Ett nytt argument för vinst i välfärden?

När det gäller argument kring vinst i välfärden känns det ofta som om det mesta redan är sagt, från bägge sidor. Från bägge sidor harvar vi om argument som använts flera gånger förut. Och vi kommer säkert fortsätta med det ett bra tag till så länge inte förutsättningarna förändras.

I dagens UNT ser jag en ny debattartikel i ämnet från de bägge moderaterna Olsson och Hägglund. De menar att förslaget till vinstbegränsning ”straffar en hel bransch” och är ”ett svek mot skötsamma entreprenörer”. Av argumenten för denna uppfattning är inga alls nya utom ett och det är faktiskt lite intressant.

Ett av de mer vulgära –  men ändå mycket vanliga – argumenten mot vinstbegränsningar, har varit att detta skulle vara något mycket extremt. Argumentet har ofta framförts av kapitalägarna och olika borgerliga politiker och debattörer. Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv sa till exempel att det skulle vara ett ”ett djupt ingrepp i den privata äganderätten” (DI 30/8 2016). Andra har sagt att Sverige skulle bli som Nordkorea.

Man har alltså velat skapa bilden av att vinstuttag i skattefinansierad välfärd är det normala i världen och att något annat vore extremt. Här blir inlägget från Olsson och Hägglund lite intressant för de inleder sin artikel så här:

Sverige är ett föregångsland som brutit det statliga monopolet i välfärdssektorn. Tack vare detta har vi nu ökad valfrihet, effektivitet och kvalitet. Detta är något vi ska vara stolta över.

Vad de erkänner här är alltså att det är rätten till vinstuttag som är det avvikande. Hur man värderar denna avvikelse från det gängse är en annan sak. De beskriver den som att vi går före. Man skulle också kunna kalla avvikelsen för extrem eftersom Sverige numera – efter att Chile avskaffade den möjligheten inom skolområdet häromåret – är ensamt i världen om detta.

Men det går inte rent logiskt att både hävda att Sverige är annorlunda än resten av världen (”ett föregångsland”) när det gäller dessa vinstuttag och samtidigt hävda att det är extremt och ett ingrepp i den privata äganderätten att vilja ta bort den möjligheten och ha det som i resten av världen. Dom får ta och bestämma sig här på den borgerliga kanten.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden

Löser klassresan problemen i klassen?

Ska vi låsa in förortens barn i förorten istället för att de ska kunna göra en klassresa?

Annie Lööf vid debatt på Uppsala universitet 23 november 2017

Det som ledaren för centerpartiet argumenterar för här är det fria skolvalet som en möjlighet för dem med mindre möjligheter. Olika varianter av detta synsätt har jag hört ända sedan början av 1990-talet. Det är faktiskt inte är så lätt att bemöta det argumentet. Åtminstone inte i det individuella fallet. Faktum är också att det på ett sätt har blivit svårare på grund av den faktiska utvecklingen. Jag tror inte heller att vi från vänster ska bemöta det genom att ifrågasätta valfriheten. Däremot ifrågasätta om det egentligen löser problemen. Låt mig förklara.

 

Minnesbilder

När jag växte upp i Stockholmsförorten Vällingby på 1950 och 60-talet så tror jag att man kan säga att det var ett ganska blandat område om man ser till den sociala sammansättningen bland de boende. På den gården där jag bodde fanns det en blandning av arbetarklass (där de flesta hade det ganska bra men några riktigt dåligt), olika mellanskikt, men också någon chefsperson, en direktör och en känd musiker.

På Vällingbyskolan gick ungefär 1000 barn. Vi kom från olika typer av bostadsområden och skiftande sociala bakgrunder. Det var ju också som vi vet nu efteråt en tid då klasskillnaderna minskade och jämlikheten i samhället ökade. Kort sagt var förhållandena sådana att de enligt den nutida forskningen bidrog till en bra skola för alla.

 

Forskningen

Att min minnesbild stämmer även för staden som helhet, bekräftas till exempel i en rapport från Boverket där de skriver:

 I början av 1970-talet var Stockholm fortfarande en relativt blandad stad med många stadsdelar där låg- och höginkomsttagare bodde sida vid sida. Undantaget var innerstaden som var ett låginkomstområde. Segregationsprocessen sedan dess har inneburit en dramatisk förändring av staden med en gentrifierad innerstad och segregation framförallt av 1950- och 60-talens grannskapsförorter söder och väster om innerstaden.

Samtidigt påpekas i samma skrift från Boverket att:

Segregation är alltså knappast något nytt fenomen. Det nya är segregationens tydliga storskaliga rumsliga karaktär. Avståndet mellan fattig och rik var i den klassiska kvartersstaden kanske några meter, i dagens segregerade storstadslandskap ibland många kilometer.

Det är nog också ett viktigt påpekande. Och denna utveckling har skett överallt i Sverige och inte bara i Stockholm.

 

Segregationen – klass och etnicitet

När det gäller det som pratas och skrivs om segregationen i boendet så finns det annars några saker som behöver ifrågasättas.

Danderyd

Segregera betyder ju att avskilja, hålla åtskilda. Ofta talas det bara om segregation när det gäller dem som är fattiga och har små eller obefintliga möjligheter att själva välja sin bostadsort. De rika som kan välja, väljer nu precis som förr att bo med andra rika. Dessa områden där de rika bor är definitivt segregerade. Men de brukar sällan komma upp som exempel. Ändå är dessa rikemansområden kanske de mest segregerade områdena. En annan sak är att det ofta bara talas om segregation i förhållande till folks nationella (etniska) bakgrund/ursprung. Men den viktiga frågan om klass försvinner.

Frågan om klass handlar här om vilka möjligheter till skolframgång barnen har beroende på hem- och familjeförhållanden. Det är ju inte bara så att de flesta rika ärver sin förmögenhet (73% av de rikaste, enligt Waldenström för några år sedan). Det är också fortfarande så att i rekryteringen till yrken med högre utbildning är folk från arbetarklassen underrepresenterad (nio procent bland juristerna till exempel).

Men frågan om etnicitet och språktillhörighet är också viktig. I en studie från 2007 undersöktes detta. Där jämfördes betygen för ungdomar i 1043 skolor som gick ut nian 1998 och 1999. Det visade sig att så länge andelen ”invandrarelever” var under 40 procent så hade detta ingen som helst betydelse för betygsresultaten. När det blev fler så påverkades däremot betygen negativt och ”främst för andra invandrarelever”. ”Resultaten visar att segregationen enbart har en negativ effekt när den är väldigt utbredd”. Den segregation man talar om här är alltså den som har med etnicitet att göra.

 

Det fria skolvalet utnyttjas mest av de som har det bäst

Nu har vi ju den situationen att avskiljandet i boendet har lett till att i de fattigaste bostadsområdena bor också en stor andel av dem som är första eller andra generationen av invandrare. Och i klasserna är de oftast sedan länge långt över 40 procent. Som jag uppfattar det så finns det inom borgerligheten en delad syn på vad detta innebär för eleverna som går i skolor i dessa områden. Det finns de som tycker att vi ska tona ner eller helt bortse från frågan om resurstilldelning eller bakgrund hos eleverna och istället fokusera på att få ordning och reda i skolan. Ett exempel på en sådan syn är ett debattinlägg av huvudägarna bakom Engelska skolan, Barbara och Hans Bergström. Men de flesta erkänner – om än på olika sätt och med olika argument – att social och etnisk bakgrund har betydelse och att de svenska skolorna inte längre lyckas med att upprätthålla likvärdigheten. Deras ”lösning” är då detta med det fria skolvalet som ska göra det möjligt att söka sig till en ”bättre skola” eller en skola där andelen barn med svenska som första språk är större än i en del förortsområden.

I en studie av Kulturgeografiska institutionen i Stockholm från 2012 visades det att det fria valet främst handlar om att välja bort, inte att välja till. Alltså att ”skolvalet utnyttjas av privilegierade grupper för att undvika kontakt med underprivilegierade grupper”. Det är – enligt samma undersökning –  barnen till dem som i olika avseenden har det bäst som reser längst för att komma till skolan:

Skolpendlingsavstånden ökar nämligen när andelen elever från synliga minoriteter och andelen elever från familjer med socialbidrag ökar i närområdet. Däremot minskar skolpendlingsavstånden när andelen barn med högutbildade familjer ökar i närområdet.

 

”Bortväljandet” har ökat klyftorna mellan olika skolor

Det sorgliga och ur borgarnas synvinkel så listiga med denna valfrihet är samtidigt att när klyftorna blir större så blir trycket också större –  även på de föräldrar och barn som inte tillhör de mest gynnade –  att försöka välja sig bort från området. I det individuella fallet kan vi inte argumentera mot detta eller säga att någon gör fel genom dessa val. Men det som möjligen bidrar till en lösning i det enskilda fallet innebär däremot inte en lösning av de problem med minskad likvärdighet mellan skolor som vi ser. Istället ökar skillnaderna ytterligare. Det är som en ond cirkel.

Vi har den tilltagande segregeringen i boendet. Vi har det faktum att skolan blivit en marknad där de friskolor som tar ut vinst kan kapa åt sig av skattemedel och därmed dränera hela skolsektorn på resurser. De gör detta genom lägre lärartäthet, lägre lärarlöner och mindre resurser till sådant som bibliotek eller elevvård. Det fungerar så länge de kan dra till sig elever från mer gynnade hem som inte kräver så mycket resurser. Annars kan skolan gå i konkurs som John Bauerskolorna gjorde efter att ha dragit in flera hundra miljoner i vinst till sina ägare.

Detta tillsammans med det fria skolvalet har bidragit till att sänka den svenska skolan som helhet och samtidigt minska likvärdigheten mellan skolorna.

I den utredning som låg till grund för det så kallade Lärarlyftet (en utbildningssatsning av lärare) skrev regeringskansliet häromåret att skolresultaten sjunkit generellt inom den svenska skolan. Dessutom hade ”andelen elever som går i skolor med riktigt låga resultat dubblerats sedan 2006”.

 

Kan vi gå emot det fria skolvalet?

Samtidigt som vi kan konstatera att det fria skolvalet inte förbättrat den svenska skolan som helhet utan istället bidragit till att öka klyftorna kan vi inte idag kräva att det ska upphävas. Det finns minst två skäl till detta. Det ena är att det i de enskilda fallen kan innebära något bättre för en del barn, det andra är att valfriheten blivit så etablerad att det skulle bli svårt att ta bort den. Det som vi istället måste arbeta för är att skapa sådana förhållanden i samhället och på skolområdet som gör att de flesta föräldrar kan välja den närmaste skolan i lugn förvissning om att de flesta skolor är ungefär lika bra. Att göra det oroliga väljandet onödigt.

För detta behövs både åtgärder som gör förutsättningarna mer lika mellan skolorna och ett förbättrat arbete inom skolorna. När det gäller förutsättningarna handlar det i grunden om att generellt minska klassklyftorna på olika sätt. I ett mer jämlikt samhälle kommer vi också att bo mer jämlikt. Men det behövs också speciella åtgärder för att direkt både minska klyftorna och åtskiljandet i boendet och öka likvärdigheten mellan olika skolor. Det handlar naturligtvis om både ökade resurser och om resursfördelning. Idag har alltför många kommuner problem med att få resurserna att räcka till. Statens roll för att bidra till omfördelning av resurser måste ökas. Resurstilldelningen borde inte heller ske genom det marknadsmässiga systemet med skolpeng. Skolan borde förstatligas igen.

Jag tror alltså inte att vi ska säga nej till det fria skolvalet. Men vi ska bidra till alla typer av förbättringar för ökad likvärdighet som gör detta val onödigt.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om skolan, välfärden, vinst i välfärden, det fria skolvalet, likvärdig skola

Caroline Hoffstedt (s) vill titta djupt på lokalfrågan

Lärartätheten i Uppsala kommun är en av de sämsta i landet sedan länge. I den senaste rankingen från Lärarförbundet hamnar Uppsala kommun på plats 282 av 290. I den totala rankingen ligger kommunen lite bättre i jämförelse, främst tack vare att elevernas resultat ligger högre.

Men varför är det så relativt sett få lärare och stora klasser i Uppsala?

När det ansvariga kommunalrådet Caroline Hoffstedt ska svara på den frågan i UNT 6 oktober förklarar hon det med ”rekryteringsutmaningar” och lokalkostnader. ”Rekryteringsutmaningar” är ju bara ett finare ord för att det är svårt att få tag på lärare som vill arbeta i Uppsala kommun. Det är ett klent svar då det inte alls förklarar varför det är på det viset. Och var det inte ganska nyligen rent av svårt att få tag på jobb som lärare just i Uppsala kommun?

Men lokalkostnaderna då? Dem förklarar kommunalrådet så här:

Det finns flera orsaker. En är att vi går fram med mycket nyinvesteringar. En annan har att göra med hur vi använder lokalerna. Vi minskade lokalytan i gymnasiet eftersom vi inte hade tillräckligt många elever.

När reportern då påpekar att de skolor som byggs ju inte börjat kosta pengar än och att lokaler som tagits bort inte heller borde belasta den nuvarande budgeten, svarar Hoffstedt så här:

Det visar behovet av att titta djupare på den här frågan.

Ja, det verkar ju uppenbart behövas. När man läser den här artikeln kan man ju annars få intrycket att kommunalrådet inte har en aning om varför lokalkostnaderna är så höga för skolor just i Uppsala kommun. Att förstå och komma tillrätta med dessa kostnader verkar helt avgörande eftersom kostnaderna för undervisning faktiskt är lägre i Uppsala både jämfört med större kommuner och riket som helhet. I Uppsala går 27 600 kr per elev åt till att betala för lokaler mot 21 800 i andra större städer.

Jag vet att Uppsala inte är ensamt om detta problem med att hyreskostnader suger ut de pengar som borde användas till undervisning. Tillkomsten av ”friskolorna” har säkert bidragit till detta då det försvårar planeringen och gör att det plötsligt helt enkelt kan vara för många skolor i förhållande till antalet elever.

Men hyrorna då? Jag vet nog mindre än kommunalrådet Hoffstedt om detta, men jag känner mig ändå misstänksam när det gäller Uppsala skolfastigheter. Detta bolag bildades för inte så länge sedan tillsammans med två andra bolag för att ha hand om (äga) kommunens skolor, idrotts-anläggningar och kontor. Jag skrev om det då 2012 här på bloggen. Kommunens ekonomichef sa då att det skulle skapa en ”jättekassa”. Ja, så föll hans ord. Att sälja ut kommunal egendom är enligt mitt sätt att se saken ofta ett mycket kortsiktigt sätt att handla, men naturligtvis drar det just i det kortsiktiga perspektivet in pengar.

Howard Thurston (1869 – 1936) var en av de första stora trollkarlarna. Vår tids ekonomichefer som gör jätteaffärer genom att sälja till sig själva har utvecklat konstarten i vår tid.

Men i det här fallet handlade det om att sälja till sig själv. Naturligtvis kan man inte bli rikare av att sälja till sig själv. Det handlade om ett för de flesta av oss andra svårbegripligt redovisningstrixande. De av kommunen bildade bolagen lånade pengar på det som kallas den öppna marknaden. Med de lånade pengarna köpte bolagen dessa skolfastigheter, idrottsanläggningar och kontor. Till marknadspris. De kommunala bolagen måste alltså betala räntor till dem de lånat av och kommunen måste betala marknadsmässiga hyror till bolagen.

År 2015 hade bolaget Skolfastigheter ett totalt rörelseresultat på 201 miljoner, vilket efter avskrivningar blev 83 miljoner.

Är det inte konstigt, ja stötande rent av, att kommunens eget bolag drar in pengar samtidigt som något som borde vara en kärnverksamhet dras med problem och tvingas skära i verksamheten för att det betalar dessa intäkter?

 

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om skolan, välfärden

En annan berättelse från Tensta

Med anledning av den norska ministern Listhaugs propagandabesök i Rinkeby vill jag förmedla en till motbild. En motbild är just en motbild. Den avser inte att säga ”hela sanningen”. Bara att hela bilden består av många olika bitar som alla måste skildras på ett ärligt sätt.

Den 21 augusti publicerade jag en artikel av Tenstabon Ekmel Altay om problemet med att få en ambulans att komma till Rinkebys grannförort i Stockholm: Tensta. Här är en berättelse av Karin Senter, Hassan Damerji och Joel Senter som också bor i Tensta. De skildrar samma problem och ger samtidigt precis som Ekmel en motbild till de alltmer ensidiga beskrivningarna av förorter som Tensta. Artikeln är tidigare publicerad men jag har fått lov av Karin att använda den igen.

 

Vi ringde ambulansen – brandbilen kom…

Det är fredag den 18 mars och klockan är lite efter 8 på morgonen. På det lilla torget utanför västra tunnelbaneuppgången i Tensta ligger en till synes livlös, äldre man. Först på plats är en yngre man som larmar ambulans och utför hjärt- och lungräddning. Därefter kommer en kvinna som på instruktion hjälper till att rytmiskt trycka på den medvetslöse mannens bröstkorg. En tredje person stannar och konstaterar att mannens ena hand rör sig lite; den darrar en aning. Flera personer, som alla verkar vara på väg till skola och arbete, stannar upp, men inte för att sensationslystet fota och förnedra, utan för att under en lång stund hjälpa till med att utföra en hjärt- och lungräddningsinsats som inte upphör så länge den äldre mannen ligger där på marken. En kvinna gråter och tysta böner viskas fram. Alla hjälper till på sina sätt.

Någon i gruppen påtalar att det ju ligger en vårdcentral inte många meter från platsen. Där måste det ju finnas hjärtstartare och personal. Så en av oss springer dit, för att meddela att en man riskerar att dö bara några meter därifrån. Men vårdpersonalen frågar bara om vi larmat 112, och säger att vi ska vänta på ambulansen. Alla församlade blir förvånande när de får reda på att ingen från vårdcentralen kommer.

Den äldre mannen är fortfarande inte kontaktbar och ambulansen dröjer. I gruppen börjar det viskas ”Det här är Tensta; det här är Tensta”. Att den äldre mannens hjärta stannat just i förortsområdet ses som anledningen till att det dröjer. Mer än en halvtimme tar det när mannen akut behöver hjälp en fredagsmorgon i Tensta. Inga exakta tidsangivelser finns, då vi i gruppen inte främst intresserar oss för tiden, eller för våra mobiler. Fokus ligger på mannen på marken, men det kan mycket väl ligga någonting i det som viskas. När ambulansen väl kommer är det i sällskap av polis och brandkår (!). Så ser tydligen reglerna ut efter den vandalisering av en ambulans som skett en gång tidigare, i mörkret på en mer undanskymd gata.

Avsikten är här inte att lasta enskilda ambulansförare, poliser eller brandmän, eller för den sakens skull personalen på vårdcentralen. Ambulanspersonal har efter vandaliseringen arbetat på att skapa goda kontakter i området genom att synas på torget och möta förortens invånare. Det är ju bara så enkelt att de har sitt regelverk att följa. Ska man hårddra det ligger faktiskt ansvaret för den dröjande ambulansen på de personer som stod för vandaliseringen. Vid det tillfället kommenterade ambulanspersonalen att personer kan riskera att dö om inte ambulanser lämnas i fred.

Kanske har så nu skett. Vi som var på platsen kan inte vara helt säkra på utgången för den sjuka mannen, och vi har ingen information kring hur lång tid själva samordningen av utryckningen tog. Rimligen måste det ta längre tid att koordinera en uttryckning än att skicka en ensam ambulans. Utryckningspersonal har förstås rätt att känna sig trygga i sitt arbete, men att regeln gäller dygnet runt blir ett sätt att demonisera Tensta. Ett hjärtstopp en solig morgon, total avsaknad av kriminell aktivitet bakom händelsen, och människor som bara vill hjälpa till. Det är tydligen något som gör att ambulansen inte får åka in ensam.

Detta regelverk har kommunicerats otroligt dåligt till invånarna i Tensta – en passus i gratistidningen som delas ut till hushållen och lite uppmärksamhet i nationell media. Ingen informerande broschyr i brevlådan formulerad på flera olika språk. Ingen gratiskurs på torget i hjärt- och lungräddning. Ingen som informerar om huruvida dessa regler är satta tillsvidare, eller om det finns något slutdatum på eländet. Ingenting från våra myndigheter. Hur skulle det se ut om motsvarande regler införts på Södermalm eller Östermalm? Säkerligen inte likadant. Diskrimineringen framträder i all sin tydlighet.

Det är förfärligt att sjukdomen ska behöva drabba en man i det offentliga rummet på det här sättet, för att regelns barbari verkligen ska framträda. Det är sorgligt att denna till synes livlösa man ska bli ett exempel i denna text. Men helt uppriktigt, människor utanför förortsområden måste förstå vad som försiggår här och vilka konsekvenserna kan bli av ett sådant här regelverk – ett regelverk som i sin praxis kan tolkas som både diskriminerande och faktiskt också livsfarligt. Och bland oss invånare i Tensta krävs en folklig resning. Ska alla vi som bor i detta område behöva riskera att vänta längre på livsnödvändig hjälp en fredagsmorgon?

Finns det någon lösning på situationen som den ser ut nu? Börja med att informera människor om de regler som har satts upp. Ha alltid en polisbil (och tydligen även en brandbil?) stationerad i området, som på en gång kan möta upp ambulanser som behöver komma hit. Diskutera vårdcentralernas roll i det hela. Kommer inte ambulansen hit, vad bör då den utbildande personal som finns inom förortens gränser göra i en krissituation?

Avslutningsvis går tankarna, oavsett om mannen avled eller inte, till de anhöriga som mannen med hjärtstoppet troligen har. Kanske har ni inte hört om hur länge han har behövt vänta på hjälp. Det är möjligen inte något som anhöriga automatiskt får reda på. Om någon anhörig läser detta vill vi i alla fall att ni ska veta att de civilpersoner som befann sig på platsen visade vördnad och gjorde allt de kunde.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om förorten

Ahlstedt/Lagerquist och den hotade friheten

De två Uppsala-moderaterna Fredrik Ahlstedt och Markus Lagerquist publicerade häromdagen en debattartikel i Uppsala Nya Tidning under den braskande rubriken ”Friheten är hotad”. Där angriper de häftigt det försiktiga förslaget till begränsning av vinster inom välfärden.

Högerns propagandastil går igen.

De kör det vanliga tricket att slå på trumman och tala om att valfriheten hotas. Då menar de inte friheten att ta ut vinst utan friheten att välja t.ex. vård eller skola. Men det är ju en total bluff då förslaget till vinstbegränsning inte alls berör frågan om brukarnas val. Nu kan ju Ahlstedt/Lagerquist hävda att inga privata utförare skulle driva dessa verksamheter om de inte kunde ta ut vinst. Men inte heller det är sant. Det finns idéburna utförare som driver sina verksamheter utan vinst. När JB-koncernen gick i konkurs (läs om detta på en gammal blogg) så togs verksamheten över av Stadsmissionens skolstiftelse bland annat i Uppsala. Stadsmissionens skolstiftelse är ickereligiös,  politiskt obunden och driver sina skolor utan vinstuttag.

Sen är det en annan sak att valfriheten också måste diskuteras då den haft negativa konsekvenser som ökad segregering inom skolområdet eller mer ojämlik vård. Men det är en typ av problem som Ahlstedt/Lagerquist inte alls vill eller kan se.

De skriver också att ”borgerligt styrda kommuner har väsentligt bättre skolresultat”. De verkar inte fundera över om det kan finnas andra faktorer än borgerlig politik som ligger bakom dessa bättre skolresultat. En möjlighet vore ju att fundera över den sociala sammansättningen i dessa kommuner och sambandet mellan hemförhållanden och studieresultat.

De målar också en mycket ljus bild av hela utvecklingen på skolområdet med ”pedagogiskt nytänkande” inom friskolorna som även ”bidragit till att göra de kommunala skolorna bättre”.  Hur de får ihop den bilden med de faktiskt sjunkande skolresultaten och allt större skillnaderna inom skolområdet är ytterligare en sak som är svår att förstå.

Jag har tidigare samlat några olika argument kring vinst i välfärden här på bloggen. Läs gärna.

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden, moderaterna

En fredagskväll i Tensta

Det skrivs mycket om vissa förortsområden nu. Och jag snubblar redan på ordet. För själva ordet ”förort” har ju fått en klang och en betydelse som numera diskvalificerar Bromma i Stockholm eller Sunnersta i Uppsala. Dessutom har många politiker och skribenter börjat använda det vidriga ordet ”utanförskap” för att beskriva hela områden.

Precis som andra platser, förhållanden eller människor bör dessa områden varken romantiseras och förbättras eller ensidigt nedsvärtas. Därför behövs olika berättelser. Och då menar jag inte ”berättelser” i den (post?)moderna meningen, utan just bara berättelser.

Denna lilla sanna berättelse skriven av min vän Ekmel visar en delvis annan bild. Så här kan det också vara helt enkelt.

Här är berättelsen från en natt i hans Stockholmsförort Tensta:


 

Fredag kväll i Tensta. Klockan är över tolv. Under bron på Spånga kyrkväg, nära min balkong, hörs ett jäkla tjat där ute. Någon pratar högt i telefon. Låter lite irriterad. Sedan lägger han på.

Jag går ut på min balkong, tittar ut. En lång smal kille hänger på järnbarriären vid vägkanten. En annan går fram och tillbaka och skakar huvudet med missnöje och en tredje ligger på gräsmattan vid gångvägen.  Jag vinkar och frågar ”är ni ok? Behöver ni hjälp?

Neeej det är inte vi, svarar han. En kille ligger här. Det verkar som att han har gjort sig illa. Han har en djävla stor bula på skallen som blöder. Jag ringer ambulansen, men dom kommer inte och vi bara väntar. Ringde för en halv timme sedan men…

Vill du att jag ringer också?

Kan du göra det? Det är snällt. Synd jao, han ligger bara där.

Jag ringer 112, får några instruktioner och går ner till den skadade mannen för att se och ge mer detaljerad information till telefonisten på 112.

Det är en 66 år gammal svensk man som intagit rejäla mängder alkohol. Någonstans på vägen hem till Rinkeby slog han sig i huvudet och fick en bula stor som en tennisboll  vilken sprack och blödde. Han ville sova. Vi får kontakt bara några korta stunder. Han vaknar och svarar på frågor och slocknar igen. En liten, rund och trevlig man.

Jag ringer några gånger till 112 och får varje gång liknande svar. Det finns ingen ambulans tillgänglig. Klockan blir ett och fortfarande har ingen ambulans kommit. Några andra killar som vi känner kommer och går förbi. Dom hälsar och frågar om vi behöver hjälp. Kollar på honom. Stannar en liten stund och sedan fortsätter de sin väg. Men killarna som hittade honom där stannar kvar och  blir mer  och mer irriterade över att ambulansen inte dyker upp. Den ena blir kvar med mig vid den drabbade medan den andra går runt och letar efter en polisbil som kanske kan hjälpa mannen iväg till  sjukhuset. Till slut tappar han hoppet:

Om det blir slagsmål kommer de att ta oss alla på en gång. Men när vi behöver hjälp visar de sig inte sig, säger han.

Vi sitter ner och fortsätter att vänta på ambulansen som inte kommer. Den skadade ligger på rygg och snarkar. Verkar gilla sin säng. Vaknar en liten stund och småpratar.

Har du ont?

Neeej inte alls.

Vad dåå du blöder ju, säger den ena killen. Du har en djävla stor bula på pannan jao.

Nähä

Jo… rör inte, det är öppen sår, du får infektion.

Mannen lägger sig på rygg och somnar om.

Det kommer andra killar som vi känner. Alla är killar runt tjugo år. De stannar och växlar några ord. Killarna berättar historien från början till de nytillkomna. De stannar kvar med oss. Tittar på mannen som ligger på gräsmattan.

Abboo fy djävla bula len. Hur länge han har varit här?

Nästan två timmar.

Det är orättvist. Synd om honom. Jag ringer för faaan. Man måste överdriva lite grann annars kommer dom aldrig. 

Dom kommer aldrig len, när man kastar sten på ambulansen tror du att dom kommer. Tror du att dom vågar. Glöm det.

Vad faaaan ska han dö här eller… Dom måste komma för fan.

Den av killarna som har en arabisk brytning tar fram sin mobil och ringer.

Hallå ursäkta här finns en skadad man som ligger på en gräsmatta och kanske håller på dö. Är ni intresserade eller??? Kanske jag ringer fel. Kanske skulle jag ringa Aftonbladet eller? Och sedan börjar han förklara allt från början. All hans brytning och grammatiska fel försvinner ur hans tal. Med perfekt svenska och en väldigt sansad röst förklarar han situationen för den som svarar på hans samtal. Imponerande. Sedan lägger han på… och…

Abbooo len, säger han. Hon vill att jag ska fråga om han vet vilken stad han bor i. Hellre fråga honom vilken planet han bor på just nu. Alla skrattar högt.

Jag tittar runt för att se om vi stör och väcker folk. Inte en enda lampa lyser bakom fönstren. Säkert tittar alla i smyg med släckta lampor men ingen vågar komma ut och fråga. Klockan är nästan halv två. En av ungdomarna säger:

Ammo (farbror på arabiska), du kan gå om du vill. Vi vaktar honom, ingen fara.

Nej, det är ok. Ingen fara, säger jag…

Jag vill inte missa deras sällskap. Jag känner mig stolt över att vara med dem. Att sova är inget som jag tänker på just då. De pratar med varandra och berättar olika historier om skadade och ambulanser som inte kommer och folk som dör och inte får hjälp osv. Ett tag glömmer de allt och fastnar i diskussionen. Plötsligt vänder de sig mot sin ”patient”, varsamt och med respekt på deras eget sätt… En av dem tittar på mannen som ligger och säger.

Abooo len, grabbar vi glömde honom totalt jao. Lyssna, vi pratar på olika språk, kanske stackaren tror att han är på semestern, jao. Vad säger ni??? Vi skrattar tillsammans…

Jag pratar igen med mannen som säger:

Vi måste…Jag behöver ingen hjälp. Jag mår bra, hur bra som helst. Jag har bra sällskap.

Sedan ramlar han på vänstra armen och börjar kräkas.

Bulan på huvudet, sömn och kräkningar, ingen bra kombination tänker jag. Nu börjar det bli bråttom. Pojkarna blir oroliga de med… Vi lyfter hans huvud en aning så att han inte får problem med andningen. Han vaknar en liten stund.

Klockan är 01:57 Jag ringer igen för femte gången. En manlig röst. Jag skärper tonen:

Väntar ni lite till så behöver ni skicka en likbil i stället.

Den är på väg, om en minut kommer den att vara där, och du ska inte prata så här med mig.

Jag ber om ursäkt men det är inte vi som är oförskämda här. Vi har väntat på en ambulans i över två timmar. En människa som ligger här och behöver hjälp och ingen av oss är professionella här. Händer det något, vad gör vi då…? Försök att förstå…

Då dyker ambulansen fram.

Vi börjar alla vinka. Föraren stannar, kör försiktigt och lite tveksamt. Tenstabor, unga och gamla och av olika sorter. Skrämmande kanske. Nej det tycker varken jag eller mina unga vänner.

Ambulansen är framme. Ambulansföraren pratar med den skadade som nu vill gå hem. ”Nej, säger de. Inte med den här bulan, på pannan, nej.” De hjälper honom varsamt till ambulansen. Tackar för hjälpen och kör.

Vi skakar hand och tackar varandra och önskar en god natt.

Lördagen den 12 Augusti, Klockan är 02:19 i Tensta…


 

Läs andra bloggar om förorten

Intressant?

Misslyckade och framgångsrika rånare

Igår var det en man som försökte råna Handelsbanken i Österbybruk här i norra Uppland. Jag trodde inte att banker hade några kontanter längre så det verkade ju optimistiskt i överkant redan där. Men dessutom fastnade mannen i dörrslussen och misslyckades med att ens komma in på banken.

De mer framgångsrika rånarna befinner sig betydligt högre upp på samhällsstegen, ja till och med i självaste bankens ledning. Det är något som vi ofta påminns om nuförtiden. Men tyvärr är det alltför få av oss som ännu drar några politiska slutsatser av den saken.

De rikas rån sker på en mängd olika sätt. Ett vanligt förekommande sätt är att smita från skatt, vilket ju faktiskt är samma sak som att stjäla. Att det verkligen är de allra rikaste som smiter mest från att betala skatt bekräftades också i en forskningsrapport häromdagen. Det var väl knappast någon som blev förvånad. Förmodligen inte heller de skattekverulanter på den borgerliga kanten som alltid försöker gömma sig bland så kallade vanliga löntagare när de ska hetsa mot något förslag till höjd skatt.

Här har vi alltså haft gigantiska skattesänkningar under ett antal år som jobbskatteavdraget, avskaffad förmögenhetsskatt (2007) och avskaffad statlig fastighetsskatt (2008). Skattesänkningar som framförallt gynnat de rikaste. Men de rikaste nöjer sig inte med detta. De skattefuskar också. Enligt forskarrapporten har de tusen rikaste hushållen i Skandinavien undanhållit 32 procent av den skatt de skulle ha betalat. I befolkningen som helhet är skattefusket betydligt lägre. Där är det tre procent som fuskat undan den skatt de egentligen skulle ha betalat.

Studien som gjorts av Annette Alstadsaeter och hennes forskarkolleger Niels Johannesen vid Köpenhamns Universitet och Gabriel Zucman vid amerikanska UC Berkeley, har kombinerat uppgifter om bankkonton i Schweiz med uppgifterna om brevlådeföretag i Panamaläckan och självrättelser och annan information från skattemyndigheterna.

                    Paulsson, Igel och Carlberg

Det är så kallade framstående personer som fuskar. Sådana som framträder i offentligheten och ojjar sig över skattehöjningar, förslag om inskränkningar av vinster i välfärden eller försök att skydda vår miljö. Bland dem som finns med bland fuskarna är 23 personer i styrelsen eller i ledningen för företagen på Stockholmsbörsens storbolagslista. Några som nämns med namn är Erik Paulsson (styrelseordförande i Skistar, Fabege och Wihlborgs samt grundare av Peab), Anders Igel (tidigare Teliachef nu i styrelsen för Swedbank) samt Anders G Carlberg (tidigare chef för Nobel Industrier, nu ordförande i Gränges och i styrelsen för Sweco).

Slutsats?

Inga skattesänkningar i världen kommer göra dessa rika människor nöjda. De kommer alltid gnälla, hota och fuska. Låt oss strunta i det. Låt oss få en skattepolitik som utjämnar de ökande klyftorna och för in pengar till samhället i alla de hål som finns i den urholkade välfärden.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om skatt

Johan Rudström (UNT) och vinstuttagen

Ibland stöter man på argument som får en att häpna. I dagens UNT hittar jag ett sådant hos ledarskribenten Johan Rudström. Bakgrunden är att Ilmar Reepalu – regeringens utredare om vinst i välfärden –  igår lämnade sitt slutbetänkande. Liksom andra borgerliga ledarskribenter och politiker angriper Rudström alla förslag till vinstbegränsningar inom välfärden. Ett av Rudströms grepp är det här:

I fjol redovisade kommunerna och landstingen ett överskott på 25 miljarder kronor, 10 miljarder mer än året innan. Betyder det att många kommuner börjat ta ut övervinster? Nej, alla är ense om att överskott är nödvändigt för att ha råd med investeringar, för att långsiktigt trygga verksamheten och ha en buffert som klarar kostnadsvariationer för till exempel löner och räntor. Det gäller både offentliga och privata verksamheter.

Uppenbarligen har inte Rudström förstått vad kritiken mot vinstuttag handlar om. Överskott och vinst är ju inte samma sak.

Inom den gemensamma sektorn borde det inte vara ett mål att gå med överskott. Pengarna som via skatten tilldelats sektorn ska ju användas. Det ska gå jämnt upp. Men att en verksamhet gör ett plus-resultat efter avskrivningar, alltså att den går med överskott är inte detsamma som vinstuttag. Inom den gemensamma välfärden utan vinstuttag försvinner inte någon del av överskottet.

                   Vinstuttag når inte välfärden

Med vinstutdelning är det en annan sak. Överskott kan ju användas på olika sätt. Vid vinstutdelning används inte pengarna till det som de var avsedda för utan blir istället privat vinst. I de värsta fallen försvinner pengarna också ut ur landet till olika skatteparadis.

Både vinstdrivna och icke vinstdrivna verksamheter inom välfärden betalas med samma skattepengar. Pengar som försvinner ut som vinstutdelning är förlorade pengar för hela välfärdssektorn. De är förlorade pengar även då de försvinner ut från en verksamhet där brukarna/kunderna är nöjda. Dessa pengar skulle ju ha kunnat användas någonstans där behoven var större.

Nu är det ju också så att vinsten kan döljas för en tid. Riskkapitalister gör det genom att köpa upp andra verksamheter och expandera för att därefter sälja och ta ut vinsten. John Bauer-koncernens konkurs var ett sådant lärorikt och avskräckande exempel.

Men att pengar försvinner bort från det de var avsedda för är inte det enda problemet med vinstuttag inom välfärden. Ett annat stort problem är att det påverkar välfärdens inriktning. Med vinst blir bara de lönsamma kunderna intressanta. De privata alternativen drar till sig de ”duktiga” eleverna från studievana hem, de pigga gamlingarna och friska människor i gynnade områden. De är helt enkelt mer lönsamma. På det viset bidrar privatiseringarna också till en ökad segregering.

Detta är, i korthet, problemen med vinstuttag. Det har inte någonting att göra med frågan om överskott.

Att kommuner och landsting –jag upprepar – inte borde gå med överskott i en tid när sjukvården blöder är en annan sak. Pengarna behövs där omedelbart!

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden

Att gömma sig bakom andra och marginalskattens plåga

Myr-steg mot rättvisa

Häromdagen (18/4) lämnade regeringen sin ekonomiska vårproposition. Den verkar inte innehålla några jättestora förändringar. Martin Klepke skriver i Arbetet att ”Det som utmärker tisdagens vårändringsbudget är att den inte innehåller så mycket”. Privatekonomen Ingela Gabrielsson på Nordea säger ungefär samma sak till Aftonbladet. Hon menar att budgeten inte berör de flesta av oss speciellt mycket. Men, säger hon, de som själva och direkt kan få det lite bättre är ”de som lever på sjuk- och aktivitetsersättning, pensionärspar samt garantipensionärer”.  Det tycker åtminstone jag verkar högst rimligt med tanke på att dessa grupper hört till de senaste årens förlorare. Ett myr-steg av rättvisa. Ett litet resultat av förhandlingarna med Vänsterpartiet.

Budgeten innehåller också en del mindre förstärkningar inom den hårt ansatta välfärdssektorn som ytterligare ett resultat av dessa förhandlingar med Vänsterpartiet. Till exempel till förlossningsvården där fler barnmorskor behöver utbildas eller till den hårt ansträngda socialtjänsten där det handlar om att rekrytera och behålla personal. Bra, men långtifrån tillräckligt. Myr-steg även där.

Inte så mycket att varken skryta eller skrika om kan man tycka. Men då har jag naturligtvis bortsett från skattehöjningarna, detta röda skynke för alla borgerliga politiker. Och här tycks det aldrig spela någon roll ifall skattehöjningarna är stora eller små eller om pengarna behövs i statskassan eller inte.

Under de borgerliga regeringsåren genomfördes mycket stora skattesänkningar som till exempel jobbskatteavdrag för dem som har jobb, avskaffad förmögenhetsskatt och sänkt fastighetsskatt. Sammanlagt handlade det om 140 miljarder. Jämfört med detta framstår den nuvarande regeringens förslag som mycket försiktiga. Man räknar med att istället ta in 2,7 miljarder extra till statskassan.

Det ska regeringen göra genom att låta de som tjänar mer än 38 200 kr i månaden betala statlig inkomstskatt. Man sänker också gränsen för att betala värnskatt till 55 100. Det är enligt regeringens beräkningar då drygt 80 000 fler som kommer betala statlig skatt och ungefär 27 000 fler som kommer betala värnskatt.

För de som tjänar mellan 38 200 och 55 100 kronor i månaden handlar det här om en skattehöjning på mellan 1,60 kronor och 146 kronor i månaden. Hur någon kan hetsa upp sig på att några som tjänar så pass bra ska få bidra lite med dessa summor till det gemensamma är svårt att förstå.

Den borgerliga argumentationen här följer ett välkänt mönster:

  1. Man talar om marginalskatter
  2. Man skjuter fram några vanliga lönarbetargrupper framför sig
  3. Man säger att förslagen minskar lusten att arbeta och utbilda sig.

Låt oss se.

 

Marginalskatter

Det som kallas marginalskatt är inte någon speciell skatt. Det är en oundviklig del av system med progressiv beskattning, ett matematiskt faktum. Skatteverket förklarar det så här på sin hemsida:

Marginalskatt är den skatt du betalar på din sist intjänade tusenlapp. Så länge din totala inkomst håller sig under gränsen för statlig inkomstskatt betalar du cirka 300 kronor i skatt på varje intjänad extra tusenlapp.

De flesta av oss betalar ju inte statlig skatt eftersom vi ligger under den gräns som satts för detta. Det gör numera bara de som tjänar mera. För de flesta av oss blir det därför inte heller fråga om någon ”marginalskatt”. Tyvärr, skriver jag, eftersom jag tycker att en progressiv skatt som innebär att man betalar en högre procentandel med högre inkomst är mer rättvis för alla inkomster. Men om man har progressiv skatt så ändras alltså skattebeloppet vid ökad inkomst. En del borgerliga politiker har faktiskt talat emot hela idén med progressiv skatt. De har förordat ”platt skatt”, alltså samma procent i skatt för alla inkomster. Naturligtvis vore det ett effektivt sätt att slippa marginalskatt. Men så långt går inte alla borgerliga politiker. Däremot är varje höjning av progressiviteten (som i sig automatiskt innebär höjd ”marginalskatt”) något som får dem att skrika i högan sky.

Den procent som ”försvinner” av en inkomstökning på 1000 kronor blir högre än procenten på hela inkomsten. Eftersom det är en högre procent så är den naturligtvis mer tacksam att använda i propagandan. Därför är begreppet ”marginalskatt” ett lurigt begrepp.

Om någon till exempel bor i Uppsala, tjänar 40 001 i månaden och är född efter 1952 så betalar den 11 199 kr i skatt på det (skattetabell 33 kolumn 1). Kvar efter skatt 28 801. Om inkomsten ökar med 1000 kr så ökar skatten till 11 729. Kvar efter skatt är då 29 271. Skillnaden mellan 29 271 – 28 801 = 470, vilket innebär att på ”den sist intjänade tusenlappen” blev det kvar 470 kr. Mer än hälften ”försvann” och ”marginalskatten” kan då sägas vara över 50 procent och användas i propagandan mot det progressiva skattesystemet.

 

Att skjuta andra framför sig och bluffa

Jag har inte så mycket…

Att rakt av hävda att de som tjänar mest borde få fortsätta göra det utan att behöva avstå mer till det gemensamma är oftast inte så effektivt ens som borgerlig propaganda. Det har nog att göra med minst två saker. Dels har tankar om rättvisa inte helt skjutits i sank i detta land, något som även borgerliga måste ta hänsyn till. Dels är de som har högre inkomster faktiskt en minoritet, men vill gärna framstå som om de vore fler än de är.

Så vad gör man då? Jo man plockar fram några grupper som man tycker verkar ”vanliga”, gärna några offentligt anställda inom kvinnligt dominerade yrken, och påstår att de kommer drabbas av de hemska ”marginalskattehöjningarna”. (Greppet har också flitigt använts när det gäller att försvara vinstuttag inom välfärden.)

Därför får vi höra om dessa sjuksköterskor och andra som kommer att drabbas av progressiv skatt för att de har inkomster över 38 200 kr i månaden. Men detta är en fet bluff. Så fräck att det faktiskt är förvånande att den kan användas så ofta.

För det första så måste det sägas att en inkomst över 38 200 kr i månaden är en hög inkomst både i absoluta tal, som inkomst att leva av, och i jämförelse med de flesta andra löner. Den är hög oavsett vilket yrke den har som får den inkomsten.

För några år sedan gjorde SVT en fin visualisering av 2012 års inkomster i landet. Då låg 91 % av alla inkomster under 38 200 kr i månaden. Det är ju några år sedan men ger ändå en fingervisning om verkligheten.

Vi kan också titta på SCB:s statistik med decilgrupper från 2015 vad gäller årsinkomster:

Sammanräknad förvärvsinkomst i tio olika inkomstgrupper (decilgrupper)  år 2015. Belopp i entals kr.

Personer folkbokförda i Sverige både 2015-01-01 och 2015-12-31.

Decilgrupper Kvinnor och män
20 – 64 år
1 10 248
2 90 651
3 168 825
4 231 818
5 279 270
6 317 233
7 354 501
8 400 765
9 471 983
10 770 563
P50 median 299 286

 

Medianlönen (P50), lönen precis i mitten, var alltså nästan 300 000 på ett år. 38 200 i månaden ger däremot en årsinkomst på 458 400. Mer än åtta inkomstgrupper ligger alltså under detta.

Ett lokalt exempel på det här sättet att argumentera – där höga inkomster som en mindre del av befolkningen har framställs som det normala – kunde man läsa igår i en artikel i UNT undertecknad av två lokala liberaler samt en ordförande för Vårdförbundet i Uppsala. De skriver bland annat att ”Regeringens nya inkomstskatter slår hårt mot barnmorskor och specialistutbildade sjuksköterskor. Vi vill att sjuksköterskor ska kunna göra lönekarriär, men redan i dag äter marginalskatterna upp lönesatsningar”.

De tycker alltså att även det nuvarande skattesystemet är för progressivt, skjuter sjuksköterskor som grupp framför sig och pratar om lönekarriärer. De får ett bra bemötande i dagens tidning av sjuksköterskan och vänsterpartisten Viktor Waldau som bland annat skriver  att ”Vårdförbundet egna statistik visar att 80 procent av specialistutbildade sjuksköterskor ligger på en grundlön på mellan 27 700 kronor och 35 800 kronor.” Hur den utarmade sjukvården ska kunna betala anständiga löner till hela gruppen av sjuksköterskor och andra sjukvårdsanställda utan att ta in ordentligt med skatt blir en obesvarad fråga hos dessa liberaler. Fast svaret finns kanske i ordet lönekarriärer. Det handlar i bästa fall om några få som ska höja sina löner medan kollektivet lämnas i sticket. Samma politik som inom skolan med ”förstelärare” och liknande splittrande förändringar.

 

Minskar rättvisa lusten att arbeta och utbilda sig?

Att de höga marginalskatterna minskar lusten att arbeta och utbilda sig är också ett återkommande argument från den borgerliga kanten. De ovan nämnda liberalerna uttryckte det som att ”Vi vill ha en politik som uppmuntrar flit och företagsamhet”. Uppenbarligen har de inte en politik för att uppmuntra fliten hos den stora gruppen av anställda som sliter inom till exempel sjukvården. Det kan ju bara göras genom att se till att det finns resurser för att betala ordentliga löner till de stora grupperna inom välfärden. Om sedan några av dessa individuellt når så höga löner som de flesta bara kan drömma om så är det högst rimligt att skatten bidrar till att utjämna klyftor och samtidigt få in resurser till statskassan. Om dessa fåtaliga individer då tappar lusten för sitt yrke för att de från sina höga löner får avstå lite mer till det gemensamma, så kan inte motivationen för jobbet vara så hög. Då kanske de inte heller är så lämpliga för sina yrken?

Det finns någonting i detta borgerliga skattegnäll som också står i skarp kontrast till hur man ser på bidrag till sjuka och arbetslösa eller vilka löner de som inte lyckas få några jobb ska behöva acceptera för att bli ”anställningsbara”. Logiken i att anta att höginkomsttagare skulle få mindre lust att jobba om de tvingas betala lite mer i skatt samtidigt som man alltid menar att arbetslösa, fattiga eller nyanlända skulle öka sin lust till att jobba med lägre inkomster är svår att svälja. Morötter till de mätta och piskor till de hungriga?

 

Till sist

Människor med de högsta inkomsterna i Sverige har främst sina inkomster från kapital och inte från lön. De ökande klyftorna i samhället beror framförallt på ökningen av kapitalinkomsterna. Dessa mycket rika kommer fortsätta klara sig undan som tidigare – tyvärr. Men om man åtminstone ska fördela löneinkomsterna som är lättare att komma åt än kapitalinkomsterna så är det ändå mer rättvist att de som tjänar mer ska bidra mer. Regeringens förslag är därför ett litet steg åt rätt håll. Att motståndet blir så starkt från hela borgerligheten inklusive SD ger en försmak av vilka strider vi skulle stå inför ifall rejäla krav på rättvisa skattereformer restes.

 

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om skatt

Patrik Engellaus hembiträden

I praktiskt taget alla samhällen utom nittonhundratalets västerländska har det funnits massor med tjänare av olika slag, hembiträden, chaufförer, drängar, trädgårdsmästare, tvätterskor och så vidare…..

Så skriver Patrik Engellau i längtansfull ton på bloggen Det goda samhället. Och han fortsätter med att berätta hur man i samhällen utanför de västerländska ”tagit det som en självklar sak att en normal medelklassfamilj har ett antal tjänare med olika uppgifter i hemmet”.

Men numera är det annorlunda i Sverige, skriver Engellau: ”De sista svenska hembiträdena försvann för över femtio år sedan. Vi har glömt hur man har tjänare”.

Men detta är inte helt sant. Snarare har väl antalet människor som arbetar i andras hem ökat på senare år. Dels finns en grupp av människor som jobbar svart, dels en grupp som anställs genom RUT-avdrag. Ett av argumenten för RUT var ju att få bort svartjobben. Men i verkligheten tycks numera dessa två olika anställningar istället ha kompletterat varandra och marknaden som helhet ha ökat. Enligt skatteverket hade 65 procent av dem som utnyttjade RUT 2011 inte tidigare anställt någon varken svart eller vitt. De var nya med att ”ha tjänare”

Jag påminner mig också en skandalös blogg av moderaten Katarina Zytomierska där hon bland annat skrev: ”Vår barnflicka har rymt”. ”Hon är en enkel bondjänta från landsbygden i Polen”. ”Jag är för snäll. Jag har skämt bort henne.” Jag vet inte om den här attityden för Engellau är ett exempel på att ”vi” minns eller att ”vi” har glömt ”hur man har tjänare”.

Men i ett historiskt perspektiv har naturligtvis Engellau rätt. Längre tillbaka i tiden fanns det massvis av tjänare. På 1700-talet var den som inte var bonde, borgare eller adelsman tvingad att ta tjänst som tjänare. Och detta tvång var inte bara rent ekonomiskt. Om man försökte undvika detta tjänande kunde man bli både bötfälld och satt i straffarbete.

Jag tänker på den unga kvinnan i Ola Larsmos bok om Uppsala på 1800-talet som säger ”Jag vill inte tjäna”, vilket också är bokens titel. Och så är det nog. De flesta av oss vill nog inte tjäna hemma hos någon annan. Vi vill ha anständiga arbetsvillkor och arbetskamrater. Därför minskade också efter kriget 1945 den del av befolkningen som tjänade hos de rika kraftigt. Unga svenska kvinnor accepterade inte längre de långa arbetstiderna, den låga lönen och den utsatta positionen som hushållsanställd. Det talades då om ”hembiträdesbristen” som ett akut samhällsproblem. Detta ”löstes” då genom att utländska kvinnor som sökte arbetstillstånd måste tjänstgöra minst två år i privat hushåll. Först därefter fick de rätt att söka annan typ av arbete i Sverige. Det tycks som om en del går igen….

Så även om hushållsarbetet i andras hem åter har ökat både som svartjobb och som RUT-jobb så är de klassiska ”hembiträdena”, ”tjänsteflickorna” eller ”jungfrurna” borta sedan många decennier. Varför längtar då Engellau efter dem? Räcker det inte med en RUT-anställd? Engellau säger inte att det handlar om honom och hans kompisars förmåner. Nej det handlar om problemet  hur vi ska ”bereda plats” för migranterna ”på den reguljära arbetsmarknaden”. Enligt Engellau går det inte att fixa det för flertalet. Därför, skriver han, ”vore det naturliga att dessa fick försörja sig enligt den självklara ordning som råder i resten av världen, nämligen just som tjänare i hemmen”.

Nu är ju inte Engellau dummare än att han ser några problem med detta ”förslag”. Dels går det ”på tvärs emot allt vad Sverige kämpat för under det senaste seklet……Ett tjänarsamhälle är ett klassamhälle när det är som tydligast”. Sen inser Engellau också att ”tjänarkulturer” inte ”uppstår av sig själva…..”  Javisst är det problem eller hur?

Men han ger sig ändå inte utan avslutar lite hotfullt med att ”undra”:

hur länge detta kan pågå innan välfärdssystemen kraschar och naturmetoden – alltså tjänarsamhället – trots allt under tandagnisslan bryter sig fram och etablerar sig i den svenska verkligheten.

Och nog kan det gå som Engellau skriver. Många andra yttringar av ett gammalt klassamhälle har ju återkommit i Sverige under senare år. Och välfärdssamhället krackelerar redan på sina håll. Men om det kraschar helt så beror det på politiska beslut. Eller kanske snarare på brist på politiska beslut. För svaret på frågan om att ge alla människor en möjlighet att arbeta och bidra efter sin förmåga handlar i allra högsta grad om politiska beslut. Beslut som inte överlåter åt marknaden att ”lösa” detta, med de resultat som vi ser, utan där politiken går in och för samman alla de olika behov som finns med de människor som kan arbeta. Det handlar om att återuppbygga den vanliga välfärdssektorn men också om att staten måste skapa arbeten i allt som behövs när det gäller bostadsbyggande, klimatanpassning, förbättring av transporter, utveckling av jordbruket osv, osv. Det var som den socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden i Vänersborg Marie Dahlin sa angående anställningar till flyktingar i Uppdrag Granskning för två år sedan: ”Det är bara fantasin som sätter gränser!”

Not 1: Patrik Engellau  är styrelseordförande i den nyliberala tankesmedjan Stiftelsen Den Nya Välfärden

Not 2: Redaktör för bloggen Det goda samhället är Uppsalabon Mohamed Omar som jag haft anledning att nämna förut…

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggar om välfärden

%d bloggare gillar detta: