Måste Jemens barn dö för den svenska ”alliansfrihetens” skull?

Läs och försök ta in detta:

  • Hälften av Jemens fem miljoner barn kommer att gå hungriga om inget görs.
  • Nära en halv miljon barn under 5 år riskerar att dö av hunger i Jemen om de inte snabbt får hjälp.
  • Fler än 85 000 barn har hittills dött som en följd av kriget.
  • 1,2 miljoner ammande eller gravida kvinnor i landet drabbas av akut undernäring i år.
  • Efter sex år av krig behöver 80 procent av Jemens invånare hjälp av internationella organisationer för att överleva.
  • FN kallar situationen i Jemen för den största humanitära katastrofen i världen just nu.

Dessa fruktansvärda berättelser kan vi ta del av på vanliga svenska nyhetsmedia. Genom organisationer som till exempel Rädda Barnen kan vi bidra till att lindra nöden i Jemen. Rädda Barnen har varit på plats i Jemen sedan 1963. De ger mat till undernärda barn, de ger akut sjukvård, de delar ut rent vatten och hygienartiklar, driver barnvänliga platser och utbildar lärare.

Rädda Barnens arbete är fantastiskt och oerhört viktigt. Men nu är ju inte kriget i Jemen en naturkatastrof utan just ett krig. Skapat av människor. Ett krig som bedrivs med vapen. Vapen som gör krigandet möjligt. Vapen som bland annat kommer från Sverige. Det är sådant som radar- och stridsledningssystem från SAAB eller patrullbåtar från Swede Ship Marine. Sedan kriget började 2015 har svenska vapen för 2,2 miljarder kronor exporterats till det angripande Saudiarabien och deras koalitionspartners (Förenade Arabemiraten, Bahrain, Kuwait, Qatar och Jordanien).

Att Rädda Barnen fortsätter att arbeta för att lindra nöd i Jemen och på andra platser är jättebra. Men nu är Rädda Barnen inte bara en gammaldags hjälporganisation av den typen som ”plåstrar” utan att fundera över varför ”skadorna” uppstår. Nej, de skriver:

Vi ser de katastrofala konsekvenserna av kriget och hur barnen lider. Vi anser att det är vår plikt att göra allt i vår makt för att stoppa lidandet och det minsta vi kan göra är att försöka stoppa exporten av krigsmateriel till kriget – från vårt eget land.

Därför kräver Rädda Barnen:

  • Att Sveriges regering och riksdag sätter stopp för all export av krigsmateriel till de länder som krigar i Jemen.  
  • Att Sverige driver på för att andra länder också ska stoppa exporten av krigsmateriel till de som krigar i Jemen, t ex genom aktivt agerande i EU och FN. 

De driver en kampanj kring detta. Se till exempel denna lilla film. Sprid den.

Det brukar sägas att Sverige måste ha en vapenexport för vår egen ”materielförsörjning” och möjlighet att upprätthålla vår ”alliansfrihet”. I en tid då alliansfriheten alltmer håller på att säljas ut känns detta argument alltmer tunt. Men även för dem som accepterar svensk vapenindustri och svensk vapenexport borde fallet med exporten till Jemen vara ett undantag. Hyckleriet här är ju så otroligt uppenbart. Ett sätt att komma undan detta är annars att rent av ljuga som utrikesminister Linde gjorde den 24 februari i år då hon sa att: ”Det är många år sedan Sverige exporterade vapen till de krigförande länderna i Jemen”. Men som Svenska Freds påpekat i ett svar så sker den fortsatta exporten genom ”följdleveranser” och inbringade år 2019 1,5 miljarder vilket var den högsta summan sedan kriget började.

Ett annat sätt att undkomma ansvaret och låta profiterandet på död och lidande fortgå är att från politiskt håll hänvisa till att besluten om vapenexport ligger på myndigheten Inspektionen för strategiska produkter (ISP). Men som det står i regeringens proposition 2017/18:23 om Skärpt exportkontroll av krigsmateriel så har regeringen ”det yttersta politiska ansvaret för exportkontrollen även i de fall beslutet fattas av ISP. ” Vi måste alltså likt Rädda Barnen sätta press på regeringen.

Innan Sverige har utvecklats till att också (i likhet med 128 av jordens 195 länder) ”avstå” från all export av vapen borde det åtminstone vara möjligt att få en socialdemokratiskt styrd regering att ”avstå” från export av vapen till Jemen. Det borde barnen i Jemen vara värda.

Går det inte ens att tala för fred och avspänning längre?

Vi lever i en tid där förskjutningar av ”accepterade” åsikter tycks gå mycket fort. Åsikter som för ett antal år sedan ansågs som självklara och omfattades av en majoritet av både de styrande och medborgarna kan nu angripas på de mest befängda vis. Vi har fått ett allt hårdare och mer vettlöst debattklimat. Att till exempel försvara fred och avspänning eller vårt lands självständighet och alliansfrihet kan leda till sådana bisarra (men vanliga) angrepp.

Den 14 februari publicerades en debattartikel i DN till försvar för ”fred och avspänning”. I artikeln konstaterades att ”Sverige vågar inte längre föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik utan tyr sig till USA”.

I artikeln ifrågasattes den hotbild från Ryssland som den nuvarande svenska upprustningen bygger på. Författarna skrev:

…..är hotet från dagens Ryssland verkligen större än från det kalla krigets Sovjetunionen? Då ansågs Sovjetunionens och Warszawapaktens militära kapacitet ungefär jämbördig med Nato:s. I dag, trots rysk återupprustning, är USA:s försvarsutgifter ungefär tio gånger högre, och de europeiska Nato-ländernas sammanlagt tre gånger högre än Rysslands. Även om man tar hänsyn till den lägre kostnadsnivån i Ryssland kan man räkna med att USA/Nato:s militära kapacitet är flera gånger större än Rysslands. Och Rysslands svaga ekonomi gör att denna styrkebalans knappast kommer att ändras till Rysslands fördel under överskådlig tid.

Därför menade författarna att en rysk militär konfrontation med Nato vore ödesdiger för Ryssland och inte har något som helst stöd hos rysk opinion.

Författarna kritiserade också att Sverige övergett ”sin väletablerade politik mot kärnvapen” genom att inte underteckna (ratificera) det i FN framförhandlade Fördraget om Kärnvapenförbud (som nu skrivits under av 50 länder). De menade också att ”den nya svenska politiken bidragit till en ökad spänning i Nordeuropa genom att Sverige hamnat på konfrontationslinjen mellan USA och Ryssland” och kritiserade tankarna på att ansluta Sverige till Nato.

Det mest intressanta med denna – i mitt tycke kloka –  artikel var ändå kanske inte själva innehållet (som uttryckts av andra) utan skaran av undertecknare. Där var en f.d. Liberal utrikesminister, två f.d. Centerpartistiska riksdagsledamöter, två f.d. ambassadörer, en f.d. nedrustningsförhandlare, två f.d. Socialdemokratiska ministrar och en f.d. Socialdemokratisk statssekreterare. Dessa personer helt enkelt:

Hans Blix, fd utrikesminister (L), Rolf Ekéus, fd ambassadör Washington och nationalitetskommissarie OSSE, Pär Granstedt, fd riksdagsledamot (C) och vice ordförande Utrikesutskottet, Birgitta Hambraeus, fd riksdagsledamot (C), Sven Hirdman, fd statssekreterare i försvarsdepartementet och ambassadör i Moskva, Carl-Magnus Hyltenius, fd nedrustningsförhandlare och ambassadör i Köpenhamn, Thage G Peterson, fd försvarsminister (S) och Riksdagens talman, Pierre Schori, fd biståndsminister (S) och FN-ambassadör, Maj Britt Theorin, fd statssekreterare nedrustningsfrågor och riksdagsledamot (S)

Den skrikande motargumentationen

Ett vanligt och mycket beprövat grepp när det gällt att angripa motståndare till Nato eller till kärnvapen har ju varit att spela kommunist- eller ryss-kortet. Det var ju ett debattknep som var ganska lätt att använda på den tiden då det fanns ett kommunistparti som dessutom försvarade Sovjet i vått och torrt.

Numera kan man ju tycka att det borde vara svårt att anklaga en grupp med denna politiska bredd och dessa erfarenheter och kunskaper för att gå i Rysslands ledband. Men det är ändå precis vad Gunnar Johansson en av ledarskribenterna på Dagens Nyheter ”lyckas med”. Dagen efter att artikeln från dessa författare publicerats kommer svaret från honom i en artikel med den lika talande som falska rubriken ”Natomotståndarna rycker ut till Rysslands försvar”.

Själv känner jag i förhållande till detta – och mycket av liknande ren propaganda från den högerkant där dagens liberaler nu också tycks vilja positionera in sig – bara en stor trötthet. Känslan blir att man skulle vilja svara med en artikel under rubriken: ”Natos gaphals på DN”. Men det gör jag givetvis inte.

Istället för att själv bemöta dessa dumheter hänvisar jag därför till en bra artikel i nättidningen eFolket av Rolf Waltersson.

Läs den!

Att kriga mot kvinnor och barn

I Sverige såväl som i många andra länder finns det ett flertal fredsorganisationer. De är tyvärr numera inte så stora eller inflytelserika. Rörelsen (eller rörelserna) för fred går upp och ner beroende på andra faktorer i samhället än ”bara” behovet av att kämpa för fred.

I början av 2000-talet växte en stor fredsrörelse fram i Sverige och över hela världen. Anledningen då var de krig som USA drog igång efter 11 september-attackerna 2001. Under förevändningen att kämpa mot terrorismen angrep och ockuperade USA först Afghanistan och därefter Irak. Den Talibanregim som USA tidigare hjälpt till makten via CIA och Pakistan drevs nu bort med hjälp av krigsherrarna i Norra Alliansen. En regim som USA kunde kontrollera inrättades.

Dessa krigshandlingar väckte motreaktioner runt om i världen. Många organisationer och enskilda gick samman i nya typer av samlande rörelser mot krig. Här i Uppsala bildades till exempel en samling som fick namnet Uppsala Fredskoalition.

Under hösten 2002 började USA alltmer tydligt trappa upp sina förberedelser för ett angrepp på Irak. De officiella argumenten var att Irak hade massförstörelsevapen, att Irak stödde terrornätverk som Al Qaida och  att Irak var en skurkstat som hotade USA och sina grannar. Fredsrörelsen över hela världen aktiverade sig mot dessa krigsplaner och avslöjade samtidigt falskheten i argumenten för krig. Vi påtalade att USA:s statsledning både saknade trovärdiga bevis för massförstörelsevapen och Al Qaida-kopplingar. Att de bluffade helt enkelt.

Under hösten och vintern försökte USA på alla sätt få stöd för sitt krig i FN och säkerhetsrådet. Vi ska heller inte glömma att de borgerliga partierna i Sverige (sin vana trogna) lydigt följde USA under denna tid. Samtidigt växte fredsrörelsen i Sverige såväl som runt om i världen.

När förberedelserna för krig trappades upp hördes ett argument allt starkare från USA:s statsledning och deras olika eftersägare: Saddam Hussein är en diktator och måste störtas. Krigshetsarna försökte också alltmer att beskylla fredsrörelsen för att gå Saddam Husseins ärenden. Vi svarade hela tiden att det var sant att Saddam var en diktator. Men vi menade att demokrati inte kan bombas fram. Precis som blommor kan demokrati bara växa underifrån, från den egna jorden, inte uppifrån. Vi menade också att det inte var USA:s sak att bestämma över Irak.

Den 15 februari 2003 genomfördes i Stockholm den kanske största fredsdemonstration som varit i Sverige. Närmare 80 000 människor tågade för att kriget inte skulle bryta ut.  Samtidigt gjorde miljontals andra människor runt om i världen samma sak.

Vi demonstrerade också här i Uppsala. De första demonstrationerna samlade några hundra. Efterhand samlade vi fler och fler människor.  Den 15 mars, några dagar innan USA drog igång kriget var vi 1500 som tågade och lyssnade till ett lysande tal av ärkebiskop K G Hammar.

Några dagar senare – och trots alla protester – startade USA kriget tillsammans med Storbritannien. USA hade misslyckats med att skrämma eller köpa  sig stöd i FN:s säkerhetsråd. Man hade misslyckats med att missbruka FN för krig. USA struntade då istället i FN.

Vid krigsutbrottet den 20 mars var vi flera hundra som samlades, till ett protestmöte på Stora torget i Uppsala, kl. 16 en vardag mitt i veckan.

Lördagen den 22 mars, när kriget var ett faktum, hade vi vår största demonstration här i Uppsala. Vi var då 2200 människor som tågade mot kriget.

Den globala fredsrörelsen var enorm. En av de största internationella folkliga rörelser som dittills funnits. Men det räckte inte för att stoppa kriget. Naturligtvis blev det en stor sorg för många människor inom fredsrörelsen.

Även efter 2003 har det genomförts en mängd samlingar och protester mot krig och förtryck. Men ingen av dessa har samlat så stora skaror som år 2003.

 

Exemplet Falluja 2004

Det gick ganska fort för USA att krossa den irakiska armén och att ockupera Irak. Kriget tycktes vara över, även om inte våldet och dödandet upphörde. Det fanns motstånd men inte någon samlad rörelse mot ockupationen. Och det motstånd som fanns väckte inte heller någon egentlig sympati i större delen av världen. Därför uppstod inte heller den situation som fanns i Sverige under Vietnamkriget när det fanns en motståndsrörelse (FNL) som människor kunde solidarisera sig med.

Falluja 2004

Falluja 2004

Kriget tycktes alltså vara över. Men som sagt så betydde inte det att dödandet och det våldsamma utrotandet av allt motstånd var över. I staden Falluja med 300 000 innevånare satte USA i november 2004 in all sin militära kraft. Dödandet där hade ett namn. Det kallades ”Operation Phantom Fury”, alltså ungefär ”Fantomens raseri…”. Det var ett namn som både återspeglade högmodet och den totala bristen på humanism hos den amerikanska militärledningen. Med våldsam kraft slog man ut staden Fallujas elektricitet, vattenförsörjning och sjukhus. 250 000 människor flydde från staden. USA släppte bara igenom kvinnor och barn men inga män i åldern mellan 15 och 60.

Vi visste inte så mycket om vilka krafter som hade ledningen i detta motstånd. Men det var nog redan då de rester av den irakiska armén och de religiösa extremister som göddes av ockupationen. Krafter som vi senare lärt känna under olika namn. Inga sympatiska typer. Men jag tycker fortfarande att det var rätt när vi då i november 2004 – i det som fanns kvar av 2003 års stora fredsrörelse – protesterade mot detta övervåld. Existensen av obehagliga stridande kan aldrig försvara den typen av övergrepp mot en civilbefolkning.

Onsdagen den 17 november (2004) tog Uppsalas liberala dagstidning (UNT) i en ledare upp Irak-kriget. Man skrev där att vi som kritiserade den amerikanska krigsinsatsen borde ”påminnas om, att (vi) hade dömt Iraks folk till ytterligare ett okänt antal år av namnlöst lidande om (vi) fått (vår) vilja igenom och invasionen av Irak uteblivit.”

Åren har gått men jag tycker, med facit i hand, att den hemska utveckling för folket i Irak som vi sett sedan dess, totalt motsäger denna uppslutning bakom kriget. Dessutom har ju kriget, ockupationen och ödeläggelsen lett till att de olika reaktionära religiöst sekteriska krafterna (av Al Qaida-typ) stärkts i regionen. Just de krafter vars bekämpande en gång var ett av de officiella motiven till att starta detta krig.

Något som jag senare funderat över är att så många bedömer bombande av civila mycket olika beroende på vem det är som bombar och vilka det är som vi tror bombas. De som absolut inte ville fördöma USA:s invasion av Irak och övervåld mot civila till exempel i Falluja har däremot kunnat fördöma den syriska statsledningen för motsvarande dödande. Å andra sidan har många av dem som stod upp mot Irak-kriget inte velat fördöma övervåldet i Syrien.

 

Lagar för krig

Att ha lagar för en i sig själv så motbjudande verksamhet som krig kan framstå som absurt. Som att i lag reglera mördande. Och den absurditeten speglar väl en absurd värld. Men trots allt är de inte oviktiga. Eller borde inte vara skulle jag kanske skriva. För tillämpningen kan verkligen diskuteras.

Den första gången som lagar för krig skrevs under var redan 1868 i form av den s.k. ”Petersburgdeklarationen” där det bland annat skrevs att ”En krigförande stats enda legitima mål är att försvaga fiendens militära styrkor.”

Efter andra världskriget kom Genèvekonventionen 1949. År 1977 kom ett tillägg till denna konvention som säger:

För att säkra skyddet för civilbefolkningen måste krigförande parter alltid skilja mellan civila och stridande, liksom mellan civila och militära mål och rikta stridshandlingar enbart mot de militära målen.

Även om jag är motståndare till all militarism och krig så ser jag det som en bra begränsning värd att kämpa för i en värld där krigens vansinne fortsätter. Civila får aldrig vara ett legitimt mål.

Det andra världskriget (1939-1945) brukar ju ofta på ett förenklat sätt ses som en strid mellan de goda krafterna och de onda. Jag har skrivit om det tidigare och ska inte göra det här. Men om vi nu tänker att de länder som vi kallar demokratier var de goda så kan vi ställa oss frågan om alla krigiska handlingar mot de onda krafterna (Tyskland-Italien-Japan) var berättigade och försvarbara. Jag brukar tänka på två exempel:

  1. De brittiska bombningarna 14 februari 1945 av den gamla kulturstaden Dresden – en stad som helt saknade militära mål och var fylld med flyktingar. Eldstormarna ska ha varit så kraftiga att personer som vistades ute på gatorna sögs in i brinnande fastigheter.
  2. USA:s användande av atomvapen mot de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945.

 

Och bomber faller än

Sedan 2011 faller bomber över civila i Syrien. Det är landets regering som bombar. Man har också bjudit in Ryssland och Iran för att hjälpa till. Ett folkligt uppror mot Assad-regimen som inspirerades av den s.k. arabiska våren övergick snabbt i våld vilket ledde till att kampen togs över av dem som hade och fick vapen utifrån. Turkiet, Saudiarabien, Qatar med flera, beväpnade de grupper som de själva gillade. Det var inte de sekulära och demokratiska krafterna.

Provinsen Idlib är nu efter nio års krig den enda av Syriens 14 provinser som kontrolleras av motståndare till regimen. Den syriska armén genomför där sedan två månader en storskalig militär operation tillsammans med Ryssland. Det sägs att den syriska statsledningen håller på att vinna detta krig.

Det är svårt att tänka sig att någon kan se detta som en seger. Enligt UNHCR är över halva befolkningen i Syrien på flykt från sina hem. Hälften är barn. Städer och byar ligger i ruiner. Hem, skolor och sjukhus är förstörda av bomber. Många har sett sina anhöriga dödas. Familjer har förlorat allt de äger. I provinsen Idlib är enligt FN nu 900 000 människor på flykt.

Idlib var redan 2011 ett starkt fäste för oppositionen mot Assad-regimen. Regimens administration drevs redan då bort. Men ganska snart var det de reaktionära krafterna som i kraft av sitt stöd utifrån tog över. Idag är det en allians med Al Qaida-anknytning som styr. Jag tror inte att de gör det med befolkningsmajoritetens stöd. Men oavsett det, så borde inte vilka krigsmetoder som helst vara legitima, ens för dem som ser Assad-regimen som det enda alternativet.

Men de flesta av oss har utvecklat en sorts sorglig cynisk uppgivenhet i förhållande till detta krig. SVT:s reporter Thomas Thorén beskrev det häromdagen så här:

Obeskrivliga grymheter mot civilbefolkningen som aldrig verkar ta slut. Nu senast gäller det den humanitära katastrofen i Idlib. Byar och städer bombas sönder och samman. Hundratusentals är på flykt. Barn sover utomhus i minusgrader. Läser du fortfarande? I så fall är du ovanligt tapper. De flesta stänger genast av öronen när något om kriget i Syrien kommer på tal.

Jag läser att EU kräver att bombningarna i nordvästra Syrien måste stoppas och att en humanitär korridor skapas. Det är bra. Men varför har vi som brukat samlas mot krigiska övergrepp inte lyckats göra det i detta fall?

Det finns flera förklaringar men en anledning är naturligtvis att det för många varit en komplicerad konflikt, med efterhand flera uppenbart onda krafter på båda sidorna av stridslinjerna. En konflikt som blivit ännu mer komplicerad och farlig när Turkiet gått in med egna trupper i Syrien. Även om Assad-regimen med hjälp av Ryssland och Iran stått för de flesta döda och fördrivna så framstod inte de grupper som beväpnats av andra utländska reaktionärer som bättre i något avseende. Detsamma gäller också den turkiska Erdogan-regimen.

Ryskt Tupolevplan

Men att det är svårt att nu se några goda krafter borde inte innebära likgiltighet inför detta omänskliga fördrivande av civilbefolkningen. Att få ett stopp för bombningarna och alla krigshandlingar borde vara det helt överordnade för alla just nu.

Vad är det som hotar oss?

Ja vad är det som hotar oss idag?

Det största hotet mot oss alla – alla människor på jorden – är naturligtvis klimatkrisen. Här hotar så omfattande förändringar av betingelserna för våra liv på jorden att det kan vara svårt att ta in. Men det är verkligt. Det pågår nu och det är bråttom om vi ska kunna stoppa utvecklingen. Detta borde orsaka djärva planer och satsningar från styrande politiker på en krigsliknande nivå. Men ändå är det inte så. Vi har de elaka clownerna som styr till exempel i USA eller Brasilien. De både förnekar problemen och bidrar aktivt till att förvärra dem. Men även svenska och europeiska politiker, som ändå erkänner problemen, lyckas inte alls möta problemen på den nivå som de faktiskt är.

Ett annat stort hot är hotet mot demokratin så som vi känner den sedan ungefär 100 år. Det är hotet från de högernationella som överallt i världen flyttar fram sina positioner. Jag ska inte här resonera kring orsakerna till högernationalismens framgångar eller varför vi inte lyckats stoppa dess tillväxt. Jag vill bara här ta upp det som ett annat stort och akut hot. Det finns både inom varje enskilt land och som en global rörelse över hela världen.

Ett tredje stort hot är den kombination av nedriven välfärd och återkomsten av ett tydligare klassamhälle med superrika som drar ifrån och alltfler fattiga på botten som lämnas i sticket, som vi ser såväl i Sverige som i resten av världen. Även här skulle det behövas omfattande satsningar och radikala omfördelningar för att ta itu med problemen. Men vi ser inte något av detta från dem som nu styr.

Och om dessa tre stora hot talades det inte alls när elit och krigsmakt möttes i Sälen för att ha konferens och berätta om det som det verkligen ska satsas på. Jag vet att de som samlades egentligen kallar sig för Folk och Försvar men jag tycker att den etiketten alltmer börjar likna Orwell-språk. Det var knappast ”folket” som samlades där i Sälen.

Hotet i Sälen

Den elit som samlades i Sälen talade alltså varken om hotet från klimatkrisen, hotet mot demokratin eller om hotet från ett samhälle som slits isär. Nej där talades bara om hotet från främmande makt. Och för att möta detta hot finns det resurser. Resurser vi annars inte varken hör talas om eller ser till. Enligt ministern med ansvar för krigsmakten kommer man nu göra en satsning på denna krigsmakt ”som saknar motsvarighet sedan 1950-talets början”. Att moderatledaren trots detta ville ha ytterligare miljarder förvånar ju inte. Det tillhör det politiska spelet. Men uppenbarligen är de alla överens om att pengarna både behövs och ska och kan fixas fram.

Innan jag resonerar om ifall det hot som de talar om verkligen är så allvarligt som de hävdar så vill jag alltså åtminstone försöka ställa dem i relation till de tre hot som jag nämnde ovan. Hur kan det vara så att enigheten om hotet från främmande makt och nödvändigheten av att få fram enorma resurser för att möta det hotet är så oerhört mycket större än när det gäller de tre hot som jag nämnde? Borde det inte vara rimligt att se liknande satsningar eller helst ännu större åtminstone i förhållande till klimathotet?

 

Är Sverige som nation mer militärt hotat än tidigare?

Sedan ett antal år – och framförallt efter att Ryssland 2014 annekterade Krim och Sevastopol – har talet om hotet från Ryssland trappats upp. Det har skett som ett sorts förspel till dessa ökade anslag till krigsmakten.

Att regeringen i Ryssland är obehaglig på olika sätt och inte tvekat att använda våld innebär inte automatiskt att den utgör ett direkt nuvarande militärt hot mot Sverige. Det är därmed inte heller självklart att vi ska rusta upp, knyta oss närmare till Nato eller till och med gå med i Nato. Ett sådant existerande hot måste ledas i bevis utifrån argument om styrkeförhållanden, intressen och verkliga substantiella hot.

Tyvärr har vi en sådan debattsituation att de som talar om hot från Ryssland och upprustning inte ens behöver bevisa eller argumentera för det som de påstår. Men vi som varken vill knytas till Ryssland eller USA, som inte heller tror på den militära logiken (om att hot möts bäst med hot) måste ändå kräva mer av vapenskramlarna.

Om det faktum att en osympatisk och militärt starkare makt hotar andra länder automatiskt skulle innebära att Sverige som nation också är hotad  så kan man undra varför detta aldrig har hänt under USA:s alla militära ingripanden runt om i världen. Men för dem som tveklöst alltid ställer sig sida vid sida med USA så är det naturligtvis omöjligt att se något hot därifrån. Förstå mig rätt. Jag anser inte att det föreligger något militärt hot från USA heller. Men det behövs helt enkelt betydligt mer övertygande bevis för ett militärt hot mot Sverige från Ryssland än exemplet Krim.

Det är naturligtvis också omöjligt för dem som ser USA som en naturlig allierad att tänka sig att Ryssland kan känna sig hotat av den inringning (från Nato) som skett efter Sovjetblockets fall eller då Sverige deltar i Nato-övningar i Östersjön som tydligt riktar sig mot Ryssland. Men för den som inte vill ansluta Sverige till varken det ena eller det andra militärblocket borde det vara något att fundera över.

Om vi ser till faktiska militära kostnader eller upprustning så tycker jag inte heller att det stärker bilden om hotet från Ryssland. USA plus Natoländerna Storbritannien, Frankrike, och Tyskland har tillsammans en militärbudget som är 12,6 gånger större än Rysslands. 2017 satsade USA 604 miljarder dollar på krigsmakten. 2019 hade detta ökat till 649 miljarder. Ryssland satsade  59 miljarder 2017 och ökade 2019 till 61,4 miljarder. USA rustade alltså upp för ytterligare 45 miljarder samtidigt som Ryssland ökade med 2,4 miljarder. Vad man än tänker om Ryssland så är det uppenbarligen inte värst när det gäller militär upprustning.

Ett försök till bevis för en rysk upptrappning är förekomsten av ryska u-båtar i svenska vatten. Hur det ligger till med den saken vet inte jag. Däremot vet jag att bevisen varit klena eller rent av bluff. Nu, samtidigt men inte samordnat med Sälenkonferensen, avslöjades det ganska (o?)passande att det senaste ”intrånget” som det var mycket rabalder om 2014 visade sig vara signaler från en av SMHI:s väderbojar. Läs f.ö. Göran Greiders ledare i ETC om detta och om krigsmaktens försök att stoppa avslöjandet.

Det talas också om ryska (och andra) cyberattacker mot Sverige. Men här finns ett stort mått av hyckleri. Redan för några år sedan avslöjades det i The New York Review of Books att Sverige genom FRA tillsammans med USA:s NSA utvecklat ”hacknings- och övervakningsverktyg som är avsevärt mycket mer avancerade än de mejlfiskningar som använts i de ryska attackerna”. Att bli upprörd över att Ryssland ägnar sig åt cyberattacker mot Sverige och andra västländer samtidigt som man tiger om att Sverige ägnar sig åt detta i mer avancerad form tillsammans med USA är inte hederligt. Det bidrar inte heller till fred och avspänning.

Nej vad vi behöver nu är varken falska hotbilder eller ökat vapenskrammel och upprustning. Vad som istället skulle behövas var att vårt land tog täten i kampen mot klimathot, högernationalism och ökande klyftor. Att vi gick i täten för nedrustning av det militära och istället satsade massiva resurser för omställningen till ett fossilfritt samhälle, för upprustning av välfärden och demokratin.

 

Skatt – av vem och till vad?

År 1995 infördes en s.k. värnskatt. Den togs ut på högre inkomster. Syftet var att få in pengar för att ”sanera de offentliga finanserna”. Egentligen togs den här skatten i sin ursprungliga form bort 1999. Men den ersattes av en ny statlig inkomstskatt som har fortsatt att kallas ”värnskatt”. Den betalas av alla som har en inkomst över 703 000 kronor per år, alltså inte av de flesta av oss medborgare.

För oss som är för att utjämna klyftorna och för ett progressivt skattesystem så finns det naturligtvis anledning att värna om en sådan skatt. Men som en del av regeringen Löfvens uppgörelse (73-punktsprogrammet) med Centern och Liberalerna kommer den nu att avskaffas från 2020. Om jag förstått saken rätt så kommer det förslaget att läggas fram när höstbudgeten presenteras den 18 september.

Totalt beräknas denna slopade skatt innebära att statens skatteinkomster minskar med drygt 6 miljarder kronor. Hur mycket olika höginkomsttagare tjänar individuellt på skattesänkningen framgår av denna tabell från tidningen Arbetet:

De som är anhängare av denna skattesänkning hävdar att det är en ”stimulansåtgärd” som på sikt lönar sig så att det ändå inte blir någon förlust. Antingen genom att konsumtionen ökar eller genom att fler vill göra karriär och gå upp i lön, vilket innebär att pengarna åter kommer in som ökade skatteintäkter. Fast enligt Konjunkturinstitutets generaldirektör Urban Hansson Brusewitz kan det ta 10 – 20 år innan det s.a.s. har lönat sig. Man kan ju undra ifall någon kommer att kolla resultatet år 2030 eller 2040? Och teorin går definitivt att ifrågasätta. Av omsorg om vår jord så önskar jag visserligen inte att de rika – som bidrar mest till miljöförstörelsen och klimatkrisen – ska öka sin konsumtion. Men dessutom är det kanske istället så att de rika som blir rikare sparar undan istället och därmed inte alls bidrar till ”ekonomisk stimulans”. Sen tycker jag att det i grunden är något märkligt med hur borgerliga tänkare ständigt utgår från att människor med mycket pengar behöver mer för att ”stimuleras” till att arbeta mera. När det gäller människor med låga inkomster, speciellt de som är beroende av samhällets stöd för att klara sig, så är ju resonemanget alltid precis tvärtom om. Där är det piskor istället för morötter som gäller.

Sedan slutet av 1990-talet har skatterna på arbete i Sverige sänkts med närmare 5 procent av BNP. Dessutom har arvs- och gåvoskatten liksom förmögenhetsskatten avskaffats och uttaget från fastighetsskatten minskat. Det innebär att egendomsbeskattningen i Sverige nu ligger på ungefär 1 procent av BNP. Det är lågt till exempel vid en jämförelse med de s.k. EU-15 (EU:s 15 kärnländer fram till 2004) som ligger på 2,3 procent.

I en färsk rapport från Konjunkturinstitutet och SNS skriver man bland annat:

Svenska skatter avviker på det hela taget inte markant från jämförbara länder. Skatt på arbete och konsumtionsskatt utgör de klart största källorna till skatteinkomster. Jämfört med andra länder har Sverige dock jämförelsevis höga skatter på arbete, både sett till skattenivån vid lägre inkomstnivåer och sett till de högsta marginalskatterna. Samtidigt bör man, när man jämför skattekvot i olika länder, ha i åtanke att skatterna delvis används för att finansiera välfärdstjänster som kommer medborgarna till del. Det är därför inte nödvändigtvis så att Sveriges jämförelsevis höga skatter på arbete innebär ett konkurrensproblem.

Men nu ska det alltså sänkas skatt igen.

En skattehöjning men inte till välfärd

Samtidigt som skatten för människor med en årslön över 703 000 kronor ska sänkas så kanske vi får en skattehöjning på ett annat område. Här är tillvägagångssättet markant avvikande på ett sätt som säger en hel del om den tid som vi lever i. Här intecknar regeringen och Liberalerna och Centern en stor kostnad redan innan man har löst frågan om finansieringen. Tänk om vi hade fått se det tillvägagångssättet när det gäller de stora behoven av omfattande satsningar för klimatomställning eller för att återupprusta välfärden! Men här handlar det inte om varken att möta klimatkris eller försvara välfärd utan om att lägga pengarna på militär upprustning. 20 ytterligare miljarder ska läggas på det fram till 2025. Då finns inte någon tveksamhet alls. Och finansieringen? Ja det är åtminstone ett uttag från en sektor som blivit skamlöst rik: banksektorn. Visserligen ganska oklart hur, men finansministern säger att: ”Tillskottet för 2022 kommer att finansieras genom att skatten på finanssektorn ökas från och med 2022”. Hon sa vidare att: ”Det här är en sektor som gör stora vinster i dag och som fått ta del av bolagsskattesänkningar och vår bedömning är att de kan bidra mer till det gemensamma.” Det har ju finansministern alldeles rätt i. Så sorgligt bara att när ett sådant rimligt skatteuttag aviseras så är det inte ”det gemensamma” i form av till exempel välfärd som det ska gå till utan till en ökning av de svenska markstridskrafterna.

Farväl till vapen och hat….?

Under detta år har det i USA hittills skett 8734 dödsfall som orsakats av skjutvapen. När fler än fyra människor dödas vid ett tillfälle kallas det masskjutning. Efter de senaste dagarnas masskjutningar i Texas och Ohio är den siffran nu uppe i 22 fall år 2019.

Nu visar det sig också att motiven, åtminstone i skjutningen i Texas, hade rasistiska motiv, alltså betecknas som hatbrott. Under Trumps tid som president har denna typ av brott ökat lavinartat. Gärningsmannen i Texas har uttryckt att han med sin handling ville ”försvara Texas från en latinamerikansk invasion”. Det låter ju som ett eko från något av Trumps alla hatfulla twitters och tal riktade mot latinamerikanska immigranter. Men Presidenten själv, som ju gjort lögn och falskhet till en del av sitt varumärke, kommenterar dåden med att ”hat inte har någon plats i vårt land”. Han tillägger med en för honom typisk formulering att ”vi kommer ta hand om det”.

Beto O´Rourke

Flera demokratiska politiker har däremot framhållit det uppenbara sambandet mellan presidentens retorik och ökningen av hatiskt våld. ”Vi har sett en ökning av hatbrott under varje enskild månad under de senaste tre åren, då vi har en regering med en president som kallat mexikaner för våldtäktsmän och kriminella”, sa till exempel den tidigare Texas-senatorn Beto O´Rourke.

Cory Booker

Han tillade att presidenten ”är rasist och eldar på rasismen i vårt land”. Den demokratiska presidentkandidaten Cory Booker sa att ”Donald Trump är ansvarig för det här. Han är ansvarig eftersom han underblåser rädsla och hat och främlingsfientlighet”.

Det är uppenbart rimliga slutsatser om ansvaret för det samhällsklimat som skapar rasistiska massmördare. Men så har vi då detta med skjutvapnen. Massmördaren i Texas hade ju köpt sina vapen helt lagligt. Allas rätt att bära vapen och som det heter ”skydda sig själv” är lagfäst i den amerikanska konstitutionen. USA föddes ju en gång genom ett uppror mot det brittiska imperiet. Kanske var denna rättighet en gång en del av uttrycken för erövrade friheter. Men idag är de uppenbarligen bara ett mycket stort problem. Enligt forskaren Frida Stranne är USA ett land med ”väldigt stark vapen- och våldsnärvaro”, där ”tillgången till skjutvapen föder en kultur där det är lätt att ta till vapen…..det är ett enormt problem i USA”.

 

Men i Sverige då?

Det är ju lätt att tänka att i USA med sina vapenlagar och sin mycket obehagliga president så är det inte så konstigt att det händer. Annorlunda är det här? Eller?

Vi har inte sådana vapenlagar som i USA. Vi har inte heller några ledande politiker som uttalar sig riktigt lika motbjudande som Trump. Men nog finns det ändå en del att fundera över.

Minns ni ”lasermannen”, den rasistiska seriemördaren John Ausonius? Från augusti 1991 till januari 1992 sköt han elva människor. En av dessa dog, flera fick skador för livet. Alla hade de det gemensamt att de hade mörkt hår eller mörk hudfärg. Ausonius inspirerade andra rasistiska mördare som Breivik eller Mangs och tyska nazister. Själv fann Ausonius ”sina inspiratörer hos Sverigedemokraterna, som på den tiden marscherade under hakkorsflaggor vrålande slagord som ”Sieg Heil” och ”Ut med packet”, och hos nydemokrater och andra politiker som hävdade att Sverige inte orkade mer, att landet höll på att falla ihop under trycket från flyktingar och invandrare”. Detta skriver journalisten Gellert Tamas i sin bok med titeln ”Lasermannen”.

Gellert Tamas sätter i sin bok in lasermannens dåd i den tid och det samhällsklimat som rådde i Sverige i början av 1990-talet. Det var ekonomisk nedgång och många flyktingar kom från krigen i det forna Jugoslavien. I riksdagen satt för första gången på mycket länge ett öppet rasistiskt parti som hette Ny Demokrati. Det leddes av herrarna Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Den senare sa sommaren 1993: ”Folk i Sverige är rädda för de här människorna. Det är bara vi som vågar tala om den här saken. De andra politikerna är fega.” Partiet Ny Demokrati misslyckades men Wachtmeister blev senare rådgivare till Jimmie Åkesson. Bert Karlsson har nyligen valturnerat med Ebba Busch-Thor.

I början av 1990-talet skedde ett allmänt uppsving för nazism, rasism och hatiskt våld. Under 1992 skedde 52 attacker mot flyktingförläggningar. Bland medier gick nog Expressen längst med sin löpsedel ”Kör ut dem” som inledde en artikelserie där den dåvarande chefredaktören Erik Månsson inledningsvis skrev: ”Hur länge kan vi i Sverige ge sken av att vi välkomnar invandrare och flyktingar? För det gör vi inte.”

Det var i detta samhällsklimat som Ausonius verkade, uppmuntrades och inspirerades. Låt oss minnas det.

Tecknaren Berglins kommentar till fenomenet Bert Karlsson 1990. För dem som minns…

Men nu då?

Det har åter kommit en större grupp av flyktingar, nu framförallt från Syrien. Vi har åter (sedan nio år nu) ett öppet rasistiskt parti i riksdagen. De talar inte om begreppet ras utan använder istället begrepp som ”kultur” och ”medfödd essens”. Som avgörande förklaring till alla problem i det svenska samhället pekar de på dem som invandrat till vårt land eller barnen till dem som invandrat. Jag har skrivit om deras ideologi i en del olika artiklar, till exempel dessa två som jag länkar till här.

Naturligtvis har detta parti ett mycket stort ansvar för det tilltagande hat och våld som riktas mot invandrare. De har ju också en tjock svans av våldsverkare, nät-troll och näthatare.

Men även övriga partier har under de senaste åren anpassat sig till ett sätt att beskriva problem som bidrar till att öka hat och rasism.

När den förra moderatledaren Kinberg Batra talade i Stockholm på nationaldagen 2016 tog hon upp något som det blivit alltmer populärt att tala om, nämligen ”svenska värderingar”. Hon menade då att en del av dessa svenska värderingar var hotade ”av en del av de som kommer hit från andra länder”. Ett sådant exempel var att ”tafsa i folksamlingar” eller ”hota kvinnor på ett asylboende”.

Erlandsson, en osvensk tafsare?

Dessutom hotades värderingarna av ”de som inte gör rätt för sig och inte är med och gör sitt bästa i samhället fast de skulle kunna”. Den dåvarande moderatledaren syftade inte på politikerkollegor när hon talade om tafsande, hon syftade inte på dem som förstörde eller brände flyktingförläggningar när hon talade om hot mot kvinnor och hon syftade inte på rika skattesmitare när hon talade om att inte göra rätt för sig. Nej hon sparkade uppenbart bara åt ett håll (neråt) och gjorde det på ett sätt som bidrog till att öka motsättningarna till stora grupper av invandrare, varav de flesta är oskyldiga både till tafsande, hot mot kvinnor och att inte göra rätt för sig.

Den nya moderatledaren Kristersson har fortsatt på samma spår när han dels inte kan göra skillnad mellan integration och assimilering samtidigt som han slår fast detta som den viktigaste frågan av alla och i sin problembeskrivning pekar på samma sätt och åt samma håll som sin företrädare.

KD-ledaren Busch-Thor har kanske vandrat längst på kortast tid. Hon har med sina uttalanden och nuvarande politik också ett stort ansvar för dagens samhällsklimat, till exempel när hon utan någon som helst analys slår fast att ”mångkultur är inte bra för Sverige” och att den ”måste stoppas”. Hur faktumet mångkultur kan stoppas utan att slå mot någons kultur som inte gillas av Busch-Thor, är den fråga som hänger i luften. Pekfingret går åt samma håll. När blir det en knytnäve?

Det här var bara några exempel. Men jag anser att de politiker som sträckt upp fingret i luften, närmat sig SD och sedan i praktiken med sina uttalanden och sina förslag pekar mot människor som invandrat har ett mycket stort ansvar när det gäller tilltagande hat även i Sverige. På samma sätt som president Trump och de runt omkring honom har ansvar för det som nu händer i USA.

Ibland kan det vara lättare att se sitt eget land när man har tittat på ett annat. Jag skulle önska att dessa svenska politiker kunde se samband och sitt eget ansvar. Men jag har inte stora förhoppningar

Vad tänker du?

PS (tillagt några dagar senare): Ett riktigt otrevligt exempel på hur en ledande politiker surfar med i högerextrem internet-hets – som saknas ovan – var när det moderata trafiklandstingsrådet i Stockholm, Kristoffer Tamsons, angrep en busschaufför som bad under sin rast. Läs en utmärkt ledare om detta i Dagens ETC av Laila Vianden.

Låt inte Sverige delta i kören av vapenskramlare

De obligatoriska bestämmelserna om upphävande av FN-sanktioner gäller som en lag. De innehåller inget som tillåter någon att “dra sig tillbaka”, men ska ha utarbetade rutiner för hantering av klagomål. Den amerikanska regeringen utnyttjade inte dessa förfaranden utan återförde omfattande sanktioner ensidigt. Med andra ord “drog de sig inte tillbaka” från ett avtal – de bröt mot ett beslut i FN:s säkerhetsråd som var rättsligt bindande. Inte bara det, de uppmanade alla andra FN-medlemmar att också bryta mot ett bindande beslut (enligt regel 25 i FN-stadgan) och klargjorde att de var redo att använda sitt eget finansiella system för att straffa företag.

Hans Blix på European Leaderships Networks hemsida

Så skriver den kända svenska diplomaten, f.d. folkpartistiska utrikesministern och liberalen (av en typ som verkligen saknas numera) Hans Blix om bakgrunden till den oroande och krigshotande konflikt som nu byggs upp i Hormuz-sundet. På sitt sakliga och kunniga sätt visar han att det är USA som är orsaken till denna krigsfara.

Nu vill olika borgerliga politiker att Sverige ska delta i detta krigande mot Iran. Låt oss inte luras av dem.

Men inte heller den socialdemokratiske försvarsministern är någon att lita på i dessa frågor. Läs till exempel denna utmärkta artikel i nättidningen eFolket:

Det är nu några dagar sedan krigsminister Peter Hultqvist med tillfredsställelse meddelade att Sverige och Storbritannien gemensamt ska ta fram ett nytt stridsflygplan.

Vi på eFOLKET har inte tvekat att kalla Hultqvist för en USA och NATO-lobbyist. Det som nu händer bevisar det korrekta i att benämna honom så. Hultqvist vill med alla medel knyta oss till den US-amerikanska imperialismen och till dess allierade, i det här fallet Storbritannien.

……läs mera

Utan vapen går det inte…

Jag läste en liten artikel i gårdagens ETC (22/5) som gjorde mig glad. Den handlade om hamnarbetare i Genua, Italien – organiserade i facket CGIL – som vägrade lasta ett skepp med vapen. Vapnen skulle användas i det krig som Saudiarabien för mot grannlandet Jemen.

”Hamnen i Genua ska inte bidra till väpnade konflikter som kränker de mänskliga rättigheterna”, sa en representant för facket CGIL.

Båten Bahri YANBU hade några veckor tidigare varit i Antwerpen och lastats med belgiska vapen utan några problem. Sen skulle båten till Le Havre i Frankrike som är en av Saudiarabiens främsta vapenleverantörer. Men där stoppades den av aktivister från vänstergrupper och människorättsorganisationer så att den aldrig kunde lägga till.

Från aktionen i Le Havre

I Genua skulle båten bland annat lastas med varor från det italienska vapenföretaget Teknel. Men även här blev det alltså stopp tack vare att facket tog denna aktiva ställning.

 

En krigsregion

Kriget i Jemen har pågått sedan våren 2015, delvis i skuggan av kriget i Syrien. I september 2014 tog en milis från Houti-klanen makten i huvudstaden Sanaa. 2015 började regimen i Saudiarabien tillsammans med andra regimer i området bomba det fattiga Jemen. Den humanitära situationen där är nu fruktansvärd. En miljon människor har drabbats av kolera, varannan människa lider av akut matbrist och 22 miljoner behöver humanitär hjälp. Allt enligt Röda korset.

Upprustningen och försäljningen av vapen i världen har ökat alltmer under de senaste åren. En mycket stor del av dessa vapen har hamnat hos de stridande i länder som Syrien eller Jemen. Under åren 2013 – 2017 importerades 32 procent av världens vapenproduktion till regionen som vi kallar Mellanöstern. Den främsta importören här var just Saudiarabien.

Det borde, kan man tycka, vara uppenbart att vi inte ska bidra till att förvärra situationen genom att bidra till att föra in ännu mer vapen. Tyskland och Finland är också exempel på länder som nu stoppat sin vapenexport dit. Men Sverige hör till de länder som trots fina fraser i fyrpartiöverenskommelsen ändå fortsätter att sälja vapen till Saudiarabien, bland annat genom ett svenskt radarsystem från Saab som använts för att koordinera Saudiarabiens bombningar.

 

 

Vapnen som gör det möjligt

Mänsklig intelligens, uppfinningsrikedom, arbete och materiella resurser kan användas till mycket gott.  Till att fylla så många verkliga behov. Men produktion av vapen fyller inte några mänskliga behov. I bästa fall åstadkommer denna produktion ingenting alls utom just slöseri med resurser. Vapnen står där oanvända för att bara åstadkomma skräck.

”Hamnen stängd för krig.
Hamnen öppen för immigranter”

 

Men vapen som produceras kommer också till användning. Det som vi då ”producerar” är död, förstörelse och lidande. Bakom varje sönderbombat hus i Syrien eller Jemen, och varje dödad familj, finns det några långt borta i ett annat land som har tjänat pengar på det: ”The Masters of War”.

I Sverige oroas vi av en ökad mängd illegala skjutvapen, som används i olika typer av gänguppgörelser. Även om jag inte tror att den ökade förekomsten av vapen är den avgörande orsaken till denna typ av kriminellt våld, så har det naturligtvis bidragit till en förvärrad situation. De flesta människor i Sverige är därför för åtgärder som minskar tillgången på dessa vapen.

Av någon anledning så resonerar de flesta inte på samma sätt när det gäller de vapen som stater, rörelser eller olika arméer skaffar sig. Men är det inte egentligen samma sak här? Alla dessa vapen som säljs med god profit är inte heller orsaken till de krig som pågår. Men utan den stora och ökande tillgången på vapen skulle de ha varit svårare att bedriva. Utan några vapen alls skulle de ha varit omöjliga.

 

Genua-arbetarnas exempel

Confederazione Generale Italiana del Lavoro (CGIL)

Det är därför som de italienska hamnarbetarnas ställningstagande är så viktigt och tänkvärt. Det visar på möjligheten till en annan värld. De som tjänar på vapenproduktionen och vapenexporten producerar inte vapnen själva. Det gör de som arbetar i deras fabriker. Vapenprofitörerna levererar inte heller vapnen själva, det gör de som arbetar på cargo-båtar och i hamnar. Om fler skulle följa exemplet från Genua så skulle det vara ett bidrag till en fredligare värld. Om alla de som producerar och förflyttar vapnen fram till deras användare skulle upphöra med det så skulle vapen som ett sätt att lösa konflikter till slut bli omöjligt. Verkar det utopiskt? Ja, naturligtvis. Men det vore både möjligt och önskvärt. Vägen dit är naturligtvis lång. Det är en väg som handlar om att den stora majoriteten av människor i världen börjar se sig som en gemensam mänsklighet, i en värld som hotas av både miljökatastrofer och förödande krig. Där vi ser våra gemensamma intressen oavsett religion eller nationalitet. Att vi slutar följa alla dessa hatpredikanter som alltid bara skapar förödelse och misär. Men också alla dessa ”vanliga” demokratiska ledare som lyckas motivera upprustning och vapenexport för att hålla uppe såväl sysselsättning som den egna vapenindustrin. Som alltid säger att ”om inte vi gör det, så gör någon annan det”.

Några måste alltid börja. Några måste börja med att bryta den militära logiken av ”hotbild” – upprustning – mera hot och mer upprustning.

Låt oss hoppas och bidra till att fler följer Genua-arbetarnas exempel.

Kärnvapnen och det svenska valet

Imorgon den 6 augusti, är det 73 år sedan USA släppte den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Tre dagar senare fälldes den andra bomben över staden Nagasaki. Då och de närmaste månaderna därefter dog mer än 200 000 människor som en följd av attackerna. Fortfarande dör folk av bombernas effekter. Bland de överlevande drabbas fler av cancer, samtidigt som andra nya sjukdomar upptäcks bland de överlevande och deras barn.

Idag är möjligheterna att förinta och ödelägga oerhört mycket större än 1945. Sprängstyrkan hos de ungefär 15 000 nukleära stridsspetsar som finns i världen motsvarar 50 000 Hiroshimabomber. De är också utspridda över jorden. 1800 står ständigt redo att avfyras. Antalet kärnvapenmakter har ökat och främst USA ser till att deras vapen också finns utplacerade runt om i världen.

För Sverige har detta en stor aktualitet på minst två sätt:

  1. Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen (The treaty on the prohibition of nuclear weapons).  Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Sedan dess har vi väntat på att Sverige dessutom ska underteckna detta avtal. Men det dröjer. Den främsta anledningen till det är att regeringen och utrikesminister Wallström satts under mycket stark press av den borgerliga oppositionen och sd. Men också av USA. Därför heter det nu att frågan utreds och att besked och riksdagsbeslut inte kommer förrän efter valet.
  2. Ett av den svenska fredsrörelsens argument mot Nato och mot gemensamma militärövningar med Nato har handlat om kärnvapen. USA och militäralliansen Nato förfogar ju över kärnvapen. När fredsrörelsen påpekade att dessa genom Nato kunde föras in på svenskt territorium sa de svenska Nato-anhängarna att detta var skrämselpropaganda. Hur falskt detta tal var avslöjades tydligt när Sverige röstat för förbud mot kärnvapen i FN – vilket i konsekvensens namn också borde leda till ett svenskt undertecknande – för då ingrep genast USA via sin försvarsminister James Mattis. I ett brev till Sveriges försvarsminister Hultqvist skrev Mattis:

Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.

De kärnvapen som enligt Nato-anhängarna aldrig skulle få föras in i Sverige visade sig då högst verkliga.

 

Kryperiet för USA

När utrikesminister Wallström mycket sakligt påpekade att Nato ska ”avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige”, så blev hon hårt angripen för detta självklara uttryck från ministern i en självständig nation. Liberaler, moderater, diverse s.k. experter och journalister sa att Wallström ”varnat” USA. Det var som uppochnedvända världen. Världens ledande militärmakt blandar sig i svensk politik. När vår utrikesminister säger att de inte bör göra det kallar dessa krypande typer detta för en ”varning”.

 

Kärnvapenparaplyet

För flera decennier sedan förlorade de borgerliga striden om svenska kärnvapen. Men de har inte gett upp. Det finns lite olika förhållningssätt bland de borgerliga. Mest våldsbejakande är som vanligt Björklund och Liberalerna. Jag har inte sett att man öppet förespråkar svenska kärnvapen. Men att föra in dem via Nato tycks inte vara något problem annat än när man i polemik med fredsrörelsen påstår att detta inte kan hända. Liberalerna har ju också fört fram den gamla tanken om ”kärnvapenparaplyet”. Allan Widman uttryckte det så här:

Sverige har under avsevärd tid stått under västerlandets kärnvapenparaply, och …. just nu …. så behöver vi det kärnvapenparaplyet kanske mer än någonsin.

Widman menar därför att ett undertecknande av förbudet mot kärnvapen skulle innebära att vi förlorade detta skydd. Inför det synsättet känner jag en sorts hopplöshet. Hur ska man argumentera med människor som känner sig skyddade av de värsta massförstörelsevapen som finns? Vapen med en sådan förstörelseförmåga att ett enda vapen kan ödelägga en stad, eller ett land, på ett ögonblick.

 

Frihet från kärnvapen

Nya Zeeland är – trots att det ligger på andra sidan jorden – inte så annorlunda Sverige. Från 1951 till 1984 var landet med i ANZUS, ett militärt samarbete mellan USA, Australien och Nya Zeeland. Men då den socialdemokratiska regeringen 1984 beslutade att landet skulle bli helt fritt från både kärnkraft och kärnvapen på sitt territorium uteslöts man av USA från ANZUS. Enligt mitt sätt att se på saken var detta ett steg mot en fredligare värld. Enligt Widmans sätt att se på saken måste det har inneburit ett förlorat skydd under kärnvapenparaplyet. För närvarande omfattar kärnvapenfria zoner mer än 50 % av jordens landyta  och 119 av världens 195 självständiga stater. Låt oss se till att de ökar.

 

Kärnvapenfrågan och valet

Frågan om kärnvapen (och Nato) måste in i valrörelsen. Sätt press på alla dem som är emot eller tvekar när det gäller förbud mot kärnvapen. Sätt press på dem som kryper för militärmakten USA och som vill lura in Sverige i Nato.

Rösta inte på någon av de våldsbejakande kärnvapen-extremisterna!

 

 

Fred på Koreahalvön – fred i världen?

För mindre än ett år sedan hörde vi dessa två ledare i världen hota varandra och varandras länder med svavelosande tal. Det gjorde många människor oroliga. Risken för krig med kärnvapen tycktes komma närmare. Häromdagen möttes istället dessa ledare i Singapore  och undertecknade ett fredsavtal. Långt borta verkade nu de hårda orden vara. Istället hörde vi Trump säga om Kim Jong Un att han var en mycket intelligent man. Intelligens finns ju av olika slag och är inte lätt att bedöma. Men det var säkert många som undrade om Trump var rätt person att uttala sig i det ämnet. Fast förvisso var det två skickliga maktspelare som möttes. Kanske fanns det mer som förenade dem än vi tänker oss vid en ytlig blick?

Deklarationen

Men viktigare än personfrågorna är naturligtvis vad som eventuellt uppnåddes. Och vår uppfattning om de bägge huvudpersonerna får inte skymma en bedömning av själva avtalet.

Ett omedelbart resultat tycks vara att Nordkorea lovar att inte testa sina missiler mera. Något som de för övrigt inte heller behöver göra ur teknisk synpunkt eftersom de tydligen (enligt Hans Blix) redan har nått sina mål här. Däremot kan de dessutom avstå från dessa missilskjutningar som uttryck för rena maktdemonstrationer. Det beror i sin tur på att USA samtidigt lovar att avstå från de manövrer utanför Nordkorea som på engelska mer talande beskrivs som ”wargames”. Att slippa känna hotet från krigsfartyg eller amerikanska B52or måste vara ett klart framsteg för folk i Nordkorea och underlätta en nedtrappning av de egna hoten. De bägge länderna hotar varandra mindre helt enkelt. Om detta infrias så är ju redan det ett steg framåt.

Dessutom lovar Kim Jong Un enligt deklarationen att arbeta mot en fullständig kärnvapennedrustning på den koreanska halvön. I gengäld förbinder sig Trump att ge någon form av säkerhetsgarantier till Nordkorea. I deklarationen står det tydligt (hela) ”den koreanska halvön”. En nedrustning av hela den koreanska halvön – och inte bara Nordkorea är mycket rimligt och skulle också vara ett framsteg. När det gäller innehav av kärnvapen är ju annars hyckleriet enormt från de flesta makthavare och deras kommentatorer. Det hyckleri som säger att vissa har rätt till dessa massförstörelsevapen men inte andra: Israel men inte Iran, USA men inte Nordkorea osv. En total nedrustning av kärnvapen på hela den koreanska halvön skulle vara åtminstone ett minimum av anständighet och ett steg mot en fredligare värld. När det gäller USA:s säkerhetsgarantier till Nordkorea så tycks det vara mer oklart vad de skulle bestå i. Även om Trump nu till exempel sa att han hoppas kunna ta hem USA:s 32.000 soldater i Sydkorea på sikt, så ingick det inte i dessa ”säkerhetsgarantier”.

De svenska journalisterna

En sak som jag tänkt på när jag lyssnat på de svenska journalister som intervjuat olika experter om Singapore-avtalet är att de alla ställer frågan om ”vi kan lita på Nordkorea”. Det är säkert en berättigad fråga. Men varför ställer inte någon frågan om det går att lita på USA? Den ende av de intervjuade som ifrågasätter denna ensidighet är den som alltid nyanserade och kloka Hans Blix. Han säger att skulden för att avtal brutits tidigare inte bara ligger på Nordkorea utan även på USA, främst Republikanerna.

USA:s utrikespolitik

När det gäller att förstå USA:s utrikespolitik – både den som sker öppet och den som sker i det fördolda – så kan vi i stort sett bortse från motiv som handlar om ideal eller principer. När det gäller ideal och principer finns det inte någon som helst konsekvens i vilka som blir vänner eller fiender för USA. Den enda ”principen” handlar om att upprätthålla USA-imperialismens positioner och makt. Sättet att göra det har sällan varit varken fredligt eller sympatiskt. Ändå tycks det ske ett sorts skifte under Trumps regim där det blivit ännu svårare att bedöma USA:s ställningstaganden. I det här fallet tänker jag på den plötsliga skillnaden i behandling av Iran där det fanns ett fungerande avtal och nu Nordkorea. Är det bara så enkelt att Nordkorea med sin missilutveckling nu började utgöra ett faktiskt kärnvapenhot mot USA:s västkust medan Iran inte gjorde det och samtidigt är en huvudfiende till den gode vännen och kärnvapenmakten Israel?

Intressant?

<span>%d</span> bloggare gillar detta: