Ehrenberg, ”tidsandan”, kraven och rörelsen.

Jag läser dagens ledare i ETC, skriven av Johan Ehrenberg. Han går där till storms mot Vänsterpartiet för dess futtiga budgetkrav och för att den ”inom-parlamentariska kampen verkar ha blivit som en fotboja”. Han ställer den retoriska frågan: ”Sker politik verkligen i riksdagsutspel eller sker det när miljoner börjar vandra på gatan…?”

Samtidigt säger Ehrenberg att han visserligen skriver om V men att han ”lika gärna kunde skriva om Fi eller S eller MP”. Kort sagt så sågar han alla de partier vars företrädare ryms som skribenter inom ETC- tidningen.

Det här är en viktig diskussion om viktiga frågor och viktiga problem. Många av oss som befinner oss till vänster känner frustration över klyftan mellan det nödvändiga i vår tid och det som faktiskt görs.

Men har Ehrenberg själv svaren? Innan jag resonerar om den saken skulle jag vilja göra en sån där ”kringgående utvikning” som jag kan tillåta mig som bloggare.

”Tidsandan”

Läs dessa rader och fundera över vilka som kan vara avsändarna:

Många problem måste lösas. Vårt land har fått – särskilt under senare år – en lång rad problem att brottas med. ….: Bostadsbristen, vårdköerna,….. miljöförstöringen, …..orättvisorna mot stora grupper i samhället – pensionärerna, låginkomstgrupperna, de förvärvsarbetande kvinnorna, de ensamstående. Till detta har nu kommit otrygghet i arbetet, stigande arbetslöshet, företagsnedläggelser…….

Låter ganska ”vänstervridet” eller hur? Men året var 1968 och det är hämtat ur det dåvarande Högerpartiets valmanifest från detta år. Jag gjorde det kanske lite svårare att gissa avsändaren genom att ta bort en del ord som till exempel : ”det orimliga skattetrycket” eller ”ungdomsproblemen”. Året därpå bytte det gamla Högerpartiet också namn till Moderata Samlingspartiet. Det var en förändring och anpassning i en tid då begreppet ”höger” hade börjat få en dålig klang för många människor.

Att denna tid för drygt 50 år sedan var ganska annorlunda kan vi också se om vi tittar på Socialdemokraternas valmanifest från samma år. Där sägs att ”Socialdemokraterna begär väljarnas förtroende och de många människornas medverkan för att bryta ned klassgränserna och öka jämlikheten. Det är huvudlinjen i den socialdemokratiska politiken inför 70-talet.” Ganska annorlunda tongångar mot dagens socialdemokrati eller hur? Bland de mer konkreta åtgärderna finns också sådant som: ”en fast och konsekvent neutralitetspolitik” som ”avvisar varje försök att låta inbillade eller verkliga påtryckningar påverka utformningen av vår utrikespolitik” eller ”en skattepolitik, som ger stat och kommun nödvändiga resurser”.

Vad hände?

Målet i arbetarrörelsens olika program var alltid det klasslösa samhället. Men klasserna försvann inte heller under 1970-talet. Däremot minskade klyftorna samtidigt som en gemensamt finansierad och solidarisk välfärd byggdes ut. I början av 1980-talet vände den här utvecklingen. Det sammanföll med en framgångsrik offensiv för den politiska ideologi som kallats nyliberalism. Det var också en utveckling som skedde ungefär samtidigt i hela världen.

De nyliberala förklaringarna och åtgärderna anammades inte bara av de traditionellt borgerliga partierna utan även av socialdemokratin. Mycket av välfärdens nedrivning, privatisering och utvecklande av marknadsmetoder skedde under socialdemokratiskt styre, även om de borgerliga när de tog över igen 2006 ytterligare förstärkte denna utveckling.

De som (i olika grad) var anhängare av denna politik hävdade att den var oundviklig och nödvändig. Carl Bildt talade till och med om ”den enda vägens politik”.  Men det finns aldrig bara en väg att gå. Naturligtvis hade en annan politik varit möjlig. Men att gå emot den nyliberala politiken hade krävt en återgång till metoder och kampformer som arbetarrörelsen tycktes ha lämnat bakom sig och glömt. Välfärds-samhället var mer demokratiskt, mindre ojämlikt och mindre förtryckande än tidigare samhällen. Men det uppstod inte som en skänk från ovan. Det var ett resultat av tidigare generationers kamp och organisering, något som började glömmas bort.

Detta mer jämlika samhälle var naturligtvis inte ett samhälle som kapitalägarna önskade sig. Men under ett antal decennier valde de dominerande kapitalägarna ändå att istället göra eftergifter och samarbeta med arbetarrörelsen i utbyte mot att de fick behålla den avgörande ekonomiska makten. Samarbete och lugn var det som gällde. Men detta samarbete bröts med den nyliberala offensiven. Och arbetarrörelsen stod då inte rustad, varken tankemässig eller organisatoriskt, för att stå emot denna offensiv. Istället för att blåsa till strid tog ledarna till sig de nyliberala idéerna och lösningarna.

Efter några decennier utmanades även de nyliberala idéerna och politiken. Men inte främst från vänster. De ökade klyftorna, segregationen och de allt större revorna i välfärden som var ett resultat av den nyliberala politiken blev argument för en ny typ av politiker och rörelser: de högernationella. De använde problemen för att angripa och peka ut immigranter, flyktingar och minoriteter som problemens orsak. Även denna rörelse och dess olika ledare har vunnit mark runt om i världen ungefär samtidigt. I några länder har de även tillsatt presidenter. I Sverige utgörs de främst av de s.k. sverigedemokraterna. Ett parti som varken gillar landet Sverige som det är eller är demokrater. Trots detta har de lyckats med att omgruppera borgerligheten och få moderaterna och kristdemokraterna att lämna det som de hade av (ny-)liberalism för att villigt placera sig i ett tydligt ”konservativt block” enligt SD-ledarens önskemål.

Och nu?

Läget ser på många sätt mycket mörkt ut. Det är inte uppmuntrande att säga, men det är sant och jag tror att det vore dumt att förneka det. Det betyder inte att allt är nattsvart. Det finns saker att glädja sig åt som till exempel den globala klimatrörelsens olika uttryck och delar eller Vänsterpartiets mycket stora medlemstillströmning under de senaste åren. För att nu bara nämna två saker. Men vi kan inte bortse från hur folk faktiskt röstar och vad det visar av vår ”tidsanda”.

Högerns olika delar har sedan 2010 haft ett röstmässigt stöd inom stora delar av befolkningen (nästan 60 procent) som de inte haft på väldigt länge. Trots detta kunde socialdemokratin återta regeringsmakten 2014 och behålla den så länge de traditionellt borgerliga partierna inte var villiga att fälla regeringen med stöd av SD. Under några år kunde regeringen till och med genomföra en del välfärdsreformer efter förhandlingar med Vänsterpartiet trots att vi hade denna reaktionära majoritet i riksdagen. Men efter valet 2018 ändrades detta. Delar av borgerligheten ville ompröva förhållandet till SD. Vi fick regeringskrisen innan socialdemokraterna åter  kunde återta regeringsmakten och nu med stöd av centern och liberalerna genomföra en ännu mer högervriden politik. En mer högervriden politik än den som Reinfeldtregeringen lyckades genomföra. Dessutom en politik som socialdemokraterna själva säger att de inte önskade att genomföra.

Men argumentet för att genomföra denna högerpolitik är, som vi vet, att det annars skulle bli ännu värre, eftersom SD då skulle ges mer inflytande (än det som de redan i praktiken har) på den förda politiken.

Vänsterpartiets riksdagsgrupp ställdes då inför det allt annat än tacksamma valet att passivt med nedlagda röster (gul knapp) släppa fram denna regering eller att bli ansvariga för en fortsatt regeringskris, en m+kd-regering eller ett eventuellt nyval, genom att trycka röd knapp.

Vänsterpartiet valde den gula knappen och valde alltså ”det mindre onda”. Att välja det ”minst onda” låter oftast rimligt. Och inom politiken (inte minst nuförtiden inom den faktiska och alltmer vingklippta kommunalpolitiken) kan det ofta handla om att välja på detta negativa sätt. Samtidigt kan man undra om inte erfarenheten visar att kortsiktiga val av ”det minst onda” ändå bara i förlängningen leder till något som blir ännu värre. Januariuppgörelsen har också kritiserats av folk inom socialdemokratins vänster som till exempel Daniel Suhonen.

Vänsterpartiet kritiserar (självfallet ) också innehållet i Januariuppgörelsen. Samtidigt har denna kritik en del problem med trovärdigheten eftersom Vänsterpartiet ju också faktiskt accepterade socialdemokraternas argument om det minst onda när man passivt släppte fram regeringen.

Om vi ser på resultatet hittills under året 2019 så verkar det ju också som om ”det mest onda” snarare har stärkts. Om vi ska tro på olika opinionsmätningar så verkar det som om stödet till socialdemokraterna minskat ytterligare samtidigt som sd ökat.

På samma sätt som 1980-talets nyliberala offensiv ställde oss inför en situation där många även inom arbetarrörelsen inte såg några andra möjliga alternativ än att anpassa sig och ta ytterligare kliv åt höger så tycks den nuvarande situationen leda till en liknande typ av handlingsförlamning. Frågan är hur vi bryter den.

Åter till Ehrenberg och kritiken

Jag tror inte på att ”upplösning av blockpolitiken” och uppgörelser som innebär en fortsättning och skärpning av politiken för ökade klyftor kommer leda till att SD försvagas.

Jag var för att Vänsterpartiets riksdagsgrupp skulle trycka på röd knapp och fälla den regering som  med januariuppgörelsen stod på ett program som borde vara omöjligt att acceptera för någon typ av vänster.

Men jag trodde inte och tror inte att styrkeförhållandena till högern i sig skulle förändrats till det bättre bara för att Vänsterpartiet fällde regeringen. Det är ju fortfarande förhållandena  ute i samhället bland de många som är avgörande. Det är ju fortfarande där striden om idéerna och lösningarna måste vinnas. När det till exempel gäller vinster i välfärden hade vänsterns linje stöd av en folkmajoritet. Men denna folkmajoritet rörde sig inte till vänstern på grund av denna fråga. Eller vi lyckades inte göra denna och andra frågor viktigare än högerns frågor med deras förenklade problembeskrivningar och enkla ”lösningar”.

Jag tror också att det avgörande för förändring är rörelse, de ”miljoner på gatorna” som Ehrenberg pratar om. Men även om det finns all anledning att glädjas åt de stora klimatdemonstrationerna så är ju inte läget precis det att de flesta människor i Sverige ”ropar efter radikala svar” som det står på ETC:s framsida. Vi har en lång väg att gå, både för att bygga motstånd på alla möjliga fronter och för att hitta nya och återerövra gamla former för demokratisk gräsrotsorganisering. Om vi ska lyckas med det beror naturligtvis på ifall de flesta som betraktar sig som vänster verkligen tycker att detta är en överordnad uppgift och prioriterar det. Här behövs många diskussioner och självkritiska tankar.

Jag kan också – i likhet med Ehrenberg – tycka att ganska många budgetkrav känns futtiga i förhållande till de enorma problem vi står inför framförallt när det gäller klimatkrisen. Men när Ehrenberg skriver att ”vi behöver alla hjälp nu, inte promilleförslag” så undrar jag samtidigt om han tror att mer kraftfulla förslag i sig skulle sätta fart på den rörelse som måste till och är helt nödvändig för att vrida historien åt ett annat håll. Det tror inte jag.

Men historien är inte slut. Och när förändringen sker så kommer det även denna gång ske ungefär samtidigt runt om i världen. Kanske kommer ljuset nästa gång från det land som nu skyms av en storhetsvansinnig och alltmer bisarr president?

Att se vad som hänt….

Under större delen av Sveriges moderna historia har arbetarrörelsen och socialdemokratin haft en dominerande roll när det gäller den politiska utvecklingen. Det är inte bara så att det inte går att skildra denna historia utan att skildra socialdemokratin och dess utveckling. Om vi tar de lite drygt hundra åren sedan demokratin började bryta fram, så är förändringarna vad gäller socialdemokratins inflytande i en viss mening den naturliga utkikspunkten för att se vad som hänt. Om vi till exempel bara tittar på partiets röstsiffror i val så säger de mycket om den aktuella samhällssituationen. Så här:

Efter att under de första femtio åren ha gått från en kämpande oppositionsrörelse till att vara ett maktparti i staten såväl som inom de olika folkrörelserna, stod socialdemokratin för femtio år sedan på sin topp. Under åren 1960 – 1988 låg Socialdemokraterna stadigt kring 45 procent, med en topp 1968 på 50,1 procent. Under 1970-talet genomfördes fortfarande stora välfärdsreformer. Oavsett vad vi tänker om det socialdemokratiska partiet och samhällsutvecklingen så är det helt klart att det skett enorma förändringar sedan dess. Under perioden har både partiet, det omgivande samhället och partisympatierna förändrats enormt.

1976 förlorade socialdemokratin visserligen tillfälligt regeringsmakten, men låg fortfarande på 42 procent av väljarstödet. Stödet fortsatte att ligga på dessa nivåer under 1980-talet trots att partiet påbörjade en anpassning till de nyliberala vindarna och började riva i sitt eget välfärdsbygge. Men år 1991 hamnar Socialdemokratin för första gången under 40 procent. Det sammanfaller med att Ny Demokrati (en sorts föregångare till SD) kom in i riksdagen med 6,7 procent. Samtidigt tog sig nu också KD (som fick 7,1 procent) in i riksdagen av egen kraft (1985 hade man kommit in med hjälp av Centern). Här ser vi något som senare skulle komma att upprepas men med än större kraft. En ny sorts höger slog sig fram på delvis nya sätt, drog röster från socialdemokratin och stärkte högerkanten inom svensk politik.

År 1994 hämtade Socialdemokraterna sig åter till 45 procent samtidigt som Ny Demokrati försvann.

Men från 1998 påbörjas en i stort sett jämn nedgång för Socialdemokratin till de 28 procent de fick i 2018 års val. 1998 fick partiet 36,4 procent samtidigt som V fick 12 procent. Tillbakagången för socialdemokratin då förklaras nog främst av denna framgång för V. Tillbakagången för socialdemokratin motsvarades inte av någon framgång för L, M eller C. Det enda borgerliga parti som då ryckte fram (ordentligt dessutom) var KD med 11,8%.

År 2006 får socialdemokratin 35 procent och förlorar regeringsmakten efter den stora framgången för moderaterna som ökade från 15,2% till 26,2%. Moderaternas ökning sker som det ser ut på bekostnad av både Folkpartiet/Liberalerna och Socialdemokraterna. Hur de lyckades med detta har behandlats i en bok av Vänsterpartiets nuvarande partisekreterare Aron Etzler: ”Reinfeldteffekten”.

År 2010 rasar socialdemokratin ytterligare (nu till 30,7 procent) samtidigt som moderaterna går fram till sin toppnotering 30,1 procent. Det är också detta år som ännu ett högerparti (SD) får 5,7 procent och kommer in i riksdagen. Detta år 2010 tror jag är en sorts milstolpe i utvecklingen. Tillsammans med V och MP når S bara lite över 40 procent. Det fanns alltså redan 2010 en kompakt borgerlig majoritet på 60 procent bland dem som röstade i Sverige.

I valen därefter tycks det mer ha handlat om omflyttningar inom det borgerliga blocket. Stödet för de borgerliga partierna har ökat och det är främst den högra delen av borgerligheten som ökat sin andel. Högerns olika delar har ett inflytande inom stora delar av befolkningen som de kanske aldrig haft sedan demokratins genombrott. Samtidigt har också i stort sett hela det politiska fältet rört sig åt höger.

Det här som jag skrivit ovan är ju inte någon analys – tar inte upp frågan om varför – utan är bara en beskrivning av och påminnelse om vad som hänt och var vi står i dag. Men man kan tillägga att den här utvecklingen inte är unik för Sverige utan en del av en utveckling som med variationer och lokala skillnader skett över hela världen. Den som vill läsa en intressant analytisk artikel i ämnet kan läsa denna artikel av historikern Kjell Östberg.

Det har både analyserats, diskuterats och bråkats om varför vi har sett dessa framgångar för högersidan. Bland annat det sorgliga faktum att socialdemokratins tillbakagång bara marginellt motsvarats av en uppgång för vänstern. Jag har också funderat och haft åsikter om det på den här bloggen. Men jag ska inte ta upp det här.

Vad ska vi göra då? Naturligtvis ska vi inte ge upp. Då kan vi vara säkra på att det blir ännu värre. Men jag har en fundering om var vi ska lägga tyngden i den nuvarande situationen. Inom vänstern sägs emellanåt att man ska kombinera inom-parlamentariskt och utom-parlamentariskt arbete. Och med utom-parlamentariskt arbete menar jag och de flesta då inte varken något våldsamt eller vildsint, utan helt enkelt bara all typ av opinionsbildning och verksamhet i olika rörelser som sker ute i samhället och inte är ett betalt politiskt uppdrag. Det är ju inte alls något som utmärker vänstern till skillnad från högern. Tvärtom så är högern ofta i kraft av sina resurser mycket skickligare på detta än vad vänstern är. Däremot måste det för vänstern handla om andra sätt som bygger just på det faktum att man inte har stora ekonomiska resurser.

Vi har alltså (sedan 2010) en situation där stödet för en öppet borgerlig och rentav reaktionär politik är så stor inom befolkningen att den utgör en majoritet av dem som väljer att rösta. Detta återspeglas också i de olika parlamentariska församlingarna. I riksdagen genom den märkliga situation där socialdemokratin styr på grundval av en högerbudget och ett program som är mer höger än Reinfeldt-regeringens. I de flesta kommuner genom olika typer av styren där vänstern är helt utanför. Naturligtvis är det viktigt att bedriva ett seriöst politiskt arbete i opposition. Det borde det vara även för socialdemokratin. Men för vänstern – som nu ställs helt utanför både i riksdagen och i många kommunala församlingar – måste det i denna situation vara viktigare än någonsin att lägga tyngdpunkten på all typ av verksamhet ute i samhället som kan bidra till att ändra opinionen och åter börja vinna slaget om idéerna. Arbetet i fackföreningar, hyresgästföreningar, lokala rörelser mot nedskärningar, miljö- och klimatrörelser, rörelser för fred och internationell solidaritet, olika typer av folkbildning och vanligt parti-politiskt fotarbete ute bland folk. Det måste vara eller bli det viktigaste. En vänster eller en arbetarrörelse som inte sätter rörelse och egen aktivitet främst i denna situation kommer knappast kunna vända utvecklingen.

En fin gammal tradition

Den som känner sig starkt och tryggt förankrad i sin kultur och sina traditioner har lättare att möta andra med nya perspektiv och erfarenheter.

Hans Wallmark (moderaterna)

Det som Hans Wallmark säger här är inte fel. Men kombinerat med den förenklade syn på begrepp som ”kultur” och ”värderingar” som numera torgförs av en ökande del av borgerligheten blir det ändå inte rätt.

En del konservativa människor tror att det bara är de som är anhängare av traditioner. En del tror eller påstår också att det finns en odelbar kultur med tillhörande traditioner som förenar alla infödda svenskar. En kultur med tillhörande traditioner som andra som kommit hit senare ska lära sig att bli en del av.

Själv känner jag mig tryggt förankrad i en internationalistisk och socialistisk tradition. I denna tradition ingår att varje år oavsett väder gå ut och demonstrera på 1 maj. I demonstrationståget möter jag många andra med olika perspektiv och erfarenheter, både infödda och invandrade, men förenade i en gemensam gammal tanke och önskan om solidaritet och rättvisa. Denna tradition delas inte av alla som lever i Sverige. Inte ens av en majoritet. Tyvärr. För då vore Sverige av idag ett mer rättvist och humant land än vad det har blivit.

1 maj är alltså också en tradition och den firas av människor över hela jorden.

Arbetarrörelsepionjären Rosa Luxemburg skrev 1894 om hur traditionen uppstod:

Den befriande idén att skapa en proletär högtidsdag som medel att uppnå åttatimmarsdagen uppkom för första gången i Australien. Arbetarna där beslöt redan 1856 att organisera en dags total arbetsnedläggelse, med möten och förlustelser, som demonstration för åttatimmarsdagen.

Idén togs upp i USA, där man 1886 proklamerade första maj som den allmänna arbetsnedläggelsens dag.

År 1889 hölls en internationell arbetarkongress i Paris där man beslöt att göra 1 maj till en dag för att lägga ned arbetet och kräva åttatimmarsdag.

År 1890 hölls den första 1 maj-demonstrationen i Sverige, på Ladugårdsgärde i Stockholm. Då talade socialdemokraten Hjalmar Branting inför tusen personer. Då fanns ännu bara ett socialistiskt vänsterparti (SAP) och det var mycket annorlunda än dagens socialdemokratiska parti. I sitt tal manade Branting regeringen att hålla fred med Norge. Det uppfattades som majestätsbrott och han dömdes till tre månaders fängelse för det. Straffet mildrades senare men det ger en bild av situationen både för arbetarrörelsen och för det fria ordet under denna tid.

Den 1 januari 1939 antogs en lag som innebar ”att den 1 maj skall, då denna dag ej infaller på sön- eller helgdag, vid tillämpning av allmän lag eller särskild författning vara likställd med allmän helgdag”. Det är väl därmed också den enda sekulära tradition som kunnat konkurrera med de hedniska och kristna traditionerna i detta land när det gäller helgdagar.

Så häng med i denna fina gamla tradition. Demonstrera på onsdag för strejkrätten. Ropa: ”internationell solidaritet – vi har bara en planet” och demonstrera för ett land, ett Europa och värld som är för oss alla och inte bara eliten.

Här i Uppsala så är Vänsterpartiets tåg alltid det största. Det går 12:45 från Vaksala torg till Slottsbacken. Häng med!

Och du som inte bor i Uppsala eller som inte vill gå med Vänsterpartiet, gå i något annat tåg, men gå ut på 1 maj och demonstrera.

Höger eller höger?

Jag har hört en hel del människor denna höst som sagt att spelet i riksdagen liknar en sandlåda. Jag har inte hållit med. Det är ett snack och ett sätt att tänka som passar som hand i handske för sd. Oavsett ens egna uppfattningar eller önskningar så är det politiska läget i riksdagen komplicerat för alla som inte vill ge de högernationella ökat inflytande.

De flesta bedömare har under denna höst ansett att centern och liberalerna har haft den avgörande rollen för att hitta en lösning. Själva har c+l inte hållit med om detta. Jag tänkte också att någon typ av uppgörelse i mitten var det enda som rent matematiskt verkade rimligt ifall vi inte ville ha en regering där sd hade inflytande. I detta hade jag verkligen riktigt fel! För det handlar ju inte bara om matematik.

En föraning om att politiken hos ett sådant styre inte i någon som helst rimlig mening skulle kunna kallas för ”mittenpolitik” kom i slutet på november då Lööf och Björklund presenterade sina krav för att släppa fram Löfven som statsminister. Det handlade som Björklund ärligt sa om att socialdemokraterna skulle ”göra en rejäl högersväng”. Jag skrev då att:

Såvitt jag kan begripa innebär detta att det enda vi nu har framför oss är någon typ av högerstyre. Antingen som ett resultat av att riksdagens högermajoritet (c+l+m+kd+sd) efter alla krumbukter ändå förenar sig, eller av ett extraval.

Att trolla fram högerpolitik för att behålla makten.

Men riksdagens högermajoritet förenade sig inte. Istället gick det ytterligare några veckor. Då lyckades förhandlaren Löfven splittra den s.k. alliansen, men till priset av att ge upp det mesta av det som eventuellt fanns kvar av socialdemokratisk politik. I en uppgörelse med 73 punkter har s, mp, l och c enats om ett politiskt program för att släppa fram Löfven. Även denna gång sammanfattar Björklund ärligt vad det handlar om:

Det här är mer borgerlig politik än vad alliansregeringen genomförde på det ekonomiska området

Det handlar bland annat om försämrat anställningsskydd, sänkt arbetsgivaravgift, fortsatta skattesänkningar för de rika, privatiserad arbetsförmedling, minskat strandskydd, marknadshyror, försämrad A-kassa, lägre lön för nyanlända, inga krav på kollektivavtal för nystartsjobb, mer skattesubventioner för rikas hushållstjänster och helt stopp för alla försök att begränsa uttag av privata vinster i välfärden..

Enligt avtalet ska samarbetet gälla ”budgetår för budgetår, så länge som partierna är överens om dess fortsättning, med inriktningen att samarbetet ska löpa hela mandatperioden.” Denna högerpolitik ska dessutom ”åstadkomma systemförändringar som kan vara stabila över tid.” Stabila högerpolitiska förändringar över tid alltså.

Som grädde på moset står det i inledningen till de 73 punkterna dessutom att:

Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.

När uppgörelsen blev offentlig var besvikelsen hos ledarna för m och kd tydlig. Även om de inte gick så långt som Sara Skyttedal (kd:s förstanamn till EU-parlamentet och deras närmaste motsvarighet till moderaternas Hanif Bali) som kallade centern för quislingar, så konstaterade de att ”alliansen” nu var död. Som utomstående betraktare är det inte helt lätt att förstå. Är de så personligt makthungriga att de inte innerst inne kan känna en glädje över att deras gamla polare lyckats med tricket att få socialdemokraterna att genomföra en ”mer borgerlig politik än vad alliansregeringen genomförde”?

För oss på den andra kanten är ju splittringen av ”alliansen” en klen tröst. För nu är det plötsligt vänsterpartiet som har avgörandet i sin hand. Men inte alls på något trivsamt vis. Det parti som enligt avtalet ”inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”  har alltså valet att antingen släppa fram denna regering och dess politik eller att rösta nej och vara de som orsakar antingen nyval eller en m+kd-regering under Kristerson. Inte någon trivsam sits. En del har kallat det att sitta med svartepetter. Det tror jag är en riktig beskrivning. Inget av valen innebär förmodligen några vinster i det korta perspektivet. Tvärtom. Att orsaka ett nyval tror jag inte är något som kommer ge några popularitetspoäng. Att ge liberalerna och centern en förevändning att nu stödja en m+kd-regering (de har ju redan röstat för deras budget) är inte heller något som är tilltalande.

Men alternativet att släppa fram en regering grundad på en mer borgerlig politik än den som alliansen genomförde och där det klart sägs att vänsterpartiet inte ska ha något som helst inflytande måste väl ändå vara värre? Vi måste bedöma inte olika grader av kortsiktiga vinster utan vilken typ av förluster som kommer att vara värst. Den förlust som demoralisering av partimedlemmar och väljargrupper skulle innebära måste vara det värsta i denna situation. Jag hoppas därför att vänsterpartiets riksdagsgrupp trycker på den röda knappen.

Mina kunskaper om riksdagsarbete är minimala. Men jag har alltid varit övertygad om att vänsterpolitik inte kan genomföras i riksdagen om det inte också finns ett aktivt stöd för den ute i samhället. Det är inte lätt att alltid hitta den rätta balansen mellan parlamentariskt arbete och opinionsbildning och aktiviteter ute i samhället. Men i den situation vi befinner oss i och framöver måste det vara så att  all typ av aktivitet utanför riksdagen, bland fackligt aktiva, bland hyresgäster och på gator och torg i aktiv opinionsbildning nu blir det viktigaste. Detta är mer sant nu än på mycket länge.

EU, Sverige och vänstern

Inför folkomröstningen om Sveriges inträde i EU 1994 var jag aktiv på Nej-sidan. Jag trodde varken på Ja-sidans skräckpropaganda om hur illa det skulle bli att ”stå utanför” eller på deras locktoner om EU:s välsignelser. Jag tycker fortfarande att det var rätt att säga nej då 1994. Mycket har tyvärr besannats av det vi befarade. Men kanske var också en del av våra beskrivningar av det som skulle hända överdrivna. Eller åtminstone bortsåg de från att en del av ”EU-politiken” redan införts eller skulle införas av de regeringar vi sen fick, även utan ett EU-inträde.

Men vi blev ju med i EU och i maj ska vi åter rösta till EU-parlamentet. Efter att vi blev medlemmar i EU har alltfler svenskar blivit positiva till unionen. Enligt olika undersökningar ligger stödet nu på mellan 60 – 68 procent, medan motståndet är på ungefär 18 procent.

Vänsterpartiet, som var på Nej-sidan 1994, har inte heller på många år aktivt drivit kravet på utträde, även om det funnits i partiprogrammet. I praktiken kan man säga att kravet varit ”pausat”. Den 8 november 2018 väckte partiledaren Jonas Sjöstedt uppmärksamhet genom en artikel i Dagens ETC. Han argumenterade där för att partiet inför EU-parlamentsvalet 2019 borde ”lägga kravet om EU-utträde åt sidan och markera att det inte är aktuellt i nuläget”. Sjöstedts rubrik var: ”dags att pausa kravet på EU-utträde”. Tyvärr hade någon på ETC istället satt rubriken: ”Jonas Sjöstedt: Därför ska Sverige stanna kvar i EU”, en rubrik som senare ändrades i nätupplagan. Att förorda ett ”pausande” av att driva kravet just nu och att säga att vi (för tid och evighet) ”ska stanna kvar” är ju inte riktigt samma sak. I det förslag till valplattform inför EU-valet som lagts fram av Vänsterpartiets partistyrelse står det: ”Vänsterpartiets grundläggande kritik av EU kvarstår men det är inte aktuellt för oss att driva frågan om EU-utträde nu.” Detta har väckt starka reaktioner både inom Vänsterpartiet och i en bredare vänster. Kanske bidrog rubriken om att ”stanna kvar” till att trigga debatten mer än nödvändigt. Men uppenbarligen är det tillräckligt provocerande för många på vänstersidan att ifrågasätta att vi ska driva kravet på utträde här och nu och i förhållande till det aktuella parlamentsvalet i maj. Därför några olika funderingar här. Är det viktigt (och överordnat) att driva utträdeskravet nu?

Handlar inte om utträde

Valet till EU-parlamentet handlar inte om ifall nationen Sverige ska vara medlem eller inte, det är en fråga som, om den ska resas, avgörs i landet och av den svenska riksdagen. Därför är det inte heller meningsfullt att lägga tonvikten vid att vi vill lämna i samband med en valkampanj till EU-parlamentet. Då är det viktigare att tala om för dem som vi vill ska rösta på vänsterns kandidater, vad vänstern vill åstadkomma i EU-parlamentet. Att förklara hur en EU-kritisk inställning tar sig uttryck i krav som reses. Hur vi anser att länderna inom EU tillsammans ska agera för att göra något åt den helt avgörande klimatfrågan eller hur antidemokratiska och nationalistiska krafter inom EU ska bekämpas.

Då och nu

Att från början vara mot att gå med i en union behöver inte med nödvändighet betyda att det nu (efter att ha varit med i 23 år) är det bästa alternativet att lämna. Att gå ur är en betydligt svårare process än att från början inte alls gå med. Det som skedde innan folkomröstningen om Brexit och det som sker nu i Storbritannien har påverkat mig. Nej-kampanjen dominerades av högerns olika delar och visade på många och skrämmande inslag av rasism. Mitt intryck är inte att vänstern eller några progressiva positioner har stärkts genom Brexit, tvärtom. Den svenska Folkrörelsen Nej till EU hade och har fortfarande en paragraf i sina stadgar som säger att organisationen är ”antirasistisk” och alltså inte öppen för rasister eller rasistiska organisationer. Det var en viktig och insiktsfull paragraf även om de EU-kritiska rasisterna var få då 1994. Ny Demokrati –  det då största rasistpartiet i riksdagen –  var inte mot EU.

Nu är ju inte en svensk folkomröstning aktuell idag. Men med Brexit som erfarenhet tycker jag att vi också måste fundera över hur vi ställer krav beroende på sammanhang. Hur använder andra rörelser kravet och vilka är styrkeförhållandena. Det finns frågor där den rasistiska ytterhögern har haft samma krav som vänstern. Kravet på stopp för vinster i välfärden var ett sådant (gemensamt) krav innan SD-ledningen ändrade sig efter några bättre middagar ihop med företrädare för den svenska kapitalistklassen. Det hindrade oss inte från att driva kravet och det var heller inte något problem. Men en folkomröstning och rörelse för att lämna EU i Sverige idag skulle också ha en stark slagsida åt rasism eller nationalism. Detta går inte att bortse ifrån när vi diskuterar hur och när kravet på utträde ska användas.

Vi vet också att många helt avgörande frågor kräver samordning över gränserna och internationell solidaritet oavsett EU. Situationen för vänstern i Europa ser mycket olika ut i olika länder. Men det är viktigt att stärka samarbetet med andra vänsterkrafter i Europa och driva gemensamma krav och strategier. Hur framtiden för EU eller vänstern i Europa kommer att se ut vet ingen. Kanske rasar EU ihop? Vårt långsiktiga mål måste i alla fall vara att tillsammans med vänstern i Europa och i EU skapa ett annat (rött) Europa. Sker det bäst genom att vänstern i varje land, och var för sig, nu driver kravet om att lämna? Jag tror inte det.

Kanske rasar EU ihop?

EU eller de egna borgarna, högern och ”kapitalförsvararna”

Kajsa Ekis Ekman har i två artiklar (en ledarartikel och en debattartikel i Dagens ETC) gått till storms mot tanken på att inte driva EU-utträdet nu. Hon skriver bland annat att ”många är förbannade på försämringar utan att veta att EU är orsaken”. Visst har EU lett till många försämringar. Men motsatsen är också sann, nämligen att många försämringar vi fått inte alls beror på EU utan på svenska makthavare. Systemet med vinster i välfärden eller det skattefinansierade och alltmer ojämlika friskolesystemet har till exempel genomförts av ”våra egna” politiker. De ökande klassklyftorna har också bland annat gjorts möjliga genom stora skattesänkningar för de rika och minskad kapitalbeskattning. För att nu bara hastigt nämna några exempel.

Ekis skriver också i samma artikel: ”På vilket sätt har Sverige fått mer jämlikhet än Norge och Island?” Det är en konstig fråga på två sätt. För det första har jag inte uppfattat att någon av dem som förordar ”pausande” anser att det blivit bättre inom EU. Men framförallt är väl den intressanta frågan ifall det har blivit bättre i Norge eller Island utanför EU? Jag tror inte att det är några avgörande skillnader till det bättre eller sämre. Samma reaktionära politik har drivits fram överallt. Om Sverige imorgon skulle lämna EU så skulle vi ju ha samma blåbruna riksdagsmajoritet som skulle stå för samma pådrivande av klassorättvisor, främlingsfientlighet och krigshets.

När Mikael Nyberg skriver i Aftonbladet att: ”EU är ingen räddning ur nationell inskränkthet” så är det naturligtvis sant. Men en kampanj för utträde räddar oss inte heller ur ”nationell inskränkthet”, rasism och främlingsfientlighet. Det är en egen kamp mot egna fiender. Och de fienderna finns i vårt eget land.

På detta sätt kan kravet på utträde ur EU faktiskt skymma istället för att belysa de viktiga politiska frågorna. Frågan om att stå utanför oavsett politiskt innehåll eller styrkeförhållanden i övrigt, ger sken av att utträdet i sig löser något.

Att driva eller tycka

Det är också skillnad på att tycka något eller att ha det inskrivet i ett partiprogram och att aktivt driva det. Vi lägger betoningen olika i olika situationer och perioder. Vänsterpartiet vill till exempel ”bryta kapitalets makt” och ”avskaffa kapitalismen”. Det är ett viktigt perspektiv och en utgångspunkt för en mängd krav som riktar sig mot kapitalismens olika yttringar. Hur mycket och på vilket sätt  frågan om kapitalismens avskaffande ska behandlas i olika typer av kampanjer kan vi ha olika meningar om. Men det är knappast någon som menar att vi ska driva det som frågan här och nu att samla folk kring. Är det inte lite samma sak med EU? Vi är emot EU, men gör vad vi kan för att påverka när vi nu är med. Men kravet på utträde är ju i praktiken pausat inte bara av det faktum att det inte har stöd i riksdagen utan främst därför att det inte har något stort stöd bland befolkningen idag. Vi kan jämföra med stödet till kravet på att ta bort vinster inom välfärden som har ett brett stöd tvärs igenom många partier.

Inställningen till och synen på EU

En del av dem som kritiserat förslaget att Vänsterpartiet nu ska ”pausa/lägga åt sidan” kravet på EU-utträde menar att detta uttrycker en ändrad och felaktig syn på själva EU och dess grundvalar. Detta motsägs delvis av dessa meningar i förslaget till valplattform: ”EU-kritik är en förutsättning för att förändra dagens EU. Partier som har en slapphänt och naiv inställning till EU kommer inte att vara framgångsrika i att genomföra nödvändiga förändringar”.

Men i förslaget står det också att: ”Vänsterpartiet är en del av en bred vänster som vill förändra EU i grunden.” Frågan är ju då ifall detta är realistiskt eller över huvud taget möjligt. Willy Neumann – en debattör i den till Vänsterpartiet närstående tidningen Flamman – skriver till exempel att: ”Lagt EU-fördrag ligger och kan bara ändras i enighet mellan EU:s medlemsländer. När kommer vänstern att styra samtliga EU-länder samtidigt för att kunna skriva ett vänsterfördrag?” Flammans chefredaktör Per Björklund är också mycket kritisk till förslaget om att slopa kravet på utträde. Han menar att det ”inte gör det lättare att formulera en slagkraftig EU-kritik från vänster – tvärtom”. Han skriver dock också: ”EU är en politisk konstruktion och kan som sådan naturligtvis förändras. Men är ett mer progressivt och demokratiskt EU verkligen en mer realistisk idé än att lämna unionen och sträva efter andra former av mellanstatliga samarbeten?” Det ligger en del i  det. Samtidigt tänker jag att vi aldrig vet något om framtiden och att varken ”svexit”, ett reformerat EU eller ”ett rött Europa” verkar realistiskt just nu. Vi måste tillsammans med andra vänsterkrafter kämpa där vi befinner oss (inne i EU) för alla de förändringar eller bromsningar som vi förmår. Vi måste göra det med ett anti-kapitalistiskt och starkt EU-kritiskt perspektiv. Men vi kanske inte ska utgå från att EU-bygget går att ändra ”i grunden”. Däremot ha ett perspektiv mot ett annat (rött) Europa och en annan (socialistisk) värld som bara kan skapas tillsammans med andra folk och med andra vänsterkrafter.

Tankar om valet 2018

Så verkar då valresultatet vara klart.

De borgerliga partierna i den s.k. alliansen ökade lite i väljarkåren trots att det traditionella högerpartiet moderaterna minskade mest av alla partier (minus 3,5 procent). Den gemensamma lilla ökningen för de borgerliga partierna beror på att kd ökade med 1,8 procent och att centern ökade med 2,5 procent.

Det parti som ökade mest var sd med plus 4,7 procent.

Den rödgrönrosa sidan backade kraftigt, socialdemokraterna med 2,8 procent, miljöpartiet med 2,5 procent och FI utplånades i stort sett sedan förra valet. Det är bara vänsterpartiet som går framåt med 2,3 procent.

 

SD överskattat och övergött med pengar

Sd nådde alltså 17,5 procent. Det är en skrämmande hög siffra för alla som vill leva i ett demokratiskt samhälle. Men det är ändå betydligt lägre än vad som gissades i många uppblåsta opinionsundersökningar eller bland de egna anhängarna. På valnatten kunde vi t.ex. höra en självsäker partisekreterare Jomshof slå fast att de skulle få över 20 procent. Så blev det nu inte. Och trots att det blev allt tydligare under valvakan att sd inte skulle nå 20 utan snarare 17 procent fortsatte programledare och experter upprepa att nästan ”var femte väljare” röstat på SD, trots att det inte var sant. Man kan undra om siffrorna kanske skulle ha varit lägre ändå ifall sd inte blåsts upp på detta sätt av opinionsinstitut och olika etablerade medier. Johan Anderberg resonerar om hur Sverigedemokraterna kunde överskattas med en halv miljon röster i en intressant artikel i Expressen:

….hur bra hade Sverigedemokraterna gått om vi inte tjatat om att det gick bra för dem? Inom socialpsykologin talar man om bandwagoneffekten – att människor tenderar att anta åsikter som de tror att majoriteten av omgivningen har.

Att SD hade mycket ekonomiska resurser till sitt förfogande framgår nu som en följd av att lagen om öppen redovisning antogs 2014. De partier som får mest pengar (m+sd) var de som mest motsatte sig denna lag. De hade väl anledning att tänka att den som spårade pengarna kunde dra en del ofördelaktiga slutsatser. Som ni kan se hade dessa två högerpartier resurser totalt överlägsna de andra partierna.

 

Att förstå SD:s framgång

Dessa feta resurser hade naturligtvis betydelse även om moderaterna trots sina resurser backade och det definitivt inte räcker för att förklara sd:s framgångar. Hur ska vi då kunna förstå dessa framgångar? En av de bästa analyserna av detta tycker jag görs av Kent Werne i en artikel i Dagens ETC 13 september där han bland annat skriver:

Det var i detta ofärdsland som Sverigedemokraterna tog klivet in i riksdagen och växte till kammarens tredje största parti. Och enligt en ny studie – ”Economic Losers and Political Winners: Sweden’s Radical Right” – är det mer än ett sammanträffande. SD:s ökning kan till stor del skyllas på den nymoderata arbetslinjen och på finanskrisen, menar forskarna. Såväl SD:s lokalpolitiker som partiets väljare återfinns oftast bland det senaste decenniets förlorare: De som står utanför arbetsmarknaden (outsiders) och de som riskerar förlora försörjningen och fotfästet (osäkra insiders).……..
Att arbetarklassen har osynliggjorts av medierna, samtidigt som Socialdemokraterna har jagat ”mittenväljare” och moderaterna har slagit in en kil mellan ”de som arbetar” och ”de som går på bidrag”, har dock gett rasismen ökad betydelse. Ser arbetarklassen sig själv om den inte benämns? Om den splittras av nyliberala tankefigurer? Om Sverige och svenskarna till slut blir den enda föreställda gemenskap som erbjuds de utsatta och otrygga individerna? Om man får höra att fusket, bidragstagandet och invandringen är problemet, inte klyftorna, skatteflykten och mångmiljardvinsterna i välfärden.

 

SD: partiet där vidrigheterna ständigt pyser ut

Åkesson avslutade den sista valdebatten genom att säga rakt ut det som är hans och partiets åsikt: ”De passar inte in i Sverige”. Från SD:s gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson pyste ett unket uttalande (som inte är en förfalskning) om att de utsetts av ”ödet” till att utföra en ”existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad” där det handlar om ”seger eller död”. Fundera över de olika tolkningsmöjligheterna här bland sd:s anhängare och svans:

 

Socialdemokratin

28,3 procent är det lägsta resultat som socialdemokratin uppnått. Ändå är s fortfarande det klart största partiet och raset är inte totalt på samma vis som i andra europeiska länder. Bakom tillbakagången finns flera olika orsaker. Dels handlar det naturligtvis om sociala förändringar (t.ex. mer långsiktiga förändringar i arbetarklassen) liksom ideologiska förändringar i samhället som partiet inte lyckats förhålla sig till, dels handlar det om den egna faktiska politiken. Här dök en oväntad kritiker upp i veckan i form av den förre partiledaren Göran Persson:

Ja, vad ska man säga? Jag instämmer naturligtvis. Men den egna ”självkritiken” känns väl rätt tunn, eller?

 

Vänsterpartiet

Jag har själv deltagit i vänsterpartiets valrörelse, till exempel genom att stå i valstuga och prata med folk, så min vinkel är naturligtvis mycket subjektiv. Innan valrörelsen var jag, av olika skäl, inte så entusiastisk. Men alla positiva möten med olika människor – främst unga – och den stora mängden nya medlemmar (5400 i hela landet sedan 1 augusti) gjorde mig hoppfull. Ökningen med 2,2 procent är ju bra men förväntningarna hos mig och många andra var säkert högre. Dessutom har ju avtappningen från s+mp+fi varit betydligt större än inströmningen till v. Vi har inte lyckats vinna dem som försvunnit över till de borgerliga eller ytterhögern.

Med tanke på att mycket tyder på (minst) fyra hårda år i opposition mot borgerligheten och ytterhögern och att detta kräver verkliga motrörelser ute i samhället så är kanske den enorma medlemsökningen till vänsterpartiet den viktigaste framgången. Nu gäller det att vi lyckas ta hand om varandra och organisera oss väl både i det egna partiets kampanjande och i andra folkrörelsers motstånd mot högerpolitik och klimatförstörare.

 

Regeringsbildandet och våra uppgifter

Vi har alltså det som traditionellt betraktats som två block. På den ena sidan de senaste årens två regeringspartier s+mp och v som förhandlat med dem och därefter stött deras budget efter att ha fått igenom olika välfärdsreformer. Detta block samlar nu 144 mandat.

Mot dem står de fyra traditionella borgerliga partierna, som samlar 143 mandat.

Inget av dessa block samlar en egen majoritet eftersom sd får 62 mandat. Den oroande frågan är då hur den traditionella högern kommer förhålla sig till sd. Här har tydligheten varit lite olika mellan L och C å ena sidan och M och KD å den andra. Men nu säger de gemensamt att de inte tänker regera genom att ge sd inflytande. Ändå var dessa fyra partier mycket heta på gröten och utropade sig själva till vinnare redan på valnatten. De ansåg att de var kallade till att regera oavsett om de samlade färre röster än s+mp och v. Anledningen var att de inte ansåg att v skulle räknas in i s+mp:s regeringsunderlag. Och även om Löfven har en poäng i att inte det block som är minst kan bilda regering så har han ju på sätt och vis hjälpt borgarna i deras argumentation genom att stänga ute v från regeringen.

Hur detta rävspel utvecklar sig och vad det resulterar i återstår att se.

Som gammal aktivist tillhör jag den typen av socialister som alltid betonar vikten av rörelser ute i samhället och tanken att inga avgörande större segrar kan uppnås i parlamentet utan en stark folklig rörelse ute i samhället. Motsatsen, att avgörande nederlag kan ske även med en vänsterregering, om  inte en sådan folklig rörelse finns, kämpar och försvarar sig, har vi också sett exempel på de senaste åren. I det nuvarande läget där vi har en reaktionär majoritet i parlamentet borde vikten av folkliga rörelser vara mer uppenbar än någonsin för alla som ser frågor om rättvisa, solidaritet, feminism och miljö som viktiga.

Några ytterligare tankar om valet – en kommentar till Martin Klepke.

Häromdagen skrev jag en kort blogg om scb:s majundersökning och funderade över hur vi från en socialistisk (vänster) vinkel skulle bedöma den. Men jag hade missat en ledare i LO:s tidning Arbetet den 5 juni där Martin Klepke resonerade om samma sak. Vill kommentera den här.

Klepke beskriver mycket riktigt hur de dominerande medierna redan har tagit ut segern i förskott för de borgerliga: ”Det budskap som trummas ut är att de rödgröna har gjort sitt. Att Socialdemokraterna störtdyker och att något annat än regeringsskifte är otänkbart.” Detta stämmer ju som beskrivning av de dominerande medierna. Men när han fortsätter resonemanget håller jag inte med.

I likhet med mig – eller vem som helst som kan räkna –  konstaterar Klepke att S+MP+V tillsammans skulle få 40 procent liksom att det är mer än vad ”alliansen” skulle få. Dessutom är det ett större övertag än vad procentsiffrorna visar då KD enligt denna undersökning inte kommer in i riksdagen. Även om KD räknas in så får S+MP+V mer än ”alliansen” .

Men där jag skrev att ”om S+MP skulle våga släppa in V så skulle de däremot tillsammans ha 40 procent” slår istället Klepke fast att ”de rödgröna vinner valet”. Detta tycker jag är mer tveksamt. Redan själva begreppet ”vinna valet” för att beteckna ett totalt resultat på 40 procent av rösterna tycker jag är märkligt. Det innebär inte någon majoritet. Och även om det skulle resultera i en fortsatt S+MP-regering så skulle det precis som nu bli en mycket svag regering. Den kan få igenom en del bra saker med stöd av och under press från Vänsterpartiet, så som skett under den nuvarande perioden. Men väsentliga åtgärder som t.ex. stopp för vinster i välfärden kommer precis som nu kunna stoppas av ”alliansen” tillsammans med SD.

Klepke bortser dessutom från en del andra möjliga resultat, nämligen resultat av uppgörelser på grundval av detta valresultat. Om detta skriver han bara: ”Kommer Alliansen att acceptera valet, eller kommer de att begära hjälp av det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna?” Han lämnar denna fråga utan svar. Tyvärr. För om vi tittar på hur SD stött viktiga ”allians”-förslag och hur ett flertal partier närmat sig SD både vad gäller politikens innehåll, retoriken och diverse symbolpolitiska utspel, då framstår inte alls ett regerande tillsammans med SD som osannolikt.

Dessutom talar Klepke om ”blocken”. Mitt intryck är att socialdemokraterna inte alls ser denna blockuppdelning som så självklar längre. Det gör faktiskt inte jag heller. Den motsvarar tyvärr inte den faktiska politiska uppdelningen i en mängd frågor. Tänk på flyktingpolitiken, förhållandet till Nato eller åtgärderna kring strejkbegränsningar för att bara nämna några frågor. Här tycker jag tyvärr att socialdemokraternas partiledning befinner sig närmare borgerligheten än Vänsterpartiet. Löfven verkar också ofta som om han hellre skulle regera med Centern och Liberalerna än med sin nuvarande partner MP. Här är det väl mer C+L som varit kallsinniga till sådana trevare. Och att regera tillsammans med Vänsterpartiet tycks inte alls finnas på Löfvens karta. Men är en uppgörelse mellan S och de s.k. mittenpartierna helt otänkbar? Det tror inte jag.

Nej, läget är bistert och det bästa sättet att både motverka en högerregering med SD eller en försvagad socialdemokrati som vacklar över till samarbete med mittenpartierna, det är att Vänsterpartiet stärks i riksdagen.

Men om detta skrev jag också att ”inte ens om Vänsterpartiet skulle fördubbla sitt röstetal så skulle detta räcka om det inte också kombineras med en ökad gräsrotsaktivitet ute i samhället”. Vad jag menade med detta var att inte ens en sådan ökning av antalet riksdagsmandat för Vänsterpartiet räcker för att på något avgörande sätt förändra den nuvarande i huvudsak negativa samhällsutvecklingen. Sådana förändringar har alltid krävt ändrade förhållanden ute i samhället utanför riksdagen. Rörelser helt enkelt.

 

Intressant?

Valet och sedan?

SCB kom nyligen med sin statistik från maj 2018 över hur valresultatet skulle bli ifall deras senaste opinionsundersökning stämmer. Alla partier går enligt denna undersökning bakåt i förhållande till valresultatet 2014 utom SD och V och C. Men C har backat från de noteringar de haft under valperioden.

SCB skriver att alliansen blir större än S+MP: ”Partisympatiundersökningen visar att ett riksdagsval i maj skulle ge regeringspartierna (S+MP) 32,6 procent av rösterna. Allianspartierna (C+L+M+KD) skulle få 38,6 procent”. Att alliansen skulle bli större  än S+MP stämmer ju om det här blir valresultatet. Men då skulle inte heller KD komma in i riksdagen. Alliansens stöd skulle då inte vara 38,6 procent utan 35,7 procent, men ändå större än S+MP med 32,6. Om S+MP skulle våga släppa in V så skulle de däremot tillsammans ha 40 procent. Å andra sidan har alliansen tillsammans med SD total majoritet med 54,2 procent och bara  M+SD har tillsammans 41 procent. Valresultatet kommer ha betydelse men de uppgörelser som sedan grundar sig på detta valresultat kommer kanske ha en större betydelse. Det mest skrämmande här vore naturligtvis om borgerligheten eller moderaterna bjuder in ytterhögern.

Naturligtvis borde alla som betraktar sig som vänster i någon mening kunna glädja sig åt att riksdagens enda vänsterparti går framåt både i opinionen och vad gäller antalet medlemmar (som nu passerat 20 000). Men det räcker ändå inte, åtminstone inte för mig, när jag betraktar helhetsbilden och de sannolika konstellationer som kan uppstå efter valet.

Även om vi oroas över de nuvarande extrema högervindarna som återspeglas i flera partier så innebär inte det att vi ska strunta i att bidra till att riksdagens vänsterparti blir större. Tvärtom är detta ett av de sätt som finns för att bromsa utvecklingen högerut. Ju mer stöd för Vänsterpartiet desto mindre risk för olika typer av högerregeringar.

Samtidigt kommer detta aldrig att vara nog. Inte ens om Vänsterpartiet skulle fördubbla sitt röstetal så skulle detta räcka om det inte också kombineras med en ökad gräsrotsaktivitet ute i samhället, i fackföreningar (till försvar för strejkrätten), i bostadsområden (mot renovräkningar),i opinionen mot vinster i välfärden som måste få fötter, i miljörörelsen, i rörelser till försvar av flyktingar, i rörelser till försvar för förorterna och i försvaret av landsbygden. I allt detta och mycket mer har Vänsterpartiet och dess medlemmar ett stort ansvar när det gäller att initiera, stödja och bidra till utvecklandet och stärkandet av verkliga folkrörelser. Rörelser som kan påverka det offentliga samtalet och på sikt politiken.

All hittillsvarande historisk erfarenhet visar att det är styrkeförhållandena ute i samhället som är avgörande för den politik som genomförs. Den nuvarande utvecklingen där extremhögern får igenom sin politik och sätter tonen för det offentliga samtalet utan att sitta i regeringen är en illustration till detta.

 

PS: I en annan opinionsundersökning från maj utförd av Aftonbladet/Inizio fick de tillfrågade svara på frågan om vilket parti de tyckte var sämst. Det klart mest ogillade partiet (41%) var SD. Men även MP stack ut med 23 %. Jag undrar vad det går att dra för slutsatser av det?

 

Intressant?

Samla opinionen mot vinster i välfärden – kräv folkomröstning

Frågan om vinst i välfärden är en fråga som jag skrivit om många gånger. Jag har även samlat en del argument i en särskild bloggartikel. Här kommer jag inte gå in på de argumenten.

Flera undersökningar visar att en majoritet av det svenska folket är mot vinst i välfärden. I november 2016 presenterade Aftonbladet/Inizio en undersökning som visade att tre fjärdedelar av svenska folket vill sätta stopp för vinstuttagen.

I samma månad presenterade SVT en undersökning utförd av Sifo:

I enkäten svarar 53 procent att de vill ha begränsningar för vinstuttag. 27 procent vill ha ett förbud, medan 10 procent inte vill begränsa hur mycket vinst välfärdsföretagen får ta ut. De resterande 10 procenten svarar att de är tveksamma eller inte vet.

Åtta av tio ville alltså antingen begränsa eller förbjuda vinstuttagen.

SOM-institutet vid Göteborgs universitet har sedan 2012 genomfört ett flertal undersökningar som bekräftar samma opinionsläge.

Men det finns ett problem här. Denna kraftiga opinion återspeglas inte hos de flesta riksdagspartierna. Som SVT skrev:

Partiet som verkar gå mest i takt med sina väljare är Vänsterpartiet, där en övervägande majoritet vill förbjuda vinster. Sverigedemokraterna har bytt partilinje och förespråkar inte längre vinstbegränsningar. Men deras väljare gör däremot det i likhet med de flesta andra (52 procent vill begränsa vinstuttag och 26 procent vill se förbud).

Nu lyckades ju Vänsterpartiet i förhandlingarna med regeringen få igenom en utredning som på ett ganska tillkrånglat sätt skulle leda till begränsningar av – men däremot inte stopp för – vinstuttagen. Men det värsta är ju inte det utan att förslagen i denna utredning kommer röstas ned av en majoritet i riksdagen bestående av M, SD, C, L och KD. Dessa partier vill ju inte ha några som helst begränsningar i möjligheterna att ta ut vinst inom välfärden. De vägrar konsekvent att diskutera problem med dessa vinstuttag eller att fundera över det faktum att Sverige är ensamt i världen när det gäller möjligheten att göra vinst på skattefinansierade skolor. De talar bara om valfrihet.

Frågan om vinst i välfärden har en mycket stora vikt för samhällsutvecklingen – den har ju verkligen förändrat den svenska välfärdssektorn på ett mycket radikalt sätt. Men frågan kommer alltså inte att lösas i riksdagen. Samtidigt ser vi att det finns en sådan stark folklig opinion mot vinsterna. Då finns det en rimlig slutsats. Den har dragits bland annat av organisationen Folkkampanjen för Gemensam Välfärd. Låt oss då få folkomrösta om frågan, menar de. De samlar nu namn kring detta krav, som ju skulle vara en möjlighet att samla en bred folkopinion tvärsigenom de politiska partierna.

FOLKOMRÖSTNING OM VINST I VÄLFÄRDEN! Klicka här och skriv på du också!

Intressant!

 

Begreppet ”vänster”

När Jonas Sjöstedt inledningstalade på Vänsterpartiets kongress i Karlstad i februari sa han bland annat att socialdemokraterna inte (längre) är något vänsterparti. Yttrandet väckte en uppmärksamhet som förvånade mig lika mycket som att en del medier utifrån detta beskrev Sjöstedt som aggressiv.

Den franska nationalförsamlingen 1790

Begreppet ”vänster” är ju inte något annat än en positionsbeskrivning. Ursprunget är (som ni kanske redan vet) från den franska nationalförsamlingen 1790 där de mest radikala satt till vänster i salen.

I våra grannländer Norge och Danmark är fortfarande begreppet ”Venstre” det som används av de liberala borgerliga partier som uppfattar sig stå till vänster om de konservativa.

I Sverige är begreppet inte solklart. Även här handlar det om en positionsbeskrivning, men inte inom borgerligheten. Här har det kommit att stå antingen som beteckning för dem som befinner sig till vänster om ”mitten” eller för dem som vill uppnå mer genomgripande samhällsförändringar vad gäller fördelning, makt och ägande. Beroende på var någon själv befinner sig i det politiska landskapet blir antalet som räknas in i begreppet ”vänster” olika. Ju mer reaktionära åsikter någon har desto fler räknas som ”vänster”. Till exempel vill ofta borgerliga debattörer beskriva varje förslag som ens på ringaste vis ifrågasätter den rådande ordningen som ”vänster”. För vissa av dem tillhör socialdemokratin definitivt vänstern och för vänsterpartiet använder man helst andra mer negativt laddade ord. Bland människor som själva betraktar sig som vänster finns det på liknande sätt olika uppfattningar om vilka som verkligen ”förtjänar” denna etikett.

Att påstå att socialdemokratins ledning har rört sig åt höger borde inte egentligen vara kontroversiellt. Men det kan väl å andra sidan även sägas om vänsterpartiet och dessutom även om de mindre vänstergrupper som befinner sig utanför riksdagen. Hela det politiska fältet har förskjutits och idag framförs både från socialdemokratin och från borgerligheten förslag som skulle ha varit otänkbara för bara några år sedan. Att tvingas förhålla sig till ett alltmer högervridet klimat påverkar naturligtvis även vänstern i dess olika delar. Det är å andra sidan inte någon enkel fråga. Den vänster som idag uttrycker sig och ställer krav som om det fortfarande vore 1970 uppfattas knappast varken som relevant eller trovärdig. Alla som vill påverka måste ju anpassa formen på sitt budskap till dem som ska nås. De krav som känns möjliga att resa och kämpa för beror ju också på existerande styrkeförhållanden. Efter en lång rad av nederlag och bakslag kan det kännas svårare att föra fram mer långtgående krav. Samtidigt innebär detta också att vänstern som helhet idag är mycket sämre på att framställa de hoppingivande visionerna eller att i grunden ifrågasätta det nuvarande kapitalistiska samhället.

Historikern Kjell Östbergs utmärkta bok* om den radikaliseringsvåg som varade från 1960-talet (stoppandet av svensk atombomb 1965) till slutet av 1970-talet (löntagarfonderna) har kommit i ny utgåva. I  boken visar han (bland mycket annat) tydligt  hur den radikaliseringsvågen påverkade hela samhället och alla politiska partier. Han beskriver där hur ”den första hälften av 1970-talet antagligen är den mest omfattande period av samhällsreformer som Sverige genomgått”. En mängd betydande sociala reformer genomfördes på kort tid vars omfattning bäst kan mätas ”i det förhållande att statsbudgetens andel av BNP under 1970-talet ökade från 26 till 38 procent”.

Det intressanta i förhållande till mitt resonemang ovan är det som Östberg skriver om förskjutningarna inom hela det politiska fältet:

Djupet av radikaliseringen i det svenska samhället kan kanske bäst avläsas i den stora politiska enighet som rådde kring utbyggnaden av den universella välfärden under 1970-talet…..togs besluten vanligtvis av en enig Riksdag.

Östberg beskriver också på andra sätt hur djupt även de borgerliga partierna påverkades av ”tidsandan”. Ett av uttrycken för detta var att Högerpartiet bytte namn till Moderata samlingspartiet. Begreppet ”höger” (antipoden till ”vänster”) var så misskrediterat under denna tid att det inte längre dög som varumärke.

Idag befinner vi oss ju i en helt annorlunda situation. När radikaliseringsvågen ebbade ut i slutet av 1970-talet ersattes den av det som brukar kallas en nyliberal våg. Detta förändrade både tänkandet och tidsandan. Viktiga sociala och demokratiska framsteg från föregående period rullades tillbaka och vi har fått ett samhälle med ökande sociala klyftor och nedmonterad välfärd. Idag har den nyliberala vågen både resulterat i och ersatts av en djupt reaktionär och nationalistisk våg både i Sverige och runtom i världen. På samma sätt som på 1970-talet så förändrar detta hela det politiska fältet och påverkar fastän på olika sätt alla politiska partier och aktörer. Men det finns väsentliga skillnader. Radikaliseringsvågen på 1970-talet ledde inte till några framgångar för den parlamentariska vänstersidan. Tvärtom gick en stor del av den ungdomliga radikaliseringen förbi det kommunistparti som bytte namn till VPK 1968. Röstmässigt gick SKP/VPK inte heller framåt. Istället var denna tid socialdemokratins starkaste. Men idag har den yttersta högern klivit fram och skördat parlamentariska framgångar både på bekostnad av de borgerliga partierna och på bekostnad av socialdemokratin.

 

Stalin – en sann kommunist?

Ordet vänster kommer alltid vara ett ganska oprecist ord som mest beskriver en position i förhållande till andra politiska strömningar. Men även andra begrepp, som vi använder för att samlas kring eller avskiljas med hjälp av, har sina problem. Visserligen kan det sägas att begrepp som ”socialist” eller ”kommunist” mer talar om vad som avses än ordet ”vänster”. Men inte heller det är sant ifall vi går igenom vilka mycket olika politiska ledare, partier och rörelser som samlats bakom dessa begrepp genom historien och runtom i världen.

Hosni Mubarak tidigare härskare i Egypten och medlem i Socialist-internationalen

Kanske är helt enkelt inte etiketterna så viktiga? Det är nog min tanke i alla fall. Partier och rörelser måste främst bedömas utifrån vad de gör och kämpar för. Jag tänker att vi då bara kan bedöma partier som vill vara antingen vänster, socialistiska eller kommunistiska utifrån riktningen på deras politik, krav och arbete. Åt vilket håll pekar den/det? Syftar den/det till att minska klyftorna, omfördela välståndet, öka det demokratiska inflytandet, ena arbetarklassen och andra lönarbetare och bekämpa rasismen, skapa verklig jämlikhet mellan könen, grundligt ställa om för att avvärja hotet från klimatförändringarna och drastiskt minska det ekologiska fotavtrycket, minska marknaden och vinstdriften som styrmedel i samhället, osv, osv. Ja, då tycker åtminstone jag att de som vill kan kalla sig både vänster och socialister eller (ifall de tycker att det gör någon skillnad) kommunister. Jag anser att det finns medlemmar i det socialdemokratiska partiet som i denna mening är vänster eller socialister. Men jag tycker inte att ledningen för SAP kan kallas vänster. De har på en mängd områden drivit på i motsatt riktning och bidragit till att riva ner välfärden, öka marknadens roll i samhället och ökat klyftorna. De gör ju inte heller själva något anspråk på etiketten vänster. Bland oss andra: vänstersossar, alla olika sorters vänsterpartister, medlemmar i den utomparlamentariska vänstern och andra, kommer diskussionen om etiketterna fortgå vid sidan om den grundläggande diskussionen om politiken. De som anser sig ”mest radikala”, ”mest vänster” eller ”mest sanna” är naturligtvis inte nöjda med mina kriterier här ovan. De tycker nog till exempel inte att det räcker att ”bara” arbeta för att minska klassklyftorna eller marknadens makt. De vill ju ha bort klassklyftorna helt. Men jag tycker nog numera att det viktiga är att vi åtminstone är överens en bit på vägen dit, i en tid när varje liten strid för rättvisa måste vårdas ömt som en skör växt.

 

*Boken ”1968 – när allting var i rörelse” var slutsåld i sin tidigare utgåva på Prisma men har nyss åter utkommit, denna gång på Bokförläggarna Röda Rummet. Den går också att läsa på nätet.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om vänster

 

%d bloggare gillar detta: