Skatt – av vem och till vad?

År 1995 infördes en s.k. värnskatt. Den togs ut på högre inkomster. Syftet var att få in pengar för att ”sanera de offentliga finanserna”. Egentligen togs den här skatten i sin ursprungliga form bort 1999. Men den ersattes av en ny statlig inkomstskatt som har fortsatt att kallas ”värnskatt”. Den betalas av alla som har en inkomst över 703 000 kronor per år, alltså inte av de flesta av oss medborgare.

För oss som är för att utjämna klyftorna och för ett progressivt skattesystem så finns det naturligtvis anledning att värna om en sådan skatt. Men som en del av regeringen Löfvens uppgörelse (73-punktsprogrammet) med Centern och Liberalerna kommer den nu att avskaffas från 2020. Om jag förstått saken rätt så kommer det förslaget att läggas fram när höstbudgeten presenteras den 18 september.

Totalt beräknas denna slopade skatt innebära att statens skatteinkomster minskar med drygt 6 miljarder kronor. Hur mycket olika höginkomsttagare tjänar individuellt på skattesänkningen framgår av denna tabell från tidningen Arbetet:

De som är anhängare av denna skattesänkning hävdar att det är en ”stimulansåtgärd” som på sikt lönar sig så att det ändå inte blir någon förlust. Antingen genom att konsumtionen ökar eller genom att fler vill göra karriär och gå upp i lön, vilket innebär att pengarna åter kommer in som ökade skatteintäkter. Fast enligt Konjunkturinstitutets generaldirektör Urban Hansson Brusewitz kan det ta 10 – 20 år innan det s.a.s. har lönat sig. Man kan ju undra ifall någon kommer att kolla resultatet år 2030 eller 2040? Och teorin går definitivt att ifrågasätta. Av omsorg om vår jord så önskar jag visserligen inte att de rika – som bidrar mest till miljöförstörelsen och klimatkrisen – ska öka sin konsumtion. Men dessutom är det kanske istället så att de rika som blir rikare sparar undan istället och därmed inte alls bidrar till ”ekonomisk stimulans”. Sen tycker jag att det i grunden är något märkligt med hur borgerliga tänkare ständigt utgår från att människor med mycket pengar behöver mer för att ”stimuleras” till att arbeta mera. När det gäller människor med låga inkomster, speciellt de som är beroende av samhällets stöd för att klara sig, så är ju resonemanget alltid precis tvärtom om. Där är det piskor istället för morötter som gäller.

Sedan slutet av 1990-talet har skatterna på arbete i Sverige sänkts med närmare 5 procent av BNP. Dessutom har arvs- och gåvoskatten liksom förmögenhetsskatten avskaffats och uttaget från fastighetsskatten minskat. Det innebär att egendomsbeskattningen i Sverige nu ligger på ungefär 1 procent av BNP. Det är lågt till exempel vid en jämförelse med de s.k. EU-15 (EU:s 15 kärnländer fram till 2004) som ligger på 2,3 procent.

I en färsk rapport från Konjunkturinstitutet och SNS skriver man bland annat:

Svenska skatter avviker på det hela taget inte markant från jämförbara länder. Skatt på arbete och konsumtionsskatt utgör de klart största källorna till skatteinkomster. Jämfört med andra länder har Sverige dock jämförelsevis höga skatter på arbete, både sett till skattenivån vid lägre inkomstnivåer och sett till de högsta marginalskatterna. Samtidigt bör man, när man jämför skattekvot i olika länder, ha i åtanke att skatterna delvis används för att finansiera välfärdstjänster som kommer medborgarna till del. Det är därför inte nödvändigtvis så att Sveriges jämförelsevis höga skatter på arbete innebär ett konkurrensproblem.

Men nu ska det alltså sänkas skatt igen.

En skattehöjning men inte till välfärd

Samtidigt som skatten för människor med en årslön över 703 000 kronor ska sänkas så kanske vi får en skattehöjning på ett annat område. Här är tillvägagångssättet markant avvikande på ett sätt som säger en hel del om den tid som vi lever i. Här intecknar regeringen och Liberalerna och Centern en stor kostnad redan innan man har löst frågan om finansieringen. Tänk om vi hade fått se det tillvägagångssättet när det gäller de stora behoven av omfattande satsningar för klimatomställning eller för att återupprusta välfärden! Men här handlar det inte om varken att möta klimatkris eller försvara välfärd utan om att lägga pengarna på militär upprustning. 20 ytterligare miljarder ska läggas på det fram till 2025. Då finns inte någon tveksamhet alls. Och finansieringen? Ja det är åtminstone ett uttag från en sektor som blivit skamlöst rik: banksektorn. Visserligen ganska oklart hur, men finansministern säger att: ”Tillskottet för 2022 kommer att finansieras genom att skatten på finanssektorn ökas från och med 2022”. Hon sa vidare att: ”Det här är en sektor som gör stora vinster i dag och som fått ta del av bolagsskattesänkningar och vår bedömning är att de kan bidra mer till det gemensamma.” Det har ju finansministern alldeles rätt i. Så sorgligt bara att när ett sådant rimligt skatteuttag aviseras så är det inte ”det gemensamma” i form av till exempel välfärd som det ska gå till utan till en ökning av de svenska markstridskrafterna.

Farväl till vapen och hat….?

Under detta år har det i USA hittills skett 8734 dödsfall som orsakats av skjutvapen. När fler än fyra människor dödas vid ett tillfälle kallas det masskjutning. Efter de senaste dagarnas masskjutningar i Texas och Ohio är den siffran nu uppe i 22 fall år 2019.

Nu visar det sig också att motiven, åtminstone i skjutningen i Texas, hade rasistiska motiv, alltså betecknas som hatbrott. Under Trumps tid som president har denna typ av brott ökat lavinartat. Gärningsmannen i Texas har uttryckt att han med sin handling ville ”försvara Texas från en latinamerikansk invasion”. Det låter ju som ett eko från något av Trumps alla hatfulla twitters och tal riktade mot latinamerikanska immigranter. Men Presidenten själv, som ju gjort lögn och falskhet till en del av sitt varumärke, kommenterar dåden med att ”hat inte har någon plats i vårt land”. Han tillägger med en för honom typisk formulering att ”vi kommer ta hand om det”.

Beto O´Rourke

Flera demokratiska politiker har däremot framhållit det uppenbara sambandet mellan presidentens retorik och ökningen av hatiskt våld. ”Vi har sett en ökning av hatbrott under varje enskild månad under de senaste tre åren, då vi har en regering med en president som kallat mexikaner för våldtäktsmän och kriminella”, sa till exempel den tidigare Texas-senatorn Beto O´Rourke.

Cory Booker

Han tillade att presidenten ”är rasist och eldar på rasismen i vårt land”. Den demokratiska presidentkandidaten Cory Booker sa att ”Donald Trump är ansvarig för det här. Han är ansvarig eftersom han underblåser rädsla och hat och främlingsfientlighet”.

Det är uppenbart rimliga slutsatser om ansvaret för det samhällsklimat som skapar rasistiska massmördare. Men så har vi då detta med skjutvapnen. Massmördaren i Texas hade ju köpt sina vapen helt lagligt. Allas rätt att bära vapen och som det heter ”skydda sig själv” är lagfäst i den amerikanska konstitutionen. USA föddes ju en gång genom ett uppror mot det brittiska imperiet. Kanske var denna rättighet en gång en del av uttrycken för erövrade friheter. Men idag är de uppenbarligen bara ett mycket stort problem. Enligt forskaren Frida Stranne är USA ett land med ”väldigt stark vapen- och våldsnärvaro”, där ”tillgången till skjutvapen föder en kultur där det är lätt att ta till vapen…..det är ett enormt problem i USA”.

 

Men i Sverige då?

Det är ju lätt att tänka att i USA med sina vapenlagar och sin mycket obehagliga president så är det inte så konstigt att det händer. Annorlunda är det här? Eller?

Vi har inte sådana vapenlagar som i USA. Vi har inte heller några ledande politiker som uttalar sig riktigt lika motbjudande som Trump. Men nog finns det ändå en del att fundera över.

Minns ni ”lasermannen”, den rasistiska seriemördaren John Ausonius? Från augusti 1991 till januari 1992 sköt han elva människor. En av dessa dog, flera fick skador för livet. Alla hade de det gemensamt att de hade mörkt hår eller mörk hudfärg. Ausonius inspirerade andra rasistiska mördare som Breivik eller Mangs och tyska nazister. Själv fann Ausonius ”sina inspiratörer hos Sverigedemokraterna, som på den tiden marscherade under hakkorsflaggor vrålande slagord som ”Sieg Heil” och ”Ut med packet”, och hos nydemokrater och andra politiker som hävdade att Sverige inte orkade mer, att landet höll på att falla ihop under trycket från flyktingar och invandrare”. Detta skriver journalisten Gellert Tamas i sin bok med titeln ”Lasermannen”.

Gellert Tamas sätter i sin bok in lasermannens dåd i den tid och det samhällsklimat som rådde i Sverige i början av 1990-talet. Det var ekonomisk nedgång och många flyktingar kom från krigen i det forna Jugoslavien. I riksdagen satt för första gången på mycket länge ett öppet rasistiskt parti som hette Ny Demokrati. Det leddes av herrarna Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Den senare sa sommaren 1993: ”Folk i Sverige är rädda för de här människorna. Det är bara vi som vågar tala om den här saken. De andra politikerna är fega.” Partiet Ny Demokrati misslyckades men Wachtmeister blev senare rådgivare till Jimmie Åkesson. Bert Karlsson har nyligen valturnerat med Ebba Busch-Thor.

I början av 1990-talet skedde ett allmänt uppsving för nazism, rasism och hatiskt våld. Under 1992 skedde 52 attacker mot flyktingförläggningar. Bland medier gick nog Expressen längst med sin löpsedel ”Kör ut dem” som inledde en artikelserie där den dåvarande chefredaktören Erik Månsson inledningsvis skrev: ”Hur länge kan vi i Sverige ge sken av att vi välkomnar invandrare och flyktingar? För det gör vi inte.”

Det var i detta samhällsklimat som Ausonius verkade, uppmuntrades och inspirerades. Låt oss minnas det.

Tecknaren Berglins kommentar till fenomenet Bert Karlsson 1990. För dem som minns…

Men nu då?

Det har åter kommit en större grupp av flyktingar, nu framförallt från Syrien. Vi har åter (sedan nio år nu) ett öppet rasistiskt parti i riksdagen. De talar inte om begreppet ras utan använder istället begrepp som ”kultur” och ”medfödd essens”. Som avgörande förklaring till alla problem i det svenska samhället pekar de på dem som invandrat till vårt land eller barnen till dem som invandrat. Jag har skrivit om deras ideologi i en del olika artiklar, till exempel dessa två som jag länkar till här.

Naturligtvis har detta parti ett mycket stort ansvar för det tilltagande hat och våld som riktas mot invandrare. De har ju också en tjock svans av våldsverkare, nät-troll och näthatare.

Men även övriga partier har under de senaste åren anpassat sig till ett sätt att beskriva problem som bidrar till att öka hat och rasism.

När den förra moderatledaren Kinberg Batra talade i Stockholm på nationaldagen 2016 tog hon upp något som det blivit alltmer populärt att tala om, nämligen ”svenska värderingar”. Hon menade då att en del av dessa svenska värderingar var hotade ”av en del av de som kommer hit från andra länder”. Ett sådant exempel var att ”tafsa i folksamlingar” eller ”hota kvinnor på ett asylboende”.

Erlandsson, en osvensk tafsare?

Dessutom hotades värderingarna av ”de som inte gör rätt för sig och inte är med och gör sitt bästa i samhället fast de skulle kunna”. Den dåvarande moderatledaren syftade inte på politikerkollegor när hon talade om tafsande, hon syftade inte på dem som förstörde eller brände flyktingförläggningar när hon talade om hot mot kvinnor och hon syftade inte på rika skattesmitare när hon talade om att inte göra rätt för sig. Nej hon sparkade uppenbart bara åt ett håll (neråt) och gjorde det på ett sätt som bidrog till att öka motsättningarna till stora grupper av invandrare, varav de flesta är oskyldiga både till tafsande, hot mot kvinnor och att inte göra rätt för sig.

Den nya moderatledaren Kristersson har fortsatt på samma spår när han dels inte kan göra skillnad mellan integration och assimilering samtidigt som han slår fast detta som den viktigaste frågan av alla och i sin problembeskrivning pekar på samma sätt och åt samma håll som sin företrädare.

KD-ledaren Busch-Thor har kanske vandrat längst på kortast tid. Hon har med sina uttalanden och nuvarande politik också ett stort ansvar för dagens samhällsklimat, till exempel när hon utan någon som helst analys slår fast att ”mångkultur är inte bra för Sverige” och att den ”måste stoppas”. Hur faktumet mångkultur kan stoppas utan att slå mot någons kultur som inte gillas av Busch-Thor, är den fråga som hänger i luften. Pekfingret går åt samma håll. När blir det en knytnäve?

Det här var bara några exempel. Men jag anser att de politiker som sträckt upp fingret i luften, närmat sig SD och sedan i praktiken med sina uttalanden och sina förslag pekar mot människor som invandrat har ett mycket stort ansvar när det gäller tilltagande hat även i Sverige. På samma sätt som president Trump och de runt omkring honom har ansvar för det som nu händer i USA.

Ibland kan det vara lättare att se sitt eget land när man har tittat på ett annat. Jag skulle önska att dessa svenska politiker kunde se samband och sitt eget ansvar. Men jag har inte stora förhoppningar

Vad tänker du?

PS (tillagt några dagar senare): Ett riktigt otrevligt exempel på hur en ledande politiker surfar med i högerextrem internet-hets – som saknas ovan – var när det moderata trafiklandstingsrådet i Stockholm, Kristoffer Tamsons, angrep en busschaufför som bad under sin rast. Läs en utmärkt ledare om detta i Dagens ETC av Laila Vianden.

Låt inte Sverige delta i kören av vapenskramlare

De obligatoriska bestämmelserna om upphävande av FN-sanktioner gäller som en lag. De innehåller inget som tillåter någon att “dra sig tillbaka”, men ska ha utarbetade rutiner för hantering av klagomål. Den amerikanska regeringen utnyttjade inte dessa förfaranden utan återförde omfattande sanktioner ensidigt. Med andra ord “drog de sig inte tillbaka” från ett avtal – de bröt mot ett beslut i FN:s säkerhetsråd som var rättsligt bindande. Inte bara det, de uppmanade alla andra FN-medlemmar att också bryta mot ett bindande beslut (enligt regel 25 i FN-stadgan) och klargjorde att de var redo att använda sitt eget finansiella system för att straffa företag.

Hans Blix på European Leaderships Networks hemsida

Så skriver den kända svenska diplomaten, f.d. folkpartistiska utrikesministern och liberalen (av en typ som verkligen saknas numera) Hans Blix om bakgrunden till den oroande och krigshotande konflikt som nu byggs upp i Hormuz-sundet. På sitt sakliga och kunniga sätt visar han att det är USA som är orsaken till denna krigsfara.

Nu vill olika borgerliga politiker att Sverige ska delta i detta krigande mot Iran. Låt oss inte luras av dem.

Men inte heller den socialdemokratiske försvarsministern är någon att lita på i dessa frågor. Läs till exempel denna utmärkta artikel i nättidningen eFolket:

Det är nu några dagar sedan krigsminister Peter Hultqvist med tillfredsställelse meddelade att Sverige och Storbritannien gemensamt ska ta fram ett nytt stridsflygplan.

Vi på eFOLKET har inte tvekat att kalla Hultqvist för en USA och NATO-lobbyist. Det som nu händer bevisar det korrekta i att benämna honom så. Hultqvist vill med alla medel knyta oss till den US-amerikanska imperialismen och till dess allierade, i det här fallet Storbritannien.

……läs mera

Utan vapen går det inte…

Jag läste en liten artikel i gårdagens ETC (22/5) som gjorde mig glad. Den handlade om hamnarbetare i Genua, Italien – organiserade i facket CGIL – som vägrade lasta ett skepp med vapen. Vapnen skulle användas i det krig som Saudiarabien för mot grannlandet Jemen.

”Hamnen i Genua ska inte bidra till väpnade konflikter som kränker de mänskliga rättigheterna”, sa en representant för facket CGIL.

Båten Bahri YANBU hade några veckor tidigare varit i Antwerpen och lastats med belgiska vapen utan några problem. Sen skulle båten till Le Havre i Frankrike som är en av Saudiarabiens främsta vapenleverantörer. Men där stoppades den av aktivister från vänstergrupper och människorättsorganisationer så att den aldrig kunde lägga till.

Från aktionen i Le Havre

I Genua skulle båten bland annat lastas med varor från det italienska vapenföretaget Teknel. Men även här blev det alltså stopp tack vare att facket tog denna aktiva ställning.

 

En krigsregion

Kriget i Jemen har pågått sedan våren 2015, delvis i skuggan av kriget i Syrien. I september 2014 tog en milis från Houti-klanen makten i huvudstaden Sanaa. 2015 började regimen i Saudiarabien tillsammans med andra regimer i området bomba det fattiga Jemen. Den humanitära situationen där är nu fruktansvärd. En miljon människor har drabbats av kolera, varannan människa lider av akut matbrist och 22 miljoner behöver humanitär hjälp. Allt enligt Röda korset.

Upprustningen och försäljningen av vapen i världen har ökat alltmer under de senaste åren. En mycket stor del av dessa vapen har hamnat hos de stridande i länder som Syrien eller Jemen. Under åren 2013 – 2017 importerades 32 procent av världens vapenproduktion till regionen som vi kallar Mellanöstern. Den främsta importören här var just Saudiarabien.

Det borde, kan man tycka, vara uppenbart att vi inte ska bidra till att förvärra situationen genom att bidra till att föra in ännu mer vapen. Tyskland och Finland är också exempel på länder som nu stoppat sin vapenexport dit. Men Sverige hör till de länder som trots fina fraser i fyrpartiöverenskommelsen ändå fortsätter att sälja vapen till Saudiarabien, bland annat genom ett svenskt radarsystem från Saab som använts för att koordinera Saudiarabiens bombningar.

 

 

Vapnen som gör det möjligt

Mänsklig intelligens, uppfinningsrikedom, arbete och materiella resurser kan användas till mycket gott.  Till att fylla så många verkliga behov. Men produktion av vapen fyller inte några mänskliga behov. I bästa fall åstadkommer denna produktion ingenting alls utom just slöseri med resurser. Vapnen står där oanvända för att bara åstadkomma skräck.

”Hamnen stängd för krig.
Hamnen öppen för immigranter”

 

Men vapen som produceras kommer också till användning. Det som vi då ”producerar” är död, förstörelse och lidande. Bakom varje sönderbombat hus i Syrien eller Jemen, och varje dödad familj, finns det några långt borta i ett annat land som har tjänat pengar på det: ”The Masters of War”.

I Sverige oroas vi av en ökad mängd illegala skjutvapen, som används i olika typer av gänguppgörelser. Även om jag inte tror att den ökade förekomsten av vapen är den avgörande orsaken till denna typ av kriminellt våld, så har det naturligtvis bidragit till en förvärrad situation. De flesta människor i Sverige är därför för åtgärder som minskar tillgången på dessa vapen.

Av någon anledning så resonerar de flesta inte på samma sätt när det gäller de vapen som stater, rörelser eller olika arméer skaffar sig. Men är det inte egentligen samma sak här? Alla dessa vapen som säljs med god profit är inte heller orsaken till de krig som pågår. Men utan den stora och ökande tillgången på vapen skulle de ha varit svårare att bedriva. Utan några vapen alls skulle de ha varit omöjliga.

 

Genua-arbetarnas exempel

Confederazione Generale Italiana del Lavoro (CGIL)

Det är därför som de italienska hamnarbetarnas ställningstagande är så viktigt och tänkvärt. Det visar på möjligheten till en annan värld. De som tjänar på vapenproduktionen och vapenexporten producerar inte vapnen själva. Det gör de som arbetar i deras fabriker. Vapenprofitörerna levererar inte heller vapnen själva, det gör de som arbetar på cargo-båtar och i hamnar. Om fler skulle följa exemplet från Genua så skulle det vara ett bidrag till en fredligare värld. Om alla de som producerar och förflyttar vapnen fram till deras användare skulle upphöra med det så skulle vapen som ett sätt att lösa konflikter till slut bli omöjligt. Verkar det utopiskt? Ja, naturligtvis. Men det vore både möjligt och önskvärt. Vägen dit är naturligtvis lång. Det är en väg som handlar om att den stora majoriteten av människor i världen börjar se sig som en gemensam mänsklighet, i en värld som hotas av både miljökatastrofer och förödande krig. Där vi ser våra gemensamma intressen oavsett religion eller nationalitet. Att vi slutar följa alla dessa hatpredikanter som alltid bara skapar förödelse och misär. Men också alla dessa ”vanliga” demokratiska ledare som lyckas motivera upprustning och vapenexport för att hålla uppe såväl sysselsättning som den egna vapenindustrin. Som alltid säger att ”om inte vi gör det, så gör någon annan det”.

Några måste alltid börja. Några måste börja med att bryta den militära logiken av ”hotbild” – upprustning – mera hot och mer upprustning.

Låt oss hoppas och bidra till att fler följer Genua-arbetarnas exempel.

Kärnvapnen och det svenska valet

Imorgon den 6 augusti, är det 73 år sedan USA släppte den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Tre dagar senare fälldes den andra bomben över staden Nagasaki. Då och de närmaste månaderna därefter dog mer än 200 000 människor som en följd av attackerna. Fortfarande dör folk av bombernas effekter. Bland de överlevande drabbas fler av cancer, samtidigt som andra nya sjukdomar upptäcks bland de överlevande och deras barn.

Idag är möjligheterna att förinta och ödelägga oerhört mycket större än 1945. Sprängstyrkan hos de ungefär 15 000 nukleära stridsspetsar som finns i världen motsvarar 50 000 Hiroshimabomber. De är också utspridda över jorden. 1800 står ständigt redo att avfyras. Antalet kärnvapenmakter har ökat och främst USA ser till att deras vapen också finns utplacerade runt om i världen.

För Sverige har detta en stor aktualitet på minst två sätt:

  1. Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen (The treaty on the prohibition of nuclear weapons).  Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Sedan dess har vi väntat på att Sverige dessutom ska underteckna detta avtal. Men det dröjer. Den främsta anledningen till det är att regeringen och utrikesminister Wallström satts under mycket stark press av den borgerliga oppositionen och sd. Men också av USA. Därför heter det nu att frågan utreds och att besked och riksdagsbeslut inte kommer förrän efter valet.
  2. Ett av den svenska fredsrörelsens argument mot Nato och mot gemensamma militärövningar med Nato har handlat om kärnvapen. USA och militäralliansen Nato förfogar ju över kärnvapen. När fredsrörelsen påpekade att dessa genom Nato kunde föras in på svenskt territorium sa de svenska Nato-anhängarna att detta var skrämselpropaganda. Hur falskt detta tal var avslöjades tydligt när Sverige röstat för förbud mot kärnvapen i FN – vilket i konsekvensens namn också borde leda till ett svenskt undertecknande – för då ingrep genast USA via sin försvarsminister James Mattis. I ett brev till Sveriges försvarsminister Hultqvist skrev Mattis:

Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.

De kärnvapen som enligt Nato-anhängarna aldrig skulle få föras in i Sverige visade sig då högst verkliga.

 

Kryperiet för USA

När utrikesminister Wallström mycket sakligt påpekade att Nato ska ”avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige”, så blev hon hårt angripen för detta självklara uttryck från ministern i en självständig nation. Liberaler, moderater, diverse s.k. experter och journalister sa att Wallström ”varnat” USA. Det var som uppochnedvända världen. Världens ledande militärmakt blandar sig i svensk politik. När vår utrikesminister säger att de inte bör göra det kallar dessa krypande typer detta för en ”varning”.

 

Kärnvapenparaplyet

För flera decennier sedan förlorade de borgerliga striden om svenska kärnvapen. Men de har inte gett upp. Det finns lite olika förhållningssätt bland de borgerliga. Mest våldsbejakande är som vanligt Björklund och Liberalerna. Jag har inte sett att man öppet förespråkar svenska kärnvapen. Men att föra in dem via Nato tycks inte vara något problem annat än när man i polemik med fredsrörelsen påstår att detta inte kan hända. Liberalerna har ju också fört fram den gamla tanken om ”kärnvapenparaplyet”. Allan Widman uttryckte det så här:

Sverige har under avsevärd tid stått under västerlandets kärnvapenparaply, och …. just nu …. så behöver vi det kärnvapenparaplyet kanske mer än någonsin.

Widman menar därför att ett undertecknande av förbudet mot kärnvapen skulle innebära att vi förlorade detta skydd. Inför det synsättet känner jag en sorts hopplöshet. Hur ska man argumentera med människor som känner sig skyddade av de värsta massförstörelsevapen som finns? Vapen med en sådan förstörelseförmåga att ett enda vapen kan ödelägga en stad, eller ett land, på ett ögonblick.

 

Frihet från kärnvapen

Nya Zeeland är – trots att det ligger på andra sidan jorden – inte så annorlunda Sverige. Från 1951 till 1984 var landet med i ANZUS, ett militärt samarbete mellan USA, Australien och Nya Zeeland. Men då den socialdemokratiska regeringen 1984 beslutade att landet skulle bli helt fritt från både kärnkraft och kärnvapen på sitt territorium uteslöts man av USA från ANZUS. Enligt mitt sätt att se på saken var detta ett steg mot en fredligare värld. Enligt Widmans sätt att se på saken måste det har inneburit ett förlorat skydd under kärnvapenparaplyet. För närvarande omfattar kärnvapenfria zoner mer än 50 % av jordens landyta  och 119 av världens 195 självständiga stater. Låt oss se till att de ökar.

 

Kärnvapenfrågan och valet

Frågan om kärnvapen (och Nato) måste in i valrörelsen. Sätt press på alla dem som är emot eller tvekar när det gäller förbud mot kärnvapen. Sätt press på dem som kryper för militärmakten USA och som vill lura in Sverige i Nato.

Rösta inte på någon av de våldsbejakande kärnvapen-extremisterna!

 

 

Fred på Koreahalvön – fred i världen?

För mindre än ett år sedan hörde vi dessa två ledare i världen hota varandra och varandras länder med svavelosande tal. Det gjorde många människor oroliga. Risken för krig med kärnvapen tycktes komma närmare. Häromdagen möttes istället dessa ledare i Singapore  och undertecknade ett fredsavtal. Långt borta verkade nu de hårda orden vara. Istället hörde vi Trump säga om Kim Jong Un att han var en mycket intelligent man. Intelligens finns ju av olika slag och är inte lätt att bedöma. Men det var säkert många som undrade om Trump var rätt person att uttala sig i det ämnet. Fast förvisso var det två skickliga maktspelare som möttes. Kanske fanns det mer som förenade dem än vi tänker oss vid en ytlig blick?

 

Deklarationen

Men viktigare är personfrågorna är naturligtvis vad som eventuellt uppnåddes. Och vår uppfattning om de bägge huvudpersonerna får inte skymma en bedömning av själva avtalet.

Ett omedelbart resultat tycks vara att Nordkorea lovar att inte testa sina missiler mera. Något som de för övrigt inte heller behöver göra ur teknisk synpunkt eftersom de tydligen (enligt Hans Blix) redan har nått sina mål här. Däremot kan de dessutom avstå från dessa missilskjutningar som uttryck för rena maktdemonstrationer. Det beror i sin tur på att USA samtidigt lovar att avstå från de manövrer utanför Nordkorea som på engelska mer talande beskrivs som ”wargames”. Att slippa känna hotet från krigsfartyg eller amerikanska B52or måste vara ett klart framsteg för folk i Nordkorea och underlätta en nedtrappning av de egna hoten. De bägge länderna hotar varandra mindre helt enkelt. Om detta infrias så är ju redan det ett steg framåt.

Dessutom lovar Kim Jong Un enligt deklarationen att arbeta mot en fullständig kärnvapennedrustning på den koreanska halvön. I gengäld förbinder sig Trump att ge någon form av säkerhetsgarantier till Nordkorea. I deklarationen står det tydligt (hela) ”den koreanska halvön”. En nedrustning av hela den koreanska halvön – och inte bara Nordkorea är mycket rimligt och skulle också vara ett framsteg. När det gäller innehav av kärnvapen är ju annars hyckleriet enormt från de flesta makthavare och deras kommentatorer. Det hyckleri som säger att vissa har rätt till dessa massförstörelsevapen men inte andra: Israel men inte Iran, USA men inte Nordkorea osv. En total nedrustning av kärnvapen på hela den koreanska halvön skulle vara åtminstone ett minimum av anständighet och ett steg mot en fredligare värld. När det gäller USA:s säkerhetsgarantier till Nordkorea så tycks det vara mer oklart vad de skulle bestå i. Även om Trump nu till exempel sa att han hoppas kunna ta hem USA:s 32.000 soldater i Sydkorea på sikt, så ingick det inte i dessa ”säkerhetsgarantier”.

 

De svenska journalisterna

En sak som jag tänkt på när jag lyssnat på de svenska journalister som intervjuat olika experter om Singapore-avtalet är att de alla ställer frågan om ”vi kan lita på Nordkorea”. Det är säkert en berättigad fråga. Men varför ställer inte någon frågan om det går att lita på USA? Den ende av de intervjuade som ifrågasätter denna ensidighet är den som alltid nyanserade och kloka Hans Blix. Han säger att skulden för att avtal brutits tidigare inte bara ligger på Nordkorea utan även på USA, främst Republikanerna.

 

USA:s utrikespolitik

När det gäller att förstå USA:s utrikespolitik – både den som sker öppet och den som sker i det fördolda – så kan vi i stort sett bortse från motiv som handlar om ideal eller principer. När det gäller ideal och principer finns det inte någon som helst konsekvens i vilka som blir vänner eller fiender för USA. Den enda ”principen” handlar om att upprätthålla USA-imperialismens positioner och makt. Sättet att göra det har sällan varit varken fredligt eller sympatiskt. Ändå tycks det ske ett sorts skifte under Trumps regim där det blivit ännu svårare att bedöma USA:s ställningstaganden. I det här fallet tänker jag på den plötsliga skillnaden i behandling av Iran där det fanns ett fungerande avtal och nu Nordkorea. Är det bara så enkelt att Nordkorea med sin missilutveckling nu började utgöra ett faktiskt kärnvapenhot mot USA:s västkust medan Iran inte gjorde det och samtidigt är en huvudfiende till den gode vännen och kärnvapenmakten Israel?

 

Intressant?

Mot kallt krig med tunna bevis

Förra veckan skrev jag angående massutvisningarna av ryska diplomater att jag saknade bevisen för den ryska statens skuld till giftattacken i Salisbury.

Jag har inte kunnat se något som ändrar på detta. Att på detta sätt trappa upp ett sorts kallt krig i dagens värld innebär ett mycket stort ansvar. Birger Schlaug skrev mycket bra om detta i ETC den 31 mars:

Må de inte trappa upp utan att de fått tydliga bevis……

Att trappa upp krigsretorik och handlingar är inte vilket beslut som helst. Det är allvar eftersom det kan leda till en spiral av handlingar som man till slut tappar kontrollen över……….Just nu är det alldeles för många som leker med elden. Vi behöver nedtrappning, inte upptrappning. Vi behöver tal om fred, inte om krig. Vi behöver konfliktlösning, inte byggande av nya konfliktzoner. Vi behöver sans och måtta.  Vi har inte råd med politiska ledare som ägnar sig åt krigsretorik och militär upprustning. Vi har inte råd med medlöpare heller.

Så sant.

Förråd av kemiska vapen vid Pueblo chemical depot, Colorado i USA

När Gary Aitkenhead, den verkställande direktören för försvarsvetenskap och tekniklaboratoriet i Storbritannien, intervjuades av Sky News identifierade han giftet som novichok. Han sa också att:

Vi har inte identifierat den exakta källan, men vi har lämnat den vetenskapliga informationen till regeringen som sedan har använt ett antal andra källor..

De källor han syftade på var sådana som kommer från olika typer av underrättelsetjänst.

Men något som kan kallas bevis har inte visats för alla oss andra som befinner oss utanför dessa hemliga spionorgan.

Ett mycket stort antal länder – däribland Sverige –  har nu ändå utvisat nästan 150 ryska diplomater och den ryska staten svarar med liknande motåtgärder. Men det finns ett lika förvånande som intressant undantag. Undantaget är dessutom en av USA:s främsta allierade, den nation som brukar rösta i stort sett ensamt nej tillsammans med imperiet i FN när det gäller omröstningar gällande olika folk eller staters rättigheter, nämligen staten Israel.

Israel var alltså inte en av de stater som utvisade ryska diplomater. Enligt den israeliska DEBKA file var skälen till detta bland annat att en hemlig rapport från den israeliska underrättelsetjänsten till premiärminister Netanyahu och försvarsminister Lieberman avslöjade att fastän det kemiska stridsmedlet novichok ursprungligen utvecklats i Sovjetunionen ”så är det idag åtminstone 20 andra regeringar som tillverkar och lagrar det olagliga stridsmedlet”. Dessutom hade israelerna när de kontaktade sin vän Donald Trump fått svar som var ”vaga och till intet förpliktigande (noncommittal)”.

Under alla omständigheter bör vi motverka upprustning och krigsretorik, som bara gör världen farligare. Att idag gå emot krigsretoriken är inte lätt så som vindarna nu blåser. Men så länge bevis saknas borde det åtminstone vara lite lättare.

Naturligtvis kan vi också under tiden fundera över vilka särskilda skäl den mycket trängda brittiska regeringen kan ha till att vilja rikta elden utåt och åt ett annat håll. Annars kan vi erinra oss den ubåtshysteri som rådde i Sverige för några decennier sedan. Den visade sig ju vara helt ogrundad. Men den fyllde säkert sin funktion för dem som drog igång den. Om du glömt detta, fortfarande tror på lögnerna om de ryska ubåtarna eller helt enkelt inte var född då rekommenderar jag en ny artikel i Magasinet Filter.

 

Intressant?

Vapenproduktionens profitörer, konsumenter och offer

Under 1980-talet minskade vapenförsäljningen i världen. Men efter att ha nått sin lägsta nivå 2002 har den ökat igen och år 2015 var den åter lika hög som 1990 (se tabell)

År 2016 såldes vapen I världen för den svårfattbara summan av 375 miljarder dollar. Det var en ökning med 1,6 procent mot året innan. Enligt Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) är det 38 procent mer än året 2002.

De främsta vapenprofitörerna i världen kommer från USA. Listan över de tio största vapenföretagen i världen toppas och domineras nästan helt av USA-företag (se tabell).

Men även i Sverige finns det vapenprofitörer. De backas dessutom upp av såväl regering som kungahus och den borgerliga oppositionen. Den svenska vapenexporten har ökat kraftigt och tredubblats sedan början av 2000-talet. Förra året uppgick den till 11 miljarder kronor.

Mänsklig intelligens, uppfinningsrikedom, arbete och materiella resurser kan användas till så mycket. Skulle kunna användas till så mycket gott. Till att fylla så många verkliga behov. Produktion av vapen fyller inte någon av dessa behov. I det bästa fallet åstadkommer de ingenting alls utom just slöseri med resurser. Står oanvända för att bara åstadkomma skräck.

Men vapen som produceras kommer också till användning. Det som vi då ”producerar” är död, förstörelse och lidande. Bakom varje sönderbombat hus i Syrien eller Jemen, och varje dödad familj, finns det några långt borta i ett annat land som har tjänat pengar på det.

 

Sverige och världen

I landet Sverige oroas vi nu över en ökad mängd illegala skjutvapen. Den ökade förekomsten av vapen är inte den avgörande orsaken till ett ökat antal dödsskjutningar. Men naturligtvis har det bidragit till en förvärrad situation. De flesta människor är därför för åtgärder som minskar tillgången på dessa vapen.

Men när vi tittar ut i världen så resonerar de flesta inte på samma sätt. Alla dessa vapen som säljs med god profit är ju inte heller orsaken till de krig som pågår. Men utan den stora och ökande tillgången på vapen skulle de ha varit svårare att bedriva.

I landet Jemen pågår ett krig sedan våren 2015. Kriget har kommit i skuggan av kriget i Syrien, men på senare tid har en del bilder och reportage nått fram på svenska nyheter. I september 2014 tog en milis från Houti-klanen makten i huvudstaden Sanaa. 2015 började regimen i Saudiarabien tillsammans med andra regimer i området bomba det fattiga Jemen. Den humanitära situationen där är nu fruktansvärd.

Jemen är nu en av de platser där den ökande vapenproduktionen används. När Trump nyligen besökte sina vänner i Saudiarabien ordnade han nya stora vapenaffärer. Även Sverige är med på banan. Den svenska vapenexporten till länder i Mellanöstern uppgick förra året till 160 miljoner kronor.

Oavsett vilka analyser vi gör av kriget i Jemen så tror jag att en sak borde stå helt klar: mer vapen kommer bara göra den hemska situationen för civilbefolkningen än värre. Förutom press på regimen i Saudiarabien att sluta bomba i grannlandet Jemen behövs det press på världens alla vapenprofitörer och deras supportrar i världens olika regeringar.

Tänk om konsten utanför FN-byggnaden kunde tas på allvar av världens länder.

 

Intressant?

 

Läs andra bloggar om krig, vapenexport

 

Ge styrka till Wallström!

1968 – för femtio år sedan – deltog Olof Palme i en demonstration i Stockholm mot USA:s krig i Vietnam. Han satt då i regeringen men var inte ännu statsminister. För sitt deltagande i denna demonstration angreps Palme hårt av den svenska högern som helt stod bakom USA:s krig i Vietnam. Jag påminns om detta av ett minnesprogram om året 1968 som gick igår kväll (tisdag 2/1 2018). Där säger Palme om kritiken att han ”inte kan inse att vi ska undertrycka vår övertygelse” som i detta fall handlade om det som Palme kallade USA:s ”Vietnampolitik”. Som Pierre Schori påpekar i samma program så var det en ”lyx” att kunna kritisera USA. Den friheten var möjlig på grund av att vi inte var med i Nato. De socialdemokratiska broderpartierna som var med i Nato-länder höll tyst, påpekar Schori.

Detta kan vara viktigt att komma ihåg. Jag tänker på det extra mycket då det samma kväll var ett inslag på Rapport där vår utrikesminister Margot Wallström säger att:

Nato ska ju avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige.

Detta skulle kunna tyckas vara ett självklart och okontroversiellt yttrande från en regeringsföreträdare i ett land som anser sig vara självständigt. Det borde vara det. Men så är det inte idag. Direkt angrips utrikesministern för detta både av högern och av en anställd på FOI. Och sättet att presentera Wallströms yttrande är minst sagt tendensiöst. Nyhetsuppläsaren säger till att börja med att utrikesministern ”varnade Nato för att lägga sig i svensk politik”. Men det gör ju faktiskt inte utrikesministern med sitt uttalande. Hon talar bara om den självklara saken att USA och Nato inte ska hota eller pressa Sverige. En ”varning” till Nato och USA vore något annat. Reporterns sätt att beskriva situationen där hon talar om Natos ”kärnvapenskydd” är knappast heller uttryck för någon oberoende journalistik utan egentligen bara ett eko av de svenska Nato-anhängarna.

 

Bakgrunden

Men innan jag går vidare bara lite om bakgrunden till utrikesministerns kritiserade yttrande:

Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen (The treaty on the prohibition of nuclear weapons).  Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Detta är mycket bra då kärnvapen är de värsta av alla massförstörelsevapen.

Nu utreder regeringen om Sverige dessutom ska underteckna detta avtal. Detta sker under stark press från kärnvapenbärarna och deras svenska ombud. Redan i slutet av augusti  2017 skrev USA:s försvarsminister James Mattis till Sveriges försvarsminister att Nato inte kommer förnya Värdlandsavtalet om den svenska regeringen skriver under den i somras antagna FN-konventionen om kärnvapenstopp. Värdlandsavtalet som gällt i tre år innebär att Natoländer kan stationera trupp på svensk mark. Ett av fredsrörelsens argument mot detta avtal och de gemensamma militärövningar som skett har varit att kärnvapen kan föras in på svensk mark. Detta har avvisats av Natoanhängarna  som ”skrämselpropaganda”. Men samtidigt har Sverige aldrig fått några garantier för att kärnvapen inte ska kunna föras in. I en artikel i SvD om Mattis brev till försvarsminister Hultkvist står det:

Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.

Om Sverige varken kan få några garantier mot kärnvapen på svensk mark eller får säga nej till kärnvapen som en oberoende nation, så verkar ju dessa kärnvapen som aldrig skulle få föras in alltså högst verkliga.

De svenska Nato-anhängarna har också satt den svenska regeringen och utrikesminister Margot Wallström under hård press.

De tycker att vi ska känna oss tacksamma och skyddade av något som de kallar ”kärnvapenparaplyet”. Tanken bakom detta är att vi ska tillhöra USA:s sida i världen och känna skyddet från kärnvapnens avskräckande effekter. Vi ska alltså liera oss med den stora supermakten. En makt som använt militärt hot och våld i ett otal länder under historiens lopp. Det enda land som använt kärnvapen mot ett annat folk. Vi ska känna oss trygga för att vi lierar oss med denna avskydda supermakt och med dess förmåga att utplåna mänskligheten. Min uppfattning är att vi måste söka en annan väg för mänskligheten och avvisa kärnvapenhotet som metod och med de risker som det innebär.

 

TV-inslaget

Men åter till inslaget på Rapport. Den moderata företrädaren Hans Wallmark kritiserar Wallström och säger:

Det här är ju inte ett hot från USA:s eller Natos sida utan en realistisk beskrivning av vad som kan ske om man undertecknar avtalet. Det kommer att få konsekvenser….

His masters voice

I ett Rapportinslag där vår utrikesministers självklara yttrande om att USA inte ska blanda sig i vilka beslut den svenska regeringen fattar kallas för en ”varning” blir det mycket konstigt att inte se USA:s inblandning i svensk politik som hotfull. Den är ju så uppenbart avsedd som en påtryckning och ett hot för dem inom socialdemokratins ledning som vill fortsätta vårt närmande till Nato. För alla oss andra som vill hålla Sverige utanför Nato och inte känner oss trygga med de ömsesidiga kärnvapenhoten och upprustningen i världen, kan det däremot mer upplevas som ett löfte….

Forskningsledaren på FOI (Försvarets forskningsinstitut) Robert Dahlsjö får också uttala sig. Han tycker att regeringen genom att stödja FN-avtalet visat ”dåligt politiskt handlag”. Varken Dahlsjö eller reportern tycks se det som något problem att han som tjänsteman blandar sig i politiken och recenserar regeringens politik som om hans personliga åsikter var någon sorts expertutlåtande.

Ett uselt nyhetsinslag i en tid då behovet av modiga politiker och självständiga journalister tycks större än någonsin. Låt oss önska all styrka åt Wallström att stå emot så att ett förslag om undertecknande av förbudet mot kärnvapen kan läggas fram och så att vi kan se krigshetsarna och kärnvapenanhängarna tydligt i vår riksdag.

 

Intressant?

 

Läs andra bloggar om Nato, USA

Att ta avstånd eller samarbeta – var går gränsen?

Förra helgen demonstrerade 3500 personer mot Nato och militärövningen Aurora i Göteborg. Tyvärr  har detta fått mindre uppmärksamhet än den lilla gruppen av nationalsocialister som prövade polisen i Göteborg  samma helg.

Bakom demonstrationen  stod ett 30-tal olika organisationer. En av dessa organisationer var Kommunistiska partiet.

När frågan om Nato och denna militärövning diskuterades på Aktuellt den 18 september mellan Jonas Sjöstedt och Annie Lööv tog frågan om KP:s deltagande i demonstrationen en oproportionerligt stor roll. Programledaren initierade detta genom att säga att Vänsterpartiet demonstrerade tillsammans med kommunistiska organisationer. Därefter frågade han: ”är det ett lämpligt sällskap för Vänsterpartiet?

Nej, svarar Sjöstedt, det är ”grupper som står för en unken syn”.

Pressad av programledaren – som uppenbarligen tyckte att detta är en lika viktig fråga som diskussionen om själva sakfrågan – sa Jonas Sjöstedt sedan tre gånger att ”det hade varit bättre om de (alltså KP) inte varit där”.

Jag tycker inte att det här är något bra svar på frågan. För KP var ju där och bidrog till att genomföra denna demonstration. Det finns en mängd av skilda uppfattningar mellan de drygt 30 organisationer som stod bakom demonstrationen och i varierande grad bidrog till att den genomfördes. Så varför är just skillnaden i synsätt gentemot KP speciell?

Själva idén med att genomföra samlade demonstrationer kring begränsade frågor är ju att samla människor med i övrigt skilda uppfattningar, men som kan enas kring det som själva manifestationen handlar om. Jag har, här i Uppsala, varit med på och organiserat demonstrationer som gällt försvar av en humanitär flyktingpolitik tillsammans med liberaler trots att jag är djupt oenig med dem i en mängd grundläggande frågor. Det finns rörelser som stundtals kan vandra tillsammans och åt samma håll, trots att de i det stora hela kämpar för helt olika typer av samhällen.

Naturligtvis finns det sådana organisationer som man inte kan eller bör samarbeta med under några omständigheter. Jag kan till exempel inte se några typer av demonstrationer eller organisationskarteller där vi skulle kunna samarbeta med extremhögern. Detta var aktuellt i rörelsen mot svensk EU-anslutning, där man tog in en passus i programmet som uteslöt möjligheten för högerextrema rasister att ansluta sig. Rasisterna sa också nej till EU, men deras nej var ett helt annat än vårt. Även om det naturligtvis även inom rörelsen mot EU fanns olika skäl eller betoningar i motståndet så passerades inte någon gräns på samma sätt som i förhållande till rasisternas nej till EU. Där behövde en gräns dras. Enligt min uppfattning kunde vi se detta på ett mer direkt sätt i samband med Brexit-omröstningen i Storbritannien.

Men finns det också grupper inom vänstern som vi inte bör samarbeta med? Ja. En sådan grupp som jag inte vet om den finns längre var aktuell för några år sedan. Gruppen kallades Revolutionär Front och ägnade sig åt individuellt våld mot olika motståndare här och nu. I Ung Vänster i Uppsala blev en person som heter Malcom Kyeyune utesluten för några år sedan för att han uttryckte sitt stöd för denna grupp. Att denne Malcom sedan fortsatt med att skriva på diverse håll, bland annat i Göteborgsposten, med artiklar som angriper vänstern från höger, borde kanske inte förvåna. Men det är ett annat spår….

Kommunistiska partiet har en syn på Nordkorea, Stalin och liknande fjärran frågor (i tid och rum) som jag på inget vis delar. Men de ägnar sig inte åt någon odemokratisk eller våldsam verksamhet i Sverige. Jag kan inte se att vi inte ska kunna samarbeta med dem i frågor där våra synsätt sammanfaller, som motstånd mot Nato eller nedmontering av välfärden. Jag tycker att vi i dessa samarbeten ska bortse från frågor om Nordkorea eller Stalin. På samma sätt  kan vi bortse från liberalernas uppslutning bakom USA och dess olika anfallskrig i de stunder då vi är överens ifråga om försvar av demokratiska principer. När det händer.

 

Intressant?

%d bloggare gillar detta: