De gängkriminellas vapen och en ny bok.

Den här rubriken mötte mig i tidningen igår. Den senaste av många liknande. Det har skett en upptrappning av skjutvapenvåldet i Sverige. Samtidigt som andra former för dödligt våld har minskat på längre sikt så har just detta våld ökat. Ett våld som ofta handlar om konflikter mellan olika kriminella, konflikter om marknadsandelar när det gäller narkotikaförsäljningen, men där även människor som står utanför dessa konflikter drabbas.

Så här ser utvecklingen ut för allt dödligt våld i Sverige sedan 2002, enligt BRÅ. Efter 2007 minskade antalet fall, men åren 2015 – 2019 gick antalet fall upp till samma nivå som 2007 för att sedan ytterligare öka under 2020. Inom det dödliga våldet är det alltså främst skjutvapenvåldet som ökar och som vi ofta möts av på nyheterna. Som BRÅ uttrycker det: ”Andelsmässigt uppgick det dödliga skjutvapenvåldet till 39 procent av samtliga konstaterade fall av dödligt våld 2020”.

För alla – utom möjligen för de kriminella – är detta skjutvapenvåld mycket skrämmande. Det blir inte mindre skrämmande för att andra typer av dödligt våld har minskat under åren eller för att det finns andra otäcka och orättfärdiga sätt att dö på (som t.ex. arbetsplatsolyckor som började öka i antal efter 2015 men inte alls fått samma uppmärksamhet i medierna).

Olika partier kommer med förslag om hur staten ska komma åt de gängkriminella och deras våldsanvändande. Jag hör t.ex. moderatledaren säga samma sak som han gjorde för precis ett år sedan om att staten ska ta ifrån de kriminella deras bilar och klockor. Tydligen stör dessa statusattribut hos fel personer honom extra mycket. Annars talar den politiska högersidan (som vanligt) mest om att slå tillbaka hårdare. Och naturligtvis behövs det ett effektivt polisarbete med tillräckliga resurser för komma åt de kriminella och lagföra dem. Så verkar det inte vara idag. Men som polisområdes-chefen Fredrik Lennartsson sa i ett berörande reportage från Lövgärdesskolan i Göteborg i onsdagens Aktuellt (27 min in i programmet) så ”går det inte att arrestera bort problemen”. Om vi inte också söker efter orsakerna till kriminaliteten och formerna för rekryteringen till de kriminella gängen så kommer aldrig en ökad polisinsats hjälpa. Lennartsson pratar om sådant som jobb och godkända betyg. Men det finns många fler förhållanden som är viktiga. Jag ska inte gå in på det mera här. Men det är viktigt. Återkommer lite till det mot slutet av denna blogg.

Däremot tycker jag att det verkar som om en fråga i stort sett är frånvarande, den om beväpningen. Hur kommer vi åt och stoppar vapnen?

När det gäller att förhindra ”vanlig” krigföring har jag till exempel skrivit om att ”utan vapen går det inte” och om italienska arbetare som vägrade delta i distributionen av vapen till Saudiarabien. Om vi tittar på USA så är det för de flesta i Sverige uppenbart att de ”liberala” vapenlagarna och den rika tillgången på vapen försvårar ett minskande av det dödliga våldet i det landet. Men i Sverige då?

Den bild som nog många har av hur de gängkriminella skaffat sig vapen är att de smugglas in från de gamla öststaterna. Att det alltså ”bara” är ett importerat problem. Det handlar då om vapen som kom ut på den svarta marknaden efter att de gamla stalinist-regimerna rasade samman. Men är det bara ett importerat problem? Och är det fortfarande så att de flesta vapnen kommer från Balkanländerna? Dessa frågor tas upp i den nyutkomna boken ”Vapensmederna” av de två journalisterna Jani Pirttisalo Sallinen & Mathias Ståhle.

De har undersökt vapnens väg och upptäckt att ”några få personer i Sverige har tjänat pengar på att sprida pistoler och automatvapen till gäng och andra kriminella”. De berättar att Tullen och polisen redan 2014 varnade för fenomenet med ”svenska illegala vapenverkstäder”. 

De menar vidare att om man vet ”vilka som förser de svenska gängen med skjutvapen så skulle flera av de kriminella leverantörskedjorna kunna slås sönder…..då måste man också våga vända blicken inåt – mot Sverige och svensk vapenhandel”.

I boken beskriver de sex personer som ”slussat ut över 700 vapen till Sveriges kriminella inom loppet av åtta år”. De har beskrivit dessa personer och kartlagt de vapen som de spridit. De jämför de 700 vapen de kartlagt med de 444 olika vapen som identifierats av polisen vid de nära femhundra skjutningar som skett i Stockholms polisregion under perioden 2015 till 2019. De skriver:

Dessa identifierade vapen är inte alla vapen som cirkulerat bland kriminella i Stockholmsregionen. Det är så många vapen som polisen vet har använts vid bekräftade skjutningar. Sjuhundra vapen är alltså fler än vad som använts i hela Stockholm i fem års tid. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att om just de sjuhundra vapen vi kartlagt kunnat plockas bort från marknaden innan de användes, då hade nästan alla personer du läst om i den här boken sluppit skottskador och varit vid liv.

Skorpion vz.61 *

Att vända blicken inåt och granska svenskar som förser de kriminella med vapen har enligt författarna inte varit populärt. När de granskade vapenhandeln i en artikelserie i SvD 2019 fick de beröm från sportskyttar och jägare för att de lyfte frågan om ursprunget till de kriminellas vapen, ”men bara när de skildrade insmugglingen”. När de ”istället granskade ett par jägare, polisens slarviga kontroller och vilka svenska jaktbutiker de kriminella helst handlade i, övergick förståelsen i ren ilska, blandad med näthat…”.

Det ligger ett omfattande arbete bakom det som presenteras i denna bok och jag tror att det är ett viktigt spår att söka de svenska leverantörskedjorna för att stoppa vapentillförseln till de kriminella gängen.

För att återknyta till det som jag skrev ovan om diskussion kring hårdare straff skriver Jani Pirttisalo Sallinen & Mathias Ståhle att ”Debatten om strafflängder tenderar att lägga sig som en våt filt över många andra diskussioner som är nog så viktiga. Till exempel: oviljan att se pengaflödenas roll i vapenhandeln och svårigheterna med att driva vapenutredningar vidare som penningtvättsärenden.”

Läs boken! Den går redan att låna från bibliotek både som fysisk bok och som E-bok.

_______________________________________________________________________________________-

*användes vid skjutningarna på Vårväderstorget i Göteborg 2015

Tankar om Afghanistan

American troops cannot and should not be fighting in a war and dying in a war that Afghan forces are not willing to fight for themselves. 

(President Biden 16 augusti 2021)

Så har då USA lämnat Afghanistan. I Svenska Dagbladet kallar man det för ”en snabb och smutsig reträtt när USA ska dra sig ur ett misslyckat och förlorat Afghanistan”. Själv undrar jag hur en ren och snygg reträtt från ett från början smutsigt och orättfärdigt krig skulle varit möjlig.

Att talibanerna nu tar över igen, efter att ha styrt landet mellan 1996 – 2001, är naturligtvis förfärligt. Det finns andra liknande förfärliga styren som till exempel den wahhabitiska kungaregimen i Saudiarabien. Men talibanerna har hittills framstått som ännu mer extrema. Tariq Ali beskrev 2003 Talibanismen som ”en variant av deobandisk islam som omfattas av en sekteristisk gren i Pakistan – i vissa avseenden mer extrem än wahhabismen..” (Fundamentalisternas kamp s. 288).

Det talas nu mycket om kvinnors och barns rättigheter – i Afghanistan. Som om detta krig hade startats och förts med tanke på dem. Men kriget och invasionen av Afghanistan – som innebar störtandet av det femåriga talibanstyret – startades inte för några mänskliga rättigheters skull. Kriget var en del i det ”krig mot terrorismen” som USA:s dåvarande president Bush deklarerade efter 11 september 2001. När USA i oktober invaderade Afghanistan försökte statsledningen framställa det som ”självförsvar” enligt FN-stadgan, men några ädla syften fanns varken då eller senare. När Biden häromdagen talade till folket i USA (och resten av världen) så var han också tydlig med detta. Han sa:

Vårt uppdrag i Afghanistan hade aldrig för avsikt att vara nationsbyggande. Det var aldrig tänkt att skapa en enhetlig, centraliserad demokrati.

Vårt enda viktiga nationella intresse i Afghanistan är det som det alltid har varit: att förhindra en terrorattack mot det amerikanska hemlandet”.

Detta ”förhindrande” har nu pågått i tjugo år till ofattbara mänskliga och materiella kostnader. Enligt en artikel i nättidningen eFolket har USA öst in 2226 miljarder dollar i Afghanistan. Det motsvarar 19 144 miljarder svenska kronor. Pengar som skulle kunnat bekosta grundläggande utbildning i hela världen. Och antalet döda var i april 2021: ”47 235 civila, 72 journalister, 444 hjälparbetare och 66 000 afghanska regeringssoldater”. USA har förlorat 2 442 i dödade soldater och 20 666 i skadade. Dessutom hade 3 800 anställda i privata säkerhetsbolag dödats. 1144 soldater från 40 länder som deltagit i kriget under Natos ledning har dött. ”Afghaner som flytt utomlands uppgår till 2.7 miljoner. Internflyktingarna räknar 4 miljoner”.

Talibanerna som Frankensteins monster

Vems monster?

Talibanregimen mellan 1996 och 2001 var monstruös. Men vems monster var den? Precis så som monstret i Mary Shelleys roman vände sig emot sin skapare doktor Frankenstein, kom talibanerna att vända sig mot dem som bidragit till deras framväxt, nämligen USA. Statsledningen i USA har historiskt bidragit till framväxten av olika reaktionära islamiska rörelser genom att hjälpa till att krossa vänstern och den radikala nationalismen i länder dominerade av islam. Men också genom direkt och indirekt materiellt stöd till de reaktionära islamska rörelserna. En som beskrivit detta ingående är den numera avlidne USA-journalisten John K. Cooley i boken ”Oheliga krig” (Ordfront 2003). Redan under 1950-talet fick grupper som Muslimska Brödraskapet stöd i kampen mot kommunister och vänsternationalister. Och när Sovjetunionen i december 1979 gick in i Afghanistan utvecklades detta stöd till olika extrema muslimska motståndsgrupper ytterligare. I samarbete med militär och underrättelsetjänst i Pakistan lyckades CIA med hjälp av Saudiarabien ”samla ihop, träna, utrusta, betala och sända in en legoarmé” till Afghanistan. De första talibanerna som av Cooley beskrivs som ”religiösa studenter beväpnade av Pakistans underrättelsetjänst” var ett av resultaten av USA:s stöd. År 1989 lämnade Sovjetunionens armé Afghanistan och 1996 tog talibanerna makten.

Rätten att gå i skola och lite historia

De som i likhet med vår utrikesminister fortfarande anser att detta tjugoåriga krigande varit berättigat, trots resultatet, framhåller rätten till utbildning, framförallt för flickor. Den rätten är naturligtvis oerhört viktig. Men jag har svårt att förstå hur det kan berättiga ett tjugoårigt förödande krig, som dessutom ändå resulterar i att kvinnors rättigheter ännu en gång trycks tillbaka.

Kampen om kvinnors rättigheter, rätten till utbildning och rätten för flickor att gå i skola, har böljat fram och tillbaka i landet Afghanistan. På ena sidan har (oavsett övrig politisk färg) stått en utbildad elit i städerna och på den andra sidan ett reaktionärt prästerskap och gubbvälde baserat på landsbygden.

Kung Amanullah

Efter det (så kallade) tredje engelsk-afghanska kriget 1919 regerades Afghanistan av kung Amanullah. Han var enligt Carl-Johan Charpentier (i boken ”Afghanistan mellan Mecca och Moskva”) en ”afghansk motsvarighet till Turkiets Atatürk”. Han lät bygga skolor och uppmuntrade flickor att börja studera. Men, skriver Charpentier: ”Det reaktionära prästerskapet vände sig mot Amanullah”. Och i januari 1929 fördrevs Amanullah från Kabul. Generalen Nadir blev kung. Nu stängdes alla flickskolor, den kvinnliga rösträtten avskaffades och slöjtvång infördes.

Efter att Nadir mördats 1933 blev en ung Mohammed Zahir kung. Under början av 1950-talet påbörjades åter en viss ”liberalisering”. Men den tog slut när kungens svåger prins Daoud blev premiärminister och landets ”verklige ledare”. Några år under 1960-talet skedde ändå en viss frigörelse, som sen också slogs tillbaka. År 1973 störtades så kung Zahir och Daoud utropade en republik. Men fem år senare, i april 1978, störtades Daoud av kommunisterna i Folkets Demokratiska Parti (PDPA) i ett uppror med bas i armén och flygvapnet, men utan någon egentlig social bas utanför Kabul och några andra städer (historien upprepar sig). Även denna ”kommunistiska” regim – som till slut inte kunde upprätthålla sitt styre utan stöd från den sovjetiska armén – påbörjade reformer som förbättrade situationen för kvinnor och flickor. Charpentier – som var i Afghanistan flera gånger under 1970-talet och den så kallade Saur-revolutionen –  berättar i sin bok från 1980 att 1976 var obeslöjade kvinnor ett undantag på gatorna i Kabul, men att de ökade under det nya styret. Han berättade också i sin bok om alfabetiseringskampanjen (analfabetismen var skyhög 1978: bland män 90 %, bland kvinnor 98%, enligt Tariq Ali) och det utökade antalet utbildningsplatser för flickor.

Den regim som upprättades efter ”Saur-revolutionen” 1978 och som stöddes av Sovjetunionen förbättrade alltså situationen för kvinnor och barn. Men ingen av dem som nu fortsätter att försvara den av USA ledda invasionen och krigsinsatsen tyckte att det fanns något förmildrande med den Sovjetstödda regimen eller Sovjets nästa tioåriga krig för att den förbättrade situationen för kvinnor och flickor i Afghanistan.

Vapnens otillräcklighet

Varken USA eller det dåvarande Sovjetunionen krigade för mänskliga rättigheters skull. Ändå är det ju argumenten om mänskliga rättigheter som skjuts i förgrunden för militära ingripanden där svenska trupper ska inordna sig i USA:s målsättningar. Men om det vore kampen för dessa rättigheter som var det primära så tror jag inte att det då heller skulle uppnås främst med utifrån kommande vapenmakt. Uppenbarligen räcker inte vapen för att förändra förhållanden och mänskliga rättigheter om inte tillräckligt många av de som bor i landet själva organiserar sig för sådana förändringar. Jag vet inte hur stort stöd talibanerna skulle ha ifall alla skulle få uttala sig utan vapenhot. Men säkert har många drivits i armarna på talibanerna av en utländsk armé som fört ett krig där många civila drabbats. Över huvud taget tycks USA:s sätt att ingripa runt om i världen alltid underskatta allt annat än just vapenmakt. På något sätt tycker jag att också Biden instämmer i detta då han i sitt tal tal sa:

Vi gav dem alla verktyg de kunde behöva. Vi betalade deras löner, sörjde för underhåll av deras flygvapen – något talibanerna inte har. Talibanerna har inget flygvapen. Vi gav nära luftstöd. …… .Vad vi inte kunde ge dem var viljan att kämpa för den framtiden (oklart vilken framtid Biden menar, men ändå – min anm.)

Nej just det. De behövde något annat än det som ”flygunderstöd” kunde ge.

Den trista och falska svenska ”debatten”

I samband med den hastiga flykten från Afghanistan uppstod den bisarra situationen att de högernationella partierna i Sverige: M,KD och SD plötsligt ömmade för några utsatta människor i Afghanistan. Dessa partier som alltid varit helt kallsinniga till att hjälpa unga människor på flykt från Afghanistan och istället velat kasta ut dem från Sverige kritiserade nu plötsligt regeringen. När det handlade  om de människor i Afghanistan som arbetat som tolkar åt den svenska krigsmakten var de plötsligt villiga att ”öppna sina hjärtan” som annars varit stängda sedan Reinfeldts tid.

Naturligtvis bör dessa tolkar hjälpas ut ur landet och välkomnas till Sverige. Men det borde också självklart gälla de unga människor med afghanskt ursprung som nu lever i en osäker tillvaro i Sverige. De borde få uppehållstillstånd så att de kan leva i trygghet och bygga upp en tillvaro här.

Att stoppa vapnen

I maj 2019 kunde vi läsa om hur hamnarbetare i Genua, Italien – organiserade i facket CGIL – vägrade lasta ett skepp med vapen. Vapnen skulle användas i det krig som Saudiarabien för mot grannlandet Jemen.

Nu hände för en vecka sedan något liknande. Ett fartyg (Asiatic Island) med destination till den israeliska hamnen Ashdod skulle lastas med vapen och sprängämnen i den italienska hamnstaden Livorno. Hamnarbetare organiserade i Unione Sindacale di Base (USB) som fick reda på detta vägrade då att lasta fartyget. Facket tillkännagav att det inte skulle tillåta att denna eller andra sjötransporttransporter avreste mot Israel. I ett uttalande säger facket USB, som samlar ungefär 250 000 medlemmar, bland annat:

Livornos hamn är inte delaktig i massakern mot den palestinska befolkningen: nej till transitering av vapenfartyget i vår hamn…… Arbete är viktigt, särskilt i dessa tider, men detta kan inte få oss att stänga ögonen, eller ännu värre, göra oss delaktiga i den fortsatta massakern av civilbefolkningen.

Från Storbritannien nås jag av en liknande aktion utförd av en grupp som heter Palestine Action. De har ockuperat en del av det israeliskt ägda Elbit Systems dotterbolag UAV Tactical Systems i Leicester. Ett företag som bygger obemannade flygfordon s.k. stridsdroner, som aktivisterna hävdar har använts  av Israel mot befolkningen i Gaza. Aktivisterna säger att de stängt grindarna och stoppat produktionen. Palestine Action uttalar att: ”Dagens handling visar att det ligger helt inom vår makt att stoppa produktionen av brutala maskiner som driver på krigsförbrytelser i Palestina”.

Polis och brandkår var på plats utanför fabriken. Polisen förhandlade med ockupanterna men brandkåren drog sig tillbaka när man fick reda på att aktivisterna representerade den palestinska solidaritetsgruppen Palestina Action. En talesperson för Leicestershire Brandkårs fackliga organisation ”påminde omedelbart högre chefer om att vi som brandmän är, och förblir, en stolt humanitär tjänst och att vår roll inte inbegriper brottsbekämpning”. Leicestershires brandkårsordförande Graham Vaux tillade: ”Fire Brigades Union står för stöd för palestinsk solidaritet och rätten att protestera.”

Tillgången till vapen

I Sverige oroas många av en ökad mängd illegala skjutvapen, som används i olika typer av gänguppgörelser. Jag tror inte att den ökade förekomsten av vapen i sig är den avgörande orsaken till denna typ av kriminellt våld. Den sortens kriminalitet handlar om förändringar i samhället. Eller rättare försämringar av samhället. Men tillgången till vapen har naturligtvis förvärrat situationen. Därför är jag för alla åtgärder som minskar tillgången till vapen i samhället. I detta tror jag att de flesta, oavsett andra åsikter, håller med mig.

Men av någon anledning så resonerar de flesta inte på samma sätt när det gäller de vapen som stater, rörelser eller olika arméer skaffar sig. Men är det inte egentligen samma sak här? Alla dessa vapen som säljs med god profit är inte heller i sig orsaken till de krig som pågår. Men utan den stora och ökande tillgången på vapen skulle de ha varit svårare att bedriva. Utan några vapen alls skulle de ha varit omöjliga.

Det är därför som de italienska hamnarbetarnas eller de brittiska aktivisternas ställningstaganden och aktioner är så viktiga och tänkvärda. De visar på möjligheten till en annan värld. De som tjänar på vapenproduktionen och vapenexporten producerar inte vapnen själva. Det gör de som arbetar i deras fabriker. Vapenprofitörerna levererar inte heller vapnen själva, det gör de som arbetar på cargo-båtar och i hamnar. Om fler skulle följa exemplet från Livorno eller Leicester så skulle det vara ett bidrag till en fredligare värld. Om alla de som producerar och förflyttar vapnen fram till deras användare skulle upphöra med det så skulle vapen som ett sätt att lösa konflikter till slut bli omöjligt. Verkar det utopiskt? Ja, naturligtvis. Men det vore både möjligt och önskvärt.

Måste Jemens barn dö för den svenska ”alliansfrihetens” skull?

Läs och försök ta in detta:

  • Hälften av Jemens fem miljoner barn kommer att gå hungriga om inget görs.
  • Nära en halv miljon barn under 5 år riskerar att dö av hunger i Jemen om de inte snabbt får hjälp.
  • Fler än 85 000 barn har hittills dött som en följd av kriget.
  • 1,2 miljoner ammande eller gravida kvinnor i landet drabbas av akut undernäring i år.
  • Efter sex år av krig behöver 80 procent av Jemens invånare hjälp av internationella organisationer för att överleva.
  • FN kallar situationen i Jemen för den största humanitära katastrofen i världen just nu.

Dessa fruktansvärda berättelser kan vi ta del av på vanliga svenska nyhetsmedia. Genom organisationer som till exempel Rädda Barnen kan vi bidra till att lindra nöden i Jemen. Rädda Barnen har varit på plats i Jemen sedan 1963. De ger mat till undernärda barn, de ger akut sjukvård, de delar ut rent vatten och hygienartiklar, driver barnvänliga platser och utbildar lärare.

Rädda Barnens arbete är fantastiskt och oerhört viktigt. Men nu är ju inte kriget i Jemen en naturkatastrof utan just ett krig. Skapat av människor. Ett krig som bedrivs med vapen. Vapen som gör krigandet möjligt. Vapen som bland annat kommer från Sverige. Det är sådant som radar- och stridsledningssystem från SAAB eller patrullbåtar från Swede Ship Marine. Sedan kriget började 2015 har svenska vapen för 2,2 miljarder kronor exporterats till det angripande Saudiarabien och deras koalitionspartners (Förenade Arabemiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Jordanien).

Att Rädda Barnen fortsätter att arbeta för att lindra nöd i Jemen och på andra platser är jättebra. Men nu är Rädda Barnen inte bara en gammaldags hjälporganisation av den typen som ”plåstrar” utan att fundera över varför ”skadorna” uppstår. Nej, de skriver:

Vi ser de katastrofala konsekvenserna av kriget och hur barnen lider. Vi anser att det är vår plikt att göra allt i vår makt för att stoppa lidandet och det minsta vi kan göra är att försöka stoppa exporten av krigsmateriel till kriget – från vårt eget land.

Därför kräver Rädda Barnen:

  • Att Sveriges regering och riksdag sätter stopp för all export av krigsmateriel till de länder som krigar i Jemen.  
  • Att Sverige driver på för att andra länder också ska stoppa exporten av krigsmateriel till de som krigar i Jemen, t ex genom aktivt agerande i EU och FN. 

De driver en kampanj kring detta. Se till exempel denna lilla film. Sprid den.

Det brukar sägas att Sverige måste ha en vapenexport för vår egen ”materielförsörjning” och möjlighet att upprätthålla vår ”alliansfrihet”. I en tid då alliansfriheten alltmer håller på att säljas ut känns detta argument alltmer tunt. Men även för dem som accepterar svensk vapenindustri och svensk vapenexport borde fallet med exporten till Jemen vara ett undantag. Hyckleriet här är ju så otroligt uppenbart. Ett sätt att komma undan detta är annars att rent av ljuga som utrikesminister Linde gjorde den 24 februari i år då hon sa att: ”Det är många år sedan Sverige exporterade vapen till de krigförande länderna i Jemen”. Men som Svenska Freds påpekat i ett svar så sker den fortsatta exporten genom ”följdleveranser” och inbringade år 2019 1,5 miljarder vilket var den högsta summan sedan kriget började.

Ett annat sätt att undkomma ansvaret och låta profiterandet på död och lidande fortgå är att från politiskt håll hänvisa till att besluten om vapenexport ligger på myndigheten Inspektionen för strategiska produkter (ISP). Men som det står i regeringens proposition 2017/18:23 om Skärpt exportkontroll av krigsmateriel så har regeringen ”det yttersta politiska ansvaret för exportkontrollen även i de fall beslutet fattas av ISP. ” Vi måste alltså likt Rädda Barnen sätta press på regeringen.

Innan Sverige har utvecklats till att också (i likhet med 128 av jordens 195 länder) ”avstå” från all export av vapen borde det åtminstone vara möjligt att få en socialdemokratiskt styrd regering att ”avstå” från export av vapen till Jemen. Det borde barnen i Jemen vara värda.

Går det inte ens att tala för fred och avspänning längre?

Vi lever i en tid där förskjutningar av ”accepterade” åsikter tycks gå mycket fort. Åsikter som för ett antal år sedan ansågs som självklara och omfattades av en majoritet av både de styrande och medborgarna kan nu angripas på de mest befängda vis. Vi har fått ett allt hårdare och mer vettlöst debattklimat. Att till exempel försvara fred och avspänning eller vårt lands självständighet och alliansfrihet kan leda till sådana bisarra (men vanliga) angrepp.

Den 14 februari publicerades en debattartikel i DN till försvar för ”fred och avspänning”. I artikeln konstaterades att ”Sverige vågar inte längre föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik utan tyr sig till USA”.

I artikeln ifrågasattes den hotbild från Ryssland som den nuvarande svenska upprustningen bygger på. Författarna skrev:

…..är hotet från dagens Ryssland verkligen större än från det kalla krigets Sovjetunionen? Då ansågs Sovjetunionens och Warszawapaktens militära kapacitet ungefär jämbördig med Nato:s. I dag, trots rysk återupprustning, är USA:s försvarsutgifter ungefär tio gånger högre, och de europeiska Nato-ländernas sammanlagt tre gånger högre än Rysslands. Även om man tar hänsyn till den lägre kostnadsnivån i Ryssland kan man räkna med att USA/Nato:s militära kapacitet är flera gånger större än Rysslands. Och Rysslands svaga ekonomi gör att denna styrkebalans knappast kommer att ändras till Rysslands fördel under överskådlig tid.

Därför menade författarna att en rysk militär konfrontation med Nato vore ödesdiger för Ryssland och inte har något som helst stöd hos rysk opinion.

Författarna kritiserade också att Sverige övergett ”sin väletablerade politik mot kärnvapen” genom att inte underteckna (ratificera) det i FN framförhandlade Fördraget om Kärnvapenförbud (som nu skrivits under av 50 länder). De menade också att ”den nya svenska politiken bidragit till en ökad spänning i Nordeuropa genom att Sverige hamnat på konfrontationslinjen mellan USA och Ryssland” och kritiserade tankarna på att ansluta Sverige till Nato.

Det mest intressanta med denna – i mitt tycke kloka –  artikel var ändå kanske inte själva innehållet (som uttryckts av andra) utan skaran av undertecknare. Där var en f.d. Liberal utrikesminister, två f.d. Centerpartistiska riksdagsledamöter, två f.d. ambassadörer, en f.d. nedrustningsförhandlare, två f.d. Socialdemokratiska ministrar och en f.d. Socialdemokratisk statssekreterare. Dessa personer helt enkelt:

Hans Blix, fd utrikesminister (L), Rolf Ekéus, fd ambassadör Washington och nationalitetskommissarie OSSE, Pär Granstedt, fd riksdagsledamot (C) och vice ordförande Utrikesutskottet, Birgitta Hambraeus, fd riksdagsledamot (C), Sven Hirdman, fd statssekreterare i försvarsdepartementet och ambassadör i Moskva, Carl-Magnus Hyltenius, fd nedrustningsförhandlare och ambassadör i Köpenhamn, Thage G Peterson, fd försvarsminister (S) och Riksdagens talman, Pierre Schori, fd biståndsminister (S) och FN-ambassadör, Maj Britt Theorin, fd statssekreterare nedrustningsfrågor och riksdagsledamot (S)

Den skrikande motargumentationen

Ett vanligt och mycket beprövat grepp när det gällt att angripa motståndare till Nato eller till kärnvapen har ju varit att spela kommunist- eller ryss-kortet. Det var ju ett debattknep som var ganska lätt att använda på den tiden då det fanns ett kommunistparti som dessutom försvarade Sovjet i vått och torrt.

Numera kan man ju tycka att det borde vara svårt att anklaga en grupp med denna politiska bredd och dessa erfarenheter och kunskaper för att gå i Rysslands ledband. Men det är ändå precis vad Gunnar Johansson en av ledarskribenterna på Dagens Nyheter ”lyckas med”. Dagen efter att artikeln från dessa författare publicerats kommer svaret från honom i en artikel med den lika talande som falska rubriken ”Natomotståndarna rycker ut till Rysslands försvar”.

Själv känner jag i förhållande till detta – och mycket av liknande ren propaganda från den högerkant där dagens liberaler nu också tycks vilja positionera in sig – bara en stor trötthet. Känslan blir att man skulle vilja svara med en artikel under rubriken: ”Natos gaphals på DN”. Men det gör jag givetvis inte.

Istället för att själv bemöta dessa dumheter hänvisar jag därför till en bra artikel i nättidningen eFolket av Rolf Waltersson.

Läs den!

Att kriga mot kvinnor och barn

I Sverige såväl som i många andra länder finns det ett flertal fredsorganisationer. De är tyvärr numera inte så stora eller inflytelserika. Rörelsen (eller rörelserna) för fred går upp och ner beroende på andra faktorer i samhället än ”bara” behovet av att kämpa för fred.

I början av 2000-talet växte en stor fredsrörelse fram i Sverige och över hela världen. Anledningen då var de krig som USA drog igång efter 11 september-attackerna 2001. Under förevändningen att kämpa mot terrorismen angrep och ockuperade USA först Afghanistan och därefter Irak. Den Talibanregim som USA tidigare hjälpt till makten via CIA och Pakistan drevs nu bort med hjälp av krigsherrarna i Norra Alliansen. En regim som USA kunde kontrollera inrättades.

Dessa krigshandlingar väckte motreaktioner runt om i världen. Många organisationer och enskilda gick samman i nya typer av samlande rörelser mot krig. Här i Uppsala bildades till exempel en samling som fick namnet Uppsala Fredskoalition.

Under hösten 2002 började USA alltmer tydligt trappa upp sina förberedelser för ett angrepp på Irak. De officiella argumenten var att Irak hade massförstörelsevapen, att Irak stödde terrornätverk som Al Qaida och  att Irak var en skurkstat som hotade USA och sina grannar. Fredsrörelsen över hela världen aktiverade sig mot dessa krigsplaner och avslöjade samtidigt falskheten i argumenten för krig. Vi påtalade att USA:s statsledning både saknade trovärdiga bevis för massförstörelsevapen och Al Qaida-kopplingar. Att de bluffade helt enkelt.

Under hösten och vintern försökte USA på alla sätt få stöd för sitt krig i FN och säkerhetsrådet. Vi ska heller inte glömma att de borgerliga partierna i Sverige (sin vana trogna) lydigt följde USA under denna tid. Samtidigt växte fredsrörelsen i Sverige såväl som runt om i världen.

När förberedelserna för krig trappades upp hördes ett argument allt starkare från USA:s statsledning och deras olika eftersägare: Saddam Hussein är en diktator och måste störtas. Krigshetsarna försökte också alltmer att beskylla fredsrörelsen för att gå Saddam Husseins ärenden. Vi svarade hela tiden att det var sant att Saddam var en diktator. Men vi menade att demokrati inte kan bombas fram. Precis som blommor kan demokrati bara växa underifrån, från den egna jorden, inte uppifrån. Vi menade också att det inte var USA:s sak att bestämma över Irak.

Den 15 februari 2003 genomfördes i Stockholm den kanske största fredsdemonstration som varit i Sverige. Närmare 80 000 människor tågade för att kriget inte skulle bryta ut.  Samtidigt gjorde miljontals andra människor runt om i världen samma sak.

Vi demonstrerade också här i Uppsala. De första demonstrationerna samlade några hundra. Efterhand samlade vi fler och fler människor.  Den 15 mars, några dagar innan USA drog igång kriget var vi 1500 som tågade och lyssnade till ett lysande tal av ärkebiskop K G Hammar.

Några dagar senare – och trots alla protester – startade USA kriget tillsammans med Storbritannien. USA hade misslyckats med att skrämma eller köpa  sig stöd i FN:s säkerhetsråd. Man hade misslyckats med att missbruka FN för krig. USA struntade då istället i FN.

Vid krigsutbrottet den 20 mars var vi flera hundra som samlades, till ett protestmöte på Stora torget i Uppsala, kl. 16 en vardag mitt i veckan.

Lördagen den 22 mars, när kriget var ett faktum, hade vi vår största demonstration här i Uppsala. Vi var då 2200 människor som tågade mot kriget.

Den globala fredsrörelsen var enorm. En av de största internationella folkliga rörelser som dittills funnits. Men det räckte inte för att stoppa kriget. Naturligtvis blev det en stor sorg för många människor inom fredsrörelsen.

Även efter 2003 har det genomförts en mängd samlingar och protester mot krig och förtryck. Men ingen av dessa har samlat så stora skaror som år 2003.

 

Exemplet Falluja 2004

Det gick ganska fort för USA att krossa den irakiska armén och att ockupera Irak. Kriget tycktes vara över, även om inte våldet och dödandet upphörde. Det fanns motstånd men inte någon samlad rörelse mot ockupationen. Och det motstånd som fanns väckte inte heller någon egentlig sympati i större delen av världen. Därför uppstod inte heller den situation som fanns i Sverige under Vietnamkriget när det fanns en motståndsrörelse (FNL) som människor kunde solidarisera sig med.

Falluja 2004

Falluja 2004

Kriget tycktes alltså vara över. Men som sagt så betydde inte det att dödandet och det våldsamma utrotandet av allt motstånd var över. I staden Falluja med 300 000 innevånare satte USA i november 2004 in all sin militära kraft. Dödandet där hade ett namn. Det kallades ”Operation Phantom Fury”, alltså ungefär ”Fantomens raseri…”. Det var ett namn som både återspeglade högmodet och den totala bristen på humanism hos den amerikanska militärledningen. Med våldsam kraft slog man ut staden Fallujas elektricitet, vattenförsörjning och sjukhus. 250 000 människor flydde från staden. USA släppte bara igenom kvinnor och barn men inga män i åldern mellan 15 och 60.

Vi visste inte så mycket om vilka krafter som hade ledningen i detta motstånd. Men det var nog redan då de rester av den irakiska armén och de religiösa extremister som göddes av ockupationen. Krafter som vi senare lärt känna under olika namn. Inga sympatiska typer. Men jag tycker fortfarande att det var rätt när vi då i november 2004 – i det som fanns kvar av 2003 års stora fredsrörelse – protesterade mot detta övervåld. Existensen av obehagliga stridande kan aldrig försvara den typen av övergrepp mot en civilbefolkning.

Onsdagen den 17 november (2004) tog Uppsalas liberala dagstidning (UNT) i en ledare upp Irak-kriget. Man skrev där att vi som kritiserade den amerikanska krigsinsatsen borde ”påminnas om, att (vi) hade dömt Iraks folk till ytterligare ett okänt antal år av namnlöst lidande om (vi) fått (vår) vilja igenom och invasionen av Irak uteblivit.”

Åren har gått men jag tycker, med facit i hand, att den hemska utveckling för folket i Irak som vi sett sedan dess, totalt motsäger denna uppslutning bakom kriget. Dessutom har ju kriget, ockupationen och ödeläggelsen lett till att de olika reaktionära religiöst sekteriska krafterna (av Al Qaida-typ) stärkts i regionen. Just de krafter vars bekämpande en gång var ett av de officiella motiven till att starta detta krig.

Något som jag senare funderat över är att så många bedömer bombande av civila mycket olika beroende på vem det är som bombar och vilka det är som vi tror bombas. De som absolut inte ville fördöma USA:s invasion av Irak och övervåld mot civila till exempel i Falluja har däremot kunnat fördöma den syriska statsledningen för motsvarande dödande. Å andra sidan har många av dem som stod upp mot Irak-kriget inte velat fördöma övervåldet i Syrien.

 

Lagar för krig

Att ha lagar för en i sig själv så motbjudande verksamhet som krig kan framstå som absurt. Som att i lag reglera mördande. Och den absurditeten speglar väl en absurd värld. Men trots allt är de inte oviktiga. Eller borde inte vara skulle jag kanske skriva. För tillämpningen kan verkligen diskuteras.

Den första gången som lagar för krig skrevs under var redan 1868 i form av den s.k. ”Petersburgdeklarationen” där det bland annat skrevs att ”En krigförande stats enda legitima mål är att försvaga fiendens militära styrkor.”

Efter andra världskriget kom Genèvekonventionen 1949. År 1977 kom ett tillägg till denna konvention som säger:

För att säkra skyddet för civilbefolkningen måste krigförande parter alltid skilja mellan civila och stridande, liksom mellan civila och militära mål och rikta stridshandlingar enbart mot de militära målen.

Även om jag är motståndare till all militarism och krig så ser jag det som en bra begränsning värd att kämpa för i en värld där krigens vansinne fortsätter. Civila får aldrig vara ett legitimt mål.

Det andra världskriget (1939-1945) brukar ju ofta på ett förenklat sätt ses som en strid mellan de goda krafterna och de onda. Jag har skrivit om det tidigare och ska inte göra det här. Men om vi nu tänker att de länder som vi kallar demokratier var de goda så kan vi ställa oss frågan om alla krigiska handlingar mot de onda krafterna (Tyskland-Italien-Japan) var berättigade och försvarbara. Jag brukar tänka på två exempel:

  1. De brittiska bombningarna 14 februari 1945 av den gamla kulturstaden Dresden – en stad som helt saknade militära mål och var fylld med flyktingar. Eldstormarna ska ha varit så kraftiga att personer som vistades ute på gatorna sögs in i brinnande fastigheter.
  2. USA:s användande av atomvapen mot de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945.

 

Och bomber faller än

Sedan 2011 faller bomber över civila i Syrien. Det är landets regering som bombar. Man har också bjudit in Ryssland och Iran för att hjälpa till. Ett folkligt uppror mot Assad-regimen som inspirerades av den s.k. arabiska våren övergick snabbt i våld vilket ledde till att kampen togs över av dem som hade och fick vapen utifrån. Turkiet, Saudiarabien, Qatar med flera, beväpnade de grupper som de själva gillade. Det var inte de sekulära och demokratiska krafterna.

Provinsen Idlib är nu efter nio års krig den enda av Syriens 14 provinser som kontrolleras av motståndare till regimen. Den syriska armén genomför där sedan två månader en storskalig militär operation tillsammans med Ryssland. Det sägs att den syriska statsledningen håller på att vinna detta krig.

Det är svårt att tänka sig att någon kan se detta som en seger. Enligt UNHCR är över halva befolkningen i Syrien på flykt från sina hem. Hälften är barn. Städer och byar ligger i ruiner. Hem, skolor och sjukhus är förstörda av bomber. Många har sett sina anhöriga dödas. Familjer har förlorat allt de äger. I provinsen Idlib är enligt FN nu 900 000 människor på flykt.

Idlib var redan 2011 ett starkt fäste för oppositionen mot Assad-regimen. Regimens administration drevs redan då bort. Men ganska snart var det de reaktionära krafterna som i kraft av sitt stöd utifrån tog över. Idag är det en allians med Al Qaida-anknytning som styr. Jag tror inte att de gör det med befolkningsmajoritetens stöd. Men oavsett det, så borde inte vilka krigsmetoder som helst vara legitima, ens för dem som ser Assad-regimen som det enda alternativet.

Men de flesta av oss har utvecklat en sorts sorglig cynisk uppgivenhet i förhållande till detta krig. SVT:s reporter Thomas Thorén beskrev det häromdagen så här:

Obeskrivliga grymheter mot civilbefolkningen som aldrig verkar ta slut. Nu senast gäller det den humanitära katastrofen i Idlib. Byar och städer bombas sönder och samman. Hundratusentals är på flykt. Barn sover utomhus i minusgrader. Läser du fortfarande? I så fall är du ovanligt tapper. De flesta stänger genast av öronen när något om kriget i Syrien kommer på tal.

Jag läser att EU kräver att bombningarna i nordvästra Syrien måste stoppas och att en humanitär korridor skapas. Det är bra. Men varför har vi som brukat samlas mot krigiska övergrepp inte lyckats göra det i detta fall?

Det finns flera förklaringar men en anledning är naturligtvis att det för många varit en komplicerad konflikt, med efterhand flera uppenbart onda krafter på båda sidorna av stridslinjerna. En konflikt som blivit ännu mer komplicerad och farlig när Turkiet gått in med egna trupper i Syrien. Även om Assad-regimen med hjälp av Ryssland och Iran stått för de flesta döda och fördrivna så framstod inte de grupper som beväpnats av andra utländska reaktionärer som bättre i något avseende. Detsamma gäller också den turkiska Erdogan-regimen.

Ryskt Tupolevplan

Men att det är svårt att nu se några goda krafter borde inte innebära likgiltighet inför detta omänskliga fördrivande av civilbefolkningen. Att få ett stopp för bombningarna och alla krigshandlingar borde vara det helt överordnade för alla just nu.

Vad är det som hotar oss?

Ja vad är det som hotar oss idag?

Det största hotet mot oss alla – alla människor på jorden – är naturligtvis klimatkrisen. Här hotar så omfattande förändringar av betingelserna för våra liv på jorden att det kan vara svårt att ta in. Men det är verkligt. Det pågår nu och det är bråttom om vi ska kunna stoppa utvecklingen. Detta borde orsaka djärva planer och satsningar från styrande politiker på en krigsliknande nivå. Men ändå är det inte så. Vi har de elaka clownerna som styr till exempel i USA eller Brasilien. De både förnekar problemen och bidrar aktivt till att förvärra dem. Men även svenska och europeiska politiker, som ändå erkänner problemen, lyckas inte alls möta problemen på den nivå som de faktiskt är.

Ett annat stort hot är hotet mot demokratin så som vi känner den sedan ungefär 100 år. Det är hotet från de högernationella som överallt i världen flyttar fram sina positioner. Jag ska inte här resonera kring orsakerna till högernationalismens framgångar eller varför vi inte lyckats stoppa dess tillväxt. Jag vill bara här ta upp det som ett annat stort och akut hot. Det finns både inom varje enskilt land och som en global rörelse över hela världen.

Ett tredje stort hot är den kombination av nedriven välfärd och återkomsten av ett tydligare klassamhälle med superrika som drar ifrån och alltfler fattiga på botten som lämnas i sticket, som vi ser såväl i Sverige som i resten av världen. Även här skulle det behövas omfattande satsningar och radikala omfördelningar för att ta itu med problemen. Men vi ser inte något av detta från dem som nu styr.

Och om dessa tre stora hot talades det inte alls när elit och krigsmakt möttes i Sälen för att ha konferens och berätta om det som det verkligen ska satsas på. Jag vet att de som samlades egentligen kallar sig för Folk och Försvar men jag tycker att den etiketten alltmer börjar likna Orwell-språk. Det var knappast ”folket” som samlades där i Sälen.

Hotet i Sälen

Den elit som samlades i Sälen talade alltså varken om hotet från klimatkrisen, hotet mot demokratin eller om hotet från ett samhälle som slits isär. Nej där talades bara om hotet från främmande makt. Och för att möta detta hot finns det resurser. Resurser vi annars inte varken hör talas om eller ser till. Enligt ministern med ansvar för krigsmakten kommer man nu göra en satsning på denna krigsmakt ”som saknar motsvarighet sedan 1950-talets början”. Att moderatledaren trots detta ville ha ytterligare miljarder förvånar ju inte. Det tillhör det politiska spelet. Men uppenbarligen är de alla överens om att pengarna både behövs och ska och kan fixas fram.

Innan jag resonerar om ifall det hot som de talar om verkligen är så allvarligt som de hävdar så vill jag alltså åtminstone försöka ställa dem i relation till de tre hot som jag nämnde ovan. Hur kan det vara så att enigheten om hotet från främmande makt och nödvändigheten av att få fram enorma resurser för att möta det hotet är så oerhört mycket större än när det gäller de tre hot som jag nämnde? Borde det inte vara rimligt att se liknande satsningar eller helst ännu större åtminstone i förhållande till klimathotet?

 

Är Sverige som nation mer militärt hotat än tidigare?

Sedan ett antal år – och framförallt efter att Ryssland 2014 annekterade Krim och Sevastopol – har talet om hotet från Ryssland trappats upp. Det har skett som ett sorts förspel till dessa ökade anslag till krigsmakten.

Att regeringen i Ryssland är obehaglig på olika sätt och inte tvekat att använda våld innebär inte automatiskt att den utgör ett direkt nuvarande militärt hot mot Sverige. Det är därmed inte heller självklart att vi ska rusta upp, knyta oss närmare till Nato eller till och med gå med i Nato. Ett sådant existerande hot måste ledas i bevis utifrån argument om styrkeförhållanden, intressen och verkliga substantiella hot.

Tyvärr har vi en sådan debattsituation att de som talar om hot från Ryssland och upprustning inte ens behöver bevisa eller argumentera för det som de påstår. Men vi som varken vill knytas till Ryssland eller USA, som inte heller tror på den militära logiken (om att hot möts bäst med hot) måste ändå kräva mer av vapenskramlarna.

Om det faktum att en osympatisk och militärt starkare makt hotar andra länder automatiskt skulle innebära att Sverige som nation också är hotad  så kan man undra varför detta aldrig har hänt under USA:s alla militära ingripanden runt om i världen. Men för dem som tveklöst alltid ställer sig sida vid sida med USA så är det naturligtvis omöjligt att se något hot därifrån. Förstå mig rätt. Jag anser inte att det föreligger något militärt hot från USA heller. Men det behövs helt enkelt betydligt mer övertygande bevis för ett militärt hot mot Sverige från Ryssland än exemplet Krim.

Det är naturligtvis också omöjligt för dem som ser USA som en naturlig allierad att tänka sig att Ryssland kan känna sig hotat av den inringning (från Nato) som skett efter Sovjetblockets fall eller då Sverige deltar i Nato-övningar i Östersjön som tydligt riktar sig mot Ryssland. Men för den som inte vill ansluta Sverige till varken det ena eller det andra militärblocket borde det vara något att fundera över.

Om vi ser till faktiska militära kostnader eller upprustning så tycker jag inte heller att det stärker bilden om hotet från Ryssland. USA plus Natoländerna Storbritannien, Frankrike, och Tyskland har tillsammans en militärbudget som är 12,6 gånger större än Rysslands. 2017 satsade USA 604 miljarder dollar på krigsmakten. 2019 hade detta ökat till 649 miljarder. Ryssland satsade  59 miljarder 2017 och ökade 2019 till 61,4 miljarder. USA rustade alltså upp för ytterligare 45 miljarder samtidigt som Ryssland ökade med 2,4 miljarder. Vad man än tänker om Ryssland så är det uppenbarligen inte värst när det gäller militär upprustning.

Ett försök till bevis för en rysk upptrappning är förekomsten av ryska u-båtar i svenska vatten. Hur det ligger till med den saken vet inte jag. Däremot vet jag att bevisen varit klena eller rent av bluff. Nu, samtidigt men inte samordnat med Sälenkonferensen, avslöjades det ganska (o?)passande att det senaste ”intrånget” som det var mycket rabalder om 2014 visade sig vara signaler från en av SMHI:s väderbojar. Läs f.ö. Göran Greiders ledare i ETC om detta och om krigsmaktens försök att stoppa avslöjandet.

Det talas också om ryska (och andra) cyberattacker mot Sverige. Men här finns ett stort mått av hyckleri. Redan för några år sedan avslöjades det i The New York Review of Books att Sverige genom FRA tillsammans med USA:s NSA utvecklat ”hacknings- och övervakningsverktyg som är avsevärt mycket mer avancerade än de mejlfiskningar som använts i de ryska attackerna”. Att bli upprörd över att Ryssland ägnar sig åt cyberattacker mot Sverige och andra västländer samtidigt som man tiger om att Sverige ägnar sig åt detta i mer avancerad form tillsammans med USA är inte hederligt. Det bidrar inte heller till fred och avspänning.

Nej vad vi behöver nu är varken falska hotbilder eller ökat vapenskrammel och upprustning. Vad som istället skulle behövas var att vårt land tog täten i kampen mot klimathot, högernationalism och ökande klyftor. Att vi gick i täten för nedrustning av det militära och istället satsade massiva resurser för omställningen till ett fossilfritt samhälle, för upprustning av välfärden och demokratin.

 

Skatt – av vem och till vad?

År 1995 infördes en s.k. värnskatt. Den togs ut på högre inkomster. Syftet var att få in pengar för att ”sanera de offentliga finanserna”. Egentligen togs den här skatten i sin ursprungliga form bort 1999. Men den ersattes av en ny statlig inkomstskatt som har fortsatt att kallas ”värnskatt”. Den betalas av alla som har en inkomst över 703 000 kronor per år, alltså inte av de flesta av oss medborgare.

För oss som är för att utjämna klyftorna och för ett progressivt skattesystem så finns det naturligtvis anledning att värna om en sådan skatt. Men som en del av regeringen Löfvens uppgörelse (73-punktsprogrammet) med Centern och Liberalerna kommer den nu att avskaffas från 2020. Om jag förstått saken rätt så kommer det förslaget att läggas fram när höstbudgeten presenteras den 18 september.

Totalt beräknas denna slopade skatt innebära att statens skatteinkomster minskar med drygt 6 miljarder kronor. Hur mycket olika höginkomsttagare tjänar individuellt på skattesänkningen framgår av denna tabell från tidningen Arbetet:

De som är anhängare av denna skattesänkning hävdar att det är en ”stimulansåtgärd” som på sikt lönar sig så att det ändå inte blir någon förlust. Antingen genom att konsumtionen ökar eller genom att fler vill göra karriär och gå upp i lön, vilket innebär att pengarna åter kommer in som ökade skatteintäkter. Fast enligt Konjunkturinstitutets generaldirektör Urban Hansson Brusewitz kan det ta 10 – 20 år innan det s.a.s. har lönat sig. Man kan ju undra ifall någon kommer att kolla resultatet år 2030 eller 2040? Och teorin går definitivt att ifrågasätta. Av omsorg om vår jord så önskar jag visserligen inte att de rika – som bidrar mest till miljöförstörelsen och klimatkrisen – ska öka sin konsumtion. Men dessutom är det kanske istället så att de rika som blir rikare sparar undan istället och därmed inte alls bidrar till ”ekonomisk stimulans”. Sen tycker jag att det i grunden är något märkligt med hur borgerliga tänkare ständigt utgår från att människor med mycket pengar behöver mer för att ”stimuleras” till att arbeta mera. När det gäller människor med låga inkomster, speciellt de som är beroende av samhällets stöd för att klara sig, så är ju resonemanget alltid precis tvärtom om. Där är det piskor istället för morötter som gäller.

Sedan slutet av 1990-talet har skatterna på arbete i Sverige sänkts med närmare 5 procent av BNP. Dessutom har arvs- och gåvoskatten liksom förmögenhetsskatten avskaffats och uttaget från fastighetsskatten minskat. Det innebär att egendomsbeskattningen i Sverige nu ligger på ungefär 1 procent av BNP. Det är lågt till exempel vid en jämförelse med de s.k. EU-15 (EU:s 15 kärnländer fram till 2004) som ligger på 2,3 procent.

I en färsk rapport från Konjunkturinstitutet och SNS skriver man bland annat:

Svenska skatter avviker på det hela taget inte markant från jämförbara länder. Skatt på arbete och konsumtionsskatt utgör de klart största källorna till skatteinkomster. Jämfört med andra länder har Sverige dock jämförelsevis höga skatter på arbete, både sett till skattenivån vid lägre inkomstnivåer och sett till de högsta marginalskatterna. Samtidigt bör man, när man jämför skattekvot i olika länder, ha i åtanke att skatterna delvis används för att finansiera välfärdstjänster som kommer medborgarna till del. Det är därför inte nödvändigtvis så att Sveriges jämförelsevis höga skatter på arbete innebär ett konkurrensproblem.

Men nu ska det alltså sänkas skatt igen.

En skattehöjning men inte till välfärd

Samtidigt som skatten för människor med en årslön över 703 000 kronor ska sänkas så kanske vi får en skattehöjning på ett annat område. Här är tillvägagångssättet markant avvikande på ett sätt som säger en hel del om den tid som vi lever i. Här intecknar regeringen och Liberalerna och Centern en stor kostnad redan innan man har löst frågan om finansieringen. Tänk om vi hade fått se det tillvägagångssättet när det gäller de stora behoven av omfattande satsningar för klimatomställning eller för att återupprusta välfärden! Men här handlar det inte om varken att möta klimatkris eller försvara välfärd utan om att lägga pengarna på militär upprustning. 20 ytterligare miljarder ska läggas på det fram till 2025. Då finns inte någon tveksamhet alls. Och finansieringen? Ja det är åtminstone ett uttag från en sektor som blivit skamlöst rik: banksektorn. Visserligen ganska oklart hur, men finansministern säger att: ”Tillskottet för 2022 kommer att finansieras genom att skatten på finanssektorn ökas från och med 2022”. Hon sa vidare att: ”Det här är en sektor som gör stora vinster i dag och som fått ta del av bolagsskattesänkningar och vår bedömning är att de kan bidra mer till det gemensamma.” Det har ju finansministern alldeles rätt i. Så sorgligt bara att när ett sådant rimligt skatteuttag aviseras så är det inte ”det gemensamma” i form av till exempel välfärd som det ska gå till utan till en ökning av de svenska markstridskrafterna.

Farväl till vapen och hat….?

Under detta år har det i USA hittills skett 8734 dödsfall som orsakats av skjutvapen. När fler än fyra människor dödas vid ett tillfälle kallas det masskjutning. Efter de senaste dagarnas masskjutningar i Texas och Ohio är den siffran nu uppe i 22 fall år 2019.

Nu visar det sig också att motiven, åtminstone i skjutningen i Texas, hade rasistiska motiv, alltså betecknas som hatbrott. Under Trumps tid som president har denna typ av brott ökat lavinartat. Gärningsmannen i Texas har uttryckt att han med sin handling ville ”försvara Texas från en latinamerikansk invasion”. Det låter ju som ett eko från något av Trumps alla hatfulla twitters och tal riktade mot latinamerikanska immigranter. Men Presidenten själv, som ju gjort lögn och falskhet till en del av sitt varumärke, kommenterar dåden med att ”hat inte har någon plats i vårt land”. Han tillägger med en för honom typisk formulering att ”vi kommer ta hand om det”.

Beto O´Rourke

Flera demokratiska politiker har däremot framhållit det uppenbara sambandet mellan presidentens retorik och ökningen av hatiskt våld. ”Vi har sett en ökning av hatbrott under varje enskild månad under de senaste tre åren, då vi har en regering med en president som kallat mexikaner för våldtäktsmän och kriminella”, sa till exempel den tidigare Texas-senatorn Beto O´Rourke.

Cory Booker

Han tillade att presidenten ”är rasist och eldar på rasismen i vårt land”. Den demokratiska presidentkandidaten Cory Booker sa att ”Donald Trump är ansvarig för det här. Han är ansvarig eftersom han underblåser rädsla och hat och främlingsfientlighet”.

Det är uppenbart rimliga slutsatser om ansvaret för det samhällsklimat som skapar rasistiska massmördare. Men så har vi då detta med skjutvapnen. Massmördaren i Texas hade ju köpt sina vapen helt lagligt. Allas rätt att bära vapen och som det heter ”skydda sig själv” är lagfäst i den amerikanska konstitutionen. USA föddes ju en gång genom ett uppror mot det brittiska imperiet. Kanske var denna rättighet en gång en del av uttrycken för erövrade friheter. Men idag är de uppenbarligen bara ett mycket stort problem. Enligt forskaren Frida Stranne är USA ett land med ”väldigt stark vapen- och våldsnärvaro”, där ”tillgången till skjutvapen föder en kultur där det är lätt att ta till vapen…..det är ett enormt problem i USA”.

 

Men i Sverige då?

Det är ju lätt att tänka att i USA med sina vapenlagar och sin mycket obehagliga president så är det inte så konstigt att det händer. Annorlunda är det här? Eller?

Vi har inte sådana vapenlagar som i USA. Vi har inte heller några ledande politiker som uttalar sig riktigt lika motbjudande som Trump. Men nog finns det ändå en del att fundera över.

Minns ni ”lasermannen”, den rasistiska seriemördaren John Ausonius? Från augusti 1991 till januari 1992 sköt han elva människor. En av dessa dog, flera fick skador för livet. Alla hade de det gemensamt att de hade mörkt hår eller mörk hudfärg. Ausonius inspirerade andra rasistiska mördare som Breivik eller Mangs och tyska nazister. Själv fann Ausonius ”sina inspiratörer hos Sverigedemokraterna, som på den tiden marscherade under hakkorsflaggor vrålande slagord som ”Sieg Heil” och ”Ut med packet”, och hos nydemokrater och andra politiker som hävdade att Sverige inte orkade mer, att landet höll på att falla ihop under trycket från flyktingar och invandrare”. Detta skriver journalisten Gellert Tamas i sin bok med titeln ”Lasermannen”.

Gellert Tamas sätter i sin bok in lasermannens dåd i den tid och det samhällsklimat som rådde i Sverige i början av 1990-talet. Det var ekonomisk nedgång och många flyktingar kom från krigen i det forna Jugoslavien. I riksdagen satt för första gången på mycket länge ett öppet rasistiskt parti som hette Ny Demokrati. Det leddes av herrarna Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Den senare sa sommaren 1993: ”Folk i Sverige är rädda för de här människorna. Det är bara vi som vågar tala om den här saken. De andra politikerna är fega.” Partiet Ny Demokrati misslyckades men Wachtmeister blev senare rådgivare till Jimmie Åkesson. Bert Karlsson har nyligen valturnerat med Ebba Busch-Thor.

I början av 1990-talet skedde ett allmänt uppsving för nazism, rasism och hatiskt våld. Under 1992 skedde 52 attacker mot flyktingförläggningar. Bland medier gick nog Expressen längst med sin löpsedel ”Kör ut dem” som inledde en artikelserie där den dåvarande chefredaktören Erik Månsson inledningsvis skrev: ”Hur länge kan vi i Sverige ge sken av att vi välkomnar invandrare och flyktingar? För det gör vi inte.”

Det var i detta samhällsklimat som Ausonius verkade, uppmuntrades och inspirerades. Låt oss minnas det.

Tecknaren Berglins kommentar till fenomenet Bert Karlsson 1990. För dem som minns…

Men nu då?

Det har åter kommit en större grupp av flyktingar, nu framförallt från Syrien. Vi har åter (sedan nio år nu) ett öppet rasistiskt parti i riksdagen. De talar inte om begreppet ras utan använder istället begrepp som ”kultur” och ”medfödd essens”. Som avgörande förklaring till alla problem i det svenska samhället pekar de på dem som invandrat till vårt land eller barnen till dem som invandrat. Jag har skrivit om deras ideologi i en del olika artiklar, till exempel dessa två som jag länkar till här.

Naturligtvis har detta parti ett mycket stort ansvar för det tilltagande hat och våld som riktas mot invandrare. De har ju också en tjock svans av våldsverkare, nät-troll och näthatare.

Men även övriga partier har under de senaste åren anpassat sig till ett sätt att beskriva problem som bidrar till att öka hat och rasism.

När den förra moderatledaren Kinberg Batra talade i Stockholm på nationaldagen 2016 tog hon upp något som det blivit alltmer populärt att tala om, nämligen ”svenska värderingar”. Hon menade då att en del av dessa svenska värderingar var hotade ”av en del av de som kommer hit från andra länder”. Ett sådant exempel var att ”tafsa i folksamlingar” eller ”hota kvinnor på ett asylboende”.

Erlandsson, en osvensk tafsare?

Dessutom hotades värderingarna av ”de som inte gör rätt för sig och inte är med och gör sitt bästa i samhället fast de skulle kunna”. Den dåvarande moderatledaren syftade inte på politikerkollegor när hon talade om tafsande, hon syftade inte på dem som förstörde eller brände flyktingförläggningar när hon talade om hot mot kvinnor och hon syftade inte på rika skattesmitare när hon talade om att inte göra rätt för sig. Nej hon sparkade uppenbart bara åt ett håll (neråt) och gjorde det på ett sätt som bidrog till att öka motsättningarna till stora grupper av invandrare, varav de flesta är oskyldiga både till tafsande, hot mot kvinnor och att inte göra rätt för sig.

Den nya moderatledaren Kristersson har fortsatt på samma spår när han dels inte kan göra skillnad mellan integration och assimilering samtidigt som han slår fast detta som den viktigaste frågan av alla och i sin problembeskrivning pekar på samma sätt och åt samma håll som sin företrädare.

KD-ledaren Busch-Thor har kanske vandrat längst på kortast tid. Hon har med sina uttalanden och nuvarande politik också ett stort ansvar för dagens samhällsklimat, till exempel när hon utan någon som helst analys slår fast att ”mångkultur är inte bra för Sverige” och att den ”måste stoppas”. Hur faktumet mångkultur kan stoppas utan att slå mot någons kultur som inte gillas av Busch-Thor, är den fråga som hänger i luften. Pekfingret går åt samma håll. När blir det en knytnäve?

Det här var bara några exempel. Men jag anser att de politiker som sträckt upp fingret i luften, närmat sig SD och sedan i praktiken med sina uttalanden och sina förslag pekar mot människor som invandrat har ett mycket stort ansvar när det gäller tilltagande hat även i Sverige. På samma sätt som president Trump och de runt omkring honom har ansvar för det som nu händer i USA.

Ibland kan det vara lättare att se sitt eget land när man har tittat på ett annat. Jag skulle önska att dessa svenska politiker kunde se samband och sitt eget ansvar. Men jag har inte stora förhoppningar

Vad tänker du?

PS (tillagt några dagar senare): Ett riktigt otrevligt exempel på hur en ledande politiker surfar med i högerextrem internet-hets – som saknas ovan – var när det moderata trafiklandstingsrådet i Stockholm, Kristoffer Tamsons, angrep en busschaufför som bad under sin rast. Läs en utmärkt ledare om detta i Dagens ETC av Laila Vianden.

Låt inte Sverige delta i kören av vapenskramlare

De obligatoriska bestämmelserna om upphävande av FN-sanktioner gäller som en lag. De innehåller inget som tillåter någon att “dra sig tillbaka”, men ska ha utarbetade rutiner för hantering av klagomål. Den amerikanska regeringen utnyttjade inte dessa förfaranden utan återförde omfattande sanktioner ensidigt. Med andra ord “drog de sig inte tillbaka” från ett avtal – de bröt mot ett beslut i FN:s säkerhetsråd som var rättsligt bindande. Inte bara det, de uppmanade alla andra FN-medlemmar att också bryta mot ett bindande beslut (enligt regel 25 i FN-stadgan) och klargjorde att de var redo att använda sitt eget finansiella system för att straffa företag.

Hans Blix på European Leaderships Networks hemsida

Så skriver den kända svenska diplomaten, f.d. folkpartistiska utrikesministern och liberalen (av en typ som verkligen saknas numera) Hans Blix om bakgrunden till den oroande och krigshotande konflikt som nu byggs upp i Hormuz-sundet. På sitt sakliga och kunniga sätt visar han att det är USA som är orsaken till denna krigsfara.

Nu vill olika borgerliga politiker att Sverige ska delta i detta krigande mot Iran. Låt oss inte luras av dem.

Men inte heller den socialdemokratiske försvarsministern är någon att lita på i dessa frågor. Läs till exempel denna utmärkta artikel i nättidningen eFolket:

Det är nu några dagar sedan krigsminister Peter Hultqvist med tillfredsställelse meddelade att Sverige och Storbritannien gemensamt ska ta fram ett nytt stridsflygplan.

Vi på eFOLKET har inte tvekat att kalla Hultqvist för en USA och NATO-lobbyist. Det som nu händer bevisar det korrekta i att benämna honom så. Hultqvist vill med alla medel knyta oss till den US-amerikanska imperialismen och till dess allierade, i det här fallet Storbritannien.

……läs mera

%d bloggare gillar detta: