Samla opinionen mot vinster i välfärden – kräv folkomröstning

Frågan om vinst i välfärden är en fråga som jag skrivit om många gånger. Jag har även samlat en del argument i en särskild bloggartikel. Här kommer jag inte gå in på de argumenten.

Flera undersökningar visar att en majoritet av det svenska folket är mot vinst i välfärden. I november 2016 presenterade Aftonbladet/Inizio en undersökning som visade att tre fjärdedelar av svenska folket vill sätta stopp för vinstuttagen.

I samma månad presenterade SVT en undersökning utförd av Sifo:

I enkäten svarar 53 procent att de vill ha begränsningar för vinstuttag. 27 procent vill ha ett förbud, medan 10 procent inte vill begränsa hur mycket vinst välfärdsföretagen får ta ut. De resterande 10 procenten svarar att de är tveksamma eller inte vet.

Åtta av tio ville alltså antingen begränsa eller förbjuda vinstuttagen.

SOM-institutet vid Göteborgs universitet har sedan 2012 genomfört ett flertal undersökningar som bekräftar samma opinionsläge.

Men det finns ett problem här. Denna kraftiga opinion återspeglas inte hos de flesta riksdagspartierna. Som SVT skrev:

Partiet som verkar gå mest i takt med sina väljare är Vänsterpartiet, där en övervägande majoritet vill förbjuda vinster. Sverigedemokraterna har bytt partilinje och förespråkar inte längre vinstbegränsningar. Men deras väljare gör däremot det i likhet med de flesta andra (52 procent vill begränsa vinstuttag och 26 procent vill se förbud).

Nu lyckades ju Vänsterpartiet i förhandlingarna med regeringen få igenom en utredning som på ett ganska tillkrånglat sätt skulle leda till begränsningar av – men däremot inte stopp för – vinstuttagen. Men det värsta är ju inte det utan att förslagen i denna utredning kommer röstas ned av en majoritet i riksdagen bestående av M, SD, C, L och KD. Dessa partier vill ju inte ha några som helst begränsningar i möjligheterna att ta ut vinst inom välfärden. De vägrar konsekvent att diskutera problem med dessa vinstuttag eller att fundera över det faktum att Sverige är ensamt i världen när det gäller möjligheten att göra vinst på skattefinansierade skolor. De talar bara om valfrihet.

Frågan om vinst i välfärden har en mycket stora vikt för samhällsutvecklingen – den har ju verkligen förändrat den svenska välfärdssektorn på ett mycket radikalt sätt. Men frågan kommer alltså inte att lösas i riksdagen. Samtidigt ser vi att det finns en sådan stark folklig opinion mot vinsterna. Då finns det en rimlig slutsats. Den har dragits bland annat av organisationen Folkkampanjen för Gemensam Välfärd. Låt oss då få folkomrösta om frågan, menar de. De samlar nu namn kring detta krav, som ju skulle vara en möjlighet att samla en bred folkopinion tvärsigenom de politiska partierna.

FOLKOMRÖSTNING OM VINST I VÄLFÄRDEN! Klicka här och skriv på du också!

Intressant!

 

Brott och straff – polis, militär och mammor ….

Den senaste tiden har det på olika platser i Sverige skett flera hemska och avskyvärda våldsbrott. Det var därför kanske inte förvånande att just brott och straff stod i fokus under årets första partiledardebatt. Det spekuleras i om detta kommer vara en av valrörelsens huvudfrågor. Det sägs då också att detta är något som kommer gynna den politiska högersidan. Kanske är det så. På samma sätt som högerextremismen gynnas och får näring från dem som använder våld i islams namn så kan hela högersidan utnyttja den kriminalitet som finns i fattiga förorter till att stärka sig och få sina olika verklighetsbilder bekräftade.

Vi på vänstersidan får inte låta dem ha monopol på dessa frågor. Men våra svar måste med nödvändighet bli andra än deras.

 

Att sätta in militär

Ådalen 1931

De flesta politiker och även moderaterna avvisar tanken på att använda militär i kampen mot de kriminella. Tack och lov är (ännu) sd ensamma om denna vidriga tanke där krigsmetoder ska användas i bostadsområden. För arbetarrörelsens ledare borde det vara en ren ryggmärgsreflex att avvisa sådana lösningar. Tyvärr hade inte vår statsminister denna ryggmärgsreflex när han fick en direkt fråga om detta. Det ledde till en av onsdagens större nyheter. Detta är naturligtvis mycket illa. Men jag tycker också vi bör fundera över hur journalistkåren fungerar i det här fallet och många andra fall. Hur man spelar med sd, medvetet eller omedvetet. Statsministern svarade mycket illa. Men det var inte han själv som väckte frågan utan journalisten, varefter det övriga journalistdrevet hängde på. Att en journalist inom ledande medier över huvud taget tänker tanken att ställa en fråga om denna extrema ”lösning” som bara omfattas av de högerextrema, det säger väl också en del om tankeläget i dagens Sverige? Finns det inte någon gräns för vilka galna frågor som kan ställas?

 

Hur är det faktiska läget?

Det som hänt är hemskt och mycket allvarligt. Men en viktig sak från vänstersidan tycks faktiskt bli att stå för någon sorts sans och balans när det gäller beskrivningen av läget i Sverige som helhet. Det verkar finnas fler vapen i omlopp. Dessa har kommit ut på marknaden efter krigen i f.d. Jugoslavien. Det har skett dödsskjutningar och sprängdåd mot såväl polis som privatpersoner. Detta är illa nog. Men den beskrivning som ges från högerkanten låter emellanåt som ekon av Trumps beskrivning av kriminaliteten i Sverige. Att bekämpa det kriminella våldet är oerhört viktigt och en fråga om solidaritet med de fattigaste i samhället som är de som främst drabbas. Människor i rika förorter (som numera inte ens kallas förorter) utsätts ju inte i samma grad för denna typ av brottslighet. Att människor i dessa rika områden ägnar sig åt en annan typ av kriminalitet som drabbar hela det övriga samhället är en annan sak. Men det kommer vi inte höra varken Kristersson eller Åkesson skrika om.

Men när det gäller det kriminella våldet måste vi se proportionerna och inte bidra till en allmän hysteri. Rädslan för brott och våld kan ofta vara ett lika stort problem som den faktiska förekomsten av våld, det finns det många undersökningar som visar. Vi bör inte spä på den rädslan mer än nödvändigt.

Under den senaste tioårsperioden (2007−2016) har (enligt Brottsförebyggande rådet – BRÅ) antalet fall av dödligt våld varierat mellan 68 och 112 fall årligen, utan någon tydlig trend. År 2016 var det 106 fall. Av dessa skedde 28 procent med hjälp av skjutvapen. För 2017 har jag inte hittat någon statistik.

 

Vad beror våldsbrotten på?

Vi måste ställa oss frågan om orsakerna till den här typen av våld. Förklaringarna hänger naturligtvis ihop med synen på lösningarna. Då räcker det inte med att bara titta på Sverige här och nu. Vi bör gå bakåt och vi bör göra internationella jämförelser. En sak som vi inte kommer undan då är hur det ser ut i samhället, framförallt när det gäller klyftorna mellan rika och fattiga. Wilkinsson och Picket skriver i sin bok Jämlikhetsanden att:

Ojämlikhetens inverkan på våld är till och med bättre fastställd och accepterad än de andra verkningar av ojämlikhet som vi diskuterar i vår bok.   

(Jämlikhetsanden, s. 144)

Wilkinsson och Picket jämför i sin bok sambandet mellan graden av jämlikhet i olika länder och olika förhållanden som till exempel förekomsten av våld. I den här tabellen visar de sambandet med antalet mord per miljon invånare och år. Sambandet mellan klyftor i samhället och antalet mord framgår tydligt. Finland liksom Singapore sticker ut. Finland genom att ha ett högt antal mord trots ett i förhållande till världen ganska jämlikt samhälle. Singapore genom att ligga lågt i mordstatistiken trots stora klyftor. Förklaringar till detta kan vara hög andel vapen i hushåll i Finland och låg andel i Singapore.

Det land som sticker ut mest i statistiken är USA, som både är ett samhälle med stora klyftor och mycket våld. Om vi följer logiken i den nuvarande debatten mellan partierna, där det sker en tävlan om att vara tuffast och ställa krav på hårdast straff, så skulle det ligga nära till hands att tro att USA är ett samhälle med låga sanktioner mot kriminalitet. Men så är det inte. Straffen för olika brott är mångdubbelt hårdare i USA än i de flesta industriländer. USA har dessutom det högsta antalet fångar per invånare i hela världen. Där sitter 666 av 100 000 invånare i fängelse. Det kan jämföras med de Nordiska länderna där mellan 53 och 76 personer per 100 000 sitter inne.

Med detta vill jag inte säga att alla typer av förslag om ökade straff som nu kommer är felaktiga. Det finns ju till exempel nya typer av brott, som dem mot blåljuspersonal, som inte fanns förut. Även förslagen om straffskärpning vid vapeninnehav är naturligtvis bra. Jag vill inte heller säga att det inte behövs mer muskler mot kriminella gäng på kort sikt. Men däremot tycker jag det är viktigt att se att de grundläggande lösningarna inte handlar om mer våld och sanktioner från statens sida.

Över hela världen är de flesta som begår dessa våldsbrott unga män i tonåren eller runt 20. Vilka är då dessa unga män? Jo, enligt Wilkinsson och Picket är det ”…unga män på samhällets botten, vilka förlorat alla statusmarkörer och tvingats för att kämpa för att ’bevara ansiktet’ ”. Det är dessa unga män som i dagens värld blir soldater för IS och liknande grupper eller rekryteras till ”vanlig” kriminalitet. Förutsättningen är att vi har ett samhälle där alltför många befinner sig på och känner att de är på samhällets botten. Utan att med kraft bekämpa dessa klyftor och denna hopplöshet kan vi aldrig lyckas i kampen mot den våldsamma kriminaliteten.

 

Men polisen då?

Naturligtvis har polisen också en oerhört viktig roll. Naturligtvis behöver polisen precis som många andra delar av offentlig verksamhet förstärkas. Men från vänsterkanten bör vi nog också titta på hur resurserna används. Hur man prioriterar och vilka metoder som används. Under en lång tid skedde en utveckling där polisen kom allt längre bort från vanliga människor. Närpoliser försvann. Mellan 1994 och 2004 försvann också över 100 polisstationer i landet. En förutsättning för att polisen ska lyckas i fattiga förorter är, tror jag, att närvaron inte bara sker i bilar på utryckning eller spaning, utan att det finns lokala polisstationer och närpoliser som kan bygga upp relationer och nätverk med olika delar av människorna på orten. En annan sak som vi borde titta mer på är också vilken typ av brott och vilka brottsoffer som prioriteras. Klassamhället syns även i detta avseende. Här måste resurserna styras om. Människor i fattiga förorter ska kunna lita på att få hjälp lika mycket som de rika.

 

Lokala rörelser mot kriminaliteten

En gammal och grundläggande tanke i arbetarrörelsens barndom var den om att arbetarna måste befria sig själva. Att det därför var viktigt, ja rent av avgörande med egen aktivitet och organisering. Det är en tanke som tappats bort eller rent av trampats ner på vägen både här i Sverige och i de s.k. realsocialistiska experimenten. Men den är fortfarande lika viktig. När de som bor i fattiga förorter själva tillsammans börjar bekämpa brottsligheten då finns det hopp. Då behövs också allt stöd från andra. Alla sådana initiativ och exempel är oerhört viktiga att stödja och delta i. Här i Uppsala i stadsdelarna Gottsunda/Valsätra har vi sedan en tid ett sådant positivt exempel. De kallar sig Gottsunda Mammorna. De bildades efter de senaste bilbränderna den 23 november 2017. De agerade då mänskliga sköldar mellan ungdomar och räddningspersonal när det blev stenkastning. Sen började de kvällsvandra och har fått både ett stort stöd och stor sympati. De har fått hjälp av både privatpersoner och lokala företag, men ännu (?) inte av kommunen. Med hjälp av stödet har de nu en lokal på Bandstolsvägen i Valsätra. De arbetar för att bygga upp förtroende och har en stor respekt (i ordets verkliga betydelse) bland unga människor på orten. Arbetet är långsiktigt och syftar till att skapa trygghet i stadsdelen. En del på orten och även polisen menar att de redan sett resultat i form av mer lugn.

Naturligtvis kan de inte bekämpa de grövsta och mest våldsamma kriminella. Men de kan hindra våld från dessas svans och kanske också bidra till att minska rekryteringen.

Dessa initiativ kan inte heller ensamma bekämpa kriminalitet och våld. Men myndigheterna kan knappast heller klara det utan att liknande rörelser bland orternas befolkningar byggs upp.

 

Uppsala

Intressant?

Läs också Greider: Erkänn problemen eller bloggaren Svensson som ofta skriver  om kriminalitet.

Besök Gottsunda Mammornas Facebooksida

Läs andra bloggar om brott, kriminalitet

Ett nytt argument för vinst i välfärden?

När det gäller argument kring vinst i välfärden känns det ofta som om det mesta redan är sagt, från bägge sidor. Från bägge sidor harvar vi om argument som använts flera gånger förut. Och vi kommer säkert fortsätta med det ett bra tag till så länge inte förutsättningarna förändras.

I dagens UNT ser jag en ny debattartikel i ämnet från de bägge moderaterna Olsson och Hägglund. De menar att förslaget till vinstbegränsning ”straffar en hel bransch” och är ”ett svek mot skötsamma entreprenörer”. Av argumenten för denna uppfattning är inga alls nya utom ett och det är faktiskt lite intressant.

Ett av de mer vulgära –  men ändå mycket vanliga – argumenten mot vinstbegränsningar, har varit att detta skulle vara något mycket extremt. Argumentet har ofta framförts av kapitalägarna och olika borgerliga politiker och debattörer. Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv sa till exempel att det skulle vara ett ”ett djupt ingrepp i den privata äganderätten” (DI 30/8 2016). Andra har sagt att Sverige skulle bli som Nordkorea.

Man har alltså velat skapa bilden av att vinstuttag i skattefinansierad välfärd är det normala i världen och att något annat vore extremt. Här blir inlägget från Olsson och Hägglund lite intressant för de inleder sin artikel så här:

Sverige är ett föregångsland som brutit det statliga monopolet i välfärdssektorn. Tack vare detta har vi nu ökad valfrihet, effektivitet och kvalitet. Detta är något vi ska vara stolta över.

Vad de erkänner här är alltså att det är rätten till vinstuttag som är det avvikande. Hur man värderar denna avvikelse från det gängse är en annan sak. De beskriver den som att vi går före. Man skulle också kunna kalla avvikelsen för extrem eftersom Sverige numera – efter att Chile avskaffade den möjligheten inom skolområdet häromåret – är ensamt i världen om detta.

Men det går inte rent logiskt att både hävda att Sverige är annorlunda än resten av världen (”ett föregångsland”) när det gäller dessa vinstuttag och samtidigt hävda att det är extremt och ett ingrepp i den privata äganderätten att vilja ta bort den möjligheten och ha det som i resten av världen. Dom får ta och bestämma sig här på den borgerliga kanten.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden

Löser klassresan problemen i klassen?

Ska vi låsa in förortens barn i förorten istället för att de ska kunna göra en klassresa?

Annie Lööf vid debatt på Uppsala universitet 23 november 2017

Det som ledaren för centerpartiet argumenterar för här är det fria skolvalet som en möjlighet för dem med mindre möjligheter. Olika varianter av detta synsätt har jag hört ända sedan början av 1990-talet. Det är faktiskt inte är så lätt att bemöta det argumentet. Åtminstone inte i det individuella fallet. Faktum är också att det på ett sätt har blivit svårare på grund av den faktiska utvecklingen. Jag tror inte heller att vi från vänster ska bemöta det genom att ifrågasätta valfriheten. Däremot ifrågasätta om det egentligen löser problemen. Låt mig förklara.

 

Minnesbilder

När jag växte upp i Stockholmsförorten Vällingby på 1950 och 60-talet så tror jag att man kan säga att det var ett ganska blandat område om man ser till den sociala sammansättningen bland de boende. På den gården där jag bodde fanns det en blandning av arbetarklass (där de flesta hade det ganska bra men några riktigt dåligt), olika mellanskikt, men också någon chefsperson, en direktör och en känd musiker.

På Vällingbyskolan gick ungefär 1000 barn. Vi kom från olika typer av bostadsområden och skiftande sociala bakgrunder. Det var ju också som vi vet nu efteråt en tid då klasskillnaderna minskade och jämlikheten i samhället ökade. Kort sagt var förhållandena sådana att de enligt den nutida forskningen bidrog till en bra skola för alla.

 

Forskningen

Att min minnesbild stämmer även för staden som helhet, bekräftas till exempel i en rapport från Boverket där de skriver:

 I början av 1970-talet var Stockholm fortfarande en relativt blandad stad med många stadsdelar där låg- och höginkomsttagare bodde sida vid sida. Undantaget var innerstaden som var ett låginkomstområde. Segregationsprocessen sedan dess har inneburit en dramatisk förändring av staden med en gentrifierad innerstad och segregation framförallt av 1950- och 60-talens grannskapsförorter söder och väster om innerstaden.

Samtidigt påpekas i samma skrift från Boverket att:

Segregation är alltså knappast något nytt fenomen. Det nya är segregationens tydliga storskaliga rumsliga karaktär. Avståndet mellan fattig och rik var i den klassiska kvartersstaden kanske några meter, i dagens segregerade storstadslandskap ibland många kilometer.

Det är nog också ett viktigt påpekande. Och denna utveckling har skett överallt i Sverige och inte bara i Stockholm.

 

Segregationen – klass och etnicitet

När det gäller det som pratas och skrivs om segregationen i boendet så finns det annars några saker som behöver ifrågasättas.

Danderyd

Segregera betyder ju att avskilja, hålla åtskilda. Ofta talas det bara om segregation när det gäller dem som är fattiga och har små eller obefintliga möjligheter att själva välja sin bostadsort. De rika som kan välja, väljer nu precis som förr att bo med andra rika. Dessa områden där de rika bor är definitivt segregerade. Men de brukar sällan komma upp som exempel. Ändå är dessa rikemansområden kanske de mest segregerade områdena. En annan sak är att det ofta bara talas om segregation i förhållande till folks nationella (etniska) bakgrund/ursprung. Men den viktiga frågan om klass försvinner.

Frågan om klass handlar här om vilka möjligheter till skolframgång barnen har beroende på hem- och familjeförhållanden. Det är ju inte bara så att de flesta rika ärver sin förmögenhet (73% av de rikaste, enligt Waldenström för några år sedan). Det är också fortfarande så att i rekryteringen till yrken med högre utbildning är folk från arbetarklassen underrepresenterad (nio procent bland juristerna till exempel).

Men frågan om etnicitet och språktillhörighet är också viktig. I en studie från 2007 undersöktes detta. Där jämfördes betygen för ungdomar i 1043 skolor som gick ut nian 1998 och 1999. Det visade sig att så länge andelen ”invandrarelever” var under 40 procent så hade detta ingen som helst betydelse för betygsresultaten. När det blev fler så påverkades däremot betygen negativt och ”främst för andra invandrarelever”. ”Resultaten visar att segregationen enbart har en negativ effekt när den är väldigt utbredd”. Den segregation man talar om här är alltså den som har med etnicitet att göra.

 

Det fria skolvalet utnyttjas mest av de som har det bäst

Nu har vi ju den situationen att avskiljandet i boendet har lett till att i de fattigaste bostadsområdena bor också en stor andel av dem som är första eller andra generationen av invandrare. Och i klasserna är de oftast sedan länge långt över 40 procent. Som jag uppfattar det så finns det inom borgerligheten en delad syn på vad detta innebär för eleverna som går i skolor i dessa områden. Det finns de som tycker att vi ska tona ner eller helt bortse från frågan om resurstilldelning eller bakgrund hos eleverna och istället fokusera på att få ordning och reda i skolan. Ett exempel på en sådan syn är ett debattinlägg av huvudägarna bakom Engelska skolan, Barbara och Hans Bergström. Men de flesta erkänner – om än på olika sätt och med olika argument – att social och etnisk bakgrund har betydelse och att de svenska skolorna inte längre lyckas med att upprätthålla likvärdigheten. Deras ”lösning” är då detta med det fria skolvalet som ska göra det möjligt att söka sig till en ”bättre skola” eller en skola där andelen barn med svenska som första språk är större än i en del förortsområden.

I en studie av Kulturgeografiska institutionen i Stockholm från 2012 visades det att det fria valet främst handlar om att välja bort, inte att välja till. Alltså att ”skolvalet utnyttjas av privilegierade grupper för att undvika kontakt med underprivilegierade grupper”. Det är – enligt samma undersökning –  barnen till dem som i olika avseenden har det bäst som reser längst för att komma till skolan:

Skolpendlingsavstånden ökar nämligen när andelen elever från synliga minoriteter och andelen elever från familjer med socialbidrag ökar i närområdet. Däremot minskar skolpendlingsavstånden när andelen barn med högutbildade familjer ökar i närområdet.

 

”Bortväljandet” har ökat klyftorna mellan olika skolor

Det sorgliga och ur borgarnas synvinkel så listiga med denna valfrihet är samtidigt att när klyftorna blir större så blir trycket också större –  även på de föräldrar och barn som inte tillhör de mest gynnade –  att försöka välja sig bort från området. I det individuella fallet kan vi inte argumentera mot detta eller säga att någon gör fel genom dessa val. Men det som möjligen bidrar till en lösning i det enskilda fallet innebär däremot inte en lösning av de problem med minskad likvärdighet mellan skolor som vi ser. Istället ökar skillnaderna ytterligare. Det är som en ond cirkel.

Vi har den tilltagande segregeringen i boendet. Vi har det faktum att skolan blivit en marknad där de friskolor som tar ut vinst kan kapa åt sig av skattemedel och därmed dränera hela skolsektorn på resurser. De gör detta genom lägre lärartäthet, lägre lärarlöner och mindre resurser till sådant som bibliotek eller elevvård. Det fungerar så länge de kan dra till sig elever från mer gynnade hem som inte kräver så mycket resurser. Annars kan skolan gå i konkurs som John Bauerskolorna gjorde efter att ha dragit in flera hundra miljoner i vinst till sina ägare.

Detta tillsammans med det fria skolvalet har bidragit till att sänka den svenska skolan som helhet och samtidigt minska likvärdigheten mellan skolorna.

I den utredning som låg till grund för det så kallade Lärarlyftet (en utbildningssatsning av lärare) skrev regeringskansliet häromåret att skolresultaten sjunkit generellt inom den svenska skolan. Dessutom hade ”andelen elever som går i skolor med riktigt låga resultat dubblerats sedan 2006”.

 

Kan vi gå emot det fria skolvalet?

Samtidigt som vi kan konstatera att det fria skolvalet inte förbättrat den svenska skolan som helhet utan istället bidragit till att öka klyftorna kan vi inte idag kräva att det ska upphävas. Det finns minst två skäl till detta. Det ena är att det i de enskilda fallen kan innebära något bättre för en del barn, det andra är att valfriheten blivit så etablerad att det skulle bli svårt att ta bort den. Det som vi istället måste arbeta för är att skapa sådana förhållanden i samhället och på skolområdet som gör att de flesta föräldrar kan välja den närmaste skolan i lugn förvissning om att de flesta skolor är ungefär lika bra. Att göra det oroliga väljandet onödigt.

För detta behövs både åtgärder som gör förutsättningarna mer lika mellan skolorna och ett förbättrat arbete inom skolorna. När det gäller förutsättningarna handlar det i grunden om att generellt minska klassklyftorna på olika sätt. I ett mer jämlikt samhälle kommer vi också att bo mer jämlikt. Men det behövs också speciella åtgärder för att direkt både minska klyftorna och åtskiljandet i boendet och öka likvärdigheten mellan olika skolor. Det handlar naturligtvis om både ökade resurser och om resursfördelning. Idag har alltför många kommuner problem med att få resurserna att räcka till. Statens roll för att bidra till omfördelning av resurser måste ökas. Resurstilldelningen borde inte heller ske genom det marknadsmässiga systemet med skolpeng. Skolan borde förstatligas igen.

Jag tror alltså inte att vi ska säga nej till det fria skolvalet. Men vi ska bidra till alla typer av förbättringar för ökad likvärdighet som gör detta val onödigt.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om skolan, välfärden, vinst i välfärden, det fria skolvalet, likvärdig skola

Caroline Hoffstedt (s) vill titta djupt på lokalfrågan

Lärartätheten i Uppsala kommun är en av de sämsta i landet sedan länge. I den senaste rankingen från Lärarförbundet hamnar Uppsala kommun på plats 282 av 290. I den totala rankingen ligger kommunen lite bättre i jämförelse, främst tack vare att elevernas resultat ligger högre.

Men varför är det så relativt sett få lärare och stora klasser i Uppsala?

När det ansvariga kommunalrådet Caroline Hoffstedt ska svara på den frågan i UNT 6 oktober förklarar hon det med ”rekryteringsutmaningar” och lokalkostnader. ”Rekryteringsutmaningar” är ju bara ett finare ord för att det är svårt att få tag på lärare som vill arbeta i Uppsala kommun. Det är ett klent svar då det inte alls förklarar varför det är på det viset. Och var det inte ganska nyligen rent av svårt att få tag på jobb som lärare just i Uppsala kommun?

Men lokalkostnaderna då? Dem förklarar kommunalrådet så här:

Det finns flera orsaker. En är att vi går fram med mycket nyinvesteringar. En annan har att göra med hur vi använder lokalerna. Vi minskade lokalytan i gymnasiet eftersom vi inte hade tillräckligt många elever.

När reportern då påpekar att de skolor som byggs ju inte börjat kosta pengar än och att lokaler som tagits bort inte heller borde belasta den nuvarande budgeten, svarar Hoffstedt så här:

Det visar behovet av att titta djupare på den här frågan.

Ja, det verkar ju uppenbart behövas. När man läser den här artikeln kan man ju annars få intrycket att kommunalrådet inte har en aning om varför lokalkostnaderna är så höga för skolor just i Uppsala kommun. Att förstå och komma tillrätta med dessa kostnader verkar helt avgörande eftersom kostnaderna för undervisning faktiskt är lägre i Uppsala både jämfört med större kommuner och riket som helhet. I Uppsala går 27 600 kr per elev åt till att betala för lokaler mot 21 800 i andra större städer.

Jag vet att Uppsala inte är ensamt om detta problem med att hyreskostnader suger ut de pengar som borde användas till undervisning. Tillkomsten av ”friskolorna” har säkert bidragit till detta då det försvårar planeringen och gör att det plötsligt helt enkelt kan vara för många skolor i förhållande till antalet elever.

Men hyrorna då? Jag vet nog mindre än kommunalrådet Hoffstedt om detta, men jag känner mig ändå misstänksam när det gäller Uppsala skolfastigheter. Detta bolag bildades för inte så länge sedan tillsammans med två andra bolag för att ha hand om (äga) kommunens skolor, idrotts-anläggningar och kontor. Jag skrev om det då 2012 här på bloggen. Kommunens ekonomichef sa då att det skulle skapa en ”jättekassa”. Ja, så föll hans ord. Att sälja ut kommunal egendom är enligt mitt sätt att se saken ofta ett mycket kortsiktigt sätt att handla, men naturligtvis drar det just i det kortsiktiga perspektivet in pengar.

Howard Thurston (1869 – 1936) var en av de första stora trollkarlarna. Vår tids ekonomichefer som gör jätteaffärer genom att sälja till sig själva har utvecklat konstarten i vår tid.

Men i det här fallet handlade det om att sälja till sig själv. Naturligtvis kan man inte bli rikare av att sälja till sig själv. Det handlade om ett för de flesta av oss andra svårbegripligt redovisningstrixande. De av kommunen bildade bolagen lånade pengar på det som kallas den öppna marknaden. Med de lånade pengarna köpte bolagen dessa skolfastigheter, idrottsanläggningar och kontor. Till marknadspris. De kommunala bolagen måste alltså betala räntor till dem de lånat av och kommunen måste betala marknadsmässiga hyror till bolagen.

År 2015 hade bolaget Skolfastigheter ett totalt rörelseresultat på 201 miljoner, vilket efter avskrivningar blev 83 miljoner.

Är det inte konstigt, ja stötande rent av, att kommunens eget bolag drar in pengar samtidigt som något som borde vara en kärnverksamhet dras med problem och tvingas skära i verksamheten för att det betalar dessa intäkter?

 

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om skolan, välfärden

En annan berättelse från Tensta

Med anledning av den norska ministern Listhaugs propagandabesök i Rinkeby vill jag förmedla en till motbild. En motbild är just en motbild. Den avser inte att säga ”hela sanningen”. Bara att hela bilden består av många olika bitar som alla måste skildras på ett ärligt sätt.

Den 21 augusti publicerade jag en artikel av Tenstabon Ekmel Altay om problemet med att få en ambulans att komma till Rinkebys grannförort i Stockholm: Tensta. Här är en berättelse av Karin Senter, Hassan Damerji och Joel Senter som också bor i Tensta. De skildrar samma problem och ger samtidigt precis som Ekmel en motbild till de alltmer ensidiga beskrivningarna av förorter som Tensta. Artikeln är tidigare publicerad men jag har fått lov av Karin att använda den igen.

 

Vi ringde ambulansen – brandbilen kom…

Det är fredag den 18 mars och klockan är lite efter 8 på morgonen. På det lilla torget utanför västra tunnelbaneuppgången i Tensta ligger en till synes livlös, äldre man. Först på plats är en yngre man som larmar ambulans och utför hjärt- och lungräddning. Därefter kommer en kvinna som på instruktion hjälper till att rytmiskt trycka på den medvetslöse mannens bröstkorg. En tredje person stannar och konstaterar att mannens ena hand rör sig lite; den darrar en aning. Flera personer, som alla verkar vara på väg till skola och arbete, stannar upp, men inte för att sensationslystet fota och förnedra, utan för att under en lång stund hjälpa till med att utföra en hjärt- och lungräddningsinsats som inte upphör så länge den äldre mannen ligger där på marken. En kvinna gråter och tysta böner viskas fram. Alla hjälper till på sina sätt.

Någon i gruppen påtalar att det ju ligger en vårdcentral inte många meter från platsen. Där måste det ju finnas hjärtstartare och personal. Så en av oss springer dit, för att meddela att en man riskerar att dö bara några meter därifrån. Men vårdpersonalen frågar bara om vi larmat 112, och säger att vi ska vänta på ambulansen. Alla församlade blir förvånande när de får reda på att ingen från vårdcentralen kommer.

Den äldre mannen är fortfarande inte kontaktbar och ambulansen dröjer. I gruppen börjar det viskas ”Det här är Tensta; det här är Tensta”. Att den äldre mannens hjärta stannat just i förortsområdet ses som anledningen till att det dröjer. Mer än en halvtimme tar det när mannen akut behöver hjälp en fredagsmorgon i Tensta. Inga exakta tidsangivelser finns, då vi i gruppen inte främst intresserar oss för tiden, eller för våra mobiler. Fokus ligger på mannen på marken, men det kan mycket väl ligga någonting i det som viskas. När ambulansen väl kommer är det i sällskap av polis och brandkår (!). Så ser tydligen reglerna ut efter den vandalisering av en ambulans som skett en gång tidigare, i mörkret på en mer undanskymd gata.

Avsikten är här inte att lasta enskilda ambulansförare, poliser eller brandmän, eller för den sakens skull personalen på vårdcentralen. Ambulanspersonal har efter vandaliseringen arbetat på att skapa goda kontakter i området genom att synas på torget och möta förortens invånare. Det är ju bara så enkelt att de har sitt regelverk att följa. Ska man hårddra det ligger faktiskt ansvaret för den dröjande ambulansen på de personer som stod för vandaliseringen. Vid det tillfället kommenterade ambulanspersonalen att personer kan riskera att dö om inte ambulanser lämnas i fred.

Kanske har så nu skett. Vi som var på platsen kan inte vara helt säkra på utgången för den sjuka mannen, och vi har ingen information kring hur lång tid själva samordningen av utryckningen tog. Rimligen måste det ta längre tid att koordinera en uttryckning än att skicka en ensam ambulans. Utryckningspersonal har förstås rätt att känna sig trygga i sitt arbete, men att regeln gäller dygnet runt blir ett sätt att demonisera Tensta. Ett hjärtstopp en solig morgon, total avsaknad av kriminell aktivitet bakom händelsen, och människor som bara vill hjälpa till. Det är tydligen något som gör att ambulansen inte får åka in ensam.

Detta regelverk har kommunicerats otroligt dåligt till invånarna i Tensta – en passus i gratistidningen som delas ut till hushållen och lite uppmärksamhet i nationell media. Ingen informerande broschyr i brevlådan formulerad på flera olika språk. Ingen gratiskurs på torget i hjärt- och lungräddning. Ingen som informerar om huruvida dessa regler är satta tillsvidare, eller om det finns något slutdatum på eländet. Ingenting från våra myndigheter. Hur skulle det se ut om motsvarande regler införts på Södermalm eller Östermalm? Säkerligen inte likadant. Diskrimineringen framträder i all sin tydlighet.

Det är förfärligt att sjukdomen ska behöva drabba en man i det offentliga rummet på det här sättet, för att regelns barbari verkligen ska framträda. Det är sorgligt att denna till synes livlösa man ska bli ett exempel i denna text. Men helt uppriktigt, människor utanför förortsområden måste förstå vad som försiggår här och vilka konsekvenserna kan bli av ett sådant här regelverk – ett regelverk som i sin praxis kan tolkas som både diskriminerande och faktiskt också livsfarligt. Och bland oss invånare i Tensta krävs en folklig resning. Ska alla vi som bor i detta område behöva riskera att vänta längre på livsnödvändig hjälp en fredagsmorgon?

Finns det någon lösning på situationen som den ser ut nu? Börja med att informera människor om de regler som har satts upp. Ha alltid en polisbil (och tydligen även en brandbil?) stationerad i området, som på en gång kan möta upp ambulanser som behöver komma hit. Diskutera vårdcentralernas roll i det hela. Kommer inte ambulansen hit, vad bör då den utbildande personal som finns inom förortens gränser göra i en krissituation?

Avslutningsvis går tankarna, oavsett om mannen avled eller inte, till de anhöriga som mannen med hjärtstoppet troligen har. Kanske har ni inte hört om hur länge han har behövt vänta på hjälp. Det är möjligen inte något som anhöriga automatiskt får reda på. Om någon anhörig läser detta vill vi i alla fall att ni ska veta att de civilpersoner som befann sig på platsen visade vördnad och gjorde allt de kunde.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om förorten

Ahlstedt/Lagerquist och den hotade friheten

De två Uppsala-moderaterna Fredrik Ahlstedt och Markus Lagerquist publicerade häromdagen en debattartikel i Uppsala Nya Tidning under den braskande rubriken ”Friheten är hotad”. Där angriper de häftigt det försiktiga förslaget till begränsning av vinster inom välfärden.

Högerns propagandastil går igen.

De kör det vanliga tricket att slå på trumman och tala om att valfriheten hotas. Då menar de inte friheten att ta ut vinst utan friheten att välja t.ex. vård eller skola. Men det är ju en total bluff då förslaget till vinstbegränsning inte alls berör frågan om brukarnas val. Nu kan ju Ahlstedt/Lagerquist hävda att inga privata utförare skulle driva dessa verksamheter om de inte kunde ta ut vinst. Men inte heller det är sant. Det finns idéburna utförare som driver sina verksamheter utan vinst. När JB-koncernen gick i konkurs (läs om detta på en gammal blogg) så togs verksamheten över av Stadsmissionens skolstiftelse bland annat i Uppsala. Stadsmissionens skolstiftelse är ickereligiös,  politiskt obunden och driver sina skolor utan vinstuttag.

Sen är det en annan sak att valfriheten också måste diskuteras då den haft negativa konsekvenser som ökad segregering inom skolområdet eller mer ojämlik vård. Men det är en typ av problem som Ahlstedt/Lagerquist inte alls vill eller kan se.

De skriver också att ”borgerligt styrda kommuner har väsentligt bättre skolresultat”. De verkar inte fundera över om det kan finnas andra faktorer än borgerlig politik som ligger bakom dessa bättre skolresultat. En möjlighet vore ju att fundera över den sociala sammansättningen i dessa kommuner och sambandet mellan hemförhållanden och studieresultat.

De målar också en mycket ljus bild av hela utvecklingen på skolområdet med ”pedagogiskt nytänkande” inom friskolorna som även ”bidragit till att göra de kommunala skolorna bättre”.  Hur de får ihop den bilden med de faktiskt sjunkande skolresultaten och allt större skillnaderna inom skolområdet är ytterligare en sak som är svår att förstå.

Jag har tidigare samlat några olika argument kring vinst i välfärden här på bloggen. Läs gärna.

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden, moderaterna

En fredagskväll i Tensta

Det skrivs mycket om vissa förortsområden nu. Och jag snubblar redan på ordet. För själva ordet ”förort” har ju fått en klang och en betydelse som numera diskvalificerar Bromma i Stockholm eller Sunnersta i Uppsala. Dessutom har många politiker och skribenter börjat använda det vidriga ordet ”utanförskap” för att beskriva hela områden.

Precis som andra platser, förhållanden eller människor bör dessa områden varken romantiseras och förbättras eller ensidigt nedsvärtas. Därför behövs olika berättelser. Och då menar jag inte ”berättelser” i den (post?)moderna meningen, utan just bara berättelser.

Denna lilla sanna berättelse skriven av min vän Ekmel visar en delvis annan bild. Så här kan det också vara helt enkelt.

Här är berättelsen från en natt i hans Stockholmsförort Tensta:


 

Fredag kväll i Tensta. Klockan är över tolv. Under bron på Spånga kyrkväg, nära min balkong, hörs ett jäkla tjat där ute. Någon pratar högt i telefon. Låter lite irriterad. Sedan lägger han på.

Jag går ut på min balkong, tittar ut. En lång smal kille hänger på järnbarriären vid vägkanten. En annan går fram och tillbaka och skakar huvudet med missnöje och en tredje ligger på gräsmattan vid gångvägen.  Jag vinkar och frågar ”är ni ok? Behöver ni hjälp?

Neeej det är inte vi, svarar han. En kille ligger här. Det verkar som att han har gjort sig illa. Han har en djävla stor bula på skallen som blöder. Jag ringer ambulansen, men dom kommer inte och vi bara väntar. Ringde för en halv timme sedan men…

Vill du att jag ringer också?

Kan du göra det? Det är snällt. Synd jao, han ligger bara där.

Jag ringer 112, får några instruktioner och går ner till den skadade mannen för att se och ge mer detaljerad information till telefonisten på 112.

Det är en 66 år gammal svensk man som intagit rejäla mängder alkohol. Någonstans på vägen hem till Rinkeby slog han sig i huvudet och fick en bula stor som en tennisboll  vilken sprack och blödde. Han ville sova. Vi får kontakt bara några korta stunder. Han vaknar och svarar på frågor och slocknar igen. En liten, rund och trevlig man.

Jag ringer några gånger till 112 och får varje gång liknande svar. Det finns ingen ambulans tillgänglig. Klockan blir ett och fortfarande har ingen ambulans kommit. Några andra killar som vi känner kommer och går förbi. Dom hälsar och frågar om vi behöver hjälp. Kollar på honom. Stannar en liten stund och sedan fortsätter de sin väg. Men killarna som hittade honom där stannar kvar och  blir mer  och mer irriterade över att ambulansen inte dyker upp. Den ena blir kvar med mig vid den drabbade medan den andra går runt och letar efter en polisbil som kanske kan hjälpa mannen iväg till  sjukhuset. Till slut tappar han hoppet:

Om det blir slagsmål kommer de att ta oss alla på en gång. Men när vi behöver hjälp visar de sig inte sig, säger han.

Vi sitter ner och fortsätter att vänta på ambulansen som inte kommer. Den skadade ligger på rygg och snarkar. Verkar gilla sin säng. Vaknar en liten stund och småpratar.

Har du ont?

Neeej inte alls.

Vad dåå du blöder ju, säger den ena killen. Du har en djävla stor bula på pannan jao.

Nähä

Jo… rör inte, det är öppen sår, du får infektion.

Mannen lägger sig på rygg och somnar om.

Det kommer andra killar som vi känner. Alla är killar runt tjugo år. De stannar och växlar några ord. Killarna berättar historien från början till de nytillkomna. De stannar kvar med oss. Tittar på mannen som ligger på gräsmattan.

Abboo fy djävla bula len. Hur länge han har varit här?

Nästan två timmar.

Det är orättvist. Synd om honom. Jag ringer för faaan. Man måste överdriva lite grann annars kommer dom aldrig. 

Dom kommer aldrig len, när man kastar sten på ambulansen tror du att dom kommer. Tror du att dom vågar. Glöm det.

Vad faaaan ska han dö här eller… Dom måste komma för fan.

Den av killarna som har en arabisk brytning tar fram sin mobil och ringer.

Hallå ursäkta här finns en skadad man som ligger på en gräsmatta och kanske håller på dö. Är ni intresserade eller??? Kanske jag ringer fel. Kanske skulle jag ringa Aftonbladet eller? Och sedan börjar han förklara allt från början. All hans brytning och grammatiska fel försvinner ur hans tal. Med perfekt svenska och en väldigt sansad röst förklarar han situationen för den som svarar på hans samtal. Imponerande. Sedan lägger han på… och…

Abbooo len, säger han. Hon vill att jag ska fråga om han vet vilken stad han bor i. Hellre fråga honom vilken planet han bor på just nu. Alla skrattar högt.

Jag tittar runt för att se om vi stör och väcker folk. Inte en enda lampa lyser bakom fönstren. Säkert tittar alla i smyg med släckta lampor men ingen vågar komma ut och fråga. Klockan är nästan halv två. En av ungdomarna säger:

Ammo (farbror på arabiska), du kan gå om du vill. Vi vaktar honom, ingen fara.

Nej, det är ok. Ingen fara, säger jag…

Jag vill inte missa deras sällskap. Jag känner mig stolt över att vara med dem. Att sova är inget som jag tänker på just då. De pratar med varandra och berättar olika historier om skadade och ambulanser som inte kommer och folk som dör och inte får hjälp osv. Ett tag glömmer de allt och fastnar i diskussionen. Plötsligt vänder de sig mot sin ”patient”, varsamt och med respekt på deras eget sätt… En av dem tittar på mannen som ligger och säger.

Abooo len, grabbar vi glömde honom totalt jao. Lyssna, vi pratar på olika språk, kanske stackaren tror att han är på semestern, jao. Vad säger ni??? Vi skrattar tillsammans…

Jag pratar igen med mannen som säger:

Vi måste…Jag behöver ingen hjälp. Jag mår bra, hur bra som helst. Jag har bra sällskap.

Sedan ramlar han på vänstra armen och börjar kräkas.

Bulan på huvudet, sömn och kräkningar, ingen bra kombination tänker jag. Nu börjar det bli bråttom. Pojkarna blir oroliga de med… Vi lyfter hans huvud en aning så att han inte får problem med andningen. Han vaknar en liten stund.

Klockan är 01:57 Jag ringer igen för femte gången. En manlig röst. Jag skärper tonen:

Väntar ni lite till så behöver ni skicka en likbil i stället.

Den är på väg, om en minut kommer den att vara där, och du ska inte prata så här med mig.

Jag ber om ursäkt men det är inte vi som är oförskämda här. Vi har väntat på en ambulans i över två timmar. En människa som ligger här och behöver hjälp och ingen av oss är professionella här. Händer det något, vad gör vi då…? Försök att förstå…

Då dyker ambulansen fram.

Vi börjar alla vinka. Föraren stannar, kör försiktigt och lite tveksamt. Tenstabor, unga och gamla och av olika sorter. Skrämmande kanske. Nej det tycker varken jag eller mina unga vänner.

Ambulansen är framme. Ambulansföraren pratar med den skadade som nu vill gå hem. ”Nej, säger de. Inte med den här bulan, på pannan, nej.” De hjälper honom varsamt till ambulansen. Tackar för hjälpen och kör.

Vi skakar hand och tackar varandra och önskar en god natt.

Lördagen den 12 Augusti, Klockan är 02:19 i Tensta…


 

Läs andra bloggar om förorten

Intressant?

Misslyckade och framgångsrika rånare

Igår var det en man som försökte råna Handelsbanken i Österbybruk här i norra Uppland. Jag trodde inte att banker hade några kontanter längre så det verkade ju optimistiskt i överkant redan där. Men dessutom fastnade mannen i dörrslussen och misslyckades med att ens komma in på banken.

De mer framgångsrika rånarna befinner sig betydligt högre upp på samhällsstegen, ja till och med i självaste bankens ledning. Det är något som vi ofta påminns om nuförtiden. Men tyvärr är det alltför få av oss som ännu drar några politiska slutsatser av den saken.

De rikas rån sker på en mängd olika sätt. Ett vanligt förekommande sätt är att smita från skatt, vilket ju faktiskt är samma sak som att stjäla. Att det verkligen är de allra rikaste som smiter mest från att betala skatt bekräftades också i en forskningsrapport häromdagen. Det var väl knappast någon som blev förvånad. Förmodligen inte heller de skattekverulanter på den borgerliga kanten som alltid försöker gömma sig bland så kallade vanliga löntagare när de ska hetsa mot något förslag till höjd skatt.

Här har vi alltså haft gigantiska skattesänkningar under ett antal år som jobbskatteavdraget, avskaffad förmögenhetsskatt (2007) och avskaffad statlig fastighetsskatt (2008). Skattesänkningar som framförallt gynnat de rikaste. Men de rikaste nöjer sig inte med detta. De skattefuskar också. Enligt forskarrapporten har de tusen rikaste hushållen i Skandinavien undanhållit 32 procent av den skatt de skulle ha betalat. I befolkningen som helhet är skattefusket betydligt lägre. Där är det tre procent som fuskat undan den skatt de egentligen skulle ha betalat.

Studien som gjorts av Annette Alstadsaeter och hennes forskarkolleger Niels Johannesen vid Köpenhamns Universitet och Gabriel Zucman vid amerikanska UC Berkeley, har kombinerat uppgifter om bankkonton i Schweiz med uppgifterna om brevlådeföretag i Panamaläckan och självrättelser och annan information från skattemyndigheterna.

                    Paulsson, Igel och Carlberg

Det är så kallade framstående personer som fuskar. Sådana som framträder i offentligheten och ojjar sig över skattehöjningar, förslag om inskränkningar av vinster i välfärden eller försök att skydda vår miljö. Bland dem som finns med bland fuskarna är 23 personer i styrelsen eller i ledningen för företagen på Stockholmsbörsens storbolagslista. Några som nämns med namn är Erik Paulsson (styrelseordförande i Skistar, Fabege och Wihlborgs samt grundare av Peab), Anders Igel (tidigare Teliachef nu i styrelsen för Swedbank) samt Anders G Carlberg (tidigare chef för Nobel Industrier, nu ordförande i Gränges och i styrelsen för Sweco).

Slutsats?

Inga skattesänkningar i världen kommer göra dessa rika människor nöjda. De kommer alltid gnälla, hota och fuska. Låt oss strunta i det. Låt oss få en skattepolitik som utjämnar de ökande klyftorna och för in pengar till samhället i alla de hål som finns i den urholkade välfärden.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om skatt

Johan Rudström (UNT) och vinstuttagen

Ibland stöter man på argument som får en att häpna. I dagens UNT hittar jag ett sådant hos ledarskribenten Johan Rudström. Bakgrunden är att Ilmar Reepalu – regeringens utredare om vinst i välfärden –  igår lämnade sitt slutbetänkande. Liksom andra borgerliga ledarskribenter och politiker angriper Rudström alla förslag till vinstbegränsningar inom välfärden. Ett av Rudströms grepp är det här:

I fjol redovisade kommunerna och landstingen ett överskott på 25 miljarder kronor, 10 miljarder mer än året innan. Betyder det att många kommuner börjat ta ut övervinster? Nej, alla är ense om att överskott är nödvändigt för att ha råd med investeringar, för att långsiktigt trygga verksamheten och ha en buffert som klarar kostnadsvariationer för till exempel löner och räntor. Det gäller både offentliga och privata verksamheter.

Uppenbarligen har inte Rudström förstått vad kritiken mot vinstuttag handlar om. Överskott och vinst är ju inte samma sak.

Inom den gemensamma sektorn borde det inte vara ett mål att gå med överskott. Pengarna som via skatten tilldelats sektorn ska ju användas. Det ska gå jämnt upp. Men att en verksamhet gör ett plus-resultat efter avskrivningar, alltså att den går med överskott är inte detsamma som vinstuttag. Inom den gemensamma välfärden utan vinstuttag försvinner inte någon del av överskottet.

                   Vinstuttag når inte välfärden

Med vinstutdelning är det en annan sak. Överskott kan ju användas på olika sätt. Vid vinstutdelning används inte pengarna till det som de var avsedda för utan blir istället privat vinst. I de värsta fallen försvinner pengarna också ut ur landet till olika skatteparadis.

Både vinstdrivna och icke vinstdrivna verksamheter inom välfärden betalas med samma skattepengar. Pengar som försvinner ut som vinstutdelning är förlorade pengar för hela välfärdssektorn. De är förlorade pengar även då de försvinner ut från en verksamhet där brukarna/kunderna är nöjda. Dessa pengar skulle ju ha kunnat användas någonstans där behoven var större.

Nu är det ju också så att vinsten kan döljas för en tid. Riskkapitalister gör det genom att köpa upp andra verksamheter och expandera för att därefter sälja och ta ut vinsten. John Bauer-koncernens konkurs var ett sådant lärorikt och avskräckande exempel.

Men att pengar försvinner bort från det de var avsedda för är inte det enda problemet med vinstuttag inom välfärden. Ett annat stort problem är att det påverkar välfärdens inriktning. Med vinst blir bara de lönsamma kunderna intressanta. De privata alternativen drar till sig de ”duktiga” eleverna från studievana hem, de pigga gamlingarna och friska människor i gynnade områden. De är helt enkelt mer lönsamma. På det viset bidrar privatiseringarna också till en ökad segregering.

Detta är, i korthet, problemen med vinstuttag. Det har inte någonting att göra med frågan om överskott.

Att kommuner och landsting –jag upprepar – inte borde gå med överskott i en tid när sjukvården blöder är en annan sak. Pengarna behövs där omedelbart!

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden

%d bloggare gillar detta: