Skatt – av vem och till vad?

År 1995 infördes en s.k. värnskatt. Den togs ut på högre inkomster. Syftet var att få in pengar för att ”sanera de offentliga finanserna”. Egentligen togs den här skatten i sin ursprungliga form bort 1999. Men den ersattes av en ny statlig inkomstskatt som har fortsatt att kallas ”värnskatt”. Den betalas av alla som har en inkomst över 703 000 kronor per år, alltså inte av de flesta av oss medborgare.

För oss som är för att utjämna klyftorna och för ett progressivt skattesystem så finns det naturligtvis anledning att värna om en sådan skatt. Men som en del av regeringen Löfvens uppgörelse (73-punktsprogrammet) med Centern och Liberalerna kommer den nu att avskaffas från 2020. Om jag förstått saken rätt så kommer det förslaget att läggas fram när höstbudgeten presenteras den 18 september.

Totalt beräknas denna slopade skatt innebära att statens skatteinkomster minskar med drygt 6 miljarder kronor. Hur mycket olika höginkomsttagare tjänar individuellt på skattesänkningen framgår av denna tabell från tidningen Arbetet:

De som är anhängare av denna skattesänkning hävdar att det är en ”stimulansåtgärd” som på sikt lönar sig så att det ändå inte blir någon förlust. Antingen genom att konsumtionen ökar eller genom att fler vill göra karriär och gå upp i lön, vilket innebär att pengarna åter kommer in som ökade skatteintäkter. Fast enligt Konjunkturinstitutets generaldirektör Urban Hansson Brusewitz kan det ta 10 – 20 år innan det s.a.s. har lönat sig. Man kan ju undra ifall någon kommer att kolla resultatet år 2030 eller 2040? Och teorin går definitivt att ifrågasätta. Av omsorg om vår jord så önskar jag visserligen inte att de rika – som bidrar mest till miljöförstörelsen och klimatkrisen – ska öka sin konsumtion. Men dessutom är det kanske istället så att de rika som blir rikare sparar undan istället och därmed inte alls bidrar till ”ekonomisk stimulans”. Sen tycker jag att det i grunden är något märkligt med hur borgerliga tänkare ständigt utgår från att människor med mycket pengar behöver mer för att ”stimuleras” till att arbeta mera. När det gäller människor med låga inkomster, speciellt de som är beroende av samhällets stöd för att klara sig, så är ju resonemanget alltid precis tvärtom om. Där är det piskor istället för morötter som gäller.

Sedan slutet av 1990-talet har skatterna på arbete i Sverige sänkts med närmare 5 procent av BNP. Dessutom har arvs- och gåvoskatten liksom förmögenhetsskatten avskaffats och uttaget från fastighetsskatten minskat. Det innebär att egendomsbeskattningen i Sverige nu ligger på ungefär 1 procent av BNP. Det är lågt till exempel vid en jämförelse med de s.k. EU-15 (EU:s 15 kärnländer fram till 2004) som ligger på 2,3 procent.

I en färsk rapport från Konjunkturinstitutet och SNS skriver man bland annat:

Svenska skatter avviker på det hela taget inte markant från jämförbara länder. Skatt på arbete och konsumtionsskatt utgör de klart största källorna till skatteinkomster. Jämfört med andra länder har Sverige dock jämförelsevis höga skatter på arbete, både sett till skattenivån vid lägre inkomstnivåer och sett till de högsta marginalskatterna. Samtidigt bör man, när man jämför skattekvot i olika länder, ha i åtanke att skatterna delvis används för att finansiera välfärdstjänster som kommer medborgarna till del. Det är därför inte nödvändigtvis så att Sveriges jämförelsevis höga skatter på arbete innebär ett konkurrensproblem.

Men nu ska det alltså sänkas skatt igen.

En skattehöjning men inte till välfärd

Samtidigt som skatten för människor med en årslön över 703 000 kronor ska sänkas så kanske vi får en skattehöjning på ett annat område. Här är tillvägagångssättet markant avvikande på ett sätt som säger en hel del om den tid som vi lever i. Här intecknar regeringen och Liberalerna och Centern en stor kostnad redan innan man har löst frågan om finansieringen. Tänk om vi hade fått se det tillvägagångssättet när det gäller de stora behoven av omfattande satsningar för klimatomställning eller för att återupprusta välfärden! Men här handlar det inte om varken att möta klimatkris eller försvara välfärd utan om att lägga pengarna på militär upprustning. 20 ytterligare miljarder ska läggas på det fram till 2025. Då finns inte någon tveksamhet alls. Och finansieringen? Ja det är åtminstone ett uttag från en sektor som blivit skamlöst rik: banksektorn. Visserligen ganska oklart hur, men finansministern säger att: ”Tillskottet för 2022 kommer att finansieras genom att skatten på finanssektorn ökas från och med 2022”. Hon sa vidare att: ”Det här är en sektor som gör stora vinster i dag och som fått ta del av bolagsskattesänkningar och vår bedömning är att de kan bidra mer till det gemensamma.” Det har ju finansministern alldeles rätt i. Så sorgligt bara att när ett sådant rimligt skatteuttag aviseras så är det inte ”det gemensamma” i form av till exempel välfärd som det ska gå till utan till en ökning av de svenska markstridskrafterna.

”En rejäl slant”, sa Löfven

Regeringen vill förändra utjämningssystemet till Sveriges kommuner och landsting. Statsminister Stefan Löfven lanserade ett förslag om detta vid sitt sommartal i Björneborg, Värmland. Förändringen handlar om att förändra det nuvarande kostnadsutjämningssystemet (ibland kallat Robin Hood-skatten) och öka omfördelningen mellan kommuner och landsting. Omfördelningen mellan kommunerna ökar med förslaget från 9,7 miljarder kronor till 11,5 miljarder kronor. För landstingen ökar det från 2,2 miljarder kronor till 3 miljarder kronor. Enligt förslaget ska man nu ta större hänsyn till faktorer som gles bebyggelse, kort utbildningsbakgrund, låg inkomst och ohälsa.

Förslaget ska alltså baxas igenom tillsammans med regeringens samarbetspartners L och C. Så det återstår att se ifall det blir av. Centerns ledning tycks vara för. Annars lyser egenintresset igenom i de borgerliga kommentarerna, där Stockholmspolitiker ogillar förslaget medan även borgerliga företrädare för kommuner ute i landet ställer sig positiva.

Det är alltså ytterligare 1,8 miljarder kronor som ska omfördelas mellan kommunerna, enligt förslaget. Löfven kallade det för ”en rejäl slant”. Det beror ju på hur man ser på saken. Naturligtvis kan mycket göras för att anställa fler inom till exempel äldreomsorgen med 1,8 miljarder. Men om man ser till hela landet och de alltmer ökande problemen för kommunerna att få pengarna att räcka till, så är det knappast en rejäl slant. Vilket också många lokalpolitiker påpekat.

Som jag skrev i en blogg från början av juli så krävs det 90 miljarder fram till år 2026 för att upprätthålla den nuvarande nivån på välfärden. Detta enligt Finansdepartementets uträkningar.

Att kommunerna generellt behöver mer pengar, erkänns även av moderaterna. Så här säger till exempel deras ekonomisk-politiska talesperson Svantesson när hon kritiserar Löfvens förslag:

Att kommuner behöver mer pengar generellt är jag den första att skriva under på. Då krävs det tuffa prioriteringar men det krävs också en tillväxtpolitik, alltså hur kakan ska växa så att vi har mer att fördela.

Det är ett intressant yttrande. För vad säger egentligen Svantesson? Jo, kommunerna måste (fortsätta att) ”prioritera” det vill säga skära ned på olika verksamheter. Och om inte kakan växer så går det inte att fördela annorlunda. Men naturligtvis går det – och har alltid gått – att fördela ”kakan” olika helt oberoende av om den växer eller inte. Men dessutom är det ju inte så att kakan, till exempel mätt i BNP, har slutat växa. Däremot fördelas den alltmer ojämlikt, trots detta.

För att påverka den ojämlika fördelningen av resurser mellan människor och mellan olika delar av landet (och inom städerna mellan olika stadsdelar skulle jag tillägga) räcker de 1,8 miljarderna inte långt. Istället för en ganska begränsad ökning av omfördelningen mellan kommunerna krävs det att staten tillför pengar, mycket pengar, till kommunerna. I min tidigare blogg om detta nämnde jag några olika sätt för att lösa detta. Alltså hur staten ska få fram dessa resurser:

  1. Att sluta avbetala den (i internationell jämförelse) inte alls stora statsskulden. Den offentliga sektorn har inte bara skulder utan också tillgångar och faktiskt ett nettoöverskott på minst 1300 miljarder.
  2. Att staten helt enkelt lånar pengarna, nu när räntan är så låg.

Dessa åtgärder vore en rimlig ekonomisk politik, tror jag. Däremot skulle de inte innebära någon som helst omfördelning från dem som varit vinnare på de senaste årens gigantiska skattesänkningar som jobbskatteavdraget, avskaffad förmögenhetsskatt (2007) och avskaffad statlig fastighetsskatt (2008). Skattesänkningar som framförallt gynnat de rikaste. Framförallt är det kapitalinkomsternas andel av välståndet som ökat enormt. År 1995 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 65 miljarder. År 2005 hade de ökat till 150 miljarder. 2015 var de drygt 340 miljarder. Av dessa 340 miljarder var det de tio procent rikaste i befolkningen som tog hand om 290 miljarder.

Mitt tredje och sista alternativa förslag när det gäller att tillföra kommuner och landsting pengar och utjämna orättvisor mellan olika delar av landet handlar därför om att beskatta kapitalet och att göra precis tvärtom som januari-uppgörelsen när det gäller skattesänkningar för höginkomsttagare.

Kris i kommunerna – var finns pengarna?

Danderyd

Kanske minns du inslaget på TV-nyheterna för några veckor sedan som handlade om höjningen av kommunalskatten i Danderyd? Kommunen som riskerar att gå mot ett underskott på 220 miljoner vid slutet av året ska nu höja skatten med 1 krona och 40 öre per hundralapp. Det jag minns mest var intervjun med KD:s gruppledare Joachim Gahm. Hans ansiktsuttryck när han sa att han hatade att höja skatt var minnesvärt. Detta hat mot skatt har fått Danderyds kommun att leva över sina tillgångar i många år. Med höjningen lämnar man nu gruppen av lågskattekommuner.

De flesta som bor i Danderyd kommer inte på något avgörande sätt drabbas av denna höjning. Det är svårt att tycka synd om dem. Men många av dem kommer säkert ändå att gnälla, de hatar ju skatt. Värre är det egentligen för folk i många – eller kanske de flesta – andra kommuner runt om i landet som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Där drabbar skattehöjningar, som ju inte är progressiva, mest dem som har sämst inkomster.

Det här är ett reellt och ökande problem. Kommunernas skulder ökar och de får också allt svårare att klara av sina budgetar. Över 100 kommuner räknar nu med att gå med underskott. Det här beror inte i huvudsak på att det slösas med kommunala medel eller på att de som arbetar inom välfärden inte är tillräckligt effektiva. Naturligtvis finns det alltid kostnader som kan ifrågasättas, men det är ändå inte huvudorsaken. Huvudproblemet är att kostnaderna ökar mer än det som kommunerna får in genom skatt eller statsbidrag. Genom att kommunernas verksamheter inte kompenseras fullt ut för löneökningar och inflation sker dessutom ständiga smygande nedskärningar. Ändå ökar kommunernas underskott.

Och problemen kommer att öka. Enligt uträkningar från Finansdepartementet krävs det 90 miljarder extra till kommunerna fram till år 2026 ”för att kunna ge en växande och åldrande befolkning vård och omsorg i ungefär samma omfattning som i dag”. Behovet av personal inom kommunfinansierad verksamhet kommer öka enormt. Det handlar om att nästan 80 000 nya personer behöver anställas till år 2026 om samma grad av (ofta alltför låg) bemanning ska kunna upprätthållas.

Här i Uppsala reser den styrande gruppen av S+MP+L nu förslag på nedskärningar inom olika tunga verksamheter som socialtjänst, äldrevård och omsorg. Vänsterpartiet i Uppsala har gått emot dessa nedskärningar och menat att det vore bättre att istället minska kommunens överskottsmål som är på 2,3 procent. Kommunalrådet Pelling (s) sa på lokalnyheterna att detta vore dumt eftersom överskotten behövs för större investeringar. Han jämförde det med att kissa i byxorna, en för mig lite svårbegriplig metafor. Istället ägnar sig kommunstyret nu åt att sälja ut kommunal egendom som till exempel Gottsunda centrum. Vid en byxjämförelse så verkar det för mig som att sälja byxorna utan att bry sig om varken anständighet eller kyligare väder.

Men i längden kommer varken neddragningar, utförsäljningar eller minskningar av överskottsmålen lösa problemen i kommunerna. ”Med eller utan byxor” och oavsett standard på byxorna – nedkissade eller torra – så går det inte att bevara välfärden bara genom kommunalpolitik. Om pengarna finns så är det inte i kommunerna.

Samtidigt är det så att vi behöver storsatsa på investeringar inte bara inom välfärden utan också inom en mängd andra eftersatta områden. Det gäller till exempel sådant som järnvägar, kollektivtrafik, energiförsörjning, bostäder som alla har råd att bo i eller den avgörande och helt nödvändiga klimatomställningen där det fossila ska ersättas. Men dessa pengar finns alltså inte i kommunerna.

Olika sätt att få fram pengarna

Det finns en del olika sätt att få fram dessa pengar. Olika sätt som är mer eller mindre utmanande i förhållandena till rådande tankefigurer eller maktförhållanden.

Staten måste naturligtvis öka statsbidragen men inte med något duttande med någon miljard hit eller dit. Så hur ska staten få fram de stora belopp som behövs?

Ett sätt är det som brukar framhållas av Johan Ehrenberg på ETC, nämligen att sluta avbetala den (i internationell jämförelse) inte alls stora statsskulden. Som Ehrenberg brukar påpeka så har den offentliga sektorn inte bara skulder utan också tillgångar och faktiskt ett nettoöverskott på minst 1300 miljarder. Han hänvisar i dagens ledare i ETC (5 juli) till LO:s chefsekonom Åsa-Pia Järliden som menar att man på detta vis skulle få loss 138 miljarder.

Ett annat sätt är att staten helt enkelt lånar pengarna, nu när räntan är så låg. Det är ett förslag som till exempel framförts av olika debattörer från LO eller Katalys. Det vore naturligtvis bra. I rådande politiska läge framstår detta som radikalt och utmanande. Men egentligen utmanar det bara den rådande ekonomiska dumheten. Däremot inte dem som berikat sig i den stora omfördelning som skett under många år. Den omfördelning där kommunerna varit förlorarna. Ingen av dessa två sätt kommer åt det stora problemet att den gemensamma offentliga sektorns andel av de totala värdena, BNP minskat under så lång tid. I den långsiktiga omfördelning som skett har ju värden omfördelats inte bara från fattiga till rika utan också från offentligt till privat.

Därför skulle, eller borde, det också kunna handla om att omfördela samhällets rikedomar på ett annat sätt. Här handlar det om skattepolitik. Och den har ju som sagt omfördelat åt helt fel håll under en lång följd av år. Enligt Daniel Suhonen så skulle den svenska staten ha haft ungefär 240 miljarder kronor mer i skatteintäkter bara under 2017 om skattekvoten legat på samma nivå som 1999. Här finns pengar att hämta.

Vi har haft gigantiska skattesänkningar som jobbskatteavdraget, avskaffad förmögenhetsskatt (2007) och avskaffad statlig fastighetsskatt (2008). Skattesänkningar som framförallt gynnat de rikaste. Men de rikaste nöjer sig inte med detta. De skattefuskar också. Enligt en forskarrapport för några år sedan hade de tusen rikaste hushållen i Skandinavien undanhållit 32 procent av den skatt de skulle betala. I befolkningen som helhet handlade skattefusket om tre procent. Efter läckor och globalt journalistiskt samarbete och grävande avslöjades häromåret hur världens rika smiter från att betala skatt i sina egna länder. Istället placerar de pengarna i skatteparadis. Det beräknades då att Sverige förlorar ungefär 46 miljarder kronor om året på grund av detta. Här finns också pengar att hämta.

Vi måste höja blicken…

År 1995 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 65 miljarder. År 2005 hade de ökat till 150 miljarder. 2015 var de drygt 340 miljarder. Av dessa 340 miljarder var det de tio procent rikaste i befolkningen som tog hand om 290 miljarder. Nog skulle de kunna dela med sig? Här finns pengar att hämta.

År 2016 ägde 178 miljardärer i Sverige 2076 miljarder kronor. Som en jämförelse tog staten året därpå  in ungefär hälften av den summan eller nästan 980 miljarder kronor från oss alla till statskassan. Även dessa miljardärer borde kunna dela med sig.

”Politik är att vilja” sa någon… det känns nu som mycket länge sedan. Men viljan måste också ha kroppar, bäras upp och föras fram av tusentals människor så som tidigare skett i historien när stora progressiva förändringar skett. Innan dess måste också många höja blicken, se den verkliga makten, de verkliga rikedomarna istället för att sparka nedåt på dem som har det sämre.

Reformism, revolution och andra gamla begrepp

Det gamla ordet/begreppet ”reformism” hör man inte så ofta numera. Men det dök nyligen upp som en vink från historien när den nybildade socialdemokratiska föreningen Reformisterna använde det klassiska begreppet som namn på sin förening. Finns det kanske anledning att fundera över begreppet igen, i vår tid? De gamla orden verkar ju inte ha samma betydelse längre?

 

Betydelsen av ordet reform idag

Om man läser i Wikipedia om ordet ”reform” så står det att det innebär att omforma och förändra samhället ”till ett nytt och bättre tillstånd”. Nu är ju frågan vad som är bättre och kanske framförallt: för vem? Länge tänkte nog många –  speciellt vi som utgick från arbetarrörelsens värderingar – att reformer just skulle innebära att det blev bättre för de flesta. Att genomföra en reform var just i sig själv, per definition, att genomföra förbättringar för folkflertalet. Och så var det också – i stort sett – i verkligheten, under hela den period då välfärdssamhället byggdes upp.

Nu är det ju inte så att några politiker någonsin säger att det som de genomför kommer innebära att det blir sämre för de många. Men alla typer av beslut i riksdagen kallas ju reformer även sådana som definitivt inte gör att tillståndet i samhället blir bättre för de flesta. För mig har detta sedan länge varit svårt att ta in. Men idag betyder reform tydligen helt enkelt bara någon sorts politiskt beslutad förändring. Om den leder ”till ett nytt och bättre tillstånd i samhället” är en annan sak.

men målet var socialism

Så länge reformer betydde förbättringar så fanns det egentligen två sorters ”reformism”. En som vi kan kalla borgerlig. Deras reformer syftade inte till att avskaffa kapitalismen, däremot till att dämpa och humanisera kapitalismen. Men inom arbetarrörelsen har begreppet ”reformism” inte bara handlat om en syn på metod, utan också på en riktning. För även om de som kom att kallas reformister avvisade tanken på revolution så var riktningen och målet, då för länge sedan, klar. Riktningen handlade om att, steg för steg (men utan revolution) bryta med kapitalismen och närma sig ett socialistiskt samhälle. Mycket har hänt sedan dess.

 

Sjöstedt om reform och revolution

I en mycket intressant artikel på Vänsterpartiets debattsida tar Jonas Sjöstedt upp bland annat detta med ”reformister och revolutionärer”. Han gör det i förhållande till den debatt som kommer inledas om Vänsterpartiets program. Han skriver bland annat:

….under 1900-talet, var arbetarrörelsen uppdelad i reformister och revolutionärer. Det är en uppdelning som inte längre är aktuell. Socialdemokraterna är inte längre reformister i ordets egentliga mening. De vill inte ta några verkliga steg mot ett socialistiskt samhälle, de har en kompakt ovilja att utmana kapitalismen. Deras reformer håller sig helt inom kapitalismens ram.

Även den klassiska revolutionära rörelsen är borta i vårt samhälle.

Idag är vi i Vänsterpartiet i praktiken socialistiska reformister som vill bryta ner kapitalets makt i konkret handling.

Jonas Sjöstedt anknyter alltså här till det klassiska sättet att använda begreppet reformism inom arbetarrörelsen som jag beskrev ovan. Som han mycket riktigt skriver så är Socialdemokraterna ”inte längre reformister i ordets egentliga mening”.

Rosa Luxemburg – en klassisk revolutionär?

De ”vill inte utmana kapitalismen”. Jag instämmer i den beskrivningen av socialdemokratins ledning och dess huvudfåra. Att dagens vänsterparti ”i praktiken (är) socialistiska reformister som vill bryta ner kapitalets makt i konkret handling”, stämmer väl också som beskrivning.

Jag instämmer också när Sjöstedt skriver att:

Det finns inte en väg till socialism, det finns många…….. Vi kan omöjligen idag förutse exakt hur det kommer att se ut eller vilka vägval som kommer att göras…..

Kanske borde jag nöja mig med detta och utgå från det vi ser och vet idag. Och då menar jag att den avgörande skiljelinjen idag går mellan dem som inte ser någon väg ut ur kapitalismen och dem som är beredda att utmana detta system oavsett vad de kallar sig och avsett hur de tänker om vägen ut ur detta system.

Då handlar det om att ta fasta på detta med att vilja kämpa för olika krav här och nu oavsett om de utmanar det nuvarande ekonomiska systemet och dem som har den ekonomiska makten. Och att det är detta som borde förena en modern vänster, där vi tillsvidare kan strunta i etiketterna och lämna frågeställningen om reform eller revolution. Eller?

Du som håller med om detta och tycker att det räcker kanske kan sluta läsa här. Ändå tycker jag att det fattas en del som jag därför vill fundera lite kring. Så ändå några frågor och funderingar här.

 

Vad innebär det att hålla sig ”inom kapitalismens ram”?

Att kritisera dagens socialdemokratiska ledare för att de inte utmanar kapitalismen är egentligen en alldeles för snäll kritik. Dagens socialdemokratiska ledare har sedan en lång tid inte bara undvikit att utmana kapitalmakten utan dessutom bidragit till att stärka den på bekostnad av folkflertalet, bland annat genom att montera ner välfärden och genom att öka klyftorna i samhället. Denna utveckling har nu nått oanade höjder med den S/Mp-regering som regerar med det reaktionära januariavtalet som grund.

Fast när det däremot gäller att hålla sig ”inom kapitalismens ram” så gör väl å andra sidan egentligen alla det idag. Till exempel var de reformer som Vänsterpartiet fick igenom under den föregående regeringsperioden nog så viktiga. Men dessa reformer utmanade ju inte kapitalismen med dess grundläggande maktförhållanden och orättvisor. Detta är inte sagt som en kritik utan ett som ett konstaterande. Kapitalismen varken hotades eller ändrades. Samma sak gäller faktiskt även för de mycket större och grundläggande välfärdsreformer som genomfördes under decennierna efter kriget. De gjorde, på ett avgörande sätt, livet bättre för folkflertalet. Kapitalismen fick under en tid ett mänskligare ansikte. Det sattes fler gränser för kapitalmakten. Folkflertalet flyttade fram sina positioner. Men kapitalismen varken hotades eller avskaffades. Dit var det ännu långt kvar.

Att gå utanför ramen

Är det så det blivit idag?

Så frågan som bör ställas är kanske snarare vilka krav som inte håller sig inom ”kapitalismens ram”. Naturligtvis finns det krav som är uppenbart mer ”utmanande”. Ändå går det inte att i största allmänhet, bortsett från samhällssituation, slå fast några sådana krav. Om några krav utmanar och går utanför ”kapitalismens ram” beror på omständigheterna. Framförallt beror det på vilka krafter som kan mobiliseras för att driva kraven och hur de ekonomiska makthavarna då förhåller sig till dem.

Vilka krav som systemet tål är heller inte exakt samma sak som de krav som borgarklassens representanter säger att de inte tål. Kraven på att få bort vinstmöjligheterna inom skattefinansierad välfärd kanske är ett exempel på det. Kraven har stort folkligt stöd, men däremot svagt stöd vad gäller folklig mobilisering eller stöd bland andra partier än Vänsterpartiet. Men redan nu skriker de från Svenskt Näringsliv i högan sky om vilket hemskt samhälle vi skulle få ifall de inte fick exploatera detta lukrativa område. Så vad skulle hända ifall det blev massiva folkliga mobiliseringar kring detta? Naturligtvis skulle den borgerliga sidan trappa upp sina motkampanjer ytterligare. Men skulle en sådan strid innebära att systemet utmanades?

Som Sjöstedt riktigt skriver så kan vi inte förutse vägarna fram mot socialism. Men en sådan övergång kommer heller inte att vara möjlig förrän ett folkflertal samlas och mobiliseras kring krav eller reformer som i sin förlängning utmanar kapitalmakten som sådan, därför att den då står hindrande i vägen för att genomföra kraven. Det går att tänka sig sådana krav. Till exempel krav på att samhället ska ta över och demokratiskt styra över bankväsendet. Men om detta står det (konstigt nog) inte någon strid idag. Och det är i alla fall först när detta sker som vi kan veta om det är krav som överskrider systemet.

 

När slutade socialdemokratin att utmana kapitalismen?

Sjöstedt skriver att socialdemokratin slutat att utmana kapitalismen utan att närmare precisera när detta skedde. Jag skulle nog vilja hävda att det var mycket länge sedan som socialdemokratin, med Sjöstedts ord ville ”ta några verkliga steg mot ett socialistiskt samhälle”. Det är länge sedan de var ”socialistiska reformister”. Det har länge funnits (kvar) skrivningar i partiprogrammet om det socialistiska målet, även om de successivt bantats ner. Även i det senaste partiprogrammet från 2013 står att målet ärett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader”, men detta har knappast haft någon större betydelse i praktiken. Jag tror att man kan säga att den sista gången som partiet (eller egentligen LO) utmanade kapitalägarklassen var när Rudolf Meidner och LO i mitten av 1970-talet la fram förslaget om löntagarfonder. Den socialdemokratiska ledningen gjorde allt för att urvattna och smussla undan detta förslag. Ändå möttes det av enorma protester från kapitalsidan. Och man mobiliserade även många människor på gatan i de s.k. 4 oktober-demonstrationerna. För mig var det t.ex. då 1983 första gången i mitt liv som jag såg så många människor ute på gatan till stöd för en borgerlig politik. Det var en ny erfarenhet.

 

Vad var det som gjorde reformpolitiken möjlig och varför upphörde den?

Välfärdssamhället innebar verkligen ett stort steg framåt för de flesta. Men detta samhälle var faktiskt ändå inte det ursprungliga målet för arbetarrörelsen. Det blev det mål som uppnåddes i vissa delar av världen. Men själva existensen av välfärdssamhället var uttryck för en ömsesidig kompromiss mellan arbetarrörelsen och kapitalsidan. Kapitalisterna och högern släppte fram den form av demokrati och de välfärdsreformer som vi fick för att undvika något som för dem var värre. Arbetarrörelsen fick dessa segrar men lovade i sin tur att inte gå vidare och ingripa mot den ekonomiska makten. Det var en sorts fredlig samexistens som varade fram till början av 1980-talet*. Då sa kapitalsidan upp samexistensen och startade (över hela världen) den motoffensiv som gått under namnet nyliberalism. Eftersom arbetarrörelsen då själv hade blivit en del av systemet och i allt mindre utsträckning var just en rörelse som kunde mobilisera och kämpa så vek de socialdemokratiska och fackliga ledarna ner sig inför denna offensiv. Många av dess ledare blev dessutom själva en del av denna högervåg.

Revolution?

”..störtas skall det gamla snart i gruset…”, så sjunger delar av arbetarrörelsen varje första maj. Orden finns med i den första versen av sången Internationalen. Som ofta med den här typen av symbolspråk är det kanske inte så klart vad som avses med att ”det gamla” ska ”störtas i gruset”. Det är ord från en helt annan tid och ett mycket annorlunda samhälle. En tid och ett samhälle då folkflertalet hade nästan ingenting varken materiellt eller vad gäller demokratiska rättigheter och arbetarrörelsen bara tagit sina första trevande steg mot att (med sångens ord) ”stiga mot ljuset”. Men idag har vi som levt i de skandinaviska välfärdssamhällena fått uppleva både först uppbyggnaden av välfärd och rättigheter och sedan det successiva grusandet av denna välfärd och dessa rättigheter. Jag fortsätter ändå precis som andra att sjunga sången på 1 maj. Men då det numera är andra (läs: högern och borgarklassen) som stått och står för grusandet så är det ju inte precis det symbolspråk som känns naturligt idag.

Sjöstedt skriver att ”den klassiska revolutionära rörelsen är borta i vårt samhälle”. Även om det är lite oklart vad som menas med detta och jag är säker på att det finns grupper som skulle invända (då de betraktar sig själva som revolutionärer) så går det att hålla med. När jag tänker på ”klassiska revolutionära rörelser” så tänker jag på de rörelser som på olika sätt försökte leda revolutionsförsök i den revolutionära perioden i Europa efter det första världskriget. Sedan dess har mycket hänt och utan att gå in på den fruktansvärda urartningen av både Sovjetstaten och de partier som slöt upp kring den så har jag två tankar här:

Dessa partier som alltså inte betraktade sig som reformister var aldrig motståndare till reformer. Frågan stod ju för dem i praktiken aldrig som ett antingen eller, antingen reform eller revolution. Tvärtom. När revolutionssituationerna ebbade ut och mer ”normala” förhållanden åter etablerades var de ofta i främsta ledet för att kämpa just för reformer.

Men var de – då revolutionen kändes alltmer avlägsen –  egentligen fortfarande revolutionärer? Kan man alls vara det utan att samhället befinner sig i en revolutionär situation? Jag vet inte? Men en skillnad måste det definitivt vara (och bli).

Ändå finns det kanske några saker som gör att ordet revolution inte ska kastas på skräphögen. Jag tycker att jag ofta ser ordet revolution användas i en mängd andra sammanhang där en stor och avgörande förändring ska beskrivas. När jag söker på ordet så hittar jag sådant som ”statsomvälvning” och ”genomgripande förändring”  eller ”fullständig omdaning”. Att försöka tänka sig omvandlingen av det nuvarande kapitalistiska samhället till ett socialistiskt som något annat än en revolution i denna mening är svårt, tycker jag. För visst handlar det om en fullständig omdaning. Vägen dit måste alltid börja med att erövra en majoritet och kunna ta makten. Men då tror jag inte att det räcker med själva regeringsmakten. För att åstadkomma denna enorma förändring krävs också andra typer av maktorgan som kontrolleras av folkflertalet på ett demokratiskt sätt. Detta är viktigt dels för att kunna försvara förändringen ute i samhället men också för att det inte bara krävs en annan typ av ekonomi utan också en annan typ av stat, en stat som inte styrs av överbetalda generaldirektörer utan kontrolleras nerifrån av alla som berörs av dess beslut.

 

 I brist på summering:

Rörelsen är inte ”allt” men ändå det helt avgörande både för att åstadkomma avgörande reformer och för att lyckas med den enorma och ännu inte genomförda uppgiften att avskaffa kapitalismen. Och då menar jag en rörelse som just rör sig, har tusentals aktivister och ett demokratiskt surr. Men en rörelse utan ett mål längre än den kommande mandatperioden lär idag varken uppnå några avgörande reformer eller föra oss ut ur det existerande samhället.

 

______________________________________________-

*Jag vill än en gång hänvisa till en bok som jag tycker förklarar dessa saker på ett mycket bra sätt:

Velferdsstatens vekst – og fall av Asbjörn Wahl.

Medicin – en vara som andra?

Jag hör på radion att försäljningen av de svenska landslagströjorna nått sådana nivåer inför kvartsfinalen på lördag att de helt tagit slut. Så är det på en marknad. En vara kan ta slut. En sådan brist kanske gör en och annan lite besviken. Men det är ändå inte livsavgörande. Heja kan vi göra ändå.

Betydligt allvarligare och värre är det för de 100 000-tals personer som behöver olika viktiga mediciner, men nu inte får tag på dem. Brist på kortisontabletter har till exempel under året drabbat många personer med allergier. Och 440 000 människor med sköldkörtelproblem, främst kvinnor, har inte kunnat få tag på medicinen Levaxin. Det drabbar dem som lider av sjukdomen hypotyreos direkt genom trötthet och nedstämdhet. De kan också drabbas av viktökning, minnessvårigheter, ont i leder och muskler samt långsam hjärtrytm. Men det värsta hörde jag om på radio häromdagen. Det gäller de ungefär 100 000 svenskar som har grön starr. De ögondroppar som de är beroende av är slut hos leverantören och kan vara i lager igen först i slutet av denna månad (juli). Att inte få behandling kan leda till att de blir helt blinda.

En del av ett välfärdssamhälle är att vi gör skillnad på sådana varor som landslagströjor och livsviktiga saker som mediciner. Det är därför vi har beslut om att via skattsedeln åtminstone delvis subventionera det senare.

När livsviktiga mediciner plötsligt är slut så är det ett uttryck för att marknaden inte fungerar. Åtminstone inte ifall vi tycker att alla som behöver dessa mediciner ska ha tillgång till dem. Jag tänker att sådant som medicin över huvud taget inte borde distribueras via en marknad. Detta gäller speciellt när staten har minskat sin egen makt samtidigt som ett antal stora läkemedelsföretag har ökat sin.

1970 ökade staten sitt inflytande över distributionen av mediciner genom att förstatliga apoteken. Det var under flera decennier ett välfungerande system. Men 2009 privatiserades apoteken. Det har inte – trots vad som sagts –  ökat möjligheten att få tag i mediciner, tvärtom. Det har istället blivit svårare att få tag på receptbelagda mediciner. Dessutom har priserna stigit samtidigt som vinster hos de nu privatiserade apoteken slussats till skatteparadis.

Under början av 1970-talet, då apoteken förstatligades, krävde det socialdemokratiska ungdomsförbundet att även läkemedelsindustrin skulle förstatligas. Det var ett krav som tyvärr inte genomfördes. Istället har svenska läkemedelsföretag försvunnit utomlands. Läkemedelsbolagens makt har ökat och de har samtidigt ökat sina budgetar för reklam/marknadsföring på bekostnad av forskningen. Gunnar Birgegård, professor emeritus vid Uppsala universitet säger till Aftonbladet:

Det är en bisarr situation att vi inte längre någonstans i världen har läkemedelsutveckling utan profitkrav. Det gör att utvecklingen snedvrides mot läkemedel som kan förväntas ge de största vinsterna och bort från fattiga människors och fattiga länders folksjukdomar.

 

Jag är övertygad om att den hemska situation som vi har nu med viktiga mediciner som tar slut har att göra med en utveckling där det politiska inflytandet minskat och företagens makt ökat. Eftersom det är en internationell marknad med multinationella företag så räcker det inte med att (åter) öka det statliga inflytandet i Sverige. Men det borde ändå vara ett viktigt och avgörande steg. Om det finns några läsare som är mer insatta i dessa frågor som yrkesverksamma eller som drabbade brukare, vore jag tacksam ifall ni hörde av er med tankar i detta ämne.

Samla opinionen mot vinster i välfärden – kräv folkomröstning

Frågan om vinst i välfärden är en fråga som jag skrivit om många gånger. Jag har även samlat en del argument i en särskild bloggartikel. Här kommer jag inte gå in på de argumenten.

Flera undersökningar visar att en majoritet av det svenska folket är mot vinst i välfärden. I november 2016 presenterade Aftonbladet/Inizio en undersökning som visade att tre fjärdedelar av svenska folket vill sätta stopp för vinstuttagen.

I samma månad presenterade SVT en undersökning utförd av Sifo:

I enkäten svarar 53 procent att de vill ha begränsningar för vinstuttag. 27 procent vill ha ett förbud, medan 10 procent inte vill begränsa hur mycket vinst välfärdsföretagen får ta ut. De resterande 10 procenten svarar att de är tveksamma eller inte vet.

Åtta av tio ville alltså antingen begränsa eller förbjuda vinstuttagen.

SOM-institutet vid Göteborgs universitet har sedan 2012 genomfört ett flertal undersökningar som bekräftar samma opinionsläge.

Men det finns ett problem här. Denna kraftiga opinion återspeglas inte hos de flesta riksdagspartierna. Som SVT skrev:

Partiet som verkar gå mest i takt med sina väljare är Vänsterpartiet, där en övervägande majoritet vill förbjuda vinster. Sverigedemokraterna har bytt partilinje och förespråkar inte längre vinstbegränsningar. Men deras väljare gör däremot det i likhet med de flesta andra (52 procent vill begränsa vinstuttag och 26 procent vill se förbud).

Nu lyckades ju Vänsterpartiet i förhandlingarna med regeringen få igenom en utredning som på ett ganska tillkrånglat sätt skulle leda till begränsningar av – men däremot inte stopp för – vinstuttagen. Men det värsta är ju inte det utan att förslagen i denna utredning kommer röstas ned av en majoritet i riksdagen bestående av M, SD, C, L och KD. Dessa partier vill ju inte ha några som helst begränsningar i möjligheterna att ta ut vinst inom välfärden. De vägrar konsekvent att diskutera problem med dessa vinstuttag eller att fundera över det faktum att Sverige är ensamt i världen när det gäller möjligheten att göra vinst på skattefinansierade skolor. De talar bara om valfrihet.

Frågan om vinst i välfärden har en mycket stora vikt för samhällsutvecklingen – den har ju verkligen förändrat den svenska välfärdssektorn på ett mycket radikalt sätt. Men frågan kommer alltså inte att lösas i riksdagen. Samtidigt ser vi att det finns en sådan stark folklig opinion mot vinsterna. Då finns det en rimlig slutsats. Den har dragits bland annat av organisationen Folkkampanjen för Gemensam Välfärd. Låt oss då få folkomrösta om frågan, menar de. De samlar nu namn kring detta krav, som ju skulle vara en möjlighet att samla en bred folkopinion tvärsigenom de politiska partierna.

FOLKOMRÖSTNING OM VINST I VÄLFÄRDEN! Klicka här och skriv på du också!

Intressant!

 

Brott och straff – polis, militär och mammor ….

Den senaste tiden har det på olika platser i Sverige skett flera hemska och avskyvärda våldsbrott. Det var därför kanske inte förvånande att just brott och straff stod i fokus under årets första partiledardebatt. Det spekuleras i om detta kommer vara en av valrörelsens huvudfrågor. Det sägs då också att detta är något som kommer gynna den politiska högersidan. Kanske är det så. På samma sätt som högerextremismen gynnas och får näring från dem som använder våld i islams namn så kan hela högersidan utnyttja den kriminalitet som finns i fattiga förorter till att stärka sig och få sina olika verklighetsbilder bekräftade.

Vi på vänstersidan får inte låta dem ha monopol på dessa frågor. Men våra svar måste med nödvändighet bli andra än deras.

 

Att sätta in militär

Ådalen 1931

De flesta politiker och även moderaterna avvisar tanken på att använda militär i kampen mot de kriminella. Tack och lov är (ännu) sd ensamma om denna vidriga tanke där krigsmetoder ska användas i bostadsområden. För arbetarrörelsens ledare borde det vara en ren ryggmärgsreflex att avvisa sådana lösningar. Tyvärr hade inte vår statsminister denna ryggmärgsreflex när han fick en direkt fråga om detta. Det ledde till en av onsdagens större nyheter. Detta är naturligtvis mycket illa. Men jag tycker också vi bör fundera över hur journalistkåren fungerar i det här fallet och många andra fall. Hur man spelar med sd, medvetet eller omedvetet. Statsministern svarade mycket illa. Men det var inte han själv som väckte frågan utan journalisten, varefter det övriga journalistdrevet hängde på. Att en journalist inom ledande medier över huvud taget tänker tanken att ställa en fråga om denna extrema ”lösning” som bara omfattas av de högerextrema, det säger väl också en del om tankeläget i dagens Sverige? Finns det inte någon gräns för vilka galna frågor som kan ställas?

 

Hur är det faktiska läget?

Det som hänt är hemskt och mycket allvarligt. Men en viktig sak från vänstersidan tycks faktiskt bli att stå för någon sorts sans och balans när det gäller beskrivningen av läget i Sverige som helhet. Det verkar finnas fler vapen i omlopp. Dessa har kommit ut på marknaden efter krigen i f.d. Jugoslavien. Det har skett dödsskjutningar och sprängdåd mot såväl polis som privatpersoner. Detta är illa nog. Men den beskrivning som ges från högerkanten låter emellanåt som ekon av Trumps beskrivning av kriminaliteten i Sverige. Att bekämpa det kriminella våldet är oerhört viktigt och en fråga om solidaritet med de fattigaste i samhället som är de som främst drabbas. Människor i rika förorter (som numera inte ens kallas förorter) utsätts ju inte i samma grad för denna typ av brottslighet. Att människor i dessa rika områden ägnar sig åt en annan typ av kriminalitet som drabbar hela det övriga samhället är en annan sak. Men det kommer vi inte höra varken Kristersson eller Åkesson skrika om.

Men när det gäller det kriminella våldet måste vi se proportionerna och inte bidra till en allmän hysteri. Rädslan för brott och våld kan ofta vara ett lika stort problem som den faktiska förekomsten av våld, det finns det många undersökningar som visar. Vi bör inte spä på den rädslan mer än nödvändigt.

Under den senaste tioårsperioden (2007−2016) har (enligt Brottsförebyggande rådet – BRÅ) antalet fall av dödligt våld varierat mellan 68 och 112 fall årligen, utan någon tydlig trend. År 2016 var det 106 fall. Av dessa skedde 28 procent med hjälp av skjutvapen. För 2017 har jag inte hittat någon statistik.

 

Vad beror våldsbrotten på?

Vi måste ställa oss frågan om orsakerna till den här typen av våld. Förklaringarna hänger naturligtvis ihop med synen på lösningarna. Då räcker det inte med att bara titta på Sverige här och nu. Vi bör gå bakåt och vi bör göra internationella jämförelser. En sak som vi inte kommer undan då är hur det ser ut i samhället, framförallt när det gäller klyftorna mellan rika och fattiga. Wilkinsson och Picket skriver i sin bok Jämlikhetsanden att:

Ojämlikhetens inverkan på våld är till och med bättre fastställd och accepterad än de andra verkningar av ojämlikhet som vi diskuterar i vår bok.   

(Jämlikhetsanden, s. 144)

Wilkinsson och Picket jämför i sin bok sambandet mellan graden av jämlikhet i olika länder och olika förhållanden som till exempel förekomsten av våld. I den här tabellen visar de sambandet med antalet mord per miljon invånare och år. Sambandet mellan klyftor i samhället och antalet mord framgår tydligt. Finland liksom Singapore sticker ut. Finland genom att ha ett högt antal mord trots ett i förhållande till världen ganska jämlikt samhälle. Singapore genom att ligga lågt i mordstatistiken trots stora klyftor. Förklaringar till detta kan vara hög andel vapen i hushåll i Finland och låg andel i Singapore.

Det land som sticker ut mest i statistiken är USA, som både är ett samhälle med stora klyftor och mycket våld. Om vi följer logiken i den nuvarande debatten mellan partierna, där det sker en tävlan om att vara tuffast och ställa krav på hårdast straff, så skulle det ligga nära till hands att tro att USA är ett samhälle med låga sanktioner mot kriminalitet. Men så är det inte. Straffen för olika brott är mångdubbelt hårdare i USA än i de flesta industriländer. USA har dessutom det högsta antalet fångar per invånare i hela världen. Där sitter 666 av 100 000 invånare i fängelse. Det kan jämföras med de Nordiska länderna där mellan 53 och 76 personer per 100 000 sitter inne.

Med detta vill jag inte säga att alla typer av förslag om ökade straff som nu kommer är felaktiga. Det finns ju till exempel nya typer av brott, som dem mot blåljuspersonal, som inte fanns förut. Även förslagen om straffskärpning vid vapeninnehav är naturligtvis bra. Jag vill inte heller säga att det inte behövs mer muskler mot kriminella gäng på kort sikt. Men däremot tycker jag det är viktigt att se att de grundläggande lösningarna inte handlar om mer våld och sanktioner från statens sida.

Över hela världen är de flesta som begår dessa våldsbrott unga män i tonåren eller runt 20. Vilka är då dessa unga män? Jo, enligt Wilkinsson och Picket är det ”…unga män på samhällets botten, vilka förlorat alla statusmarkörer och tvingats för att kämpa för att ’bevara ansiktet’ ”. Det är dessa unga män som i dagens värld blir soldater för IS och liknande grupper eller rekryteras till ”vanlig” kriminalitet. Förutsättningen är att vi har ett samhälle där alltför många befinner sig på och känner att de är på samhällets botten. Utan att med kraft bekämpa dessa klyftor och denna hopplöshet kan vi aldrig lyckas i kampen mot den våldsamma kriminaliteten.

 

Men polisen då?

Naturligtvis har polisen också en oerhört viktig roll. Naturligtvis behöver polisen precis som många andra delar av offentlig verksamhet förstärkas. Men från vänsterkanten bör vi nog också titta på hur resurserna används. Hur man prioriterar och vilka metoder som används. Under en lång tid skedde en utveckling där polisen kom allt längre bort från vanliga människor. Närpoliser försvann. Mellan 1994 och 2004 försvann också över 100 polisstationer i landet. En förutsättning för att polisen ska lyckas i fattiga förorter är, tror jag, att närvaron inte bara sker i bilar på utryckning eller spaning, utan att det finns lokala polisstationer och närpoliser som kan bygga upp relationer och nätverk med olika delar av människorna på orten. En annan sak som vi borde titta mer på är också vilken typ av brott och vilka brottsoffer som prioriteras. Klassamhället syns även i detta avseende. Här måste resurserna styras om. Människor i fattiga förorter ska kunna lita på att få hjälp lika mycket som de rika.

 

Lokala rörelser mot kriminaliteten

En gammal och grundläggande tanke i arbetarrörelsens barndom var den om att arbetarna måste befria sig själva. Att det därför var viktigt, ja rent av avgörande med egen aktivitet och organisering. Det är en tanke som tappats bort eller rent av trampats ner på vägen både här i Sverige och i de s.k. realsocialistiska experimenten. Men den är fortfarande lika viktig. När de som bor i fattiga förorter själva tillsammans börjar bekämpa brottsligheten då finns det hopp. Då behövs också allt stöd från andra. Alla sådana initiativ och exempel är oerhört viktiga att stödja och delta i. Här i Uppsala i stadsdelarna Gottsunda/Valsätra har vi sedan en tid ett sådant positivt exempel. De kallar sig Gottsunda Mammorna. De bildades efter de senaste bilbränderna den 23 november 2017. De agerade då mänskliga sköldar mellan ungdomar och räddningspersonal när det blev stenkastning. Sen började de kvällsvandra och har fått både ett stort stöd och stor sympati. De har fått hjälp av både privatpersoner och lokala företag, men ännu (?) inte av kommunen. Med hjälp av stödet har de nu en lokal på Bandstolsvägen i Valsätra. De arbetar för att bygga upp förtroende och har en stor respekt (i ordets verkliga betydelse) bland unga människor på orten. Arbetet är långsiktigt och syftar till att skapa trygghet i stadsdelen. En del på orten och även polisen menar att de redan sett resultat i form av mer lugn.

Naturligtvis kan de inte bekämpa de grövsta och mest våldsamma kriminella. Men de kan hindra våld från dessas svans och kanske också bidra till att minska rekryteringen.

Dessa initiativ kan inte heller ensamma bekämpa kriminalitet och våld. Men myndigheterna kan knappast heller klara det utan att liknande rörelser bland orternas befolkningar byggs upp.

 

Uppsala

Intressant?

Läs också Greider: Erkänn problemen eller bloggaren Svensson som ofta skriver  om kriminalitet.

Besök Gottsunda Mammornas Facebooksida

Läs andra bloggar om brott, kriminalitet

Ett nytt argument för vinst i välfärden?

När det gäller argument kring vinst i välfärden känns det ofta som om det mesta redan är sagt, från bägge sidor. Från bägge sidor harvar vi om argument som använts flera gånger förut. Och vi kommer säkert fortsätta med det ett bra tag till så länge inte förutsättningarna förändras.

I dagens UNT ser jag en ny debattartikel i ämnet från de bägge moderaterna Olsson och Hägglund. De menar att förslaget till vinstbegränsning ”straffar en hel bransch” och är ”ett svek mot skötsamma entreprenörer”. Av argumenten för denna uppfattning är inga alls nya utom ett och det är faktiskt lite intressant.

Ett av de mer vulgära –  men ändå mycket vanliga – argumenten mot vinstbegränsningar, har varit att detta skulle vara något mycket extremt. Argumentet har ofta framförts av kapitalägarna och olika borgerliga politiker och debattörer. Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv sa till exempel att det skulle vara ett ”ett djupt ingrepp i den privata äganderätten” (DI 30/8 2016). Andra har sagt att Sverige skulle bli som Nordkorea.

Man har alltså velat skapa bilden av att vinstuttag i skattefinansierad välfärd är det normala i världen och att något annat vore extremt. Här blir inlägget från Olsson och Hägglund lite intressant för de inleder sin artikel så här:

Sverige är ett föregångsland som brutit det statliga monopolet i välfärdssektorn. Tack vare detta har vi nu ökad valfrihet, effektivitet och kvalitet. Detta är något vi ska vara stolta över.

Vad de erkänner här är alltså att det är rätten till vinstuttag som är det avvikande. Hur man värderar denna avvikelse från det gängse är en annan sak. De beskriver den som att vi går före. Man skulle också kunna kalla avvikelsen för extrem eftersom Sverige numera – efter att Chile avskaffade den möjligheten inom skolområdet häromåret – är ensamt i världen om detta.

Men det går inte rent logiskt att både hävda att Sverige är annorlunda än resten av världen (”ett föregångsland”) när det gäller dessa vinstuttag och samtidigt hävda att det är extremt och ett ingrepp i den privata äganderätten att vilja ta bort den möjligheten och ha det som i resten av världen. Dom får ta och bestämma sig här på den borgerliga kanten.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden

Löser klassresan problemen i klassen?

Ska vi låsa in förortens barn i förorten istället för att de ska kunna göra en klassresa?

Annie Lööf vid debatt på Uppsala universitet 23 november 2017

Det som ledaren för centerpartiet argumenterar för här är det fria skolvalet som en möjlighet för dem med mindre möjligheter. Olika varianter av detta synsätt har jag hört ända sedan början av 1990-talet. Det är faktiskt inte är så lätt att bemöta det argumentet. Åtminstone inte i det individuella fallet. Faktum är också att det på ett sätt har blivit svårare på grund av den faktiska utvecklingen. Jag tror inte heller att vi från vänster ska bemöta det genom att ifrågasätta valfriheten. Däremot ifrågasätta om det egentligen löser problemen. Låt mig förklara.

 

Minnesbilder

När jag växte upp i Stockholmsförorten Vällingby på 1950 och 60-talet så tror jag att man kan säga att det var ett ganska blandat område om man ser till den sociala sammansättningen bland de boende. På den gården där jag bodde fanns det en blandning av arbetarklass (där de flesta hade det ganska bra men några riktigt dåligt), olika mellanskikt, men också någon chefsperson, en direktör och en känd musiker.

På Vällingbyskolan gick ungefär 1000 barn. Vi kom från olika typer av bostadsområden och skiftande sociala bakgrunder. Det var ju också som vi vet nu efteråt en tid då klasskillnaderna minskade och jämlikheten i samhället ökade. Kort sagt var förhållandena sådana att de enligt den nutida forskningen bidrog till en bra skola för alla.

 

Forskningen

Att min minnesbild stämmer även för staden som helhet, bekräftas till exempel i en rapport från Boverket där de skriver:

 I början av 1970-talet var Stockholm fortfarande en relativt blandad stad med många stadsdelar där låg- och höginkomsttagare bodde sida vid sida. Undantaget var innerstaden som var ett låginkomstområde. Segregationsprocessen sedan dess har inneburit en dramatisk förändring av staden med en gentrifierad innerstad och segregation framförallt av 1950- och 60-talens grannskapsförorter söder och väster om innerstaden.

Samtidigt påpekas i samma skrift från Boverket att:

Segregation är alltså knappast något nytt fenomen. Det nya är segregationens tydliga storskaliga rumsliga karaktär. Avståndet mellan fattig och rik var i den klassiska kvartersstaden kanske några meter, i dagens segregerade storstadslandskap ibland många kilometer.

Det är nog också ett viktigt påpekande. Och denna utveckling har skett överallt i Sverige och inte bara i Stockholm.

 

Segregationen – klass och etnicitet

När det gäller det som pratas och skrivs om segregationen i boendet så finns det annars några saker som behöver ifrågasättas.

Danderyd

Segregera betyder ju att avskilja, hålla åtskilda. Ofta talas det bara om segregation när det gäller dem som är fattiga och har små eller obefintliga möjligheter att själva välja sin bostadsort. De rika som kan välja, väljer nu precis som förr att bo med andra rika. Dessa områden där de rika bor är definitivt segregerade. Men de brukar sällan komma upp som exempel. Ändå är dessa rikemansområden kanske de mest segregerade områdena. En annan sak är att det ofta bara talas om segregation i förhållande till folks nationella (etniska) bakgrund/ursprung. Men den viktiga frågan om klass försvinner.

Frågan om klass handlar här om vilka möjligheter till skolframgång barnen har beroende på hem- och familjeförhållanden. Det är ju inte bara så att de flesta rika ärver sin förmögenhet (73% av de rikaste, enligt Waldenström för några år sedan). Det är också fortfarande så att i rekryteringen till yrken med högre utbildning är folk från arbetarklassen underrepresenterad (nio procent bland juristerna till exempel).

Men frågan om etnicitet och språktillhörighet är också viktig. I en studie från 2007 undersöktes detta. Där jämfördes betygen för ungdomar i 1043 skolor som gick ut nian 1998 och 1999. Det visade sig att så länge andelen ”invandrarelever” var under 40 procent så hade detta ingen som helst betydelse för betygsresultaten. När det blev fler så påverkades däremot betygen negativt och ”främst för andra invandrarelever”. ”Resultaten visar att segregationen enbart har en negativ effekt när den är väldigt utbredd”. Den segregation man talar om här är alltså den som har med etnicitet att göra.

 

Det fria skolvalet utnyttjas mest av de som har det bäst

Nu har vi ju den situationen att avskiljandet i boendet har lett till att i de fattigaste bostadsområdena bor också en stor andel av dem som är första eller andra generationen av invandrare. Och i klasserna är de oftast sedan länge långt över 40 procent. Som jag uppfattar det så finns det inom borgerligheten en delad syn på vad detta innebär för eleverna som går i skolor i dessa områden. Det finns de som tycker att vi ska tona ner eller helt bortse från frågan om resurstilldelning eller bakgrund hos eleverna och istället fokusera på att få ordning och reda i skolan. Ett exempel på en sådan syn är ett debattinlägg av huvudägarna bakom Engelska skolan, Barbara och Hans Bergström. Men de flesta erkänner – om än på olika sätt och med olika argument – att social och etnisk bakgrund har betydelse och att de svenska skolorna inte längre lyckas med att upprätthålla likvärdigheten. Deras ”lösning” är då detta med det fria skolvalet som ska göra det möjligt att söka sig till en ”bättre skola” eller en skola där andelen barn med svenska som första språk är större än i en del förortsområden.

I en studie av Kulturgeografiska institutionen i Stockholm från 2012 visades det att det fria valet främst handlar om att välja bort, inte att välja till. Alltså att ”skolvalet utnyttjas av privilegierade grupper för att undvika kontakt med underprivilegierade grupper”. Det är – enligt samma undersökning –  barnen till dem som i olika avseenden har det bäst som reser längst för att komma till skolan:

Skolpendlingsavstånden ökar nämligen när andelen elever från synliga minoriteter och andelen elever från familjer med socialbidrag ökar i närområdet. Däremot minskar skolpendlingsavstånden när andelen barn med högutbildade familjer ökar i närområdet.

 

”Bortväljandet” har ökat klyftorna mellan olika skolor

Det sorgliga och ur borgarnas synvinkel så listiga med denna valfrihet är samtidigt att när klyftorna blir större så blir trycket också större –  även på de föräldrar och barn som inte tillhör de mest gynnade –  att försöka välja sig bort från området. I det individuella fallet kan vi inte argumentera mot detta eller säga att någon gör fel genom dessa val. Men det som möjligen bidrar till en lösning i det enskilda fallet innebär däremot inte en lösning av de problem med minskad likvärdighet mellan skolor som vi ser. Istället ökar skillnaderna ytterligare. Det är som en ond cirkel.

Vi har den tilltagande segregeringen i boendet. Vi har det faktum att skolan blivit en marknad där de friskolor som tar ut vinst kan kapa åt sig av skattemedel och därmed dränera hela skolsektorn på resurser. De gör detta genom lägre lärartäthet, lägre lärarlöner och mindre resurser till sådant som bibliotek eller elevvård. Det fungerar så länge de kan dra till sig elever från mer gynnade hem som inte kräver så mycket resurser. Annars kan skolan gå i konkurs som John Bauerskolorna gjorde efter att ha dragit in flera hundra miljoner i vinst till sina ägare.

Detta tillsammans med det fria skolvalet har bidragit till att sänka den svenska skolan som helhet och samtidigt minska likvärdigheten mellan skolorna.

I den utredning som låg till grund för det så kallade Lärarlyftet (en utbildningssatsning av lärare) skrev regeringskansliet häromåret att skolresultaten sjunkit generellt inom den svenska skolan. Dessutom hade ”andelen elever som går i skolor med riktigt låga resultat dubblerats sedan 2006”.

 

Kan vi gå emot det fria skolvalet?

Samtidigt som vi kan konstatera att det fria skolvalet inte förbättrat den svenska skolan som helhet utan istället bidragit till att öka klyftorna kan vi inte idag kräva att det ska upphävas. Det finns minst två skäl till detta. Det ena är att det i de enskilda fallen kan innebära något bättre för en del barn, det andra är att valfriheten blivit så etablerad att det skulle bli svårt att ta bort den. Det som vi istället måste arbeta för är att skapa sådana förhållanden i samhället och på skolområdet som gör att de flesta föräldrar kan välja den närmaste skolan i lugn förvissning om att de flesta skolor är ungefär lika bra. Att göra det oroliga väljandet onödigt.

För detta behövs både åtgärder som gör förutsättningarna mer lika mellan skolorna och ett förbättrat arbete inom skolorna. När det gäller förutsättningarna handlar det i grunden om att generellt minska klassklyftorna på olika sätt. I ett mer jämlikt samhälle kommer vi också att bo mer jämlikt. Men det behövs också speciella åtgärder för att direkt både minska klyftorna och åtskiljandet i boendet och öka likvärdigheten mellan olika skolor. Det handlar naturligtvis om både ökade resurser och om resursfördelning. Idag har alltför många kommuner problem med att få resurserna att räcka till. Statens roll för att bidra till omfördelning av resurser måste ökas. Resurstilldelningen borde inte heller ske genom det marknadsmässiga systemet med skolpeng. Skolan borde förstatligas igen.

Jag tror alltså inte att vi ska säga nej till det fria skolvalet. Men vi ska bidra till alla typer av förbättringar för ökad likvärdighet som gör detta val onödigt.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om skolan, välfärden, vinst i välfärden, det fria skolvalet, likvärdig skola

Caroline Hoffstedt (s) vill titta djupt på lokalfrågan

Lärartätheten i Uppsala kommun är en av de sämsta i landet sedan länge. I den senaste rankingen från Lärarförbundet hamnar Uppsala kommun på plats 282 av 290. I den totala rankingen ligger kommunen lite bättre i jämförelse, främst tack vare att elevernas resultat ligger högre.

Men varför är det så relativt sett få lärare och stora klasser i Uppsala?

När det ansvariga kommunalrådet Caroline Hoffstedt ska svara på den frågan i UNT 6 oktober förklarar hon det med ”rekryteringsutmaningar” och lokalkostnader. ”Rekryteringsutmaningar” är ju bara ett finare ord för att det är svårt att få tag på lärare som vill arbeta i Uppsala kommun. Det är ett klent svar då det inte alls förklarar varför det är på det viset. Och var det inte ganska nyligen rent av svårt att få tag på jobb som lärare just i Uppsala kommun?

Men lokalkostnaderna då? Dem förklarar kommunalrådet så här:

Det finns flera orsaker. En är att vi går fram med mycket nyinvesteringar. En annan har att göra med hur vi använder lokalerna. Vi minskade lokalytan i gymnasiet eftersom vi inte hade tillräckligt många elever.

När reportern då påpekar att de skolor som byggs ju inte börjat kosta pengar än och att lokaler som tagits bort inte heller borde belasta den nuvarande budgeten, svarar Hoffstedt så här:

Det visar behovet av att titta djupare på den här frågan.

Ja, det verkar ju uppenbart behövas. När man läser den här artikeln kan man ju annars få intrycket att kommunalrådet inte har en aning om varför lokalkostnaderna är så höga för skolor just i Uppsala kommun. Att förstå och komma tillrätta med dessa kostnader verkar helt avgörande eftersom kostnaderna för undervisning faktiskt är lägre i Uppsala både jämfört med större kommuner och riket som helhet. I Uppsala går 27 600 kr per elev åt till att betala för lokaler mot 21 800 i andra större städer.

Jag vet att Uppsala inte är ensamt om detta problem med att hyreskostnader suger ut de pengar som borde användas till undervisning. Tillkomsten av ”friskolorna” har säkert bidragit till detta då det försvårar planeringen och gör att det plötsligt helt enkelt kan vara för många skolor i förhållande till antalet elever.

Men hyrorna då? Jag vet nog mindre än kommunalrådet Hoffstedt om detta, men jag känner mig ändå misstänksam när det gäller Uppsala skolfastigheter. Detta bolag bildades för inte så länge sedan tillsammans med två andra bolag för att ha hand om (äga) kommunens skolor, idrotts-anläggningar och kontor. Jag skrev om det då 2012 här på bloggen. Kommunens ekonomichef sa då att det skulle skapa en ”jättekassa”. Ja, så föll hans ord. Att sälja ut kommunal egendom är enligt mitt sätt att se saken ofta ett mycket kortsiktigt sätt att handla, men naturligtvis drar det just i det kortsiktiga perspektivet in pengar.

Howard Thurston (1869 – 1936) var en av de första stora trollkarlarna. Vår tids ekonomichefer som gör jätteaffärer genom att sälja till sig själva har utvecklat konstarten i vår tid.

Men i det här fallet handlade det om att sälja till sig själv. Naturligtvis kan man inte bli rikare av att sälja till sig själv. Det handlade om ett för de flesta av oss andra svårbegripligt redovisningstrixande. De av kommunen bildade bolagen lånade pengar på det som kallas den öppna marknaden. Med de lånade pengarna köpte bolagen dessa skolfastigheter, idrottsanläggningar och kontor. Till marknadspris. De kommunala bolagen måste alltså betala räntor till dem de lånat av och kommunen måste betala marknadsmässiga hyror till bolagen.

År 2015 hade bolaget Skolfastigheter ett totalt rörelseresultat på 201 miljoner, vilket efter avskrivningar blev 83 miljoner.

Är det inte konstigt, ja stötande rent av, att kommunens eget bolag drar in pengar samtidigt som något som borde vara en kärnverksamhet dras med problem och tvingas skära i verksamheten för att det betalar dessa intäkter?

 

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om skolan, välfärden

%d bloggare gillar detta: