Om att ”tvätta” eller förhålla sig till SD och högern

Vi lever i en politiskt märklig tid. En tid, där förhandlingar och allianser vi inte förut sett, till och med påverkar den svenska statens budget. Socialdemokraterna och Miljöpartiet regerar sedan ett år i minoritet med stöd av Liberalerna och Centern på grundval av ett reaktionärt 73-punktsprogram, den s.k. Januariöverenskommelsen. Björklund – den förre ledaren för Liberalerna som var med och förhandlade fram detta program – menade till och med att det innehöll ”mer borgerlig politik än vad alliansregeringen genomförde på det ekonomiska området”. Det var tyvärr en riktig beskrivning.

Moderaterna och Kristdemokraterna  tappade genom detta kontakten med sina gamla allianskompisar. De närmade sig istället ytterligare Sverigedemokraterna både i retorik och i praktisk handling. Samtidigt som M+KD alltså gick åt höger kritiserade de emellanåt Januariöverenskommelsen från en position som skulle kunna kallas vänster. Det gällde till exempel kritik mot skattesänkningar för de rika eller underskotten i välfärden. Det var visserligen en falsk och hycklande kritik men ändå en position som blev möjlig på grund av det extrema innehållet i Januariöverenskommelsen.

Vänsterpartiet som inte röstade för denna regering eller de 73 punkterna i den s.k. Januariöverenskommelsen släppte ändå fram regeringen genom att lägga ned sina röster. V:s riksdagsgrupp gjorde detta trots att Januariöverenskommelsen också innehöll en skrivning om att överenskommelsen innebar ”att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”. Med tanke på denna skrivning och med tanke på att riksdagen idag har en mer reaktionär majoritet än vad den haft på hundra år verkade det naturligt att Vänsterpartiet då verkligen skulle stå utan inflytande i riksdagen. Själv tänkte jag (och skrev) att nu blir arbetet utanför riksdagen i opinionsbildning och rörelser definitivt det viktigaste.

Men Vänsterpartiet blev inte helt utan inflytande. Splittringen i den traditionella borgerligheten och det faktum att Januariöverenskommelsen var så långt åt höger gav några möjligheter för Vänsterpartiet. Hittills har partiet i riksdagen:

  • lyckats stoppa utformningen och takten i den nedmontering av Arbetsförmedlingen som regeringen påbörjade när de följde punkt 18 i Januariöverenskommelsen.
  • fått staten att tillföra 7,5 miljarder till välfärdssektorn.

Kruxet och det märkliga med detta är bara att det skett på grundval av förhandlingar med högerpartierna (M+KD) och med röststöd från SD.

 

Vad var det som hände?

Att det är en kris inom välfärden som innebär att det skulle behövas mycket mer pengar till kommuner och regioner framstår som allt tydligare för de flesta. Inte ens de mest rabiata skattesänkare kan undgå att se eller förhålla sig till det. Eftersom regeringen lägger långtifrån tillräckligt på välfärden dök det därför upp en del olika tilläggsförslag till statsbudgeten. Detta har tidigare, i ett annat politiskt landskap antingen inte förekommit för att regeringarna hade majoritet eller betraktats som fel för att det ”störde budgetprocessen”. Men sedan ett antal år har både borgerliga och socialdemokratiska regeringar ”drabbats” av att den normala ”budgetprocessen” störts av tilläggsförslag från oppositionen. Ingen har gillat det i regeringsposition. Men ingen har heller tvekat att använda sig av det i opposition. När både Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna nu kom med olika tilläggsförslag poängterade statsminister Löfven även denna gång att ”oppositionspartiernas agerande inte är förenligt med budgetprocessen”.

Partierna hade både olika bud och olika förslag till finansiering. Moderaterna ville ge tre miljarder extra till välfärden. De fick stöd för detta av Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna påstod sig vilja ge 6,7 miljarder men finansierade det med olika typer av nedskärningar som gjorde att deras siffra var lika falsk som partiledaren själv. Vänsterpartiet krävde 10 miljarder. I detta läge kom nu regeringen fram med 5 miljarder extra till välfärden. Man skulle kanske kunna säga att de störde den egna budgetprocessen? Samtidigt var det ju en listig summa: mer än moderaternas men mindre än Vänsterpartiets.

Slutresultatet blev att Vänsterpartiet fick med Moderaterna och Kristdemokraterna på att höja regeringens 5 miljarder med ytterligare 2,5 miljarder, alltså summa 7,5 miljarder extra till välfärden, vilket i omröstningen stöddes även av Sverigedemokraterna. Långt från vad som behövs men ändå ett litet steg åt rätt håll. Och detta utan att biståndet eller investeringsstödet till hyresrätter naggades så som moderaterna själva först önskat.

 

Men kruxet?

Att regeringens borgerliga stödpartier är arga är begripligt. I Agenda hann centerns vikarierande partiledare Anders W Johnson både prata om ”ordning och reda i budgetprocessen” och att detta var ett ”antiborgerligt sabotage”. Han använde sig också ett flertal gånger av greppet att tala om hur Vänsterpartiet nu fått inflytande, vilket naturligtvis stör.

Från socialdemokratins och regeringens sida har greppet istället varit att kritisera Vänsterpartiet för samarbete högerut och för att ta röststöd av SD.

Men det finns också kritiska vänsterröster. På samma sätt som det fanns många inom Vänsterpartiet som tyckte att man (tillsammans med M+KD+SD) skulle rösta mot en regering grundad på Januariöverenskommelsen så finns det kritiker även mot detta agerande. En av dessa kritiker är Rosanna Dinamarca. Hon skriver i en debattartikel i Aftonbladet att Vänsterpartiet nu ”varit med och hjälpt till att tvätta SD”. Hon påpekar helt riktigt att det inte är ”av välvilja för V eller av omsorg för välfärden som M och KD är beredda att gå ihop med V. De har varit ansvariga för att slakta den under sin tid i regeringen och i sina positioner ute i kommuner och regioner”. Det stämmer naturligtvis. Dinamarca menar att M+KD gör dessa eftergifter ”för att legitimera sitt närmande till SD”. Det stämmer nog också, även om jag kan tänka mig även andra opportunistiska skäl. Men Dinamarca menar att Vänsterpartiet låter sig utnyttjas i detta spel och att det enda alternativet nu är ”ett extra val eller att stilla bida sin tid till nästa val”. Jag håller inte med henne här.

Om röststöd för egna bra förslag från andra partier som man ogillar alltid innebär att man ”tvättar” dem så innebär väl även uppgörelser inför omröstningar att man ”tvättar”. Det innebär väl i så fall att även M+KD ”tvättats”. Men det innebär också att Vänsterpartiet aldrig skulle kunna gå fram med några bra förslag ifall de får stöd av högerpartier. Och sådant kan som vi sett hända i vår märkliga tid.

Att traditionella borgerliga partier förhandlar med Vänsterpartiet för att få igenom krav som de annars inte skulle stödja (och dessutom innebär mer pengar och annan finansiering än deras egna utgångsbud) och att de gör det i motsättning till andra borgerliga partier är naturligtvis mycket speciellt. Med partier av SD:s typ är det däremot lite annorlunda. Högernationella eller fascistiska rörelser har alltid i sina program också haft sådana krav som kunnat beskrivas som ”vänster”. Det Tyska Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (NSDAP) hade under hela sin existens från 1920-talets början till slutet på Andra Världskriget ett 25-punktsprogram som innehöll tydliga rasistiska krav som riktade sig mot ”icke-tyskar”. Men det innehöll också sådant som krav på en ”storskalig utbyggnad av åldringsvården”(punkt 15) eller åtgärder för att höja folkhälsan och förhindra barnarbete (punkt 21). SD är också ett parti som alltid velat framstå som att de står på folkets sida mot eliten. Det är en helt falsk bild. Inte bara därför att stora delar av befolkningen på etniska grunder utesluts ur denna ”folkkategori” utan också för att partiet allt tydligare utvecklat en ekonomisk politik som gynnar den ekonomiska eliten av kapitalägare och höginkomsttagare. SD var också (innan de frotterat sig med  olika lobbyister) motståndare till vinster i välfärden. Om de hållit fast vid detta, skulle Vänsterpartiet då inte rest detta krav i riksdagen för att det då kunnat få stöd av SD?

Till skillnad från andra partier i riksdagen har Vänsterpartiet inte närmat sig SD:s politik en millimeter. Däremot har partiet genom att utnyttja märkliga sprickor inom borgerligheten kunnat få igenom politik (pengar) till välfärden som annars inte genomförts.

Det tycker jag verkar bättre än att, som Dinamarca skriver, ”stilla bida sin tid till nästa val”. Och om utgångspunkten ska vara den bisarra linjen att aldrig driva några krav som ”riskerar” att få stöd från SD då borde ju även linjen att fälla regeringen eller framkalla nyval vara utesluten. Inte heller detta kan ju ske utan röststöd från SD.

Att det däremot knappast kommer finnas mycket utrymme för den här typen av politiskt spel genom splittring av borgerligheten framöver är en annan sak. Vi har trots allt en kompakt högermajoritet i riksdagen. Men vem vet? Vi lever i en svår och svårbegriplig tid.

Vad är det som hotar oss?

Ja vad är det som hotar oss idag?

Det största hotet mot oss alla – alla människor på jorden – är naturligtvis klimatkrisen. Här hotar så omfattande förändringar av betingelserna för våra liv på jorden att det kan vara svårt att ta in. Men det är verkligt. Det pågår nu och det är bråttom om vi ska kunna stoppa utvecklingen. Detta borde orsaka djärva planer och satsningar från styrande politiker på en krigsliknande nivå. Men ändå är det inte så. Vi har de elaka clownerna som styr till exempel i USA eller Brasilien. De både förnekar problemen och bidrar aktivt till att förvärra dem. Men även svenska och europeiska politiker, som ändå erkänner problemen, lyckas inte alls möta problemen på den nivå som de faktiskt är.

Ett annat stort hot är hotet mot demokratin så som vi känner den sedan ungefär 100 år. Det är hotet från de högernationella som överallt i världen flyttar fram sina positioner. Jag ska inte här resonera kring orsakerna till högernationalismens framgångar eller varför vi inte lyckats stoppa dess tillväxt. Jag vill bara här ta upp det som ett annat stort och akut hot. Det finns både inom varje enskilt land och som en global rörelse över hela världen.

Ett tredje stort hot är den kombination av nedriven välfärd och återkomsten av ett tydligare klassamhälle med superrika som drar ifrån och alltfler fattiga på botten som lämnas i sticket, som vi ser såväl i Sverige som i resten av världen. Även här skulle det behövas omfattande satsningar och radikala omfördelningar för att ta itu med problemen. Men vi ser inte något av detta från dem som nu styr.

Och om dessa tre stora hot talades det inte alls när elit och krigsmakt möttes i Sälen för att ha konferens och berätta om det som det verkligen ska satsas på. Jag vet att de som samlades egentligen kallar sig för Folk och Försvar men jag tycker att den etiketten alltmer börjar likna Orwell-språk. Det var knappast ”folket” som samlades där i Sälen.

Hotet i Sälen

Den elit som samlades i Sälen talade alltså varken om hotet från klimatkrisen, hotet mot demokratin eller om hotet från ett samhälle som slits isär. Nej där talades bara om hotet från främmande makt. Och för att möta detta hot finns det resurser. Resurser vi annars inte varken hör talas om eller ser till. Enligt ministern med ansvar för krigsmakten kommer man nu göra en satsning på denna krigsmakt ”som saknar motsvarighet sedan 1950-talets början”. Att moderatledaren trots detta ville ha ytterligare miljarder förvånar ju inte. Det tillhör det politiska spelet. Men uppenbarligen är de alla överens om att pengarna både behövs och ska och kan fixas fram.

Innan jag resonerar om ifall det hot som de talar om verkligen är så allvarligt som de hävdar så vill jag alltså åtminstone försöka ställa dem i relation till de tre hot som jag nämnde ovan. Hur kan det vara så att enigheten om hotet från främmande makt och nödvändigheten av att få fram enorma resurser för att möta det hotet är så oerhört mycket större än när det gäller de tre hot som jag nämnde? Borde det inte vara rimligt att se liknande satsningar eller helst ännu större åtminstone i förhållande till klimathotet?

 

Är Sverige som nation mer militärt hotat än tidigare?

Sedan ett antal år – och framförallt efter att Ryssland 2014 annekterade Krim och Sevastopol – har talet om hotet från Ryssland trappats upp. Det har skett som ett sorts förspel till dessa ökade anslag till krigsmakten.

Att regeringen i Ryssland är obehaglig på olika sätt och inte tvekat att använda våld innebär inte automatiskt att den utgör ett direkt nuvarande militärt hot mot Sverige. Det är därmed inte heller självklart att vi ska rusta upp, knyta oss närmare till Nato eller till och med gå med i Nato. Ett sådant existerande hot måste ledas i bevis utifrån argument om styrkeförhållanden, intressen och verkliga substantiella hot.

Tyvärr har vi en sådan debattsituation att de som talar om hot från Ryssland och upprustning inte ens behöver bevisa eller argumentera för det som de påstår. Men vi som varken vill knytas till Ryssland eller USA, som inte heller tror på den militära logiken (om att hot möts bäst med hot) måste ändå kräva mer av vapenskramlarna.

Om det faktum att en osympatisk och militärt starkare makt hotar andra länder automatiskt skulle innebära att Sverige som nation också är hotad  så kan man undra varför detta aldrig har hänt under USA:s alla militära ingripanden runt om i världen. Men för dem som tveklöst alltid ställer sig sida vid sida med USA så är det naturligtvis omöjligt att se något hot därifrån. Förstå mig rätt. Jag anser inte att det föreligger något militärt hot från USA heller. Men det behövs helt enkelt betydligt mer övertygande bevis för ett militärt hot mot Sverige från Ryssland än exemplet Krim.

Det är naturligtvis också omöjligt för dem som ser USA som en naturlig allierad att tänka sig att Ryssland kan känna sig hotat av den inringning (från Nato) som skett efter Sovjetblockets fall eller då Sverige deltar i Nato-övningar i Östersjön som tydligt riktar sig mot Ryssland. Men för den som inte vill ansluta Sverige till varken det ena eller det andra militärblocket borde det vara något att fundera över.

Om vi ser till faktiska militära kostnader eller upprustning så tycker jag inte heller att det stärker bilden om hotet från Ryssland. USA plus Natoländerna Storbritannien, Frankrike, och Tyskland har tillsammans en militärbudget som är 12,6 gånger större än Rysslands. 2017 satsade USA 604 miljarder dollar på krigsmakten. 2019 hade detta ökat till 649 miljarder. Ryssland satsade  59 miljarder 2017 och ökade 2019 till 61,4 miljarder. USA rustade alltså upp för ytterligare 45 miljarder samtidigt som Ryssland ökade med 2,4 miljarder. Vad man än tänker om Ryssland så är det uppenbarligen inte värst när det gäller militär upprustning.

Ett försök till bevis för en rysk upptrappning är förekomsten av ryska u-båtar i svenska vatten. Hur det ligger till med den saken vet inte jag. Däremot vet jag att bevisen varit klena eller rent av bluff. Nu, samtidigt men inte samordnat med Sälenkonferensen, avslöjades det ganska (o?)passande att det senaste ”intrånget” som det var mycket rabalder om 2014 visade sig vara signaler från en av SMHI:s väderbojar. Läs f.ö. Göran Greiders ledare i ETC om detta och om krigsmaktens försök att stoppa avslöjandet.

Det talas också om ryska (och andra) cyberattacker mot Sverige. Men här finns ett stort mått av hyckleri. Redan för några år sedan avslöjades det i The New York Review of Books att Sverige genom FRA tillsammans med USA:s NSA utvecklat ”hacknings- och övervakningsverktyg som är avsevärt mycket mer avancerade än de mejlfiskningar som använts i de ryska attackerna”. Att bli upprörd över att Ryssland ägnar sig åt cyberattacker mot Sverige och andra västländer samtidigt som man tiger om att Sverige ägnar sig åt detta i mer avancerad form tillsammans med USA är inte hederligt. Det bidrar inte heller till fred och avspänning.

Nej vad vi behöver nu är varken falska hotbilder eller ökat vapenskrammel och upprustning. Vad som istället skulle behövas var att vårt land tog täten i kampen mot klimathot, högernationalism och ökande klyftor. Att vi gick i täten för nedrustning av det militära och istället satsade massiva resurser för omställningen till ett fossilfritt samhälle, för upprustning av välfärden och demokratin.

 

Svångrem i kommunerna

Jag läser en rapport från den ideella tankesmedjan Balans. Man har där granskat ”samtliga 290 kommuners budgetar för 2018” och kommit fram till att i nio av tio kommuner minskades resurserna ”utan att kraven sänktes”.

Samtidigt som många idag talar om problemen för kommunerna så finns det ett klart glapp mellan vad styrande kommunpolitiker säger om verksamheterna och verkligheten. Oftast får vi höra om olika satsningar medan de faktiska nedskärningarna döljs. De sker så att säga i smyg.

Rapporten tittar på vad detta innebär för välfärdsnämndernas verksamheter och utgår från ett arbetsmiljöperspektiv, alltså vad detta innebär för välfärdens alla arbetare. Nedskärningarna sker i huvudsak på tre sätt:

1) Uttalade krav på effektivisering som ofta kallas något annat.  2) Otillräcklig kompensation för ökande kostnader  3) Krav på att tidigare underskott ska hämtas hem under innevarande budgetår

I rapportens slutsatser kan man bland annat läsa att dessa neddragningar ”försvårar enhetschefers uppdrag och riskerar medarbetares hälsa”. Och:

Samtidigt kommer väljare att läsa om satsningar och vallöften och förvänta sig bättre, inte sämre, kvalitet i välfärden. Välfärdens medarbetare betalar priset för att det politiska systemet inte kan hantera det här glappet.

Själv vill jag tillägga att naturligtvis drabbas även vi som ska ta del av vård, utbildning och omsorg av dessa nedskärningar. Och de pengar som nu lovas från staten framstår som totalt otillräckliga för att lösa problemen i kommunerna. I min egen kommun Uppsala – som inte tillhör de värst drabbade – kommer både utförsäljningar, privatiseringar och åtstramningar att fortsätta under 2020. Här har vi strider att delta i framför oss. När det gäller var det faktiskt finns pengar och/eller sätt att föra över dem till den blödande kommunsektorn hänvisar jag till en blogg från i somras.

Ett nålstick som fungerade?

I den s.k. Januariöverenskommelsen – den överenskommelse mellan regeringspartierna s+mp och c+l som är tänkt att ligga till grund för politiken under valperioden och möjliggjorde ett regeringsbildande – står det i punkt 18 bland annat detta:

Arbetsförmedlingen reformeras i grunden……. ett nytt system baserat på LOV ska utvecklas där fristående aktörer matchar och rustar arbetssökande för de lediga jobben….. Ersättningen till aktörerna ska i huvudsak utgå från hur väl de lyckas med att få individer i varaktig sysselsättning, givet behoven hos den arbetslöse….. Förändringen av Arbetsförmedlingen ska vara fullt genomförd under 2021.

På denna grund påbörjades en nedmontering av arbetsförmedlingen med nedläggning av 90 kontor. Alltfler bedömare tyckte då – trots olika politiska tillhörigheter –  att detta var ogenomtänkt och kaosartat.

Socialdemokraterna som har den otacksamma uppgiften att genomföra en politik som de kanske (?) inte själva gillar hade också svårt att förklara det hela. Den nytillträdda arbetsmarknadsministern Eva Nordmark intervjuades till exempel på SVT. Intervjuaren Anna Hedenmo frågade ett flertal gånger: ”Kommer regeringen att backa från privatiseringsplanerna?” Då hon efter flera försök inte fick något svar alls utbrast hon till sist: ”Men snälla kan du inte svara ja eller nej på det?” Det kunde inte Nordmark.

Men något hände

Nu säger företrädare för de fyra partierna bakom januariöverenskommelsen i en artikel i Aftonbladet att: ”Den senaste veckan har dock gjort tydligt att det finns delar i reformens utformning som behöver ändras för att skapa stöd i riksdagen”. Därför skjuts ”reformen” fram ett år för att ”förtydligas och justeras”. Och förändringen ska nu inte som i överenskommelsen (se ovan) vila på LOV. Dessutom ska mer pengar ges till Arbetsförmedlingen. Men för att inte någon ska inbilla sig att det går att påverka någonting – trots att det är just vad vi sett – skriver de fyra partiföreträdarna:

Januariavtalet ligger fast. Det är en överenskommelse mellan fyra partier som lägger grund för att utveckla Sverige och lösa de samhällsproblem som vi står inför.

Vad kan man då tänka om detta?

Som det mesta i det mörka politiska klimat som råder i Sverige idag är stora segrar för dem som har det sämst sällsynta. Vad som blir av resultatet på sikt av denna reträtt återstår att se. Men det ger väl ett andrum åtminstone, både för arbetslösa och för kommuner. Ett litet steg av mindre orättvisa.

Som alla vet skedde omsvängningen därför att Vänsterpartiet hotade med att resa ett misstroendevotum mot arbetsmarknadsministern och märkligt nog fick med sig högern på detta. Det var en ovanlig åtgärd och lite märklig på det sättet att frågan ju egentligen inte handlade om själva ministern utan om regeringens politik för nedmonteringen. Många socialdemokrater blev väldigt upprörda över detta. Men uppenbarligen fungerade det. En socialdemokrat som däremot är glad över Vänsterpartiets agerande och dess resultat är Göran Greider. I Dalademokraten skriver han att det visar attJanuariavtalet inte är… hugget i sten och höjt över politiken. Delar av det kan uppenbarligen omförhandlas”. Men också att ”Vänsterpartiet har lyckats skaffa sig inflytande, trots beröringsförbudet som skrevs in i Januariavtalet. Åtminstone i meningen att V kan förhindra somligt från att genomföras.”

Ja i detta har väl Greider rätt. I det mycket märkliga politiska läge som vi har där socialdemokratin surrat fast sig vid masten på ett skepp med ”mer högerpolitik än Reinfeldts regering” för att citera den tidigare partiledaren för Liberalerna och där socialdemokraterna till och med avtalat att inte ge något inflytande till Vänsterpartiet, i denna situation lär det nog behövas en del nya grepp även från vänsterkanten. Förutom att som vanligt efter förmåga försöka mobilisera utanför parlamentet så kan Vänsterpartiet inne i parlamentet åtminstone ”förhindra somligt från att genomföras” i de lägen då högern (av sina skäl) kritiserar och går emot de forna allianskompisarnas nyliberala politik.

Att söka hopp i en mörk tid

Jag såg i måndags ett meningsutbyte på TV-Aktuellt om det svåra läget för kommuner och landsting(regioner). Enligt inslaget innan räknade 8 av 10 kommuner med ”besparingar”.  ”Besparingar” det är det konstiga uttrycket som i stort sett alla använder när man talar om att den offentliga eller gemensamma sektorn drar ned på kostnaderna för att inte gå med underskott. Att jag tycker det är ett konstigt uttryck beror på att jag inte tror att någon enskild människa eller familj som drar ned på utgifterna för att få lönen att räcka till brukar se det som ett sparande. Sparande är ju något som man kan unna sig när lönen är större än de nödvändiga utgifterna. Att däremot krympa sina nödvändiga utgifter tycker jag inte borde heta något annat än nedskärningar. Men nu var det inte egentligen det jag skulle skriva om här. Så åter till TV-aktuellt.

Efter inslaget om kommunernas nedskärningar –  exemplifierat med nedläggningar i kommunen Bengtsfors – blev det så debatt mellan den socialdemokratiska civilministern Lena Micko och den moderata ordföranden för Sveriges kommuner och landsting (SKL) Anders Knape. Att lyssna på denna debatt var lika märkligt som det samtidigt var ett uttryck för det förvirrande politiska läge vi har i Sverige idag. Här kunde vi höra moderaten säga det som borde vara den naturliga vänsterståndpunkten nämligen att ”staten måste sätta till mer resurser” och att de budgeterade 5 miljarderna inte räcker (ett egentligen helt objektivt faktum). Den socialdemokratiska ministern höll visserligen efter några frågerundor med om att det inte räckte och att ….”det kommer att behövas mer” men kunde inte precisera varken hur mycket som kommer tillföras från staten eller när det kommer att ske.

Den kris inom socialdemokratin som bland annat yttrar sig i de lägsta opinionssiffrorna någonsin blev knappast mindre av den här typen av framträdande. Det parti som var den främsta ingenjören för att bygga den moderna välfärdsstaten framstår i en sådan debatt som de främsta i att riva sitt eget bygge.

Men naturligtvis bör vi även syna högerns kort. Moderaterna är ju också ett parti med problem, vilket märks i olika typer av desperata och oseriösa utspel. Hur ligger det till med deras stöd till kommunerna? De föreslår ytterligare 2,5 miljarder utöver regeringens 5 miljarder. Om detta kan man säga att det inte heller löser problemen. Men framförallt bör man titta på hur de tänker sig att finansiera det. Den ekonomisk-politiske talespersonen Svantesson har tidigare talat om ”tuffa prioriteringar” utan att närmare precisera. Att de behöver ”prioritera” kan man ju förstå att de vill eftersom de samtidigt vill sänka skatten med 32 miljarder. Nu säger Svantesson att ”exempelvis” biståndet kan skäras ner. Dessutom vill man höja momsen framförallt på livsmedel och dra ned på ersättningar som sjukförsäkringen och a-kassan. Det som de säger sig vilja tillföra kommunerna kommer alltså att betalas av sjuka, arbetslösa och låginkomsttagare (då kostnaden för mat utgör en större del av låginkomsttagares inkomst).

Alternativen här ser alltså ut på detta vis:

en s-regering som (om den alls ser vad som håller på att hända i den välfärd som kommuner och regioner ska upprätthålla med otillräckliga resurser) inte har några hoppingivande svar alls

ELLER

en höger som tillför lite mer men gör det på bekostnad av dem som har det sämst i vårt land och på bekostnad av solidariteten med människor som har det ännu sämre i fattiga länder.

 

Hoppet kommer västerifrån

I detta läge vill jag hålla med Ulrika Lindahl i Dagens ETC 27 november som säger: ” GÖR som Labour gör nu i Storbritannien. Våga allt. Visa att det är möjligt.”

         Hans fel!

Hon tipsar till exempel om en liten film från Labour som både avslöjar en rasistisk politiker och vilka som vi egentligen ska anklaga. Enkel och tydlig. Med ett budskap som jag skulle önska att svensk socialdemokrati kunde stå upp för. Se den på Youtube.

Lindahl berättar också om den rödgröna satsning Labour går till val på som bland annat innebär att man vill satsa över 1 000 miljarder i svenska kronor per år på investeringar i offentlig sektor. Något som ska finansieras genom omfördelande skatt. Och vidare:

Den innehåller förstatligande av den brittiska järnvägen, postväsendet, bredbandsoperatörer och vatten- och elbolag. 150 000 nya bostäder per år. Klimatsatsningar får att nå nollutsläpp från energisektorn på tio år. Höjda anslag till sjukvården. En miljon gröna jobb genom energiomställning och genom att klimatanpassa varenda bostad i Storbritannien före 2030.

Ja, det är verkligen ett uppiggande program som Labour nu går till val på den 12 december. Jag har bara läst en del av det ganska omfattande programmet. Men jag tycker att det verkar finnas mycket att hämta och inspireras av både för socialdemokratin och för vänsterpartiet i Sverige. Bara dessa rader ur Jeremy Corbyns inledning till programmet höjer blicken på ett sätt som är lika nödvändigt i förhållande till läget som det samtidigt just nu saknas svensk politisk debatt:

Labour kommer att skriva om reglerna för ekonomin, så att det fungerar för alla. Vi kommer att bygga om våra offentliga tjänster, genom att beskatta de som är överst för att ordentligt finansiera de tjänster vi alla är beroende av.

Vi kommer att lansera det största investeringsprogrammet i modern tid för att finansiera jobb och branscher i framtiden, så att ingen hålls tillbaka och ingen gemenskap lämnas kvar. Det här är ett fullt kostnadsfinansierat program för att uppgradera vår ekonomi och omvandla vårt land.

Eller attityden i dessa rader senare i programmet om att tackla klimatkrisen:

Bara 100 företag globalt ansvarar för huvuddelen av koldioxidutsläppen. Vi kommer inte att vara rädda för att ta itu med denna hänsynslösa förstörelse från företagen sida genom att ta oss an de kraftfulla intressen som orsakar klimatförändringarna. Vi kommer att ändra de kriterier som ett företag måste uppfylla för att vara noterade på London Stock Exchange så att alla företag som inte bidrar till att hantera klimat- och miljökrisen avnoteras.

Släpp in ljuset från väster. Läs Labours program.

 

 

PS: Om du tycker engelska är knepigt så går det faktiskt att förstå ganska mycket genom att använda till exempel google translate, google översätt  eller likande.

Skjutningar, upplevelser och åtgärder

Så har ännu en ung människa skjutits ihjäl. Polisen går nu upp i stabsläge. Samtidigt larmar partierna på högerkanten i ännu högre tonlägen i förhoppning om att vinna röster på det.

För ungefär två år sedan skrev jag här på bloggen att det var viktigt  att inte ”låta sig dras med i överdrivna och osanna verklighetsbeskrivningar. Det existerande våldet är illa nog som det är.” Men i det läge vi är nu används och uppfattas tal om sans och måtta ofta som bevis på slapphet och undfallenhet mot kriminaliteten. Jag tänker det när jag läser Andreas Magnussons artikel i Magasinet Para§raf om den trygghetsundersökning som polisregion Syd gjort där 71 000 medborgare tillfrågats. Den visar att tryggheten aldrig har varit större och att färre personer har anmält brott än vad som någonsin tidigare uppmätts. Den visar att 82,25% av alla tillfrågade inte utsatts för något brott. Den visar också att andelen medborgare som utsatts för våld eller skadegörelse aldrig varit lägre. Det är säkert sant. Vi har haft en generell minskning av brott i Sverige under 2000-talet. Samtidigt visar Nationella trygghetsundersökningen under samma period att 80 procent tror att brottsligheten ökar. Siffror av den här typen  – hur sanna de än är – lugnar knappast heller någon i förhållande till det ökande skjutvapenvåldet. Som kriminologen Jerzy Sarnecki skriver i tidskriften Kvartal:

Det är omöjligt att värdera människors upplevelse av oro och otrygghet i termer av om den är överdriven eller inte. Det är viktigt att ha respekt för hur människor upplever sin livssituation. Däremot är rädsla för brott ett allvarligt demokratiproblem. Jag brukar säga att rädda människor är dåliga demokrater. Ett intressant fynd i detta sammanhang är att människors upplevelser av oro för brott varierar beroende på vilket politiskt parti de sympatiserar med. Kan det vara så att de har olika information om brottsligheten?

Det är ett faktum att det sedan 2012 skett en kraftig uppgång av det dödliga skjutvapen-våldet inom kriminella miljöer (se bild). Under en lång följd av år minskade det dödliga våldet i Sverige från en topp omkring år 1990. Under dessa år förändrades samtidigt våldet från att ha dominerats av våld mot kvinnor i hemmet till att alltmer handla om gängkriminalitet. Brottsförebyggande Rådet skriver i en rapport från i år:

Efter en längre tids nedåtgående trend har antalet fall av dödligt våld ökat något de senaste åren. Med antalet fall avses här antalet offer. Dagens nivå, motsvarande omkring 1 fall per 100 000 i befolkningen, är dock fortfarande lägre än nivån i början av 90-talet, när antalet fall var omkring 1,3–1,4 per 100 000 i befolkningen. I ett globalt perspektiv uppvisar Sverige mycket låga nivåer av dödligt våld.

Oavsett hur det var förut eller att Sverige har låga nivåer av dödligt våld så är det naturligtvis mycket allvarligt att det åter ökar.

Men vad behövs och vad måste göras?

Det som inte behövs är politiska ledare som skriker ut enkla lösningar eller kräver att andra ska avgå. Att skrämma människor är –  för att använda Sarneckis ord ovan – då ett sätt att göra fler människor till ”sämre demokrater”. Det gynnar kanske en del av dessa politiker, men inte demokratin så som vi känner den. Vi måste istället precis som när det gäller klimatfrågan, skolan eller andra frågor lita till vetenskap och forskning. Det finns olika åtgärder och lösningar. Både långsiktiga och mer kortsiktiga. Däremot finns ingen ”quick fix”. För inte ens polisens stabsläge kommer att ge stora omedelbara resultat.

Högern skriker mycket om mer och längre straff. Men  det kommer inte lösa några problem. Nu skärps dessutom olika typer av straff. Men det är ändå någonting som den politiska högern aldrig tycks få nog av. De vill alltid ha mer och längre. Vi på vänstersidan bör inte delta i en sådan primitiv tävlan om att skrika högst och signalera mest. Tyvärr kommer det vara svårt och i det nuvarande samhällsklimatet är det inte lätt. Men ändå. Vi måste som sagt istället se till kunskap grundad på forskning. Och enligt forskningen fungerar hot om straff väldigt olika för olika typer av brott och för olika grupper av människor. Enligt forskningen fungerar straffhot till exempel väldigt dåligt i förhållande till människor som har en svag förankring i samhället, som de som är inblandade i gängskjutningarna. De står utanför skola och arbete, de har som individer låg självkontroll och finns i miljöer där den här typen av våld premieras. Andra metoder måste alltså till. Avväpning är en sådan sak. För något som däremot har stöd i forskning och sannolikt ger ganska omedelbara resultat är att samhället på olika sätt lyckas begränsa vapentillgången och få kontroll över vapnen. Här har faktiskt lagstiftningen skärpts och tullen fått mer resurser. Det går nu att både avväpna och låsa in dem som bär farliga vapen. Kanske kan mer göras här?

Dessutom måste naturligtvis polisen förstärkas och förbättra sina arbetsmetoder så att möjligheterna att gripa kriminella ökar. Detta tycks också vara på gång.

Men som polisen själv alltmer påpekar så räcker inte heller deras arbete för att stävja den här typen av kriminalitet. Om det ständigt kommer nya kriminella så räcker det inte med gripanden och fängslanden. Som många påpekat så måste nyrekryteringen till de kriminella miljöerna stoppas. Här behövs en mängd åtgärder där bara fantasin sätter gränser, men där resultaten inte kommer vara omedelbara. Det handlar om åtgärder som är en del av  byggandet av ett mer rättvist, tryggt och jämlikt samhälle. Åtgärder som inte passar högerns agenda. Det är åtgärder som det efter alla år av nedriven välfärd och ökade klyftor kommer ta tid innan vi ser resultaten av. Men de är helt nödvändiga. Sådant som en bra skola för alla, där de flesta lyckas. Sådant som trygga och säkra jobb till alla. Och så vidare, och så vidare. Jag tänker också bland allt som påverkar oss att en nedmontering av den tankevärld som styrs av reklam, utseendefixering, statusjakt och konsumtionsbegär också vore en stor hjälp på vägen mot ett samhälle där fler kan känna sig ”lyckade” och nöjda med sig själva, just så som dom är.

Vad tänker du?

 

En kristdemokrat som hjälplöst sanningsvittne

Det känns bra att vi nu säkrat en fortsatt kostnadseffektiv distribution av våra upphandlade sjukvårdsprodukter

Inköpschef Petter Karlsson i pressmeddelande från Region Uppsala, 10 januari 2019

Den 1 oktober tog Apotekstjänst över distributionen av sjukvårdsartiklar till sjukvården i Mellansverige, regionerna Uppsala, Örebro, Västmanland, Dalarna och Sörmland. Resultatet har blivit kaos, sjukhus i stabsläge och inställda operationer. Det finns ingen säker prognos för när problemen kommer att vara över. Och igår lämnade den verkställande direktören för Apotekstjänst, Tomas Hilmo, sin tjänst. Lite som en kapten som hoppar i livbåten före alla andra.

Upphandlingen gjordes av Varuförsörjningen i Uppsala (tjänstemannachef Petter Karlsson). Den styrs av politiker från de fem regionerna i en nämnd:  Varuförsörjningsnämnden. Innan dess hade nämnden anlitat företaget Mediq i 18 år, ett företag som enligt Varuförsörjningen skött uppdraget utan problem. Men i den senaste upphandlingen vann Apotekstjänst AB med ett anbud som var 14 miljoner kronor billigare. Chefen Petter Karlsson säger om detta till Dagens Medicin:

Det är lagen om offentlig upphandling som styr. Och Apotekstjänst var ekonomiskt mest fördelaktiga. Sedan fanns det andra parametrar som spelade in, men de kommer jag inte ihåg just nu.

Företaget Apotekstjänst ägs av familjen Versteegh som  förra året tog ut 20 miljoner kronor i utdelning. Enligt en artikel i Expressen gjorde företaget då en rörelsevinst på 52 miljoner kronor. Av dessa pengar gick tio miljoner kronor till att täcka mångmiljonförluster i ett annat bolag i koncernen: Bonver Entertainment Group AB som sysslade med ”service- och dagligvaruhandel såsom glass, kaffe, filmuthyrning mm”.   I april i år bytte bolaget namn till Gåshaga Kafferosteri, ”ett rosteri på Lidingö där företag kan beställa en egen kaffeblandning till sitt kontor”. Känns inte så betryggande, eller hur?

Behcet Barsom KD

På Aktuellt igår intervjuades ordföranden i varuförsörjningsnämnden Kristdemokraten Behcet Barsom som skött upphandlingen. Han lyckas inte direkt förklara situationen. Dessutom säger han –  som alltså är ordförande – att han ”inte varit personligt involverad i upphandlingen”, vilket ju låter både förvånande och oroande för en utomstående. Han är påfallande försiktig med att rikta någon kritik mot Apotekstjänst. Men liksom tjänstemannachefen Petter Karlsson säger han att ”det är LOU som styr”. Reportern frågar då: ”Menar du att det här är problemet, att det är själva lagstiftningen inte upphandlingen?” varpå Behcet Barsom svarar:

”Ja, delvis skulle jag vilja säga, om jag har en leverantör som hållit på under många år och levererat som den ska göra så vore det mycket enklare… eh.. kanske att förlänga ett sånt avtal än att göra en upphandling men nu säger lagen att man måste.”

Kan en politikers hjälplöshet uttryckas mer tydligt?

Uppenbarligen har Varuförsörjningen gjort en värdelös upphandling. Det måste vara svårt att påstå något annat med facit i hand. Men grunden för detta är det idiotiska system som kallas Lagen Om Offentlig Upphandling, en av nyliberalismens framgångar från början av 1990-talet. En lag som antogs första gången 1992 och därefter byggts ut med nya beslut 2007 och 2016. En lag som leder till dessa katastrofala och absurda konsekvenser borde naturligtvis avskaffas.

Skatt – av vem och till vad?

År 1995 infördes en s.k. värnskatt. Den togs ut på högre inkomster. Syftet var att få in pengar för att ”sanera de offentliga finanserna”. Egentligen togs den här skatten i sin ursprungliga form bort 1999. Men den ersattes av en ny statlig inkomstskatt som har fortsatt att kallas ”värnskatt”. Den betalas av alla som har en inkomst över 703 000 kronor per år, alltså inte av de flesta av oss medborgare.

För oss som är för att utjämna klyftorna och för ett progressivt skattesystem så finns det naturligtvis anledning att värna om en sådan skatt. Men som en del av regeringen Löfvens uppgörelse (73-punktsprogrammet) med Centern och Liberalerna kommer den nu att avskaffas från 2020. Om jag förstått saken rätt så kommer det förslaget att läggas fram när höstbudgeten presenteras den 18 september.

Totalt beräknas denna slopade skatt innebära att statens skatteinkomster minskar med drygt 6 miljarder kronor. Hur mycket olika höginkomsttagare tjänar individuellt på skattesänkningen framgår av denna tabell från tidningen Arbetet:

De som är anhängare av denna skattesänkning hävdar att det är en ”stimulansåtgärd” som på sikt lönar sig så att det ändå inte blir någon förlust. Antingen genom att konsumtionen ökar eller genom att fler vill göra karriär och gå upp i lön, vilket innebär att pengarna åter kommer in som ökade skatteintäkter. Fast enligt Konjunkturinstitutets generaldirektör Urban Hansson Brusewitz kan det ta 10 – 20 år innan det s.a.s. har lönat sig. Man kan ju undra ifall någon kommer att kolla resultatet år 2030 eller 2040? Och teorin går definitivt att ifrågasätta. Av omsorg om vår jord så önskar jag visserligen inte att de rika – som bidrar mest till miljöförstörelsen och klimatkrisen – ska öka sin konsumtion. Men dessutom är det kanske istället så att de rika som blir rikare sparar undan istället och därmed inte alls bidrar till ”ekonomisk stimulans”. Sen tycker jag att det i grunden är något märkligt med hur borgerliga tänkare ständigt utgår från att människor med mycket pengar behöver mer för att ”stimuleras” till att arbeta mera. När det gäller människor med låga inkomster, speciellt de som är beroende av samhällets stöd för att klara sig, så är ju resonemanget alltid precis tvärtom om. Där är det piskor istället för morötter som gäller.

Sedan slutet av 1990-talet har skatterna på arbete i Sverige sänkts med närmare 5 procent av BNP. Dessutom har arvs- och gåvoskatten liksom förmögenhetsskatten avskaffats och uttaget från fastighetsskatten minskat. Det innebär att egendomsbeskattningen i Sverige nu ligger på ungefär 1 procent av BNP. Det är lågt till exempel vid en jämförelse med de s.k. EU-15 (EU:s 15 kärnländer fram till 2004) som ligger på 2,3 procent.

I en färsk rapport från Konjunkturinstitutet och SNS skriver man bland annat:

Svenska skatter avviker på det hela taget inte markant från jämförbara länder. Skatt på arbete och konsumtionsskatt utgör de klart största källorna till skatteinkomster. Jämfört med andra länder har Sverige dock jämförelsevis höga skatter på arbete, både sett till skattenivån vid lägre inkomstnivåer och sett till de högsta marginalskatterna. Samtidigt bör man, när man jämför skattekvot i olika länder, ha i åtanke att skatterna delvis används för att finansiera välfärdstjänster som kommer medborgarna till del. Det är därför inte nödvändigtvis så att Sveriges jämförelsevis höga skatter på arbete innebär ett konkurrensproblem.

Men nu ska det alltså sänkas skatt igen.

En skattehöjning men inte till välfärd

Samtidigt som skatten för människor med en årslön över 703 000 kronor ska sänkas så kanske vi får en skattehöjning på ett annat område. Här är tillvägagångssättet markant avvikande på ett sätt som säger en hel del om den tid som vi lever i. Här intecknar regeringen och Liberalerna och Centern en stor kostnad redan innan man har löst frågan om finansieringen. Tänk om vi hade fått se det tillvägagångssättet när det gäller de stora behoven av omfattande satsningar för klimatomställning eller för att återupprusta välfärden! Men här handlar det inte om varken att möta klimatkris eller försvara välfärd utan om att lägga pengarna på militär upprustning. 20 ytterligare miljarder ska läggas på det fram till 2025. Då finns inte någon tveksamhet alls. Och finansieringen? Ja det är åtminstone ett uttag från en sektor som blivit skamlöst rik: banksektorn. Visserligen ganska oklart hur, men finansministern säger att: ”Tillskottet för 2022 kommer att finansieras genom att skatten på finanssektorn ökas från och med 2022”. Hon sa vidare att: ”Det här är en sektor som gör stora vinster i dag och som fått ta del av bolagsskattesänkningar och vår bedömning är att de kan bidra mer till det gemensamma.” Det har ju finansministern alldeles rätt i. Så sorgligt bara att när ett sådant rimligt skatteuttag aviseras så är det inte ”det gemensamma” i form av till exempel välfärd som det ska gå till utan till en ökning av de svenska markstridskrafterna.

”En rejäl slant”, sa Löfven

Regeringen vill förändra utjämningssystemet till Sveriges kommuner och landsting. Statsminister Stefan Löfven lanserade ett förslag om detta vid sitt sommartal i Björneborg, Värmland. Förändringen handlar om att förändra det nuvarande kostnadsutjämningssystemet (ibland kallat Robin Hood-skatten) och öka omfördelningen mellan kommuner och landsting. Omfördelningen mellan kommunerna ökar med förslaget från 9,7 miljarder kronor till 11,5 miljarder kronor. För landstingen ökar det från 2,2 miljarder kronor till 3 miljarder kronor. Enligt förslaget ska man nu ta större hänsyn till faktorer som gles bebyggelse, kort utbildningsbakgrund, låg inkomst och ohälsa.

Förslaget ska alltså baxas igenom tillsammans med regeringens samarbetspartners L och C. Så det återstår att se ifall det blir av. Centerns ledning tycks vara för. Annars lyser egenintresset igenom i de borgerliga kommentarerna, där Stockholmspolitiker ogillar förslaget medan även borgerliga företrädare för kommuner ute i landet ställer sig positiva.

Det är alltså ytterligare 1,8 miljarder kronor som ska omfördelas mellan kommunerna, enligt förslaget. Löfven kallade det för ”en rejäl slant”. Det beror ju på hur man ser på saken. Naturligtvis kan mycket göras för att anställa fler inom till exempel äldreomsorgen med 1,8 miljarder. Men om man ser till hela landet och de alltmer ökande problemen för kommunerna att få pengarna att räcka till, så är det knappast en rejäl slant. Vilket också många lokalpolitiker påpekat.

Som jag skrev i en blogg från början av juli så krävs det 90 miljarder fram till år 2026 för att upprätthålla den nuvarande nivån på välfärden. Detta enligt Finansdepartementets uträkningar.

Att kommunerna generellt behöver mer pengar, erkänns även av moderaterna. Så här säger till exempel deras ekonomisk-politiska talesperson Svantesson när hon kritiserar Löfvens förslag:

Att kommuner behöver mer pengar generellt är jag den första att skriva under på. Då krävs det tuffa prioriteringar men det krävs också en tillväxtpolitik, alltså hur kakan ska växa så att vi har mer att fördela.

Det är ett intressant yttrande. För vad säger egentligen Svantesson? Jo, kommunerna måste (fortsätta att) ”prioritera” det vill säga skära ned på olika verksamheter. Och om inte kakan växer så går det inte att fördela annorlunda. Men naturligtvis går det – och har alltid gått – att fördela ”kakan” olika helt oberoende av om den växer eller inte. Men dessutom är det ju inte så att kakan, till exempel mätt i BNP, har slutat växa. Däremot fördelas den alltmer ojämlikt, trots detta.

För att påverka den ojämlika fördelningen av resurser mellan människor och mellan olika delar av landet (och inom städerna mellan olika stadsdelar skulle jag tillägga) räcker de 1,8 miljarderna inte långt. Istället för en ganska begränsad ökning av omfördelningen mellan kommunerna krävs det att staten tillför pengar, mycket pengar, till kommunerna. I min tidigare blogg om detta nämnde jag några olika sätt för att lösa detta. Alltså hur staten ska få fram dessa resurser:

  1. Att sluta avbetala den (i internationell jämförelse) inte alls stora statsskulden. Den offentliga sektorn har inte bara skulder utan också tillgångar och faktiskt ett nettoöverskott på minst 1300 miljarder.
  2. Att staten helt enkelt lånar pengarna, nu när räntan är så låg.

Dessa åtgärder vore en rimlig ekonomisk politik, tror jag. Däremot skulle de inte innebära någon som helst omfördelning från dem som varit vinnare på de senaste årens gigantiska skattesänkningar som jobbskatteavdraget, avskaffad förmögenhetsskatt (2007) och avskaffad statlig fastighetsskatt (2008). Skattesänkningar som framförallt gynnat de rikaste. Framförallt är det kapitalinkomsternas andel av välståndet som ökat enormt. År 1995 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 65 miljarder. År 2005 hade de ökat till 150 miljarder. 2015 var de drygt 340 miljarder. Av dessa 340 miljarder var det de tio procent rikaste i befolkningen som tog hand om 290 miljarder.

Mitt tredje och sista alternativa förslag när det gäller att tillföra kommuner och landsting pengar och utjämna orättvisor mellan olika delar av landet handlar därför om att beskatta kapitalet och att göra precis tvärtom som januari-uppgörelsen när det gäller skattesänkningar för höginkomsttagare.

Kris i kommunerna – var finns pengarna?

Danderyd

Kanske minns du inslaget på TV-nyheterna för några veckor sedan som handlade om höjningen av kommunalskatten i Danderyd? Kommunen som riskerar att gå mot ett underskott på 220 miljoner vid slutet av året ska nu höja skatten med 1 krona och 40 öre per hundralapp. Det jag minns mest var intervjun med KD:s gruppledare Joachim Gahm. Hans ansiktsuttryck när han sa att han hatade att höja skatt var minnesvärt. Detta hat mot skatt har fått Danderyds kommun att leva över sina tillgångar i många år. Med höjningen lämnar man nu gruppen av lågskattekommuner.

De flesta som bor i Danderyd kommer inte på något avgörande sätt drabbas av denna höjning. Det är svårt att tycka synd om dem. Men många av dem kommer säkert ändå att gnälla, de hatar ju skatt. Värre är det egentligen för folk i många – eller kanske de flesta – andra kommuner runt om i landet som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Där drabbar skattehöjningar, som ju inte är progressiva, mest dem som har sämst inkomster.

Det här är ett reellt och ökande problem. Kommunernas skulder ökar och de får också allt svårare att klara av sina budgetar. Över 100 kommuner räknar nu med att gå med underskott. Det här beror inte i huvudsak på att det slösas med kommunala medel eller på att de som arbetar inom välfärden inte är tillräckligt effektiva. Naturligtvis finns det alltid kostnader som kan ifrågasättas, men det är ändå inte huvudorsaken. Huvudproblemet är att kostnaderna ökar mer än det som kommunerna får in genom skatt eller statsbidrag. Genom att kommunernas verksamheter inte kompenseras fullt ut för löneökningar och inflation sker dessutom ständiga smygande nedskärningar. Ändå ökar kommunernas underskott.

Och problemen kommer att öka. Enligt uträkningar från Finansdepartementet krävs det 90 miljarder extra till kommunerna fram till år 2026 ”för att kunna ge en växande och åldrande befolkning vård och omsorg i ungefär samma omfattning som i dag”. Behovet av personal inom kommunfinansierad verksamhet kommer öka enormt. Det handlar om att nästan 80 000 nya personer behöver anställas till år 2026 om samma grad av (ofta alltför låg) bemanning ska kunna upprätthållas.

Här i Uppsala reser den styrande gruppen av S+MP+L nu förslag på nedskärningar inom olika tunga verksamheter som socialtjänst, äldrevård och omsorg. Vänsterpartiet i Uppsala har gått emot dessa nedskärningar och menat att det vore bättre att istället minska kommunens överskottsmål som är på 2,3 procent. Kommunalrådet Pelling (s) sa på lokalnyheterna att detta vore dumt eftersom överskotten behövs för större investeringar. Han jämförde det med att kissa i byxorna, en för mig lite svårbegriplig metafor. Istället ägnar sig kommunstyret nu åt att sälja ut kommunal egendom som till exempel Gottsunda centrum. Vid en byxjämförelse så verkar det för mig som att sälja byxorna utan att bry sig om varken anständighet eller kyligare väder.

Men i längden kommer varken neddragningar, utförsäljningar eller minskningar av överskottsmålen lösa problemen i kommunerna. ”Med eller utan byxor” och oavsett standard på byxorna – nedkissade eller torra – så går det inte att bevara välfärden bara genom kommunalpolitik. Om pengarna finns så är det inte i kommunerna.

Samtidigt är det så att vi behöver storsatsa på investeringar inte bara inom välfärden utan också inom en mängd andra eftersatta områden. Det gäller till exempel sådant som järnvägar, kollektivtrafik, energiförsörjning, bostäder som alla har råd att bo i eller den avgörande och helt nödvändiga klimatomställningen där det fossila ska ersättas. Men dessa pengar finns alltså inte i kommunerna.

Olika sätt att få fram pengarna

Det finns en del olika sätt att få fram dessa pengar. Olika sätt som är mer eller mindre utmanande i förhållandena till rådande tankefigurer eller maktförhållanden.

Staten måste naturligtvis öka statsbidragen men inte med något duttande med någon miljard hit eller dit. Så hur ska staten få fram de stora belopp som behövs?

Ett sätt är det som brukar framhållas av Johan Ehrenberg på ETC, nämligen att sluta avbetala den (i internationell jämförelse) inte alls stora statsskulden. Som Ehrenberg brukar påpeka så har den offentliga sektorn inte bara skulder utan också tillgångar och faktiskt ett nettoöverskott på minst 1300 miljarder. Han hänvisar i dagens ledare i ETC (5 juli) till LO:s chefsekonom Åsa-Pia Järliden som menar att man på detta vis skulle få loss 138 miljarder.

Ett annat sätt är att staten helt enkelt lånar pengarna, nu när räntan är så låg. Det är ett förslag som till exempel framförts av olika debattörer från LO eller Katalys. Det vore naturligtvis bra. I rådande politiska läge framstår detta som radikalt och utmanande. Men egentligen utmanar det bara den rådande ekonomiska dumheten. Däremot inte dem som berikat sig i den stora omfördelning som skett under många år. Den omfördelning där kommunerna varit förlorarna. Ingen av dessa två sätt kommer åt det stora problemet att den gemensamma offentliga sektorns andel av de totala värdena, BNP minskat under så lång tid. I den långsiktiga omfördelning som skett har ju värden omfördelats inte bara från fattiga till rika utan också från offentligt till privat.

Därför skulle, eller borde, det också kunna handla om att omfördela samhällets rikedomar på ett annat sätt. Här handlar det om skattepolitik. Och den har ju som sagt omfördelat åt helt fel håll under en lång följd av år. Enligt Daniel Suhonen så skulle den svenska staten ha haft ungefär 240 miljarder kronor mer i skatteintäkter bara under 2017 om skattekvoten legat på samma nivå som 1999. Här finns pengar att hämta.

Vi har haft gigantiska skattesänkningar som jobbskatteavdraget, avskaffad förmögenhetsskatt (2007) och avskaffad statlig fastighetsskatt (2008). Skattesänkningar som framförallt gynnat de rikaste. Men de rikaste nöjer sig inte med detta. De skattefuskar också. Enligt en forskarrapport för några år sedan hade de tusen rikaste hushållen i Skandinavien undanhållit 32 procent av den skatt de skulle betala. I befolkningen som helhet handlade skattefusket om tre procent. Efter läckor och globalt journalistiskt samarbete och grävande avslöjades häromåret hur världens rika smiter från att betala skatt i sina egna länder. Istället placerar de pengarna i skatteparadis. Det beräknades då att Sverige förlorar ungefär 46 miljarder kronor om året på grund av detta. Här finns också pengar att hämta.

Vi måste höja blicken…

År 1995 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 65 miljarder. År 2005 hade de ökat till 150 miljarder. 2015 var de drygt 340 miljarder. Av dessa 340 miljarder var det de tio procent rikaste i befolkningen som tog hand om 290 miljarder. Nog skulle de kunna dela med sig? Här finns pengar att hämta.

År 2016 ägde 178 miljardärer i Sverige 2076 miljarder kronor. Som en jämförelse tog staten året därpå  in ungefär hälften av den summan eller nästan 980 miljarder kronor från oss alla till statskassan. Även dessa miljardärer borde kunna dela med sig.

”Politik är att vilja” sa någon… det känns nu som mycket länge sedan. Men viljan måste också ha kroppar, bäras upp och föras fram av tusentals människor så som tidigare skett i historien när stora progressiva förändringar skett. Innan dess måste också många höja blicken, se den verkliga makten, de verkliga rikedomarna istället för att sparka nedåt på dem som har det sämre.

%d bloggare gillar detta: