Räds ABF sina egna rötter?

Bild ur Studiekamraten 1938

Det går inte att förstå det svenska samhällets utveckling under 1900-talet utan att känna till och studera arbetarrörelsen och dess olika delar. En viktig del av arbetarrörelsen var folkbildningen. Ett sätt att organisera folkbildningen var skapandet av Arbetarnas bildningsförbund (ABF) 1912.

Genom vänner till mina föräldrar fick jag en gång en låda full med ABF-tidningen Studiekamraten från 1929 och framåt till 1958. Jag tittade just, som jag gjort förut, igenom några årgångar igen. ”Tidning för det fria och frivilliga bildningsarbetet” står det högst upp i tidningshuvudet. Det är en imponerande bredd av ämnen och djup i innehåll i de artiklar som fyller denna tidning, som för övrigt upphörde någon gång i slutet av 1990-talet. Inget tycks ha varit dem främmande. Definitivt inte en sådan förgrundsgestalt bland arbetarrörelsens tänkare som Karl Marx. En gigant som föddes den 5 maj  för 200 år sedan.

Med anledning av detta 200-årsjubileum skulle föreningen Clarté* ordna ett möte till minne av Karl Marx och hans betydelse på ABF-huset nu den 5 maj. Mötet var utlyst och skulle äga rum på ABF-huset i Stockholm. Det man kan se ifall man googlar på det. Men någonting hände och nu är länken på ABF borttagen.

Förklaringen – eller vad vi nu ska kalla det – har jag inte lyckats hitta hos ABF Stockholm utan hos arrangören Clarté som berättar att:

I måndags meddelade ABF att man stoppar Clartés Marxmöte den 5:e maj, det vill säga det får inte äga rum i ABF-huset. ABF-husets ledning motiverar beslutet med att innehållet inte stämmer överens med demokratiska värderingar och inte går ihop med ABF:s folkbildningsuppdrag.

Detta är både obegripligt, upprörande och skrämmande. Jag har under mina år som politisk aktivist och organisatör av olika möten ofta haft med ABF att göra. När vi till exempel under ett antal år lyckades samla olika organisationer i ”Socialistiskt Forum Uppsala” var framgångarna vad gäller uppslutning och besökare bättre ju mer vi lyckades samarbeta med ABF på ett bra sätt.

På ABF:s egna hemsida skriver man om sig själva att: ”Övertygelsen om att demokratin ständigt måste återerövras är allt jämt en av grundtankarna inom organisationen.” Beslutet att utestänga Clarté rimmar illa med detta. Är det ett tecken i tiden av högervridning och rädsla att arbetarrörelsens eget bildningsförbund nu inte vågar tillåta möten som behandlar en av de viktiga gestalter som inspirerade svenska arbetarrörelse-pionjärer som August Palm eller Axel Danielsson? I vilket fall som helst är det skamligt och borde mötas av protester bland alla som bryr sig om både arbetarrörelsen och demokratin.

 

* Clarté är en anrik förening av intellektuella, partipolitiskt oberoende men närstående arbetarrörelsen som bildades redan 1921 och som sedan dess haft en omväxlande historia beroende på vilka delar inom arbetarrörelsen som dominerat inom organisationen.

 

PS: Någon dag senare kommer ett uttalande från ABF Stockholm som beklagar det som hänt och kallar det för ett ”olyckligt internt missförstånd”. Det är ju bra för ABF. Och vi behöver ”inte ge upp hoppet om” ABF.  Men det är svårt att inte ändå undra över denna märkliga händelse och vad som egentligen hände. Här är i alla fall uttalandet från ABF Stockholm:

ABF Stockholm Marx
Marx och marxismen som politisk teori har en given plats i ABF-huset, då som nu. Vi har årligen många samtal som utgår från Marx och marxismen, även många studiecirklar. Det har vi inga som helst planer på att förändra. Nu mer än någonsin behövs bildning och organisering för samhällsförändring.Vi kan dock konstatera att det samtal som var planerat den 5 maj, i samarbete med Clarté, på felaktiga grunder ställts in. Det är beklagligt och baseras på olyckligt missförstånd internt hos oss. Vi lär oss ständigt och utvecklar våra rutiner hela tiden, så även denna gång.Vi har en dialog med Clarté som är en mångårig samarrangör och från ABF Stockholms sida ser vi gärna att samtalet sker inom kort.Ge inte upp hoppet om oss, vi gjorde fel men blir bättre. Arbetarrörelsen behöver vara stark och hålla ihop!

 

Intressant?

 

Läs andra bloggar om socialdemokratin, arbetarrörelsen, ABF

Begreppet ”vänster”

När Jonas Sjöstedt inledningstalade på Vänsterpartiets kongress i Karlstad i februari sa han bland annat att socialdemokraterna inte (längre) är något vänsterparti. Yttrandet väckte en uppmärksamhet som förvånade mig lika mycket som att en del medier utifrån detta beskrev Sjöstedt som aggressiv.

Den franska nationalförsamlingen 1790

Begreppet ”vänster” är ju inte något annat än en positionsbeskrivning. Ursprunget är (som ni kanske redan vet) från den franska nationalförsamlingen 1790 där de mest radikala satt till vänster i salen.

I våra grannländer Norge och Danmark är fortfarande begreppet ”Venstre” det som används av de liberala borgerliga partier som uppfattar sig stå till vänster om de konservativa.

I Sverige är begreppet inte solklart. Även här handlar det om en positionsbeskrivning, men inte inom borgerligheten. Här har det kommit att stå antingen som beteckning för dem som befinner sig till vänster om ”mitten” eller för dem som vill uppnå mer genomgripande samhällsförändringar vad gäller fördelning, makt och ägande. Beroende på var någon själv befinner sig i det politiska landskapet blir antalet som räknas in i begreppet ”vänster” olika. Ju mer reaktionära åsikter någon har desto fler räknas som ”vänster”. Till exempel vill ofta borgerliga debattörer beskriva varje förslag som ens på ringaste vis ifrågasätter den rådande ordningen som ”vänster”. För vissa av dem tillhör socialdemokratin definitivt vänstern och för vänsterpartiet använder man helst andra mer negativt laddade ord. Bland människor som själva betraktar sig som vänster finns det på liknande sätt olika uppfattningar om vilka som verkligen ”förtjänar” denna etikett.

Att påstå att socialdemokratins ledning har rört sig åt höger borde inte egentligen vara kontroversiellt. Men det kan väl å andra sidan även sägas om vänsterpartiet och dessutom även om de mindre vänstergrupper som befinner sig utanför riksdagen. Hela det politiska fältet har förskjutits och idag framförs både från socialdemokratin och från borgerligheten förslag som skulle ha varit otänkbara för bara några år sedan. Att tvingas förhålla sig till ett alltmer högervridet klimat påverkar naturligtvis även vänstern i dess olika delar. Det är å andra sidan inte någon enkel fråga. Den vänster som idag uttrycker sig och ställer krav som om det fortfarande vore 1970 uppfattas knappast varken som relevant eller trovärdig. Alla som vill påverka måste ju anpassa formen på sitt budskap till dem som ska nås. De krav som känns möjliga att resa och kämpa för beror ju också på existerande styrkeförhållanden. Efter en lång rad av nederlag och bakslag kan det kännas svårare att föra fram mer långtgående krav. Samtidigt innebär detta också att vänstern som helhet idag är mycket sämre på att framställa de hoppingivande visionerna eller att i grunden ifrågasätta det nuvarande kapitalistiska samhället.

Historikern Kjell Östbergs utmärkta bok* om den radikaliseringsvåg som varade från 1960-talet (stoppandet av svensk atombomb 1965) till slutet av 1970-talet (löntagarfonderna) har kommit i ny utgåva. I  boken visar han (bland mycket annat) tydligt  hur den radikaliseringsvågen påverkade hela samhället och alla politiska partier. Han beskriver där hur ”den första hälften av 1970-talet antagligen är den mest omfattande period av samhällsreformer som Sverige genomgått”. En mängd betydande sociala reformer genomfördes på kort tid vars omfattning bäst kan mätas ”i det förhållande att statsbudgetens andel av BNP under 1970-talet ökade från 26 till 38 procent”.

Det intressanta i förhållande till mitt resonemang ovan är det som Östberg skriver om förskjutningarna inom hela det politiska fältet:

Djupet av radikaliseringen i det svenska samhället kan kanske bäst avläsas i den stora politiska enighet som rådde kring utbyggnaden av den universella välfärden under 1970-talet…..togs besluten vanligtvis av en enig Riksdag.

Östberg beskriver också på andra sätt hur djupt även de borgerliga partierna påverkades av ”tidsandan”. Ett av uttrycken för detta var att Högerpartiet bytte namn till Moderata samlingspartiet. Begreppet ”höger” (antipoden till ”vänster”) var så misskrediterat under denna tid att det inte längre dög som varumärke.

Idag befinner vi oss ju i en helt annorlunda situation. När radikaliseringsvågen ebbade ut i slutet av 1970-talet ersattes den av det som brukar kallas en nyliberal våg. Detta förändrade både tänkandet och tidsandan. Viktiga sociala och demokratiska framsteg från föregående period rullades tillbaka och vi har fått ett samhälle med ökande sociala klyftor och nedmonterad välfärd. Idag har den nyliberala vågen både resulterat i och ersatts av en djupt reaktionär och nationalistisk våg både i Sverige och runtom i världen. På samma sätt som på 1970-talet så förändrar detta hela det politiska fältet och påverkar fastän på olika sätt alla politiska partier och aktörer. Men det finns väsentliga skillnader. Radikaliseringsvågen på 1970-talet ledde inte till några framgångar för den parlamentariska vänstersidan. Tvärtom gick en stor del av den ungdomliga radikaliseringen förbi det kommunistparti som bytte namn till VPK 1968. Röstmässigt gick SKP/VPK inte heller framåt. Istället var denna tid socialdemokratins starkaste. Men idag har den yttersta högern klivit fram och skördat parlamentariska framgångar både på bekostnad av de borgerliga partierna och på bekostnad av socialdemokratin.

 

Stalin – en sann kommunist?

Ordet vänster kommer alltid vara ett ganska oprecist ord som mest beskriver en position i förhållande till andra politiska strömningar. Men även andra begrepp, som vi använder för att samlas kring eller avskiljas med hjälp av, har sina problem. Visserligen kan det sägas att begrepp som ”socialist” eller ”kommunist” mer talar om vad som avses än ordet ”vänster”. Men inte heller det är sant ifall vi går igenom vilka mycket olika politiska ledare, partier och rörelser som samlats bakom dessa begrepp genom historien och runtom i världen.

Hosni Mubarak tidigare härskare i Egypten och medlem i Socialist-internationalen

Kanske är helt enkelt inte etiketterna så viktiga? Det är nog min tanke i alla fall. Partier och rörelser måste främst bedömas utifrån vad de gör och kämpar för. Jag tänker att vi då bara kan bedöma partier som vill vara antingen vänster, socialistiska eller kommunistiska utifrån riktningen på deras politik, krav och arbete. Åt vilket håll pekar den/det? Syftar den/det till att minska klyftorna, omfördela välståndet, öka det demokratiska inflytandet, ena arbetarklassen och andra lönarbetare och bekämpa rasismen, skapa verklig jämlikhet mellan könen, grundligt ställa om för att avvärja hotet från klimatförändringarna och drastiskt minska det ekologiska fotavtrycket, minska marknaden och vinstdriften som styrmedel i samhället, osv, osv. Ja, då tycker åtminstone jag att de som vill kan kalla sig både vänster och socialister eller (ifall de tycker att det gör någon skillnad) kommunister. Jag anser att det finns medlemmar i det socialdemokratiska partiet som i denna mening är vänster eller socialister. Men jag tycker inte att ledningen för SAP kan kallas vänster. De har på en mängd områden drivit på i motsatt riktning och bidragit till att riva ner välfärden, öka marknadens roll i samhället och ökat klyftorna. De gör ju inte heller själva något anspråk på etiketten vänster. Bland oss andra: vänstersossar, alla olika sorters vänsterpartister, medlemmar i den utomparlamentariska vänstern och andra, kommer diskussionen om etiketterna fortgå vid sidan om den grundläggande diskussionen om politiken. De som anser sig ”mest radikala”, ”mest vänster” eller ”mest sanna” är naturligtvis inte nöjda med mina kriterier här ovan. De tycker nog till exempel inte att det räcker att ”bara” arbeta för att minska klassklyftorna eller marknadens makt. De vill ju ha bort klassklyftorna helt. Men jag tycker nog numera att det viktiga är att vi åtminstone är överens en bit på vägen dit, i en tid när varje liten strid för rättvisa måste vårdas ömt som en skör växt.

 

*Boken ”1968 – när allting var i rörelse” var slutsåld i sin tidigare utgåva på Prisma men har nyss åter utkommit, denna gång på Bokförläggarna Röda Rummet. Den går också att läsa på nätet.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om vänster

 

Visar Labour vägen?

Politiken har förändrats. Politiken går inte tillbaka in i den låda där den var förut. Vad som hänt är att människor har sagt att de har haft nog med åtstramningspolitik.

Jeremy Corbyn, partiledare Labour, Storbritannien

Så reste sig då åter Labour i Storbritannien. De vann inte men ruskade om högern ordentligt. Från att ha varit mer eller mindre uträknade är det en enorm prestation. Labour har inte heller haft sådana resultat sedan 1997. Hur stor framgången är syns ändå mer om man tittar på procentsiffrorna än på antalet vunna parlamentsplatser. Det brittiska systemet med enmansvalkretsar gör ju att det verkliga stödet och antalet mandat inte är samma sak.

Här är resultaten för Labour respektive Tories i tidigare val:

Och här du se hur resultaten varit i procent under samma period:

Labours framgång är sensationell och glädjande på flera sätt. Det har skett med en ny ledare som bekämpats stenhårt och smutsigt av både etablissemanget  och den egna partihögern i parlamentet. Det har skett med en radikal politik för omfördelning, mot nedskärningar och för att åter bygga upp välfärden, med planer för att expandera den kooperativa sektorn, skapa samhällsägda företag och återupprätta statlig kontroll över nyckelsektorer i ekonomin. Allt sammanfattat i slagordet ”for the many, not the few” – för de många, inte de få. Det har väckt entusiasm och det har dessutom säkert bidragit till att slå tillbaka den yttersta högern i UKIP som fullständigt smulades sönder i valet.

Även om inte Labour under Jeremy Corbyn nådde ända fram och vann över Tories så borde resultatet vara en källa till stor glädje för alla delar av vänstern i Sverige och Europa. Det visar ju så tydligt att det finns alternativ både till högern och till uppgivenheten inom socialdemokratin. Det måste också finnas mycket att lära av detta när det gäller politik och taktik. Hur har man t.ex. lyckats bygga upp Labour till att ha mer än en halv miljon medlemmar? Vilken roll spelade gräsrotsrörelsen Momentum som samlade tiotusentals människor i lokala grupper runtom i Storbritannien?

Man skulle ju också kunna hoppas att valframgångarna och den återupplivade rörelsen skulle bli en väckarklocka in i det socialdemokratiska partiet i Sverige. Men som Göran Greider skriver på SVT Opinion så är tyvärr det enda som hörts från s-toppen ”lite allmän oro och gnäll över att det brittiska valresultatet kan försvåra Brexitförhandlingarna och därmed missgynna Sverige”. Här upprepas den sorgliga attityden från valet i USA där man uttryckte stöd för Clinton istället för Sanders.

Måtte nu den rörelse som burit upp Labours framgångar leva vidare och lyckas med att bygga upp ännu mer styrka.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om Labour, Storbritannien, socialdemokratin

Behöver arbetarrörelsen visionerna?

 

Stiger vi mot ljuset?

Jag erkänner öppet att jag inte intresserar mig mycket för vad man kallar socialismens slutmål. Detta mål, vad det nu kan vara, betyder ingenting för mig; det är rörelsen (för socialt framåtskridande) som betyder allt.

Så skrev den tyska socialdemokraten Eduard Bernstein för mer än 100 år sedan. Just detta yttrande har kanske blivit mest  känt i kortformen ”rörelsen är allt, slutmålet intet”. Men det var bara en liten del av en mer omfattande kritik från hans sida av de tankar som då dominerade i arbetarrörelsen.

Bernstein själv bemöttes hårt av andra teoretiker inom rörelsen, som Karl Kautsky eller Rosa Luxemburg.

Är målen levande inom dagens arbetarrörelse?

Hur är det då nuförtiden med mål och visioner? De stora visionerna är rätt frånvarande i de flesta politiska partier. Det är mest nästa budget som gäller. Nu tycker jag i och för sig att vi ska låta bli att prata om ”slutmål”. Det låter mer som ”slutförvaring” eller något annat som är närmast dött. För det ”värsta tänkbara samhället” vore, som filosofen Zygmunt Bauman uttryckt det, ett ”samhälle som anser sig självt vara tillräckligt gott, demokratiskt, rättfärdigt – ett samhälle som menar att det har nått gränserna för det möjliga.” Så låt oss skippa tanken på ”slutmål”. Men mål och visioner tror jag ändå är viktiga. Jag tror att det är svårt att komma på några rörelser som varit verkligt framgångsrika utan att ha sådana visioner om en ljusare framtid.

Bristen på visioner bland liberaler och konservativa bryr jag mig inte så mycket om men att detsamma också gäller inom arbetarrörelsen är mer än beklagligt.

Betyder då det att visionerna och tankarna om ett annorlunda samhälle sedan länge är helt försvunna ur programmen hos arbetarrörelsens partier? Nej inte helt faktiskt. Läs det här till exempel:

Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, patriarkat, rasism eller homo- och transfobi, ett samhälle utan fördomar och diskriminering.

Låter ju rätt bra, eller hur? Att peka mot ett samhälle utan klasskillnader får väl sägas vara rätt radikalt nuförtiden. Det är från de svenska socialdemokraternas partiprogram från 2013.

I 1990 års program hade socialdemokraterna en ännu skarpare formulering:

Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfyllt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.

Låter ännu bättre tycker jag, rentav socialistiskt, även om inte det ordet används där. Men det är tyvärr också det faktum att det låter så bra som är ett problem. Man får en känsla av att visionerna kostar rätt litet och att de tycks leva ett eget liv för sig själva långt borta från den praktiska politiken. För vem kan läsa om dessa visioner utan att undra vad som har hänt och vart vi är på väg:

Har under- och överordningen minskat i samhället?

Har samhället blivit mer demokratiskt?

Har folkets bestämmanderätt över produktionen och dess fördelning ökat?

Har klasskillnaderna minskat?

Eduard Bernstein

Tyvärr måste ett seriöst svar på alla dessa frågor bli nej. Sedan flera decennier har det gått åt fel håll ifall målet var att öka demokratin och minska klasskillnaderna. Som långsiktig tendens har klyftorna ökat sedan 1980-talet. Kapitalkrafterna har stärkt sitt inflytande i hela samhället och dessutom även inom välfärdssektorn. Det har bidragit till att det demokratiska inflytandet faktiskt minskat. Annorlunda var det under decennierna efter kriget då välfärden stärktes och klassklyftorna minskade. Men efter 1980 sker en omsvängning. Ord som nyliberalism eller personer som Reagan och Thatcher representerar denna tid då kapitalet överallt gick från samarbete till konfrontation med arbetarrörelsen. Arbetarrörelsens svar på detta kan i bästa fall betecknas som uppgivenhet. Denna uppgivenhet kan förstås och förklaras, men den var inte nödvändig eller oundviklig. Sedan dess har i alla fall rörelsen avlägsnat sig allt längre bort från visionerna i programmen.

Spelar det då någon roll? Ja, det tror jag verkligen. Meningen med att ha en vision måste ju vara att ange en riktning. Åt vilket håll vill vi? Om vi har visioner och mål men inte närmar oss dem, utan tvärtom avlägsnar oss från dem, då har vi problem. De kan sväva där fritt ganska länge – eller snarare damma på någon bokhylla till nästa kongress. Men inte hur länge som helst. Det kan vi då lösa på olika sätt. Vi kan analysera varför vi inte når målen, men det görs tyvärr inte så mycket. Det som oftare händer är att vi istället börjar fila ner visionerna. Det har också hänt bland annat med de socialdemokratiska programmen. Visserligen har de socialistiska målen funnits med förvånansvärt länge, men de har monterats ner bit för bit. Men som Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren skriver i ETC:s Ekonomihandbok:

Det går inte att driva en politik för ökade klyftor och minskad offentlig sektor och samtidigt påstå att man är socialist. Man kan inte vara det man inte gör.

Men vänstern då?

En gråare vision?

Efter att ha sagt allt detta så måste jag naturligtvis medge att det av flera skäl inte är så lysande med visionerna inom vänstern heller. Självförtroendet och kaxigheten inom större delen av vänstern är inte heller så värst stor. De få som är kaxiga är tyvärr ofta sådana som inte verkar beröras så mycket av den faktiska händelseutvecklingen. För det finns anledningar till svårigheterna. De stora bakslag som det inneburit att kapitalet i hela världen har kapat åt sig mer makt har naturligtvis satt sina spår även inom vänstern. Vi har fått ett brutalare samhälle där olika grupper ställs mot varandra. Vänstern har tvingats till att i bästa fall bara bedriva försvarskamp mot olika försämringar eller i värsta fall till och med accepterat och genomfört dem. Det har i det första fallet naturligtvis bidragit till att skymma sikten mot visionerna. I det andra fallet har det bidragit till  demoralisering och splittring inom stora grupper av befolkningen. Det har i sin tur återverkat på vänstern. Och när det gäller detta att acceptera och genomföra åtgärder som avlägsnar oss från visionerna så tror jag inte heller här att det var nödvändigt eller oundvikligt.

Jag tror inte att de frågor som handlar om HUR de stora visionerna ska UPPNÅS är svårare nu än tidigare. De är bara annorlunda. Svåra har de alltid varit och kommer alltid vara.

Det går inte att ge exakta och detaljerade svar på hur ett samhälle som inte domineras av kapitalism ska se ut. De erfarenheter vi har av sådana samhällen är tyvärr i huvudsak negativa. De prövades också i fattiga och outvecklade länder som skiljer sig mycket från de flesta europeiska länder idag. De ger oss en del svar som bland annat handlar om hur det inte får bli. Framförallt handlar det här om att demokratin är något som ska stärkas och utvidgas inte inskränkas.

Marx som analyserade kapitalismen och historien ville heller inte ge någon mer exakt vision. Han ville som han uttryckte det inte ”skriva recept åt framtidens soppkök”.

Svaren om alternativ till det nuvarande samhället måste nog alltid vara samtidigt både enkla och inexakta, bland annat av det självklara skälet att vi inte vet något om framtiden och de resurs- och styrkeförhållanden som gäller då. Samtidigt tänker jag att visioner om en annan typ av samhälle behövs ännu mer idag än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Aldrig någonsin har väl motsättningen varit större mellan vad som skulle kunna göras med de enorma produktionsresurser, förmågor och kunskaper som vi har idag och det som faktiskt görs? Är det ens möjligt att tänka sig att vi ska kunna ta itu med de enorma faror som handlar om mänsklighetens överlevnad på jorden utan att vi tillsammans tar kommandot över de avgörande delarna av ekonomin? Det handlar om att visionen om en annan värld både är möjlig och nödvändig. Men den måste också skildras som önskvärd.

Om vi läser några punkter ur socialdemokraternas program från 1990 igen så tycker jag det är uppenbart att det var en vision för ett helt annorlunda samhälle. Ett samhälle där demokratin utvidgats till att gälla hela samhället och framförallt kontrollen över vad som produceras, där de nuvarande ekonomiska maktgrupperna frigörs från sin exklusiva makt och där frihet och gemenskap präglar samhället:

 

  • att låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen
  • att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer
  • att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll
  • att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.

Men för att inte programmens visioner ska förbli något för enbart kongresser, för att däremellan samla damm på någon expedition behövs det också något mer. Det behövs krav och förslag som här och nu kan resas och sträcker sig längre än till nästa budget. Krav som utmanar systemet och förbinder nuet med framtidens visioner. Kanske skulle de förslag som rests inom arbetarrörelsen på djärva investeringar för en totalrenovering av Sverige kunna vara ett sådant exempel?  Men det får nog bli ämnet för ett annat inlägg.

PS: På lördag i denna vecka samlas de svenska socialdemokraterna åter till kongress. Tyvärr tror jag inte varken att dessa visioner eller några utmanande krav kommer sätta sin prägel på kongressen. Men det vore ju kul att få fel…..

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokratin, socialismen, vänstern

Nederländerna – när det förväntade skymmer sikten för det verkliga

Procent i årets val och det föregående

Under detta år hålls val i några europeiska länder. I Nederländerna var det parlamentsval i veckan, i Frankrike blir det presidentval senare i vår och i Tyskland val till förbundsdagen i höst. Efter segern för Trump i USA har det spekulerats om ifall rasistiska och högerextrema partier kommer flytta fram sina positioner ytterligare i dessa val. Det har spekulerats så mycket om detta att sikten skymts för andra vinklar och man har tenderat att förhålla sig mer till något som man väntat sig än vad som faktiskt hände.

Inför valet i Nederländerna så är i alla fall min bild att svenska medier i stort sett bara koncentrerade sig på Wilders och hans antimuslimska enmansparti PVV. Detta gällde nog också i andra länder. PVV blev inte störst men ökade från 10,1 till 13,1 procent och fick därmed 20 mandat. Det var ju illa nog men inte så illa som många trott. Därför lät det på en del istället nästan som om Wilders backat. Web-rörelsen AVAAZ framförde till och med ett ”Globalt tack till Nederländerna”:

Thank you for choosing hope, unity, and dialogue over hate, fear and old fascist rhetoric. By rejecting Geert Wilders you’ve helped stop the rise of the far right everywhere.

Hur någon som ogillar ett parti som PVV kan glädja sig över att det ökade sin väljarbas med mer än 25 procent kan man bara förstå om man utgår från det förväntade istället för verkligheten.

Andra på den borgerliga kanten som ökade ungefär lika mycket var kristdemokraterna i CDA (från 8,5 till 12,5 procent) och det vänsterliberala D66 (från 8 till 12 procent).

På vänstersidan hade Grön Vänster (GL) en stor framgång och ökade från 2,3 till 8,9 procent medan Socialistpartiet (SP) minskade något från 9,6 till 9,2 procent och därmed förlorade ett mandat.

Mandatfördelning

De två regeringspartierna högerliberalerna VVD och socialdemokraterna PvdA straffades för den förda åtstramningspolitiken. Högerliberala VVD (Rutte) minskade från 26,5 till 21,3 procent men blev ändå största parti med 33 mandat av andra kammarens 150 platser.

Men de som straffades värst var alltså socialdemokraterna som minskade från 24,8 till 5,7 procent , eller från 38 mandat till 9 mandat, ett helt förkrossande nederlag.

Trots allt fokus på Wilders så tycks det ändå inte ha varit hans typ av frågor som dominerat bland de nederländska väljarna. Vid undersökningar så har frågor om den privatiserade sjukförsäkringen eller välfärd, vård och ekonomisk ojämlikhet istället visat sig vara de viktigaste frågorna.

Det är tveklöst att socialdemokraternas kompromissande med basala fördelningsfrågor har orsakat rasetskriver Martin Klepke i Arbetet, och vidare:

Nederländska PvdA har tillsammans med högerliberalerna genomfört stora nedskärningar och sociala försämringar för en stor del av befolkningen. Att landets ekonomi har förbättrats, något som partiledaren Asscher flera gånger har upprepat, betyder då ingenting för de människor som drabbats.

Mandat som gått från socialdemokraterna till andra partier

En viktig fråga måste ju då vara vart alla dessa människor som lämnat socialdemokratin tagit vägen. Det visar sig (se bilden) att den största gruppen 6,5 mandat gått till Grön Vänster, medan 5 mandat gått till det vänsterliberala D66.

Av de 29 mandat som socialdemokraterna förlorade kan drygt 4 mandat förklaras av att människor helt enkelt inte gått och röstat. Det högerliberala regeringspartiet PVV och Wilders parti har fått vardera ungefär två mandat av f.d. socialdemokrater.

En sak för vänstersinnade att fundera över är att SP –  som enligt denna undersökning tar 4 mandat av tidigare socialdemokratiska röster –  trots detta inte ökar. Uppenbarligen har SP förlorat mer röster än de vunnit. Frågan är vart? Ett mandat har gått till Grön Vänster (GL) men resten….?

 

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokratin, Nederländerna

Internationalen

1 maj närmar sig. Det är den enda dag där arbetarrörelsen– sedan 1939 – lyckats bryta sig in i den svenska almanackan. De många hundratals åren av den kristna kyrkans makt och dominans har satt betydligt fler spår. Desto viktigare då att inte tappa denna enda dag.

I vänstertågen på 1 maj sjungs alltid Internationalen. internationalenDen finns på en mängd olika språk. Men originalet är på franska. Den första versen som översatts ganska nära till svenska lyder så här:

Debout, les damnés de la terre
Debout, les forçats de la faim
La raison tonne en son cratère,
C’est l’éruption de la faim.
Du passé faisons table rase,
Foule esclave, debout, debout
Le monde va changer de base,
Nous ne sommes rien, soyons tout.

Refrängen som går igen efter varje vers lyder:

C’est la lutte finale ;
Groupons nous et demain
L’Internationale
Sera le genre humain.

Refrängen om den sista striden säger ungefär att Internationalen kommer att bli människans art, det vill säga morgondagen släkte. Fortfarande en vacker och viktig tanke tycker jag.

Texten skrevs av Eugène Pottier. Han kände personligen Karl Marx och Friedrich Engels och tillhörde också den organisation som hade samma namn som sången. Egentligen hette denna organisation Internationella arbetarassociationen, men den brukar kallas den Första Internationalen. Den bildades 1864 och upplöstes redan 1876 men har följts av ett flertal olika internationaler. Pottier var en av ledarna för Pariskommunen 1871, som kan sägas vara den första – mycket kortvariga – arbetarregeringen i historien. Han lyckades undkomma det fruktansvärda blodbad som skedde då Pariskommunen krossades.

Mördade kommunarder - Paris 1871

Mördade kommunarder – Paris 1871

Gömd i Paris skrev han samma år de sex stroferna till Internationalen.

Melodin till Pottiers text kom till senare. Den gjordes av formsnickaren Pierre Degeyter som bodde i staden Lille. Han var där med i en sångförening som hette Lyran. Vid en repetition med kören 1888 fick han av en tillfällighet texten till Internationalen i sin hand.  Samma natt komponerade han melodin på sin orgel. När kören sjöng den på ett arbetarmöte några dagar senare blev den direkt en succé.

Sitt stora genombrott fick sången på en Socialistkongress i Paris 1889. Men det dröjde ända till 1902 innan den översattes till svenska. Översättningen gjordes av Henrik Menander. Om honom kan man läsa i en fin bok av Jan Svärd: Henrik Menander Arbetets son. Han var korkskärare till yrket.  Yrket dog ut i början av 30-talet när bryggeriindustrin övergick till en annan förslutning av glasflaskor, patentkorken. Men korkskärarna var på sin tid en grupp av stolta hantverkare som startade en av de första fackföreningarna. Att lära sig yrket var inte lätt. För Menander tog det fyra år. Han vandrade då runt i Europa som gesäll. I Köpenhamn kom han i kontakt med de socialistiska idéerna. Men det var framförallt i Paris, dit han kom 1877, som han fick sin socialistiska skolning. Där stannade han i sex år. När han återvände till Sverige hade en annan pionjär, August Palm, agiterat för socialismen i några år. Tillsammans med Palm bildade Menander och några andra Arbetareklubben i Göteborg 1884. Menander arbetade tillsammans med Palm också för tidningen Folkviljan. Där började hans bana som diktare. Och det finns en mängd dikter till kända melodier av Menander från denna tid. De flesta är väl idag i huvudsak glömda. Men en som förutom Internationalen lever kvar är Arbetets söner, en sång som traditionellt har sjungits mer av den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen. Enligt Jan Svärd fanns denna uppdelning av sångerna redan i arbetarrörelsens barndom. Ungsocialisterna tog till sig Internationalen, medan arbetarrörelsens reformistiska del sjöng Arbetets söner.

Menander talade alltså flytande franska efter sina år i Belgien och Frankrike och såvitt jag kan begripa  ligger hans översättning mycket nära det franska originalet. Pottier hade skrivit sex verser. Men en av dem översatte aldrig Menander. Det var den femte anti-miltaristiska versen om ”krigets slaktande”:

S’ils s’obstinent, ces cannibales,
A faire de nous des héros,
Ils sauront bientôt que nos balles
Sont pour nos propres généraux!

Den översattes senare istället av Sten Sjöberg:

Om de oss driver dessa kannibaler
mot våra grannar än en gång
vi skjuter våra generaler
och sjunger broderskapets sång.

För det mesta är det bara den första versen och den sista som handlar om att arbetarna både i staden och på landet ska förena sig som sjungs vid möten och 1 maj-demonstrationer. Den andra versen som handlar om att vi inte väntar på räddning från varken gudar eller furstar, den tredje om ”guldets kungar”, eller den fjärde om att vi trycks ner av stat, lagar och skatter, brukar sällan sjungas. De som brukar sjungas är alltså dessa två:

Upp trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå.
Det dånar uti rättens krater,
snart ska utbrottets timma slå.
Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.

Upp till kamp emot kvalen
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär

Arbetare, i stad på landet
en gång skall jorden bliva vår.
När fast vi knyta syskonbanden,
då lättingen ej råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta,
men när vi nu till vårt försvar
en dag en gräns för dessa sätta
skall solen stråla mera klar!

Upp till kamp emot kvalen
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär

Texten är naturligtvis oerhört präglad av den tid och plats då den skrevs. På många sätt kan den kännas som en mycket omodern sång. Hungerns bojor vilar förvisso på en stor del av jordens befolkning men i Sverige av idag är det få som upplevt detta själva. Vi känner oss nog inte heller så övertygade om att det gamla snart ska störtas i gruset. Men vi tror att en annan värld är både möjlig och nödvändig. Det gäller inte minst för att rädda mänsklighetens möjligheter att leva vidare på denna jord. Synens på kvinnans plats i samhället och arbetarrörelsen har också förändrats. Därför sjunger nog de flesta heller inte längre att ”brodersbanden” ska knytas, så som den ursprungliga översättningen lyder, utan så som jag skrivit ovan. Men att vi måste förena oss över alla gränser och mellan stad och land för att skapa en jord som kan kallas vår, det är lika sant idag som då.

Så låt oss fortsätta att sjunga Internationalen samtidigt som vi reser nya paroller och förslag på 1 maj!

1 maj uppsala

1 maj i Uppsala

Lyssna på några olika versioner av Internationalen här

Läs om Internationalen:  Enn Kock

Läs andra bloggar om Internationalen,

Intressant?

Är det svårare att skapa ett anständigt liv idag?

Jag tittade på Kristina Lindströms och Maud Nycanders film om Olof Palme på TV häromdagen. I början av filmen ser man en intervju med Palme gjord av den brittiske journalisten David Frost. Där säger Palme att politik för honom handlar om ”att göra livet så anständigt som möjligt”.

År 1969 blir Palme ordförande för socialdemokraterna och dessutom statsminister. I filmen beskrivs de år av framgång som varit i ett land med den ”högsta levnadsstandarden i världen och låg arbetslöshet”. Därefter intervjuas tre grånade socialdemokratiska veteraner – Anders Ferm, Kjell-Olof Feldt och Ingvar Carlsson – om  perioden före och under Palmes regeringstid.

Ferm säger att (det socialdemokratiska) partiet var starkare än någonsin och det hade ”drabbats av hybris”. Det skulle vara: ”Allt genast!

Kjell Olof Feldt talar om ”20 år av obruten hög tillväxt” och att ”pengarna ramlade in i statskassan”. Han talar om alla reformer som genomfördes: allmänna sjukförsäkringen, allmänna pensionen, barnbidragen, den nya skolan, utbyggnaden av universiteten. Och tillägger: ”allt var möjligt”.

Ingvar Carlsson får avrunda genom att tala om perioden som ”en otrolig framgångssaga” och att det ”gick väldigt bra för Sverige”. Varefter han tillägger: ”Det borde vi kanske ha förstått, att så kunde det inte fortsätta..

Det är tre trötta äldre herrar som uttalar sig. De tror inte längre att ”allt är möjligt”. Men den uppfattning som Carlsson formulerar om att det ”inte kunde fortsätta så” är också en allmänt spridd uppfattning i hela samhället, inte minst inom socialdemokratin. Den uppfattas som helt självklar. Men är det självklart?

Carlsson säger att det ”gick bra för Sverige”. Han pratar inte om ökad rättvisa, minskade klassklyftor eller något sådant, utan om landet som en helhet. Men det som hände var ju inte bara att det ”gick bra för Sverige” utan att välståndet omfördelades och att välfärden byggdes ut på ett sätt som bidrog till minskade klyftor och ett anständigt liv för allt fler. Varför ”kunde inte detta fortsätta”? Varför har detta projekt till och med rullats tillbaka så att vi fått ökande klassklyftor och minskad välfärd istället? Har det gått ”sämre för Sverige”? Har vi totalt sett blivit fattigare så att det blivit svårare att fördela ”den gemensamma kakan”? Nej inte alls. Titta på de två nedanstående diagrammen som bygger på uppgifter från SCB. På det övre diagrammet kan vi se hur den totala Bruttonationalprodukten (BNP) har ökat sedan 1950. På det undre diagrammet kan vi se samma utveckling per capita, alltså i förhållande till alla invånare i landet:

bnp totalt

bnp per capita

Även i förhållande till den stora befolkningsökning som skett har BNP per capita ökat från 138 300 år 1960 till 424 000 år 2015. Det är en enorm utveckling.

Det fanns alltså inte något ödesbundet i att det, med Carlssons ord, ”inte kunde fortsätta”. Inom ramen för den enorma ekonomiska utveckling (tillväxt) som skett så skulle det varit möjligt både att fortsätta omfördelningen, bygga ut välfärden och att använda den ökade rikedomen till att korta arbetstiden. Med tanke på vad vi vet idag om hur vår konsumtion tär på den jord vi ska leva av och alla de baksidor som ett alltmer stressat arbetsliv leder till, så borde det senare ha varit ett klokt alternativ.

Även om inte ”allt” var möjligt för att citera Feldt – det är det nog aldrig – så var mycket möjligt. Framförallt hade en annan väg varit möjlig. Och den är fortfarande möjlig. Det finns aldrig bara en enda väg att gå så som Bildt och andra påstått. Politik handlar som Palme någon gång sa om ”att vilja”. Men för den som vill en politik för minskade klassklyftor handlar det då också om att våga ta strid för det man vill mot mäktiga ekonomiska intressen istället för att själv vara eller bli en del av den ekonomiska eliten. Ett samhälle som är ”anständigt att leva i” för majoriteten av dess medborgare kräver idag återigen också starka folkliga rörelser till försvar av välfärd och rättvisa.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om Palme, socialdemokratin

30 års mordutredning utan resultat – är sanningen för obekväm?

Nästa söndag – den 28 februari – är det 30 år sedan Sveriges statsminister Olof Palme mördades. För många människor sammanfaller mordet på Olof Palme med de stora förändringar som skett av det socialdemokratiska partiet och det svenska samhället sedan dess. Daniel Suhonen tar i en artikel i Expressen detta grepp på ämnet:

Mordet på Olof Palme fick enorma politiska konsekvenser och gjorde Socialdemokraterna till ett parti utan ideologisk kompass.

Gunnar Wall

Men dessutom är mordet fortfarande ouppklarat. En som i 30 års tid grävt i detta ämne är journalisten och författaren Gunnar Wall. År 1997 kom hans bok ”Mörkläggning – statsmakten och Palmemordet ut”. Den belönades med Grävande Journalisters pris Guldspaden. År 2010 kom ytterligare en bok i ämnet av Wall: Mordgåtan Olof Palme. Nu är han åter aktuell med en ny bok: ”Konspiration Olof Palme: mordet, politikern och hans tysta fiender

I en intervju med Wall hos Folkrörelsearkivet i Uppsala säger han bland annat att ”berättelsen om Palmeutredningen ger ingångar till att studera hur svenska staten, olika svenska myndigheter, fungerar under press”. I sina tidigare böcker har Wall i första hand granskat själva utredningen och bristerna med den. Den här gången ger han sig mer än tidigare in på frågan om vad som kan vara sanningen om mordet. Han argumenterar för att mordet var resultatet av en konspiration och att mycket pekar på att det hade att göra med Sverige i det kalla kriget.

Den som vill veta mer om detta och Gunnar Walls bok kan komma till ett möte i Uppsala med författaren under rubriken:

30 års mordutredning utan resultat – är sanningen för obekväm?

torsdag den 25 februari kl. 18:30.

Vretgränd 18, 3 trappor

Arrangör: Vänsterpartiet i Uppsala

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Palme, socialdemokraterna, Palmemordet, Palmeutredningen

Är det möjligt med en sossepresident i USA?

I USA pågår för fullt kampen om vem som ska bli de bägge stora valmaskinernas presidentkandidat. Detta ges ett stort utrymme i svenska medier. En av sensationerna är den demokratiska kandidaten Bernie Sanders som kallar sig själv för demokratisk socialist. När man kommenterat hans framgångar så har man i media talat om Sanders som ett av uttrycken för ”extremerna” i denna kampanj.

Vad som är extremt beror ju alltid på vad man jämför det med. Och från en svensk horisont är det svårt att uppfatta Sanders budskap som extremt när det gäller vad han vill genomföra. Det verkar ju vara ett samhälle av ungefär den typ som vi haft i Sverige sedan länge. Det är ett samhälle som med rätta förknippas med arbetarrörelsens framväxt och framgångar. Ett samhälle som när det stod på sin topp accepterades i sina grunddrag även av de borgerliga partierna. Och trots de omfattande nedskärningar och privatiseringar som skett under de senaste decennierna så är det fortfarande (ännu) inte något parti i Sverige som helt går emot tanken på en skattefinansierad välfärd. Men i USA är alltså detta extremt. Här befinner man sig fortfarande långt från sådana självklarheter som t.ex. en utbyggd skattefinansierad barnomsorg. Därför var det inte bara uttryck för skämtsamhet när en av de republikanska kandidaterna (Rubio)sa att Sanders kunde bli president i Sverige. För Rubios sort är en normal skandinavisk politik både fullständigt otänkbar och extrem.

Rubio, Trump och de andra republikanska presidentkandidaterna är däremot ett riktigt skräckkabinett. De är alla högerextrema. De framstår som extrema även i ett ”normalt” USA-sammanhang. De är inte bara extremt bakåtsträvande när det gäller olika mänskliga rättigheter (för kvinnor, homosexuella osv), de spelar också medvetet på att försöka vrida det stora och växande missnöjet i USA i rasistiska eller anti-muslimska banor.

Bernie Sanders utgår också från det växande missnöjet. Men till skillnad från alla de andra kandidaterna – och de flesta svenska socialdemokrater – pratar han om de växande klassklyftorna och försöker skapa en rörelse av enhet bland vanligt folk mot den extremt rika och mäktiga ekonomiska eliten. Han talar mot den splittring efter etnicitet, religion, kön, sexuell läggning osv som de andra kandidaterna driver. Istället talar han som t.ex. i denna fina video om enhet: ”Stand together”. Det är en rörelse som inte bygger på egna rikedomar eller stöd från Wall Street så som de andra politikerna utan på de verkliga gräsrötternas stöd. Sanders har också en lång personlig erfarenhet av att arbeta i folkrörelser ända sedan 1960-talets medborgarrättsrörelse och framåt. Att lyssna till hans tal är en fröjd för den som önskar mer hjärta och äkta engagemang hos våra politiker.

Men kan han bli president? Och ännu viktigare kan han genomföra det han vill ifall han skulle bli president?

Att vinna mot den ekonomiska och politiska eliten i USA är naturligtvis inte någon lätt sak i sig. Det märkliga valsystemet gör det inte lättare. I primärvalet i New Hampshire vann Sanders mot Clinton med 60 – 40. Ändå blev fördelningen av de delegater som sedan ska rösta om det demokratiska partiets kandidat 15 för Sanders och 14 för Clinton. Märkligt eller hur? Det förklaras i denna artikel med något som kallas ”superdelegater”. Det är partiapparatens egna delegater som är garanterade plats på konventet där allt avgörs. Av de 4047 delegaterna till konventet är 712 ”superdelegater” som ger massivt stöd åt Clinton. Visst klingar partinamnet rätt illa?

Men om nu Sanders skulle bli vald, kan han genomföra sin politik? Nej, säger han själv i denna video. Inte utan skapandet av en politisk gräsrotsrörelse:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Det är sanningen. Människor kan vara obekväma med att höra den, men det är verkligheten . Och det är därför som den här kampanjen säger högt och tydligt: Den handlar inte bara om att få Bernie Sanders vald till president, den handlar om att skapa en politisk gräsrotsrörelse i detta land .

I detta synsätt skiljer sig Bernie Sanders på ett avgörande sätt inte bara mot Barack Obama, Hillary Clinton eller de högerextrema republikanerna utan också mot dem som idag styr den svenska socialdemokratin. Det är en helt avgörande och mycket viktig skillnad. Våra svenska socialdemokrater har här som på så många andra områden glömt sin historia och att arbetarrörelsen inte kallas arbetarrörelse av en tillfällighet.

Intressant?

Läsa andra bloggar om Bernie Sanders, USA, presidentvalet

Att tävla med högern om samma politik, eller något annat.

Igår utsågs Jeremy Corbyn till ny ledare för det brittiska Labour party. Han fick nästan 60 procent av rösterna i partiet, vilket kan jämföras med rivalerna Andy Burnham (19%), Yvette Cooper (17%) och den gamle partiledaren Tony Blairs favoritkandidat Liz Kendall som bara fick 4,5%. Ett mycket stort stöd alltså.

Katrin Marcal skriver i Aftonbladet att hon tycker valet är ”tragiskt” och tycker att ”det är svårt att förklara vad som hände..” när, som hon skriver ”en skäggig marxist valdes till partiledare”. Tydligen ska ledare för arbetarpartier varken ha skägg eller vara marxister nu för tiden, enligt Marcal.

Corbyn har definitivt en annorlunda ledarstil än den typ av moderna politiker som utbildas av olika reklambyråer. Men han är trots – eller kanske tack vare det –  mycket populär. Medlemsantalet i Labour är idag större än på många år och dygnet efter att Corbyn blev vald anslöt sig ytterligare 14 500 nya individuella medlemmar till partiet.

Han har också annorlunda åsikter än dessa reklambyråsossar. Han vill bekämpa klassklyftorna och beskatta de rika mera. Han har både röstat mot brittiskt deltagande i Irak-kriget och mot medlemskapet i EU. Direkt efter att han blivit vald talade han på en stor manifestation för att välkomna flyktingar i London. Tydligen är de här åsikterna lika skrämmande för högern som de är populära bland Labours medlemmar. Den konservative premiärministern har på twitter sagt att Labourpartiet nu är ”ett hot mot den nationella säkerheten, vår ekonomiska säkerhet och din familjs säkerhet.

Men Marcal däremot säger inte mycket om Corbyns åsikter. Hennes främsta argument är istället att hans politik inte kan få tillräckligt stöd för att vinna över de konservativa. Då kan man ju fråga sig hur bra det var att vinna val med Tony Blair som ökade klyftorna, privatiseringarna och drog in landet i ytterligare krig? Ska man slå högern genom att föra högerns politik? Vad har man uppnått då?

Men det mest akuta problem som Marcal ser med Corbyn som ledare är att han ”inte tror på det där med ­partidisciplin”. Med tanke på hur de flesta som vill dra arbetarrörelsen åt höger brukar svinga partipiskan, tycker jag inte att det heller låter speciellt skrämmande.

Sen finns det andra som i likhet med Tony Blair menat och menar att Corbyns politik är gammalmodig. Det är faktiskt ett riktigt fånigt argument. För vad har vi sett i världen de senaste decennierna när denna ”moderna” politik för ökade klyftor, raserad välfärd och nya krig har bedrivits? Jo, en värld som alltför mycket påminner om en gammal och ond tid som vi lyckades avlägsna oss från, men som nu kommer tillbaka. Det är därför som vänsteridéer om jämlikhet, välfärd åt alla och fredliga lösningar istället för krig nu åter växer i styrka på flera håll i världen.

Det behövs något annat igen, helt enkelt. Kanske ett nygammalt, men inte inte tillräckligt prövat recept?

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokratin, välfärden

%d bloggare gillar detta: