En annan sorts coronakommission

Den 30 juni, tillsatte regeringen en kommission ”för utvärdering av de åtgärder som vidtagits för att begränsa spridningen av covid-19”. Denna kommission ska bland annat utvärdera:

  • hur ”krisorganisationen” inom regering, myndigheter, regioner och kommuner fungerat.
  • hur ”ansvarsprincipen och det geografiska områdesansvaret” har fungerat.

Kommissionen ska ”lämna de förslag på åtgärder som kommissionens iakttagelser ger anledning till”.

Detta ska slutredovisas senast 28 februari 2022. Redan i november ska en första delredovisning (av två) om ”smittspridning inom vård och omsorg om äldre” ske.

Med tanke på alla de allvarliga samhällsbrister som blivit övertydliga under pandemin känns riktlinjerna för vad som ska utvärderas minst sagt otillräckliga. Därför är det initiativ som lanserades med en artikel i Aftonbladet den 9 juni (Vi granskar krisen från vårt håll – underifrån) desto viktigare. Där skrev 48 debattörer att de startar vad de kallar ”medborgarnas egen coronakommission”.

Du kan läsa mer om Medborgarkommissionen här, om dess olika temagrupper här eller på Facebook här.

Jag återger också här nedan ett upprop som skickats ut för att förklara tankarna bakom denna alternativa kommission underifrån:

2020-06-25

Informationsbrev från medborgarkommissionen

Den 9 juni lanserades Medborgarnas coronakommission genom en debattartikel med 48 undertecknare i Aftonbladet. Medborgarkommissionen vänder sig till alla som vill att välfärden och samhällsservicen ska förbättras. Vi bedömer att det finns en ökad möjlighet att ta upp sådana diskussioner för tillfället, när coronapandemin har synliggjort många av bristerna i välfärdssystemen.

Se http://www.medborgarkommission.se angående målsättningarna med kommissionens arbete.

Det som hänt hittills är att kommissionen har tagit emot ett stort antal intresserade som vill följa arbetet på olika sätt. Vi har skapat en hemsida, och håller på att utveckla den. Vi har startat ett antal ”temagrupper” för olika samhällsområden där tanken är att i grupp kunna göra djupdykningar i hur förhållandena ser ut inom respektive område, https://www.medborgarkommission.se/temagrupper.

Medborgarnas coronakommission tar inte ställning till olika smittskyddsstrategier. Vi är partipolitiskt och religiöst obundna. Det som engagerar oss är hur de grundläggande förutsättningarna för människors livsvillkor har utformats under de senaste decennierna. Vad innebär just-in-timetänkandet för sjukvård, äldreomsorg, beredskapsförsörjning mm? Vad innebär ”New Public Management” med sin betoning på att mäta, väga och räkna kvantitativt för personalens arbetsvillkor och klienternas omsorgssituation? Vad har vinstdrivna privatiseringar och marknadsreformer inneburit när det gäller grundläggande samhällsservice som kollektivtrafik, skola, bostadsområdenas planering etc. Vilka grundläggande rättigheter finns för asylsökande, för hemlösa eller människor i social bräcklighet? Vilka fackliga rättigheter finns i praktiken på arbetsplatserna?

Vill du vara med? Du kan engagera dig i medborgarkommissionens arbete på olika sätt.

Du kan följa vårt arbete via informationsbrev, hemsidan mm. Anmäl dig till vår e-postadress kommission2020@gmail.com så får du fortlöpande information framöver.

Om du vill arbeta mer aktivt med kommissionens arbete är det bästa sättet att välja en temagrupp som intresserar dig. Temagrupperna är precis på väg att starta sina aktiviteter. Skriv då till kommission2020@gmail.com och tala om vilken temagrupp du känner mest för att engagera dig i. 

Du är givetvis välkommen att höra av dig om du vill engagera dig aktivt men inte tillhöra en temagrupp. Till exempel om du arbetar med rapporter eller forskning som berör kommissionens områden. Eller om du vill arbeta med informationsinsatser, de kommer att behövas i allt högre grad under arbetets gång.

Medborgarnas coronakommission siktar på ett långsiktigt arbete, som ett alternativ till de officiella utredningar och kommissioner som kommer att tillsättas. Avsikten är att få fram konkreta berättelser och fakta om bristerna i samhällsväven, och låta dessa inspirera till lösningar på problemen. Vi välkomnar alla demokratiska krafter att delta i arbetet.”

Coronakrisen som en möjlighet?

Jag såg häromkvällen Naomi Klein intervjuas på TV. Hon har kommit ut med en ny bok som heter ”I lågor”. Intervjuaren frågade vad hon tänkte om den nuvarande corona-krisen. Hon sa – med koppling till hennes kritik av konsumismen och den tidiga boken NO LOGO – att det hon tror folk saknar mest inte är att shoppa, utan att vi saknar andra människor. Men också att vi upplever det annorlunda som att ”vi kan höra fåglarna bättre, att det är mindre föroreningar i luften och att det är mer utrymme för fotgängare och cyklister i städerna”. Hon ville absolut inte utmåla detta som en utopi, ”för så många lider”. Däremot menade hon att en del av det som vi nu upplever är sådant som borde åstadkommas genom lagstiftning. Vi ser vad som är möjligt när man hanterar en kris som ett nödläge och lyssnar på forskarna. Hennes förhoppning var att vi skulle kunna behålla detta krismedvetande och använda det för att ta itu med klimatkrisen.

Naomi Klein tog upp de positiva miljömässiga förändringar som vi människor omedelbart kan uppleva i den nuvarande situationen. När det gäller utsläppen av växthusgaser så är det däremot inte något som vi upplever omedelbart med våra sinnen. Men även de påverkas nu när så mycket stannar av. Precis som vi har vi sett vid tidigare kriser så minskar utsläppen. Det hände under 1970-talets oljekriser, det hände i samband med sammanbrottet för det ekonomiska systemet i Sovjetunionen under början av 1990-talet, det hände vid finanskrisen 2008 och det händer nu. Men i ännu mycket större omfattning.

Enligt nyhetssajten Carbon Brief kan de fossila utsläppen av koldioxid nu krympa med mer än fyra procent under 2020, motsvarande 1,5 miljarder ton koldioxid. Enligt Rob Jackson, professor i jordsystemvetenskap vid Stanfords universitet, beräknas de globala utsläppen minska med fem procent i år. Bägge dessa mått är mer än vid några tidigare kriser. Ändå räcker inte ens detta för att nå Parisavtalets mål om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5–2 grader.

På liknande sätt som Naomi Klein har en mängd svenska debattörer skrivit bra inlägg med olika vinklar som kopplar ihop förhållningssättet till corona-pandemin både med klimatkrisen och med ett ifrågasättande av hur vi över huvud taget använder och fördelar samhällets resurser.

Kris som vändning?

Vi är i en kris. Det är ett ord som missbrukats en hel del i Sverige under de senaste åren. Men det som vi nu upplever är en verklig kris. Det förnekar ingen. Själva ordet ”kris” kommer från grekiskans crisis. Jag läste någonstans att en betydelse av det är ”avgörande vändning”. Och det brukar ibland sägas att i det kinesiska språket är begreppet ”kris” sammansatt av två tecken, ett som betyder ”fara” och ett som betyder ”möjlighet”. Låt oss alltså se inte bara farorna utan också möjligheterna i de bägge parallella kriser som corona-pandemin och klimatkrisen är. Liksom  de möjligheter som öppnar sig att rusta samhället bättre inför andra typer av kriser.

När hela samhällen stänger ner och många normala aktiviteter upphör så leder det alltså till att de utsläpp som driver jordens uppvärmning (och på sikt hotar vår existens som mänsklighet) minskar. Samtidigt kan vi också uppleva andra mer direkta fördelar för miljön som till exempel renare luft. Men det är också så att olika typer av orättvisor och brister i samhället nu kommer i mycket mer uppenbar dager än innan pandemin.

Att stå rustade och beredda 

Det borde till exempel vara omöjligt att gå tillbaka till den urusla beredskap inför kriser som vi nu har på alla möjliga områden. I en vettig krisberedskap ingår, bland mycket annat, både ett statligt apotek, förkastande av ”just in time”- synen och en helt annorlunda jordbrukspolitik och djurhållning där lokal självförsörjning är målet.

Det borde också vara omöjligt att gå tillbaka till den både nedrustade och privatiserade vinstdrivna vården. Schyssta löner och arbetsförhållanden för alla dem som sliter i vården borde vara en självklarhet. Samma sak borde också gälla för äldrevården och hemtjänsten där upprustning efter många år av nedrustning (som både borgare och sossar ansvarat för och där hyckleriet hos Sveriges Busch är hårresande) måste vändas. Det handlar både om att bygga ut och att uppvärdera verksamheterna genom förbättrade arbetsförhållanden, bättre löner, mer utbildning och mer utbildad (och därmed statushöjande) personal i verksamheterna. Jämför med vikten av utbildade förskollärare inom Förskolan.

Dessa nödvändiga upprustningar är naturligtvis inte möjliga utan att synen på beskattning av oss alla, men främst av dem som har mest, ändras. Det borde inte efter denna pandemi vara möjligt att argumentera mot en via skatt välfinansierad men ej vinstdriven välfärd.

Att ta itu med klimatkrisen

Det nuvarande sättet att leva och organisera våra samhällen innebär som alla numera borde veta både vansinnig miljöförstöring, utrotande av djur och växter och ökande utsläpp av växthusgaser. Lösningen är naturligtvis inte att stänga ner allt även om nedstängningen visar på problemen. Däremot måste vi börja fråga oss hur vi ska använda de resurser vi har, vad som ska minska, vad som bör öka och vad som behöver göras på nya sätt.

Lugnt och stilla på Arlanda…

Nu minskar flygandet. En del av den personal som arbetar inom flyget har då gått in och arbetar inom den nu hårt trängda vården. Jag tänker att det är ett exempel bland många som visar på hur en omställning skulle kunna se ut. Om vi ska avskaffa den fossila energin så måste en mängd verksamheter som inte kan fungera utan fossil energi upphöra. Samtidigt måste vi se till att alla de som arbetar inom dessa verksamheter inte kastas ut i arbetslöshet (människorna är viktigare än just de speciella företagen). Därför måste vi gemensamt skapa andra typer av verksamheter som vi verkligen behöver. Jag skriver gemensamt för att detta bara kan ske om vi verkligen ser oss som ett samhälle och att problemen måste lösas genom demokratiska beslut. Vi kan inte bara förlita oss på att de privata företagen ska lösa detta. En del kommer kanske kunna eller vilja göra det. Men det kommer inte räcka.

När nu vi alla genom staten och våra skattepengar är med och räddar stora företag så borde det inte ske villkorslöst. Tanken borde inte vara att främst rädda företagen utan att rädda de anställda. Alla företag som räddas och där staten går in som delägare borde bli en del av en omfattande plan för omställning till fossilfritt.

Är det något vi kanske lärt oss under denna kris, så är det också att det visst finns pengar. På samma sätt som nu ofattbara summor används för att dämpa vådorna av corona-krisen borde alla som verkligen inser allvaret i klimatkrisen kräva att dessa pengar används till att ställa om samhället efter våra verkliga behov och till fossilfrihet. Det kan ske både genom ökad styrning och ägande av befintliga företag och genom skapandet av nya statliga företag. Framförallt en statlig bank – istället för de samhällsfarliga bankerna – för att vrida makten ur händerna på finansväldet och få verkliga muskler för att styra och ställa om.

 

PS: Exempel på mer specifika krav under och efter pandemin kan du hitta i ledaren i Dagens ETC 17/4, en artikel i Dagens Arena av Socialistiska vårdarbetare, några artiklar från rörelsen socialistisk politik eller från Vänsterpartiets krav på riksnivå

Spridda tankar och lästips om Corona-pandemin

Nu måste vi vara solidariska och tänka efter.

Statsepidemiolog Anders Tegnell (TT 19 mars)

Den period vi nu går igenom väcker många tankar och reaktioner. Som ofta i liknande situationer framkallar det både goda och dåliga sidor hos oss människor. Vi ser både hamstrande egoism och solidarisk medmänsklig hjälpsamhet. Jag tror ändå att för de flesta är det tydligt att det är det senare som måste dominera ifall vi ska klara det här på ett bra sätt. Vi hör oftare än på länge även det gamla ordet solidaritet.

Hur denna pandemi ska bekämpas finns det olika uppfattningar om även bland dem som är kunniga inom området. Experter och forskare vet ännu inte tillräckligt om detta virus. Och inom detta vetenskapsfält går det naturligtvis inte heller att enkelt slå fast allting med hundraprocentig säkerhet. Så är det ju inom många vetenskapliga områden. Därför tycker jag att vi andra som inte är sak-kunniga bör vara försiktiga med att tro eller tycka saker, speciellt om tyckandena inte ens är baserade på forskning och vetenskap.

Naturligtvis utmärker sig de högernationella mest när det gäller den här typen av tyckande. Till exempel SD-ledaren Åkesson som den 11/3 yttrade att ”En regering som bara förlitar sig expertkunskaper inger inget förtroende”. Det här passar väl in deras världsbild som ju aldrig någonsin bygger på forskning och vetenskap.

Jag tycker, liksom de flesta människor, att den isolering från varandra som åtgärderna i kampen mot viruset leder till, känns tråkiga. Men jag accepterar dem och inordnar mig. I denna situation och i förhållande till dessa myndigheter ser jag inget annat alternativ än att lita på dem. Åtminstone inte så länge det är de smittskyddskunniga som leder det hela. Däremot tycker jag att Martin Aagård i Aftonbladet väcker en viktig diskussion kring detta. Han menar att det samtidigt visar hur skör demokratin är och att den som vill avskaffa den alltid kommer att ha något att skylla på:

Den må ha skötts fel eller rätt, men kampen mot coronaviruset är en manual till hur man krossar samhällsgemenskapen…….Tror ni inte, efter tjugo års krig mot terrorismen, att det inte alltid går att skrapa fram ett hot mot rikets säkerhet som motiverar exakt samma drakoniska åtgärder?

Andra tankar och några lästips

Men den nuvarande pandemin och vårt sätt att som samhälle förhålla oss väcker också många andra tankar. Här vill jag komma med några lästips från andra som jag tycker skrivit bra om detta.

Hjältar i denna tid

Ett problem som blivit än mer tydligt än det redan var innan är problemet med det ”slimmade samhället”. Nedrustningen av sjukvården (och även andra typer av omsorg och solidarisk hjälp till behövande) gör det naturligtvis svårare att möta en pandemi. En del av denna nedrustning har varit att man fört in systemet ”Just in Time” från industrin (där det kom först) till välfärdssektorn. Det är ett system som innebär att man minimerar lagren för att istället göra inköp när man har omedelbart behov av en artikel. Peter Widén beskriver detta system och dess följder mycket bra i web-tidningen eFolket.

Göran Greider beskriver också detta bra i en ledare i Dagens ETC (förmodligen låst för icke-prenumeranter). Han citerar sajten Ekonomifakta, som drivs av Svenskt Näringsliv. Där definieras begreppet överkapacitet så här:

När företagen har för stora anläggningar och för många anställda i förhållande till efterfrågan råder överskottskapacitet.

Men det är ju just en sådan ”överkapacitet” som vi skulle behöva nu. Som Greider skriver:

Den pandemi som nu rullar genom världen och åtminstone för tillfället utsett Europa till sitt kärnområde kommer i bästa fall att lära oss en stor läxa. Den läxan säger oss att ”överkapacitet” på många centrala samhällsområden är något eftersträvansvärt.

Vi står nu inför ett akut och stort behov av intensivvårdsplatser. Viktor Pressfeldt skriver i en artikel i GP om detta:

År 1993 hade Sverige 4300 intensivvårdsplatser med respirator. I dag, när vi genomlever den värsta pandemin på hundra år, har vi under 600. Detta är resultatet av 30 års nyliberala reformer….

Vi har också problemet med LOV som tvingar regionerna att anlita värdelösa bluffbolag som Apotekstjänst för distributionen av  sjukvårdsartiklar till sjukvården. Det ledde under hösten till ett kaos som ännu inte är över. Martin Klepke skriver bra om detta i Arbetet.

Det har också varit lika intressant som motbjudande att ta del av högerns piruetter i dessa frågor. Efter att de avskaffat Apoteksmonopolet och tagit bort beredskapsansvaret kan vi nu läsa att moderatledaren säger att bristen på grundläggande sjukvårdsmaterial är ”oacceptabelt” och att det behövs ”nationell lagerhållning”.

Andreas Magnusson tar upp denna opportunism och falskhet samt en del andra viktiga tankar i tidskriften Para§raf:

Ingen tror att Corona-viruset bäst bekämpas via den smidiga KRY-appen och huvudvärkstabletter i mataffären. Nu är det staten som ska lösa allt. Den minimala staten ska plötsligt vara maximal.

Han avslutar: ”Mer än någonsin behöver vi inse att den enes död också är den andres död”.

Isolerade i Rom applåderar sjukvårdens hjältar

En annan viktig lärdom under den nuvarande perioden är att det visst finns pengar. Men som Johan Ehrenberg skriver i ETC: ”Det handlar om vem man sänder dem till”. Riksbanken ger nu bankerna 500 miljarder kronor utan ränta för att, som man säger, stötta företagen. Beslutet över vilka företag som ska få detta stöd i form av lån och vilka som inte ska få det, lämnas helt till de privata bankerna.

Dessutom satsar regeringen 300 miljarder för att motverka negativa konsekvenser för jobb och ekonomi i coronavirusets spår. För mig är det då svårt att inte tänka på det överhängande hot mot hela mänskligheten som klimatkrisen är. Mot dess ”negativa konsekvenser” borde för längesedan liknande summor ha satsats för att ställa om hela samhället till fossilfrihet.

När det mesta ställs in och stannar så är det tyvärr ändå en del slösaktiga verksamheter som fortgår eller som kommer att genomföras. Ett sådant exempel är militärövningen Aurora. Krigsmakten kan säkert ge bidrag i bekämpandet av viruset. Här utanför Uppsala på Ärnafältet sätter man till exempel nu upp ett fältsjukhus för att bidra. Men man tycks inte tveka om att genomföra denna stora militärövning tillsammans med Nato. Den ska pågå mellan 11 maj och 4 juni och berör hela landet men i synnerhet Skåne och Blekinge. Kostnaden är enligt krigsmakten 660 miljoner kronor. Fredsaktivisterna Kerstin Dahlberg och Jea Jonsson skriver i ETC om detta:

Nato kan inte försvara oss mot den pandemi som nu är fienden. Det är dags att regeringen ställer in den stora Aurora-övningen i Sverige. Satsa pengarna på att smittskyddsarbete och beredskap istället… Det vore rimligt och högst försvarbart att även ställa in Aurora 2020 och förbjuda Nato-ländernas militärer från olika nationer att ta sig in över Sveriges gränser. De pengar som sparas på detta kan med fördel användas till att bygga upp det beredskapslager som vi länge saknat och som nu med full tydlighet visar sig behövas. Lägg pengarna där i stället för att satsa dem på dyrbara bomber som på sekunder skjuts ut i havet och hamnar i vattnet utanför vår kust.

Om att ”tvätta” eller förhålla sig till SD och högern

Vi lever i en politiskt märklig tid. En tid, där förhandlingar och allianser vi inte förut sett, till och med påverkar den svenska statens budget. Socialdemokraterna och Miljöpartiet regerar sedan ett år i minoritet med stöd av Liberalerna och Centern på grundval av ett reaktionärt 73-punktsprogram, den s.k. Januariöverenskommelsen. Björklund – den förre ledaren för Liberalerna som var med och förhandlade fram detta program – menade till och med att det innehöll ”mer borgerlig politik än vad alliansregeringen genomförde på det ekonomiska området”. Det var tyvärr en riktig beskrivning.

Moderaterna och Kristdemokraterna  tappade genom detta kontakten med sina gamla allianskompisar. De närmade sig istället ytterligare Sverigedemokraterna både i retorik och i praktisk handling. Samtidigt som M+KD alltså gick åt höger kritiserade de emellanåt Januariöverenskommelsen från en position som skulle kunna kallas vänster. Det gällde till exempel kritik mot skattesänkningar för de rika eller underskotten i välfärden. Det var visserligen en falsk och hycklande kritik men ändå en position som blev möjlig på grund av det extrema innehållet i Januariöverenskommelsen.

Vänsterpartiet som inte röstade för denna regering eller de 73 punkterna i den s.k. Januariöverenskommelsen släppte ändå fram regeringen genom att lägga ned sina röster. V:s riksdagsgrupp gjorde detta trots att Januariöverenskommelsen också innehöll en skrivning om att överenskommelsen innebar ”att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”. Med tanke på denna skrivning och med tanke på att riksdagen idag har en mer reaktionär majoritet än vad den haft på hundra år verkade det naturligt att Vänsterpartiet då verkligen skulle stå utan inflytande i riksdagen. Själv tänkte jag (och skrev) att nu blir arbetet utanför riksdagen i opinionsbildning och rörelser definitivt det viktigaste.

Men Vänsterpartiet blev inte helt utan inflytande. Splittringen i den traditionella borgerligheten och det faktum att Januariöverenskommelsen var så långt åt höger gav några möjligheter för Vänsterpartiet. Hittills har partiet i riksdagen:

  • lyckats stoppa utformningen och takten i den nedmontering av Arbetsförmedlingen som regeringen påbörjade när de följde punkt 18 i Januariöverenskommelsen.
  • fått staten att tillföra 7,5 miljarder till välfärdssektorn.

Kruxet och det märkliga med detta är bara att det skett på grundval av förhandlingar med högerpartierna (M+KD) och med röststöd från SD.

 

Vad var det som hände?

Att det är en kris inom välfärden som innebär att det skulle behövas mycket mer pengar till kommuner och regioner framstår som allt tydligare för de flesta. Inte ens de mest rabiata skattesänkare kan undgå att se eller förhålla sig till det. Eftersom regeringen lägger långtifrån tillräckligt på välfärden dök det därför upp en del olika tilläggsförslag till statsbudgeten. Detta har tidigare, i ett annat politiskt landskap antingen inte förekommit för att regeringarna hade majoritet eller betraktats som fel för att det ”störde budgetprocessen”. Men sedan ett antal år har både borgerliga och socialdemokratiska regeringar ”drabbats” av att den normala ”budgetprocessen” störts av tilläggsförslag från oppositionen. Ingen har gillat det i regeringsposition. Men ingen har heller tvekat att använda sig av det i opposition. När både Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna nu kom med olika tilläggsförslag poängterade statsminister Löfven även denna gång att ”oppositionspartiernas agerande inte är förenligt med budgetprocessen”.

Partierna hade både olika bud och olika förslag till finansiering. Moderaterna ville ge tre miljarder extra till välfärden. De fick stöd för detta av Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna påstod sig vilja ge 6,7 miljarder men finansierade det med olika typer av nedskärningar som gjorde att deras siffra var lika falsk som partiledaren själv. Vänsterpartiet krävde 10 miljarder. I detta läge kom nu regeringen fram med 5 miljarder extra till välfärden. Man skulle kanske kunna säga att de störde den egna budgetprocessen? Samtidigt var det ju en listig summa: mer än moderaternas men mindre än Vänsterpartiets.

Slutresultatet blev att Vänsterpartiet fick med Moderaterna och Kristdemokraterna på att höja regeringens 5 miljarder med ytterligare 2,5 miljarder, alltså summa 7,5 miljarder extra till välfärden, vilket i omröstningen stöddes även av Sverigedemokraterna. Långt från vad som behövs men ändå ett litet steg åt rätt håll. Och detta utan att biståndet eller investeringsstödet till hyresrätter naggades så som moderaterna själva först önskat.

 

Men kruxet?

Att regeringens borgerliga stödpartier är arga är begripligt. I Agenda hann centerns vikarierande partiledare Anders W Johnson både prata om ”ordning och reda i budgetprocessen” och att detta var ett ”antiborgerligt sabotage”. Han använde sig också ett flertal gånger av greppet att tala om hur Vänsterpartiet nu fått inflytande, vilket naturligtvis stör.

Från socialdemokratins och regeringens sida har greppet istället varit att kritisera Vänsterpartiet för samarbete högerut och för att ta röststöd av SD.

Men det finns också kritiska vänsterröster. På samma sätt som det fanns många inom Vänsterpartiet som tyckte att man (tillsammans med M+KD+SD) skulle rösta mot en regering grundad på Januariöverenskommelsen så finns det kritiker även mot detta agerande. En av dessa kritiker är Rosanna Dinamarca. Hon skriver i en debattartikel i Aftonbladet att Vänsterpartiet nu ”varit med och hjälpt till att tvätta SD”. Hon påpekar helt riktigt att det inte är ”av välvilja för V eller av omsorg för välfärden som M och KD är beredda att gå ihop med V. De har varit ansvariga för att slakta den under sin tid i regeringen och i sina positioner ute i kommuner och regioner”. Det stämmer naturligtvis. Dinamarca menar att M+KD gör dessa eftergifter ”för att legitimera sitt närmande till SD”. Det stämmer nog också, även om jag kan tänka mig även andra opportunistiska skäl. Men Dinamarca menar att Vänsterpartiet låter sig utnyttjas i detta spel och att det enda alternativet nu är ”ett extra val eller att stilla bida sin tid till nästa val”. Jag håller inte med henne här.

Om röststöd för egna bra förslag från andra partier som man ogillar alltid innebär att man ”tvättar” dem så innebär väl även uppgörelser inför omröstningar att man ”tvättar”. Det innebär väl i så fall att även M+KD ”tvättats”. Men det innebär också att Vänsterpartiet aldrig skulle kunna gå fram med några bra förslag ifall de får stöd av högerpartier. Och sådant kan som vi sett hända i vår märkliga tid.

Att traditionella borgerliga partier förhandlar med Vänsterpartiet för att få igenom krav som de annars inte skulle stödja (och dessutom innebär mer pengar och annan finansiering än deras egna utgångsbud) och att de gör det i motsättning till andra borgerliga partier är naturligtvis mycket speciellt. Med partier av SD:s typ är det däremot lite annorlunda. Högernationella eller fascistiska rörelser har alltid i sina program också haft sådana krav som kunnat beskrivas som ”vänster”. Det Tyska Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (NSDAP) hade under hela sin existens från 1920-talets början till slutet på Andra Världskriget ett 25-punktsprogram som innehöll tydliga rasistiska krav som riktade sig mot ”icke-tyskar”. Men det innehöll också sådant som krav på en ”storskalig utbyggnad av åldringsvården”(punkt 15) eller åtgärder för att höja folkhälsan och förhindra barnarbete (punkt 21). SD är också ett parti som alltid velat framstå som att de står på folkets sida mot eliten. Det är en helt falsk bild. Inte bara därför att stora delar av befolkningen på etniska grunder utesluts ur denna ”folkkategori” utan också för att partiet allt tydligare utvecklat en ekonomisk politik som gynnar den ekonomiska eliten av kapitalägare och höginkomsttagare. SD var också (innan de frotterat sig med  olika lobbyister) motståndare till vinster i välfärden. Om de hållit fast vid detta, skulle Vänsterpartiet då inte rest detta krav i riksdagen för att det då kunnat få stöd av SD?

Till skillnad från andra partier i riksdagen har Vänsterpartiet inte närmat sig SD:s politik en millimeter. Däremot har partiet genom att utnyttja märkliga sprickor inom borgerligheten kunnat få igenom politik (pengar) till välfärden som annars inte genomförts.

Det tycker jag verkar bättre än att, som Dinamarca skriver, ”stilla bida sin tid till nästa val”. Och om utgångspunkten ska vara den bisarra linjen att aldrig driva några krav som ”riskerar” att få stöd från SD då borde ju även linjen att fälla regeringen eller framkalla nyval vara utesluten. Inte heller detta kan ju ske utan röststöd från SD.

Att det däremot knappast kommer finnas mycket utrymme för den här typen av politiskt spel genom splittring av borgerligheten framöver är en annan sak. Vi har trots allt en kompakt högermajoritet i riksdagen. Men vem vet? Vi lever i en svår och svårbegriplig tid.

Vad är det som hotar oss?

Ja vad är det som hotar oss idag?

Det största hotet mot oss alla – alla människor på jorden – är naturligtvis klimatkrisen. Här hotar så omfattande förändringar av betingelserna för våra liv på jorden att det kan vara svårt att ta in. Men det är verkligt. Det pågår nu och det är bråttom om vi ska kunna stoppa utvecklingen. Detta borde orsaka djärva planer och satsningar från styrande politiker på en krigsliknande nivå. Men ändå är det inte så. Vi har de elaka clownerna som styr till exempel i USA eller Brasilien. De både förnekar problemen och bidrar aktivt till att förvärra dem. Men även svenska och europeiska politiker, som ändå erkänner problemen, lyckas inte alls möta problemen på den nivå som de faktiskt är.

Ett annat stort hot är hotet mot demokratin så som vi känner den sedan ungefär 100 år. Det är hotet från de högernationella som överallt i världen flyttar fram sina positioner. Jag ska inte här resonera kring orsakerna till högernationalismens framgångar eller varför vi inte lyckats stoppa dess tillväxt. Jag vill bara här ta upp det som ett annat stort och akut hot. Det finns både inom varje enskilt land och som en global rörelse över hela världen.

Ett tredje stort hot är den kombination av nedriven välfärd och återkomsten av ett tydligare klassamhälle med superrika som drar ifrån och alltfler fattiga på botten som lämnas i sticket, som vi ser såväl i Sverige som i resten av världen. Även här skulle det behövas omfattande satsningar och radikala omfördelningar för att ta itu med problemen. Men vi ser inte något av detta från dem som nu styr.

Och om dessa tre stora hot talades det inte alls när elit och krigsmakt möttes i Sälen för att ha konferens och berätta om det som det verkligen ska satsas på. Jag vet att de som samlades egentligen kallar sig för Folk och Försvar men jag tycker att den etiketten alltmer börjar likna Orwell-språk. Det var knappast ”folket” som samlades där i Sälen.

Hotet i Sälen

Den elit som samlades i Sälen talade alltså varken om hotet från klimatkrisen, hotet mot demokratin eller om hotet från ett samhälle som slits isär. Nej där talades bara om hotet från främmande makt. Och för att möta detta hot finns det resurser. Resurser vi annars inte varken hör talas om eller ser till. Enligt ministern med ansvar för krigsmakten kommer man nu göra en satsning på denna krigsmakt ”som saknar motsvarighet sedan 1950-talets början”. Att moderatledaren trots detta ville ha ytterligare miljarder förvånar ju inte. Det tillhör det politiska spelet. Men uppenbarligen är de alla överens om att pengarna både behövs och ska och kan fixas fram.

Innan jag resonerar om ifall det hot som de talar om verkligen är så allvarligt som de hävdar så vill jag alltså åtminstone försöka ställa dem i relation till de tre hot som jag nämnde ovan. Hur kan det vara så att enigheten om hotet från främmande makt och nödvändigheten av att få fram enorma resurser för att möta det hotet är så oerhört mycket större än när det gäller de tre hot som jag nämnde? Borde det inte vara rimligt att se liknande satsningar eller helst ännu större åtminstone i förhållande till klimathotet?

 

Är Sverige som nation mer militärt hotat än tidigare?

Sedan ett antal år – och framförallt efter att Ryssland 2014 annekterade Krim och Sevastopol – har talet om hotet från Ryssland trappats upp. Det har skett som ett sorts förspel till dessa ökade anslag till krigsmakten.

Att regeringen i Ryssland är obehaglig på olika sätt och inte tvekat att använda våld innebär inte automatiskt att den utgör ett direkt nuvarande militärt hot mot Sverige. Det är därmed inte heller självklart att vi ska rusta upp, knyta oss närmare till Nato eller till och med gå med i Nato. Ett sådant existerande hot måste ledas i bevis utifrån argument om styrkeförhållanden, intressen och verkliga substantiella hot.

Tyvärr har vi en sådan debattsituation att de som talar om hot från Ryssland och upprustning inte ens behöver bevisa eller argumentera för det som de påstår. Men vi som varken vill knytas till Ryssland eller USA, som inte heller tror på den militära logiken (om att hot möts bäst med hot) måste ändå kräva mer av vapenskramlarna.

Om det faktum att en osympatisk och militärt starkare makt hotar andra länder automatiskt skulle innebära att Sverige som nation också är hotad  så kan man undra varför detta aldrig har hänt under USA:s alla militära ingripanden runt om i världen. Men för dem som tveklöst alltid ställer sig sida vid sida med USA så är det naturligtvis omöjligt att se något hot därifrån. Förstå mig rätt. Jag anser inte att det föreligger något militärt hot från USA heller. Men det behövs helt enkelt betydligt mer övertygande bevis för ett militärt hot mot Sverige från Ryssland än exemplet Krim.

Det är naturligtvis också omöjligt för dem som ser USA som en naturlig allierad att tänka sig att Ryssland kan känna sig hotat av den inringning (från Nato) som skett efter Sovjetblockets fall eller då Sverige deltar i Nato-övningar i Östersjön som tydligt riktar sig mot Ryssland. Men för den som inte vill ansluta Sverige till varken det ena eller det andra militärblocket borde det vara något att fundera över.

Om vi ser till faktiska militära kostnader eller upprustning så tycker jag inte heller att det stärker bilden om hotet från Ryssland. USA plus Natoländerna Storbritannien, Frankrike, och Tyskland har tillsammans en militärbudget som är 12,6 gånger större än Rysslands. 2017 satsade USA 604 miljarder dollar på krigsmakten. 2019 hade detta ökat till 649 miljarder. Ryssland satsade  59 miljarder 2017 och ökade 2019 till 61,4 miljarder. USA rustade alltså upp för ytterligare 45 miljarder samtidigt som Ryssland ökade med 2,4 miljarder. Vad man än tänker om Ryssland så är det uppenbarligen inte värst när det gäller militär upprustning.

Ett försök till bevis för en rysk upptrappning är förekomsten av ryska u-båtar i svenska vatten. Hur det ligger till med den saken vet inte jag. Däremot vet jag att bevisen varit klena eller rent av bluff. Nu, samtidigt men inte samordnat med Sälenkonferensen, avslöjades det ganska (o?)passande att det senaste ”intrånget” som det var mycket rabalder om 2014 visade sig vara signaler från en av SMHI:s väderbojar. Läs f.ö. Göran Greiders ledare i ETC om detta och om krigsmaktens försök att stoppa avslöjandet.

Det talas också om ryska (och andra) cyberattacker mot Sverige. Men här finns ett stort mått av hyckleri. Redan för några år sedan avslöjades det i The New York Review of Books att Sverige genom FRA tillsammans med USA:s NSA utvecklat ”hacknings- och övervakningsverktyg som är avsevärt mycket mer avancerade än de mejlfiskningar som använts i de ryska attackerna”. Att bli upprörd över att Ryssland ägnar sig åt cyberattacker mot Sverige och andra västländer samtidigt som man tiger om att Sverige ägnar sig åt detta i mer avancerad form tillsammans med USA är inte hederligt. Det bidrar inte heller till fred och avspänning.

Nej vad vi behöver nu är varken falska hotbilder eller ökat vapenskrammel och upprustning. Vad som istället skulle behövas var att vårt land tog täten i kampen mot klimathot, högernationalism och ökande klyftor. Att vi gick i täten för nedrustning av det militära och istället satsade massiva resurser för omställningen till ett fossilfritt samhälle, för upprustning av välfärden och demokratin.

 

Svångrem i kommunerna

Jag läser en rapport från den ideella tankesmedjan Balans. Man har där granskat ”samtliga 290 kommuners budgetar för 2018” och kommit fram till att i nio av tio kommuner minskades resurserna ”utan att kraven sänktes”.

Samtidigt som många idag talar om problemen för kommunerna så finns det ett klart glapp mellan vad styrande kommunpolitiker säger om verksamheterna och verkligheten. Oftast får vi höra om olika satsningar medan de faktiska nedskärningarna döljs. De sker så att säga i smyg.

Rapporten tittar på vad detta innebär för välfärdsnämndernas verksamheter och utgår från ett arbetsmiljöperspektiv, alltså vad detta innebär för välfärdens alla arbetare. Nedskärningarna sker i huvudsak på tre sätt:

1) Uttalade krav på effektivisering som ofta kallas något annat.  2) Otillräcklig kompensation för ökande kostnader  3) Krav på att tidigare underskott ska hämtas hem under innevarande budgetår

I rapportens slutsatser kan man bland annat läsa att dessa neddragningar ”försvårar enhetschefers uppdrag och riskerar medarbetares hälsa”. Och:

Samtidigt kommer väljare att läsa om satsningar och vallöften och förvänta sig bättre, inte sämre, kvalitet i välfärden. Välfärdens medarbetare betalar priset för att det politiska systemet inte kan hantera det här glappet.

Själv vill jag tillägga att naturligtvis drabbas även vi som ska ta del av vård, utbildning och omsorg av dessa nedskärningar. Och de pengar som nu lovas från staten framstår som totalt otillräckliga för att lösa problemen i kommunerna. I min egen kommun Uppsala – som inte tillhör de värst drabbade – kommer både utförsäljningar, privatiseringar och åtstramningar att fortsätta under 2020. Här har vi strider att delta i framför oss. När det gäller var det faktiskt finns pengar och/eller sätt att föra över dem till den blödande kommunsektorn hänvisar jag till en blogg från i somras.

Ett nålstick som fungerade?

I den s.k. Januariöverenskommelsen – den överenskommelse mellan regeringspartierna s+mp och c+l som är tänkt att ligga till grund för politiken under valperioden och möjliggjorde ett regeringsbildande – står det i punkt 18 bland annat detta:

Arbetsförmedlingen reformeras i grunden……. ett nytt system baserat på LOV ska utvecklas där fristående aktörer matchar och rustar arbetssökande för de lediga jobben….. Ersättningen till aktörerna ska i huvudsak utgå från hur väl de lyckas med att få individer i varaktig sysselsättning, givet behoven hos den arbetslöse….. Förändringen av Arbetsförmedlingen ska vara fullt genomförd under 2021.

På denna grund påbörjades en nedmontering av arbetsförmedlingen med nedläggning av 90 kontor. Alltfler bedömare tyckte då – trots olika politiska tillhörigheter –  att detta var ogenomtänkt och kaosartat.

Socialdemokraterna som har den otacksamma uppgiften att genomföra en politik som de kanske (?) inte själva gillar hade också svårt att förklara det hela. Den nytillträdda arbetsmarknadsministern Eva Nordmark intervjuades till exempel på SVT. Intervjuaren Anna Hedenmo frågade ett flertal gånger: ”Kommer regeringen att backa från privatiseringsplanerna?” Då hon efter flera försök inte fick något svar alls utbrast hon till sist: ”Men snälla kan du inte svara ja eller nej på det?” Det kunde inte Nordmark.

Men något hände

Nu säger företrädare för de fyra partierna bakom januariöverenskommelsen i en artikel i Aftonbladet att: ”Den senaste veckan har dock gjort tydligt att det finns delar i reformens utformning som behöver ändras för att skapa stöd i riksdagen”. Därför skjuts ”reformen” fram ett år för att ”förtydligas och justeras”. Och förändringen ska nu inte som i överenskommelsen (se ovan) vila på LOV. Dessutom ska mer pengar ges till Arbetsförmedlingen. Men för att inte någon ska inbilla sig att det går att påverka någonting – trots att det är just vad vi sett – skriver de fyra partiföreträdarna:

Januariavtalet ligger fast. Det är en överenskommelse mellan fyra partier som lägger grund för att utveckla Sverige och lösa de samhällsproblem som vi står inför.

Vad kan man då tänka om detta?

Som det mesta i det mörka politiska klimat som råder i Sverige idag är stora segrar för dem som har det sämst sällsynta. Vad som blir av resultatet på sikt av denna reträtt återstår att se. Men det ger väl ett andrum åtminstone, både för arbetslösa och för kommuner. Ett litet steg av mindre orättvisa.

Som alla vet skedde omsvängningen därför att Vänsterpartiet hotade med att resa ett misstroendevotum mot arbetsmarknadsministern och märkligt nog fick med sig högern på detta. Det var en ovanlig åtgärd och lite märklig på det sättet att frågan ju egentligen inte handlade om själva ministern utan om regeringens politik för nedmonteringen. Många socialdemokrater blev väldigt upprörda över detta. Men uppenbarligen fungerade det. En socialdemokrat som däremot är glad över Vänsterpartiets agerande och dess resultat är Göran Greider. I Dalademokraten skriver han att det visar attJanuariavtalet inte är… hugget i sten och höjt över politiken. Delar av det kan uppenbarligen omförhandlas”. Men också att ”Vänsterpartiet har lyckats skaffa sig inflytande, trots beröringsförbudet som skrevs in i Januariavtalet. Åtminstone i meningen att V kan förhindra somligt från att genomföras.”

Ja i detta har väl Greider rätt. I det mycket märkliga politiska läge som vi har där socialdemokratin surrat fast sig vid masten på ett skepp med ”mer högerpolitik än Reinfeldts regering” för att citera den tidigare partiledaren för Liberalerna och där socialdemokraterna till och med avtalat att inte ge något inflytande till Vänsterpartiet, i denna situation lär det nog behövas en del nya grepp även från vänsterkanten. Förutom att som vanligt efter förmåga försöka mobilisera utanför parlamentet så kan Vänsterpartiet inne i parlamentet åtminstone ”förhindra somligt från att genomföras” i de lägen då högern (av sina skäl) kritiserar och går emot de forna allianskompisarnas nyliberala politik.

Att söka hopp i en mörk tid

Jag såg i måndags ett meningsutbyte på TV-Aktuellt om det svåra läget för kommuner och landsting(regioner). Enligt inslaget innan räknade 8 av 10 kommuner med ”besparingar”.  ”Besparingar” det är det konstiga uttrycket som i stort sett alla använder när man talar om att den offentliga eller gemensamma sektorn drar ned på kostnaderna för att inte gå med underskott. Att jag tycker det är ett konstigt uttryck beror på att jag inte tror att någon enskild människa eller familj som drar ned på utgifterna för att få lönen att räcka till brukar se det som ett sparande. Sparande är ju något som man kan unna sig när lönen är större än de nödvändiga utgifterna. Att däremot krympa sina nödvändiga utgifter tycker jag inte borde heta något annat än nedskärningar. Men nu var det inte egentligen det jag skulle skriva om här. Så åter till TV-aktuellt.

Efter inslaget om kommunernas nedskärningar –  exemplifierat med nedläggningar i kommunen Bengtsfors – blev det så debatt mellan den socialdemokratiska civilministern Lena Micko och den moderata ordföranden för Sveriges kommuner och landsting (SKL) Anders Knape. Att lyssna på denna debatt var lika märkligt som det samtidigt var ett uttryck för det förvirrande politiska läge vi har i Sverige idag. Här kunde vi höra moderaten säga det som borde vara den naturliga vänsterståndpunkten nämligen att ”staten måste sätta till mer resurser” och att de budgeterade 5 miljarderna inte räcker (ett egentligen helt objektivt faktum). Den socialdemokratiska ministern höll visserligen efter några frågerundor med om att det inte räckte och att ….”det kommer att behövas mer” men kunde inte precisera varken hur mycket som kommer tillföras från staten eller när det kommer att ske.

Den kris inom socialdemokratin som bland annat yttrar sig i de lägsta opinionssiffrorna någonsin blev knappast mindre av den här typen av framträdande. Det parti som var den främsta ingenjören för att bygga den moderna välfärdsstaten framstår i en sådan debatt som de främsta i att riva sitt eget bygge.

Men naturligtvis bör vi även syna högerns kort. Moderaterna är ju också ett parti med problem, vilket märks i olika typer av desperata och oseriösa utspel. Hur ligger det till med deras stöd till kommunerna? De föreslår ytterligare 2,5 miljarder utöver regeringens 5 miljarder. Om detta kan man säga att det inte heller löser problemen. Men framförallt bör man titta på hur de tänker sig att finansiera det. Den ekonomisk-politiske talespersonen Svantesson har tidigare talat om ”tuffa prioriteringar” utan att närmare precisera. Att de behöver ”prioritera” kan man ju förstå att de vill eftersom de samtidigt vill sänka skatten med 32 miljarder. Nu säger Svantesson att ”exempelvis” biståndet kan skäras ner. Dessutom vill man höja momsen framförallt på livsmedel och dra ned på ersättningar som sjukförsäkringen och a-kassan. Det som de säger sig vilja tillföra kommunerna kommer alltså att betalas av sjuka, arbetslösa och låginkomsttagare (då kostnaden för mat utgör en större del av låginkomsttagares inkomst).

Alternativen här ser alltså ut på detta vis:

en s-regering som (om den alls ser vad som håller på att hända i den välfärd som kommuner och regioner ska upprätthålla med otillräckliga resurser) inte har några hoppingivande svar alls

ELLER

en höger som tillför lite mer men gör det på bekostnad av dem som har det sämst i vårt land och på bekostnad av solidariteten med människor som har det ännu sämre i fattiga länder.

 

Hoppet kommer västerifrån

I detta läge vill jag hålla med Ulrika Lindahl i Dagens ETC 27 november som säger: ” GÖR som Labour gör nu i Storbritannien. Våga allt. Visa att det är möjligt.”

         Hans fel!

Hon tipsar till exempel om en liten film från Labour som både avslöjar en rasistisk politiker och vilka som vi egentligen ska anklaga. Enkel och tydlig. Med ett budskap som jag skulle önska att svensk socialdemokrati kunde stå upp för. Se den på Youtube.

Lindahl berättar också om den rödgröna satsning Labour går till val på som bland annat innebär att man vill satsa över 1 000 miljarder i svenska kronor per år på investeringar i offentlig sektor. Något som ska finansieras genom omfördelande skatt. Och vidare:

Den innehåller förstatligande av den brittiska järnvägen, postväsendet, bredbandsoperatörer och vatten- och elbolag. 150 000 nya bostäder per år. Klimatsatsningar får att nå nollutsläpp från energisektorn på tio år. Höjda anslag till sjukvården. En miljon gröna jobb genom energiomställning och genom att klimatanpassa varenda bostad i Storbritannien före 2030.

Ja, det är verkligen ett uppiggande program som Labour nu går till val på den 12 december. Jag har bara läst en del av det ganska omfattande programmet. Men jag tycker att det verkar finnas mycket att hämta och inspireras av både för socialdemokratin och för vänsterpartiet i Sverige. Bara dessa rader ur Jeremy Corbyns inledning till programmet höjer blicken på ett sätt som är lika nödvändigt i förhållande till läget som det samtidigt just nu saknas svensk politisk debatt:

Labour kommer att skriva om reglerna för ekonomin, så att det fungerar för alla. Vi kommer att bygga om våra offentliga tjänster, genom att beskatta de som är överst för att ordentligt finansiera de tjänster vi alla är beroende av.

Vi kommer att lansera det största investeringsprogrammet i modern tid för att finansiera jobb och branscher i framtiden, så att ingen hålls tillbaka och ingen gemenskap lämnas kvar. Det här är ett fullt kostnadsfinansierat program för att uppgradera vår ekonomi och omvandla vårt land.

Eller attityden i dessa rader senare i programmet om att tackla klimatkrisen:

Bara 100 företag globalt ansvarar för huvuddelen av koldioxidutsläppen. Vi kommer inte att vara rädda för att ta itu med denna hänsynslösa förstörelse från företagen sida genom att ta oss an de kraftfulla intressen som orsakar klimatförändringarna. Vi kommer att ändra de kriterier som ett företag måste uppfylla för att vara noterade på London Stock Exchange så att alla företag som inte bidrar till att hantera klimat- och miljökrisen avnoteras.

Släpp in ljuset från väster. Läs Labours program.

 

 

PS: Om du tycker engelska är knepigt så går det faktiskt att förstå ganska mycket genom att använda till exempel google translate, google översätt  eller likande.

Skjutningar, upplevelser och åtgärder

Så har ännu en ung människa skjutits ihjäl. Polisen går nu upp i stabsläge. Samtidigt larmar partierna på högerkanten i ännu högre tonlägen i förhoppning om att vinna röster på det.

För ungefär två år sedan skrev jag här på bloggen att det var viktigt  att inte ”låta sig dras med i överdrivna och osanna verklighetsbeskrivningar. Det existerande våldet är illa nog som det är.” Men i det läge vi är nu används och uppfattas tal om sans och måtta ofta som bevis på slapphet och undfallenhet mot kriminaliteten. Jag tänker det när jag läser Andreas Magnussons artikel i Magasinet Para§raf om den trygghetsundersökning som polisregion Syd gjort där 71 000 medborgare tillfrågats. Den visar att tryggheten aldrig har varit större och att färre personer har anmält brott än vad som någonsin tidigare uppmätts. Den visar att 82,25% av alla tillfrågade inte utsatts för något brott. Den visar också att andelen medborgare som utsatts för våld eller skadegörelse aldrig varit lägre. Det är säkert sant. Vi har haft en generell minskning av brott i Sverige under 2000-talet. Samtidigt visar Nationella trygghetsundersökningen under samma period att 80 procent tror att brottsligheten ökar. Siffror av den här typen  – hur sanna de än är – lugnar knappast heller någon i förhållande till det ökande skjutvapenvåldet. Som kriminologen Jerzy Sarnecki skriver i tidskriften Kvartal:

Det är omöjligt att värdera människors upplevelse av oro och otrygghet i termer av om den är överdriven eller inte. Det är viktigt att ha respekt för hur människor upplever sin livssituation. Däremot är rädsla för brott ett allvarligt demokratiproblem. Jag brukar säga att rädda människor är dåliga demokrater. Ett intressant fynd i detta sammanhang är att människors upplevelser av oro för brott varierar beroende på vilket politiskt parti de sympatiserar med. Kan det vara så att de har olika information om brottsligheten?

Det är ett faktum att det sedan 2012 skett en kraftig uppgång av det dödliga skjutvapen-våldet inom kriminella miljöer (se bild). Under en lång följd av år minskade det dödliga våldet i Sverige från en topp omkring år 1990. Under dessa år förändrades samtidigt våldet från att ha dominerats av våld mot kvinnor i hemmet till att alltmer handla om gängkriminalitet. Brottsförebyggande Rådet skriver i en rapport från i år:

Efter en längre tids nedåtgående trend har antalet fall av dödligt våld ökat något de senaste åren. Med antalet fall avses här antalet offer. Dagens nivå, motsvarande omkring 1 fall per 100 000 i befolkningen, är dock fortfarande lägre än nivån i början av 90-talet, när antalet fall var omkring 1,3–1,4 per 100 000 i befolkningen. I ett globalt perspektiv uppvisar Sverige mycket låga nivåer av dödligt våld.

Oavsett hur det var förut eller att Sverige har låga nivåer av dödligt våld så är det naturligtvis mycket allvarligt att det åter ökar.

Men vad behövs och vad måste göras?

Det som inte behövs är politiska ledare som skriker ut enkla lösningar eller kräver att andra ska avgå. Att skrämma människor är –  för att använda Sarneckis ord ovan – då ett sätt att göra fler människor till ”sämre demokrater”. Det gynnar kanske en del av dessa politiker, men inte demokratin så som vi känner den. Vi måste istället precis som när det gäller klimatfrågan, skolan eller andra frågor lita till vetenskap och forskning. Det finns olika åtgärder och lösningar. Både långsiktiga och mer kortsiktiga. Däremot finns ingen ”quick fix”. För inte ens polisens stabsläge kommer att ge stora omedelbara resultat.

Högern skriker mycket om mer och längre straff. Men  det kommer inte lösa några problem. Nu skärps dessutom olika typer av straff. Men det är ändå någonting som den politiska högern aldrig tycks få nog av. De vill alltid ha mer och längre. Vi på vänstersidan bör inte delta i en sådan primitiv tävlan om att skrika högst och signalera mest. Tyvärr kommer det vara svårt och i det nuvarande samhällsklimatet är det inte lätt. Men ändå. Vi måste som sagt istället se till kunskap grundad på forskning. Och enligt forskningen fungerar hot om straff väldigt olika för olika typer av brott och för olika grupper av människor. Enligt forskningen fungerar straffhot till exempel väldigt dåligt i förhållande till människor som har en svag förankring i samhället, som de som är inblandade i gängskjutningarna. De står utanför skola och arbete, de har som individer låg självkontroll och finns i miljöer där den här typen av våld premieras. Andra metoder måste alltså till. Avväpning är en sådan sak. För något som däremot har stöd i forskning och sannolikt ger ganska omedelbara resultat är att samhället på olika sätt lyckas begränsa vapentillgången och få kontroll över vapnen. Här har faktiskt lagstiftningen skärpts och tullen fått mer resurser. Det går nu att både avväpna och låsa in dem som bär farliga vapen. Kanske kan mer göras här?

Dessutom måste naturligtvis polisen förstärkas och förbättra sina arbetsmetoder så att möjligheterna att gripa kriminella ökar. Detta tycks också vara på gång.

Men som polisen själv alltmer påpekar så räcker inte heller deras arbete för att stävja den här typen av kriminalitet. Om det ständigt kommer nya kriminella så räcker det inte med gripanden och fängslanden. Som många påpekat så måste nyrekryteringen till de kriminella miljöerna stoppas. Här behövs en mängd åtgärder där bara fantasin sätter gränser, men där resultaten inte kommer vara omedelbara. Det handlar om åtgärder som är en del av  byggandet av ett mer rättvist, tryggt och jämlikt samhälle. Åtgärder som inte passar högerns agenda. Det är åtgärder som det efter alla år av nedriven välfärd och ökade klyftor kommer ta tid innan vi ser resultaten av. Men de är helt nödvändiga. Sådant som en bra skola för alla, där de flesta lyckas. Sådant som trygga och säkra jobb till alla. Och så vidare, och så vidare. Jag tänker också bland allt som påverkar oss att en nedmontering av den tankevärld som styrs av reklam, utseendefixering, statusjakt och konsumtionsbegär också vore en stor hjälp på vägen mot ett samhälle där fler kan känna sig ”lyckade” och nöjda med sig själva, just så som dom är.

Vad tänker du?

 

En kristdemokrat som hjälplöst sanningsvittne

Det känns bra att vi nu säkrat en fortsatt kostnadseffektiv distribution av våra upphandlade sjukvårdsprodukter

Inköpschef Petter Karlsson i pressmeddelande från Region Uppsala, 10 januari 2019

Den 1 oktober tog Apotekstjänst över distributionen av sjukvårdsartiklar till sjukvården i Mellansverige, regionerna Uppsala, Örebro, Västmanland, Dalarna och Sörmland. Resultatet har blivit kaos, sjukhus i stabsläge och inställda operationer. Det finns ingen säker prognos för när problemen kommer att vara över. Och igår lämnade den verkställande direktören för Apotekstjänst, Tomas Hilmo, sin tjänst. Lite som en kapten som hoppar i livbåten före alla andra.

Upphandlingen gjordes av Varuförsörjningen i Uppsala (tjänstemannachef Petter Karlsson). Den styrs av politiker från de fem regionerna i en nämnd:  Varuförsörjningsnämnden. Innan dess hade nämnden anlitat företaget Mediq i 18 år, ett företag som enligt Varuförsörjningen skött uppdraget utan problem. Men i den senaste upphandlingen vann Apotekstjänst AB med ett anbud som var 14 miljoner kronor billigare. Chefen Petter Karlsson säger om detta till Dagens Medicin:

Det är lagen om offentlig upphandling som styr. Och Apotekstjänst var ekonomiskt mest fördelaktiga. Sedan fanns det andra parametrar som spelade in, men de kommer jag inte ihåg just nu.

Företaget Apotekstjänst ägs av familjen Versteegh som  förra året tog ut 20 miljoner kronor i utdelning. Enligt en artikel i Expressen gjorde företaget då en rörelsevinst på 52 miljoner kronor. Av dessa pengar gick tio miljoner kronor till att täcka mångmiljonförluster i ett annat bolag i koncernen: Bonver Entertainment Group AB som sysslade med ”service- och dagligvaruhandel såsom glass, kaffe, filmuthyrning mm”.   I april i år bytte bolaget namn till Gåshaga Kafferosteri, ”ett rosteri på Lidingö där företag kan beställa en egen kaffeblandning till sitt kontor”. Känns inte så betryggande, eller hur?

Behcet Barsom KD

På Aktuellt igår intervjuades ordföranden i varuförsörjningsnämnden Kristdemokraten Behcet Barsom som skött upphandlingen. Han lyckas inte direkt förklara situationen. Dessutom säger han –  som alltså är ordförande – att han ”inte varit personligt involverad i upphandlingen”, vilket ju låter både förvånande och oroande för en utomstående. Han är påfallande försiktig med att rikta någon kritik mot Apotekstjänst. Men liksom tjänstemannachefen Petter Karlsson säger han att ”det är LOU som styr”. Reportern frågar då: ”Menar du att det här är problemet, att det är själva lagstiftningen inte upphandlingen?” varpå Behcet Barsom svarar:

”Ja, delvis skulle jag vilja säga, om jag har en leverantör som hållit på under många år och levererat som den ska göra så vore det mycket enklare… eh.. kanske att förlänga ett sånt avtal än att göra en upphandling men nu säger lagen att man måste.”

Kan en politikers hjälplöshet uttryckas mer tydligt?

Uppenbarligen har Varuförsörjningen gjort en värdelös upphandling. Det måste vara svårt att påstå något annat med facit i hand. Men grunden för detta är det idiotiska system som kallas Lagen Om Offentlig Upphandling, en av nyliberalismens framgångar från början av 1990-talet. En lag som antogs första gången 1992 och därefter byggts ut med nya beslut 2007 och 2016. En lag som leder till dessa katastrofala och absurda konsekvenser borde naturligtvis avskaffas.

%d bloggare gillar detta: