Annie Lööf och konsten att inte svara på en fråga.

Så backade då centerpartiet från punkt 44 i Januariavtalet. Anledningen var naturligtvis att vänsterpartiet gjorde det som Busch m.fl. sagt att vänsterpartiet inte skulle göra och som socialdemokraterna inte heller verkade tro var möjligt. Vänsterpartiet deklarerade att gränsen var nådd. Att de, som de lovat när de med gul knapp (nedlagd röst) släppte fram regeringen under Stefan Löfven,inte skulle acceptera marknadshyror.

Som många från olika politiska vinklar såg låg då bollen hos centerpartiet. De höll den ganska länge. Så länge att misstroendeomröstningen genomfördes. Den fråga som många då ställer sig är naturligtvis varför centerpartiet inte släppte kravet på marknadshyror redan innan omröstningen i riksdagen. Till exempel dagen innan omröstningen i måndags.

Ett vanligt politiskt konstnummer från många politiker är att undvika att svara på frågor. Det är så vanligt så att man nog kan anta att det ingår i den medieträning som de får. Men ganska irriterande för oss andra. I gårdagens Aktuellt på SVT gör Annie Lööf en uppvisning som slår det mesta.

Intervjuaren frågar naturligtvis Lööf varför centerpartiet nu släppt kravet i punkt 44.

Lööf svarar att de nu vill stryka punkt 44 för ”det är en politisk realitet” då det ”inte finns någon politisk majoritet för att genomföra detta”. På detta följer den naturliga följdfrågan från intervjuaren:

”Varför gjorde ni inte det här redan i söndags, då hade ju inte Stefan Löfven fallit?”

Efter detta börjar Annie Lööfs akrobatik i konsten att inte svara på en fråga.

Svar nummer 1 löd: Vi mötte v med ”partförhandlingslösningen”. Det är alltså det här fiffiga förslaget att låta hyresgästföreningen (HGF) få förhandla med fastighetsägarna, men på grundval av punkt 44 som genomförs ifall parterna inte når en lösning. Birger Schlaug skrev om detta i Aftonbladet:

…det Löfven erbjuder Dadgostar är ett förhandlingsupplägg som vore värdigt Putin.  Regeringen genomför det en part (Fastighetsägarna) vill om inte motparten (Hyresgästföreningen) gör det innan dess … Det är en förhandling som kunnat beskrivas i Djurfarmen. Grisen Napoleon hade ansett det vara en fri förhandling i demokratisk ordning.

Lööfs sätt att framställa saken som ett ”erbjudande” är alltså falskt. Men dessutom visste hon och centerpartiet ju redan innan omröstningen i riksdagen att vänsterpartiet avvisade ”erbjudandet”. Det säger hon själv också i intervjun att hon visste. Intervjuaren gör alltså ett  nytt försök och upprepar frågan om varför de inte redan i söndags drog tillbaka punkt 44.

Svar nummer 2 lyder då: ”att vi nu går fram handlar inte om utpressningshot från V utan om att m och kd varit vänsterpartiets nyttiga idioter” därför har ”vi nu lagt saken åt sidan”.

Då det ju inte heller är ett svar på frågan gör intervjuaren ett nytt försök.

Svar nummer 3 är då att ”det var ju andra partier som avsatte Löfven och ställde till oreda”. Alltså ett sorts moraliserande som inte heller svarar på frågan. Intervjuaren gör då ett nytt försök och säger: ”jag förstår men du kände ju till att det skulle bli så här….varför backade ni inte redan i söndags?

Svar nummer 4 lyder då: ”vi kunde inte backa i söndags utan vi gav vänsterpartiet ett av de huvudalternativ som de hade…men nu räckte inte det, utan förslaget föll”. Det är ju som alla kan se bara ett upprepande och ett konstaterande men inte heller det något svar på frågan. Efter det fortsätter Lööf att upprepa  kända ståndpunkter (för att fylla ut tiden?) och intervjuaren ger upp (?) och lämnar frågan om varför centerpartiet inte släppte punkt 44 om marknadshyror innan misstroendeomröstningen och det tillstånd av ”politisk oreda” som enligt centerpartiet blev resultatet.

1 maj 2021 – och lite att minnas

Som du väl vet och förstår så ställs de fysiska 1 maj-tågen in även i år.

Jag har skrivit om 1 maj-firandet ur olika synvinklar flera gånger sedan denna blogg startades för snart tio år sedan. Tänkte tipsa här om några äldre inlägg. Klicka på länkarna och läs.

Förra året hade jag rotat lite i det historiska 1 maj-firandet i Uppsala. Då visade det sig att det faktiskt inte var första gången sedan starten för 130 år sedan som 1-majtågandet ställdes in, vilket lär oss bland annat att vägen framåt aldrig är rak och enkel, men däremot möjlig.

En annan sak är att 1 maj som helgdag inte får vara ifred för angrepp från olika högertyper. Människor som definitivt själva representerar ett ”särintresse” angriper 1 maj med detta argument och talar för en fördemokratisk enhetskultur där vi firar kungen.

Bland dessa argument mot 1 majfirandet har även gjorts försök med ”rent ekonomiska” argument.

Konservativa människor talar ofta om vikten av traditioner. De vill dessutom ofta tvinga på alla andra de traditioner som de själva uppskattar. För oss som är socialister och känner oss hemma i arbetarrörelsen finns naturligtvis också traditioner. 1 maj är en av dem. Vi vill gärna samla så många som möjligt. Däremot varken kan eller vill vi tvinga några att delta i denna tradition.

I år blir det alltså extra svårt. Vi måste fortsätta att hålla oss hemma och träffa få andra. En sak som vi kan göra och som sprids som idé är då att ”visa rött” hemifrån genom att till exempel hänga ut ett rött tyg från något fönster.

Själva firandet får bli digitalt. Det som jag känner till är att Vänsterpartiet centralt har ett livesänt förstamajfirande med musik, kultur olika gäster och tal av Nooshi Dadgostar. Det börjar kl. 11:45 och du kan följa det på den här länken.

Vänsterpartiet i Uppsala kan du följa från kl. 14:00 på den här länken. Där kan du bland annat lyssna till musik av  Jimi & Coste Apetrea och Kaya Ålander.

Om du som läser detta har andra tips vad gäller digitala 1maj-firanden så hör dig!

Uppätna skor och spekulationer om vem som tar vem 2022.

Låt mig backa bandet ungefär tio år för att få perspektiv på det som nu händer.

År 2010 hade Sverige haft en majoritetsregering i fyra år bestående av den s.k. alliansen, alltså de partier som inte bara är, utan även kallar sig själva, för borgerliga. Men i valet 2010 kom SD  för första gången in i riksdagen. De fick 5,7% av rösterna. Ungefär som Vänsterpartiet som fick 5,6%. Regeringen under Reinfeldt fortsatte att regera, men var nu i minoritet eftersom SD inte garanterade att de skulle stödja regeringen. Under år 2013 var det en nyhet att den ganska nya s-ledaren Löfven sade sig vilja ”bryta blockpolitiken” genom samarbete med FP och C. Annie Lööf besvarade då detta med att hon hellre skulle äta upp sin ”högra sko än bli ett stödhjul åt socialdemokraterna”.

2014 bildade socialdemokraterna tillsammans med MP en minoritetsregering, som var tvungen att förhandla om budgeten med Vänsterpartiet. I detta val mer än fördubblade SD sina mandat. De fyra partier som kallar sig borgerliga och det femte (SD) som också är det (fast dessutom odemokratiskt och rasistiskt) hade nu tillsammans fler mandat än S+MP+V. Trots detta så lyckades denna regering hålla i fyra år.

2018 ökade SD ytterligare. Resultatet blev att inte någon ”vanlig” konstellation skulle kunna samla majoritet. Vi fick en höst med en mängd förhandlingar och sittningar hos riksdagens talman. Till slut lyckades förhandlaren Löfven splittra den s.k. alliansen, men till priset av att ge upp det mesta av det som eventuellt fanns kvar av socialdemokratisk politik. Centern och Liberalerna var knappast några ”stödhjul” i den s.k. januariöverenskommelsens 73 punkter. Snarare satt de i baksätet och styrde hela ekipaget. För som en genomgång i Dagens Nyheter 19 januari 2019 visade så hade de ”fått igenom mest av sin politik”. Det var därför knappast aktuellt för Anni Lööf att äta upp någon högersko, även om den yttersta högerkanten i form av MUF eller KD:s Skyttedal skrek högt om förräderi.

Knepigare var det för Vänsterpartiet som enligt en punkt i avtalet inte skulle ha ”inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”. Trots detta la partiet i riksdagen ner sina röster och släppte därmed fram minoritetsregeringen S+MP och dess program av överenskommelser med C+L.

Ett regeringsstyre med stöd av SD hindrades. Men vi fick en fortsättning och skärpning av den reaktionärt nyliberala politiken. Samtidigt också en tilltagande anpassning till de nationalkonservativa synsätten. Denna avgörande inriktning ändrades inte av att Vänsterpartiet märkligt nog lyckades stoppa nedrivningen av arbetsförmedlingen och få ytterligare miljarder till välfärden tillsammans med högern. Även om de summor som tillfördes välfärden efteråt framstår som nålpengar i jämförelse med de av pandemin orsakade miljardbelopp som staten delat ut till företagen.

Nu och 2022

Nu har vi tre partier (MP, KD och L) som enligt opinionsmätningar ligger kring fyraprocentspärren. Liberalerna ligger allra mest illa till och mycket talar väl för att de åker ur riksdagen. Dessutom tycks de nu klyvas av frågan om att samarbeta med SD för att få regera. I detta läge, då C tycks stå ensamt kvar bland de borgerliga i att hålla avstånd till SD, deklarerar Annie Lööf att hon kan tänka sig att sitta i en regering med socialdemokraterna efter nästa val.

Naturligtvis är det bra att inte Centern också förenar sig med de nationalkonservativa. Men innebär det att vi som står på den vänstra sidan nu bara har två på olika sätt dåliga alternativ att förhålla oss till? Där vi antingen ska leva med och under en nyliberal regering eller en regering som dessutom förenar nyliberalism med rasism och inskränkningar i demokratin?

Naturligtvis verkar det rimligt att (fortsätta) välja det minst onda. Men kommer det att på längre sikt innebära att vi minskar hotet från SD?

Vi vet att många av SD:s väljare kommer från grupper som tidigare i huvudsak stödde socialdemokraterna. Många tillhör också grupper som drabbats av åtstramningar inom välfärden. I valet 2018 var det till exempel 24 % bland de arbetslösa och 30 % av dem som hade sjuk- eller aktivitetsersättning som röstade på SD. Att delar av arbetarklassen tagit till sig SD:s perspektiv av att sparka neråt är ett faktum. Om, eller hur, den rasism som segrat över klassolidariteten går att tränga tillbaka, det har ingen på vänstersidan egentligen lyckats svara på. Men det lär knappast bli lättare med en fortsatt nyliberal politik. Som socialdemokraten och Katalys-utredaren Kalle Sundin skrev i Aftonbladet häromdagen:

Det finns en legitim misstro till den politik som urholkat välfärden och bidragit till att många delar av landet halkat efter ekonomiskt. Den måste bemötas med en ny politisk riktning.

Vid det här laget vet vi vad som inte fungerar: stora skattesänkningar, försämrade trygghetssystem och privatiseringar. Med andra ord kärnan i Centerpartiets nuvarande ekonomiska politik……om Centerpartiet på allvar vill stoppa högerpopulismen, är det då verkligen rimligt att fortsätta propsa för reformer som visat sig fungera som bensin på elden?

Därför får det inte heller bli dessa parlamentariska uppgörelser och spekulationer om vem som tar vem som är det avgörande i synfältet för arbetarrörelsen och vänstern. En regering baserad på Centerns nyliberalism (eller för den delen socialdemokratisk anpassning till den) kommer inte lösa problemet med faran från den moderna fascismen. Det enda som i grunden kan ändra detta och möjliggöra en annan politisk inriktning är rörelser, opinionsbildning och sociala strider ute i samhället som förändrar hela dagordningen. Daniel Suhonen visar på en sådan viktig strid i en annan Aftonbladet-artikel:

Om arbetarrörelsen på riktigt och enat tar strid mot profitjakten i skolan kommer man ha en folkmajoritet och professioner som lärare, läkare och vårdpersonal, liksom stora delar av LO-kollektivet i ryggen, även SD-väljarna. Vinstfrågan rör liksom löntagarfonderna själva kärnan i ett demokratiskt samhälle.

Dessutom skapar vinstfrågan konflikt längs höger–vänster-skalan och i centrum för diskussionen. Men det kräver att frågan drivs ordentligt och ideologiskt uthålligt och oavsett hur mycket kulturkrig Oikos och Bulletins sponsorer kan köpa för pengar när kampanjerna drar igång från Storfinansen.

Det är den här typen av strider som måste vara vänsterns avgörande fokus såväl före som efter valet 2022, strider som för att bli framgångsrika inte får begränsas till den parlamentariska nivån.

PS: om du utan att ens aktivera dig vill bidra till kampen mot vinst i skolan så skriv på namninsamlingen för folkomröstning.

Ung Vänster, Utvik och ”kommunismen”

I början av januari detta år, 2021, hade Ung Vänster kongress. Där antogs bland annat ett principprogram. En tid efter detta uppmärksammades några ord ur detta principprogram i ett kort nyhetsinslag på TV-nyheterna. I programmet står det nämligen att ”Vårt mål är ett klasslöst samhälle, fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle”. Det är detta ord: ”kommunism”, som det handlar om.

Såvitt jag kunnat se har det inte uppstått så mycket rabalder eller angrepp från högerkanten på grund av detta ord i Ung Vänsters principprogram. Men författaren Magnus Utvik gör sitt bästa för att bidra till det med en artikel i Expressen. Utvik var själv i sin ungdom med i KPS, en extrem stalinistisk grupp som såg Albanien som det stora föredömet. Senare gick han med i VPK. Där och då anklagade han VPK ”för att inte vara tillräckligt kommunistiskt”. Detta enligt en gammal f.d. kamrat till Utvik från KPS, som recenserar Utviks bok om KPS-tiden (”Med Stalin som gud”) på Clartébloggen”.

Men numera har Utvik avlägsnat sig från allt detta och kallar sig socialdemokrat. Han har ägnat en del skrivande till att angripa Vänsterpartiet för ”kommunism”, bland annat i en bok. I Expressenartikeln tycker Utvik till exempel att Vänsterpartiet ”kommit för lätt undan” kritisk granskning. Han menar att eftersom Vänsterpartiet visserligen inte använder ordet kommunist eller talar om kommunismen men säger sig vara för ”ett klasslöst samhälle” så är de också för ”kommunismen”. Det ju är samma sak enligt honom. Men läs i så fall denna mening:

Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, patriarkat, rasism eller homo-och transfobi, ett samhälle utan fördomar och diskriminering.

Meningen är från socialdemokraternas nu gällande partiprogram, antaget 2013. Ett samhälle utan klasskillnader är väl ett ”klasslöst samhälle”? Är då även socialdemokraterna kommunister?

Jag har resonerat om den här typen av begrepp förut. Till exempel angående begreppet ”vänster” eller om visionen om det klasslösa samhället (där jag fick en del tänkvärda kommentar-synpunkter från en läsare) i en polemik för några år sedan mot den nu bortgångne liberala ledarskribenten Håkan Holmberg på UNT. Det går ju att hoppa över sådana resonemang ifall vi enkelt slår fast att ”kommunism” är detsamma som den typ av system som Utvik gillade i sin ungdom. System där olika typer av demokratiska rättigheter inte fanns/finns. Samhällen som styrdes av en stalinistisk byråkratkast. Såvitt jag vet är de inom vänstern som idag bekänner sig till den typen av samhällen ytterst få.

Kan man då anklaga Ung Vänster för att sträva efter ett sådant samhälle. Nej, de skriver ju också i sitt program att: ”Erövrade demokratiska fri- och rättigheter ska försvaras, utvecklas och fördjupas”. De skriver också att:

Vår rörelse avvisar sedan länge varje tanke på att en socialistisk samhällsomvandling skulle ske utan folk- majoritetens stöd, bekräftat i allmänna och fria val.

Utviks idoler i ungdomen

Jag tror alltså inte att medlemmarna i Ung Vänster är kommunister i den mening som Utvik var i sin ungdom. Detta är viktigt, men numera omöjligt att hinna förklara i en TV-soffa. De som numera använder ordet kommunist om sig själva, men inte tillhör någon av de små grupperingar som fortfarande hyllar Stalins Sovjet eller Maos Kina, har för att uttrycka sig milt, en rejäl pedagogisk uppförsbacke att kämpa i.

Jag kan därför förstå Vänsterpartiets nuvarande partiledare Nooshi Dadgostar när hon bara blankt ”tar avstånd” då hon får frågor om ”kommunismen”. Samtidigt tycker jag att det är synd att arbetarrörelsens historia på detta vis förenklas och fördunklas. Dels för att det nuvarande Vänsterpartiet har en historia och kommer från en kommunistisk/stalinistisk tradition som det är helt nödvändigt att hårt kritisera och ärligt analysera, även om det inte finns mycket kvar av historien idag. Men också för att det faktiskt funnits personer, rörelser och perioder i arbetarrörelsens historia då ordet kommunist och kommunism stått för något annat än de hemska regimer som uppstod i Sovjet och senare i dess lydstater. Pionjärerna Marx och Engels använde ju ordet kommunist. Och det lilla manifest med detta namn som de skrev redan 1848 var senare spritt i hela arbetarrörelsen även då arbetarpartierna började bli masspartier och i huvudsak kallade sig socialistiska eller socialdemokratiska. Men det är bara för reaktionärer och för stalinister som det går en rät och obruten linje från Marx till Stalin.

Kommunistiska manifestet 1848

Själv tycker jag att vi kan låta dem som inte vill ifrågasätta eller kritisera den förfärliga utvecklingen i Sovjetunionen få fortsätta att ha monopol på ordet kommunist eller kommunism. Därför kallar jag mig socialist, trots att även detta ord missbrukats och förknippas med så mycket elände. Att en annan (socialistisk) värld inte bara är önskvärd utan också nödvändig är självklart för mig. Däremot finns det all anledning att inte tvärsäkert måla upp hur ett sådant samhälle (en sådan värld) kan komma att se ut. Det mesta av det som funnits av samhällen som inte var kapitalistiska är inte sådant som vi vill upprepa. Vi har inte heller några som helst exempel eller erfarenheter från att bygga sådana samhällen i den ekonomiskt mest utvecklade delen av världen. De viktigaste lärdomarna tror jag handlar främst om att upprätthålla, utvidga och ständigt kämpa för demokratin och att motverka sådana byråkrati- och privilegiesystem som utvecklades både i öststaterna och lever och frodas inom våra egna fackföreningar eller partier.

Om vi ska kämpa mot klassklyftor så tror jag ändå att det även idag behövs en vision om ett samhälle utan klasskillnader. En sådan vision som hela arbetarrörelsen har haft på sitt program sedan begynnelsen. Jag hoppas också på ett samhälle där inte vinst är den avgörande drivkraften och där så mycket som möjligt av det vi behöver inte är varor utan något som möter våra behov. Där demokratin också handlar om att vara med och styra på sin arbetsplats och över avgörande delar av ekonomin. Socialism alltså.

Valborg i Uppsala 2020 och dan därpå….

I studentstäder som Uppsala och Lund har Valborgsfirandet sedan länge varit mycket mer omfattande och med en annan prägel än på andra platser i landet. Det brukar innebära mycket stora folksamlingar. Men nu lever vi som alla vet under en pandemi som de flesta verkar ta på det allvar som krävs. Ändå var det många som var oroliga för att det i alla fall skulle bli stora smittspridande folksamlingar i Uppsala på Valborg. I Ekonomikum-parken brukar det kunna vara 30 000 personer tätt sammanpackade på gräsmattorna. Inför detta problem talades det till och med om att sprida ut gödsel som en ”preventiv åtgärd”. Men det förslaget förkastades och istället har det varit linjen med vädjan till förnuft och ansvarstagande som gällt. Det tycks också ha fungerat. När jag promenerade förbi där på eftermiddagen var det helt tomt.

Ekonomikumparken i Uppsala Valborg 2020

I Lund tycks man ha litat mindre på ungdomen. Där stängs istället hela stadsparken ner  med ett 3 km långt staket. Enligt Kvällsposten ska man dessutom ha spridit ut ett ton hönsgödsel på platsen, vilket den lokale kd-politikern Gustav Lundblad tyckte ”var ett gott initiativ”.

Två olika förhållningssätt alltså. Och små lokala exempel på den större diskussionen om hur vi ska eller kan få stora grupper av människor att följa regler som påverkar resten av samhället och är livsavgörande för en del. Jag måste säga att jag kände mig glad över att det fungerade i Uppsala.

 

Att förhålla sig till hot

Annars har jag på senaste tiden sett två exempel på sätt att förhålla sig till hot som kan få en att undra. Även de är från Uppsala respektive Skåne.

Här i Uppsala läser jag en mängd reportage i lokaltidningen där blivande studenter intervjuas om hur förskräckligt de tycker det är att inte få genomföra det traditionella studentfirandet på grund av de restriktioner som nu gäller. Jag vet att min inlevelse i studentfirandets glädje inte är så stor. Och jag förstår också att så unga människor inte på samma sätt upplever eller ser hot på samma sätt som en äldre person som jag gör. Men ändå. Det känns så helt utan perspektiv att betona denna förlust så mycket i en situation där både människoliv och levnadsförhållanden för de många står på spel.

Men även äldre människor kan ha denna svårighet att verka förstå hot som reella. Jag tänker då på de fastighetsägare och golfklubbsmedlemmar i Falsterbo och Skanör som protesterar mot den skyddsmur som planeras för att skydda bebyggelsen mot havsnivåhöjningarna. De är inte alls tacksamma för detta skydd utan verkar tänka mer på sin utsikt och sina golf-ängar.

 

1 maj

Själv hör jag till dem som i år ”avstår” från att gå ut och demonstrera på 1 maj. Det har jag faktiskt bara gjort två gånger tidigare sedan 1968. Nu är ju ”avstår” fel ord. Av helt rimliga skäl så ska vi inte ha sådana här folksamlingar heller under nuvarande situation. Det känns annorlunda. Men så är läget. Det är självklart inget som får mig att klaga.

Jag läste en artikel om detta av Mathias Wåg i Aftonbladet som uttryckte känslor och tankar jag också haft. Han skrev att han ”genom åren”:

..fnyst många gånger åt hur vänstern tenderat att fastna i ritualer och slentrianmässigt göra som man alltid har gjort. Demonstrationen har varit den enklaste handlingen att ta till, den mest självklara i vår protestrepertoar. Till den grad att den närmast blivit uttjatad.

Ensam

Men därefter skriver han: ”Att sitta i karantän fick mig att omvärdera demonstrationernas bärande betydelse för politiska och sociala rörelser.” Det handlar bland annat om ”att veta att man inte är ensam.” Läs artikeln!

Men förutom att efter förmåga upprätthålla de band som vi kan  upprätthålla så handlar även 1 maj nu som mycket annat i denna tid om det digitala. Vänsterpartiet – som ju annars numera brukar samla flest människor i sina tåg – kommer ha någon sorts 1 maj-firande på nätet som det går att följa från kl. 12:00, bland annat med tal av Jonas Sjöstedt. Enligt uppgift behöver man inte ha något facebook-konto för att se det. Strömningen socialistisk politik utlovar också ”Sveriges längsta första majtåg”. Vet inte vad det innebär. Men ska kolla det också.

Tankar om program

I maj månad kommer Vänsterpartiet att ha kongress. Där ska ett nytt partiprogram antas. Här några funderingar om program, förr och nu.

Manifestet

För många på ”vänstersidan” har Kommunistiska Manifestet från 1848 en särställning bland program. Ändå är det inte egentligen ett program i den moderna meningen av partiprogram. Den organisation som gav Marx/Engels i uppdrag att skriva texten och som stod bakom programmet – Rättfärdigas förbund som 1847 bytte namn till Kommunisternas förbund – var inte heller ett parti i modern mening. Hela världen befann sig då i en brytningstid där såväl kapitalismen som arbetarrörelsen var ”i sin barndom” i en värld där bara Storbritannien ännu var fullständigt industrialiserat*. Den socialistiska teorin var ännu ganska outvecklad och programmets tio punkter ”för de utvecklade länderna” innehöll visserligen sådant som ”stark progressiv beskattning” och ”arvsrättens avskaffande” men hade ännu inte så mycket att säga om rörelsens program framåt.

Jag ska inte här ge mig in på diskussionen om vad som var rätt eller fel i denna gamla skrift. Styrkan ligger väl främst i dess historiska beskrivning av kapitalismen, där det samhälle som då höll på att växa fram beskrevs på ett sätt som i vissa avseenden till och med framstår som en bra beskrivning än idag. En anledning till det förutom storheten hos de två skribenterna (främst Marx som tydligen skrev det mesta) är det medryckande språket. Ett språk som jag undrar om några senare program i arbetarrörelsen någonsin därefter kommit upp till. Jag tror att en anledning till det är just att det i huvudsak skrevs av en person (som var duktig på det). Texten blev inte ”utsatt för” den enorma mängd ändringsförslag som normalt för in en mängd olika stilarter i ett programförslag som på en modern kongress med till exempel Vänsterpartiet. Ändringar som inte ens en skicklig redaktionsgrupp så lätt kan sammanfoga till en vacker och behagligt läsbar text. Missförstå mig inte nu. Jag föredrar den demokratiska processen. Men den har sitt pris vad gäller stil. För övrigt har det nog producerats en hel del program där skribenten (skribenterna) inte ”stördes” av så mycket demokrati. Men texterna var trista ändå, eftersom skribenterna inte hade den där förmågan och/eller för att deras ”teori” då hade förvandlats till trista och döda dogmer.

Historikern E. J. Hobsbawn påpekade i en introduktion till Kommunistiska Manifestet ”att det inte finns något tydligt samband mellan Manifestets spridning och socialdemokraternas och arbetarpartiernas storlek eller styrka. Fram till 1905 publicerade t ex det tyska socialdemokratiska partiet (SPD), med sina hundratusentals medlemmar och miljoner väljare, Manifestet i upplagor som inte var större än 2.000-3.000 exemplar. Partiets Erfurtprogram från 1891 trycktes i 120.000 exemplar.”

Bortsett från diskussionen om innehållet i Erfurtprogrammet (som kritiserades av de som stod till vänster inom arbetarrörelsen) så funderar jag också över vilken betydelse även detta program (eller program över huvud taget) har haft för den faktiska rörelsen. Men mer om det senare.

 

Socialdemokratins första program

Den svenska socialdemokratins första program är från 1897. Det innehåller en del som kallas Allmänna grundsatser och omfattar ungefär en A4-sida. Det är kort och koncist anti-kapitalistiskt (”upphävandet av det privatkapitalistiska monopolet på produktionsmedlen och dessas förvandling till gemensam, hela samhället tillhörande egendom”)  och internationalistiskt (”Arbetarklassens intressen äro desamma i alla land”).

Efter detta följde det som kallades Politiskt program och som innehåller olika krav som ”Allmän, lika och direkt rösträtt”, ”Folkbeväpning”, ”Skolans skiljande från kyrkan” och så vidare. Man ändrade på kommande kongresser (1905 0ch 1911) kraven i den del som kallades Politiskt program. Men de allmänna grundsatserna behöll man oförändrade fram till 1920. De blev då lite längre än tidigare, men faktiskt inte mindre radikala i sitt innehåll.

Jag tycker det här är intressant att tänka på. Att man under en period av 23 år med stora samhällsförändringar hade detta kortfattade principprogram. Ja, egentligen ännu längre eftersom grundsatserna från 1920 som behölls till 1944 också framstår som mycket kortfattade jämfört med senare program inom arbetarrörelsen.

 

Vänsterpartiets föregångare

När SAP splittras 1917 och Sverges socialdemokratiska  vänsterparti (ja, det stavades så då) bildas så är de grundsatser som de antar på sin kongress i maj ganska lika det socialdemokratiska partiets. Den första delen har också samma formuleringar i en text som är något längre men även den ganska kort (mindre än två A4). I tillägget betonas till exempel att ”Den utomparlamentariska massaktionen är ett nödvändigt komplement i våra dagars klasskamp till den parlamentariska verksamheten”. Och internationalismen betonas än tydligare till exempel i formuleringen ”en obruten sammanhållning utan hänsyn till nation och ras, till krig eller fred.”

Sverges socialdemokratiska  vänsterparti var ett parti med  en stor bredd i åsikterna. Det liknade på en del sätt nog mer dagens Vänsterparti än den sekt inom Komintern (den kommunistiska internationalen) som det senare (efter byte av partinamn och ett antal splittringar) kom att utvecklas till. Från 1928 och fram till upplösningen av Komintern 1943 hade SKP det för alla kommunistpartier gemensamma Komintern-programmet. Jag tror inte att man kan säga något positivt om detta program eller den betydelse det hade för tänkandet och agerandet hos den tidens svenska kommunister. Det var dessutom långt….40 sidor.

 

Betydelsen hos program

Det kan tyckas självklart vad det är som man har ett program till. Det ska ju tala om vad partiet ifråga står för. Hur partiet uppfattar (beskriver) världen och åt vilket håll som det vill att samhället ska gå. (Det senare om en riktning bortom det bestående samhället gäller inte riktigt för borgerliga partier som ju i grunden är nöjda med samhället så som det är.)

På samma gång fungerar programmet avgränsande mot andra partier eller åsiktsriktningar.

Samtidigt kan man fundera över vad det innebär att ett parti ”står för” det som står i programmet. Socialdemokratin (SAP) hade ju ett program där det ända fram till 1944 stod att man skulle ”upphäva den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen och lägga dem under samhällets kontroll”. Den tanken fanns kvar ända till 1990 års program som sa att socialdemokratin så vill ”omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer.” I det nuvarande programmet från 2013 står det att ”Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, patriarkat, rasism eller homo- och transfobi, ett samhälle utan fördomar och diskriminering.” Oavsett vilken av dessa formuleringar vi föredrar (eller vad vi tänker om resultatet) så är det väl helt klart att vi under en lång följd av år snarare avlägsnat oss från än närmat oss programmets mål.

Det betyder å andra sidan inte att jag tycker att det vore bättre ifall dessa formuleringar inte fanns kvar. Alltså att programmet ”ärligt” skulle säga att vi har gett upp tanken på att avskaffa klassamhället. Men det är uppenbart så att de större visionerna i programmen lätt kommer i bakgrunden och att dagspolitiken blir det som dominerar. Att programmet inte tillämpas eller att dess formuleringar mer uppfattas som något för museum, som står kvar på samma sätt som orden i de gamla arbetarsångerna, utan att tas på allvar. Liknande fenomen kan vi säkert se även om vi studerar Vänsterpartiet. Men det blir ännu tydligare när vi tittar på det (fortfarande) större arbetarpartiet som dessutom haft makten så länge i Sveriges moderna historia.

Kanske är själva processen och debatten kring programmen lika viktig (eller viktigare?) än det som faktiskt står där. Det blir som nu i Vänsterpartiet ett tillfälle att diskutera och bilda oss kring hur vi ser på det nuvarande samhället och världen, liksom hur vi tänker oss vägen ut ur detta samhälle. Men handen på hjärtat, du partikamrat som läser detta, när var det senast som du läste igenom eller letade efter något i partiets gällande program?

 

Fundering om ett annat sorts program med begränsat innehåll

Jag skrev ovan om den tidiga svenska arbetarrörelsens program. Att de hade kortfattade grundsatser som beskrev världen och reste tankar om en annan (möjlig) värld. Dessa grundsatser som var på högst två sidor och kompletterades med de aktuella politiska kraven i en särskild del. Det nu gällande programmet för Vänsterpartiet som antogs  2016 är på 61 sidor. Det nu liggande förslaget är på 19 sidor. Efter kongressen gissar jag att det knappast blir kortare. Tyvärr.

Personligen skulle jag önska att även det moderna vänsterpartiet kunde ha ett sånt här kortfattat program som den tidiga arbetarrörelsen. Ett program som de flesta kan läsa igenom på några minuter.

Det skulle naturligtvis med ett modernt språk, men ändå precis som SAP:s program från 1920, peka ut att ”Huvudorsaken till de lyten, som vidhäfta våra dagars civilisation, är (nämligen) det privatkapitalistiska produktionssättet, som lagt äganderätten till produktionsmedlen i ett mindretals händer”. Det skulle på något sätt likaledes (som 1920) tala för ”att upphäva den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen”. Utan detta vore det ju inte ett socialistiskt program.

Utöver att enkelt beskriva och kritisera klassamhället så måste naturligtvis även ett modernt program ta upp könsmaktsordningen och den feministiska kampen, den överordnade miljö- och klimatfrågan med dess tydliga koppling till kapitalismens sätt att fungera samt kritisera andra typer av förtryck som har sin grund i människors könsidentitet, könsuttryck, sexuella läggning eller etniska bakgrund.

Tyvärr måste även programmet förklara lite om demokrati och vad socialism inte är på grund av de hemska erfarenheterna av de regimer som styrt, förtryckt och gynnat sig själva i socialismens namn.

Sammantaget skulle detta göra att det kanske inte går att koncentrera det hela till två sidor. Men kanske tre eller fyra. Jag tycker mycket vore vunnet med det. Det skulle inte bli så mycket analys, teori eller begrepp. Sådant tycker jag inte behövs i ett partiprogram. Analyserna och teorierna hör hemma i studiecirklar, tidskrifter, forskning och så vidare. Verksamheter som är nog så viktiga. Men inte just i partiprogrammet som istället borde vara ett enkelt dokument som snabbt förklarar de grundläggande uppfattningarna.

Jag uppfattar dagens Vänsterpartiet som ett brett parti där det finns utrymme för en mängd olika åsikter och perspektiv. Det är bra. Jag hoppas det ska fortsätta så och bli ännu bredare. Men att det finns en mängd olika uppfattningar inom många områden tycker jag inte behöver betyda att alla dessa olika frågor ska stoppas in i partiprogrammet. Det viktiga är att diskussionen pågår, hittar bra former och är schysst. I den praktiska politiken där vi ständigt ställs inför nya frågor måste vi ändå ta beslut i enighet eller genom majoritet.

 

Viktigare än programmet: att sätta det i rörelse

I grunden är det inte programmet utan vad vi faktiskt gör med det som är avgörande. I Aftonbladet idag har Karin Pettersson en ledare som jag tycker är mycket bra. Hon beskriver detta med vad vi ”faktiskt gör” utifrån Sanders-kampanjen i USA och skriver att ”Politik handlar inte om idéer i ett vakuum, den måste förhålla sig till det som sker”.

Hon menar att vi nu är i ett annat läge än då välfärdssamhällena växte fram och hänvisar till Harvardprofessorn Peter Hall (”en av världens ledande tänkare” enligt Karin Pettersson). Han säger till exempel – det som en del människor på vänstersidan sagt i många år – att grunden för uppkomsten av välfärdssamhället var ”risken för revolution”, möjligheterna till kompromiss kring full sysselsättning och att det fanns en majoritet för utbyggd välfärdsstat istället för kamp mot kapitalismen. Det var den grund som fanns men inte längre finns. Det beror idag på, som Pettersson skriver, att: ”det inte finns någon att förhandla med på andra sidan”. Hon drar slutsatsen:

Bernie Sanders svar är att man börjar om. Man inser att Man bygger något nytt, underifrån och försöker inkludera så många som möjligt i projektet.

Precis så tänker jag också att det är i Sverige. Vi måste börja om från början. Då är inte politiken eller programmen oviktiga. Men viktigast är den faktiska rörelsen och riktningen. En rörelse som kan bära det stora program för att vidareutveckla demokratin som påbörjades för över hundra år sedan. Den tanken måste på något sätt uttryckas i ett arbetarrörelseprogram för vår tid.

 

*Enligt historikern Hobsbawn i ”Revolutionens tidsålder” (Tidens förlag 1994, s. 222)

Sex-sju år gamla tankar….

       Upplösning åt höger…

Det var hösten 2013. Sverige leddes fortfarande av en borgerlig fyrparti-regering. Då framförde den ganska nya socialdemokratiska partiledaren Löfven åsikten att man borde upplösa blockpolitiken.

Den var ”fördummande” sa han. Partiet var öppet för samarbete med alla utom SD. Löfvens tanke var att genom upplösning av blockpolitiken minska SD:s inflytande. Han fiskade därför högerut, över den s.k. blockgränsen. Inviten avvisades då häftigt från de inviterade. Liberalernas (FP) Björklund sa att det var ”pinsamt” och Centerns Lööf ungefär att Löfven inte förstod att ett ”nej var ett nej”. Att hon också i andra sammanhang sa att hon hellre skulle ”äta upp skon” är väl också något som de flesta glömt.

Ett år senare – i december 2014 skrev jag själv här på bloggen om den s.k. blockpolitiken. Det var efter att socialdemokraterna återtagit regeringsmakten men nu med miljöpartiet och under förhandlande med Vänsterpartiet. Jag läser den texten, ser hur saker förändrats och vad jag själv såg och inte såg.

Till exempel skrev jag då att ”en del företrädare för de borgerliga partierna” börjat lägga ut testballonger och närmanden åt SD-hållet, men att ändå ”i stort sett har den svenska borgerligheten visat sig trogen det goda inom den liberala traditionen och till skillnad från europeiska kollegor hållit SD och deras rasistiska politik på avstånd”. Det stämde nog fortfarande då 2014. Men sedan har ju mycket förändrats som handlar om mer än uppätna skor. Ebba Thor som ”inte skulle förhandla ens om 20 år” eller Kristersson som ”inte alls” skulle samarbeta, har som vi nu vet bytt åsikt de också.

En sak som jag däremot hade helt fel om var Vänsterpartiets möjligheter. Jag skrev att ”i en situation där S+MP tillsammans med V har mindre stöd än de fem borgerliga partierna (Alliansen+SD) är det ju omöjligt att få igenom ens de mest obetydliga reformer”. Det visade sig ju – märkligt nog – vara fel, eftersom en hel del bra reformer av V-karaktär (eller klassisk s-karaktär) faktiskt genomfördes under perioden.

Sex år efter att Löfven väckte tanken om att bryta upp blockpolitiken och samarbeta i ”mitten” lyckades han genomföra detta. Men knappast med ett lyckat resultat.

I den sex år gamla bloggtexten skrev jag:kommer ett samarbete i den politiska mitten att minska Sverigedemokraternas inflytande? Ja, möjligen i det mycket korta perspektivet. Men det kommer att ske till priset av en politik som fortsätter att öka klyftorna, nyfattigdomen, segregationen, arbetslösheten och den politiska uppgivenheten……Det är sådana samhällsutvecklingar som har gynnat och kan gynna framväxten av högerextrema rörelser. Därför kan vi inte sätta vårt hopp till utsträckta händer för en samling kring en upplösning av den så kallade blockpolitiken. Det kommer bara på sikt att gynna SD ännu mer.”

Tyvärr är det ju precis vad vi sett. Det socialdemokratiska partiet höll sig kvar vid regeringsmakten men sjunker som en sten i opinionsmätningar samtidigt som det parti som skulle berövas inflytande har flyttat fram positionerna ytterligare.

Det är som ofta nu för tiden inte ens kul att få rätt.

Om att ”tvätta” eller förhålla sig till SD och högern

Vi lever i en politiskt märklig tid. En tid, där förhandlingar och allianser vi inte förut sett, till och med påverkar den svenska statens budget. Socialdemokraterna och Miljöpartiet regerar sedan ett år i minoritet med stöd av Liberalerna och Centern på grundval av ett reaktionärt 73-punktsprogram, den s.k. Januariöverenskommelsen. Björklund – den förre ledaren för Liberalerna som var med och förhandlade fram detta program – menade till och med att det innehöll ”mer borgerlig politik än vad alliansregeringen genomförde på det ekonomiska området”. Det var tyvärr en riktig beskrivning.

Moderaterna och Kristdemokraterna  tappade genom detta kontakten med sina gamla allianskompisar. De närmade sig istället ytterligare Sverigedemokraterna både i retorik och i praktisk handling. Samtidigt som M+KD alltså gick åt höger kritiserade de emellanåt Januariöverenskommelsen från en position som skulle kunna kallas vänster. Det gällde till exempel kritik mot skattesänkningar för de rika eller underskotten i välfärden. Det var visserligen en falsk och hycklande kritik men ändå en position som blev möjlig på grund av det extrema innehållet i Januariöverenskommelsen.

Vänsterpartiet som inte röstade för denna regering eller de 73 punkterna i den s.k. Januariöverenskommelsen släppte ändå fram regeringen genom att lägga ned sina röster. V:s riksdagsgrupp gjorde detta trots att Januariöverenskommelsen också innehöll en skrivning om att överenskommelsen innebar ”att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”. Med tanke på denna skrivning och med tanke på att riksdagen idag har en mer reaktionär majoritet än vad den haft på hundra år verkade det naturligt att Vänsterpartiet då verkligen skulle stå utan inflytande i riksdagen. Själv tänkte jag (och skrev) att nu blir arbetet utanför riksdagen i opinionsbildning och rörelser definitivt det viktigaste.

Men Vänsterpartiet blev inte helt utan inflytande. Splittringen i den traditionella borgerligheten och det faktum att Januariöverenskommelsen var så långt åt höger gav några möjligheter för Vänsterpartiet. Hittills har partiet i riksdagen:

  • lyckats stoppa utformningen och takten i den nedmontering av Arbetsförmedlingen som regeringen påbörjade när de följde punkt 18 i Januariöverenskommelsen.
  • fått staten att tillföra 7,5 miljarder till välfärdssektorn.

Kruxet och det märkliga med detta är bara att det skett på grundval av förhandlingar med högerpartierna (M+KD) och med röststöd från SD.

 

Vad var det som hände?

Att det är en kris inom välfärden som innebär att det skulle behövas mycket mer pengar till kommuner och regioner framstår som allt tydligare för de flesta. Inte ens de mest rabiata skattesänkare kan undgå att se eller förhålla sig till det. Eftersom regeringen lägger långtifrån tillräckligt på välfärden dök det därför upp en del olika tilläggsförslag till statsbudgeten. Detta har tidigare, i ett annat politiskt landskap antingen inte förekommit för att regeringarna hade majoritet eller betraktats som fel för att det ”störde budgetprocessen”. Men sedan ett antal år har både borgerliga och socialdemokratiska regeringar ”drabbats” av att den normala ”budgetprocessen” störts av tilläggsförslag från oppositionen. Ingen har gillat det i regeringsposition. Men ingen har heller tvekat att använda sig av det i opposition. När både Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna nu kom med olika tilläggsförslag poängterade statsminister Löfven även denna gång att ”oppositionspartiernas agerande inte är förenligt med budgetprocessen”.

Partierna hade både olika bud och olika förslag till finansiering. Moderaterna ville ge tre miljarder extra till välfärden. De fick stöd för detta av Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna påstod sig vilja ge 6,7 miljarder men finansierade det med olika typer av nedskärningar som gjorde att deras siffra var lika falsk som partiledaren själv. Vänsterpartiet krävde 10 miljarder. I detta läge kom nu regeringen fram med 5 miljarder extra till välfärden. Man skulle kanske kunna säga att de störde den egna budgetprocessen? Samtidigt var det ju en listig summa: mer än moderaternas men mindre än Vänsterpartiets.

Slutresultatet blev att Vänsterpartiet fick med Moderaterna och Kristdemokraterna på att höja regeringens 5 miljarder med ytterligare 2,5 miljarder, alltså summa 7,5 miljarder extra till välfärden, vilket i omröstningen stöddes även av Sverigedemokraterna. Långt från vad som behövs men ändå ett litet steg åt rätt håll. Och detta utan att biståndet eller investeringsstödet till hyresrätter naggades så som moderaterna själva först önskat.

 

Men kruxet?

Att regeringens borgerliga stödpartier är arga är begripligt. I Agenda hann centerns vikarierande partiledare Anders W Johnson både prata om ”ordning och reda i budgetprocessen” och att detta var ett ”antiborgerligt sabotage”. Han använde sig också ett flertal gånger av greppet att tala om hur Vänsterpartiet nu fått inflytande, vilket naturligtvis stör.

Från socialdemokratins och regeringens sida har greppet istället varit att kritisera Vänsterpartiet för samarbete högerut och för att ta röststöd av SD.

Men det finns också kritiska vänsterröster. På samma sätt som det fanns många inom Vänsterpartiet som tyckte att man (tillsammans med M+KD+SD) skulle rösta mot en regering grundad på Januariöverenskommelsen så finns det kritiker även mot detta agerande. En av dessa kritiker är Rosanna Dinamarca. Hon skriver i en debattartikel i Aftonbladet att Vänsterpartiet nu ”varit med och hjälpt till att tvätta SD”. Hon påpekar helt riktigt att det inte är ”av välvilja för V eller av omsorg för välfärden som M och KD är beredda att gå ihop med V. De har varit ansvariga för att slakta den under sin tid i regeringen och i sina positioner ute i kommuner och regioner”. Det stämmer naturligtvis. Dinamarca menar att M+KD gör dessa eftergifter ”för att legitimera sitt närmande till SD”. Det stämmer nog också, även om jag kan tänka mig även andra opportunistiska skäl. Men Dinamarca menar att Vänsterpartiet låter sig utnyttjas i detta spel och att det enda alternativet nu är ”ett extra val eller att stilla bida sin tid till nästa val”. Jag håller inte med henne här.

Om röststöd för egna bra förslag från andra partier som man ogillar alltid innebär att man ”tvättar” dem så innebär väl även uppgörelser inför omröstningar att man ”tvättar”. Det innebär väl i så fall att även M+KD ”tvättats”. Men det innebär också att Vänsterpartiet aldrig skulle kunna gå fram med några bra förslag ifall de får stöd av högerpartier. Och sådant kan som vi sett hända i vår märkliga tid.

Att traditionella borgerliga partier förhandlar med Vänsterpartiet för att få igenom krav som de annars inte skulle stödja (och dessutom innebär mer pengar och annan finansiering än deras egna utgångsbud) och att de gör det i motsättning till andra borgerliga partier är naturligtvis mycket speciellt. Med partier av SD:s typ är det däremot lite annorlunda. Högernationella eller fascistiska rörelser har alltid i sina program också haft sådana krav som kunnat beskrivas som ”vänster”. Det Tyska Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (NSDAP) hade under hela sin existens från 1920-talets början till slutet på Andra Världskriget ett 25-punktsprogram som innehöll tydliga rasistiska krav som riktade sig mot ”icke-tyskar”. Men det innehöll också sådant som krav på en ”storskalig utbyggnad av åldringsvården”(punkt 15) eller åtgärder för att höja folkhälsan och förhindra barnarbete (punkt 21). SD är också ett parti som alltid velat framstå som att de står på folkets sida mot eliten. Det är en helt falsk bild. Inte bara därför att stora delar av befolkningen på etniska grunder utesluts ur denna ”folkkategori” utan också för att partiet allt tydligare utvecklat en ekonomisk politik som gynnar den ekonomiska eliten av kapitalägare och höginkomsttagare. SD var också (innan de frotterat sig med  olika lobbyister) motståndare till vinster i välfärden. Om de hållit fast vid detta, skulle Vänsterpartiet då inte rest detta krav i riksdagen för att det då kunnat få stöd av SD?

Till skillnad från andra partier i riksdagen har Vänsterpartiet inte närmat sig SD:s politik en millimeter. Däremot har partiet genom att utnyttja märkliga sprickor inom borgerligheten kunnat få igenom politik (pengar) till välfärden som annars inte genomförts.

Det tycker jag verkar bättre än att, som Dinamarca skriver, ”stilla bida sin tid till nästa val”. Och om utgångspunkten ska vara den bisarra linjen att aldrig driva några krav som ”riskerar” att få stöd från SD då borde ju även linjen att fälla regeringen eller framkalla nyval vara utesluten. Inte heller detta kan ju ske utan röststöd från SD.

Att det däremot knappast kommer finnas mycket utrymme för den här typen av politiskt spel genom splittring av borgerligheten framöver är en annan sak. Vi har trots allt en kompakt högermajoritet i riksdagen. Men vem vet? Vi lever i en svår och svårbegriplig tid.

Ett nålstick som fungerade?

I den s.k. Januariöverenskommelsen – den överenskommelse mellan regeringspartierna s+mp och c+l som är tänkt att ligga till grund för politiken under valperioden och möjliggjorde ett regeringsbildande – står det i punkt 18 bland annat detta:

Arbetsförmedlingen reformeras i grunden……. ett nytt system baserat på LOV ska utvecklas där fristående aktörer matchar och rustar arbetssökande för de lediga jobben….. Ersättningen till aktörerna ska i huvudsak utgå från hur väl de lyckas med att få individer i varaktig sysselsättning, givet behoven hos den arbetslöse….. Förändringen av Arbetsförmedlingen ska vara fullt genomförd under 2021.

På denna grund påbörjades en nedmontering av arbetsförmedlingen med nedläggning av 90 kontor. Alltfler bedömare tyckte då – trots olika politiska tillhörigheter –  att detta var ogenomtänkt och kaosartat.

Socialdemokraterna som har den otacksamma uppgiften att genomföra en politik som de kanske (?) inte själva gillar hade också svårt att förklara det hela. Den nytillträdda arbetsmarknadsministern Eva Nordmark intervjuades till exempel på SVT. Intervjuaren Anna Hedenmo frågade ett flertal gånger: ”Kommer regeringen att backa från privatiseringsplanerna?” Då hon efter flera försök inte fick något svar alls utbrast hon till sist: ”Men snälla kan du inte svara ja eller nej på det?” Det kunde inte Nordmark.

Men något hände

Nu säger företrädare för de fyra partierna bakom januariöverenskommelsen i en artikel i Aftonbladet att: ”Den senaste veckan har dock gjort tydligt att det finns delar i reformens utformning som behöver ändras för att skapa stöd i riksdagen”. Därför skjuts ”reformen” fram ett år för att ”förtydligas och justeras”. Och förändringen ska nu inte som i överenskommelsen (se ovan) vila på LOV. Dessutom ska mer pengar ges till Arbetsförmedlingen. Men för att inte någon ska inbilla sig att det går att påverka någonting – trots att det är just vad vi sett – skriver de fyra partiföreträdarna:

Januariavtalet ligger fast. Det är en överenskommelse mellan fyra partier som lägger grund för att utveckla Sverige och lösa de samhällsproblem som vi står inför.

Vad kan man då tänka om detta?

Som det mesta i det mörka politiska klimat som råder i Sverige idag är stora segrar för dem som har det sämst sällsynta. Vad som blir av resultatet på sikt av denna reträtt återstår att se. Men det ger väl ett andrum åtminstone, både för arbetslösa och för kommuner. Ett litet steg av mindre orättvisa.

Som alla vet skedde omsvängningen därför att Vänsterpartiet hotade med att resa ett misstroendevotum mot arbetsmarknadsministern och märkligt nog fick med sig högern på detta. Det var en ovanlig åtgärd och lite märklig på det sättet att frågan ju egentligen inte handlade om själva ministern utan om regeringens politik för nedmonteringen. Många socialdemokrater blev väldigt upprörda över detta. Men uppenbarligen fungerade det. En socialdemokrat som däremot är glad över Vänsterpartiets agerande och dess resultat är Göran Greider. I Dalademokraten skriver han att det visar attJanuariavtalet inte är… hugget i sten och höjt över politiken. Delar av det kan uppenbarligen omförhandlas”. Men också att ”Vänsterpartiet har lyckats skaffa sig inflytande, trots beröringsförbudet som skrevs in i Januariavtalet. Åtminstone i meningen att V kan förhindra somligt från att genomföras.”

Ja i detta har väl Greider rätt. I det mycket märkliga politiska läge som vi har där socialdemokratin surrat fast sig vid masten på ett skepp med ”mer högerpolitik än Reinfeldts regering” för att citera den tidigare partiledaren för Liberalerna och där socialdemokraterna till och med avtalat att inte ge något inflytande till Vänsterpartiet, i denna situation lär det nog behövas en del nya grepp även från vänsterkanten. Förutom att som vanligt efter förmåga försöka mobilisera utanför parlamentet så kan Vänsterpartiet inne i parlamentet åtminstone ”förhindra somligt från att genomföras” i de lägen då högern (av sina skäl) kritiserar och går emot de forna allianskompisarnas nyliberala politik.

Att söka hopp i en mörk tid

Jag såg i måndags ett meningsutbyte på TV-Aktuellt om det svåra läget för kommuner och landsting(regioner). Enligt inslaget innan räknade 8 av 10 kommuner med ”besparingar”.  ”Besparingar” det är det konstiga uttrycket som i stort sett alla använder när man talar om att den offentliga eller gemensamma sektorn drar ned på kostnaderna för att inte gå med underskott. Att jag tycker det är ett konstigt uttryck beror på att jag inte tror att någon enskild människa eller familj som drar ned på utgifterna för att få lönen att räcka till brukar se det som ett sparande. Sparande är ju något som man kan unna sig när lönen är större än de nödvändiga utgifterna. Att däremot krympa sina nödvändiga utgifter tycker jag inte borde heta något annat än nedskärningar. Men nu var det inte egentligen det jag skulle skriva om här. Så åter till TV-aktuellt.

Efter inslaget om kommunernas nedskärningar –  exemplifierat med nedläggningar i kommunen Bengtsfors – blev det så debatt mellan den socialdemokratiska civilministern Lena Micko och den moderata ordföranden för Sveriges kommuner och landsting (SKL) Anders Knape. Att lyssna på denna debatt var lika märkligt som det samtidigt var ett uttryck för det förvirrande politiska läge vi har i Sverige idag. Här kunde vi höra moderaten säga det som borde vara den naturliga vänsterståndpunkten nämligen att ”staten måste sätta till mer resurser” och att de budgeterade 5 miljarderna inte räcker (ett egentligen helt objektivt faktum). Den socialdemokratiska ministern höll visserligen efter några frågerundor med om att det inte räckte och att ….”det kommer att behövas mer” men kunde inte precisera varken hur mycket som kommer tillföras från staten eller när det kommer att ske.

Den kris inom socialdemokratin som bland annat yttrar sig i de lägsta opinionssiffrorna någonsin blev knappast mindre av den här typen av framträdande. Det parti som var den främsta ingenjören för att bygga den moderna välfärdsstaten framstår i en sådan debatt som de främsta i att riva sitt eget bygge.

Men naturligtvis bör vi även syna högerns kort. Moderaterna är ju också ett parti med problem, vilket märks i olika typer av desperata och oseriösa utspel. Hur ligger det till med deras stöd till kommunerna? De föreslår ytterligare 2,5 miljarder utöver regeringens 5 miljarder. Om detta kan man säga att det inte heller löser problemen. Men framförallt bör man titta på hur de tänker sig att finansiera det. Den ekonomisk-politiske talespersonen Svantesson har tidigare talat om ”tuffa prioriteringar” utan att närmare precisera. Att de behöver ”prioritera” kan man ju förstå att de vill eftersom de samtidigt vill sänka skatten med 32 miljarder. Nu säger Svantesson att ”exempelvis” biståndet kan skäras ner. Dessutom vill man höja momsen framförallt på livsmedel och dra ned på ersättningar som sjukförsäkringen och a-kassan. Det som de säger sig vilja tillföra kommunerna kommer alltså att betalas av sjuka, arbetslösa och låginkomsttagare (då kostnaden för mat utgör en större del av låginkomsttagares inkomst).

Alternativen här ser alltså ut på detta vis:

en s-regering som (om den alls ser vad som håller på att hända i den välfärd som kommuner och regioner ska upprätthålla med otillräckliga resurser) inte har några hoppingivande svar alls

ELLER

en höger som tillför lite mer men gör det på bekostnad av dem som har det sämst i vårt land och på bekostnad av solidariteten med människor som har det ännu sämre i fattiga länder.

 

Hoppet kommer västerifrån

I detta läge vill jag hålla med Ulrika Lindahl i Dagens ETC 27 november som säger: ” GÖR som Labour gör nu i Storbritannien. Våga allt. Visa att det är möjligt.”

         Hans fel!

Hon tipsar till exempel om en liten film från Labour som både avslöjar en rasistisk politiker och vilka som vi egentligen ska anklaga. Enkel och tydlig. Med ett budskap som jag skulle önska att svensk socialdemokrati kunde stå upp för. Se den på Youtube.

Lindahl berättar också om den rödgröna satsning Labour går till val på som bland annat innebär att man vill satsa över 1 000 miljarder i svenska kronor per år på investeringar i offentlig sektor. Något som ska finansieras genom omfördelande skatt. Och vidare:

Den innehåller förstatligande av den brittiska järnvägen, postväsendet, bredbandsoperatörer och vatten- och elbolag. 150 000 nya bostäder per år. Klimatsatsningar får att nå nollutsläpp från energisektorn på tio år. Höjda anslag till sjukvården. En miljon gröna jobb genom energiomställning och genom att klimatanpassa varenda bostad i Storbritannien före 2030.

Ja, det är verkligen ett uppiggande program som Labour nu går till val på den 12 december. Jag har bara läst en del av det ganska omfattande programmet. Men jag tycker att det verkar finnas mycket att hämta och inspireras av både för socialdemokratin och för vänsterpartiet i Sverige. Bara dessa rader ur Jeremy Corbyns inledning till programmet höjer blicken på ett sätt som är lika nödvändigt i förhållande till läget som det samtidigt just nu saknas svensk politisk debatt:

Labour kommer att skriva om reglerna för ekonomin, så att det fungerar för alla. Vi kommer att bygga om våra offentliga tjänster, genom att beskatta de som är överst för att ordentligt finansiera de tjänster vi alla är beroende av.

Vi kommer att lansera det största investeringsprogrammet i modern tid för att finansiera jobb och branscher i framtiden, så att ingen hålls tillbaka och ingen gemenskap lämnas kvar. Det här är ett fullt kostnadsfinansierat program för att uppgradera vår ekonomi och omvandla vårt land.

Eller attityden i dessa rader senare i programmet om att tackla klimatkrisen:

Bara 100 företag globalt ansvarar för huvuddelen av koldioxidutsläppen. Vi kommer inte att vara rädda för att ta itu med denna hänsynslösa förstörelse från företagen sida genom att ta oss an de kraftfulla intressen som orsakar klimatförändringarna. Vi kommer att ändra de kriterier som ett företag måste uppfylla för att vara noterade på London Stock Exchange så att alla företag som inte bidrar till att hantera klimat- och miljökrisen avnoteras.

Släpp in ljuset från väster. Läs Labours program.

 

 

PS: Om du tycker engelska är knepigt så går det faktiskt att förstå ganska mycket genom att använda till exempel google translate, google översätt  eller likande.

%d bloggare gillar detta: