RUT än en gång

Emellanåt känns det ganska svårt att kommentera det som händer i samhället. En anledning till det (förutom det deprimerande läget med corona-pandemin och dess begränsningar av det vanliga livet) är att politiken ibland känns som om den går på ”repeat”. Samma gamla lösningar, bara med mera av samma slag.

När liberalerna får sossarna och miljöpartiet att genomföra ytterligare skattesänkningar för de rika, eller bidrag som kallas avdrag för de som har mest, så känns det på något vis som om det inte går att säga något mer mot detta. Får de aldrig nog? Hur illa ska de ställa till det? Hjälper inga argument eller nödrop?

Trots det gör jag i alla fall ett försök till här när det gäller det senaste om RUT (Rengöring, underhåll och tvätt). Det här skatteavdraget för det som kallas ”hushållsnära tjänster” och som funnits i Sverige sedan 1 juli 2007.

Själva förslaget

Regeringen S+MP lägger alltså tillsammans med samarbetspartierna C+L ett förslag till ytterligare utvidgning av RUT. Det ska lämnas till Lagrådet för att kunna beslutas i budgeten för 2021. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2021.

Förslaget innebär att taket för avdraget ska höjas från 50 000 kronor till 75 000 kronor per år. Dessutom ska ännu fler saker ingå. Det handlar om:

  1. Möblering av bostad och montering av möbler.
  2. Transport av bohag till andrahandsbutiker, loppmarknader och liknande.
  3. Enklare tillsyn av bostad och fritidshus.
  4. Tvätt vid tvättinrättning.

Kritik mot förslaget

Att höja taket för rutavdraget till 75 000 kronor per år motsvarar köp av tjänster för 150 000 kronor. Av de nästan 800 000 hushåll som gjorde rutavdrag år 2017 (antalet har ökat sedan dess) gjorde enligt Riksrevisionen de allra flesta (65,1% av hushållen) – se tabell – avdrag för under 5000 kr per år. Bara 5,5% av alla hushåll gjorde avdrag som var större än 20 000 kr. Hur många personer som kommer att köpa tjänster för 150 000 kr per år och göra avdrag på 75 000 kr vet vi inte ännu. Men det handlar alltså om en mycket liten grupp. Det är denna lilla grupp av mycket högavlönade som gynnas av förslaget.

Som Riksrevisionen konstaterade i en rapport så finns köpare av RUT-tjänster ”i samtliga delar av inkomstfördelningen, men de är kraftigt koncentrerade till hushållen med de högsta inkomsterna. En fjärdedel av rut-köparna och 40 procent av det totala avdragsbeloppet finns bland den tiondel av hushållen som har de högsta inkomsterna. 55 procent av det totala avdragsbeloppet finns bland den femtedel av hushållen som har de högsta inkomsterna.”

Denna profil av ojämlikhet och gynnande av dem som har mest stärks nu med det senaste förslaget.

Därför har även sådana som är för idén med rut-avdrag reagerat mot förslaget. En som reagerat är till exempel den f.d. (?) folkpartisten numera skatteexperten på TCO Karin Pilsäter. Hon skriver i en artikel i UNT (Vi som verkligen gillar Rut måste värna dess legitimitet):

De utökningar som nu föreslås i en lagrådsremiss riskerar som bäst att bli helt perifera, som sämst att undergräva förtroendet, leda till fusk och glidningar och nya krav på utvidgning………..

Det är väldigt mycket pengar. Ingen familj med någorlunda normal inkomster kan lägga så mycket pengar på denna typ av tjänster…………

Man måste också utgå från hur det faktiskt ser ut. Endast några hundra personer slog i taket på 50 000 kronor.

Och Jämlikhetskommissionen (se tidigare blogg) som anser att rutavdraget bör bevaras menar också i sitt betänkande att ”taknivån för möjligheten till skattereduktion bör inte höjas och möjligheten bör inte heller utvidgas till att omfatta fler tjänster”.

Som vanligt säger partierna som står bakom det senaste förslaget att det handlar om ”att få livspusslet att gå ihop”. De skulle aldrig säga att de bara vill gynna några hundra mycket rika personer. Istället säger de som Per Åsling, skattepolitisk talesperson för centern att det handlar om att ”människor som har en svag position på arbetsmarknaden nu får möjlighet att få ett jobb”.

Hur många extra jobb som skapas av dessa bidrag till de rika, eller vilka som får jobben, finns det olika undersökningar av. Och det som går att säga är åtminstone att RUT-anhängarna kraftigt överdrivit de jobbskapande effekterna.

Men oavsett det så är ju det avgörande vad vi väljer att använda skattepengarna till. Vilken sorts jobb vill vi ha fler av och vilka sektorer vill vi stärka? Vi kan göra olika val och de påverkar samhällsutvecklingen.

Istället för dessa bidrag (ja skatteavdrag är ju ett bidrag från andra skattebetalare) för jobb i hemmet (främst till de som har mest) så skulle ju pengarna istället kunna användas till att anställa fler inom vård, skola och omsorg. Med bättre löner och bättre arbetsvillkor dessutom. Att använda skattepengarna så skulle definitivt ge fler jobb. Men dessa jobb skulle dessutom vara till nytta för så många fler människor och definitivt också för dem som idag inte har möjlighet att få hjälp med ”livspusslet”.

 

Det betalda hemarbetet ett mått på graden av jämlikhet?

I praktiskt taget alla samhällen utom nittonhundratalets västerländska har det funnits massor med tjänare av olika slag, hembiträden, chaufförer, drängar, trädgårdsmästare, tvätterskor och så vidare…..

Så skrev för några år sedan Patrik Engellau längtansfullt på bloggen ”Det goda samhället”. Han beskrev där hur det varit ”en självklar sak att en normal medelklassfamilj har ett antal tjänare med olika uppgifter i hemmet”.

Den längtan efter ett svunnet klassamhälle som han där uttryckte återspeglar nog både stämningar inom hans samhällsklass och förklarar delvis framväxten av RUT-sektorn för de rikaste.

Däremot har han inte helt rätt i sin beskrivning. Långt in på 1900-talet var det fortfarande mycket vanligt med hembiträden även i de ”västerländska samhällena”, så också i Sverige.

På 1930-talet fanns det i Sverige fortfarande ungefär 50 000 hembiträden i städerna och tiotusentals pigor inom lantbruket. Dessa yrken försvann sedan alltmer efter 1945. Det blev allt ovanligare att städa andras hem och passa andras barn. Nu har utvecklingen vänt tillbaka till att alltmer likna denna tid. Men varför försvann dessa jobb i stort sett under många år?

Det brukar sägas att det berodde på de många nya hushållsmaskinerna som underlättade hushållsarbetet samt på utbyggnaden av den offentliga sektorn där alltfler kvinnor sökte jobb. Det stämmer väl. Men måste man inte också se det minskade antalet hembiträden som ett resultat av de minskade klyftorna i samhället? Både i form av lön och i form av vad vi (framförallt kvinnor) var beredda att acceptera av underordning och utsatthet. Ett samhälle där stora grupper säljer sin arbetskraft som arbetare i andras hem är också ett samhälle där klyftorna är stora. I ett mer jämlikt samhälle (som Sverige blev fram till 1980-talet) ville färre arbeta i andras hem samtidigt som färre också hade råd att köpa denna (nu dyrare) arbetskraft.

De ökade klyftorna är en del av en spontan utveckling i alla samhällen där inte folkrörelser och politiken ingriper för att göra något åt det. I Sverige har politiken nu alltför länge inte bara låtit bli att driva på för utjämning utan dessutom aktivt förstärkt klyftorna. Skattesubventioner för att arbeta i andras hem är bara en av många sådana åtgärder.

En Uppsalamoderat förhåller sig till en utredning och till forskningsresultat

I maj kom en utredning om den svenska skolan: ”En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning (SOU 2020:28).

Att läsa utredningar är nog för de flesta människor något som inte är alltför lockande. De är omfattande och skrivna på ett för många svårtillgängligt språk. Men till skillnad från artiklar, tal eller utspel från de flesta politiker så är de ofta baserade på en mängd forskning. Forskning som ger oss en bild av verkligheten som är viktig att känna till för att veta hur våra önskningar och mål ska nås. Ofta kanske man tycker att förslagen till lösningar är otillräckliga. Det tycker jag till exempel om den här utredningen (se faktarutan längst ner). Men där finns ändå en grund i aktuell forskning som pekar ut orsaker och problem. I utredningen om en likvärdig skola skriver man att det ”råder bred konsensus i forskningen om att skolval och en ökad förekomst av fristående skolor bidragit till ökad snarare än minskad social och etnisk segregation i den svenska grundskolan” (s. 197).

Det här borde alltså vara viktigt att diskutera förutsatt att man tycker att en likvärdig skola är något att sträva efter. I lokaltidningen UNT här i Uppsala har vi kunnat läsa två inlägg på debattsidan om utredningen. Först skrev Carl Lindberg (s) ett inlägg den 11 augusti med, som han skrev, förhoppningen att många skulle läsa utredningen och ”delta i en öppen debatt om dess förslag”.

Den 21 augusti ger sig moderaten Markus Lagerqvist in i debatten. Men han verkar inte alls intresserad av att diskutera innehållet i utredningen. Jag undrar om han ens tittat på den. Istället skriver han om det gamla Östtyskland som han påstår var en modell för den svenska Enhetsskolan samt en del annat ytligt strunt.

Det fick mig att igår skriva ett debattinlägg till UNT. Här är det:

 

Varför har likvärdigheten i den svenska skolan minskat?

I den svenska skollagen står att utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform, samt att strävan ska vara att uppväga skillnader i elevernas förutsättningar.

Hur det ligger till med den saken tas upp i två utredningar som kommit under året: Utbildningsdepartementets utredning En mer likvärdig skola (SOU 2020:28) som kom i maj och i Jämlikhetskommissionens betänkande En gemensam angelägenhet (SOU 2020:46) som släpptes nu i augusti.

Enligt båda dessa utredningar har likvärdigheten inom det svenska skolväsendet minskat till följd av det fria skolvalet och införandet av fristående skolor. Enligt utredningen om likvärdighet råder det en ”bred konsensus i forskningen om att skolval och en ökad förekomst av fristående skolor bidragit till ökad snarare än minskad social och etnisk segregation i den svenska grundskolan”(s. 197). Och i Jämlikhetskommissionens betänkande heter det att: ”Skolsegregationen har som konstaterats ovan ökat kraftigt i Sverige, och skolvalets bidrag till detta är inte obetydlig: knappt en tredjedel av den totala ökningen av skolsegregationen kan förklaras av skolvalet” (s. 323).

I ett debattinlägg i UNT den 11 augusti tog Carl Lindberg (s) upp utredningen En mer likvärdig skola. Han hoppades att många skulle läsa utredningen och ”delta i en öppen debatt om dess förslag”. Jag tycker också att en sådan öppen debatt om de allvarliga problem som vi har är mycket viktig. Det kräver naturligtvis att vi utgår från den rådande forskningen och är överens om målet.

Markus Lagerqvist (m), som den 21 augusti ger sig in i debatten, har tyvärr ett annat förhållningssätt. Jag undrar om han över huvud taget har tittat i eller läst utredningen. Lagerqvist menar att ”den svenska skolans förfall” började med enhetsskolan i slutet av 1960-talet, vars modell enligt honom hämtades från det gamla Östtyskland. Hur detta auktoritära land skulle stått modell för den mer elevstyrda undervisningen som präglat den svenska skolan, eller för det som på ett slappt sätt kallats för ”flumskolan” har jag mycket svårt att förstå.

Många olika trender har svept genom det svenska skolväsendet under de senaste decennierna och mycket har förändrats. Även jag, som f.d. lärare, är kritisk till mycket som hänt, till exempel sådant som inneburit ett nedtonande av lärarledd undervisning. Men jag tror ändå att bilden av dagens svenska skola är mer mångfacetterad och motsägelsefull än i Lagerqvists beskrivning. Framförallt tror jag inte att det – som Lagerqvist tycks mena – räcker med att förändra skolans pedagogik (”ordning och tydliga krav”) för att komma åt de problem med minskad likvärdighet som vi numera upplever. Och oavsett vad vi tänker om införandet av det som Lagerqvist kallar ”en ansvarsfull invandringspolitik” så kommer inte heller införandet av en sådan politik att lösa de nuvarande problemen med bristande likvärdighet.

Lagerqvist skriver vidare, utan att ange någon källa, att ”forskningen visar att skolsegregationen bara till 10-15 procent kan förklaras med det fria skolvalet”. Men oavsett om skolvalet orsakar en tredjedel av skolsegregationen (vilket Jämlikhetsbetänkandet hävdar), eller tio procent (vilket Lagerqvist hävdar) så är det väl ändå ett problem? Något att förhålla sig till och försöka göra något åt.

Naturligtvis är inte skolval och skattefinansierade friskolor de enda faktorerna bakom de ökande skillnaderna. Även den ökande boendesegregationen påverkar självklart skolan. Men här konstaterar likvärdighetsutredningen att det är svårt ”eller till och med omöjligt” att ”reda ut hur stor andel av skolsegregationen som kan hänföras till skolval respektive boendesegregationen” (s. 196).

Det behövs alltså både åtgärder för att minska boendesegregationen och åtgärder för att minska eller eliminera de segregerande effekterna av skolval och friskolekoncerner. Men det förutsätter att vi verkligen vill nå en likvärdig skola och att vi är villiga att diskutera de verkliga problemen.

Anders Fraurud, f.d. lärare

När jag för en stund sedan kollade mejlboxen (och innan jag skrev detta blogg-inlägg) så var där ett kort och lakoniskt brev från UNT:s debattredaktör:

Hej och tack för din artikel men vi får tacka nej.

Bästa hälsningar,

Emma Jaenson

Om ni själva vill göra en bedömning av debattredaktörens prioriteringar vad gäller saklig debatt och kvalitet så föreslår jag att ni nu också går in och läser det publicerade inlägget av moderaten Lagerqvist

 

Faktaruta:

Utredningen föreslår bland annat att:

  • Ett gemensamt skolval där alla vårdnadshavare och alla huvudmän deltar införs och administreras av Skolverket. Det fria skolvalet, dvs. att vårdnadshavarna kan lämna önskemål, ska behållas. Det ska även fortsatt finnas en garanti för elever att bli placerade vid en kommunal skolenhet i närhet till hemmet om vårdnadshavaren inte önskar en annan skola.
  • Möjliga urvalsgrunder till skolor förändras och regleras. När det finns fler sökande än platser vid en skola ska huvudmannen kunna välja att använda någon eller några av urvalsgrunderna syskonförtur, geografiskt baserat urval, kvot eller skolspår (för enskilda huvudmän verksamhetsmässigt samband). En huvudman ska också kunna välja att ge elever lika möjligheter att få en plats, dvs. att ett randomiserat urval görs bland de elever som önskar en viss skola.
  • En förändring ska genomföras av hur ersättningen till enskilda huvudmän, den s.k. skolpengen, beräknas. Avdrag ska göras för de merkostnader som uppstår p.g.a. att olika huvudmän har olika ansvar. Kommunen har, till skillnad från enskilda huvudmän, ansvar att dels erbjuda alla barn i kommunen en plats i en skola nära hemmet, dels ha beredskap att ta emot nya elever, något utredningen funnit genererar betydande merkostnader över tid.
  • Flertalet riktade statsbidrag slås samman till ett sektorsbidrag till skolan. Sektorsbidraget ska stödja skolverksamheten och stimulera skolutveckling utifrån lokala behov och prioriteringar. För att erhålla statsbidrag ska huvudmannen utifrån analyser av den egna verksamhetens utvecklingsbehov sammanställa en treårig handlingsplan för att stärka likvärdighet och undervisningskvalitet. Resultatet av handlingsplanen ska följas upp och redovisas och Skolverket ska följa och stödja huvudmännens arbete. Staten föreslås också skjuta till ytterligare 3 miljarder kronor till sektorsbidraget.
  • Skolverket bör etablera en regional organisation för att säkerställa ett aktivt och nära samarbete med huvudmännen i varje region. Genom en tydlig regional närvaro kan en starkare samlad kapacitet för att genomföra skolans uppdrag åstadkommas samtidigt som samarbetet på regional nivå mellan huvudmän, såväl kommunala som enskilda, och staten inklusive t.ex. universitet och högskolor underlättas. Detta är särskilt nödvändigt för att skolor med svaga resultat, mätt i förhållande till skolans förutsättningar eller elevernas faktiska kunskapsresultat, snabbare ska kunna identifieras och insatser vidtas.

Jämlikhet ett liberalt projekt?

Kommissionen har i sitt arbete utgått från en liberal samhällssyn, med innebörden att analysen ska utgå från enskilda individer och inte från familjer, klaner, nationer eller andra grupperingar. Medborgarna i ett liberalt samhälle garanteras vissa grundläggande rättigheter men är i gengäld skyldiga att ta ansvar för sitt eget liv. För att dessa knippen av rättigheter och skyldigheter ska uppfattas som legitima av befolkningen i stort måste alla medborgare också ges rimliga möjligheter att realisera sina visioner om ett gott liv.

           Per Molander och Finansministern

Detta står att läsa på s. 37 i det betänkande (SOU 2020:46) i två olika delar från Jämlikhetskommissionen som släpptes den 6 augusti. Bakgrunden är att regeringen noterat att inkomstskillnaderna ökar i Sverige. Därför tillsattes den 2 augusti 2018 en kommitté som skulle lämna förslag som ”långsiktigt ska minska klyftorna i Sverige”.

Att en kommitté med ”en liberal samhällssyn” skulle ha något att tillföra när det gäller att analysera ojämlikheten eller ge förslag på hur den kan minskas kan en ju känna sig skeptisk till. Inte bara därför att jag själv betraktar mig som socialist utan också med tanke på liberala partiers stora ansvar när det har gällt att både bidra till, cementera och förvärra ojämlikheten. Men denna skepsis är faktiskt delvis obefogad när man tar del av det som står i betänkandet.

Så här resonerar kommittén om sociala skillnader:

För att skillnader i levnadsförhållanden ska uppfattas som legitima bör de bero på faktorer som den enskilda individen själv rår över och därmed kan hållas ansvarig för. Kärnan i den liberala samhällssynen är att varje människa så långt möjligt ska ansvara för sitt eget liv, men för att denna princip ska ha legitimitet måste utfallet också bero av val och handlingar som hon har förutsättningar att ta ansvar för. (s. 128)

På ett annat ställe resonerar man på liknande sätt om ”distinktionen mellan förutsättningar och utfall” där ju liberaler och borgerliga oftast mer betonar att ”förutsättningarna” ska vara lika men att sedan utfallet ska bero på (och beror på) en själv. Men här skriver kommissionen att denna skillnad är:

….”svår att upprätthålla, eftersom det som är utfall i ett skede av livet bildar förutsättning för nästa skede……Utfallet i föräldragenerationen är därför en viktig förutsättning för barnen. Utan korrigerande ingrepp som subventionerad utbildning och arvsskatt kommer därför ojämlikheten att växa över tid, även om man hypotetiskt skulle tänka sig ett utgångsläge med en helt jämn fördelning. (s. 21)

I denna ansats märks en intressant spänning inom det som skulle kunna vara det nutida liberala tänkandet. Samtidigt undrar jag över i hur hög grad denna spänning finns representerad inom dagens liberala partier. Mycket har ju ändrats och förskjutits under de senaste decennierna. För just denna tanke med nödvändiga korrigerande ingrepp för att motverka ojämlikheten har ju sedan länge inte varit utmärkande för politiken över huvud taget. Reformer har till exempel fått en helt annan betydelse än den de hade under den tid då den svenska välfärdsstaten byggdes upp.

I själva verket tycks detta vara en mycket intressant  rapport både vad det gäller analysen av hur det ser ut och när det gäller förslag till åtgärder. Ja, där finns ett stort material grundat på forskning som i sin förlängning ifrågasätter mycket av den nu rådande politiken. Att det är så beror inte på att analysen eller förslagen egentligen är särskilt radikala utan är mer ett uttryck för hur långt både högervridningen och kunskapsavvecklingen har gått i Sverige. Jag har bara läst sammanfattningen och inledningen på den omfattande luntan och i övrigt hastigt tittat igenom materialet. Men här är några hastiga nedslag från en sådan genomläsning som visar att denna rapport innehåller mycket viktigt material för att försvara välfärd, jämlikhet och samtidigt bemöta högerns ytliga, förenklade och grova beskrivningar av dagens samhällsproblem.

 

Att jämlikhet är något vi ständigt måste kämpa för:

Både teoretiska argument och historisk erfarenhet indikerar att ojämlikheten växer av egen kraft under normala förhållanden. Med andra ord är en viss nivå av jämlikhet i ett samhälle inte stabil i sig själv utan behöver försvaras och underhållas. (s. 19)

Jag brukar ofta tänka att rörelsearbete är ungefär som att bygga sandfigurer på stranden: om man inte håller på hela tiden så försvinner de ganska snart. Men samma sak kan också sägas om de erövringar som arbetarrörelsen och andra folkrörelser uppnått i form av demokrati och välfärd.

 

Om de oerhört gynnsamma villkoren för kapitalägare i Sverige:

De internationella jämförelser av villkoren för företagande i olika länder som regelbundet görs av Världsbanken och olika finansinstitut visar dock att villkoren i Sverige hör till de gynnsammaste i världen. Om detta motiv har haft någon relevans i det förflutna, har det alltså nu förlorat sin kraft. (s. 20-21)

Vi ska alltså inte låta lura oss av de klagosånger som så ofta  hörs från företrädare för kapitalintressena i Sverige.

Att jämlikhet inte alls hämmar utan tvärtom är bra för tillväxten:

De analyser som mer i detalj beskriver sambandet mellan fördelning och tillväxt finner ett stabilt positivt samband mellan en jämförelsevis hög inkomstandel för de nedre inkomstskikten och den ekonomiska tillväxttakten. (s. 22)

Oavsett hur vi ser på det knepiga begreppet tillväxt och även om vi vill minska den materiella tillväxten inom många områden för att rädda klimat och miljö så är det alltså inte jämlika villkor som hämmar tillväxten även om detta ofta hävdas från högerkanten.

 

Att tilliten mellan människor i ett samhälle är beroende av graden av jämlikhet och att detta får konsekvenser både för demokratin och graden av kriminalitet:

Sambandet mellan jämlikhet och tillit är starkt och belagt i både internationella och svenska undersökningar. Analyser av svenska data från regioner indikerar att det är inkomstandelen hos dem som tillhör den nedre halvan av inkomstfördelningen som är den viktiga för nivån på den generella tilliten. (s. 23)

En omfattande samhällsvetenskaplig forskning har också etablerat samband mellan jämlikhet och tillit i samhället. Tilliten är sin tur positivt kopplad till en rad indikatorer på välfärd –bättre fungerande demokrati, högre ekonomisk tillväxt, lägre korruption, lägre brottslighet, bättre hälsa med flera. Forskningen indikerar också direkta samband mellan jämlikhet och demokrati. Ett jämlikt utbildningssystem har också högre social rörlighet och starkare tillväxt. En jämlik rekrytering till den offentliga förvaltningen som bygger på meriter och inte på familjebakgrund bidrar till lägre korruption, med de vinster för samhälle och ekonomi som detta för med sig. En omfattande samhällsvetenskaplig forskning har också etablerat samband mellan jämlikhet och tillit i samhället. Tilliten är sin tur positivt kopplad till en rad indikatorer på välfärd –bättre fungerande demokrati, högre ekonomisk tillväxt, lägre korruption, lägre brottslighet, bättre hälsa med flera. Forskningen indikerar också direkta samband mellan jämlikhet och demokrati. (s. 130)

Detta är viktiga insikter att använda mot dem som bara ser hårdare tag och längre straff som svar på olika typer av brottslighet.

 

Att den nordiska ojämlikheten är politiskt beslutad:

Den ökade ojämlikheten i de nordiska länderna förklaras huvudsakligen av politiska beslut och i viss utsträckning av uteblivna beslut, såsom att inte justera transfereringar i paritet med utvecklingen av reallönerna. I det korta perspektivet har den minskade omfördelningen i skatte- och transfereringssystemen betytt mest. På längre sikt får ökad segregation i boende och skolsystem stor betydelse för skillnaden i uppväxt-och levnadsvillkor, liksom effekterna av tekniska och ekonomiska förändringar som inte möts med tillräckliga mot-åtgärder. (s.35)

Ansvaret ligger hos dem som haft den politiska makten och inte gjort något åt de ökade klyftorna utan istället bidragit till att öka dem.

 

Att EU-inträdet bidragit till ökad ojämlikhet och gynnat kapitalet på arbetets bekostnad:

En viktig orsak till den ökande ojämlikheten på alla nivåer är att nationalstaten genom en rad politiska beslut under de senaste tre, fyra decennierna har försvagats. I Sveriges fall har en betydande del av lagstiftningsauktoriteten förskjutits uppåt till EU-nivån. Den grundläggande principen för EU-samarbetet är de så kallade fyra friheterna –rörelsefrihet för kapital, arbetskraft, varor och tjänster. Denna princip kan i förstone se neutral ut, men den gynnar kapitalet på arbetets bekostnad, eftersom kapitalet är mer lättrörligt. Arbetskraftens rörlighet har varit högst för arbetskraft från låginkomstländer inom unionen, vilket kan påverka mot-svarande grupper på den svenska arbetsmarknaden negativt. (s. 36)

 

Att det faktum att alltmer ansvar för samhällsfunktioner lagts ut på kommunerna istället för staten också bidragit till ökade skillnader:

Ansvar har delegerats till kommuner; skolan är det viktigaste exemplet. Delegering till kommunerna ökar i sig spridningen på utfallen, eftersom kommunerna även i närvaro av ett utjämnings-system har mycket olika kapacitet. Också skillnader i politiska preferenser hos den lokala majoriteten ger utslag. (s. 37)

 

Att kommunernas försök att kopiera marknaden ytterligare ökat klyftorna:

Marknadsliknande lösningar och styrmetoder innebär att marknadens inneboende tendens till koncentration och ojämlikhet får effekter också i den offentliga sektorn. Några av de viktiga politikområden som nämnts ovan –bostads-politik, socialförsäkringar –har också påverkats av statens reträtt från tidigare åtaganden, ofta i form av gradvisaförändringar orsakade av uteblivna beslut. (s. 37)

 

Det finns alltså all anledning att dyka djupare i denna lunta som innehåller forskningsresultat, analyser och intressanta resonemang fjärran från den dominerande politiska debatten. Desto sorgligare och mer upprörande då att regeringen lägger fram betänkandet som om de helst ville ha så lite uppmärksamhet som möjligt kring det hela. Karin Pettersson tar i en utmärkt artikel i Aftonbladet upp (bland annat) denna vinkel, då hon skriver:

På amerikansk politiska kallas det för ”take out the trash” – att ta ut soporna. Uttrycket används för tekniken att dumpa nyheter man inte vill att folk ska lägga märke till. En minister som har slarvat med kvittona? Släpp nyheten en fredag eftermiddag när folk hunnit ta helg. Hundratals förslag för ökad jämlikhet och en förödande analys av ojämlikhetens konsekvenser? Bäst att lägga fram den när det fortfarande är semester och redaktionerna bemannas av sommarvikarier.

 

En liten jämförelse med dagens politiska liberaler

Kommittén under ledning av Per Molander har alltså liberala värderingar och utgångspunkter samtidigt som de tar in en kritisk bild av den svenska ojämlikheten. I detta skiljer sig kommitténs analys och slutsatser enormt från de partier som idag kallar sig liberala. Ja, tyvärr även från den del av socialdemokratin som dominerar det socialdemokratiska partiet.

De liberala begränsningarna i förhållande till ett socialistiskt synsätt märks naturligtvis. Till exempel när kommittén gör bedömningen att ”Rut-avdraget bör bevaras” (s. 953) samtidigt som man konstaterar att ”Rut-avdraget är alltså en subvention som mest gynnar höginkomsttagare” (s. 951) eller att ”en fjärdedel av alla som nyanställs inom rut-företagen är arbetskraftsinvandrare från Europa, som därför inte kommer in i branschen från arbetslöshet eller sysselsättning i Sverige” (s. 951). Däremot går kommittén emot de höjningar och utvidgningar av RUT, som nu ska genomföras av regeringen, då de skriver: ”men taknivån för möjligheten till skattereduktion bör inte höjas och möjligheten bör inte heller utvidgas till att omfatta fler tjänster”.

När det gäller beskattning finns också i betänkandet beskrivningar och slutsatser som vi aldrig hör från liberalt håll. Det gäller när man konstaterar att ”Skattekvoten har sedan sekelskiftet sjunkit med 5,8 procent av BNP, i dagsläget motsvarande drygt 290 miljarder kronor” (s. 928), att ”Skatteutgifternas utformning innebär att de tenderar att vara mest gynnsamma för höginkomsttagare” ( s.930) och att ”Utifrån ett fördelningsperspektiv bedömer kommissionen också att kapitalbeskattningen behöver öka” (s. 932)

Det finns många andra intressanta och användbara inslag i betänkandet, till exempel när det gäller synen på migrationen, barns rättigheter eller skolan. Kanske kommer jag att återkomma till dessa områden. Men oavsett de begränsningar i synsätt som jag tycker verkar finnas i rapporten är den viktig. Och det är viktigt att den inte försvinner in i tystnaden. För är det något som rapporten verkligen visar så är det att försöken att grunda argument mot jämlikhet på forskning inte håller. Det handlar istället bara om något så enkelt som att försvara egenintresset hos gynnade grupper. Det kan naturligtvis inte sägas tydligt och rakt ut. Det skulle ingen vinna några röster på. Därför draperas deras förslag alltid under tal om frihet, gynnande av arbetstillfällen eller liknande. Men alla dessa skattesänkningar för dem som har mest, dessa rättigheter att gå före i köer eller sätta sina barn i skolor med andra gynnade, att få hemarbeten utförda av andra med skattemedel och liknande, det handlar bara om detta.

En annan sorts coronakommission

Den 30 juni, tillsatte regeringen en kommission ”för utvärdering av de åtgärder som vidtagits för att begränsa spridningen av covid-19”. Denna kommission ska bland annat utvärdera:

  • hur ”krisorganisationen” inom regering, myndigheter, regioner och kommuner fungerat.
  • hur ”ansvarsprincipen och det geografiska områdesansvaret” har fungerat.

Kommissionen ska ”lämna de förslag på åtgärder som kommissionens iakttagelser ger anledning till”.

Detta ska slutredovisas senast 28 februari 2022. Redan i november ska en första delredovisning (av två) om ”smittspridning inom vård och omsorg om äldre” ske.

Med tanke på alla de allvarliga samhällsbrister som blivit övertydliga under pandemin känns riktlinjerna för vad som ska utvärderas minst sagt otillräckliga. Därför är det initiativ som lanserades med en artikel i Aftonbladet den 9 juni (Vi granskar krisen från vårt håll – underifrån) desto viktigare. Där skrev 48 debattörer att de startar vad de kallar ”medborgarnas egen coronakommission”.

Du kan läsa mer om Medborgarkommissionen här, om dess olika temagrupper här eller på Facebook här.

Jag återger också här nedan ett upprop som skickats ut för att förklara tankarna bakom denna alternativa kommission underifrån:

2020-06-25

Informationsbrev från medborgarkommissionen

Den 9 juni lanserades Medborgarnas coronakommission genom en debattartikel med 48 undertecknare i Aftonbladet. Medborgarkommissionen vänder sig till alla som vill att välfärden och samhällsservicen ska förbättras. Vi bedömer att det finns en ökad möjlighet att ta upp sådana diskussioner för tillfället, när coronapandemin har synliggjort många av bristerna i välfärdssystemen.

Se http://www.medborgarkommission.se angående målsättningarna med kommissionens arbete.

Det som hänt hittills är att kommissionen har tagit emot ett stort antal intresserade som vill följa arbetet på olika sätt. Vi har skapat en hemsida, och håller på att utveckla den. Vi har startat ett antal ”temagrupper” för olika samhällsområden där tanken är att i grupp kunna göra djupdykningar i hur förhållandena ser ut inom respektive område, https://www.medborgarkommission.se/temagrupper.

Medborgarnas coronakommission tar inte ställning till olika smittskyddsstrategier. Vi är partipolitiskt och religiöst obundna. Det som engagerar oss är hur de grundläggande förutsättningarna för människors livsvillkor har utformats under de senaste decennierna. Vad innebär just-in-timetänkandet för sjukvård, äldreomsorg, beredskapsförsörjning mm? Vad innebär ”New Public Management” med sin betoning på att mäta, väga och räkna kvantitativt för personalens arbetsvillkor och klienternas omsorgssituation? Vad har vinstdrivna privatiseringar och marknadsreformer inneburit när det gäller grundläggande samhällsservice som kollektivtrafik, skola, bostadsområdenas planering etc. Vilka grundläggande rättigheter finns för asylsökande, för hemlösa eller människor i social bräcklighet? Vilka fackliga rättigheter finns i praktiken på arbetsplatserna?

Vill du vara med? Du kan engagera dig i medborgarkommissionens arbete på olika sätt.

Du kan följa vårt arbete via informationsbrev, hemsidan mm. Anmäl dig till vår e-postadress kommission2020@gmail.com så får du fortlöpande information framöver.

Om du vill arbeta mer aktivt med kommissionens arbete är det bästa sättet att välja en temagrupp som intresserar dig. Temagrupperna är precis på väg att starta sina aktiviteter. Skriv då till kommission2020@gmail.com och tala om vilken temagrupp du känner mest för att engagera dig i. 

Du är givetvis välkommen att höra av dig om du vill engagera dig aktivt men inte tillhöra en temagrupp. Till exempel om du arbetar med rapporter eller forskning som berör kommissionens områden. Eller om du vill arbeta med informationsinsatser, de kommer att behövas i allt högre grad under arbetets gång.

Medborgarnas coronakommission siktar på ett långsiktigt arbete, som ett alternativ till de officiella utredningar och kommissioner som kommer att tillsättas. Avsikten är att få fram konkreta berättelser och fakta om bristerna i samhällsväven, och låta dessa inspirera till lösningar på problemen. Vi välkomnar alla demokratiska krafter att delta i arbetet.”

Coronakrisen som en möjlighet?

Jag såg häromkvällen Naomi Klein intervjuas på TV. Hon har kommit ut med en ny bok som heter ”I lågor”. Intervjuaren frågade vad hon tänkte om den nuvarande corona-krisen. Hon sa – med koppling till hennes kritik av konsumismen och den tidiga boken NO LOGO – att det hon tror folk saknar mest inte är att shoppa, utan att vi saknar andra människor. Men också att vi upplever det annorlunda som att ”vi kan höra fåglarna bättre, att det är mindre föroreningar i luften och att det är mer utrymme för fotgängare och cyklister i städerna”. Hon ville absolut inte utmåla detta som en utopi, ”för så många lider”. Däremot menade hon att en del av det som vi nu upplever är sådant som borde åstadkommas genom lagstiftning. Vi ser vad som är möjligt när man hanterar en kris som ett nödläge och lyssnar på forskarna. Hennes förhoppning var att vi skulle kunna behålla detta krismedvetande och använda det för att ta itu med klimatkrisen.

Naomi Klein tog upp de positiva miljömässiga förändringar som vi människor omedelbart kan uppleva i den nuvarande situationen. När det gäller utsläppen av växthusgaser så är det däremot inte något som vi upplever omedelbart med våra sinnen. Men även de påverkas nu när så mycket stannar av. Precis som vi har vi sett vid tidigare kriser så minskar utsläppen. Det hände under 1970-talets oljekriser, det hände i samband med sammanbrottet för det ekonomiska systemet i Sovjetunionen under början av 1990-talet, det hände vid finanskrisen 2008 och det händer nu. Men i ännu mycket större omfattning.

Enligt nyhetssajten Carbon Brief kan de fossila utsläppen av koldioxid nu krympa med mer än fyra procent under 2020, motsvarande 1,5 miljarder ton koldioxid. Enligt Rob Jackson, professor i jordsystemvetenskap vid Stanfords universitet, beräknas de globala utsläppen minska med fem procent i år. Bägge dessa mått är mer än vid några tidigare kriser. Ändå räcker inte ens detta för att nå Parisavtalets mål om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5–2 grader.

På liknande sätt som Naomi Klein har en mängd svenska debattörer skrivit bra inlägg med olika vinklar som kopplar ihop förhållningssättet till corona-pandemin både med klimatkrisen och med ett ifrågasättande av hur vi över huvud taget använder och fördelar samhällets resurser.

Kris som vändning?

Vi är i en kris. Det är ett ord som missbrukats en hel del i Sverige under de senaste åren. Men det som vi nu upplever är en verklig kris. Det förnekar ingen. Själva ordet ”kris” kommer från grekiskans crisis. Jag läste någonstans att en betydelse av det är ”avgörande vändning”. Och det brukar ibland sägas att i det kinesiska språket är begreppet ”kris” sammansatt av två tecken, ett som betyder ”fara” och ett som betyder ”möjlighet”. Låt oss alltså se inte bara farorna utan också möjligheterna i de bägge parallella kriser som corona-pandemin och klimatkrisen är. Liksom  de möjligheter som öppnar sig att rusta samhället bättre inför andra typer av kriser.

När hela samhällen stänger ner och många normala aktiviteter upphör så leder det alltså till att de utsläpp som driver jordens uppvärmning (och på sikt hotar vår existens som mänsklighet) minskar. Samtidigt kan vi också uppleva andra mer direkta fördelar för miljön som till exempel renare luft. Men det är också så att olika typer av orättvisor och brister i samhället nu kommer i mycket mer uppenbar dager än innan pandemin.

Att stå rustade och beredda 

Det borde till exempel vara omöjligt att gå tillbaka till den urusla beredskap inför kriser som vi nu har på alla möjliga områden. I en vettig krisberedskap ingår, bland mycket annat, både ett statligt apotek, förkastande av ”just in time”- synen och en helt annorlunda jordbrukspolitik och djurhållning där lokal självförsörjning är målet.

Det borde också vara omöjligt att gå tillbaka till den både nedrustade och privatiserade vinstdrivna vården. Schyssta löner och arbetsförhållanden för alla dem som sliter i vården borde vara en självklarhet. Samma sak borde också gälla för äldrevården och hemtjänsten där upprustning efter många år av nedrustning (som både borgare och sossar ansvarat för och där hyckleriet hos Sveriges Busch är hårresande) måste vändas. Det handlar både om att bygga ut och att uppvärdera verksamheterna genom förbättrade arbetsförhållanden, bättre löner, mer utbildning och mer utbildad (och därmed statushöjande) personal i verksamheterna. Jämför med vikten av utbildade förskollärare inom Förskolan.

Dessa nödvändiga upprustningar är naturligtvis inte möjliga utan att synen på beskattning av oss alla, men främst av dem som har mest, ändras. Det borde inte efter denna pandemi vara möjligt att argumentera mot en via skatt välfinansierad men ej vinstdriven välfärd.

Att ta itu med klimatkrisen

Det nuvarande sättet att leva och organisera våra samhällen innebär som alla numera borde veta både vansinnig miljöförstöring, utrotande av djur och växter och ökande utsläpp av växthusgaser. Lösningen är naturligtvis inte att stänga ner allt även om nedstängningen visar på problemen. Däremot måste vi börja fråga oss hur vi ska använda de resurser vi har, vad som ska minska, vad som bör öka och vad som behöver göras på nya sätt.

Lugnt och stilla på Arlanda…

Nu minskar flygandet. En del av den personal som arbetar inom flyget har då gått in och arbetar inom den nu hårt trängda vården. Jag tänker att det är ett exempel bland många som visar på hur en omställning skulle kunna se ut. Om vi ska avskaffa den fossila energin så måste en mängd verksamheter som inte kan fungera utan fossil energi upphöra. Samtidigt måste vi se till att alla de som arbetar inom dessa verksamheter inte kastas ut i arbetslöshet (människorna är viktigare än just de speciella företagen). Därför måste vi gemensamt skapa andra typer av verksamheter som vi verkligen behöver. Jag skriver gemensamt för att detta bara kan ske om vi verkligen ser oss som ett samhälle och att problemen måste lösas genom demokratiska beslut. Vi kan inte bara förlita oss på att de privata företagen ska lösa detta. En del kommer kanske kunna eller vilja göra det. Men det kommer inte räcka.

När nu vi alla genom staten och våra skattepengar är med och räddar stora företag så borde det inte ske villkorslöst. Tanken borde inte vara att främst rädda företagen utan att rädda de anställda. Alla företag som räddas och där staten går in som delägare borde bli en del av en omfattande plan för omställning till fossilfritt.

Är det något vi kanske lärt oss under denna kris, så är det också att det visst finns pengar. På samma sätt som nu ofattbara summor används för att dämpa vådorna av corona-krisen borde alla som verkligen inser allvaret i klimatkrisen kräva att dessa pengar används till att ställa om samhället efter våra verkliga behov och till fossilfrihet. Det kan ske både genom ökad styrning och ägande av befintliga företag och genom skapandet av nya statliga företag. Framförallt en statlig bank – istället för de samhällsfarliga bankerna – för att vrida makten ur händerna på finansväldet och få verkliga muskler för att styra och ställa om.

 

PS: Exempel på mer specifika krav under och efter pandemin kan du hitta i ledaren i Dagens ETC 17/4, en artikel i Dagens Arena av Socialistiska vårdarbetare, några artiklar från rörelsen socialistisk politik eller från Vänsterpartiets krav på riksnivå

Spridda tankar och lästips om Corona-pandemin

Nu måste vi vara solidariska och tänka efter.

Statsepidemiolog Anders Tegnell (TT 19 mars)

Den period vi nu går igenom väcker många tankar och reaktioner. Som ofta i liknande situationer framkallar det både goda och dåliga sidor hos oss människor. Vi ser både hamstrande egoism och solidarisk medmänsklig hjälpsamhet. Jag tror ändå att för de flesta är det tydligt att det är det senare som måste dominera ifall vi ska klara det här på ett bra sätt. Vi hör oftare än på länge även det gamla ordet solidaritet.

Hur denna pandemi ska bekämpas finns det olika uppfattningar om även bland dem som är kunniga inom området. Experter och forskare vet ännu inte tillräckligt om detta virus. Och inom detta vetenskapsfält går det naturligtvis inte heller att enkelt slå fast allting med hundraprocentig säkerhet. Så är det ju inom många vetenskapliga områden. Därför tycker jag att vi andra som inte är sak-kunniga bör vara försiktiga med att tro eller tycka saker, speciellt om tyckandena inte ens är baserade på forskning och vetenskap.

Naturligtvis utmärker sig de högernationella mest när det gäller den här typen av tyckande. Till exempel SD-ledaren Åkesson som den 11/3 yttrade att ”En regering som bara förlitar sig expertkunskaper inger inget förtroende”. Det här passar väl in deras världsbild som ju aldrig någonsin bygger på forskning och vetenskap.

Jag tycker, liksom de flesta människor, att den isolering från varandra som åtgärderna i kampen mot viruset leder till, känns tråkiga. Men jag accepterar dem och inordnar mig. I denna situation och i förhållande till dessa myndigheter ser jag inget annat alternativ än att lita på dem. Åtminstone inte så länge det är de smittskyddskunniga som leder det hela. Däremot tycker jag att Martin Aagård i Aftonbladet väcker en viktig diskussion kring detta. Han menar att det samtidigt visar hur skör demokratin är och att den som vill avskaffa den alltid kommer att ha något att skylla på:

Den må ha skötts fel eller rätt, men kampen mot coronaviruset är en manual till hur man krossar samhällsgemenskapen…….Tror ni inte, efter tjugo års krig mot terrorismen, att det inte alltid går att skrapa fram ett hot mot rikets säkerhet som motiverar exakt samma drakoniska åtgärder?

Andra tankar och några lästips

Men den nuvarande pandemin och vårt sätt att som samhälle förhålla oss väcker också många andra tankar. Här vill jag komma med några lästips från andra som jag tycker skrivit bra om detta.

Hjältar i denna tid

Ett problem som blivit än mer tydligt än det redan var innan är problemet med det ”slimmade samhället”. Nedrustningen av sjukvården (och även andra typer av omsorg och solidarisk hjälp till behövande) gör det naturligtvis svårare att möta en pandemi. En del av denna nedrustning har varit att man fört in systemet ”Just in Time” från industrin (där det kom först) till välfärdssektorn. Det är ett system som innebär att man minimerar lagren för att istället göra inköp när man har omedelbart behov av en artikel. Peter Widén beskriver detta system och dess följder mycket bra i web-tidningen eFolket.

Göran Greider beskriver också detta bra i en ledare i Dagens ETC (förmodligen låst för icke-prenumeranter). Han citerar sajten Ekonomifakta, som drivs av Svenskt Näringsliv. Där definieras begreppet överkapacitet så här:

När företagen har för stora anläggningar och för många anställda i förhållande till efterfrågan råder överskottskapacitet.

Men det är ju just en sådan ”överkapacitet” som vi skulle behöva nu. Som Greider skriver:

Den pandemi som nu rullar genom världen och åtminstone för tillfället utsett Europa till sitt kärnområde kommer i bästa fall att lära oss en stor läxa. Den läxan säger oss att ”överkapacitet” på många centrala samhällsområden är något eftersträvansvärt.

Vi står nu inför ett akut och stort behov av intensivvårdsplatser. Viktor Pressfeldt skriver i en artikel i GP om detta:

År 1993 hade Sverige 4300 intensivvårdsplatser med respirator. I dag, när vi genomlever den värsta pandemin på hundra år, har vi under 600. Detta är resultatet av 30 års nyliberala reformer….

Vi har också problemet med LOV som tvingar regionerna att anlita värdelösa bluffbolag som Apotekstjänst för distributionen av  sjukvårdsartiklar till sjukvården. Det ledde under hösten till ett kaos som ännu inte är över. Martin Klepke skriver bra om detta i Arbetet.

Det har också varit lika intressant som motbjudande att ta del av högerns piruetter i dessa frågor. Efter att de avskaffat Apoteksmonopolet och tagit bort beredskapsansvaret kan vi nu läsa att moderatledaren säger att bristen på grundläggande sjukvårdsmaterial är ”oacceptabelt” och att det behövs ”nationell lagerhållning”.

Andreas Magnusson tar upp denna opportunism och falskhet samt en del andra viktiga tankar i tidskriften Para§raf:

Ingen tror att Corona-viruset bäst bekämpas via den smidiga KRY-appen och huvudvärkstabletter i mataffären. Nu är det staten som ska lösa allt. Den minimala staten ska plötsligt vara maximal.

Han avslutar: ”Mer än någonsin behöver vi inse att den enes död också är den andres död”.

Isolerade i Rom applåderar sjukvårdens hjältar

En annan viktig lärdom under den nuvarande perioden är att det visst finns pengar. Men som Johan Ehrenberg skriver i ETC: ”Det handlar om vem man sänder dem till”. Riksbanken ger nu bankerna 500 miljarder kronor utan ränta för att, som man säger, stötta företagen. Beslutet över vilka företag som ska få detta stöd i form av lån och vilka som inte ska få det, lämnas helt till de privata bankerna.

Dessutom satsar regeringen 300 miljarder för att motverka negativa konsekvenser för jobb och ekonomi i coronavirusets spår. För mig är det då svårt att inte tänka på det överhängande hot mot hela mänskligheten som klimatkrisen är. Mot dess ”negativa konsekvenser” borde för längesedan liknande summor ha satsats för att ställa om hela samhället till fossilfrihet.

När det mesta ställs in och stannar så är det tyvärr ändå en del slösaktiga verksamheter som fortgår eller som kommer att genomföras. Ett sådant exempel är militärövningen Aurora. Krigsmakten kan säkert ge bidrag i bekämpandet av viruset. Här utanför Uppsala på Ärnafältet sätter man till exempel nu upp ett fältsjukhus för att bidra. Men man tycks inte tveka om att genomföra denna stora militärövning tillsammans med Nato. Den ska pågå mellan 11 maj och 4 juni och berör hela landet men i synnerhet Skåne och Blekinge. Kostnaden är enligt krigsmakten 660 miljoner kronor. Fredsaktivisterna Kerstin Dahlberg och Jea Jonsson skriver i ETC om detta:

Nato kan inte försvara oss mot den pandemi som nu är fienden. Det är dags att regeringen ställer in den stora Aurora-övningen i Sverige. Satsa pengarna på att smittskyddsarbete och beredskap istället… Det vore rimligt och högst försvarbart att även ställa in Aurora 2020 och förbjuda Nato-ländernas militärer från olika nationer att ta sig in över Sveriges gränser. De pengar som sparas på detta kan med fördel användas till att bygga upp det beredskapslager som vi länge saknat och som nu med full tydlighet visar sig behövas. Lägg pengarna där i stället för att satsa dem på dyrbara bomber som på sekunder skjuts ut i havet och hamnar i vattnet utanför vår kust.

Om att ”tvätta” eller förhålla sig till SD och högern

Vi lever i en politiskt märklig tid. En tid, där förhandlingar och allianser vi inte förut sett, till och med påverkar den svenska statens budget. Socialdemokraterna och Miljöpartiet regerar sedan ett år i minoritet med stöd av Liberalerna och Centern på grundval av ett reaktionärt 73-punktsprogram, den s.k. Januariöverenskommelsen. Björklund – den förre ledaren för Liberalerna som var med och förhandlade fram detta program – menade till och med att det innehöll ”mer borgerlig politik än vad alliansregeringen genomförde på det ekonomiska området”. Det var tyvärr en riktig beskrivning.

Moderaterna och Kristdemokraterna  tappade genom detta kontakten med sina gamla allianskompisar. De närmade sig istället ytterligare Sverigedemokraterna både i retorik och i praktisk handling. Samtidigt som M+KD alltså gick åt höger kritiserade de emellanåt Januariöverenskommelsen från en position som skulle kunna kallas vänster. Det gällde till exempel kritik mot skattesänkningar för de rika eller underskotten i välfärden. Det var visserligen en falsk och hycklande kritik men ändå en position som blev möjlig på grund av det extrema innehållet i Januariöverenskommelsen.

Vänsterpartiet som inte röstade för denna regering eller de 73 punkterna i den s.k. Januariöverenskommelsen släppte ändå fram regeringen genom att lägga ned sina röster. V:s riksdagsgrupp gjorde detta trots att Januariöverenskommelsen också innehöll en skrivning om att överenskommelsen innebar ”att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”. Med tanke på denna skrivning och med tanke på att riksdagen idag har en mer reaktionär majoritet än vad den haft på hundra år verkade det naturligt att Vänsterpartiet då verkligen skulle stå utan inflytande i riksdagen. Själv tänkte jag (och skrev) att nu blir arbetet utanför riksdagen i opinionsbildning och rörelser definitivt det viktigaste.

Men Vänsterpartiet blev inte helt utan inflytande. Splittringen i den traditionella borgerligheten och det faktum att Januariöverenskommelsen var så långt åt höger gav några möjligheter för Vänsterpartiet. Hittills har partiet i riksdagen:

  • lyckats stoppa utformningen och takten i den nedmontering av Arbetsförmedlingen som regeringen påbörjade när de följde punkt 18 i Januariöverenskommelsen.
  • fått staten att tillföra 7,5 miljarder till välfärdssektorn.

Kruxet och det märkliga med detta är bara att det skett på grundval av förhandlingar med högerpartierna (M+KD) och med röststöd från SD.

 

Vad var det som hände?

Att det är en kris inom välfärden som innebär att det skulle behövas mycket mer pengar till kommuner och regioner framstår som allt tydligare för de flesta. Inte ens de mest rabiata skattesänkare kan undgå att se eller förhålla sig till det. Eftersom regeringen lägger långtifrån tillräckligt på välfärden dök det därför upp en del olika tilläggsförslag till statsbudgeten. Detta har tidigare, i ett annat politiskt landskap antingen inte förekommit för att regeringarna hade majoritet eller betraktats som fel för att det ”störde budgetprocessen”. Men sedan ett antal år har både borgerliga och socialdemokratiska regeringar ”drabbats” av att den normala ”budgetprocessen” störts av tilläggsförslag från oppositionen. Ingen har gillat det i regeringsposition. Men ingen har heller tvekat att använda sig av det i opposition. När både Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna nu kom med olika tilläggsförslag poängterade statsminister Löfven även denna gång att ”oppositionspartiernas agerande inte är förenligt med budgetprocessen”.

Partierna hade både olika bud och olika förslag till finansiering. Moderaterna ville ge tre miljarder extra till välfärden. De fick stöd för detta av Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna påstod sig vilja ge 6,7 miljarder men finansierade det med olika typer av nedskärningar som gjorde att deras siffra var lika falsk som partiledaren själv. Vänsterpartiet krävde 10 miljarder. I detta läge kom nu regeringen fram med 5 miljarder extra till välfärden. Man skulle kanske kunna säga att de störde den egna budgetprocessen? Samtidigt var det ju en listig summa: mer än moderaternas men mindre än Vänsterpartiets.

Slutresultatet blev att Vänsterpartiet fick med Moderaterna och Kristdemokraterna på att höja regeringens 5 miljarder med ytterligare 2,5 miljarder, alltså summa 7,5 miljarder extra till välfärden, vilket i omröstningen stöddes även av Sverigedemokraterna. Långt från vad som behövs men ändå ett litet steg åt rätt håll. Och detta utan att biståndet eller investeringsstödet till hyresrätter naggades så som moderaterna själva först önskat.

 

Men kruxet?

Att regeringens borgerliga stödpartier är arga är begripligt. I Agenda hann centerns vikarierande partiledare Anders W Johnson både prata om ”ordning och reda i budgetprocessen” och att detta var ett ”antiborgerligt sabotage”. Han använde sig också ett flertal gånger av greppet att tala om hur Vänsterpartiet nu fått inflytande, vilket naturligtvis stör.

Från socialdemokratins och regeringens sida har greppet istället varit att kritisera Vänsterpartiet för samarbete högerut och för att ta röststöd av SD.

Men det finns också kritiska vänsterröster. På samma sätt som det fanns många inom Vänsterpartiet som tyckte att man (tillsammans med M+KD+SD) skulle rösta mot en regering grundad på Januariöverenskommelsen så finns det kritiker även mot detta agerande. En av dessa kritiker är Rosanna Dinamarca. Hon skriver i en debattartikel i Aftonbladet att Vänsterpartiet nu ”varit med och hjälpt till att tvätta SD”. Hon påpekar helt riktigt att det inte är ”av välvilja för V eller av omsorg för välfärden som M och KD är beredda att gå ihop med V. De har varit ansvariga för att slakta den under sin tid i regeringen och i sina positioner ute i kommuner och regioner”. Det stämmer naturligtvis. Dinamarca menar att M+KD gör dessa eftergifter ”för att legitimera sitt närmande till SD”. Det stämmer nog också, även om jag kan tänka mig även andra opportunistiska skäl. Men Dinamarca menar att Vänsterpartiet låter sig utnyttjas i detta spel och att det enda alternativet nu är ”ett extra val eller att stilla bida sin tid till nästa val”. Jag håller inte med henne här.

Om röststöd för egna bra förslag från andra partier som man ogillar alltid innebär att man ”tvättar” dem så innebär väl även uppgörelser inför omröstningar att man ”tvättar”. Det innebär väl i så fall att även M+KD ”tvättats”. Men det innebär också att Vänsterpartiet aldrig skulle kunna gå fram med några bra förslag ifall de får stöd av högerpartier. Och sådant kan som vi sett hända i vår märkliga tid.

Att traditionella borgerliga partier förhandlar med Vänsterpartiet för att få igenom krav som de annars inte skulle stödja (och dessutom innebär mer pengar och annan finansiering än deras egna utgångsbud) och att de gör det i motsättning till andra borgerliga partier är naturligtvis mycket speciellt. Med partier av SD:s typ är det däremot lite annorlunda. Högernationella eller fascistiska rörelser har alltid i sina program också haft sådana krav som kunnat beskrivas som ”vänster”. Det Tyska Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (NSDAP) hade under hela sin existens från 1920-talets början till slutet på Andra Världskriget ett 25-punktsprogram som innehöll tydliga rasistiska krav som riktade sig mot ”icke-tyskar”. Men det innehöll också sådant som krav på en ”storskalig utbyggnad av åldringsvården”(punkt 15) eller åtgärder för att höja folkhälsan och förhindra barnarbete (punkt 21). SD är också ett parti som alltid velat framstå som att de står på folkets sida mot eliten. Det är en helt falsk bild. Inte bara därför att stora delar av befolkningen på etniska grunder utesluts ur denna ”folkkategori” utan också för att partiet allt tydligare utvecklat en ekonomisk politik som gynnar den ekonomiska eliten av kapitalägare och höginkomsttagare. SD var också (innan de frotterat sig med  olika lobbyister) motståndare till vinster i välfärden. Om de hållit fast vid detta, skulle Vänsterpartiet då inte rest detta krav i riksdagen för att det då kunnat få stöd av SD?

Till skillnad från andra partier i riksdagen har Vänsterpartiet inte närmat sig SD:s politik en millimeter. Däremot har partiet genom att utnyttja märkliga sprickor inom borgerligheten kunnat få igenom politik (pengar) till välfärden som annars inte genomförts.

Det tycker jag verkar bättre än att, som Dinamarca skriver, ”stilla bida sin tid till nästa val”. Och om utgångspunkten ska vara den bisarra linjen att aldrig driva några krav som ”riskerar” att få stöd från SD då borde ju även linjen att fälla regeringen eller framkalla nyval vara utesluten. Inte heller detta kan ju ske utan röststöd från SD.

Att det däremot knappast kommer finnas mycket utrymme för den här typen av politiskt spel genom splittring av borgerligheten framöver är en annan sak. Vi har trots allt en kompakt högermajoritet i riksdagen. Men vem vet? Vi lever i en svår och svårbegriplig tid.

Vad är det som hotar oss?

Ja vad är det som hotar oss idag?

Det största hotet mot oss alla – alla människor på jorden – är naturligtvis klimatkrisen. Här hotar så omfattande förändringar av betingelserna för våra liv på jorden att det kan vara svårt att ta in. Men det är verkligt. Det pågår nu och det är bråttom om vi ska kunna stoppa utvecklingen. Detta borde orsaka djärva planer och satsningar från styrande politiker på en krigsliknande nivå. Men ändå är det inte så. Vi har de elaka clownerna som styr till exempel i USA eller Brasilien. De både förnekar problemen och bidrar aktivt till att förvärra dem. Men även svenska och europeiska politiker, som ändå erkänner problemen, lyckas inte alls möta problemen på den nivå som de faktiskt är.

Ett annat stort hot är hotet mot demokratin så som vi känner den sedan ungefär 100 år. Det är hotet från de högernationella som överallt i världen flyttar fram sina positioner. Jag ska inte här resonera kring orsakerna till högernationalismens framgångar eller varför vi inte lyckats stoppa dess tillväxt. Jag vill bara här ta upp det som ett annat stort och akut hot. Det finns både inom varje enskilt land och som en global rörelse över hela världen.

Ett tredje stort hot är den kombination av nedriven välfärd och återkomsten av ett tydligare klassamhälle med superrika som drar ifrån och alltfler fattiga på botten som lämnas i sticket, som vi ser såväl i Sverige som i resten av världen. Även här skulle det behövas omfattande satsningar och radikala omfördelningar för att ta itu med problemen. Men vi ser inte något av detta från dem som nu styr.

Och om dessa tre stora hot talades det inte alls när elit och krigsmakt möttes i Sälen för att ha konferens och berätta om det som det verkligen ska satsas på. Jag vet att de som samlades egentligen kallar sig för Folk och Försvar men jag tycker att den etiketten alltmer börjar likna Orwell-språk. Det var knappast ”folket” som samlades där i Sälen.

Hotet i Sälen

Den elit som samlades i Sälen talade alltså varken om hotet från klimatkrisen, hotet mot demokratin eller om hotet från ett samhälle som slits isär. Nej där talades bara om hotet från främmande makt. Och för att möta detta hot finns det resurser. Resurser vi annars inte varken hör talas om eller ser till. Enligt ministern med ansvar för krigsmakten kommer man nu göra en satsning på denna krigsmakt ”som saknar motsvarighet sedan 1950-talets början”. Att moderatledaren trots detta ville ha ytterligare miljarder förvånar ju inte. Det tillhör det politiska spelet. Men uppenbarligen är de alla överens om att pengarna både behövs och ska och kan fixas fram.

Innan jag resonerar om ifall det hot som de talar om verkligen är så allvarligt som de hävdar så vill jag alltså åtminstone försöka ställa dem i relation till de tre hot som jag nämnde ovan. Hur kan det vara så att enigheten om hotet från främmande makt och nödvändigheten av att få fram enorma resurser för att möta det hotet är så oerhört mycket större än när det gäller de tre hot som jag nämnde? Borde det inte vara rimligt att se liknande satsningar eller helst ännu större åtminstone i förhållande till klimathotet?

 

Är Sverige som nation mer militärt hotat än tidigare?

Sedan ett antal år – och framförallt efter att Ryssland 2014 annekterade Krim och Sevastopol – har talet om hotet från Ryssland trappats upp. Det har skett som ett sorts förspel till dessa ökade anslag till krigsmakten.

Att regeringen i Ryssland är obehaglig på olika sätt och inte tvekat att använda våld innebär inte automatiskt att den utgör ett direkt nuvarande militärt hot mot Sverige. Det är därmed inte heller självklart att vi ska rusta upp, knyta oss närmare till Nato eller till och med gå med i Nato. Ett sådant existerande hot måste ledas i bevis utifrån argument om styrkeförhållanden, intressen och verkliga substantiella hot.

Tyvärr har vi en sådan debattsituation att de som talar om hot från Ryssland och upprustning inte ens behöver bevisa eller argumentera för det som de påstår. Men vi som varken vill knytas till Ryssland eller USA, som inte heller tror på den militära logiken (om att hot möts bäst med hot) måste ändå kräva mer av vapenskramlarna.

Om det faktum att en osympatisk och militärt starkare makt hotar andra länder automatiskt skulle innebära att Sverige som nation också är hotad  så kan man undra varför detta aldrig har hänt under USA:s alla militära ingripanden runt om i världen. Men för dem som tveklöst alltid ställer sig sida vid sida med USA så är det naturligtvis omöjligt att se något hot därifrån. Förstå mig rätt. Jag anser inte att det föreligger något militärt hot från USA heller. Men det behövs helt enkelt betydligt mer övertygande bevis för ett militärt hot mot Sverige från Ryssland än exemplet Krim.

Det är naturligtvis också omöjligt för dem som ser USA som en naturlig allierad att tänka sig att Ryssland kan känna sig hotat av den inringning (från Nato) som skett efter Sovjetblockets fall eller då Sverige deltar i Nato-övningar i Östersjön som tydligt riktar sig mot Ryssland. Men för den som inte vill ansluta Sverige till varken det ena eller det andra militärblocket borde det vara något att fundera över.

Om vi ser till faktiska militära kostnader eller upprustning så tycker jag inte heller att det stärker bilden om hotet från Ryssland. USA plus Natoländerna Storbritannien, Frankrike, och Tyskland har tillsammans en militärbudget som är 12,6 gånger större än Rysslands. 2017 satsade USA 604 miljarder dollar på krigsmakten. 2019 hade detta ökat till 649 miljarder. Ryssland satsade  59 miljarder 2017 och ökade 2019 till 61,4 miljarder. USA rustade alltså upp för ytterligare 45 miljarder samtidigt som Ryssland ökade med 2,4 miljarder. Vad man än tänker om Ryssland så är det uppenbarligen inte värst när det gäller militär upprustning.

Ett försök till bevis för en rysk upptrappning är förekomsten av ryska u-båtar i svenska vatten. Hur det ligger till med den saken vet inte jag. Däremot vet jag att bevisen varit klena eller rent av bluff. Nu, samtidigt men inte samordnat med Sälenkonferensen, avslöjades det ganska (o?)passande att det senaste ”intrånget” som det var mycket rabalder om 2014 visade sig vara signaler från en av SMHI:s väderbojar. Läs f.ö. Göran Greiders ledare i ETC om detta och om krigsmaktens försök att stoppa avslöjandet.

Det talas också om ryska (och andra) cyberattacker mot Sverige. Men här finns ett stort mått av hyckleri. Redan för några år sedan avslöjades det i The New York Review of Books att Sverige genom FRA tillsammans med USA:s NSA utvecklat ”hacknings- och övervakningsverktyg som är avsevärt mycket mer avancerade än de mejlfiskningar som använts i de ryska attackerna”. Att bli upprörd över att Ryssland ägnar sig åt cyberattacker mot Sverige och andra västländer samtidigt som man tiger om att Sverige ägnar sig åt detta i mer avancerad form tillsammans med USA är inte hederligt. Det bidrar inte heller till fred och avspänning.

Nej vad vi behöver nu är varken falska hotbilder eller ökat vapenskrammel och upprustning. Vad som istället skulle behövas var att vårt land tog täten i kampen mot klimathot, högernationalism och ökande klyftor. Att vi gick i täten för nedrustning av det militära och istället satsade massiva resurser för omställningen till ett fossilfritt samhälle, för upprustning av välfärden och demokratin.

 

Svångrem i kommunerna

Jag läser en rapport från den ideella tankesmedjan Balans. Man har där granskat ”samtliga 290 kommuners budgetar för 2018” och kommit fram till att i nio av tio kommuner minskades resurserna ”utan att kraven sänktes”.

Samtidigt som många idag talar om problemen för kommunerna så finns det ett klart glapp mellan vad styrande kommunpolitiker säger om verksamheterna och verkligheten. Oftast får vi höra om olika satsningar medan de faktiska nedskärningarna döljs. De sker så att säga i smyg.

Rapporten tittar på vad detta innebär för välfärdsnämndernas verksamheter och utgår från ett arbetsmiljöperspektiv, alltså vad detta innebär för välfärdens alla arbetare. Nedskärningarna sker i huvudsak på tre sätt:

1) Uttalade krav på effektivisering som ofta kallas något annat.  2) Otillräcklig kompensation för ökande kostnader  3) Krav på att tidigare underskott ska hämtas hem under innevarande budgetår

I rapportens slutsatser kan man bland annat läsa att dessa neddragningar ”försvårar enhetschefers uppdrag och riskerar medarbetares hälsa”. Och:

Samtidigt kommer väljare att läsa om satsningar och vallöften och förvänta sig bättre, inte sämre, kvalitet i välfärden. Välfärdens medarbetare betalar priset för att det politiska systemet inte kan hantera det här glappet.

Själv vill jag tillägga att naturligtvis drabbas även vi som ska ta del av vård, utbildning och omsorg av dessa nedskärningar. Och de pengar som nu lovas från staten framstår som totalt otillräckliga för att lösa problemen i kommunerna. I min egen kommun Uppsala – som inte tillhör de värst drabbade – kommer både utförsäljningar, privatiseringar och åtstramningar att fortsätta under 2020. Här har vi strider att delta i framför oss. När det gäller var det faktiskt finns pengar och/eller sätt att föra över dem till den blödande kommunsektorn hänvisar jag till en blogg från i somras.

Ett nålstick som fungerade?

I den s.k. Januariöverenskommelsen – den överenskommelse mellan regeringspartierna s+mp och c+l som är tänkt att ligga till grund för politiken under valperioden och möjliggjorde ett regeringsbildande – står det i punkt 18 bland annat detta:

Arbetsförmedlingen reformeras i grunden……. ett nytt system baserat på LOV ska utvecklas där fristående aktörer matchar och rustar arbetssökande för de lediga jobben….. Ersättningen till aktörerna ska i huvudsak utgå från hur väl de lyckas med att få individer i varaktig sysselsättning, givet behoven hos den arbetslöse….. Förändringen av Arbetsförmedlingen ska vara fullt genomförd under 2021.

På denna grund påbörjades en nedmontering av arbetsförmedlingen med nedläggning av 90 kontor. Alltfler bedömare tyckte då – trots olika politiska tillhörigheter –  att detta var ogenomtänkt och kaosartat.

Socialdemokraterna som har den otacksamma uppgiften att genomföra en politik som de kanske (?) inte själva gillar hade också svårt att förklara det hela. Den nytillträdda arbetsmarknadsministern Eva Nordmark intervjuades till exempel på SVT. Intervjuaren Anna Hedenmo frågade ett flertal gånger: ”Kommer regeringen att backa från privatiseringsplanerna?” Då hon efter flera försök inte fick något svar alls utbrast hon till sist: ”Men snälla kan du inte svara ja eller nej på det?” Det kunde inte Nordmark.

Men något hände

Nu säger företrädare för de fyra partierna bakom januariöverenskommelsen i en artikel i Aftonbladet att: ”Den senaste veckan har dock gjort tydligt att det finns delar i reformens utformning som behöver ändras för att skapa stöd i riksdagen”. Därför skjuts ”reformen” fram ett år för att ”förtydligas och justeras”. Och förändringen ska nu inte som i överenskommelsen (se ovan) vila på LOV. Dessutom ska mer pengar ges till Arbetsförmedlingen. Men för att inte någon ska inbilla sig att det går att påverka någonting – trots att det är just vad vi sett – skriver de fyra partiföreträdarna:

Januariavtalet ligger fast. Det är en överenskommelse mellan fyra partier som lägger grund för att utveckla Sverige och lösa de samhällsproblem som vi står inför.

Vad kan man då tänka om detta?

Som det mesta i det mörka politiska klimat som råder i Sverige idag är stora segrar för dem som har det sämst sällsynta. Vad som blir av resultatet på sikt av denna reträtt återstår att se. Men det ger väl ett andrum åtminstone, både för arbetslösa och för kommuner. Ett litet steg av mindre orättvisa.

Som alla vet skedde omsvängningen därför att Vänsterpartiet hotade med att resa ett misstroendevotum mot arbetsmarknadsministern och märkligt nog fick med sig högern på detta. Det var en ovanlig åtgärd och lite märklig på det sättet att frågan ju egentligen inte handlade om själva ministern utan om regeringens politik för nedmonteringen. Många socialdemokrater blev väldigt upprörda över detta. Men uppenbarligen fungerade det. En socialdemokrat som däremot är glad över Vänsterpartiets agerande och dess resultat är Göran Greider. I Dalademokraten skriver han att det visar attJanuariavtalet inte är… hugget i sten och höjt över politiken. Delar av det kan uppenbarligen omförhandlas”. Men också att ”Vänsterpartiet har lyckats skaffa sig inflytande, trots beröringsförbudet som skrevs in i Januariavtalet. Åtminstone i meningen att V kan förhindra somligt från att genomföras.”

Ja i detta har väl Greider rätt. I det mycket märkliga politiska läge som vi har där socialdemokratin surrat fast sig vid masten på ett skepp med ”mer högerpolitik än Reinfeldts regering” för att citera den tidigare partiledaren för Liberalerna och där socialdemokraterna till och med avtalat att inte ge något inflytande till Vänsterpartiet, i denna situation lär det nog behövas en del nya grepp även från vänsterkanten. Förutom att som vanligt efter förmåga försöka mobilisera utanför parlamentet så kan Vänsterpartiet inne i parlamentet åtminstone ”förhindra somligt från att genomföras” i de lägen då högern (av sina skäl) kritiserar och går emot de forna allianskompisarnas nyliberala politik.

%d bloggare gillar detta: