Att se vad som hänt….

Under större delen av Sveriges moderna historia har arbetarrörelsen och socialdemokratin haft en dominerande roll när det gäller den politiska utvecklingen. Det är inte bara så att det inte går att skildra denna historia utan att skildra socialdemokratin och dess utveckling. Om vi tar de lite drygt hundra åren sedan demokratin började bryta fram, så är förändringarna vad gäller socialdemokratins inflytande i en viss mening den naturliga utkikspunkten för att se vad som hänt. Om vi till exempel bara tittar på partiets röstsiffror i val så säger de mycket om den aktuella samhällssituationen. Så här:

Efter att under de första femtio åren ha gått från en kämpande oppositionsrörelse till att vara ett maktparti i staten såväl som inom de olika folkrörelserna, stod socialdemokratin för femtio år sedan på sin topp. Under åren 1960 – 1988 låg Socialdemokraterna stadigt kring 45 procent, med en topp 1968 på 50,1 procent. Under 1970-talet genomfördes fortfarande stora välfärdsreformer. Oavsett vad vi tänker om det socialdemokratiska partiet och samhällsutvecklingen så är det helt klart att det skett enorma förändringar sedan dess. Under perioden har både partiet, det omgivande samhället och partisympatierna förändrats enormt.

1976 förlorade socialdemokratin visserligen tillfälligt regeringsmakten, men låg fortfarande på 42 procent av väljarstödet. Stödet fortsatte att ligga på dessa nivåer under 1980-talet trots att partiet påbörjade en anpassning till de nyliberala vindarna och började riva i sitt eget välfärdsbygge. Men år 1991 hamnar Socialdemokratin för första gången under 40 procent. Det sammanfaller med att Ny Demokrati (en sorts föregångare till SD) kom in i riksdagen med 6,7 procent. Samtidigt tog sig nu också KD (som fick 7,1 procent) in i riksdagen av egen kraft (1985 hade man kommit in med hjälp av Centern). Här ser vi något som senare skulle komma att upprepas men med än större kraft. En ny sorts höger slog sig fram på delvis nya sätt, drog röster från socialdemokratin och stärkte högerkanten inom svensk politik.

År 1994 hämtade Socialdemokraterna sig åter till 45 procent samtidigt som Ny Demokrati försvann.

Men från 1998 påbörjas en i stort sett jämn nedgång för Socialdemokratin till de 28 procent de fick i 2018 års val. 1998 fick partiet 36,4 procent samtidigt som V fick 12 procent. Tillbakagången för socialdemokratin då förklaras nog främst av denna framgång för V. Tillbakagången för socialdemokratin motsvarades inte av någon framgång för L, M eller C. Det enda borgerliga parti som då ryckte fram (ordentligt dessutom) var KD med 11,8%.

År 2006 får socialdemokratin 35 procent och förlorar regeringsmakten efter den stora framgången för moderaterna som ökade från 15,2% till 26,2%. Moderaternas ökning sker som det ser ut på bekostnad av både Folkpartiet/Liberalerna och Socialdemokraterna. Hur de lyckades med detta har behandlats i en bok av Vänsterpartiets nuvarande partisekreterare Aron Etzler: ”Reinfeldteffekten”.

År 2010 rasar socialdemokratin ytterligare (nu till 30,7 procent) samtidigt som moderaterna går fram till sin toppnotering 30,1 procent. Det är också detta år som ännu ett högerparti (SD) får 5,7 procent och kommer in i riksdagen. Detta år 2010 tror jag är en sorts milstolpe i utvecklingen. Tillsammans med V och MP når S bara lite över 40 procent. Det fanns alltså redan 2010 en kompakt borgerlig majoritet på 60 procent bland dem som röstade i Sverige.

I valen därefter tycks det mer ha handlat om omflyttningar inom det borgerliga blocket. Stödet för de borgerliga partierna har ökat och det är främst den högra delen av borgerligheten som ökat sin andel. Högerns olika delar har ett inflytande inom stora delar av befolkningen som de kanske aldrig haft sedan demokratins genombrott. Samtidigt har också i stort sett hela det politiska fältet rört sig åt höger.

Det här som jag skrivit ovan är ju inte någon analys – tar inte upp frågan om varför – utan är bara en beskrivning av och påminnelse om vad som hänt och var vi står i dag. Men man kan tillägga att den här utvecklingen inte är unik för Sverige utan en del av en utveckling som med variationer och lokala skillnader skett över hela världen. Den som vill läsa en intressant analytisk artikel i ämnet kan läsa denna artikel av historikern Kjell Östberg.

Det har både analyserats, diskuterats och bråkats om varför vi har sett dessa framgångar för högersidan. Bland annat det sorgliga faktum att socialdemokratins tillbakagång bara marginellt motsvarats av en uppgång för vänstern. Jag har också funderat och haft åsikter om det på den här bloggen. Men jag ska inte ta upp det här.

Vad ska vi göra då? Naturligtvis ska vi inte ge upp. Då kan vi vara säkra på att det blir ännu värre. Men jag har en fundering om var vi ska lägga tyngden i den nuvarande situationen. Inom vänstern sägs emellanåt att man ska kombinera inom-parlamentariskt och utom-parlamentariskt arbete. Och med utom-parlamentariskt arbete menar jag och de flesta då inte varken något våldsamt eller vildsint, utan helt enkelt bara all typ av opinionsbildning och verksamhet i olika rörelser som sker ute i samhället och inte är ett betalt politiskt uppdrag. Det är ju inte alls något som utmärker vänstern till skillnad från högern. Tvärtom så är högern ofta i kraft av sina resurser mycket skickligare på detta än vad vänstern är. Däremot måste det för vänstern handla om andra sätt som bygger just på det faktum att man inte har stora ekonomiska resurser.

Vi har alltså (sedan 2010) en situation där stödet för en öppet borgerlig och rentav reaktionär politik är så stor inom befolkningen att den utgör en majoritet av dem som väljer att rösta. Detta återspeglas också i de olika parlamentariska församlingarna. I riksdagen genom den märkliga situation där socialdemokratin styr på grundval av en högerbudget och ett program som är mer höger än Reinfeldt-regeringens. I de flesta kommuner genom olika typer av styren där vänstern är helt utanför. Naturligtvis är det viktigt att bedriva ett seriöst politiskt arbete i opposition. Det borde det vara även för socialdemokratin. Men för vänstern – som nu ställs helt utanför både i riksdagen och i många kommunala församlingar – måste det i denna situation vara viktigare än någonsin att lägga tyngdpunkten på all typ av verksamhet ute i samhället som kan bidra till att ändra opinionen och åter börja vinna slaget om idéerna. Arbetet i fackföreningar, hyresgästföreningar, lokala rörelser mot nedskärningar, miljö- och klimatrörelser, rörelser för fred och internationell solidaritet, olika typer av folkbildning och vanligt parti-politiskt fotarbete ute bland folk. Det måste vara eller bli det viktigaste. En vänster eller en arbetarrörelse som inte sätter rörelse och egen aktivitet främst i denna situation kommer knappast kunna vända utvecklingen.

En fin gammal tradition

Den som känner sig starkt och tryggt förankrad i sin kultur och sina traditioner har lättare att möta andra med nya perspektiv och erfarenheter.

Hans Wallmark (moderaterna)

Det som Hans Wallmark säger här är inte fel. Men kombinerat med den förenklade syn på begrepp som ”kultur” och ”värderingar” som numera torgförs av en ökande del av borgerligheten blir det ändå inte rätt.

En del konservativa människor tror att det bara är de som är anhängare av traditioner. En del tror eller påstår också att det finns en odelbar kultur med tillhörande traditioner som förenar alla infödda svenskar. En kultur med tillhörande traditioner som andra som kommit hit senare ska lära sig att bli en del av.

Själv känner jag mig tryggt förankrad i en internationalistisk och socialistisk tradition. I denna tradition ingår att varje år oavsett väder gå ut och demonstrera på 1 maj. I demonstrationståget möter jag många andra med olika perspektiv och erfarenheter, både infödda och invandrade, men förenade i en gemensam gammal tanke och önskan om solidaritet och rättvisa. Denna tradition delas inte av alla som lever i Sverige. Inte ens av en majoritet. Tyvärr. För då vore Sverige av idag ett mer rättvist och humant land än vad det har blivit.

1 maj är alltså också en tradition och den firas av människor över hela jorden.

Arbetarrörelsepionjären Rosa Luxemburg skrev 1894 om hur traditionen uppstod:

Den befriande idén att skapa en proletär högtidsdag som medel att uppnå åttatimmarsdagen uppkom för första gången i Australien. Arbetarna där beslöt redan 1856 att organisera en dags total arbetsnedläggelse, med möten och förlustelser, som demonstration för åttatimmarsdagen.

Idén togs upp i USA, där man 1886 proklamerade första maj som den allmänna arbetsnedläggelsens dag.

År 1889 hölls en internationell arbetarkongress i Paris där man beslöt att göra 1 maj till en dag för att lägga ned arbetet och kräva åttatimmarsdag.

År 1890 hölls den första 1 maj-demonstrationen i Sverige, på Ladugårdsgärde i Stockholm. Då talade socialdemokraten Hjalmar Branting inför tusen personer. Då fanns ännu bara ett socialistiskt vänsterparti (SAP) och det var mycket annorlunda än dagens socialdemokratiska parti. I sitt tal manade Branting regeringen att hålla fred med Norge. Det uppfattades som majestätsbrott och han dömdes till tre månaders fängelse för det. Straffet mildrades senare men det ger en bild av situationen både för arbetarrörelsen och för det fria ordet under denna tid.

Den 1 januari 1939 antogs en lag som innebar ”att den 1 maj skall, då denna dag ej infaller på sön- eller helgdag, vid tillämpning av allmän lag eller särskild författning vara likställd med allmän helgdag”. Det är väl därmed också den enda sekulära tradition som kunnat konkurrera med de hedniska och kristna traditionerna i detta land när det gäller helgdagar.

Så häng med i denna fina gamla tradition. Demonstrera på onsdag för strejkrätten. Ropa: ”internationell solidaritet – vi har bara en planet” och demonstrera för ett land, ett Europa och värld som är för oss alla och inte bara eliten.

Här i Uppsala så är Vänsterpartiets tåg alltid det största. Det går 12:45 från Vaksala torg till Slottsbacken. Häng med!

Och du som inte bor i Uppsala eller som inte vill gå med Vänsterpartiet, gå i något annat tåg, men gå ut på 1 maj och demonstrera.

Höger eller höger?

Jag har hört en hel del människor denna höst som sagt att spelet i riksdagen liknar en sandlåda. Jag har inte hållit med. Det är ett snack och ett sätt att tänka som passar som hand i handske för sd. Oavsett ens egna uppfattningar eller önskningar så är det politiska läget i riksdagen komplicerat för alla som inte vill ge de högernationella ökat inflytande.

De flesta bedömare har under denna höst ansett att centern och liberalerna har haft den avgörande rollen för att hitta en lösning. Själva har c+l inte hållit med om detta. Jag tänkte också att någon typ av uppgörelse i mitten var det enda som rent matematiskt verkade rimligt ifall vi inte ville ha en regering där sd hade inflytande. I detta hade jag verkligen riktigt fel! För det handlar ju inte bara om matematik.

En föraning om att politiken hos ett sådant styre inte i någon som helst rimlig mening skulle kunna kallas för ”mittenpolitik” kom i slutet på november då Lööf och Björklund presenterade sina krav för att släppa fram Löfven som statsminister. Det handlade som Björklund ärligt sa om att socialdemokraterna skulle ”göra en rejäl högersväng”. Jag skrev då att:

Såvitt jag kan begripa innebär detta att det enda vi nu har framför oss är någon typ av högerstyre. Antingen som ett resultat av att riksdagens högermajoritet (c+l+m+kd+sd) efter alla krumbukter ändå förenar sig, eller av ett extraval.

Att trolla fram högerpolitik för att behålla makten.

Men riksdagens högermajoritet förenade sig inte. Istället gick det ytterligare några veckor. Då lyckades förhandlaren Löfven splittra den s.k. alliansen, men till priset av att ge upp det mesta av det som eventuellt fanns kvar av socialdemokratisk politik. I en uppgörelse med 73 punkter har s, mp, l och c enats om ett politiskt program för att släppa fram Löfven. Även denna gång sammanfattar Björklund ärligt vad det handlar om:

Det här är mer borgerlig politik än vad alliansregeringen genomförde på det ekonomiska området

Det handlar bland annat om försämrat anställningsskydd, sänkt arbetsgivaravgift, fortsatta skattesänkningar för de rika, privatiserad arbetsförmedling, minskat strandskydd, marknadshyror, försämrad A-kassa, lägre lön för nyanlända, inga krav på kollektivavtal för nystartsjobb, mer skattesubventioner för rikas hushållstjänster och helt stopp för alla försök att begränsa uttag av privata vinster i välfärden..

Enligt avtalet ska samarbetet gälla ”budgetår för budgetår, så länge som partierna är överens om dess fortsättning, med inriktningen att samarbetet ska löpa hela mandatperioden.” Denna högerpolitik ska dessutom ”åstadkomma systemförändringar som kan vara stabila över tid.” Stabila högerpolitiska förändringar över tid alltså.

Som grädde på moset står det i inledningen till de 73 punkterna dessutom att:

Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.

När uppgörelsen blev offentlig var besvikelsen hos ledarna för m och kd tydlig. Även om de inte gick så långt som Sara Skyttedal (kd:s förstanamn till EU-parlamentet och deras närmaste motsvarighet till moderaternas Hanif Bali) som kallade centern för quislingar, så konstaterade de att ”alliansen” nu var död. Som utomstående betraktare är det inte helt lätt att förstå. Är de så personligt makthungriga att de inte innerst inne kan känna en glädje över att deras gamla polare lyckats med tricket att få socialdemokraterna att genomföra en ”mer borgerlig politik än vad alliansregeringen genomförde”?

För oss på den andra kanten är ju splittringen av ”alliansen” en klen tröst. För nu är det plötsligt vänsterpartiet som har avgörandet i sin hand. Men inte alls på något trivsamt vis. Det parti som enligt avtalet ”inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”  har alltså valet att antingen släppa fram denna regering och dess politik eller att rösta nej och vara de som orsakar antingen nyval eller en m+kd-regering under Kristerson. Inte någon trivsam sits. En del har kallat det att sitta med svartepetter. Det tror jag är en riktig beskrivning. Inget av valen innebär förmodligen några vinster i det korta perspektivet. Tvärtom. Att orsaka ett nyval tror jag inte är något som kommer ge några popularitetspoäng. Att ge liberalerna och centern en förevändning att nu stödja en m+kd-regering (de har ju redan röstat för deras budget) är inte heller något som är tilltalande.

Men alternativet att släppa fram en regering grundad på en mer borgerlig politik än den som alliansen genomförde och där det klart sägs att vänsterpartiet inte ska ha något som helst inflytande måste väl ändå vara värre? Vi måste bedöma inte olika grader av kortsiktiga vinster utan vilken typ av förluster som kommer att vara värst. Den förlust som demoralisering av partimedlemmar och väljargrupper skulle innebära måste vara det värsta i denna situation. Jag hoppas därför att vänsterpartiets riksdagsgrupp trycker på den röda knappen.

Mina kunskaper om riksdagsarbete är minimala. Men jag har alltid varit övertygad om att vänsterpolitik inte kan genomföras i riksdagen om det inte också finns ett aktivt stöd för den ute i samhället. Det är inte lätt att alltid hitta den rätta balansen mellan parlamentariskt arbete och opinionsbildning och aktiviteter ute i samhället. Men i den situation vi befinner oss i och framöver måste det vara så att  all typ av aktivitet utanför riksdagen, bland fackligt aktiva, bland hyresgäster och på gator och torg i aktiv opinionsbildning nu blir det viktigaste. Detta är mer sant nu än på mycket länge.

Liberalismen och regeringsmakten

När liberalismen trängts undan har följderna ofta blivit allvarliga för hela samhället.

Så skrev UNT:s politiska chefredaktör Håkan Holmberg i en ledare i söndagstidningen med rubriken: ”Att återupptäcka liberalismen”.

Jag läste den samtidigt som jag i likhet med många andra funderar över regeringsfrågan. I någon mening kan jag hålla med Holmberg om att samhällen där ”liberalismen trängts undan” varit, blivit och är motbjudande samhällen. Frågan är ju vad som menas med Liberalism.

När Holmberg skriver att det handlar om ”insikten att samhället alltid präglas av mångfald och rörlighet och att detta inte är farligt utan fullt naturligt och legitimt” eller att man ”alltid betonat framsteg, ……… över traditioner” och hyst ”misstro mot maktkoncentration av alla slag och respekt för individens värde och värdighet” så är det ju sådant som jag och många –  ja de flesta –  som kallar sig socialister, också ställer sig bakom. När sådana värden trängts tillbaka eller förtryckts har vi också sett en nedmontering av både demokratin så som vi känner den och olika mänskliga rättigheter. Därför tyckte jag och skrev positivt (14 november) om det tal i riksdagen som Liberalernas ledare Björklund höll inför omröstningen om Kristersson som statsminister. Jag skrev att jag gladdes över den ”demokratiska anständighet” som han utvecklade när han beskrev den internationella högervågen och tog avstånd från att släppa fram den till regeringsmakten i Sverige. För jag vill inte leva i ett samhälle där mångfald bekämpas, enfald främjas och reaktionära och förtryckande värderingar får styra över olika gruppers eller individers liv.

Men så kom då utspelen om vilka krav som de partier som kallar sig liberala förde fram för att stödja en socialdemokratisk regering, istället för en m+kd-regering stödd av sd. Kanske är dessa krav också uttryck för en (annan) sida av liberalismen. Men knappast den socialliberala. Det handlade om angrepp på anställningstryggheten, sänkta ingångslöner, marknadshyror och ytterligare skattesänkningar för dem med höga inkomster. Inget av dessa krav handlar om ökad frihet för flertalet. De är alla krav som riktar sig mot majoriteten av arbetare och låginkomsttagare och skulle minska vår frihet. De är alla krav som skulle bidra till att öka istället för att minska klyftorna i samhället.

Deras krav för att släppa fram en socialdemokratisk regering handlade som Björklund ärligt sa om att socialdemokraterna skulle ”göra en rejäl högersväng”.  Om socialdemokraterna skulle gå med på detta så skulle det definitivt inte kunna kallas för en mittenpolitik. Det skulle innebära att socialdemokraterna släppte det sista av att vara ett parti för arbetare och låginkomsttagare. Det skulle i sin tur innebära att många socialdemokratiska gräsrötter skulle förlora hoppet och lämna socialdemokratin.

Uppenbarligen är ett sådant styre helt orimligt och för det socialdemokratiska partiet och för de flesta av oss som skulle förlora på en sådan politik, får vi hoppas att det inte blir av.

Såvitt jag kan begripa innebär detta att det enda vi nu har framför oss är någon typ av högerstyre. Antingen som ett resultat av att riksdagens högermajoritet (c+l+m+kd+sd) efter alla krumbukter ändå förenar sig, eller av ett extraval.

Det innebär också att opposition, rörelse, aktivism utanför riksdagen nu inte bara är viktigt som alltid utan idag det helt avgörande för att bryta högeroffensiven.

Tankar om valet 2018

Så verkar då valresultatet vara klart.

De borgerliga partierna i den s.k. alliansen ökade lite i väljarkåren trots att det traditionella högerpartiet moderaterna minskade mest av alla partier (minus 3,5 procent). Den gemensamma lilla ökningen för de borgerliga partierna beror på att kd ökade med 1,8 procent och att centern ökade med 2,5 procent.

Det parti som ökade mest var sd med plus 4,7 procent.

Den rödgrönrosa sidan backade kraftigt, socialdemokraterna med 2,8 procent, miljöpartiet med 2,5 procent och FI utplånades i stort sett sedan förra valet. Det är bara vänsterpartiet som går framåt med 2,3 procent.

 

SD överskattat och övergött med pengar

Sd nådde alltså 17,5 procent. Det är en skrämmande hög siffra för alla som vill leva i ett demokratiskt samhälle. Men det är ändå betydligt lägre än vad som gissades i många uppblåsta opinionsundersökningar eller bland de egna anhängarna. På valnatten kunde vi t.ex. höra en självsäker partisekreterare Jomshof slå fast att de skulle få över 20 procent. Så blev det nu inte. Och trots att det blev allt tydligare under valvakan att sd inte skulle nå 20 utan snarare 17 procent fortsatte programledare och experter upprepa att nästan ”var femte väljare” röstat på SD, trots att det inte var sant. Man kan undra om siffrorna kanske skulle ha varit lägre ändå ifall sd inte blåsts upp på detta sätt av opinionsinstitut och olika etablerade medier. Johan Anderberg resonerar om hur Sverigedemokraterna kunde överskattas med en halv miljon röster i en intressant artikel i Expressen:

….hur bra hade Sverigedemokraterna gått om vi inte tjatat om att det gick bra för dem? Inom socialpsykologin talar man om bandwagoneffekten – att människor tenderar att anta åsikter som de tror att majoriteten av omgivningen har.

Att SD hade mycket ekonomiska resurser till sitt förfogande framgår nu som en följd av att lagen om öppen redovisning antogs 2014. De partier som får mest pengar (m+sd) var de som mest motsatte sig denna lag. De hade väl anledning att tänka att den som spårade pengarna kunde dra en del ofördelaktiga slutsatser. Som ni kan se hade dessa två högerpartier resurser totalt överlägsna de andra partierna.

 

Att förstå SD:s framgång

Dessa feta resurser hade naturligtvis betydelse även om moderaterna trots sina resurser backade och det definitivt inte räcker för att förklara sd:s framgångar. Hur ska vi då kunna förstå dessa framgångar? En av de bästa analyserna av detta tycker jag görs av Kent Werne i en artikel i Dagens ETC 13 september där han bland annat skriver:

Det var i detta ofärdsland som Sverigedemokraterna tog klivet in i riksdagen och växte till kammarens tredje största parti. Och enligt en ny studie – ”Economic Losers and Political Winners: Sweden’s Radical Right” – är det mer än ett sammanträffande. SD:s ökning kan till stor del skyllas på den nymoderata arbetslinjen och på finanskrisen, menar forskarna. Såväl SD:s lokalpolitiker som partiets väljare återfinns oftast bland det senaste decenniets förlorare: De som står utanför arbetsmarknaden (outsiders) och de som riskerar förlora försörjningen och fotfästet (osäkra insiders).……..
Att arbetarklassen har osynliggjorts av medierna, samtidigt som Socialdemokraterna har jagat ”mittenväljare” och moderaterna har slagit in en kil mellan ”de som arbetar” och ”de som går på bidrag”, har dock gett rasismen ökad betydelse. Ser arbetarklassen sig själv om den inte benämns? Om den splittras av nyliberala tankefigurer? Om Sverige och svenskarna till slut blir den enda föreställda gemenskap som erbjuds de utsatta och otrygga individerna? Om man får höra att fusket, bidragstagandet och invandringen är problemet, inte klyftorna, skatteflykten och mångmiljardvinsterna i välfärden.

 

SD: partiet där vidrigheterna ständigt pyser ut

Åkesson avslutade den sista valdebatten genom att säga rakt ut det som är hans och partiets åsikt: ”De passar inte in i Sverige”. Från SD:s gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson pyste ett unket uttalande (som inte är en förfalskning) om att de utsetts av ”ödet” till att utföra en ”existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad” där det handlar om ”seger eller död”. Fundera över de olika tolkningsmöjligheterna här bland sd:s anhängare och svans:

 

Socialdemokratin

28,3 procent är det lägsta resultat som socialdemokratin uppnått. Ändå är s fortfarande det klart största partiet och raset är inte totalt på samma vis som i andra europeiska länder. Bakom tillbakagången finns flera olika orsaker. Dels handlar det naturligtvis om sociala förändringar (t.ex. mer långsiktiga förändringar i arbetarklassen) liksom ideologiska förändringar i samhället som partiet inte lyckats förhålla sig till, dels handlar det om den egna faktiska politiken. Här dök en oväntad kritiker upp i veckan i form av den förre partiledaren Göran Persson:

Ja, vad ska man säga? Jag instämmer naturligtvis. Men den egna ”självkritiken” känns väl rätt tunn, eller?

 

Vänsterpartiet

Jag har själv deltagit i vänsterpartiets valrörelse, till exempel genom att stå i valstuga och prata med folk, så min vinkel är naturligtvis mycket subjektiv. Innan valrörelsen var jag, av olika skäl, inte så entusiastisk. Men alla positiva möten med olika människor – främst unga – och den stora mängden nya medlemmar (5400 i hela landet sedan 1 augusti) gjorde mig hoppfull. Ökningen med 2,2 procent är ju bra men förväntningarna hos mig och många andra var säkert högre. Dessutom har ju avtappningen från s+mp+fi varit betydligt större än inströmningen till v. Vi har inte lyckats vinna dem som försvunnit över till de borgerliga eller ytterhögern.

Med tanke på att mycket tyder på (minst) fyra hårda år i opposition mot borgerligheten och ytterhögern och att detta kräver verkliga motrörelser ute i samhället så är kanske den enorma medlemsökningen till vänsterpartiet den viktigaste framgången. Nu gäller det att vi lyckas ta hand om varandra och organisera oss väl både i det egna partiets kampanjande och i andra folkrörelsers motstånd mot högerpolitik och klimatförstörare.

 

Regeringsbildandet och våra uppgifter

Vi har alltså det som traditionellt betraktats som två block. På den ena sidan de senaste årens två regeringspartier s+mp och v som förhandlat med dem och därefter stött deras budget efter att ha fått igenom olika välfärdsreformer. Detta block samlar nu 144 mandat.

Mot dem står de fyra traditionella borgerliga partierna, som samlar 143 mandat.

Inget av dessa block samlar en egen majoritet eftersom sd får 62 mandat. Den oroande frågan är då hur den traditionella högern kommer förhålla sig till sd. Här har tydligheten varit lite olika mellan L och C å ena sidan och M och KD å den andra. Men nu säger de gemensamt att de inte tänker regera genom att ge sd inflytande. Ändå var dessa fyra partier mycket heta på gröten och utropade sig själva till vinnare redan på valnatten. De ansåg att de var kallade till att regera oavsett om de samlade färre röster än s+mp och v. Anledningen var att de inte ansåg att v skulle räknas in i s+mp:s regeringsunderlag. Och även om Löfven har en poäng i att inte det block som är minst kan bilda regering så har han ju på sätt och vis hjälpt borgarna i deras argumentation genom att stänga ute v från regeringen.

Hur detta rävspel utvecklar sig och vad det resulterar i återstår att se.

Som gammal aktivist tillhör jag den typen av socialister som alltid betonar vikten av rörelser ute i samhället och tanken att inga avgörande större segrar kan uppnås i parlamentet utan en stark folklig rörelse ute i samhället. Motsatsen, att avgörande nederlag kan ske även med en vänsterregering, om  inte en sådan folklig rörelse finns, kämpar och försvarar sig, har vi också sett exempel på de senaste åren. I det nuvarande läget där vi har en reaktionär majoritet i parlamentet borde vikten av folkliga rörelser vara mer uppenbar än någonsin för alla som ser frågor om rättvisa, solidaritet, feminism och miljö som viktiga.

Jimmie Åkesson och den ”kompletta lögnen”.

Att förhålla sig till Jimmie Åkesson och hans parti känns ofta som att förhålla sig till en tvål i ett badkar. Svår att få tag på. Hal helt enkelt.

På TV-Aktuellt igår (3 september) hör jag en ilsken Åkesson två gånger säga att ”det är en komplett lögn”. Det handlar då om något som socialdemokraterna sagt om SD när det gäller det kommunala utjämningssystemet och frågan om marknadshyror.

Det är ju inte precis ett ovanligt uttalande från Åkesson. Det brukar vara ett av hans standardsvar tillsammans med ”jag vet inte” eller ”jag minns inte”.

Socialdemokraterna hade alltså sagt att SD ville avveckla det kommunala utjämningssystemet. Det är ett system som innebär att pengar fördelas till Sveriges kommuner och landsting för att de ska kunna tillhandahålla en mer likvärdig service oberoende av lokala förhållanden. Trots detta är orättvisorna mellan kommunerna stora och ökande. Till exempel när det gäller skatteuttag så kan det skilja nästan sex skattekronor per hundralapp. Skulle systemet tas bort så skulle orättvisorna bli ännu större.

Men hur var det då med detta? Var det en ”en komplett lögn”, alltså något som inte stämmer ett endaste dugg, som Åkesson sa?

I SD:s kommunalpolitiska program står det:

Den långsiktiga utgångspunkten är att enskilda kommuner så långt som möjligt ska finansiera sig själva. En kommuns kostnader bör i längden inte finansieras av andra kommuner.

Det går ju inte att tolka på något annat sätt än att det kommunala utjämningssystemet ska avvecklas åtminstone på sikt. Alltså inte en komplett lögn. Snarare en sanning. Att den ekonomisk-politiske talespersonen Oscar Sjöstedt säger att sd inte har några ”skarpa förslag på ändringar” och att programskrivningen ska ses som ”visionär” ändrar knappast på det. Jag skulle gissa att det handlar om det som deras partisekreterare Richard Jomshof kallar att ”anpassa retoriken”.

Men frågan om marknadshyrorna då? Ja, här är det lite knepigare eftersom SD sagt olika saker i frågan. De har sagt att de är emot marknadshyror och föredrar dagens bruksvärdesystem. Men å andra sidan har Oscar Sjöstedt sagt till Dagens Industri den 25 november förra året att de visserligen inte har något förslag om marknadshyror, men att ”han är beredd att diskutera åtgärder som går i den riktningen”. Kanske menar han att ”visionen” är att säga nej samtidigt som han kan diskutera att ändra den? Så även om det inte var helt sant det som socialdemokraterna sa i denna fråga så var det inte heller totalt osant eller en ”komplett lögn”. Det är med sanningen här som med den där tvålen.

Summa summarum: Lita aldrig på en lögnare som säger att andra ljuger.

Räds ABF sina egna rötter?

Bild ur Studiekamraten 1938

Det går inte att förstå det svenska samhällets utveckling under 1900-talet utan att känna till och studera arbetarrörelsen och dess olika delar. En viktig del av arbetarrörelsen var folkbildningen. Ett sätt att organisera folkbildningen var skapandet av Arbetarnas bildningsförbund (ABF) 1912.

Genom vänner till mina föräldrar fick jag en gång en låda full med ABF-tidningen Studiekamraten från 1929 och framåt till 1958. Jag tittade just, som jag gjort förut, igenom några årgångar igen. ”Tidning för det fria och frivilliga bildningsarbetet” står det högst upp i tidningshuvudet. Det är en imponerande bredd av ämnen och djup i innehåll i de artiklar som fyller denna tidning, som för övrigt upphörde någon gång i slutet av 1990-talet. Inget tycks ha varit dem främmande. Definitivt inte en sådan förgrundsgestalt bland arbetarrörelsens tänkare som Karl Marx. En gigant som föddes den 5 maj  för 200 år sedan.

Med anledning av detta 200-årsjubileum skulle föreningen Clarté* ordna ett möte till minne av Karl Marx och hans betydelse på ABF-huset nu den 5 maj. Mötet var utlyst och skulle äga rum på ABF-huset i Stockholm. Det man kan se ifall man googlar på det. Men någonting hände och nu är länken på ABF borttagen.

Förklaringen – eller vad vi nu ska kalla det – har jag inte lyckats hitta hos ABF Stockholm utan hos arrangören Clarté som berättar att:

I måndags meddelade ABF att man stoppar Clartés Marxmöte den 5:e maj, det vill säga det får inte äga rum i ABF-huset. ABF-husets ledning motiverar beslutet med att innehållet inte stämmer överens med demokratiska värderingar och inte går ihop med ABF:s folkbildningsuppdrag.

Detta är både obegripligt, upprörande och skrämmande. Jag har under mina år som politisk aktivist och organisatör av olika möten ofta haft med ABF att göra. När vi till exempel under ett antal år lyckades samla olika organisationer i ”Socialistiskt Forum Uppsala” var framgångarna vad gäller uppslutning och besökare bättre ju mer vi lyckades samarbeta med ABF på ett bra sätt.

På ABF:s egna hemsida skriver man om sig själva att: ”Övertygelsen om att demokratin ständigt måste återerövras är allt jämt en av grundtankarna inom organisationen.” Beslutet att utestänga Clarté rimmar illa med detta. Är det ett tecken i tiden av högervridning och rädsla att arbetarrörelsens eget bildningsförbund nu inte vågar tillåta möten som behandlar en av de viktiga gestalter som inspirerade svenska arbetarrörelse-pionjärer som August Palm eller Axel Danielsson? I vilket fall som helst är det skamligt och borde mötas av protester bland alla som bryr sig om både arbetarrörelsen och demokratin.

 

* Clarté är en anrik förening av intellektuella, partipolitiskt oberoende men närstående arbetarrörelsen som bildades redan 1921 och som sedan dess haft en omväxlande historia beroende på vilka delar inom arbetarrörelsen som dominerat inom organisationen.

 

PS: Någon dag senare kommer ett uttalande från ABF Stockholm som beklagar det som hänt och kallar det för ett ”olyckligt internt missförstånd”. Det är ju bra för ABF. Och vi behöver ”inte ge upp hoppet om” ABF.  Men det är svårt att inte ändå undra över denna märkliga händelse och vad som egentligen hände. Här är i alla fall uttalandet från ABF Stockholm:

ABF Stockholm Marx
Marx och marxismen som politisk teori har en given plats i ABF-huset, då som nu. Vi har årligen många samtal som utgår från Marx och marxismen, även många studiecirklar. Det har vi inga som helst planer på att förändra. Nu mer än någonsin behövs bildning och organisering för samhällsförändring.Vi kan dock konstatera att det samtal som var planerat den 5 maj, i samarbete med Clarté, på felaktiga grunder ställts in. Det är beklagligt och baseras på olyckligt missförstånd internt hos oss. Vi lär oss ständigt och utvecklar våra rutiner hela tiden, så även denna gång.Vi har en dialog med Clarté som är en mångårig samarrangör och från ABF Stockholms sida ser vi gärna att samtalet sker inom kort.Ge inte upp hoppet om oss, vi gjorde fel men blir bättre. Arbetarrörelsen behöver vara stark och hålla ihop!

 

Intressant?

 

Läs andra bloggar om socialdemokratin, arbetarrörelsen, ABF

Begreppet ”vänster”

När Jonas Sjöstedt inledningstalade på Vänsterpartiets kongress i Karlstad i februari sa han bland annat att socialdemokraterna inte (längre) är något vänsterparti. Yttrandet väckte en uppmärksamhet som förvånade mig lika mycket som att en del medier utifrån detta beskrev Sjöstedt som aggressiv.

Den franska nationalförsamlingen 1790

Begreppet ”vänster” är ju inte något annat än en positionsbeskrivning. Ursprunget är (som ni kanske redan vet) från den franska nationalförsamlingen 1790 där de mest radikala satt till vänster i salen.

I våra grannländer Norge och Danmark är fortfarande begreppet ”Venstre” det som används av de liberala borgerliga partier som uppfattar sig stå till vänster om de konservativa.

I Sverige är begreppet inte solklart. Även här handlar det om en positionsbeskrivning, men inte inom borgerligheten. Här har det kommit att stå antingen som beteckning för dem som befinner sig till vänster om ”mitten” eller för dem som vill uppnå mer genomgripande samhällsförändringar vad gäller fördelning, makt och ägande. Beroende på var någon själv befinner sig i det politiska landskapet blir antalet som räknas in i begreppet ”vänster” olika. Ju mer reaktionära åsikter någon har desto fler räknas som ”vänster”. Till exempel vill ofta borgerliga debattörer beskriva varje förslag som ens på ringaste vis ifrågasätter den rådande ordningen som ”vänster”. För vissa av dem tillhör socialdemokratin definitivt vänstern och för vänsterpartiet använder man helst andra mer negativt laddade ord. Bland människor som själva betraktar sig som vänster finns det på liknande sätt olika uppfattningar om vilka som verkligen ”förtjänar” denna etikett.

Att påstå att socialdemokratins ledning har rört sig åt höger borde inte egentligen vara kontroversiellt. Men det kan väl å andra sidan även sägas om vänsterpartiet och dessutom även om de mindre vänstergrupper som befinner sig utanför riksdagen. Hela det politiska fältet har förskjutits och idag framförs både från socialdemokratin och från borgerligheten förslag som skulle ha varit otänkbara för bara några år sedan. Att tvingas förhålla sig till ett alltmer högervridet klimat påverkar naturligtvis även vänstern i dess olika delar. Det är å andra sidan inte någon enkel fråga. Den vänster som idag uttrycker sig och ställer krav som om det fortfarande vore 1970 uppfattas knappast varken som relevant eller trovärdig. Alla som vill påverka måste ju anpassa formen på sitt budskap till dem som ska nås. De krav som känns möjliga att resa och kämpa för beror ju också på existerande styrkeförhållanden. Efter en lång rad av nederlag och bakslag kan det kännas svårare att föra fram mer långtgående krav. Samtidigt innebär detta också att vänstern som helhet idag är mycket sämre på att framställa de hoppingivande visionerna eller att i grunden ifrågasätta det nuvarande kapitalistiska samhället.

Historikern Kjell Östbergs utmärkta bok* om den radikaliseringsvåg som varade från 1960-talet (stoppandet av svensk atombomb 1965) till slutet av 1970-talet (löntagarfonderna) har kommit i ny utgåva. I  boken visar han (bland mycket annat) tydligt  hur den radikaliseringsvågen påverkade hela samhället och alla politiska partier. Han beskriver där hur ”den första hälften av 1970-talet antagligen är den mest omfattande period av samhällsreformer som Sverige genomgått”. En mängd betydande sociala reformer genomfördes på kort tid vars omfattning bäst kan mätas ”i det förhållande att statsbudgetens andel av BNP under 1970-talet ökade från 26 till 38 procent”.

Det intressanta i förhållande till mitt resonemang ovan är det som Östberg skriver om förskjutningarna inom hela det politiska fältet:

Djupet av radikaliseringen i det svenska samhället kan kanske bäst avläsas i den stora politiska enighet som rådde kring utbyggnaden av den universella välfärden under 1970-talet…..togs besluten vanligtvis av en enig Riksdag.

Östberg beskriver också på andra sätt hur djupt även de borgerliga partierna påverkades av ”tidsandan”. Ett av uttrycken för detta var att Högerpartiet bytte namn till Moderata samlingspartiet. Begreppet ”höger” (antipoden till ”vänster”) var så misskrediterat under denna tid att det inte längre dög som varumärke.

Idag befinner vi oss ju i en helt annorlunda situation. När radikaliseringsvågen ebbade ut i slutet av 1970-talet ersattes den av det som brukar kallas en nyliberal våg. Detta förändrade både tänkandet och tidsandan. Viktiga sociala och demokratiska framsteg från föregående period rullades tillbaka och vi har fått ett samhälle med ökande sociala klyftor och nedmonterad välfärd. Idag har den nyliberala vågen både resulterat i och ersatts av en djupt reaktionär och nationalistisk våg både i Sverige och runtom i världen. På samma sätt som på 1970-talet så förändrar detta hela det politiska fältet och påverkar fastän på olika sätt alla politiska partier och aktörer. Men det finns väsentliga skillnader. Radikaliseringsvågen på 1970-talet ledde inte till några framgångar för den parlamentariska vänstersidan. Tvärtom gick en stor del av den ungdomliga radikaliseringen förbi det kommunistparti som bytte namn till VPK 1968. Röstmässigt gick SKP/VPK inte heller framåt. Istället var denna tid socialdemokratins starkaste. Men idag har den yttersta högern klivit fram och skördat parlamentariska framgångar både på bekostnad av de borgerliga partierna och på bekostnad av socialdemokratin.

 

Stalin – en sann kommunist?

Ordet vänster kommer alltid vara ett ganska oprecist ord som mest beskriver en position i förhållande till andra politiska strömningar. Men även andra begrepp, som vi använder för att samlas kring eller avskiljas med hjälp av, har sina problem. Visserligen kan det sägas att begrepp som ”socialist” eller ”kommunist” mer talar om vad som avses än ordet ”vänster”. Men inte heller det är sant ifall vi går igenom vilka mycket olika politiska ledare, partier och rörelser som samlats bakom dessa begrepp genom historien och runtom i världen.

Hosni Mubarak tidigare härskare i Egypten och medlem i Socialist-internationalen

Kanske är helt enkelt inte etiketterna så viktiga? Det är nog min tanke i alla fall. Partier och rörelser måste främst bedömas utifrån vad de gör och kämpar för. Jag tänker att vi då bara kan bedöma partier som vill vara antingen vänster, socialistiska eller kommunistiska utifrån riktningen på deras politik, krav och arbete. Åt vilket håll pekar den/det? Syftar den/det till att minska klyftorna, omfördela välståndet, öka det demokratiska inflytandet, ena arbetarklassen och andra lönarbetare och bekämpa rasismen, skapa verklig jämlikhet mellan könen, grundligt ställa om för att avvärja hotet från klimatförändringarna och drastiskt minska det ekologiska fotavtrycket, minska marknaden och vinstdriften som styrmedel i samhället, osv, osv. Ja, då tycker åtminstone jag att de som vill kan kalla sig både vänster och socialister eller (ifall de tycker att det gör någon skillnad) kommunister. Jag anser att det finns medlemmar i det socialdemokratiska partiet som i denna mening är vänster eller socialister. Men jag tycker inte att ledningen för SAP kan kallas vänster. De har på en mängd områden drivit på i motsatt riktning och bidragit till att riva ner välfärden, öka marknadens roll i samhället och ökat klyftorna. De gör ju inte heller själva något anspråk på etiketten vänster. Bland oss andra: vänstersossar, alla olika sorters vänsterpartister, medlemmar i den utomparlamentariska vänstern och andra, kommer diskussionen om etiketterna fortgå vid sidan om den grundläggande diskussionen om politiken. De som anser sig ”mest radikala”, ”mest vänster” eller ”mest sanna” är naturligtvis inte nöjda med mina kriterier här ovan. De tycker nog till exempel inte att det räcker att ”bara” arbeta för att minska klassklyftorna eller marknadens makt. De vill ju ha bort klassklyftorna helt. Men jag tycker nog numera att det viktiga är att vi åtminstone är överens en bit på vägen dit, i en tid när varje liten strid för rättvisa måste vårdas ömt som en skör växt.

 

*Boken ”1968 – när allting var i rörelse” var slutsåld i sin tidigare utgåva på Prisma men har nyss åter utkommit, denna gång på Bokförläggarna Röda Rummet. Den går också att läsa på nätet.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om vänster

 

Visar Labour vägen?

Politiken har förändrats. Politiken går inte tillbaka in i den låda där den var förut. Vad som hänt är att människor har sagt att de har haft nog med åtstramningspolitik.

Jeremy Corbyn, partiledare Labour, Storbritannien

Så reste sig då åter Labour i Storbritannien. De vann inte men ruskade om högern ordentligt. Från att ha varit mer eller mindre uträknade är det en enorm prestation. Labour har inte heller haft sådana resultat sedan 1997. Hur stor framgången är syns ändå mer om man tittar på procentsiffrorna än på antalet vunna parlamentsplatser. Det brittiska systemet med enmansvalkretsar gör ju att det verkliga stödet och antalet mandat inte är samma sak.

Här är resultaten för Labour respektive Tories i tidigare val:

Och här du se hur resultaten varit i procent under samma period:

Labours framgång är sensationell och glädjande på flera sätt. Det har skett med en ny ledare som bekämpats stenhårt och smutsigt av både etablissemanget  och den egna partihögern i parlamentet. Det har skett med en radikal politik för omfördelning, mot nedskärningar och för att åter bygga upp välfärden, med planer för att expandera den kooperativa sektorn, skapa samhällsägda företag och återupprätta statlig kontroll över nyckelsektorer i ekonomin. Allt sammanfattat i slagordet ”for the many, not the few” – för de många, inte de få. Det har väckt entusiasm och det har dessutom säkert bidragit till att slå tillbaka den yttersta högern i UKIP som fullständigt smulades sönder i valet.

Även om inte Labour under Jeremy Corbyn nådde ända fram och vann över Tories så borde resultatet vara en källa till stor glädje för alla delar av vänstern i Sverige och Europa. Det visar ju så tydligt att det finns alternativ både till högern och till uppgivenheten inom socialdemokratin. Det måste också finnas mycket att lära av detta när det gäller politik och taktik. Hur har man t.ex. lyckats bygga upp Labour till att ha mer än en halv miljon medlemmar? Vilken roll spelade gräsrotsrörelsen Momentum som samlade tiotusentals människor i lokala grupper runtom i Storbritannien?

Man skulle ju också kunna hoppas att valframgångarna och den återupplivade rörelsen skulle bli en väckarklocka in i det socialdemokratiska partiet i Sverige. Men som Göran Greider skriver på SVT Opinion så är tyvärr det enda som hörts från s-toppen ”lite allmän oro och gnäll över att det brittiska valresultatet kan försvåra Brexitförhandlingarna och därmed missgynna Sverige”. Här upprepas den sorgliga attityden från valet i USA där man uttryckte stöd för Clinton istället för Sanders.

Måtte nu den rörelse som burit upp Labours framgångar leva vidare och lyckas med att bygga upp ännu mer styrka.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om Labour, Storbritannien, socialdemokratin

Behöver arbetarrörelsen visionerna?

 

Stiger vi mot ljuset?

Jag erkänner öppet att jag inte intresserar mig mycket för vad man kallar socialismens slutmål. Detta mål, vad det nu kan vara, betyder ingenting för mig; det är rörelsen (för socialt framåtskridande) som betyder allt.

Så skrev den tyska socialdemokraten Eduard Bernstein för mer än 100 år sedan. Just detta yttrande har kanske blivit mest  känt i kortformen ”rörelsen är allt, slutmålet intet”. Men det var bara en liten del av en mer omfattande kritik från hans sida av de tankar som då dominerade i arbetarrörelsen.

Bernstein själv bemöttes hårt av andra teoretiker inom rörelsen, som Karl Kautsky eller Rosa Luxemburg.

Är målen levande inom dagens arbetarrörelse?

Hur är det då nuförtiden med mål och visioner? De stora visionerna är rätt frånvarande i de flesta politiska partier. Det är mest nästa budget som gäller. Nu tycker jag i och för sig att vi ska låta bli att prata om ”slutmål”. Det låter mer som ”slutförvaring” eller något annat som är närmast dött. För det ”värsta tänkbara samhället” vore, som filosofen Zygmunt Bauman uttryckt det, ett ”samhälle som anser sig självt vara tillräckligt gott, demokratiskt, rättfärdigt – ett samhälle som menar att det har nått gränserna för det möjliga.” Så låt oss skippa tanken på ”slutmål”. Men mål och visioner tror jag ändå är viktiga. Jag tror att det är svårt att komma på några rörelser som varit verkligt framgångsrika utan att ha sådana visioner om en ljusare framtid.

Bristen på visioner bland liberaler och konservativa bryr jag mig inte så mycket om men att detsamma också gäller inom arbetarrörelsen är mer än beklagligt.

Betyder då det att visionerna och tankarna om ett annorlunda samhälle sedan länge är helt försvunna ur programmen hos arbetarrörelsens partier? Nej inte helt faktiskt. Läs det här till exempel:

Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, patriarkat, rasism eller homo- och transfobi, ett samhälle utan fördomar och diskriminering.

Låter ju rätt bra, eller hur? Att peka mot ett samhälle utan klasskillnader får väl sägas vara rätt radikalt nuförtiden. Det är från de svenska socialdemokraternas partiprogram från 2013.

I 1990 års program hade socialdemokraterna en ännu skarpare formulering:

Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfyllt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.

Låter ännu bättre tycker jag, rentav socialistiskt, även om inte det ordet används där. Men det är tyvärr också det faktum att det låter så bra som är ett problem. Man får en känsla av att visionerna kostar rätt litet och att de tycks leva ett eget liv för sig själva långt borta från den praktiska politiken. För vem kan läsa om dessa visioner utan att undra vad som har hänt och vart vi är på väg:

Har under- och överordningen minskat i samhället?

Har samhället blivit mer demokratiskt?

Har folkets bestämmanderätt över produktionen och dess fördelning ökat?

Har klasskillnaderna minskat?

Eduard Bernstein

Tyvärr måste ett seriöst svar på alla dessa frågor bli nej. Sedan flera decennier har det gått åt fel håll ifall målet var att öka demokratin och minska klasskillnaderna. Som långsiktig tendens har klyftorna ökat sedan 1980-talet. Kapitalkrafterna har stärkt sitt inflytande i hela samhället och dessutom även inom välfärdssektorn. Det har bidragit till att det demokratiska inflytandet faktiskt minskat. Annorlunda var det under decennierna efter kriget då välfärden stärktes och klassklyftorna minskade. Men efter 1980 sker en omsvängning. Ord som nyliberalism eller personer som Reagan och Thatcher representerar denna tid då kapitalet överallt gick från samarbete till konfrontation med arbetarrörelsen. Arbetarrörelsens svar på detta kan i bästa fall betecknas som uppgivenhet. Denna uppgivenhet kan förstås och förklaras, men den var inte nödvändig eller oundviklig. Sedan dess har i alla fall rörelsen avlägsnat sig allt längre bort från visionerna i programmen.

Spelar det då någon roll? Ja, det tror jag verkligen. Meningen med att ha en vision måste ju vara att ange en riktning. Åt vilket håll vill vi? Om vi har visioner och mål men inte närmar oss dem, utan tvärtom avlägsnar oss från dem, då har vi problem. De kan sväva där fritt ganska länge – eller snarare damma på någon bokhylla till nästa kongress. Men inte hur länge som helst. Det kan vi då lösa på olika sätt. Vi kan analysera varför vi inte når målen, men det görs tyvärr inte så mycket. Det som oftare händer är att vi istället börjar fila ner visionerna. Det har också hänt bland annat med de socialdemokratiska programmen. Visserligen har de socialistiska målen funnits med förvånansvärt länge, men de har monterats ner bit för bit. Men som Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren skriver i ETC:s Ekonomihandbok:

Det går inte att driva en politik för ökade klyftor och minskad offentlig sektor och samtidigt påstå att man är socialist. Man kan inte vara det man inte gör.

Men vänstern då?

En gråare vision?

Efter att ha sagt allt detta så måste jag naturligtvis medge att det av flera skäl inte är så lysande med visionerna inom vänstern heller. Självförtroendet och kaxigheten inom större delen av vänstern är inte heller så värst stor. De få som är kaxiga är tyvärr ofta sådana som inte verkar beröras så mycket av den faktiska händelseutvecklingen. För det finns anledningar till svårigheterna. De stora bakslag som det inneburit att kapitalet i hela världen har kapat åt sig mer makt har naturligtvis satt sina spår även inom vänstern. Vi har fått ett brutalare samhälle där olika grupper ställs mot varandra. Vänstern har tvingats till att i bästa fall bara bedriva försvarskamp mot olika försämringar eller i värsta fall till och med accepterat och genomfört dem. Det har i det första fallet naturligtvis bidragit till att skymma sikten mot visionerna. I det andra fallet har det bidragit till  demoralisering och splittring inom stora grupper av befolkningen. Det har i sin tur återverkat på vänstern. Och när det gäller detta att acceptera och genomföra åtgärder som avlägsnar oss från visionerna så tror jag inte heller här att det var nödvändigt eller oundvikligt.

Jag tror inte att de frågor som handlar om HUR de stora visionerna ska UPPNÅS är svårare nu än tidigare. De är bara annorlunda. Svåra har de alltid varit och kommer alltid vara.

Det går inte att ge exakta och detaljerade svar på hur ett samhälle som inte domineras av kapitalism ska se ut. De erfarenheter vi har av sådana samhällen är tyvärr i huvudsak negativa. De prövades också i fattiga och outvecklade länder som skiljer sig mycket från de flesta europeiska länder idag. De ger oss en del svar som bland annat handlar om hur det inte får bli. Framförallt handlar det här om att demokratin är något som ska stärkas och utvidgas inte inskränkas.

Marx som analyserade kapitalismen och historien ville heller inte ge någon mer exakt vision. Han ville som han uttryckte det inte ”skriva recept åt framtidens soppkök”.

Svaren om alternativ till det nuvarande samhället måste nog alltid vara samtidigt både enkla och inexakta, bland annat av det självklara skälet att vi inte vet något om framtiden och de resurs- och styrkeförhållanden som gäller då. Samtidigt tänker jag att visioner om en annan typ av samhälle behövs ännu mer idag än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Aldrig någonsin har väl motsättningen varit större mellan vad som skulle kunna göras med de enorma produktionsresurser, förmågor och kunskaper som vi har idag och det som faktiskt görs? Är det ens möjligt att tänka sig att vi ska kunna ta itu med de enorma faror som handlar om mänsklighetens överlevnad på jorden utan att vi tillsammans tar kommandot över de avgörande delarna av ekonomin? Det handlar om att visionen om en annan värld både är möjlig och nödvändig. Men den måste också skildras som önskvärd.

Om vi läser några punkter ur socialdemokraternas program från 1990 igen så tycker jag det är uppenbart att det var en vision för ett helt annorlunda samhälle. Ett samhälle där demokratin utvidgats till att gälla hela samhället och framförallt kontrollen över vad som produceras, där de nuvarande ekonomiska maktgrupperna frigörs från sin exklusiva makt och där frihet och gemenskap präglar samhället:

 

  • att låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen
  • att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer
  • att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll
  • att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.

Men för att inte programmens visioner ska förbli något för enbart kongresser, för att däremellan samla damm på någon expedition behövs det också något mer. Det behövs krav och förslag som här och nu kan resas och sträcker sig längre än till nästa budget. Krav som utmanar systemet och förbinder nuet med framtidens visioner. Kanske skulle de förslag som rests inom arbetarrörelsen på djärva investeringar för en totalrenovering av Sverige kunna vara ett sådant exempel?  Men det får nog bli ämnet för ett annat inlägg.

PS: På lördag i denna vecka samlas de svenska socialdemokraterna åter till kongress. Tyvärr tror jag inte varken att dessa visioner eller några utmanande krav kommer sätta sin prägel på kongressen. Men det vore ju kul att få fel…..

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokratin, socialismen, vänstern

%d bloggare gillar detta: