Tre moderater rider ut

Idag läser jag i UNT en debattartikel till friskolornas försvar, skriven av tre moderater.

Det är en replik till en i mitt tycke utmärkt artikel av Hans Persson från den 29/11 där han bland annat påpekar att urvalet av barn med bättre förutsättningar till friskolorna är ”ett av sätten man använder för att hålla kostnaderna nere och därmed skapar de vinster som är den ultimata drivkraften bakom friskolekoncernerna”. Persson visar att detta leder till ökad segregation och att det är ”ironiskt att de som ropar högst i den politiska debatten om den misslyckade integrationen i hög grad sammanfaller med dem som är mest entusiastiska till den utveckling friskolorna och det fria skolvalet inneburit”.

De tre moderaterna kallar Perssons argument för ”de vanliga fördomarna” om att friskolor ”handplockar duktiga elever”, ger glädjebetyg eller att ”ägarnas enda syfte är att tjäna pengar”.

Vilka argument har då de tre moderaterna mot denna beskrivning? Jo:

Sanningen är dock att friskolor tar emot även barn som har det tufft (min betoning).

Det är faktiskt det enda argument som de har mot det som de kallar osanningar. Att friskolor även tar emot en del barn som inte har så bra förutsättningar är ju på inget sätt ett argument mot att de i huvudsak drar till sig barn med bättre förutsättningar. Detta bekräftas av en mängd rapporter. Det understryks till exempel i Utbildningsdepartementets utredning En mer likvärdig skola (SOU 2020:28). Där kan vi bland annat läsa: ”Eleverna på fristående skolor har i genomsnitt betydligt starkare socioekonomisk bakgrund än eleverna på kommunala skolor”(s.201). De visas också i utredningen med denna bild:

Men de tre moderaterna tycks inte känna något som helst behov av att argumentera i sak. Istället för att diskutera de faktiska problemen som vi har med ökade skillnader och segregation inom skolan så höjer de tonen och kallar argument kring detta för ”ett påhopp”. Och här tar de dessutom till ett annat beprövat debattknep. De gömmer vinstkoncernerna och skjuter några andra framför sig: personalgrupper och föräldrar samt kvinnor (!) som de säger att ”dörren stängs för”.

Sen kommer ytterligare ett argument som är att ”Forskning och studieresultat visar att friskolor lyckas minst lika bra som kommunala skolor”. Detta är verkligen ett icke-argument. För det är väl inte någon som hävdat att alla – eller ens de flesta – friskolor misslyckas. Med det urval av elever som de flesta har så är ju tvärtom förutsättningarna att lyckas större. Sen har vi naturligtvis en del friskolor som verkligen misslyckats ur elevernas synpunkt. Jag tänker till exempel på John Bauer-skolorna som gick i konkurs 2013 efter att ägarna plockat ut närmare en halv miljard ur företaget innan det såldes till riskkapitalbolaget Axcel.

Sen påstår de tre moderaterna att friskolorna ”förmår att bedriva verksamheten mer effektivt”. Effektivitet här handlar ju främst om att dra ner på kostnaderna för den största utgiftsposten som är personal. Det gör friskolorna genom en lägre bemanning och dessutom genom lägre löner än inom de kommunala skolorna. Den lägre bemanningen fungerar naturligtvis bara ifall man i huvudsak har elever som inte kräver mer stöd i form av personal. På så sätt hänger vinstmöjligheter och segregation ihop.

Det är sorgligt att konstatera att den situation vi nu har på skolområdet försvaras med så urusla argument av dem som drivit fram den.

”Skälig lön” (på Ackis)? – del 2

I måndags skrev jag om de ökande löneklyftorna på Akademiska sjukhuset i Uppsala som UNT rapporterade om. Frågan har fortsatt att uppmärksammas i UNT både igår och idag.

Igår kommenterade ledarskribenten Johan Rudström förhållandena (”Både logiska och ologiska vårdlöner”). Eller snarare försökte han argumentera för varför det är rimligt att någon tjänar sex gånger så mycket som en annan. Han för där fram samma syn som det moderata regionrådet Olsson, nämligen att: ”Lönen ökar med utbildning och ansvar, det är ingenting konstigt”. Men han för också fram en annan förklaring: ”Ju större kollektiv desto lägre lönenivå”. Ett ”argument” som ju gör att det känns kört för de flesta stora löntagarkollektiv. Och jag kan inte låta bli att tänka att ”kollektivet” av borgerliga ledarskribenter väl inte är så stort…

Dessutom menar Rudström att om det inte finns konkurrens och ”flera arbetsgivare att välja på” samt brist på ett yrke så gör tillgång och efterfrågan att såväl undersköterskan som ”läraren, socialsekreteraren, polisen eller bibliotekarien” kommer få låg lön.

Rudström ser ”kollektivet” som en ”hämsko”. För honom är det den enskilda individen som ska se till att just den får högre lön genom individuella karriärvägar på en marknad som det inte går att göra något åt. Jag tänker istället att vägen framåt för stora kollektiv har varit att solidariskt gå samman och upphäva den inbördes konkurrensen. Det är ju liksom den fackliga grundtanken som jag fattat det.

Men jag vill också åter invända att denna verksamhet (vården) är politiskt styrd. Om den styrdes av en politisk majoritet (lokalt och centralt) som verkligen ville betala högre löner för de vårdanställda (som kollektiv) och såg till att det finansierades från statlig nivå så skulle det tillsammans med fackföreningar som tog strid för kollektivet naturligtvis kunna ge högre löner till de arbetande inom vården.

I dagens UNT kan man däremot läsa en bra insändare av den pensionerade sjuksköterskan Tommy Söderman (Besvärande okunnigt om vård och löner).

Dålig sikt nedåt

Han tar upp att HR- direktören Maria Rosén i måndagens artikel säger att ”man inte kan jämföra yrken” p.g.a. ”OB-ersättning, förkortad arbetstid eller andra arbetsförmåner”. Men som Söderman påpekar så är OB en ersättning (för att jobba nätter,  kvällar och helger) inte lön.

Regionrådet Stefan Olsson visar enligt Söderman samma ignorans då han säger att: ” Det är inte brist på sjuksköterskor exempelvis”. För enligt pressmeddelande från Socialstyrelsen 2019-02-28 så är det ”brist på grundutbildade sjuksköterskor i 20 av 21 regioner”.

Jag måste instämma med Söderman om att chefernas ignorans ”är högst besvärande”. Kunskaper på dessa områden borde väl också ingå för några som anses värda dess höga löner.

I dagens papperstidning finns också en artikel med rubriken: ”SD, S och V har tankar om löneskillnaderna i vården”. I artikeln försvarar regionrådet Malena Ranch (MP) de höga chefslönerna medan däremot socialdemokraten Helena Proos säger att ”skillnaden kan inte fortsätta öka på detta sätt” och ”Vi behöver fundera över hur vi värderar ansvar för människoliv kontra ansvar för ekonomi”.

SD:s David Perez säger att de vill avsätta pengar till högre löner för sjuksköterskor (övrig vårdpersonal nämns inte) men att de tycker att de höga chefslönerna är rimliga. Därefter kan man läsa att vänsterpartiets regionråd Neil Ormerud ”vill istället sänka direktörslönerna”(min understrykning).  Men det lilla ordet ”istället” kommer direkt efter ett stycke där SD säger att de vill höja lönerna för sjuksköterskor men inte sänka dem för de höga cheferna. Så den som läser artikeln kan få intrycket att vänsterpartiet bara vill sänka chefslönerna, men inte göra något åt vårdpersonalens löner. Så är det inte. Och i nätupplagan av artikel är detta nu ändrat till:

Regionrådet Neil Ormerod (V) vill också se höjda vårdlöner, men även sänka direktörslönerna.

– De flesta vårdanställda får inte ut mer än högst ett par procent i löneökning varje år, medan de högst betalda drar ifrån. Det är inte rimligt. Direktörerna ska tjäna bra, men inte flera gånger mer än sjukvårdsarbetarna. De höga cheferna kunde lätt få sina löner sänkta en del och fortfarande vara välbetalda, säger han.

Så för att sammanfatta så är det alltså så att:

  • såväl moderaterna som miljöpartiet (och förmodar jag även de andra partier med vilka de styr regionen) och UNT:s ledare har inte några som helst problem med de höga chefslönerna och de ökande klyftorna.
  • SD lovar som vanligt mycket åt många och påstår sig vilja höja sjuksköterskornas löner men uttalar sig inte om övriga vårdarbetare. Däremot angriper de naturligtvis inte de högavlönade cheferna. Att slicka uppåt är ju en del av deras ideologi.
  • Socialdemokraterna uttrycker en kritik mot de ökande klyftorna (de får inte fortsätta öka) och vänsterpartiet uttalar klart att varken de högsta chefernas löner eller de ökande klyftorna är rimliga.

Skälig lön efter kompetens och ansvar?

Jag läser i min lokaltidning UNT en artikel (Så mycket tjänar vårdens toppchefer) som handlar om att:

Trots pandemin fortsätter vårdpersonalens löner att halka efter. För tjugo år sedan tjänade regionens toppchefer mellan tre och fem vårdbiträdeslöner – i månaden. Nu har deras löner mer än fördubblats.”

Enligt artikeln är medellönen för en undersköterska 26 000 i månaden. Detta jämförs med månadslönen för regiondirektören Johan von Knorring som är 150 000. Den intervjuade undersköterskan Carola Karlbom har (precis som jag) svårt att förstå vad man gör med så mycket pengar. Förvaltningscheferna i sin tur tjänar numera 113 000 i månaden. HR-direktören Maria Rosén ”tycker det är skäligt”. Och det moderata regionrådet Stefan Olsson säger att:

 All lönesättning bestäms utifrån kompetens och styrs av tillgång och efterfrågan.

Men till skillnad från vårdpersonalen – vars löner sätts av närmaste chef i förhållande till kollektivavtal med facket – så sätts regiondirektörens lön av de politiker som styr i regionen.

Av lätt gissade skäl tycker inte Stefan Olsson att vi ska jämför lönerna mellan vårdpersonal och chefer:

Det är inte så man ska se det. Vi tittar på varje lönekategori för sig. Det finns också tydliga skillnader mellan ledande tjänstemän och undersköterskor i exempelvis hur mycket ansvar man har.

En lön på 1,8 miljoner om året är ju för de flesta av oss något mycket avlägset. Men då ska vi samtidigt komma ihåg att de verkligt stora inkomsterna i samhället inte kommer från lön utan från kapital. Och för familjer som H&M-Persson eller Tetra Pak-Rausing är regiondirektörens lön småpengar. De summor det handlar om för några svenska miljardärer (fast då räknat i dollar inte kronor) kan du se på denna länk hos Forbes.

Men ändå, 1,8 miljoner kronor eller 150 000 kr i månaden är mycket pengar om vi jämför med de flesta som sliter inom vården. Det motsvarar nästan sex stycken undersköterskelöner. Dessutom har skillnaden mellan dem som gör jobbet i vården och den högsta chefen ökat mycket. Moderata regionrådet Stefan Olsson ser inte något problem med detta. Han tycker inte att vi ska jämföra så därför att de ”tittar på varje lönekategori för sig”. Nu är ju inte det något argument ifråga om de stora och ökande löneklyftorna. Men han har tre argument för klyftorna:

  • Var och en har lön efter kompetens.
  • Lön styrs av tillgång och efterfrågan.
  • Chefen har mer ansvar.

Eftersom löneskillnaden ökat måste Olsson då anse att också skillnaden i kompetens och ansvar har ökat. Eller är det kanske den stora och ökande efterfrågan på ett begränsat antal toppchefer som är orsaken?

När det gäller kompetens och ansvar så tycker jag att vi alltför länge haft en utveckling där kompetens och ansvar kring att ta hand om liv undervärderats alltmer samtidigt som vi istället uppvärderat styrning över ekonomi.

När det gäller detta med ”tillgång och efterfrågan” inom den här sektorn så styrs ju detta främst från den politiska nivån. En majoritet av politiska företrädare har under alltför lång tid tyckt att skattesänkningar och alltför dåliga löneökningar för dem som jobbar inom vården är bra samtidigt som de alltmer uppvärderat dem som leder dessa verksamheter enligt de moderna NPM-principerna. Därför har inte ”efterfrågan” varit till de vårdanställdas fördel trots att behovet av dem och behovet av mer resurser till vården har ökat. Därför har däremot denna ”efterfrågan” varit till chefernas fördel. En annan politik som prioriterat behoven av vård och schyssta löner för dem som jobbar där skulle inte ha ansett att dessa fantasilöner till cheferna var rimliga. Och jag tror inte att ”tillgången” i form av chefsaspiranter i så fall skulle ha försvunnit i någon större utsträckning.

Orättvisor försvaras ofta med argument som går ut på att saker bara ”är” på vissa sätt på grund av marknaden, globaliseringen, ekonomin, konkurrenskraften eller vad det nu är man skyller på . Att de är opåverkbara av politik eller av oss människor över huvud taget.

Men om det är några områden som definitivt borde gå att påverka så är det de verksamheter som styrs av politiken och bekostas av skatt. Så gå inte på snacket om de oundvikliga och ökande klyftorna.

Valborg i Uppsala 2020 och dan därpå….

I studentstäder som Uppsala och Lund har Valborgsfirandet sedan länge varit mycket mer omfattande och med en annan prägel än på andra platser i landet. Det brukar innebära mycket stora folksamlingar. Men nu lever vi som alla vet under en pandemi som de flesta verkar ta på det allvar som krävs. Ändå var det många som var oroliga för att det i alla fall skulle bli stora smittspridande folksamlingar i Uppsala på Valborg. I Ekonomikum-parken brukar det kunna vara 30 000 personer tätt sammanpackade på gräsmattorna. Inför detta problem talades det till och med om att sprida ut gödsel som en ”preventiv åtgärd”. Men det förslaget förkastades och istället har det varit linjen med vädjan till förnuft och ansvarstagande som gällt. Det tycks också ha fungerat. När jag promenerade förbi där på eftermiddagen var det helt tomt.

Ekonomikumparken i Uppsala Valborg 2020

I Lund tycks man ha litat mindre på ungdomen. Där stängs istället hela stadsparken ner  med ett 3 km långt staket. Enligt Kvällsposten ska man dessutom ha spridit ut ett ton hönsgödsel på platsen, vilket den lokale kd-politikern Gustav Lundblad tyckte ”var ett gott initiativ”.

Två olika förhållningssätt alltså. Och små lokala exempel på den större diskussionen om hur vi ska eller kan få stora grupper av människor att följa regler som påverkar resten av samhället och är livsavgörande för en del. Jag måste säga att jag kände mig glad över att det fungerade i Uppsala.

 

Att förhålla sig till hot

Annars har jag på senaste tiden sett två exempel på sätt att förhålla sig till hot som kan få en att undra. Även de är från Uppsala respektive Skåne.

Här i Uppsala läser jag en mängd reportage i lokaltidningen där blivande studenter intervjuas om hur förskräckligt de tycker det är att inte få genomföra det traditionella studentfirandet på grund av de restriktioner som nu gäller. Jag vet att min inlevelse i studentfirandets glädje inte är så stor. Och jag förstår också att så unga människor inte på samma sätt upplever eller ser hot på samma sätt som en äldre person som jag gör. Men ändå. Det känns så helt utan perspektiv att betona denna förlust så mycket i en situation där både människoliv och levnadsförhållanden för de många står på spel.

Men även äldre människor kan ha denna svårighet att verka förstå hot som reella. Jag tänker då på de fastighetsägare och golfklubbsmedlemmar i Falsterbo och Skanör som protesterar mot den skyddsmur som planeras för att skydda bebyggelsen mot havsnivåhöjningarna. De är inte alls tacksamma för detta skydd utan verkar tänka mer på sin utsikt och sina golf-ängar.

 

1 maj

Själv hör jag till dem som i år ”avstår” från att gå ut och demonstrera på 1 maj. Det har jag faktiskt bara gjort två gånger tidigare sedan 1968. Nu är ju ”avstår” fel ord. Av helt rimliga skäl så ska vi inte ha sådana här folksamlingar heller under nuvarande situation. Det känns annorlunda. Men så är läget. Det är självklart inget som får mig att klaga.

Jag läste en artikel om detta av Mathias Wåg i Aftonbladet som uttryckte känslor och tankar jag också haft. Han skrev att han ”genom åren”:

..fnyst många gånger åt hur vänstern tenderat att fastna i ritualer och slentrianmässigt göra som man alltid har gjort. Demonstrationen har varit den enklaste handlingen att ta till, den mest självklara i vår protestrepertoar. Till den grad att den närmast blivit uttjatad.

Ensam

Men därefter skriver han: ”Att sitta i karantän fick mig att omvärdera demonstrationernas bärande betydelse för politiska och sociala rörelser.” Det handlar bland annat om ”att veta att man inte är ensam.” Läs artikeln!

Men förutom att efter förmåga upprätthålla de band som vi kan  upprätthålla så handlar även 1 maj nu som mycket annat i denna tid om det digitala. Vänsterpartiet – som ju annars numera brukar samla flest människor i sina tåg – kommer ha någon sorts 1 maj-firande på nätet som det går att följa från kl. 12:00, bland annat med tal av Jonas Sjöstedt. Enligt uppgift behöver man inte ha något facebook-konto för att se det. Strömningen socialistisk politik utlovar också ”Sveriges längsta första majtåg”. Vet inte vad det innebär. Men ska kolla det också.

1 maj i Uppsala för 100 år sedan

Traditionen att fira 1 maj som arbetarrörelsens och socialismens dag blir i år 130 år i Sverige. Men nu kommer inte några traditionella 1 majdemonstrationer kunna genomföras. Anledningen är mycket speciell: den pågående coronapandemin. Men det har faktiskt hänt några gånger förut att 1 majdemonstrationer ställts in. Till exempel här i Uppsala för exakt 100 år sedan. Men då berodde det på rörelsens tillbakagång och försvagning. Ett av många exempel på att den tidiga arbetarrörelsens utveckling inte (heller) var någon enkel och rätlinjig framgångssaga.

Här en liten kort bakgrund för den historieintresserade.

Staden Uppsala 1920

Nymans

År 1920 var Uppsala en betydligt mindre stad än idag. Folkmängden uppgick till 29 512 personer. Även till ytan var Uppsala en mycket liten stad. Kranssocknar som Bondkyrko, Vaksala och Gamla Uppsala hade ännu inte inkorporerats i staden. Men då som nu var Uppsala en inflyttningsstad. Det var också främst så som staden växte. Från landsbygden kom bonddrängar, pigor, statare, torpare och småbönder liksom arbetare som lämnat de många nedlagda järnbruken i Uppland. De kom för att jobba i verkstadsindustrin, där Nymans verkstäder då var de största.

Arbetarrörelsen i Uppsala och Sverige

Den socialistiska arbetarrörelsen började växa fram i Sverige på 1880-talet – för 140 år sedan. I Uppsala bildade skrädderiarbetarna den 27 augusti 1882 den första fackföreningen. Fler fackföreningar kom till i staden under de närmaste åren och den 16 september 1888 bildades också Upsala socialdemokratiska arbetareklubb. Under påsken året därpå bildades Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. Av de 49 ombuden som var med på SAP:s bildningskongress 1889 kom åtta från Uppsala. Av dessa åtta ombud representerade C. G. Westergren arbetareklubben medan de övriga representerade olika fackföreningar.

1890-talet

År 1890 organiserades de första 1 majdemonstrationerna gemensamt över hela världen. Huvudkravet var 8 timmars arbetsdag. Det var efter ett beslut på ett möte i Paris året innan och med inspiration från USA där det skett redan 1886. Även i Sverige ordnades de första 1 majdemonstrationerna detta år. Hjalmar Branting talade på Ladugårdsgärde i Stockholm. Alla demonstrationer antog en resolution med följande inledning:

I följd av beslut, enhälligt fattat på den internationella socialistiska arbetarkongress, som förlidet år hölls i Paris, ha vi i dag, den 1 maj 1890, i likhet med hela Europas och Amerikas klassmedvetna proletariat, samlats till en världsdemonstration för lagstadgad 8-timmars-arbetsdag……*

Men i Uppsala var det stora svårigheter att genomföra dessa första demonstrationer på 1 maj. Organiseringen var ännu svag och depressionen hade slagit hårt mot rörelsen. Till exempel hade då nästan alla fackföreningar i Uppsala lagts ner. Därför var det Upsala socialdemokratiska arbetareklubb som stod ensam som arrangör. Dessutom genomfördes demonstrationen inte på 1 maj som var en torsdag utan på söndagen den 4 maj. Enligt dagstidningen Upsala-Posten samlade manifestationen mellan 600 och 700 personer. Även 1891 genomfördes en manifestation av arbetareklubben. Men inte heller då på 1 maj utan den 7 maj. Organisationsgraden fortsatte att minska de närmaste åren vilket ledde till att 1 maj som arbetarrörelsens dag upphörde i Uppsala ett antal år. Dagen dominerades istället av nykterhetsrörelsen. Det dröjde till 1898 innan 1 majdemonstrationerna i stort sett blev regel även i Uppsala.

1900-talet

Arbetarrörelsen växte i anslutning och styrka men även nu med upp och nedgångar. Till exempel  innebar storstrejken 1909 en period av tillbakagång för rörelsen. År 1917 svepte en upprorisk flodvåg fram såväl i Sverige som i Tyskland och Ryssland och många andra länder. För Sverige kom det att innebära att såväl rösträtten som åtta timmars arbetsdag genomfördes samtidigt som vågen av mobiliserande förändring  och rörelse började ebba ut.

Från oktober 1917 leddes Sverige av en Samlingsregering  mellan socialdemokraterna och liberalerna (under Edén). Men den 6 mars 1920 sprack denna regering  på frågan om kommunalskattens omläggning. Då tillträdde den första socialdemokratiska regeringen i Sverige. Det var en minoritetsregering och (som Hjalmar Branting uttryckte det i en förklaring till statsrådsprotokollet**) så bildades den ”icke i förväntan på omedelbara åtgärder till förverkligande av dess program för samhällets omdaning, utan därför att detta parti ställt sig helt bakom det förslag till kommunal skattereform som just nu för vårt folk är trängande angeläget…”

Magnusson skrev*** om denna regeringsperiod, som bara varade i drygt sju månader:

Påfallande var den fridfullhet, varmed det svenska samhället underordnade sig det socialistiska regementet. Man hade inom de borgerliga lägren tydligen den uppfattningen att just vid den tidpunkten var den socialistiska regeringen den bästa avledaren för den elektricitet, som annars mättade luften över Europa och när som helst kunde bryta ut i åska och eld.

Men kraften i rörelsen hade ändå som sagt avtagit. Till det fanns säkert flera anledningar. Det faktum att rörelsen uppnått resultat vad gäller rösträtt och åttatimmarsdag kan ha haft betydelse. Men kanske viktigare var att orken inte fanns kvar när samhället samtidigt drabbades både av Spanska sjukan (mars 1918 till juni 1920) där nästan 38 000 människor dog i Sverige samt en ny ekonomisk depression som också slog hårt mot arbetarklassen.

Ett av många uttryck för denna trötthet i arbetarleden var att Arbetarkommunen i Uppsala beslutade att ställa in 1 majdemonstrationen 1920 och ersätta den med ett möte i Odinslund. Beslutet togs med 26 röster mot 20.

Detta var alltså för 100 år sedan. Men historien var inte slut då heller….

 

Lära av historien?

Jag skrev inledningsvis att den tidiga arbetarrörelsens utveckling inte var någon enkel och rätlinjig framgångssaga. Så är det väl alltid för alla rörelser som kämpar underifrån. Spelar då detta någon roll? Ja, det tror jag. Utan kunskaper om historien blir vi som människor utan minne. Jag tror att ett sådant ”minne” är extra viktigt för oss som idag (mer än 100 år efter pionjärerna) fortfarande tänker att en annan värld är möjlig. Vi står inför helt andra problem. Ändå handlar det precis som då om att organisera och åter organisera. Detta går upp och ner, möter både mindre och större bakslag. Men förändring har alltid varit möjlig.

 

Källor:

Arbetarstaden Uppsala, red. Isacsson-Magnusson, Gidlunds förlag 1996

Arbetarrörelsen i Uppsala , Bertil Bergqvist, Amqvist&Wiksell 1992

Socialdemokratien i Sverige del I och III, Magnusson, P.A. Nordstedt&söner 1924

 

*Magnusson, del I s. 390

**Magnusson, del III s. 174

***Magnusson, del III s. 183

Att fira födelsedag för 115 000 – ett Uppsalaexempel

Det är få människor som kan lägga ut 115 000 kronor på en 50-årsfest. Det är inte heller många som kan få festen betald av våra gemensamma skattemedel. Men detta hände i Uppsala i år.

Det handlar om moderaten Fredrik Ahlstedt som från 2012 blev kommunalråd i Uppsala. Moderaterna är ju ett parti som både vill sänka skatten och de omfördelande inslag som finns kvar i välfärdssystemet. De brukar tala i högstämda ordalag om vikten av flit och av att inte slösa med skattemedel. Men när det kommer till dem själva är det ofta inte lika noga. Partiledaren Kristersson har ju till exempel en hel del skumma saker av detta slag i sin historia.

Fredrik Ahlstedt blev alltså kommunalråd i Uppsala 2012. Innan dess hade han inte varit så flitig. Inte när det gällde att gå på kommunfullmäktiges möten i alla fall. Enligt hans partikamrat Inger Söderberg var han så dålig på att närvara (när han bara var en vanlig ledamot) att hon blev arg och tillrättavisade honom.

När Ahlstedt som nybliven ordförande i kommunstyrelsen intervjuades om hur han såg på det utbredda skolket från kommunfullmäktiges möten – där moderaterna då var värst – såg han inte det som något problem ur någon synvinkel alls. Istället betonade han att det var viktigt med en ”bred representation”. Detta något oklara uttryck lyckades han få in 16 gånger i en intervju på 3 minuter.

Nu kan vi i dagens UNT (23 november) läsa att kommunen har betalat 115 000 kronor för Fredrik Ahlstedts 50-årsfest. Motiveringen till det är att det kallas för ”representation”. Det kan man ju också kalla för en ”bred representation” även om det nog inte var det Ahlstedt syftade på 2012. Till festen kom 300 gäster. Ahlstedt säger att han bara följt gällande regler och att han betalade kostnaden för sin familj och privata gäster, men att han förstår att ”det rör upp känslor”.

Tja, vad ska man säga om det förutom att det rör upp mina känslor? Kanske det som en gammal chilensk vän brukade säga att man inte ska skylla på ”grisen” utan på den som matar den? Arrangemanget godkändes av kommunstyrelsens dåvarande ordförande Marlene Burwick (s). Men hennes partikollega och nuvarande kommunstyrelseordförande Erik Pelling ”är nu kritisk till dimensionerna på festligheterna och vill se över reglementet”. Låt oss hoppas på det.

 

Uppsala

Bildkonst i Uppsala och kyrkan mitt i byn

Sedan jag flyttade till Uppsala för drygt 15 år sedan har jag besökt en kyrka mer än jag någonsin gjort i hela mitt tidigare liv. Inte så att jag som icke troende haft eller har något generellt emot kyrkor. Som byggnad, som estetisk upplevelse, som kulturhistoria eller bara som ett icke-kommersiellt vilorum kan jag uppskatta många kyrkor. Religiösa ceremonier har jag däremot lika svårt för att delta i som en högermänniska har för att delta i ett socialistiskt 1 maj-tåg.

Men i Uppsala har det varit just en speciell kyrka som jag gått till, nämligen Missionskyrkan, som blev klar som byggnad på sin nuvarande plats 1983. Och bara en gång handlade det om en sorts gudstjänst. Det var då ett helt demonstrationståg mot Israels pågående massaker av Gaza tågade in i kyrkan för en gemensam ekumenisk kristen-muslimsk freds-gudstjänst. Missionskyrkan i Uppsala är en mycket öppen kyrka. Här ryms förutom det som man kan förvänta sig i en kyrka (”kärnverksamheten”) en mängd olika aktiviteter av olika slag.

I mitt fall har det som dragit mig dit handlat om en mängd av föredrag och möten under årens lopp kring frågor som handlat om solidaritet, rättvisa och fred. För dessa frågor har Missionskyrkan i Uppsala alltid varit öppen.

Den som vill få en liten glimt av allt sådant som skett under en lång följd av år kan göra det genom att se en fin liten utställning som heter Uppåt väggarna. Den är gjord av konstnären Kees Geurtsen och visas just nu i Missionskyrkan fram till den 22 oktober. Bilderna/affischerna har ett speciellt intresse också eftersom de är handgjorda i en teknik som användes innan det moderna datorbaserade sättet att göra affischer. Dessa äldre tekniker tillförde – tycker jag –  en estetisk dimension som tyvärr inte finns i de moderna affischerna.

Vid invigningen av utställning i söndags berättade Kees lite om affischernas tillkomst och den tid då de användes mycket mer i det offentliga rummet. Han berättade också om hur han lärde sig tekniken av en annan Uppsalakonstnär Adrian Hocoop, vars affischkonst från 1960- och 70-talet jag skrivit om här på bloggen för några år sedan.

Om du vill ta del av ytterligare arbeten av Kees Geurtsen så kan du gå till Missionskyrkan nu på torsdag den 5 oktober då Kees berättar om och visar satirteckningar från tre decennier.

 

                                  Plats: Missionskyrkan, S:t Olofsgatan 40

                                  Tid:  Torsdag den 5 oktober kl. 19:00

 

Uppsala

 

Intressant?

När Uppsala kommun blev en marknad

Två viktiga förutsättningar för de moderna välfärdsstaterna var framväxten av arbetarrörelsen och demokratins genombrott. Välfärdsstatens framväxt ledde i sin tur inte bara till en enorm utveckling av levnads- och arbetsförhållandena för den stora majoriteten som aldrig tidigare upplevt detta utan kanske framförallt till en förändring av maktförhållanden i samhället. Underdånigheten minskade mot olika överheter i samhället. Välfärdsstaten genomförde inte det som varit arbetarrörelsens uttalade mål om att också erövra den ekonomiska demokratin. Men den skapade ändå samhällen där arbetarklassen och folkflertalet kunde känna en frihet och trygghet som aldrig tidigare existerat.

Som alla, som studerat historien kring detta vet, så vände denna utveckling i början av 1980-talet. En politisk och ideologisk offensiv från kapitalsidan som gått under benämningen nyliberalism påbörjades då över hela jorden. Den genomfördes i alla länder på såväl nationell som lokal nivå. Och självfallet riktade den sig också mot både arbetarrörelsen och demokratin.

En viktig rapport                                                 uakommun

Hur denna offensiv yttrat sig inom vår kommun, Uppsala, beskrivs i en lysande rapport utgiven av ARENA IDÉ. Rapporten heter: ”När kommunen blev en marknad – Trettio år med new public management i Uppsala kommun” och är skriven av Lars Nelander. Rapporten borde vara obligatorisk läsning för varje kommunpolitiker i Uppsala. För alla Uppsalabor som bryr sig om hur vi använder våra gemensamma resurser och vill försöka förstå vad som hänt är den också viktig att ta del av.

Nelander är inte någon utomstående betraktare. Han arbetade 36 år i Uppsala kommun  (mellan åren 1971 och 2012). Det är en period då tre mycket omfattande omorganisationer skett (1985, 1993, 2003). Dessutom har:

..en lång rad större och mindre omorganisationer och organisatoriska förändringar genomförts. De har i stor utsträckning genomförts över huvudet på medborgarna, de kommunanställda och flertalet förtroendevalda. Eftersom varje omorganisation föregås och följs av långvariga och komplicerade omställningsprocesser, har kommunen sedan 80-talets mitt i praktiken befunnit sig i en mer eller mindre kontinuerlig omorganisation.

Under denna omställningsperiod har Nelander alltså arbetat i kommunen. Först inom den kommunala  barnomsorgen, senare som föreståndare för en  dygnet-runt-institution för ungdomar med psykosocial  problematik och slutligen som utredare och projektledare inom den kommunala administrationen. På ”uppdragskontoret” för barn, ungdom och arbetsmarknad (UAK) kunde han ”på nära håll följa det politiska förverkligandet av den nya uppdrags-och åtagandemodellen”. Han har alltså en gedigen erfarenhet och en stor kunskapsbas. Han delar med sig av såväl personliga minnesbilder som skarpsinniga analyser och välformulerade beskrivningar.

Nelander går tillbaka ända till 1971 då Uppsala Kommun bildades genom en sammanslagning av Uppsala stad och landskommunerna Almunge, Björklinge, Bälinge, Norra Hagunda och Vattholma, samt delar ur Knutby landskommun (Bladåker, Faringe och Knutby). Men framförallt beskriver han utvecklingen från mitten av 1980-talet då:

…begrepp som individuell lönesättning, bolagisering, målstyrning, beställar–utförar-modell, resultatansvar och avknoppning kom smygande in i den kommunala verksamheten.  Idéerna lanserades i kommunen av trosvissa tjänstemän och konsulter som nödvändiga sätt att öka effektiviteten och möta förväntade framtida kostnadsökningar.

Ja även ett mängd nya ord: ”en ny sorts affärs-, reklam- och nonsensspråk” smög sig in i det kommunala språkbruket.

Ny kommunallag och svårförenliga styrmodeller

Då den nya kommunallagen trädde i kraft i januari 1992 innebar den ett stort steg mot ökad marknadsanpassning av den kommunala verksamheten. Att detta på intet vis innebar någon minskad byråkrati visar Nelander med att:

…. den gamla kommunallagen innehöll 86 paragrafer, den nya 248. Skälet till det var att målstyrningstänkandet byggde på stark kontroll, som krävde många regler och paragrafer.

Detta var också samtidigt som staten successivt började lägga över ansvar för välfärdssystemet på de ekonomiskt utsatta kommunerna. Det skedde genom:

  • kommunaliseringen av skolan 1991.
  • Ädelreformen 1992, som gav kommunerna ett samlat ansvar för vård och omsorg för äldre och handikappade.
  • Lagen om stöd till vissa funktionshindrade (LSS) 1994.
  • Psykiatrireformen 1995.[9] Statsbidragen till kommunerna ökade inte i takt med det ökade ansvaret, men kommunerna fick större frihet att hantera de krympande bidragen genom att huvuddelen av dem, från att ha varit specialdestinerade, blev generella.

Som Nelander skriver så tvingades kommunerna ”ta ett allt större ansvar för välfärden med allt mindre pengar, samtidigt som de förväntades ha kontroll över ekonomin”.

Nelander beskriver hur Kommunen ungefär samtidigt skapade en kommundelsorganisation med fjorton kommundelsnämnder (1986) och en beställar–utförar-modell (1992) där det ”på en och samma lilla kommundelsförvaltning skulle …. finnas parter och motparter i affärsliknande förhållanden”. Den senare (marknadsmodellen) konkurrerade ut den (demokratiska) kommundelsmodellen som alltså avskaffades 2002:

Därmed avgjordes kampen mellan kommundelssystemet

 Lars Nelander

Lars Nelander

och marknadsideologin, ”två svårförenliga idéer som mer eller mindre samexisterat sedan 1985″.

Skrämmande inblick

”Många av dem som i likhet med mig arbetat längst ner (längst ut?) i den kommunala verksamheten i Uppsala har säkert ofta undrat över kommunens ekonomi. Hur kan kostnaderna vara högre i vår kommun än i många jämförbara trots att vi i den egentliga verksamheten inte har mer utan ofta lägre resurser? En liten vink om var vi skulle kunna söka kostnader får man när man läser Nelanders beskrivning av arbetet vid UAK, där ett femtiotal förmodligen högavlönade tjänstemän var anställda:

Under de nio år jag arbetade på kontoret för barn, ungdom och arbetsmarknad pågick en kontinuerlig process av möten och konferenser, till stor del förlagd till kursgårdar och konferensanläggningar, för att försöka komma underfund med hur kontorets uppdrag skulle hanteras. Trots ett ständigt diskuterande och mycket anlitande av utomstående konsulter gick det inget vidare. Å ena sidan härskade en kortsiktig alltmera affärsmässig logik som innebar att vi skulle ge producenterna sektorsvisa uppdrag för att tillgodose behov hos medborgarna för så lite pengar som möjligt. Å andra sidan fanns idéer om att vi skulle arbeta planmässigt, förebyggande och långsiktigt och ”alltid” utgå ifrån medborgarnas behov, vilket krävde att vi också hade god kännedom om hur deras behov kunde tillgodoses. I själva verket befann sig kontoret i en permanent kris, klämt mellan oförenliga uppdrag.

Kontoret hade minimal kontakt både med medborgarna och med de anställda i verksamheterna.

I stället för levande och löpande kontakter fick kontor och nämnder mest tillrättalagd och formaliserad information, i en allt större mängd skriftliga dokument, planer, program, kryllande av högtflygande, abstrakta, ofta till intet förpliktigande mål och visioner, i de flesta fallen formulerade på avstånd från medborgarna och den vardagliga praktiken.….. Väldigt mycket tid och resurser användes därför för att hantera problemen internt och hålla i gång processer för att legitimera kontorets existens.

Utvärderingen som försvann

Några forskare vid Örebro Universitet utförde en utvärdering för att undersöka omorganisationens följder (Montin m.fl. 2007 0ch 2008). Det  ”var den första riktiga utvärderingen sedan de kommunala experimenten med olika styr- och organisationsmodeller drogs i gång någon gång vid mitten av 80-talet.

Intressant här är t.ex. de enkäter som skickades ut vid byrakratitvå tillfällen, 2004 och 2006. De visar på en slående skillnad i förtroende beroende på var man befinner sig i den kommunala hierarkin:

 När det gäller förtroende för den politiska ledningen så säger sig 80 procent av cheferna på den högsta chefsnivån ha det. Bland de lägsta cheferna är förtroendet bara 26 procent och bland personalen i förskola och skola bara sex procent.

När det gäller förtroendet för kommunens tjänstemannaledning så är det 65 procent bland högre chefer, 45 procent bland kommunala tjänstemän men bara 13 procent bland medarbetare från förskola och skola.

Örebroutredningen pågick i fyra år och kostade fyra miljoner att genomföra.

Men då kommunstyrelsen tog ”initiativ till en ny organisationsöversyn under ledning av stadsdirektören Kenneth Holmstedt… försvann (den) bland en rad olika frågor som hade ganska lite med varandra att göra. Den stora utvärdering som ……reducerades till några förslag om ”förbättringsområden”, presenterade i ett svårbegripligt dokument där kritiken mot styrmodellen nu var borttrollad.”

Genomgående tycks förmågan och möjligheterna till kritiskt tänkande ha varit begränsade:

Ett synsätt som har varit vida spritt i kommunen är att man, när det uppstått problem, ska se framåt, ”tänka positivt” och inte leta efter syndabockar. Sett ur en annan synvinkel kan det översättas med att vi inte bör analysera uppkomna problem, vara positiva till den förhärskande ideologin och låta de ansvariga slippa konfronteras med resultaten.

Det nyliberala experimentets kostnader

Nelander menar att samtidigt som det inte är så lätt att mäta det så har experimentet ”utan tvekan lett till mycket stora kostnader”. Han räknar upp sådant som ”kostnaderna för omflyttningar av verksamheter och personal, ombyggnad av lokaler, produktionsbortfall, kommunala projekt som dragit ut på tiden eller inte kunnat genomföras, personalstrider om makt, positioner och organisatorisk tillhörighet och negativa återverkningar på personalens engagemang och tillit till den kommunala organisationen”.

Men det finns andra kostnader också. Hit räknar Nelander de ”ökade transaktionskostnader som blir en följd av New Public Management-reformerna, bl.a. genom den uppdelning av organisationer i mindre enheter som brukar genomföras. De uppstår i form av interna organisatoriska kostnader, styrkostnader, granskningskostnader och de administrativa kostnader som uppstår när medborgare görs till kunder i ett marknadsliknande system inom de offentliga verksamheterna.”

En stor kostnad här är det ”utvärderingsmonster” (som är en följd av s.k. mål- och resultatstyrning) och som ”kostar allt mer pengar att föda, som tar stora personella resurser i anspråk och stjäl tid och pengar från andra aktiviteter”.

Minskad demokrati och mer tjänstemannastyre

Jag inledde med att skriva att demokratins genomförande var den ena förutsättningen för utvecklingen av välfärdsstaten. Det är då logiskt att nedmonterandet av välfärdsstaten går hand i hand med minskat demokratiskt inflytande:

I en kommun som redan i hög grad var styrd av tjänstemän tappade politikerna ytterligare mark till förmån för, framför allt de högre, tjänstemännen i kommunen. Våren 2009 fördes en debatt i Upsala Nya Tidning där en rad lokala politiker, från olika politiska utgångspunkter, var tämligen överens om att makten i kommunen har flyttats från folkvalda till tjänstemän på ett sätt som lett till att folkstyret urholkats och ersatts av ett system där förvaltningschefer allt mer tagit över styrningen av kommunen.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, nyliberalism, Uppsala, demokrati

Trump, dag två från Uppsalanivå

Igår skrev jag att vi inte visste hur många som röstat eller ifall Trump fick flest antal röster. Idag vet vi att det var några procent färre som röstade i detta val jämfört med det föregående. Vi vet också att Trump vann (med hjälp av elektorssystemet) trots att han hade något färre antal röster i landet än Clinton.

gamov

         Lokal lilltrump

Från Uppsalas horisont kan man konstatera att nästan alla människor verkar känner sig främmande eller oroliga för den nye presidenten i världens enda supermakt. Kommunalrådet Erik Pelling (s) säger till lokaltidningen UNT att ”det är en fascist i amerikansk förpackning som fått makten”. De borgerliga uttalar sig också negativt men mer försiktigt. Men det är en röst som sticker ut som är lite intressant. Det är sverigedemokraternas Pavel Gamov som är både riksdagspolitiker och sitter i kommunfullmäktige. Den listiga och försiktiga partiledningen med Åkesson i spetsen har ju mer behandlat Trump som en pinsam och efterbliven släkting från landet (se till exempel hans framträdande i Aktuellt häromkvällen i debatt med Jonas Sjöstedt) Men Gamov har kanske inte fått regi i denna fråga, eller så kan han inte hålla sig. Han är nämligen överförtjust:

Jag tycker att det är fantastiskt roligt att ta del av det här resultatet och jag vill gratulera det amerikanska folket. Det är förändringens vindar som blåser nu där vanligt folk får genomslag för sin röst.

Låt oss minnas det.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Trump, SD

Tankar efter en debatt om Nato och värdlandsavtalet

I måndags arrangerades en paneldebatt om Nato och värdlandsavtalet här i Uppsala. Jag gjorde reklam för den här på bloggen tidigare. Debattörerna var Maj-Britt Theorin (S) Lars-Gunnar Liljestrand (fib) Maria Weimer (Liberalerna) och Mike Winnerstig (forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut).

ike Winnerstig, Maria Weimer, Maj-Britt Theorin och Lars-Gunnar Liljestrand

Mike Winnerstig, Maria Weimer, Maj-Britt Theorin och Lars-Gunnar Liljestrand

Båda sidornas argumentation var väl i huvudsak bekant och förväntad. Att militären Mike Winnerstig skulle anse att ”avskräckning alltid har varit förutsättningen för fred” och att vi (Sverige) alltid skyddats (från Sovjet/Ryssland) av USA:s ”kärnvapenparaply” var ju precis vad man kunde förvänta sig. I denna mening handlar Natofrågan om något större. Det handlar om hur vi mer generellt ser på upprustning eller användande av våld som hot. Det handlar också om vilka lärdomar vi drar av historien. Jag tänker här på att upprustning och vapenskramlande militärallianser historiskt sett ofta har lett till just krig. Att försöka framställa Nato som ett fridsamt fredsprojekt får en ju att tänka på språket i Georg Orwells bok 1984.

Det som överraskade från Natosidan i debatten, var kanske att de försökte inta en sorts vänsterposition av att vara de som bryr sig om andra här i världen. Mike Winnerstig undrade t.ex. om Nejsidan tyckte att vi i Sverige skulle isolera oss, rädda vårt eget skinn och se på när grannar som vi är beroende av invaderades och skövlades i vårt närområde? En egoistisk och osolidarisk position som han tog avstånd från. Nej-sidans sätt att bemöta detta var bland annat genom att påpeka att ordet solidaritet på detta sätt höll på att få ett annat innehåll. Men hur en verklig solidaritet skulle se ut utvecklades däremot inte på annat sätt än att Lars-Gunnar Liljestrand sa att det bästa sättet att stödja andra var att försvara vår egen självständighet. Ett ganska otillräckligt argument tycker jag. Att försvara den svenska nationens självständighet (alliansfriheten)   var också en av huvudlinjerna tillsammans med motståndet mot kärnvapen och försvar av svensk säkerhet, hos både Maj-Britt Theorin och Lars-Gunnar Liljestrand.

Själv tänker jag att ett av de helt avgörande problemen med Nato är att dess mäktigaste medlem är USA. Det går inte komma ifrån vilken syn vi har på USA:s roll i världen. Om vi ser det som den ”ledande demokratin” eller som den helt dominerande supermakten. Det blir helt avgörande även i Natofrågan. Makthavarna i USA utövar en kombination av ekonomisk och militär makt som många små nationer eller rörelser för demokrati och social rättvisa har blivit utsatta för genom historien. Listan över militära ingripanden, ockupationer eller stöd till odemokratiska kuppförsök är mycket lång och smutsig.

Men borgerliga debattörer har alltid samma blinda fläck när det gäller att se vad USA gjort och gör i världen. Det är en blind fläck som ganska mycket påminner om den hos de kommunister som var anhängare till styret i Sovjetunionen. Maria Weimer (liberalerna) sa t.ex. i debatten att hon ”inte ser USA som ett problem”. Visserligen sa hon sig vara kritisk mot det som de gjorde i Vietnam eller Chile, ”men de gör mycket bra saker också”. Hon nämnde inte angreppskrigen mot Afghanistan, Irak och ingripandet mot Khadaffi i Libyen. Dessa krig har orsakat sönderslagna samhällen med ett ofattbart lidande, oerhörda flyktingkatastrofer och – trots tal om kamp mot terrorismen – bidragit till att istället göda terrorism och extrema rörelser av IS-typ. Det är denna krigiska makt, ansvarig både för otaliga övergrepp i historien och för dessa brott i nutid, som leder Nato. Det är denna makt med ekonomiska och militära muskler över hela jorden som vi ska förena oss med i säkerhetens namn. Att gentemot detta tala om att beslut inom Nato minsann fattas i konsensus, som Maria Weimar gjorde, är minst sagt naivt. Hon hade knappast bortsett från Sovjets dominerande roll inom Warzawapakten med ett liknande argument.

Att vända på perspektivet är nyttigt även när man pratar om hotbilder. Ja-sidans beskrivning av det ryska hotet bortser helt från USA:s totala militära överlägsenhet med 39 procent av världens militärutgifter år 2012. Då är inte de allierade i Nato inräknade. Över hela jorden har USA mer än 700 militärbaser utspridda. Från liberaler och Nato-anhängare hör man aldrig någon förståelse för att regimen i Ryssland, som numera – som en följd av Nato-utvidgningen – är helt inringat av USA och dessa allierade, kan känna sig på något sätt hotad eller provocerad.

Annat var det då Sovjetunionen på 1960-talet påbörjade installation av kärnvapenbaser på Kuba. Då stod vi på randen till ett kärnvapenkrig på grund av USA:s sätt att reagera på detta. Men jag tror inte att de okritiska ”USA-vännerna” någonsin kommer att kunna se någon likhet mellan dessa händelser.

De som i likhet med Winnerstig/Weimar är positiva till Nato och USA ser naturligtvis också värdlandsavtalet som en självklarhet. De sa ett flertal gånger att vi bestämmer själva genom regeringen hur vi samarbetar inom ramen för värdlandsavtalet. ”Avtalet är bara till för att rent tekniskt och juridiskt underlätta det”, sa de. För oss som inte ser Nato som ett fredsprojekt utan en militärallians tillsammans med och under ledning av den mest krigiska nationen på vår planet är det självklart att vara emot allt som underlättar varje närmande till detta krigsprojekt.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Nato, värdlandsavtalet, USA

%d bloggare gillar detta: