avtalet så vill Stoltenberg visserligen inte spekulera i konsekvenserna, men han är bekymrad för Nato-samarbetet.

 

Den lede fi

All militär upprustning bygger på en fiendebild. Om bilden av fienden inte är sann är för upprustarna underordnat. Det viktiga är att den skapas. När Nato bildades 1949 så byggde det på en falsk bild av det dåvarande Sovjetunionens militära styrka. Men upprustningen i väst skapade upprustning i öst enligt den vanliga militära logiken. Samma sak skedde åter igen när Sovjet och Warszavapakten imploderade. Istället för att se denna nya situation och dess möjligheter förstärkte Nato genom att ansluta nya länder som ytterligare omringade det kraftigt försvagade Ryssland.

Att Ryssland har angripit grannländer är sant. Men under samma tid har USA (liksom genom en lång tid i dess historia) fortsatt att angripa och ingripa i andra länder, långt bort från den egna kontinenten. Hur kan man se denna aggressiva imperialistmakt som en vän att liera sig med för att få skydd?

Att Ryssland rustar upp är sant och knappast mer förvånande än vårt eget vapenskrammel. Men styrkeförhållandena är mycket ojämna. Hur det ligger till med den saken utreds på ett mycket noggrant sätt i en artikel av Lars Drake och Jake Kayzer i Synapze. Läs den.

 

Vi måste gå emot krigspropagandan, alla militärallianser och alla kärnvapen. Den enda vägen till fred och säkerhet är att bygga starka band mellan folk i alla länder, band av solidaritet och fredlighet.

 

Intressant?

Säkerheten under kärnvapenparaplyet

Häromveckan skrev USA:s försvarsminister James Mattis ett brev till vår svenska försvarsminister Peter Hultqvist. Det som stod i brevet var i sak ett erkännande av ett tungt argument som fredsrörelsen använt sig av mot Värdlandsavtalet med Nato (Host Nation Support).

Värdlandsavtalet som skrevs under i september 2014 och gäller i tre år innebar att Natoländer kan stationera trupp och materiel på svensk mark. Ett av argumenten mot att underteckna detta avtal var att det inte fanns några garantier mot att kärnvapen fördes in i Sverige. Detta argument avvisades då av Nato-anhängarna som ”skrämselpropaganda”. Men nu skriver alltså USA:s försvarsminister James Mattis att Nato inte kommer förnya Värdlandsavtalet om den svenska regeringen skriver under en i somras antagen FN-konvention om kärnvapenstopp.  De kärnvapen som aldrig skulle föras in visar sig vara högst verkliga om Sverige säger nej till kärnvapen. Då kan ett svenskt undertecknande hota relationerna till USA och Nato och det säkerhetspolitiska samarbetet.

Tillsammans med 121 andra länder i FN –  en stor majoritet –  röstade Sverige i juli för ett avtal om förbud för kärnvapen (The treaty on the prohibition of nuclear weapons).  Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium.

Nu ska detta avtal skrivas under senare i september. Inom borgerligheten är moderaterna och kristdemokraterna oroliga för att det ska äventyra den fullständiga Nato-anslutning som de eftersträvar. Och som ofta när det gäller denna typ av frågor visar sig liberalerna från sin sämsta sida. Liberalernas försvarspolitiska talesperson Allan Widman säger att ”Sverige bör inse att det kärnvapenparaply som västvärlden erbjuder kommer också oss tillgodo.”

Det som Widman kallar västvärlden leds av USA. I förhållande till denna makt tycks de flesta liberaler ha en blind fläck. USA är den enda makt som använt kärnvapen mot ett folk. USA:s historia är full av militära ingripanden i andra länder och dessa ingripanden har inte handlat om att försvara demokrati. Det finns därför starka skäl att inte sluta upp bakom denna supermakt (eller bakom någon annan makt heller för den delen). Skäl som blivit ännu starkare med den nuvarande regimen i USA.

Kärnvapenparaplyets falska trygghet.

Ger en sådan uppslutning ens trygghet? Nej det tror jag inte alls. Hotet mot oss ökar med allra största sannolikhet ju mer vi blir en del av och uppfattas som en del av USA:s maktsfär.

Av de så kallade massförstörelsevapnen är kärnvapnen de allra värsta då de kan utplåna hela mänskligheten. Widman och liberalerna menar alltså att vi ska känna oss trygga för att vi tillhör en sida som kan utplåna mänskligheten. Den tryggheten tror jag är lika falsk som tryggheten på ön Guam.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om Nato, kärnvapen

Eld, ursinne och hyckleri

Två ledare höjer rösten och hotar varandra och varandras flock likt två adrenalinstinna babianhannar. Det är nog den bild de flesta av oss fått av den senaste tidens kärnvapenhot mellan USA och Nordkorea. Men det är definitivt inte två jämlika ”babianhannar” som hotar varandra. Och är inte den mäktigaste av dem också den störste hycklaren?

Nordkorea har alltså utvecklat kärnvapenstridsspetsar anpassade för landets raketer. Man har också ägnat sig åt att med ökad framgång skjuta ut raketer i det omgivande havet. Skrämmande och motbjudande, ja. Men kan man på något sätt förstå Nordkorea? Och med vilken rätt hotar USA Nordkorea för att de innehar kärnvapen?

 

Hotet mot Nordkorea och Koreakriget

Linus Hagström, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan påpekade i ETC att ”Nordkorea har alltid känt sig hotade och för dem blir det helt logiskt att vilja ha kärnvapen i avskräckande syfte mot upplevda hot.

Nordkorea är ett mycket isolerat och på många sätt skrämmande land som de flesta av oss vet väldigt lite om. Men att folk i det landet känner sig hotade av USA är inte så konstigt. Framförallt är inte historien glömd. Under Koreakriget som varade militärt mellan 1950 – 1953 drabbades hela Korea på ett ohyggligt sätt. Det finns olika uppgifter men kanske så många som fyramiljoner koreaner kan ha dött, varav två tredjedelar var civila. Detta kan jämföras med att Kina förlorade mellan 600 000 och 1 miljon soldater och USA drygt 36 000 soldater. Förstörelsen av jordbruk, hus och fabriker var total.

Oavsett hur vi ser på skuldbördan i detta krig är det helt klart vilka som drabbades och att det var USA som med hjälp av bomber och napalm främst orsakade denna död och förödelse. Efter att nordkoreanerna drivits tillbaka av USA och innan kineserna gick in i kriget konstaterade chefen för USA:s bombkommando general Emmet O´Donnell:

Jag skulle vilja säga att hela, nästan hela den koreanska halvön bara är en fruktansvärd röra. Allting är förstört. Ingenting värt att nämna står kvar…Strax innan kineserna kom in fick vi stanna på marken. Det fanns inga fler mål i Korea (not 1)

USA hade fem år tidigare använt atomvapen mot Japan. President Truman var inte heller främmande för tanken att om det behövdes använda atomvapen även mot Korea (not 2).

Så nog finns det starka skäl för människor i Nordkorea att frukta USA. Här har den statliga propagandan en lätt uppgift.

Professor Linus Hagström sa också i ETC att: ”En anledning till att USA attackerade Irak är att de visste att landet inte hade några kärnvapen. Det ska mycket till för att anfalla en kärnvapenstat”. Denna tragiska men begripliga slutsats är nog också Nordkoreas.

 

USA:s hyckleri

Trump leder alltså jordens enda nuvarande supermakt, med ofattbara militära resurser utspridda över hela jorden. Han förfogar över kärnvapen i en mängd som skulle kunna förgöra vår jord flera gånger om. I maj månad testade USA också sin förmåga att skicka kärnvapen långt bort till andra delar av jorden.

       Kvajalein

Man avfyrade den interkontinentala ballistiska roboten ”Minuteman III”  från den amerikanska militärflygbasen Vandenberg utanför Kaliforniens kust. Missilen – som kan transportera upp till tre kärnvapenstridsspetsar  färdades omkring 676 mil innan den landade i atollen Kwajalein i Stilla havet.

Ledaren för denna nation tycker alltså att han har rätt att hota Nordkorea för att de utvecklar kärnvapenstridsspetsar anpassade för landets raketer och likt USA testar att skicka iväg dem utanför sitt eget territorium.

(Innan jag fortsätter. Förstå mig rätt. Jag är mot kärnvapen. Anser att de bör förbjudas. Men jag är emot det hyckleri som säger att vissa har rätt till dessa massförstörelsevapen men inte andra: Israel men inte Iran, USA men inte Nordkorea osv…)

Efter att Trump hotat med ”eld och ursinne” kontrade den nordkoreanska statsledningen med att hota att skicka missiler mot Guam. ”Det amerikanska territoriet Guam” som man säger på nyheterna. Detta territorium erövrades först av Spanien 1667 och sedan av USA 1898 efter spansk-amerikanska kriget. Detta amerikanska territorium ligger mycket långt bort från USA, 5300 km väster om Hawai. Det är knappast heller av omsorg om befolkningen på Guam som Trump höjer tonläget. Däremot om den militärbas som USA har där. Bland befolkningen på Guam som befinner sig i en risk för korseld börjar en rörelse för att bryta med USA växa. Ett starkt skäl till att rörelsen växer nu är att USA:s militärbas inte upplevs som ett skydd utan istället gör dem till en måltavla.

Jag tror att världen skulle bli en fredligare plats om den typen av rörelser växte i alla länder. Rörelser som vill dra bort oss från det falska skyddet av kärnvapen och militärallianser.

Not 1: David Horowitz – Från Jalta till Vietnam s. 114

Not 2: David Horowitz – Från Jalta till Vietnam s. 112

Intressant?

Finns det några befogade terrorbombningar?

Är det fortfarande så att vi bedömer bombande av civila mycket olika beroende på vem det är som bombar och vilka det är som vi tror bombas?

Avbildning med kakelplattor av Picassos ”Guernica“ i originalstorlek i staden Guernica.

Den 26 april 1937 – för 80 år sedan –  bombades staden Guernica i den baskiska delen av Spanien. Detta har idag uppmärksammats lite grand i några tidningar.

Bombningarna utfördes av tyska bombplan, den ökända Condor-legionen. I fem timmar fälldes – under en vanlig marknadsdag – 22 ton spräng- och brandbomber över Guernica. Bränderna rasade i flera dagar och förstörde 70 procent av staden. Uppskattningarna över  antalet döda varierar från 126 till flera hundra. Över tusen skadades.

Picasso bidrog till att göra attacken mot Guernica känd genom en berömd målning med samma namn. Under arbetet med tavlan sa Picasso:

På tavlan som jag arbetar med och som jag ska kalla Guernica, och i alla mina senare konstverk uttrycker jag klart mitt avståndstagande av den militära kast som har sänkt Spanien i en ocean av smärta och död.

De tyska bombplanen hjälpte Franco i det spanska inbördeskriget. Det var en av många faktorer som bidrog till Francos seger och att han kunde upprätta en diktatur som sedan varade till efter hans död 1975. Under andra världskriget nedkämpades Hitlers och Mussolinis regimer i Tyskland och Italien. Men det ledde alltså inte till upprättande av demokrati i Spanien. Francos Spanien var istället i 30 år de segrande demokratiernas vän. Det är ett av flera exempel på att frågan om andra världskrigets resultat inte är så enkelt som det ofta framställs.

När det gäller Picassos tavla dröjde det också –  på grund av Francos diktatur – länge tills den kom till Spanien. Det var inte förrän 1981 som den kom till Madrid och Pradomuséet, för att sedan 1992 flyttas till det mer moderna Centro Reina Sofia. Men då var Picasso död sedan 1973.

 

Inte varken det första eller det sista exemplet

A T Harris

Den bestialiska attacken mot Guernica var inte det första exemplet i historien då försvarslösa civila utsattes för bombattacker. Men det var nog den första som blev allmänt känd. Redan 1915 formulerades tanken – enligt Sven Lindqvist i boken ”Avsikt att förinta” – av den brittiske matematikern F W Lanchester. Det handlade om att åstadkomma en förödelse bortom den punkt då fiendens brandförsvar var lamslaget, då en stad ”i sin helhet kan läggas öde”. De brittiska imperialisterna bombade också 1915 uppror vid Indiens nordvästgräns. Och tio år senare uppfann en viss Arthur Harris, då skvadronchef, metoden att blanda sprängbomber med skurar av brandbomber mot byarnas halmtak. Fyra – fem flygplan kunde på det viset ödelägga en hel by. Harris hade alltså erfarenheter av terrorbombningar både från Indien och från det nuvarande Irak (då Mesopotamien). Under kriget mot Nazityskland förde han senare med sig – som Lindqvist skriver – ”kolonialkrigens moral och metoder” till Europa. Han ledde under andra världskriget uppbygget av ett helt vapenslag: ”Bomber Command”, vars uppgift det var – och jag citerar igen Lindqvist – ”att bryta fiendens stridsvilja genom att bomba kvinnor, barn och gamla i civila bostadsområden”. Det politiska ansvaret för detta hade Winston Churchill som bröt tabut mot att bomba städer. ”När han kom till makten den 10 maj 1940 var hans första åtgärd att sända 37 bombplan att anfalla Mönchengladbach i Ruhrområdet” (Lindqvist). Senare i maj anfölls Hamburg, Bremen, Köln med flera tyska städer. Det mest omdiskuterade anfallet gjordes den 14 februari 1945 när den gamla kulturstaden Dresden bombades. Staden saknade helt militära mål och var fyllt med flyktingar. Eldstormarna ska ha varit så kraftiga att personer som vistades ute på gatorna sögs in i brinnande fastigheter.

Till andra bestialiska bombningar i slutskedet av det andra världskriget måste  naturligtvis också räknas USA:s användande av atomvapen mot de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki.

 

”Krigets lagar”

Att ha lagar för en i sig själv så motbjudande verksamhet som krig kan framstå som absurt. Och den absurditeten speglar väl en absurd värld. Men trots allt är de inte oviktiga. Eller borde inte vara skulle jag kanske skriva. För tillämpningen kan verkligen diskuteras.

Den första gången som lagar för krig skrevs under var redan 1868 i form av den s.k. ”Petersburgdeklarationen” där det bland annat skrevs att ”En krigförande stats enda legitima mål är att försvaga fiendens militära styrkor.”

Efter andra världskriget kom Genèvekonventionen 1949. År 1977 kom ett tillägg till denna konvention som säger:

För att säkra skyddet för civilbefolkningen måste krigförande parter alltid skilja mellan civila och stridande, liksom mellan civila och militära mål och rikta stridshandlingar enbart mot de militära målen.

 

Dömdes de som bombade Guernica?

Under Nürnbergrättegångarna – de 13 rättegångar mellan 1945 och 1949 då ledande krigsförbrytare dömdes – definierades krigsförbrytelser i artikel 68. Bland beskrivna brott finns där ”meningslös förstörelse av städer, samhällen och byar, eller förstörelse som inte är motiverad av militär nödvändighet.”

Man kan tycka att de som bombade eller gav order om bombandet av Guernica skulle ha dömts enligt denna definition. Men så skedde inte. Lindqvists högst rimliga antagande är att de ”räddades” av den brittiske terrorbombaren Arthur Harris. Om någon från tyska Luftwaffe skulle ha dömts så borde Harris också ha dömts enligt denna artikel 68. Därför dömdes ingen.

Och så tycks det vara fortfarande, att vi bedömer bombande av civila mycket olika beroende på vem det är som bombar och vilka det är som vi tror bombas. Tänk efter en stund över olika idag utsatta platser som bombats, bombas eller att hotas med att bli bombade som Aleppo, Mosul med flera platser. Nog har bombandet bedömts väldigt olika….?

Intressant?

 

 

 

Kraftig militär upprustning i USA

President Trump har uttalat sig kritiskt om USA:s militärutgifter i Mellanöstern. Samtidigt har han även på det militära området talat om att göra USA ”stort igen” genom att öka trupperna, bygga fler krigsfartyg och öka kärnvapenkapaciteten.

militarsiffror

                    källa SIPRI

När nu planerna för den federala budgeten avslöjas (NYT) är det inte några småsummor som det handlar om. Trumpregimen vill öka militärutgifterna med 54 miljarder dollar och samtidigt minska utgifterna för icke militära ändamål lika mycket.

I den tid vi lever, där hotet från öst åter har blivit något som knappt går att ifrågasätta i Sverige så kan det vara intressant att jämföra denna ökning av USA:s militära kostnader med Rysslands. Rysslands militärutgifter som minskade enormt efter Sovjetunionens sammanbrott har visserligen ökat under de senaste åren. Men som framgår av den bifogade tabellen från SIPRI så var Rysslands totala militärutgifter 66,4 miljarder dollar år 2015. Den planerade ökningen av USA:s militära utgifter är alltså mer än 80 procent av det som Ryssland spenderade totalt 2015. Detta år 2015 spenderade USA totalt 596 miljarder. Som framgår av nästa tabell (som också är från SIPRI och visar andelarna av världens militärutgifter bland de femton länderna med de högsta utgifterna) så har USA kvar sin totalt dominerande ställning även utan denna kraftiga upprustning. screen-shot-2017-02-27-at-5-12-20-pm-1488233648-e1488233869713

Hur Trumpregimen ska finansiera dessa mycket kraftiga ökningar av militärbudgeten är oklart, speciellt som skatter ska sänkas. De neddragningar på den federala miljöskyddsmyndigheten EPA och budgetar för utländskt bistånd som aviserats slår visserligen hårt mot dessa verksamheter men är ändå småsummor jämfört med dessa 54 miljarder.

Men många saker är ju ännu oklara med Trump. Hur kommer han till exempel göra i Mellanöstern? Han har kritiserat stödet till rebellgrupper i Syrien liksom störtandet av Kadaffi, men säger att han ska slå hårt mot IS. Men fler trupper till samma nivå som under Irakkriget, fler krigsfartyg och ökad kärnvapenkapacitet för 54 ytterligare miljarder talar inte för att vi går mot en fredligare värld.

Men Ryssland då?

Av någon anledning tycks inte några av dem som dominerar den svenska opinionsbildningen känna oro inför USA:s upprustning. Ofta får man snarare känslan att de skulle bli oroade av nedrustning. Men att det finns ett hot från Ryssland tas som en självklar utgångspunkt. Istället för att skriva mer om denna propaganda som jag skrivit om förut vill jag hänvisa till en utmärkt och faktarik artikel av journalisten Hans Hjälte i den Eskilstuna-baserade nättidningen eFolket. Läs den.

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, Ryssland, Trump, upprustning

%d bloggare gillar detta: