Tankar om program

I maj månad kommer Vänsterpartiet att ha kongress. Där ska ett nytt partiprogram antas. Här några funderingar om program, förr och nu.

Manifestet

För många på ”vänstersidan” har Kommunistiska Manifestet från 1848 en särställning bland program. Ändå är det inte egentligen ett program i den moderna meningen av partiprogram. Den organisation som gav Marx/Engels i uppdrag att skriva texten och som stod bakom programmet – Rättfärdigas förbund som 1847 bytte namn till Kommunisternas förbund – var inte heller ett parti i modern mening. Hela världen befann sig då i en brytningstid där såväl kapitalismen som arbetarrörelsen var ”i sin barndom” i en värld där bara Storbritannien ännu var fullständigt industrialiserat*. Den socialistiska teorin var ännu ganska outvecklad och programmets tio punkter ”för de utvecklade länderna” innehöll visserligen sådant som ”stark progressiv beskattning” och ”arvsrättens avskaffande” men hade ännu inte så mycket att säga om rörelsens program framåt.

Jag ska inte här ge mig in på diskussionen om vad som var rätt eller fel i denna gamla skrift. Styrkan ligger väl främst i dess historiska beskrivning av kapitalismen, där det samhälle som då höll på att växa fram beskrevs på ett sätt som i vissa avseenden till och med framstår som en bra beskrivning än idag. En anledning till det förutom storheten hos de två skribenterna (främst Marx som tydligen skrev det mesta) är det medryckande språket. Ett språk som jag undrar om några senare program i arbetarrörelsen någonsin därefter kommit upp till. Jag tror att en anledning till det är just att det i huvudsak skrevs av en person (som var duktig på det). Texten blev inte ”utsatt för” den enorma mängd ändringsförslag som normalt för in en mängd olika stilarter i ett programförslag som på en modern kongress med till exempel Vänsterpartiet. Ändringar som inte ens en skicklig redaktionsgrupp så lätt kan sammanfoga till en vacker och behagligt läsbar text. Missförstå mig inte nu. Jag föredrar den demokratiska processen. Men den har sitt pris vad gäller stil. För övrigt har det nog producerats en hel del program där skribenten (skribenterna) inte ”stördes” av så mycket demokrati. Men texterna var trista ändå, eftersom skribenterna inte hade den där förmågan och/eller för att deras ”teori” då hade förvandlats till trista och döda dogmer.

Historikern E. J. Hobsbawn påpekade i en introduktion till Kommunistiska Manifestet ”att det inte finns något tydligt samband mellan Manifestets spridning och socialdemokraternas och arbetarpartiernas storlek eller styrka. Fram till 1905 publicerade t ex det tyska socialdemokratiska partiet (SPD), med sina hundratusentals medlemmar och miljoner väljare, Manifestet i upplagor som inte var större än 2.000-3.000 exemplar. Partiets Erfurtprogram från 1891 trycktes i 120.000 exemplar.”

Bortsett från diskussionen om innehållet i Erfurtprogrammet (som kritiserades av de som stod till vänster inom arbetarrörelsen) så funderar jag också över vilken betydelse även detta program (eller program över huvud taget) har haft för den faktiska rörelsen. Men mer om det senare.

 

Socialdemokratins första program

Den svenska socialdemokratins första program är från 1897. Det innehåller en del som kallas Allmänna grundsatser och omfattar ungefär en A4-sida. Det är kort och koncist anti-kapitalistiskt (”upphävandet av det privatkapitalistiska monopolet på produktionsmedlen och dessas förvandling till gemensam, hela samhället tillhörande egendom”)  och internationalistiskt (”Arbetarklassens intressen äro desamma i alla land”).

Efter detta följde det som kallades Politiskt program och som innehåller olika krav som ”Allmän, lika och direkt rösträtt”, ”Folkbeväpning”, ”Skolans skiljande från kyrkan” och så vidare. Man ändrade på kommande kongresser (1905 0ch 1911) kraven i den del som kallades Politiskt program. Men de allmänna grundsatserna behöll man oförändrade fram till 1920. De blev då lite längre än tidigare, men faktiskt inte mindre radikala i sitt innehåll.

Jag tycker det här är intressant att tänka på. Att man under en period av 23 år med stora samhällsförändringar hade detta kortfattade principprogram. Ja, egentligen ännu längre eftersom grundsatserna från 1920 som behölls till 1944 också framstår som mycket kortfattade jämfört med senare program inom arbetarrörelsen.

 

Vänsterpartiets föregångare

När SAP splittras 1917 och Sverges socialdemokratiska  vänsterparti (ja, det stavades så då) bildas så är de grundsatser som de antar på sin kongress i maj ganska lika det socialdemokratiska partiets. Den första delen har också samma formuleringar i en text som är något längre men även den ganska kort (mindre än två A4). I tillägget betonas till exempel att ”Den utomparlamentariska massaktionen är ett nödvändigt komplement i våra dagars klasskamp till den parlamentariska verksamheten”. Och internationalismen betonas än tydligare till exempel i formuleringen ”en obruten sammanhållning utan hänsyn till nation och ras, till krig eller fred.”

Sverges socialdemokratiska  vänsterparti var ett parti med  en stor bredd i åsikterna. Det liknade på en del sätt nog mer dagens Vänsterparti än den sekt inom Komintern (den kommunistiska internationalen) som det senare (efter byte av partinamn och ett antal splittringar) kom att utvecklas till. Från 1928 och fram till upplösningen av Komintern 1943 hade SKP det för alla kommunistpartier gemensamma Komintern-programmet. Jag tror inte att man kan säga något positivt om detta program eller den betydelse det hade för tänkandet och agerandet hos den tidens svenska kommunister. Det var dessutom långt….40 sidor.

 

Betydelsen hos program

Det kan tyckas självklart vad det är som man har ett program till. Det ska ju tala om vad partiet ifråga står för. Hur partiet uppfattar (beskriver) världen och åt vilket håll som det vill att samhället ska gå. (Det senare om en riktning bortom det bestående samhället gäller inte riktigt för borgerliga partier som ju i grunden är nöjda med samhället så som det är.)

På samma gång fungerar programmet avgränsande mot andra partier eller åsiktsriktningar.

Samtidigt kan man fundera över vad det innebär att ett parti ”står för” det som står i programmet. Socialdemokratin (SAP) hade ju ett program där det ända fram till 1944 stod att man skulle ”upphäva den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen och lägga dem under samhällets kontroll”. Den tanken fanns kvar ända till 1990 års program som sa att socialdemokratin så vill ”omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer.” I det nuvarande programmet från 2013 står det att ”Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, patriarkat, rasism eller homo- och transfobi, ett samhälle utan fördomar och diskriminering.” Oavsett vilken av dessa formuleringar vi föredrar (eller vad vi tänker om resultatet) så är det väl helt klart att vi under en lång följd av år snarare avlägsnat oss från än närmat oss programmets mål.

Det betyder å andra sidan inte att jag tycker att det vore bättre ifall dessa formuleringar inte fanns kvar. Alltså att programmet ”ärligt” skulle säga att vi har gett upp tanken på att avskaffa klassamhället. Men det är uppenbart så att de större visionerna i programmen lätt kommer i bakgrunden och att dagspolitiken blir det som dominerar. Att programmet inte tillämpas eller att dess formuleringar mer uppfattas som något för museum, som står kvar på samma sätt som orden i de gamla arbetarsångerna, utan att tas på allvar. Liknande fenomen kan vi säkert se även om vi studerar Vänsterpartiet. Men det blir ännu tydligare när vi tittar på det (fortfarande) större arbetarpartiet som dessutom haft makten så länge i Sveriges moderna historia.

Kanske är själva processen och debatten kring programmen lika viktig (eller viktigare?) än det som faktiskt står där. Det blir som nu i Vänsterpartiet ett tillfälle att diskutera och bilda oss kring hur vi ser på det nuvarande samhället och världen, liksom hur vi tänker oss vägen ut ur detta samhälle. Men handen på hjärtat, du partikamrat som läser detta, när var det senast som du läste igenom eller letade efter något i partiets gällande program?

 

Fundering om ett annat sorts program med begränsat innehåll

Jag skrev ovan om den tidiga svenska arbetarrörelsens program. Att de hade kortfattade grundsatser som beskrev världen och reste tankar om en annan (möjlig) värld. Dessa grundsatser som var på högst två sidor och kompletterades med de aktuella politiska kraven i en särskild del. Det nu gällande programmet för Vänsterpartiet som antogs  2016 är på 61 sidor. Det nu liggande förslaget är på 19 sidor. Efter kongressen gissar jag att det knappast blir kortare. Tyvärr.

Personligen skulle jag önska att även det moderna vänsterpartiet kunde ha ett sånt här kortfattat program som den tidiga arbetarrörelsen. Ett program som de flesta kan läsa igenom på några minuter.

Det skulle naturligtvis med ett modernt språk, men ändå precis som SAP:s program från 1920, peka ut att ”Huvudorsaken till de lyten, som vidhäfta våra dagars civilisation, är (nämligen) det privatkapitalistiska produktionssättet, som lagt äganderätten till produktionsmedlen i ett mindretals händer”. Det skulle på något sätt likaledes (som 1920) tala för ”att upphäva den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen”. Utan detta vore det ju inte ett socialistiskt program.

Utöver att enkelt beskriva och kritisera klassamhället så måste naturligtvis även ett modernt program ta upp könsmaktsordningen och den feministiska kampen, den överordnade miljö- och klimatfrågan med dess tydliga koppling till kapitalismens sätt att fungera samt kritisera andra typer av förtryck som har sin grund i människors könsidentitet, könsuttryck, sexuella läggning eller etniska bakgrund.

Tyvärr måste även programmet förklara lite om demokrati och vad socialism inte är på grund av de hemska erfarenheterna av de regimer som styrt, förtryckt och gynnat sig själva i socialismens namn.

Sammantaget skulle detta göra att det kanske inte går att koncentrera det hela till två sidor. Men kanske tre eller fyra. Jag tycker mycket vore vunnet med det. Det skulle inte bli så mycket analys, teori eller begrepp. Sådant tycker jag inte behövs i ett partiprogram. Analyserna och teorierna hör hemma i studiecirklar, tidskrifter, forskning och så vidare. Verksamheter som är nog så viktiga. Men inte just i partiprogrammet som istället borde vara ett enkelt dokument som snabbt förklarar de grundläggande uppfattningarna.

Jag uppfattar dagens Vänsterpartiet som ett brett parti där det finns utrymme för en mängd olika åsikter och perspektiv. Det är bra. Jag hoppas det ska fortsätta så och bli ännu bredare. Men att det finns en mängd olika uppfattningar inom många områden tycker jag inte behöver betyda att alla dessa olika frågor ska stoppas in i partiprogrammet. Det viktiga är att diskussionen pågår, hittar bra former och är schysst. I den praktiska politiken där vi ständigt ställs inför nya frågor måste vi ändå ta beslut i enighet eller genom majoritet.

 

Viktigare än programmet: att sätta det i rörelse

I grunden är det inte programmet utan vad vi faktiskt gör med det som är avgörande. I Aftonbladet idag har Karin Pettersson en ledare som jag tycker är mycket bra. Hon beskriver detta med vad vi ”faktiskt gör” utifrån Sanders-kampanjen i USA och skriver att ”Politik handlar inte om idéer i ett vakuum, den måste förhålla sig till det som sker”.

Hon menar att vi nu är i ett annat läge än då välfärdssamhällena växte fram och hänvisar till Harvardprofessorn Peter Hall (”en av världens ledande tänkare” enligt Karin Pettersson). Han säger till exempel – det som en del människor på vänstersidan sagt i många år – att grunden för uppkomsten av välfärdssamhället var ”risken för revolution”, möjligheterna till kompromiss kring full sysselsättning och att det fanns en majoritet för utbyggd välfärdsstat istället för kamp mot kapitalismen. Det var den grund som fanns men inte längre finns. Det beror idag på, som Pettersson skriver, att: ”det inte finns någon att förhandla med på andra sidan”. Hon drar slutsatsen:

Bernie Sanders svar är att man börjar om. Man inser att Man bygger något nytt, underifrån och försöker inkludera så många som möjligt i projektet.

Precis så tänker jag också att det är i Sverige. Vi måste börja om från början. Då är inte politiken eller programmen oviktiga. Men viktigast är den faktiska rörelsen och riktningen. En rörelse som kan bära det stora program för att vidareutveckla demokratin som påbörjades för över hundra år sedan. Den tanken måste på något sätt uttryckas i ett arbetarrörelseprogram för vår tid.

 

*Enligt historikern Hobsbawn i ”Revolutionens tidsålder” (Tidens förlag 1994, s. 222)

Sex-sju år gamla tankar….

       Upplösning åt höger…

Det var hösten 2013. Sverige leddes fortfarande av en borgerlig fyrparti-regering. Då framförde den ganska nya socialdemokratiska partiledaren Löfven åsikten att man borde upplösa blockpolitiken.

Den var ”fördummande” sa han. Partiet var öppet för samarbete med alla utom SD. Löfvens tanke var att genom upplösning av blockpolitiken minska SD:s inflytande. Han fiskade därför högerut, över den s.k. blockgränsen. Inviten avvisades då häftigt från de inviterade. Liberalernas (FP) Björklund sa att det var ”pinsamt” och Centerns Lööf ungefär att Löfven inte förstod att ett ”nej var ett nej”. Att hon också i andra sammanhang sa att hon hellre skulle ”äta upp skon” är väl också något som de flesta glömt.

Ett år senare – i december 2014 skrev jag själv här på bloggen om den s.k. blockpolitiken. Det var efter att socialdemokraterna återtagit regeringsmakten men nu med miljöpartiet och under förhandlande med Vänsterpartiet. Jag läser den texten, ser hur saker förändrats och vad jag själv såg och inte såg.

Till exempel skrev jag då att ”en del företrädare för de borgerliga partierna” börjat lägga ut testballonger och närmanden åt SD-hållet, men att ändå ”i stort sett har den svenska borgerligheten visat sig trogen det goda inom den liberala traditionen och till skillnad från europeiska kollegor hållit SD och deras rasistiska politik på avstånd”. Det stämde nog fortfarande då 2014. Men sedan har ju mycket förändrats som handlar om mer än uppätna skor. Ebba Thor som ”inte skulle förhandla ens om 20 år” eller Kristersson som ”inte alls” skulle samarbeta, har som vi nu vet bytt åsikt de också.

En sak som jag däremot hade helt fel om var Vänsterpartiets möjligheter. Jag skrev att ”i en situation där S+MP tillsammans med V har mindre stöd än de fem borgerliga partierna (Alliansen+SD) är det ju omöjligt att få igenom ens de mest obetydliga reformer”. Det visade sig ju – märkligt nog – vara fel, eftersom en hel del bra reformer av V-karaktär (eller klassisk s-karaktär) faktiskt genomfördes under perioden.

Sex år efter att Löfven väckte tanken om att bryta upp blockpolitiken och samarbeta i ”mitten” lyckades han genomföra detta. Men knappast med ett lyckat resultat.

I den sex år gamla bloggtexten skrev jag:kommer ett samarbete i den politiska mitten att minska Sverigedemokraternas inflytande? Ja, möjligen i det mycket korta perspektivet. Men det kommer att ske till priset av en politik som fortsätter att öka klyftorna, nyfattigdomen, segregationen, arbetslösheten och den politiska uppgivenheten……Det är sådana samhällsutvecklingar som har gynnat och kan gynna framväxten av högerextrema rörelser. Därför kan vi inte sätta vårt hopp till utsträckta händer för en samling kring en upplösning av den så kallade blockpolitiken. Det kommer bara på sikt att gynna SD ännu mer.”

Tyvärr är det ju precis vad vi sett. Det socialdemokratiska partiet höll sig kvar vid regeringsmakten men sjunker som en sten i opinionsmätningar samtidigt som det parti som skulle berövas inflytande har flyttat fram positionerna ytterligare.

Det är som ofta nu för tiden inte ens kul att få rätt.

Om att ”tvätta” eller förhålla sig till SD och högern

Vi lever i en politiskt märklig tid. En tid, där förhandlingar och allianser vi inte förut sett, till och med påverkar den svenska statens budget. Socialdemokraterna och Miljöpartiet regerar sedan ett år i minoritet med stöd av Liberalerna och Centern på grundval av ett reaktionärt 73-punktsprogram, den s.k. Januariöverenskommelsen. Björklund – den förre ledaren för Liberalerna som var med och förhandlade fram detta program – menade till och med att det innehöll ”mer borgerlig politik än vad alliansregeringen genomförde på det ekonomiska området”. Det var tyvärr en riktig beskrivning.

Moderaterna och Kristdemokraterna  tappade genom detta kontakten med sina gamla allianskompisar. De närmade sig istället ytterligare Sverigedemokraterna både i retorik och i praktisk handling. Samtidigt som M+KD alltså gick åt höger kritiserade de emellanåt Januariöverenskommelsen från en position som skulle kunna kallas vänster. Det gällde till exempel kritik mot skattesänkningar för de rika eller underskotten i välfärden. Det var visserligen en falsk och hycklande kritik men ändå en position som blev möjlig på grund av det extrema innehållet i Januariöverenskommelsen.

Vänsterpartiet som inte röstade för denna regering eller de 73 punkterna i den s.k. Januariöverenskommelsen släppte ändå fram regeringen genom att lägga ned sina röster. V:s riksdagsgrupp gjorde detta trots att Januariöverenskommelsen också innehöll en skrivning om att överenskommelsen innebar ”att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”. Med tanke på denna skrivning och med tanke på att riksdagen idag har en mer reaktionär majoritet än vad den haft på hundra år verkade det naturligt att Vänsterpartiet då verkligen skulle stå utan inflytande i riksdagen. Själv tänkte jag (och skrev) att nu blir arbetet utanför riksdagen i opinionsbildning och rörelser definitivt det viktigaste.

Men Vänsterpartiet blev inte helt utan inflytande. Splittringen i den traditionella borgerligheten och det faktum att Januariöverenskommelsen var så långt åt höger gav några möjligheter för Vänsterpartiet. Hittills har partiet i riksdagen:

  • lyckats stoppa utformningen och takten i den nedmontering av Arbetsförmedlingen som regeringen påbörjade när de följde punkt 18 i Januariöverenskommelsen.
  • fått staten att tillföra 7,5 miljarder till välfärdssektorn.

Kruxet och det märkliga med detta är bara att det skett på grundval av förhandlingar med högerpartierna (M+KD) och med röststöd från SD.

 

Vad var det som hände?

Att det är en kris inom välfärden som innebär att det skulle behövas mycket mer pengar till kommuner och regioner framstår som allt tydligare för de flesta. Inte ens de mest rabiata skattesänkare kan undgå att se eller förhålla sig till det. Eftersom regeringen lägger långtifrån tillräckligt på välfärden dök det därför upp en del olika tilläggsförslag till statsbudgeten. Detta har tidigare, i ett annat politiskt landskap antingen inte förekommit för att regeringarna hade majoritet eller betraktats som fel för att det ”störde budgetprocessen”. Men sedan ett antal år har både borgerliga och socialdemokratiska regeringar ”drabbats” av att den normala ”budgetprocessen” störts av tilläggsförslag från oppositionen. Ingen har gillat det i regeringsposition. Men ingen har heller tvekat att använda sig av det i opposition. När både Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna nu kom med olika tilläggsförslag poängterade statsminister Löfven även denna gång att ”oppositionspartiernas agerande inte är förenligt med budgetprocessen”.

Partierna hade både olika bud och olika förslag till finansiering. Moderaterna ville ge tre miljarder extra till välfärden. De fick stöd för detta av Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna påstod sig vilja ge 6,7 miljarder men finansierade det med olika typer av nedskärningar som gjorde att deras siffra var lika falsk som partiledaren själv. Vänsterpartiet krävde 10 miljarder. I detta läge kom nu regeringen fram med 5 miljarder extra till välfärden. Man skulle kanske kunna säga att de störde den egna budgetprocessen? Samtidigt var det ju en listig summa: mer än moderaternas men mindre än Vänsterpartiets.

Slutresultatet blev att Vänsterpartiet fick med Moderaterna och Kristdemokraterna på att höja regeringens 5 miljarder med ytterligare 2,5 miljarder, alltså summa 7,5 miljarder extra till välfärden, vilket i omröstningen stöddes även av Sverigedemokraterna. Långt från vad som behövs men ändå ett litet steg åt rätt håll. Och detta utan att biståndet eller investeringsstödet till hyresrätter naggades så som moderaterna själva först önskat.

 

Men kruxet?

Att regeringens borgerliga stödpartier är arga är begripligt. I Agenda hann centerns vikarierande partiledare Anders W Johnson både prata om ”ordning och reda i budgetprocessen” och att detta var ett ”antiborgerligt sabotage”. Han använde sig också ett flertal gånger av greppet att tala om hur Vänsterpartiet nu fått inflytande, vilket naturligtvis stör.

Från socialdemokratins och regeringens sida har greppet istället varit att kritisera Vänsterpartiet för samarbete högerut och för att ta röststöd av SD.

Men det finns också kritiska vänsterröster. På samma sätt som det fanns många inom Vänsterpartiet som tyckte att man (tillsammans med M+KD+SD) skulle rösta mot en regering grundad på Januariöverenskommelsen så finns det kritiker även mot detta agerande. En av dessa kritiker är Rosanna Dinamarca. Hon skriver i en debattartikel i Aftonbladet att Vänsterpartiet nu ”varit med och hjälpt till att tvätta SD”. Hon påpekar helt riktigt att det inte är ”av välvilja för V eller av omsorg för välfärden som M och KD är beredda att gå ihop med V. De har varit ansvariga för att slakta den under sin tid i regeringen och i sina positioner ute i kommuner och regioner”. Det stämmer naturligtvis. Dinamarca menar att M+KD gör dessa eftergifter ”för att legitimera sitt närmande till SD”. Det stämmer nog också, även om jag kan tänka mig även andra opportunistiska skäl. Men Dinamarca menar att Vänsterpartiet låter sig utnyttjas i detta spel och att det enda alternativet nu är ”ett extra val eller att stilla bida sin tid till nästa val”. Jag håller inte med henne här.

Om röststöd för egna bra förslag från andra partier som man ogillar alltid innebär att man ”tvättar” dem så innebär väl även uppgörelser inför omröstningar att man ”tvättar”. Det innebär väl i så fall att även M+KD ”tvättats”. Men det innebär också att Vänsterpartiet aldrig skulle kunna gå fram med några bra förslag ifall de får stöd av högerpartier. Och sådant kan som vi sett hända i vår märkliga tid.

Att traditionella borgerliga partier förhandlar med Vänsterpartiet för att få igenom krav som de annars inte skulle stödja (och dessutom innebär mer pengar och annan finansiering än deras egna utgångsbud) och att de gör det i motsättning till andra borgerliga partier är naturligtvis mycket speciellt. Med partier av SD:s typ är det däremot lite annorlunda. Högernationella eller fascistiska rörelser har alltid i sina program också haft sådana krav som kunnat beskrivas som ”vänster”. Det Tyska Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (NSDAP) hade under hela sin existens från 1920-talets början till slutet på Andra Världskriget ett 25-punktsprogram som innehöll tydliga rasistiska krav som riktade sig mot ”icke-tyskar”. Men det innehöll också sådant som krav på en ”storskalig utbyggnad av åldringsvården”(punkt 15) eller åtgärder för att höja folkhälsan och förhindra barnarbete (punkt 21). SD är också ett parti som alltid velat framstå som att de står på folkets sida mot eliten. Det är en helt falsk bild. Inte bara därför att stora delar av befolkningen på etniska grunder utesluts ur denna ”folkkategori” utan också för att partiet allt tydligare utvecklat en ekonomisk politik som gynnar den ekonomiska eliten av kapitalägare och höginkomsttagare. SD var också (innan de frotterat sig med  olika lobbyister) motståndare till vinster i välfärden. Om de hållit fast vid detta, skulle Vänsterpartiet då inte rest detta krav i riksdagen för att det då kunnat få stöd av SD?

Till skillnad från andra partier i riksdagen har Vänsterpartiet inte närmat sig SD:s politik en millimeter. Däremot har partiet genom att utnyttja märkliga sprickor inom borgerligheten kunnat få igenom politik (pengar) till välfärden som annars inte genomförts.

Det tycker jag verkar bättre än att, som Dinamarca skriver, ”stilla bida sin tid till nästa val”. Och om utgångspunkten ska vara den bisarra linjen att aldrig driva några krav som ”riskerar” att få stöd från SD då borde ju även linjen att fälla regeringen eller framkalla nyval vara utesluten. Inte heller detta kan ju ske utan röststöd från SD.

Att det däremot knappast kommer finnas mycket utrymme för den här typen av politiskt spel genom splittring av borgerligheten framöver är en annan sak. Vi har trots allt en kompakt högermajoritet i riksdagen. Men vem vet? Vi lever i en svår och svårbegriplig tid.

Ett nålstick som fungerade?

I den s.k. Januariöverenskommelsen – den överenskommelse mellan regeringspartierna s+mp och c+l som är tänkt att ligga till grund för politiken under valperioden och möjliggjorde ett regeringsbildande – står det i punkt 18 bland annat detta:

Arbetsförmedlingen reformeras i grunden……. ett nytt system baserat på LOV ska utvecklas där fristående aktörer matchar och rustar arbetssökande för de lediga jobben….. Ersättningen till aktörerna ska i huvudsak utgå från hur väl de lyckas med att få individer i varaktig sysselsättning, givet behoven hos den arbetslöse….. Förändringen av Arbetsförmedlingen ska vara fullt genomförd under 2021.

På denna grund påbörjades en nedmontering av arbetsförmedlingen med nedläggning av 90 kontor. Alltfler bedömare tyckte då – trots olika politiska tillhörigheter –  att detta var ogenomtänkt och kaosartat.

Socialdemokraterna som har den otacksamma uppgiften att genomföra en politik som de kanske (?) inte själva gillar hade också svårt att förklara det hela. Den nytillträdda arbetsmarknadsministern Eva Nordmark intervjuades till exempel på SVT. Intervjuaren Anna Hedenmo frågade ett flertal gånger: ”Kommer regeringen att backa från privatiseringsplanerna?” Då hon efter flera försök inte fick något svar alls utbrast hon till sist: ”Men snälla kan du inte svara ja eller nej på det?” Det kunde inte Nordmark.

Men något hände

Nu säger företrädare för de fyra partierna bakom januariöverenskommelsen i en artikel i Aftonbladet att: ”Den senaste veckan har dock gjort tydligt att det finns delar i reformens utformning som behöver ändras för att skapa stöd i riksdagen”. Därför skjuts ”reformen” fram ett år för att ”förtydligas och justeras”. Och förändringen ska nu inte som i överenskommelsen (se ovan) vila på LOV. Dessutom ska mer pengar ges till Arbetsförmedlingen. Men för att inte någon ska inbilla sig att det går att påverka någonting – trots att det är just vad vi sett – skriver de fyra partiföreträdarna:

Januariavtalet ligger fast. Det är en överenskommelse mellan fyra partier som lägger grund för att utveckla Sverige och lösa de samhällsproblem som vi står inför.

Vad kan man då tänka om detta?

Som det mesta i det mörka politiska klimat som råder i Sverige idag är stora segrar för dem som har det sämst sällsynta. Vad som blir av resultatet på sikt av denna reträtt återstår att se. Men det ger väl ett andrum åtminstone, både för arbetslösa och för kommuner. Ett litet steg av mindre orättvisa.

Som alla vet skedde omsvängningen därför att Vänsterpartiet hotade med att resa ett misstroendevotum mot arbetsmarknadsministern och märkligt nog fick med sig högern på detta. Det var en ovanlig åtgärd och lite märklig på det sättet att frågan ju egentligen inte handlade om själva ministern utan om regeringens politik för nedmonteringen. Många socialdemokrater blev väldigt upprörda över detta. Men uppenbarligen fungerade det. En socialdemokrat som däremot är glad över Vänsterpartiets agerande och dess resultat är Göran Greider. I Dalademokraten skriver han att det visar attJanuariavtalet inte är… hugget i sten och höjt över politiken. Delar av det kan uppenbarligen omförhandlas”. Men också att ”Vänsterpartiet har lyckats skaffa sig inflytande, trots beröringsförbudet som skrevs in i Januariavtalet. Åtminstone i meningen att V kan förhindra somligt från att genomföras.”

Ja i detta har väl Greider rätt. I det mycket märkliga politiska läge som vi har där socialdemokratin surrat fast sig vid masten på ett skepp med ”mer högerpolitik än Reinfeldts regering” för att citera den tidigare partiledaren för Liberalerna och där socialdemokraterna till och med avtalat att inte ge något inflytande till Vänsterpartiet, i denna situation lär det nog behövas en del nya grepp även från vänsterkanten. Förutom att som vanligt efter förmåga försöka mobilisera utanför parlamentet så kan Vänsterpartiet inne i parlamentet åtminstone ”förhindra somligt från att genomföras” i de lägen då högern (av sina skäl) kritiserar och går emot de forna allianskompisarnas nyliberala politik.

Att söka hopp i en mörk tid

Jag såg i måndags ett meningsutbyte på TV-Aktuellt om det svåra läget för kommuner och landsting(regioner). Enligt inslaget innan räknade 8 av 10 kommuner med ”besparingar”.  ”Besparingar” det är det konstiga uttrycket som i stort sett alla använder när man talar om att den offentliga eller gemensamma sektorn drar ned på kostnaderna för att inte gå med underskott. Att jag tycker det är ett konstigt uttryck beror på att jag inte tror att någon enskild människa eller familj som drar ned på utgifterna för att få lönen att räcka till brukar se det som ett sparande. Sparande är ju något som man kan unna sig när lönen är större än de nödvändiga utgifterna. Att däremot krympa sina nödvändiga utgifter tycker jag inte borde heta något annat än nedskärningar. Men nu var det inte egentligen det jag skulle skriva om här. Så åter till TV-aktuellt.

Efter inslaget om kommunernas nedskärningar –  exemplifierat med nedläggningar i kommunen Bengtsfors – blev det så debatt mellan den socialdemokratiska civilministern Lena Micko och den moderata ordföranden för Sveriges kommuner och landsting (SKL) Anders Knape. Att lyssna på denna debatt var lika märkligt som det samtidigt var ett uttryck för det förvirrande politiska läge vi har i Sverige idag. Här kunde vi höra moderaten säga det som borde vara den naturliga vänsterståndpunkten nämligen att ”staten måste sätta till mer resurser” och att de budgeterade 5 miljarderna inte räcker (ett egentligen helt objektivt faktum). Den socialdemokratiska ministern höll visserligen efter några frågerundor med om att det inte räckte och att ….”det kommer att behövas mer” men kunde inte precisera varken hur mycket som kommer tillföras från staten eller när det kommer att ske.

Den kris inom socialdemokratin som bland annat yttrar sig i de lägsta opinionssiffrorna någonsin blev knappast mindre av den här typen av framträdande. Det parti som var den främsta ingenjören för att bygga den moderna välfärdsstaten framstår i en sådan debatt som de främsta i att riva sitt eget bygge.

Men naturligtvis bör vi även syna högerns kort. Moderaterna är ju också ett parti med problem, vilket märks i olika typer av desperata och oseriösa utspel. Hur ligger det till med deras stöd till kommunerna? De föreslår ytterligare 2,5 miljarder utöver regeringens 5 miljarder. Om detta kan man säga att det inte heller löser problemen. Men framförallt bör man titta på hur de tänker sig att finansiera det. Den ekonomisk-politiske talespersonen Svantesson har tidigare talat om ”tuffa prioriteringar” utan att närmare precisera. Att de behöver ”prioritera” kan man ju förstå att de vill eftersom de samtidigt vill sänka skatten med 32 miljarder. Nu säger Svantesson att ”exempelvis” biståndet kan skäras ner. Dessutom vill man höja momsen framförallt på livsmedel och dra ned på ersättningar som sjukförsäkringen och a-kassan. Det som de säger sig vilja tillföra kommunerna kommer alltså att betalas av sjuka, arbetslösa och låginkomsttagare (då kostnaden för mat utgör en större del av låginkomsttagares inkomst).

Alternativen här ser alltså ut på detta vis:

en s-regering som (om den alls ser vad som håller på att hända i den välfärd som kommuner och regioner ska upprätthålla med otillräckliga resurser) inte har några hoppingivande svar alls

ELLER

en höger som tillför lite mer men gör det på bekostnad av dem som har det sämst i vårt land och på bekostnad av solidariteten med människor som har det ännu sämre i fattiga länder.

 

Hoppet kommer västerifrån

I detta läge vill jag hålla med Ulrika Lindahl i Dagens ETC 27 november som säger: ” GÖR som Labour gör nu i Storbritannien. Våga allt. Visa att det är möjligt.”

         Hans fel!

Hon tipsar till exempel om en liten film från Labour som både avslöjar en rasistisk politiker och vilka som vi egentligen ska anklaga. Enkel och tydlig. Med ett budskap som jag skulle önska att svensk socialdemokrati kunde stå upp för. Se den på Youtube.

Lindahl berättar också om den rödgröna satsning Labour går till val på som bland annat innebär att man vill satsa över 1 000 miljarder i svenska kronor per år på investeringar i offentlig sektor. Något som ska finansieras genom omfördelande skatt. Och vidare:

Den innehåller förstatligande av den brittiska järnvägen, postväsendet, bredbandsoperatörer och vatten- och elbolag. 150 000 nya bostäder per år. Klimatsatsningar får att nå nollutsläpp från energisektorn på tio år. Höjda anslag till sjukvården. En miljon gröna jobb genom energiomställning och genom att klimatanpassa varenda bostad i Storbritannien före 2030.

Ja, det är verkligen ett uppiggande program som Labour nu går till val på den 12 december. Jag har bara läst en del av det ganska omfattande programmet. Men jag tycker att det verkar finnas mycket att hämta och inspireras av både för socialdemokratin och för vänsterpartiet i Sverige. Bara dessa rader ur Jeremy Corbyns inledning till programmet höjer blicken på ett sätt som är lika nödvändigt i förhållande till läget som det samtidigt just nu saknas svensk politisk debatt:

Labour kommer att skriva om reglerna för ekonomin, så att det fungerar för alla. Vi kommer att bygga om våra offentliga tjänster, genom att beskatta de som är överst för att ordentligt finansiera de tjänster vi alla är beroende av.

Vi kommer att lansera det största investeringsprogrammet i modern tid för att finansiera jobb och branscher i framtiden, så att ingen hålls tillbaka och ingen gemenskap lämnas kvar. Det här är ett fullt kostnadsfinansierat program för att uppgradera vår ekonomi och omvandla vårt land.

Eller attityden i dessa rader senare i programmet om att tackla klimatkrisen:

Bara 100 företag globalt ansvarar för huvuddelen av koldioxidutsläppen. Vi kommer inte att vara rädda för att ta itu med denna hänsynslösa förstörelse från företagen sida genom att ta oss an de kraftfulla intressen som orsakar klimatförändringarna. Vi kommer att ändra de kriterier som ett företag måste uppfylla för att vara noterade på London Stock Exchange så att alla företag som inte bidrar till att hantera klimat- och miljökrisen avnoteras.

Släpp in ljuset från väster. Läs Labours program.

 

 

PS: Om du tycker engelska är knepigt så går det faktiskt att förstå ganska mycket genom att använda till exempel google translate, google översätt  eller likande.

Ehrenberg, ”tidsandan”, kraven och rörelsen.

Jag läser dagens ledare i ETC, skriven av Johan Ehrenberg. Han går där till storms mot Vänsterpartiet för dess futtiga budgetkrav och för att den ”inom-parlamentariska kampen verkar ha blivit som en fotboja”. Han ställer den retoriska frågan: ”Sker politik verkligen i riksdagsutspel eller sker det när miljoner börjar vandra på gatan…?”

Samtidigt säger Ehrenberg att han visserligen skriver om V men att han ”lika gärna kunde skriva om Fi eller S eller MP”. Kort sagt så sågar han alla de partier vars företrädare ryms som skribenter inom ETC- tidningen.

Det här är en viktig diskussion om viktiga frågor och viktiga problem. Många av oss som befinner oss till vänster känner frustration över klyftan mellan det nödvändiga i vår tid och det som faktiskt görs.

Men har Ehrenberg själv svaren? Innan jag resonerar om den saken skulle jag vilja göra en sån där ”kringgående utvikning” som jag kan tillåta mig som bloggare.

”Tidsandan”

Läs dessa rader och fundera över vilka som kan vara avsändarna:

Många problem måste lösas. Vårt land har fått – särskilt under senare år – en lång rad problem att brottas med. ….: Bostadsbristen, vårdköerna,….. miljöförstöringen, …..orättvisorna mot stora grupper i samhället – pensionärerna, låginkomstgrupperna, de förvärvsarbetande kvinnorna, de ensamstående. Till detta har nu kommit otrygghet i arbetet, stigande arbetslöshet, företagsnedläggelser…….

Låter ganska ”vänstervridet” eller hur? Men året var 1968 och det är hämtat ur det dåvarande Högerpartiets valmanifest från detta år. Jag gjorde det kanske lite svårare att gissa avsändaren genom att ta bort en del ord som till exempel : ”det orimliga skattetrycket” eller ”ungdomsproblemen”. Året därpå bytte det gamla Högerpartiet också namn till Moderata Samlingspartiet. Det var en förändring och anpassning i en tid då begreppet ”höger” hade börjat få en dålig klang för många människor.

Att denna tid för drygt 50 år sedan var ganska annorlunda kan vi också se om vi tittar på Socialdemokraternas valmanifest från samma år. Där sägs att ”Socialdemokraterna begär väljarnas förtroende och de många människornas medverkan för att bryta ned klassgränserna och öka jämlikheten. Det är huvudlinjen i den socialdemokratiska politiken inför 70-talet.” Ganska annorlunda tongångar mot dagens socialdemokrati eller hur? Bland de mer konkreta åtgärderna finns också sådant som: ”en fast och konsekvent neutralitetspolitik” som ”avvisar varje försök att låta inbillade eller verkliga påtryckningar påverka utformningen av vår utrikespolitik” eller ”en skattepolitik, som ger stat och kommun nödvändiga resurser”.

Vad hände?

Målet i arbetarrörelsens olika program var alltid det klasslösa samhället. Men klasserna försvann inte heller under 1970-talet. Däremot minskade klyftorna samtidigt som en gemensamt finansierad och solidarisk välfärd byggdes ut. I början av 1980-talet vände den här utvecklingen. Det sammanföll med en framgångsrik offensiv för den politiska ideologi som kallats nyliberalism. Det var också en utveckling som skedde ungefär samtidigt i hela världen.

De nyliberala förklaringarna och åtgärderna anammades inte bara av de traditionellt borgerliga partierna utan även av socialdemokratin. Mycket av välfärdens nedrivning, privatisering och utvecklande av marknadsmetoder skedde under socialdemokratiskt styre, även om de borgerliga när de tog över igen 2006 ytterligare förstärkte denna utveckling.

De som (i olika grad) var anhängare av denna politik hävdade att den var oundviklig och nödvändig. Carl Bildt talade till och med om ”den enda vägens politik”.  Men det finns aldrig bara en väg att gå. Naturligtvis hade en annan politik varit möjlig. Men att gå emot den nyliberala politiken hade krävt en återgång till metoder och kampformer som arbetarrörelsen tycktes ha lämnat bakom sig och glömt. Välfärds-samhället var mer demokratiskt, mindre ojämlikt och mindre förtryckande än tidigare samhällen. Men det uppstod inte som en skänk från ovan. Det var ett resultat av tidigare generationers kamp och organisering, något som började glömmas bort.

Detta mer jämlika samhälle var naturligtvis inte ett samhälle som kapitalägarna önskade sig. Men under ett antal decennier valde de dominerande kapitalägarna ändå att istället göra eftergifter och samarbeta med arbetarrörelsen i utbyte mot att de fick behålla den avgörande ekonomiska makten. Samarbete och lugn var det som gällde. Men detta samarbete bröts med den nyliberala offensiven. Och arbetarrörelsen stod då inte rustad, varken tankemässig eller organisatoriskt, för att stå emot denna offensiv. Istället för att blåsa till strid tog ledarna till sig de nyliberala idéerna och lösningarna.

Efter några decennier utmanades även de nyliberala idéerna och politiken. Men inte främst från vänster. De ökade klyftorna, segregationen och de allt större revorna i välfärden som var ett resultat av den nyliberala politiken blev argument för en ny typ av politiker och rörelser: de högernationella. De använde problemen för att angripa och peka ut immigranter, flyktingar och minoriteter som problemens orsak. Även denna rörelse och dess olika ledare har vunnit mark runt om i världen ungefär samtidigt. I några länder har de även tillsatt presidenter. I Sverige utgörs de främst av de s.k. sverigedemokraterna. Ett parti som varken gillar landet Sverige som det är eller är demokrater. Trots detta har de lyckats med att omgruppera borgerligheten och få moderaterna och kristdemokraterna att lämna det som de hade av (ny-)liberalism för att villigt placera sig i ett tydligt ”konservativt block” enligt SD-ledarens önskemål.

Och nu?

Läget ser på många sätt mycket mörkt ut. Det är inte uppmuntrande att säga, men det är sant och jag tror att det vore dumt att förneka det. Det betyder inte att allt är nattsvart. Det finns saker att glädja sig åt som till exempel den globala klimatrörelsens olika uttryck och delar eller Vänsterpartiets mycket stora medlemstillströmning under de senaste åren. För att nu bara nämna två saker. Men vi kan inte bortse från hur folk faktiskt röstar och vad det visar av vår ”tidsanda”.

Högerns olika delar har sedan 2010 haft ett röstmässigt stöd inom stora delar av befolkningen (nästan 60 procent) som de inte haft på väldigt länge. Trots detta kunde socialdemokratin återta regeringsmakten 2014 och behålla den så länge de traditionellt borgerliga partierna inte var villiga att fälla regeringen med stöd av SD. Under några år kunde regeringen till och med genomföra en del välfärdsreformer efter förhandlingar med Vänsterpartiet trots att vi hade denna reaktionära majoritet i riksdagen. Men efter valet 2018 ändrades detta. Delar av borgerligheten ville ompröva förhållandet till SD. Vi fick regeringskrisen innan socialdemokraterna åter  kunde återta regeringsmakten och nu med stöd av centern och liberalerna genomföra en ännu mer högervriden politik. En mer högervriden politik än den som Reinfeldtregeringen lyckades genomföra. Dessutom en politik som socialdemokraterna själva säger att de inte önskade att genomföra.

Men argumentet för att genomföra denna högerpolitik är, som vi vet, att det annars skulle bli ännu värre, eftersom SD då skulle ges mer inflytande (än det som de redan i praktiken har) på den förda politiken.

Vänsterpartiets riksdagsgrupp ställdes då inför det allt annat än tacksamma valet att passivt med nedlagda röster (gul knapp) släppa fram denna regering eller att bli ansvariga för en fortsatt regeringskris, en m+kd-regering eller ett eventuellt nyval, genom att trycka röd knapp.

Vänsterpartiet valde den gula knappen och valde alltså ”det mindre onda”. Att välja det ”minst onda” låter oftast rimligt. Och inom politiken (inte minst nuförtiden inom den faktiska och alltmer vingklippta kommunalpolitiken) kan det ofta handla om att välja på detta negativa sätt. Samtidigt kan man undra om inte erfarenheten visar att kortsiktiga val av ”det minst onda” ändå bara i förlängningen leder till något som blir ännu värre. Januariuppgörelsen har också kritiserats av folk inom socialdemokratins vänster som till exempel Daniel Suhonen.

Vänsterpartiet kritiserar (självfallet ) också innehållet i Januariuppgörelsen. Samtidigt har denna kritik en del problem med trovärdigheten eftersom Vänsterpartiet ju också faktiskt accepterade socialdemokraternas argument om det minst onda när man passivt släppte fram regeringen.

Om vi ser på resultatet hittills under året 2019 så verkar det ju också som om ”det mest onda” snarare har stärkts. Om vi ska tro på olika opinionsmätningar så verkar det som om stödet till socialdemokraterna minskat ytterligare samtidigt som sd ökat.

På samma sätt som 1980-talets nyliberala offensiv ställde oss inför en situation där många även inom arbetarrörelsen inte såg några andra möjliga alternativ än att anpassa sig och ta ytterligare kliv åt höger så tycks den nuvarande situationen leda till en liknande typ av handlingsförlamning. Frågan är hur vi bryter den.

Åter till Ehrenberg och kritiken

Jag tror inte på att ”upplösning av blockpolitiken” och uppgörelser som innebär en fortsättning och skärpning av politiken för ökade klyftor kommer leda till att SD försvagas.

Jag var för att Vänsterpartiets riksdagsgrupp skulle trycka på röd knapp och fälla den regering som  med januariuppgörelsen stod på ett program som borde vara omöjligt att acceptera för någon typ av vänster.

Men jag trodde inte och tror inte att styrkeförhållandena till högern i sig skulle förändrats till det bättre bara för att Vänsterpartiet fällde regeringen. Det är ju fortfarande förhållandena  ute i samhället bland de många som är avgörande. Det är ju fortfarande där striden om idéerna och lösningarna måste vinnas. När det till exempel gäller vinster i välfärden hade vänsterns linje stöd av en folkmajoritet. Men denna folkmajoritet rörde sig inte till vänstern på grund av denna fråga. Eller vi lyckades inte göra denna och andra frågor viktigare än högerns frågor med deras förenklade problembeskrivningar och enkla ”lösningar”.

Jag tror också att det avgörande för förändring är rörelse, de ”miljoner på gatorna” som Ehrenberg pratar om. Men även om det finns all anledning att glädjas åt de stora klimatdemonstrationerna så är ju inte läget precis det att de flesta människor i Sverige ”ropar efter radikala svar” som det står på ETC:s framsida. Vi har en lång väg att gå, både för att bygga motstånd på alla möjliga fronter och för att hitta nya och återerövra gamla former för demokratisk gräsrotsorganisering. Om vi ska lyckas med det beror naturligtvis på ifall de flesta som betraktar sig som vänster verkligen tycker att detta är en överordnad uppgift och prioriterar det. Här behövs många diskussioner och självkritiska tankar.

Jag kan också – i likhet med Ehrenberg – tycka att ganska många budgetkrav känns futtiga i förhållande till de enorma problem vi står inför framförallt när det gäller klimatkrisen. Men när Ehrenberg skriver att ”vi behöver alla hjälp nu, inte promilleförslag” så undrar jag samtidigt om han tror att mer kraftfulla förslag i sig skulle sätta fart på den rörelse som måste till och är helt nödvändig för att vrida historien åt ett annat håll. Det tror inte jag.

Men historien är inte slut. Och när förändringen sker så kommer det även denna gång ske ungefär samtidigt runt om i världen. Kanske kommer ljuset nästa gång från det land som nu skyms av en storhetsvansinnig och alltmer bisarr president?

Att se vad som hänt….

Under större delen av Sveriges moderna historia har arbetarrörelsen och socialdemokratin haft en dominerande roll när det gäller den politiska utvecklingen. Det är inte bara så att det inte går att skildra denna historia utan att skildra socialdemokratin och dess utveckling. Om vi tar de lite drygt hundra åren sedan demokratin började bryta fram, så är förändringarna vad gäller socialdemokratins inflytande i en viss mening den naturliga utkikspunkten för att se vad som hänt. Om vi till exempel bara tittar på partiets röstsiffror i val så säger de mycket om den aktuella samhällssituationen. Så här:

Efter att under de första femtio åren ha gått från en kämpande oppositionsrörelse till att vara ett maktparti i staten såväl som inom de olika folkrörelserna, stod socialdemokratin för femtio år sedan på sin topp. Under åren 1960 – 1988 låg Socialdemokraterna stadigt kring 45 procent, med en topp 1968 på 50,1 procent. Under 1970-talet genomfördes fortfarande stora välfärdsreformer. Oavsett vad vi tänker om det socialdemokratiska partiet och samhällsutvecklingen så är det helt klart att det skett enorma förändringar sedan dess. Under perioden har både partiet, det omgivande samhället och partisympatierna förändrats enormt.

1976 förlorade socialdemokratin visserligen tillfälligt regeringsmakten, men låg fortfarande på 42 procent av väljarstödet. Stödet fortsatte att ligga på dessa nivåer under 1980-talet trots att partiet påbörjade en anpassning till de nyliberala vindarna och började riva i sitt eget välfärdsbygge. Men år 1991 hamnar Socialdemokratin för första gången under 40 procent. Det sammanfaller med att Ny Demokrati (en sorts föregångare till SD) kom in i riksdagen med 6,7 procent. Samtidigt tog sig nu också KD (som fick 7,1 procent) in i riksdagen av egen kraft (1985 hade man kommit in med hjälp av Centern). Här ser vi något som senare skulle komma att upprepas men med än större kraft. En ny sorts höger slog sig fram på delvis nya sätt, drog röster från socialdemokratin och stärkte högerkanten inom svensk politik.

År 1994 hämtade Socialdemokraterna sig åter till 45 procent samtidigt som Ny Demokrati försvann.

Men från 1998 påbörjas en i stort sett jämn nedgång för Socialdemokratin till de 28 procent de fick i 2018 års val. 1998 fick partiet 36,4 procent samtidigt som V fick 12 procent. Tillbakagången för socialdemokratin då förklaras nog främst av denna framgång för V. Tillbakagången för socialdemokratin motsvarades inte av någon framgång för L, M eller C. Det enda borgerliga parti som då ryckte fram (ordentligt dessutom) var KD med 11,8%.

År 2006 får socialdemokratin 35 procent och förlorar regeringsmakten efter den stora framgången för moderaterna som ökade från 15,2% till 26,2%. Moderaternas ökning sker som det ser ut på bekostnad av både Folkpartiet/Liberalerna och Socialdemokraterna. Hur de lyckades med detta har behandlats i en bok av Vänsterpartiets nuvarande partisekreterare Aron Etzler: ”Reinfeldteffekten”.

År 2010 rasar socialdemokratin ytterligare (nu till 30,7 procent) samtidigt som moderaterna går fram till sin toppnotering 30,1 procent. Det är också detta år som ännu ett högerparti (SD) får 5,7 procent och kommer in i riksdagen. Detta år 2010 tror jag är en sorts milstolpe i utvecklingen. Tillsammans med V och MP når S bara lite över 40 procent. Det fanns alltså redan 2010 en kompakt borgerlig majoritet på 60 procent bland dem som röstade i Sverige.

I valen därefter tycks det mer ha handlat om omflyttningar inom det borgerliga blocket. Stödet för de borgerliga partierna har ökat och det är främst den högra delen av borgerligheten som ökat sin andel. Högerns olika delar har ett inflytande inom stora delar av befolkningen som de kanske aldrig haft sedan demokratins genombrott. Samtidigt har också i stort sett hela det politiska fältet rört sig åt höger.

Det här som jag skrivit ovan är ju inte någon analys – tar inte upp frågan om varför – utan är bara en beskrivning av och påminnelse om vad som hänt och var vi står i dag. Men man kan tillägga att den här utvecklingen inte är unik för Sverige utan en del av en utveckling som med variationer och lokala skillnader skett över hela världen. Den som vill läsa en intressant analytisk artikel i ämnet kan läsa denna artikel av historikern Kjell Östberg.

Det har både analyserats, diskuterats och bråkats om varför vi har sett dessa framgångar för högersidan. Bland annat det sorgliga faktum att socialdemokratins tillbakagång bara marginellt motsvarats av en uppgång för vänstern. Jag har också funderat och haft åsikter om det på den här bloggen. Men jag ska inte ta upp det här.

Vad ska vi göra då? Naturligtvis ska vi inte ge upp. Då kan vi vara säkra på att det blir ännu värre. Men jag har en fundering om var vi ska lägga tyngden i den nuvarande situationen. Inom vänstern sägs emellanåt att man ska kombinera inom-parlamentariskt och utom-parlamentariskt arbete. Och med utom-parlamentariskt arbete menar jag och de flesta då inte varken något våldsamt eller vildsint, utan helt enkelt bara all typ av opinionsbildning och verksamhet i olika rörelser som sker ute i samhället och inte är ett betalt politiskt uppdrag. Det är ju inte alls något som utmärker vänstern till skillnad från högern. Tvärtom så är högern ofta i kraft av sina resurser mycket skickligare på detta än vad vänstern är. Däremot måste det för vänstern handla om andra sätt som bygger just på det faktum att man inte har stora ekonomiska resurser.

Vi har alltså (sedan 2010) en situation där stödet för en öppet borgerlig och rentav reaktionär politik är så stor inom befolkningen att den utgör en majoritet av dem som väljer att rösta. Detta återspeglas också i de olika parlamentariska församlingarna. I riksdagen genom den märkliga situation där socialdemokratin styr på grundval av en högerbudget och ett program som är mer höger än Reinfeldt-regeringens. I de flesta kommuner genom olika typer av styren där vänstern är helt utanför. Naturligtvis är det viktigt att bedriva ett seriöst politiskt arbete i opposition. Det borde det vara även för socialdemokratin. Men för vänstern – som nu ställs helt utanför både i riksdagen och i många kommunala församlingar – måste det i denna situation vara viktigare än någonsin att lägga tyngdpunkten på all typ av verksamhet ute i samhället som kan bidra till att ändra opinionen och åter börja vinna slaget om idéerna. Arbetet i fackföreningar, hyresgästföreningar, lokala rörelser mot nedskärningar, miljö- och klimatrörelser, rörelser för fred och internationell solidaritet, olika typer av folkbildning och vanligt parti-politiskt fotarbete ute bland folk. Det måste vara eller bli det viktigaste. En vänster eller en arbetarrörelse som inte sätter rörelse och egen aktivitet främst i denna situation kommer knappast kunna vända utvecklingen.

En fin gammal tradition

Den som känner sig starkt och tryggt förankrad i sin kultur och sina traditioner har lättare att möta andra med nya perspektiv och erfarenheter.

Hans Wallmark (moderaterna)

Det som Hans Wallmark säger här är inte fel. Men kombinerat med den förenklade syn på begrepp som ”kultur” och ”värderingar” som numera torgförs av en ökande del av borgerligheten blir det ändå inte rätt.

En del konservativa människor tror att det bara är de som är anhängare av traditioner. En del tror eller påstår också att det finns en odelbar kultur med tillhörande traditioner som förenar alla infödda svenskar. En kultur med tillhörande traditioner som andra som kommit hit senare ska lära sig att bli en del av.

Själv känner jag mig tryggt förankrad i en internationalistisk och socialistisk tradition. I denna tradition ingår att varje år oavsett väder gå ut och demonstrera på 1 maj. I demonstrationståget möter jag många andra med olika perspektiv och erfarenheter, både infödda och invandrade, men förenade i en gemensam gammal tanke och önskan om solidaritet och rättvisa. Denna tradition delas inte av alla som lever i Sverige. Inte ens av en majoritet. Tyvärr. För då vore Sverige av idag ett mer rättvist och humant land än vad det har blivit.

1 maj är alltså också en tradition och den firas av människor över hela jorden.

Arbetarrörelsepionjären Rosa Luxemburg skrev 1894 om hur traditionen uppstod:

Den befriande idén att skapa en proletär högtidsdag som medel att uppnå åttatimmarsdagen uppkom för första gången i Australien. Arbetarna där beslöt redan 1856 att organisera en dags total arbetsnedläggelse, med möten och förlustelser, som demonstration för åttatimmarsdagen.

Idén togs upp i USA, där man 1886 proklamerade första maj som den allmänna arbetsnedläggelsens dag.

År 1889 hölls en internationell arbetarkongress i Paris där man beslöt att göra 1 maj till en dag för att lägga ned arbetet och kräva åttatimmarsdag.

År 1890 hölls den första 1 maj-demonstrationen i Sverige, på Ladugårdsgärde i Stockholm. Då talade socialdemokraten Hjalmar Branting inför tusen personer. Då fanns ännu bara ett socialistiskt vänsterparti (SAP) och det var mycket annorlunda än dagens socialdemokratiska parti. I sitt tal manade Branting regeringen att hålla fred med Norge. Det uppfattades som majestätsbrott och han dömdes till tre månaders fängelse för det. Straffet mildrades senare men det ger en bild av situationen både för arbetarrörelsen och för det fria ordet under denna tid.

Den 1 januari 1939 antogs en lag som innebar ”att den 1 maj skall, då denna dag ej infaller på sön- eller helgdag, vid tillämpning av allmän lag eller särskild författning vara likställd med allmän helgdag”. Det är väl därmed också den enda sekulära tradition som kunnat konkurrera med de hedniska och kristna traditionerna i detta land när det gäller helgdagar.

Så häng med i denna fina gamla tradition. Demonstrera på onsdag för strejkrätten. Ropa: ”internationell solidaritet – vi har bara en planet” och demonstrera för ett land, ett Europa och värld som är för oss alla och inte bara eliten.

Här i Uppsala så är Vänsterpartiets tåg alltid det största. Det går 12:45 från Vaksala torg till Slottsbacken. Häng med!

Och du som inte bor i Uppsala eller som inte vill gå med Vänsterpartiet, gå i något annat tåg, men gå ut på 1 maj och demonstrera.

Höger eller höger?

Jag har hört en hel del människor denna höst som sagt att spelet i riksdagen liknar en sandlåda. Jag har inte hållit med. Det är ett snack och ett sätt att tänka som passar som hand i handske för sd. Oavsett ens egna uppfattningar eller önskningar så är det politiska läget i riksdagen komplicerat för alla som inte vill ge de högernationella ökat inflytande.

De flesta bedömare har under denna höst ansett att centern och liberalerna har haft den avgörande rollen för att hitta en lösning. Själva har c+l inte hållit med om detta. Jag tänkte också att någon typ av uppgörelse i mitten var det enda som rent matematiskt verkade rimligt ifall vi inte ville ha en regering där sd hade inflytande. I detta hade jag verkligen riktigt fel! För det handlar ju inte bara om matematik.

En föraning om att politiken hos ett sådant styre inte i någon som helst rimlig mening skulle kunna kallas för ”mittenpolitik” kom i slutet på november då Lööf och Björklund presenterade sina krav för att släppa fram Löfven som statsminister. Det handlade som Björklund ärligt sa om att socialdemokraterna skulle ”göra en rejäl högersväng”. Jag skrev då att:

Såvitt jag kan begripa innebär detta att det enda vi nu har framför oss är någon typ av högerstyre. Antingen som ett resultat av att riksdagens högermajoritet (c+l+m+kd+sd) efter alla krumbukter ändå förenar sig, eller av ett extraval.

Att trolla fram högerpolitik för att behålla makten.

Men riksdagens högermajoritet förenade sig inte. Istället gick det ytterligare några veckor. Då lyckades förhandlaren Löfven splittra den s.k. alliansen, men till priset av att ge upp det mesta av det som eventuellt fanns kvar av socialdemokratisk politik. I en uppgörelse med 73 punkter har s, mp, l och c enats om ett politiskt program för att släppa fram Löfven. Även denna gång sammanfattar Björklund ärligt vad det handlar om:

Det här är mer borgerlig politik än vad alliansregeringen genomförde på det ekonomiska området

Det handlar bland annat om försämrat anställningsskydd, sänkt arbetsgivaravgift, fortsatta skattesänkningar för de rika, privatiserad arbetsförmedling, minskat strandskydd, marknadshyror, försämrad A-kassa, lägre lön för nyanlända, inga krav på kollektivavtal för nystartsjobb, mer skattesubventioner för rikas hushållstjänster och helt stopp för alla försök att begränsa uttag av privata vinster i välfärden..

Enligt avtalet ska samarbetet gälla ”budgetår för budgetår, så länge som partierna är överens om dess fortsättning, med inriktningen att samarbetet ska löpa hela mandatperioden.” Denna högerpolitik ska dessutom ”åstadkomma systemförändringar som kan vara stabila över tid.” Stabila högerpolitiska förändringar över tid alltså.

Som grädde på moset står det i inledningen till de 73 punkterna dessutom att:

Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.

När uppgörelsen blev offentlig var besvikelsen hos ledarna för m och kd tydlig. Även om de inte gick så långt som Sara Skyttedal (kd:s förstanamn till EU-parlamentet och deras närmaste motsvarighet till moderaternas Hanif Bali) som kallade centern för quislingar, så konstaterade de att ”alliansen” nu var död. Som utomstående betraktare är det inte helt lätt att förstå. Är de så personligt makthungriga att de inte innerst inne kan känna en glädje över att deras gamla polare lyckats med tricket att få socialdemokraterna att genomföra en ”mer borgerlig politik än vad alliansregeringen genomförde”?

För oss på den andra kanten är ju splittringen av ”alliansen” en klen tröst. För nu är det plötsligt vänsterpartiet som har avgörandet i sin hand. Men inte alls på något trivsamt vis. Det parti som enligt avtalet ”inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”  har alltså valet att antingen släppa fram denna regering och dess politik eller att rösta nej och vara de som orsakar antingen nyval eller en m+kd-regering under Kristerson. Inte någon trivsam sits. En del har kallat det att sitta med svartepetter. Det tror jag är en riktig beskrivning. Inget av valen innebär förmodligen några vinster i det korta perspektivet. Tvärtom. Att orsaka ett nyval tror jag inte är något som kommer ge några popularitetspoäng. Att ge liberalerna och centern en förevändning att nu stödja en m+kd-regering (de har ju redan röstat för deras budget) är inte heller något som är tilltalande.

Men alternativet att släppa fram en regering grundad på en mer borgerlig politik än den som alliansen genomförde och där det klart sägs att vänsterpartiet inte ska ha något som helst inflytande måste väl ändå vara värre? Vi måste bedöma inte olika grader av kortsiktiga vinster utan vilken typ av förluster som kommer att vara värst. Den förlust som demoralisering av partimedlemmar och väljargrupper skulle innebära måste vara det värsta i denna situation. Jag hoppas därför att vänsterpartiets riksdagsgrupp trycker på den röda knappen.

Mina kunskaper om riksdagsarbete är minimala. Men jag har alltid varit övertygad om att vänsterpolitik inte kan genomföras i riksdagen om det inte också finns ett aktivt stöd för den ute i samhället. Det är inte lätt att alltid hitta den rätta balansen mellan parlamentariskt arbete och opinionsbildning och aktiviteter ute i samhället. Men i den situation vi befinner oss i och framöver måste det vara så att  all typ av aktivitet utanför riksdagen, bland fackligt aktiva, bland hyresgäster och på gator och torg i aktiv opinionsbildning nu blir det viktigaste. Detta är mer sant nu än på mycket länge.

EU, Sverige och vänstern

Inför folkomröstningen om Sveriges inträde i EU 1994 var jag aktiv på Nej-sidan. Jag trodde varken på Ja-sidans skräckpropaganda om hur illa det skulle bli att ”stå utanför” eller på deras locktoner om EU:s välsignelser. Jag tycker fortfarande att det var rätt att säga nej då 1994. Mycket har tyvärr besannats av det vi befarade. Men kanske var också en del av våra beskrivningar av det som skulle hända överdrivna. Eller åtminstone bortsåg de från att en del av ”EU-politiken” redan införts eller skulle införas av de regeringar vi sen fick, även utan ett EU-inträde.

Men vi blev ju med i EU och i maj ska vi åter rösta till EU-parlamentet. Efter att vi blev medlemmar i EU har alltfler svenskar blivit positiva till unionen. Enligt olika undersökningar ligger stödet nu på mellan 60 – 68 procent, medan motståndet är på ungefär 18 procent.

Vänsterpartiet, som var på Nej-sidan 1994, har inte heller på många år aktivt drivit kravet på utträde, även om det funnits i partiprogrammet. I praktiken kan man säga att kravet varit ”pausat”. Den 8 november 2018 väckte partiledaren Jonas Sjöstedt uppmärksamhet genom en artikel i Dagens ETC. Han argumenterade där för att partiet inför EU-parlamentsvalet 2019 borde ”lägga kravet om EU-utträde åt sidan och markera att det inte är aktuellt i nuläget”. Sjöstedts rubrik var: ”dags att pausa kravet på EU-utträde”. Tyvärr hade någon på ETC istället satt rubriken: ”Jonas Sjöstedt: Därför ska Sverige stanna kvar i EU”, en rubrik som senare ändrades i nätupplagan. Att förorda ett ”pausande” av att driva kravet just nu och att säga att vi (för tid och evighet) ”ska stanna kvar” är ju inte riktigt samma sak. I det förslag till valplattform inför EU-valet som lagts fram av Vänsterpartiets partistyrelse står det: ”Vänsterpartiets grundläggande kritik av EU kvarstår men det är inte aktuellt för oss att driva frågan om EU-utträde nu.” Detta har väckt starka reaktioner både inom Vänsterpartiet och i en bredare vänster. Kanske bidrog rubriken om att ”stanna kvar” till att trigga debatten mer än nödvändigt. Men uppenbarligen är det tillräckligt provocerande för många på vänstersidan att ifrågasätta att vi ska driva kravet på utträde här och nu och i förhållande till det aktuella parlamentsvalet i maj. Därför några olika funderingar här. Är det viktigt (och överordnat) att driva utträdeskravet nu?

Handlar inte om utträde

Valet till EU-parlamentet handlar inte om ifall nationen Sverige ska vara medlem eller inte, det är en fråga som, om den ska resas, avgörs i landet och av den svenska riksdagen. Därför är det inte heller meningsfullt att lägga tonvikten vid att vi vill lämna i samband med en valkampanj till EU-parlamentet. Då är det viktigare att tala om för dem som vi vill ska rösta på vänsterns kandidater, vad vänstern vill åstadkomma i EU-parlamentet. Att förklara hur en EU-kritisk inställning tar sig uttryck i krav som reses. Hur vi anser att länderna inom EU tillsammans ska agera för att göra något åt den helt avgörande klimatfrågan eller hur antidemokratiska och nationalistiska krafter inom EU ska bekämpas.

Då och nu

Att från början vara mot att gå med i en union behöver inte med nödvändighet betyda att det nu (efter att ha varit med i 23 år) är det bästa alternativet att lämna. Att gå ur är en betydligt svårare process än att från början inte alls gå med. Det som skedde innan folkomröstningen om Brexit och det som sker nu i Storbritannien har påverkat mig. Nej-kampanjen dominerades av högerns olika delar och visade på många och skrämmande inslag av rasism. Mitt intryck är inte att vänstern eller några progressiva positioner har stärkts genom Brexit, tvärtom. Den svenska Folkrörelsen Nej till EU hade och har fortfarande en paragraf i sina stadgar som säger att organisationen är ”antirasistisk” och alltså inte öppen för rasister eller rasistiska organisationer. Det var en viktig och insiktsfull paragraf även om de EU-kritiska rasisterna var få då 1994. Ny Demokrati –  det då största rasistpartiet i riksdagen –  var inte mot EU.

Nu är ju inte en svensk folkomröstning aktuell idag. Men med Brexit som erfarenhet tycker jag att vi också måste fundera över hur vi ställer krav beroende på sammanhang. Hur använder andra rörelser kravet och vilka är styrkeförhållandena. Det finns frågor där den rasistiska ytterhögern har haft samma krav som vänstern. Kravet på stopp för vinster i välfärden var ett sådant (gemensamt) krav innan SD-ledningen ändrade sig efter några bättre middagar ihop med företrädare för den svenska kapitalistklassen. Det hindrade oss inte från att driva kravet och det var heller inte något problem. Men en folkomröstning och rörelse för att lämna EU i Sverige idag skulle också ha en stark slagsida åt rasism eller nationalism. Detta går inte att bortse ifrån när vi diskuterar hur och när kravet på utträde ska användas.

Vi vet också att många helt avgörande frågor kräver samordning över gränserna och internationell solidaritet oavsett EU. Situationen för vänstern i Europa ser mycket olika ut i olika länder. Men det är viktigt att stärka samarbetet med andra vänsterkrafter i Europa och driva gemensamma krav och strategier. Hur framtiden för EU eller vänstern i Europa kommer att se ut vet ingen. Kanske rasar EU ihop? Vårt långsiktiga mål måste i alla fall vara att tillsammans med vänstern i Europa och i EU skapa ett annat (rött) Europa. Sker det bäst genom att vänstern i varje land, och var för sig, nu driver kravet om att lämna? Jag tror inte det.

Kanske rasar EU ihop?

EU eller de egna borgarna, högern och ”kapitalförsvararna”

Kajsa Ekis Ekman har i två artiklar (en ledarartikel och en debattartikel i Dagens ETC) gått till storms mot tanken på att inte driva EU-utträdet nu. Hon skriver bland annat att ”många är förbannade på försämringar utan att veta att EU är orsaken”. Visst har EU lett till många försämringar. Men motsatsen är också sann, nämligen att många försämringar vi fått inte alls beror på EU utan på svenska makthavare. Systemet med vinster i välfärden eller det skattefinansierade och alltmer ojämlika friskolesystemet har till exempel genomförts av ”våra egna” politiker. De ökande klassklyftorna har också bland annat gjorts möjliga genom stora skattesänkningar för de rika och minskad kapitalbeskattning. För att nu bara hastigt nämna några exempel.

Ekis skriver också i samma artikel: ”På vilket sätt har Sverige fått mer jämlikhet än Norge och Island?” Det är en konstig fråga på två sätt. För det första har jag inte uppfattat att någon av dem som förordar ”pausande” anser att det blivit bättre inom EU. Men framförallt är väl den intressanta frågan ifall det har blivit bättre i Norge eller Island utanför EU? Jag tror inte att det är några avgörande skillnader till det bättre eller sämre. Samma reaktionära politik har drivits fram överallt. Om Sverige imorgon skulle lämna EU så skulle vi ju ha samma blåbruna riksdagsmajoritet som skulle stå för samma pådrivande av klassorättvisor, främlingsfientlighet och krigshets.

När Mikael Nyberg skriver i Aftonbladet att: ”EU är ingen räddning ur nationell inskränkthet” så är det naturligtvis sant. Men en kampanj för utträde räddar oss inte heller ur ”nationell inskränkthet”, rasism och främlingsfientlighet. Det är en egen kamp mot egna fiender. Och de fienderna finns i vårt eget land.

På detta sätt kan kravet på utträde ur EU faktiskt skymma istället för att belysa de viktiga politiska frågorna. Frågan om att stå utanför oavsett politiskt innehåll eller styrkeförhållanden i övrigt, ger sken av att utträdet i sig löser något.

Att driva eller tycka

Det är också skillnad på att tycka något eller att ha det inskrivet i ett partiprogram och att aktivt driva det. Vi lägger betoningen olika i olika situationer och perioder. Vänsterpartiet vill till exempel ”bryta kapitalets makt” och ”avskaffa kapitalismen”. Det är ett viktigt perspektiv och en utgångspunkt för en mängd krav som riktar sig mot kapitalismens olika yttringar. Hur mycket och på vilket sätt  frågan om kapitalismens avskaffande ska behandlas i olika typer av kampanjer kan vi ha olika meningar om. Men det är knappast någon som menar att vi ska driva det som frågan här och nu att samla folk kring. Är det inte lite samma sak med EU? Vi är emot EU, men gör vad vi kan för att påverka när vi nu är med. Men kravet på utträde är ju i praktiken pausat inte bara av det faktum att det inte har stöd i riksdagen utan främst därför att det inte har något stort stöd bland befolkningen idag. Vi kan jämföra med stödet till kravet på att ta bort vinster inom välfärden som har ett brett stöd tvärs igenom många partier.

Inställningen till och synen på EU

En del av dem som kritiserat förslaget att Vänsterpartiet nu ska ”pausa/lägga åt sidan” kravet på EU-utträde menar att detta uttrycker en ändrad och felaktig syn på själva EU och dess grundvalar. Detta motsägs delvis av dessa meningar i förslaget till valplattform: ”EU-kritik är en förutsättning för att förändra dagens EU. Partier som har en slapphänt och naiv inställning till EU kommer inte att vara framgångsrika i att genomföra nödvändiga förändringar”.

Men i förslaget står det också att: ”Vänsterpartiet är en del av en bred vänster som vill förändra EU i grunden.” Frågan är ju då ifall detta är realistiskt eller över huvud taget möjligt. Willy Neumann – en debattör i den till Vänsterpartiet närstående tidningen Flamman – skriver till exempel att: ”Lagt EU-fördrag ligger och kan bara ändras i enighet mellan EU:s medlemsländer. När kommer vänstern att styra samtliga EU-länder samtidigt för att kunna skriva ett vänsterfördrag?” Flammans chefredaktör Per Björklund är också mycket kritisk till förslaget om att slopa kravet på utträde. Han menar att det ”inte gör det lättare att formulera en slagkraftig EU-kritik från vänster – tvärtom”. Han skriver dock också: ”EU är en politisk konstruktion och kan som sådan naturligtvis förändras. Men är ett mer progressivt och demokratiskt EU verkligen en mer realistisk idé än att lämna unionen och sträva efter andra former av mellanstatliga samarbeten?” Det ligger en del i  det. Samtidigt tänker jag att vi aldrig vet något om framtiden och att varken ”svexit”, ett reformerat EU eller ”ett rött Europa” verkar realistiskt just nu. Vi måste tillsammans med andra vänsterkrafter kämpa där vi befinner oss (inne i EU) för alla de förändringar eller bromsningar som vi förmår. Vi måste göra det med ett anti-kapitalistiskt och starkt EU-kritiskt perspektiv. Men vi kanske inte ska utgå från att EU-bygget går att ändra ”i grunden”. Däremot ha ett perspektiv mot ett annat (rött) Europa och en annan (socialistisk) värld som bara kan skapas tillsammans med andra folk och med andra vänsterkrafter.

%d bloggare gillar detta: