Upprörande kaos eller logiskt resultat?

Det här är en bra dag för Sverige.

Elisabeth Svantesson (m) till DN

En jättestor milstolpe.

Oscar Sjöstedt (sd) till SvD

Magdalena Andersson valdes alltså till statsminister men tvingades avgå samma dag som hon blev vald.

På något sätt känns det både ganska typiskt och samtidigt orättvist. När Sverige till slut får en kvinnlig statsminister så får hon det direkt ovanligt jobbigt på jobbet, precis som det varit för kvinnor på andra delar av ”arbetsmarknaden” när de klivit fram. Denna känsla hos mig har naturligtvis inte mycket med varken analys eller politiska slutsatser att göra. Så istället några funderingar om läget:

Den nuvarande situationen där miljöpartiet lämnar regeringen och vi sannolikt i nästa vecka får en rent socialdemokratisk regering som ska regera på en budget förändrad av m-kd-sd, beror på att centerpartiet (tillsammans med Liberalerna) avstod från att rösta på regeringens budget. De 51 nedlagda rösterna från C+L gjorde att m-kd-sd-budgeten vann med 154 röster mot 143.

Att mp nu lämnar regeringen är lätt att både förstå och även respektera. MP är ju det parti som med rätta kan känna sig svikna av centern. De har förhandlat och backat i fråga om skyddet av skogen och stränderna för att få med centern och ”tackas” på det här sättet.

Ådahl

När centerns Martin Ådahl säger i TV att ”alla förstår att kaoset inte är skapat av oss”, så ger det för mig en närmast komisk effekt. Centern menar (naturligtvis) istället att det är vänsterpartiets fel. Annie Lööf förklarade sitt partis agerande så här för DN:

Den socialdemokratiska vänstersvängen är mycket oroande. Det avtal som presenterats mellan S och V drar regeringen ytterligare vänsterut…. Vi kan inte stötta en budget från en regering som rör sig långt vänsterut.

Som jag skrivit förut så är höger och vänster i politiken bara positionsbeskrivningar i förhållande till andra och mycket föränderliga till sitt innehåll över tid. Den som på allvar menar att förbättringar för de 700 000 pensionärer som har det sämst ställt, innebär att någon rör sig ”långt vänsterut”, beskriver mera sin egen faktiska position, som knappast är ”i mitten”. Ännu mer märkligt och komiskt blir det ju av att kravet på att höja nivån ”för dem som bara har garantipension eller låg inkomstpension” finns med som krav på centerpartiets egen hemsida. Extremt alltså.

Från hemsidan

Fast nu handlar det väl inte om detta utan egentligen om själva principen att vänsterpartiet till varje pris ska stängas ute från något som helst inflytande.

Även om företrädare för flera olika politiska riktningar verkar anse att det är centern som har ”ställt till det” så ser jag också på nätet en del socialdemokrater som anser att det är vänsterpartiets fel. Att partiet gått fram för hårt och borde accepterat den roll som numera kallas ”dörrmattans”. Det är en kritik som jag har svårt att förstå. Dels ur rent demokratisk synvinkel. Det är orimligt att ett parti som bildar underlag (aktivt eller passivt) för en regering ska ha noll inflytande. Men också för att det verkligen inte handlade om några ”extrema krav” eller ”73 punkter”. Kravet i detta fall var – förutom kravet på respektfullt samarbete – inte mer extremt än att Magdalena Andersson själv med glädje och entusiasm presenterade förslaget om förbättringar för de sämst ställda pensionärerna.

Det är förvisso ett dystert parlamentariskt läge. Vi har sedan länge en borgerlig majoritet i riksdagen. Denna borgerliga majoritet har både splittrats och skapat nya allianser där vi har ett nationalkonservativt block med de sjunkande liberalerna som påhäng och det mest nyliberala partiet centern utanför. De som i denna situation förespråkar ”dörrmattepolitiken” menar och tror att det är det enda sättet att hålla sd utanför inflytande. Men att låta centern fortsätta driva på för ökade klyftor och fortsatt nyliberalism som administreras av socialdemokraterna kommer sannolikt istället bara leda till motsatsen. Vi får mer av hopplöshet, mindre tilltro till att politik gör någon skillnad och kanske ännu fler som röstar på sd.

En del är besvikna på centern. Besviken kan man vara ifall man har några förväntningar. Det ska vi nog inte ha. Trots att Annie Lööf deklarerat att centern inte ville ge sd ”inflytande över budgeten” så valde de alltså ändå att göra det, hellre än att stödja en budget där vänsterpartiet fått ett litet inflytande. En lärdom av det borde vara att centerpartiet inte kan vara eller kommer att vara en allierad i motståndet mot sd och högern. Det ”kaos” som nu råder på regeringsfronten är kanske istället ganska logiskt, som ett uttryck för svagheten hos alla nu existerande alternativ.

Högern kommer framöver att göra allt för att förändra detta och stärka sina positioner. Vi på vänstersidan måste göra detsamma: allt det vi kan för stärka vårt alternativ såväl ute i samhället som i valet till riksdagen nästa år. Vilken roll ”centerextremisterna” kommer spela i denna kraftmätning borde nu stå mera klart.

PS: Du kan läsa uppgörelsen (på en A4) om garantitillägget till pensionärerna och det fortsatta samarbetet mellan s-mp-v i denna länk.

Hur hopplösheten stärks av Svanberg och SVT

För en vecka sedan skrev jag om den Novus-undersökning som menade att svenskarna hade en pessimistisk syn vad gäller möjligheterna att nå klimatmålen. Att ha någon sorts hopp för framtiden, en tro på att förändring till det bättre är möjlig, tror jag är viktigt för att vi tillsammans ska lyckas gå mot en bättre framtid, även när det gäller andra samhällsfrågor.

Men under den gångna veckan har jag sett två exempel på hur hoppet slås ner genom cynism eller genom att framställa det som att det inte finns några alternativ. Det finns naturligtvis och tyvärr fler exempel, men jag väljer dessa två. I dessa fall är det människor med makt som bidrar till att stärka hopplösheten och känslan av alternativlöshet.

Exemplet om skillnad på ”folk och folk”

Det ena exemplet handlar om rättvisa. Jag tror att de flesta åtminstone hoppas att vi behandlas någorlunda lika i samhället. Tänk dig till exempel att en person jobbat och tjänat pengar men ändå lyckats få ut ersättning från arbetslöshetskassan. Enligt regelverket ska den här personen då betala tillbaka pengarna. Jag tror att alla tycker att det är mycket rimligt. Tänk dig nu att personen då skulle säga att den gillar systemet med a-kassa men egentligen inte behövde ersättningen. Däremot vill den inte betala tillbaka pengarna eftersom det skulle verka som att den var emot systemet och ville protestera. Jag tror att de flesta skulle tycka att det var ett väldigt konstigt svar och en orimlig inställning.

Men nu handlar mitt exempel om en annan utbetalning, nämligen de 38 miljarder som permitteringsstödet under pandemin kostade. Stödet infördes våren 2020 och skulle enligt lag bara gå till företag med ”allvarliga ekonomiska svårigheter”. Syftet var att undvika varsel och uppsägningar.

En undersökning gjord av SVT visar nu att många storföretag gått med stora vinster men ändå mottagit stöd av staten trots att de alltså inte  hade ”allvarliga ekonomiska svårigheter”. Speciellt tre storföretag sticker ut: Volvo AB, Volvo Cars och Scania. De har mottagit 2,8 miljarder i stöd samtidigt som de gått med 43 miljarder i vinst.

Styrelseordföranden för Volvo AB, Carl-Henrik Svanberg, säger då exakt så här till SVT:

Svanberg

Vi var inte med i stödprogrammet för pengarna, utan för samarbetet mellan staten, företaget och de anställda. Att nu betala tillbaka skulle kännas som att man ”ger upp på systemet” och protestera, det vill inte vi.

Ett minst sagt provocerande och svårsmält svar från Svanberg.

Ett svar som stärker känslan av att det verkligen är skillnad på folk och folk och säkert bidrar till att öka hopplösheten hos många.

Och inte blir väl någon mer uppiggad av svaret om detta från den socialdemokratiska näringsministern Baylan, som sa:

Jag förstår att det kan sticka i ögonen på vanliga människor, när företagen blivit framgångsrika, men systemen finns för att rädda jobb och företag. Jag är glad att de lyckades.

”Sticka i ögonen” var ordet. Och Baylan förstärker här än mer känslan av hopplöshet och hjälplöshet hos en politisk makthavare i förhållande till samhällets verkliga makthavare.

Exemplet om klimatlösningar inom politiken

Häromdagen var det en sorts debattprogram på SVT om klimatfrågan och partiernas lösningar. Representanter för de åtta riksdagspartierna var där, men också några forskare och experter inom klimatområdet. Själva debatten var inte alls så plågsam att lyssna till som de normala partiledardebatterna, där de fräckaste ständigt skriker högst och avbryter. Men efter varje runda skulle experterna bedöma och ge betyg till fyra partier i taget. Att ge ett gemensamt betyg till fyra olika partier borde de flesta inse blir konstigt, de partier som är sämst i att ta itu med klimatfrågan sänker naturligtvis betyget. Och följdriktigt fick inte heller någon av panelerna godkänt av experterna.

Att göra på det här viset var mycket fegt av SVT. För hade de istället låtit experterna uttala sig om varje parti för sig så hade utslaget blivit helt annorlunda. Så skrev till exempel Naturskyddsföreningen om den undersökning de gjorde av partierna inför valet 2018 att: ”Vår granskning visar att Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill mest av alla partier”. Men att visa att det finns skillnader och att det finns partier som har en bättre politik i förhållande till klimatkrisen, det vågade uppenbarligen inte SVT.

Resultatet av denna feghet blir att man samtidigt som man sprider kunskap om klimatnödläget sänker förhoppningarna och tron på alternativa vägar framåt. Alla partier tycks ju ändå lika dåliga. Ett sätt att tänka som hittills bara gynnat den högerpopulistiska kanten. Och det är ju dessutom på den här kanten som man gått från direkt förnekande av klimatkrisen till en attityd av att vi egentligen inte kan göra något i Sverige.

Andra slutsatser

Både Svanberg och de som håller i SVT:s debattprogram har makt, om än på mycket olika sätt. Men de använder den i dessa fall på ett sätt som bidrar till att öka känslan av hopplöshet.

Men vi kan dra andra slutsatser. När vi hör det maktfullkomliga svaret från Volvo-ordföranden och det uppgivna suckandet från den socialdemokratiska ministern så kan vi tänka att detta visar att något är i grunden fel. Den här typen av exempel visar, tycker jag, att vi behöver mer av demokratisk kontroll över näringslivet om vi vill ha ett samhälle där vi alla behandlas lika och där skattepengar används på ett vettigt sätt.

Och även om det finns brister hos alla partier när det gäller att framställa allvaret i klimat- och miljökrisen och de minst sagt brådskande och mycket drastiska åtgärder som behövs, så finns det ändå väsentliga skillnader. Skillnader som är viktiga. Och tillsammans med starkare folkliga rörelser i samhället, som pressar partierna, kan de bidra till att vi tar viktiga steg åt rätt håll. Men då är det viktigt att vi känner till och ser dessa skillnader och inte tror att ”all politik är skit”. För en sådan attityd tror jag inte varken stärker rörelsen eller förbättrar oddsen i kampen för framtiden.

Ska vi vara glada och stolta över att militärflyget kommer åter till Ärna?

Ärna är ett område i norra Uppsala, fem km från Domkyrkan (se bilden). År 1944 inrättades där Upplands flygflottilj (F16). Men år 2003 avvecklades de två flygdivisionerna och Ärna avvecklades som militär flygplats. Under 15 års tid bedrev då istället företaget Uppsala Airport en kampanj för få starta civilt flyg på Ärna. Det möttes under åren av många protester från miljöorganisationer som Naturskyddsföreningen och Klimataktion samt boende i området. Kritiken av flygplatsen handlade om  miljökonsekvenser i form av buller, ökat utsläpp av växthusgaser och övriga miljöskadliga effekter. Och den 8 juni 2018 gav företaget Uppsala Airport upp planerna på att starta en civil flygplats.

På senare år har flygplatsen varit aktuell i samband med utsläppen av PFAS i dricksvattnet i Uppsala, där Kommunen driver en process mot försvarsmakten.

Men nu ska Sverige åter rusta upp krigsmakten och som en följd av det återetableras flygflottiljen F16 på Ärna. I den lokala dagstidningen UNT kunde vi häromveckan läsa en debattartikel där tre socialdemokrater uttrycker sin glädje över detta. Under rubriken: ”Vi är stolta över att F16 återetableras” skriver statsminister Löfven, försvarsminister Hultqvist och kommunstyrelsens ordförande Pelling  om att Sverige ökat anslagen till krigsmakten med 25 procent mellan 2015 – 2020. Det beror enligt dem på ”den försämrade säkerhetspolitiska utvecklingen i vår del av Europa”. Därför kommer vi nu ha en flottilj som är ”inriktad mot skarpa insatser”  och skapar samtidigt ”förutsättningar för en tillväxt inom flygvapnet”.

Om detta tycker jag att det finns en hel del att säga. Några som gör det bra är Lars Drake och Jacob Johnson, båda medlemmar i organisationen Nej till Nato här i Uppsala. De skrev en replik till de tre socialdemokraternas artikel i UNT. Men den ansvariga debattredaktören tog inte in artikeln. Tyvärr är jag inte förvånad. Men det är en bra artikel och med författarnas tillåtelse så återger jag den här:

Problematisk flygflottilj och svensk säkerhetspolitik

Det var tre stolta män – statsminister Löfven, försvarsminister Hultqvist och kommunalrådet Pelling – som i torsdagens UNT fullt ut ställde sig bakom återinvigningen av flygflottiljen F16 belägen omedelbart norr om Uppsalas stadsbebyggelse.

De stora problem som flygflottiljen innebär för Uppsala kommun och dess invånare omnämndes inte. Säkerhetshotet att ha ett militärt mål beläget så nära en stor befolkningskoncentration, buller och utsläpp av växthusgaser m.m. (i okänd omfattning), blockerande av en stor stadsnära areal vilket förhindrar alternativ samhällsnyttig verksamhet och hot mot Uppsala grundvattentäkt för att nämna de kanske viktigaste problemen. Det var symptomatiskt att hyllningen till flygflottiljen skedde under pågående rättslig konflikt mellan kommunen genom dess bolag Uppsala Vatten och Avfall och Försvarsmakten om förorening av kommunens viktigaste vattentäkt genom utsläpp av PFAS förorenat brandskum från F16.

Återetableringen av F16 är en konsekvens av propositionen Totalförsvaret 2021–2025 som riksdagens antog i december förra året. Vi anser att den pekade ut en felaktig och farlig väg för den svenska säkerhetspolitiken de kommande åren genom sin ensidiga Natoanpassning och i praktiken övergivande av den svenska alliansfriheten.  

Regeringen med försvarsminister Peter Hultqvist i spetsen pekade i propositionen som en sentida Karl XII ut Ryssland som ensamt ansvarigt för ett påstått försämrat säkerhetspolitiskt läge i vårt närområde. Argument som upprepas i torsdagens debattinlägg. Däremot tas inte Natos upprustning och utvidgning i Östeuropa upp.  Enligt den senaste årsboken från Stockholms Internationella Fredsforskningsinstitut (SIPRI) var Natoländernas militärutgifter 2020 ca 1000 miljarder dollar att jämföras med Rysslands 65 miljarder dollar. Bara de tre västeuropeiska staterna Tyskland, Frankrike och Storbritannien lägger varje år ut mer än dubbelt så mycket som Ryssland på det militära. Även om man jämför faktisk militär kapacitet är NATO överlägset Ryssland. Vi delar inte regeringens hotbild utan anser att det fortfarande är osannolikt att ett enskilt militärt angrepp skulle riktas mot Sverige. Den uppfattningen stöds av ett flertal säkerhetsexperter, till exempel, Hans Blix med flera i Nato-utredningen Sverige, NATO och Säkerheten.

2019 kostade den militära delen av totalförsvaret 55 miljarder och den civila delen 4,7 miljarder. 2023 beräknas kostnaderna för den militära delen öka till 77 miljarder, en ökning med 40% medan den civila delen beräknas öka till 5,0 miljarder, en ökning med ca 6 %. Vi anser att denna prioritering är felaktig. Den civila delen av totalförsvaret måste få en större andel tillsammans med fredsfrämjande åtgärder. Sverige måste återuppta sitt arbete med avspänning i stället för att ställa upp på ena sidan i dagens stormaktskonflikt.

Jacob Johnson och Lars Drake Nej till Nato   i Uppsala

Epoken Löfven

Stefan Löfven meddelade i söndags att han ska lämna posten som ordförande för socialdemokraterna. Det blir till partikongressen i november. Efter att ha varit ordförande för IF Metall i sex år valdes han till ordförande för socialdemokraterna den 27 januari 2012. Att vara politiker på den nivån är säkert alltid slitsamt. Men den period Löfven verkat under har sannolikt varit svårare än det mesta.

Jag noterar, när Löfven meddelar sin avgång, att det närmast är kutym att säga något vänligt och uppskattande från de andra partiernas ledare. Endast SD avviker här, som ofta annars. De vänliga orden från samarbetspartnerna i MP och C känns äkta, medan däremot orden från KD-ledaren (som ofta annars) känns falska. Hon säger nu att ”Löfven som arbetat hårt och velat väl förtjänar ett stort tack”. Hennes tidigare ord om att regeringen Löfven ”med berått mod” tillåtit spridningen av coronaviruset i Sverige verkar helt glömda.

Löfvens bidrag: ”upplösning av blockpolitiken”

Löfven blev partiledare efter de stridigheter som varit kring hans företrädare Juholt som bara hann vara på posten i mindre än ett år. Jag tror att man kan säga att Löfven till skillnad från Juholt var partihögerns och den traditionella maktapparatens alternativ.

Löfven har verkat inom en tid av tillbakagång för socialdemokratin. Det socialdemokratiska partiet har en lång historia och det har förändrat och förändrats enormt under denna tid. Under de första decennierna utvecklades partiet från att vara en kämpande oppositionsrörelse till att vara ett maktparti i staten såväl som inom de olika folkrörelserna. Under åren 1960 – 1988 låg Socialdemokraternas väljarstöd stadigt kring 45 procent, med en topp 1968 på 50,1 procent.

År 1991 hamnade Socialdemokratin för första gången under 40 procent. Det sammanfaller med att Ny Demokrati (en sorts föregångare till SD) och kristdemokraterna kom in i riksdagen. KD (som tidigare bara kommit in med hjälp av centern) var visserligen ett konservativt parti men inte alls det hemska högernationella parti det senare blivit under Busch. Ändå var detta med inbrytningar från höger ett tecken inför framtiden. En ny sorts höger slog sig fram på delvis nya sätt, drog röster från grupper som tidigare stött socialdemokratin och stärkte högerkanten inom svensk politik.

År 1994 hämtade Socialdemokraterna sig åter till 45 procent samtidigt som Ny Demokrati försvann från både riksdagen och den politiska scenen. Men från valet 1998 påbörjas en i stort sett jämn tjugoårig nedgång för Socialdemokratin till de 28 procent de fick i 2018 års val.

Året 2010 är en sorts milstolpe på vägen då SD kommer in i riksdagen. Ett högernationellt parti lyckas med rasistisk propaganda ta röster från socialdemokratin. Sedan dess har vi haft en klar högermajoritet i Sveriges riksdag. Men högermajoriteten var i flera år splittrad. De partier som ingick i den s.k. alliansen hade inte längre en egen majoritet. Men än så länge avvisade man kategoriskt att nå majoritet genom att samverka med SD.

Det är under denna period som den ganska nya s-ledaren Löfven i november 2013 gick ut med att han ville ”bryta blockpolitiken” genom samarbete med alla de borgerliga partierna utom SD. Även detta avvisades kategoriskt och i högstämda tonlägen (minns Annie Lööf som hellre skulle äta upp ”sin högra sko”) återgivet i denna rubrik i SvD:

Svenska Dagbladet 8 nov 2013

Som vi nu vet så har de fyra f.d. allianspartierna numera delat på sig. M och KD sökte sig till SD. Medan centern deltagit i ”blockupplösningen” tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet. Liberalerna som först deltog i detta tillsammans med centern håller nu på att utplåna sig själva i alla avseenden genom att förena sig med den nationella högern*.

Lyckades Löfven?

Löfven lyckades alltså med att upplösa blockpolitiken. Men lyckades han? Om målet var att oavsett politik inneha regeringsmakten och att hålla delar av högern borta från den, då kan man säga att han lyckades. Men då måste frågan ställas som den gjordes i ett tal av August Palm, en av arbetarrörelsens pionjärer: Vad vill Socialdemokraterna? Egentligen.

August Palm

Redan under 1980-talet började socialdemokratin att i praktiken avlägsna sig från det som innan betraktats som socialdemokratisk politik. Trots partiprogrammets skrivningar (senast från 2013) om ett samhälle ”utan klasskillnader” har klassklyftorna ökat. Trots skrivningen om att ”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal prägla hela samhället och människors inbördes förhållande….. Demokratin har därför företräde före marknaden”, så har marknadskrafterna stärkts inom alla områden. Mycket av välfärdens nedrivning, privatisering och utvecklande av marknadsmetoder skedde redan under socialdemokratiskt styre, även om de borgerliga när de tog över igen 2006 ytterligare förstärkte denna utveckling.

Att socialdemokratin inte bara vek ner sig inför nyliberalismen utan dessutom anammade den var naturligtvis en del av en internationell trend med mycket starka motkrafter. Men det har aldrig varit så att det bara finns en väg att gå. Motstånd och försvar av välfärdsstaten hade varit möjligt.

Sett i detta ljus representerar perioden Löfven en ytterligare förskjutning av politiken åt höger, där partiet i regeringsställning genomfört andras politik. Eller om det nu var andras politik? Otydligheten om partiets egna politik, eller i vad mån den representerar något annorlunda, har varit stor.

I en artikel i Aftonbladet kritiserade nyligen den tidigare socialdemokratiska ministern Carl Tham den förda politiken. Han beskriver partiet som en ”sorts förhandlingsapparat utan egna åsikter” och menar att ”regeringen inte kunnat genomföra en enda viktig socialdemokratisk reform, ens någon liten förändring av det marknadsdominerande samhällssystemet eller gjort något litet försök att pressa ned ojämlikheten”. 

Carl Tham föreslog själv:

Förvåna omvärlden genom att avslöja att regeringen faktiskt är socialdemokratisk och gör en socialdemokratisk reformbudget med till exempel ökad förmögenhetsskatt, några steg för att göra slut på kapitalets grepp över offentlig välfärd, storsatsning på åldrings- och sjukvård, en ny social bostadspolitik och återställande av en aktiv arbetsmarknadspolitik samt ofrånkomliga skatteökningar.

Vad som idag är ”faktisk” socialdemokratisk politik beror på vilken tidsperiod vi jämför med. Tyvärr är det ju bara ett parti i riksdagen som idag skulle stödja en sådan politik som Tham föreslår, nämligen vänsterpartiet. För tyvärr verkar det lika orealistiskt att det socialdemokratiska partiet nu skulle ställa sig bakom en sådan politik som att en ny partiordförande efter kongressen i november kommer bryta med den hittills förda politiken. Men jag skulle bli jätteglad ifall jag skulle få fel och önskar ”Reformisterna” och andra vänsterkrafter inom socialdemokratin lycka till.

*För övrigt har liberalerna nu skaffat sig ett ytterligare sänke genom att utse Mauricio Rojas till integrationsansvarig. Läs om det här.

Bostad – en mänsklig rättighet

Enligt Boverket var det förra året 207 kommuner som ”angav underskott på bostäder i kommunen som helhet”. Enligt Boverkets prognoser från december 2020, behöver mellan 592 000 och 664 000 bostäder byggas under tioårsperioden 2020–2029.

Som framgår av detta diagram från SCB så har bostadsbyggandet också minskat ordentligt sedan 1950- och 60-talet. Vi har haft en lång period av minskat byggande i förhållande till behoven. Som du kan se så byggdes det mellan 60 000 och 80 000 lägenheter under 1960- och början av 1970-talet. Vi var då dessutom färre invånare i landet. Denna period av byggande – det så kallade miljonprogrammet – var en stor politisk satsning. Politiken lät då inte marknadskrafterna ensamma ta hand om utvecklingen utan styrde den.

Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) fanns det 4 924 792 bostadslägenheter i Sverige vid utgången av år 2018. Av dessa var 1 872 171 lägenheter i hyresrätter. Utvecklingen för det totala antalet hyresrätter framgår av detta diagram:

Samtidigt har hyreslägenheternas andel av det totala bostadsbeståndet minskat, vilket framgår av detta diagram:

Människor som inte har mycket pengar efterfrågar främst hyresrätter. Men som Boverket konstaterar så fungerar bostadsmarknaden ”ofta dåligt för hushåll som har svag ekonomi”:

Bostadsbyggandet riktar sig ofta till hushåll med högre inkomster, medan lågt betalda yrkesgrupper har svårt att klara de hyror och priser som gäller i nyproduktionen.

En urvalsundersökning visar att bortåt hälften av de 40 procent av hushållen som har lägst inkomster inte har tillräckligt mycket pengar kvar när boendet är betalt, för att klara övriga levnadskostnader……Uppräknat på riket motsvarar det ca 770 000 hushåll, med sammanlagt 1,5 miljoner individer.

Problemet är alltså att det finns för få bostäder och att de som finns (och ännu mer de som byggs) är alltför dyra för dem som behöver dem.

För att både få fart på bostadsbyggandet och få fram bostäder, med hyror som även de som inte har stora tillgångar kan ha råd att bo i, måste det till kraftiga statliga ingrepp, satsningar och styrning. Satsningar liknande dem som var med miljonprogrammet på 1960-70-talet. En sådan satsning måste också vägledas av synsättet att en bostad i första hand är ett hem och en mänsklig rättighet, inte en vara. Rätten till ett hem är för övrigt inskriven i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna (§ 25) tillsammans med sådant som mat och hälsovård.

”Fri hyressättning”

Nu har det lagts fram ett förslag av regeringen om ”fri hyressättning” i nyproducerade lägenheter. Enligt förslaget ska det gälla från och med nästa sommar. Förslaget är ett resultat av framgångarna för Centerpartiet och Liberalerna i förhandlingarna om det s.k. Januariavtalet som regeringen styr utifrån. De liberala ville ha marknadshyror och fick det (och en hel del annat) i Januari-avtalet.

De hyror som nu gäller är ju inte – trots vad de borgerliga säger – ett resultat av någon planekonomi. Naturligtvis är det marknadsmässiga förhållanden som styr över byggandet och hyrorna. Annars skulle det inte vara så att det byggs mest för dem som har ekonomiska resurser och nästan inte alls efter de verkliga behoven. Men det finns ändå vissa begränsningar. Hyreshöjningar måste till exempel förhandlas med Hyresgästföreningen. Enligt det här förslaget så ska hyresvärden (än så länge vid nyproduktion) själv bestämma hyran för en enskild lägenhet, utan att behöva förhandla med Hyresgästföreningen. I utredningen uttrycks detta som att nu ska ”hyresvärd och hyresgäst fritt få komma överens om hyrans storlek”. Det låter ju betydligt tjusigare än det är. För vilken kraft att förhandla har en enskild människa som behöver en bostad? Det är knappast så att hyresvärden kommer sänka hyran för den som säger att det är för dyrt och att den inte har råd. Problemet nu är ju att de nyproducerade lägenheterna redan har alldeles för höga hyror för de flesta. Inte kommer de bli lägre för att hyresvärdarna får sätta hyran själva utan att behöva förhandla med hyresgästernas organisation. Såvitt jag kan se så motsäger inte heller utredarna om ”fri hyressättning” detta. De skriver bland annat att:  ”När bostadshyrorna inte avspeglar marknadspriset, dvs. vad hyran skulle vara på en fri marknad skapas förutsättningar för en svart marknad”. Det vill säga hyran skulle vara högre och mer likna nivåerna på den svarta marknaden. Naturligtvis leder bristsituationer – som här på bostäder – till uppkomsten av svarta marknader. Samvetslösa typer utnyttjar marknadssituationen helt enkelt. Det måste naturligtvis bekämpas. Men det går bara att få bort helt och hållet genom att öka tillgången på bostäder med rimliga priser så att de motsvarar behoven.

Hyresgästföreningen har beräknat konsekvenserna av fri hyressättning i Uppsala. Enligt en rapport skulle hyrorna höjas med 34 %. Hyrorna för en tvåa på 57 kvm skulle öka från 6 200 kr/mån (dagens genomsnitt) till 8 079 kr/mån i marknadsscenariot.  Den lägsta marknadshyran skattas till 6 843 kr/mån i Vattholmaområdet och den högsta till 9 038 kr/mån i centrala Uppsala.

De som är anhängare av denna förändring  mot mer marknad hävdar att den ”fria hyressättningen” kommer leda till att fastighetsbolagen vill producera fler lägenheter än vad de gör nu. Men om det vore så, vilka är det då som ska flytta in och betala hyrorna i dessa fler och dyrare lägenheter? De som behöver dem kan knappast göra det nu. Så varför skulle de göra det då? Enligt en beräkning skulle kostnaderna för bostadsbidrag öka med 35 miljarder kronor jämfört med i dag. Pengar som skyfflas från staten in i fastighetsbolagen.

Reaktioner från högerkanten

De tydliga ideologiska skälen till att införa rena marknadshyror har vi den senaste tiden kunnat höra från några moderata studenter som bildat något som de kallar ”Hyresgästförbundet”. I en artikel i Expressen beskrev de sin syn på bostadsmarknaden. De tyckte att densom värderar bostaden högst ska få flytta in, inte den som har flest ködagar”. Ordet ”värderar” är en omskrivning för den som vill och kan betala mest. De tillhör en strömning inom borgerligheten som tycks anse att allting ska fördelas efter ekonomiska resurser, även grundläggande mänskliga behov.

Sverigedemokraterna är här intressanta att studera som exempel på hur det partiet fungerar. Inför valet 2018 uttalade sig SD:s bostadspolitiske talesperson Roger Hedlund i Aftonbladet om marknadshyror. Han sa då att man var öppna för att diskutera frågan ”om den skulle ingå i ett större sammanhang”. Då ”utesluter vi inte att diskutera marknadshyror”, sa SD-representanten 1918. Men nu har partiledaren Åkesson satt upp fingret i luften och sett att detta är en fråga där de kan förbättra sin ”folklighet”. I Expressen säger han inte bara ”att marknadshyror är fel väg att gå” utan angriper också utifrån detta socialdemokraterna för ”skamlöst hyckleri”. Det är sorgligt att han ges den möjligheten. För ytterst handlar det om socialdemokraterna. Det har varit en hel del protester från hyresgästföreningar och olika aktivistgrupper runt om i landet. Men nu måste också alla de som fortfarande betraktar sig som socialdemokrater, väljare eller gräsrötter inom rörelsen reagera. Räcker det inte nu? Det är ni som måste få ledarna att backa. Minns dessa ord av Olof Palme:

Den enkla grundläggande anledningen till att arbetarrörelsen byggt upp en stark offentlig sektor är – att det finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna

PS: Från en vän nås jag också av ett annat initiativ i kampen för bostaden som ett hem och en mänsklig rättighet. Det är Bostadsvrålet som är en nationell plattform ”som gemensamt för fram de boendes perspektiv”.

Den 9-10 oktober ordnar de ett ”digitalt bostadsvrål” med temat:

Rätten till ett värdigt hem – en annan bostadspolitik är möjlig!

Där välkomnar dealla kämpar i ideella föreningar, nätverk, hyresrättsaktivister, bostadsforskare och gräsrotsrörelser” mot marknadshyror, renovräkningar och utförsäljningar av hyresrätter.

Uppätna skor och spekulationer om vem som tar vem 2022.

Låt mig backa bandet ungefär tio år för att få perspektiv på det som nu händer.

År 2010 hade Sverige haft en majoritetsregering i fyra år bestående av den s.k. alliansen, alltså de partier som inte bara är, utan även kallar sig själva, för borgerliga. Men i valet 2010 kom SD  för första gången in i riksdagen. De fick 5,7% av rösterna. Ungefär som Vänsterpartiet som fick 5,6%. Regeringen under Reinfeldt fortsatte att regera, men var nu i minoritet eftersom SD inte garanterade att de skulle stödja regeringen. Under år 2013 var det en nyhet att den ganska nya s-ledaren Löfven sade sig vilja ”bryta blockpolitiken” genom samarbete med FP och C. Annie Lööf besvarade då detta med att hon hellre skulle äta upp sin ”högra sko än bli ett stödhjul åt socialdemokraterna”.

2014 bildade socialdemokraterna tillsammans med MP en minoritetsregering, som var tvungen att förhandla om budgeten med Vänsterpartiet. I detta val mer än fördubblade SD sina mandat. De fyra partier som kallar sig borgerliga och det femte (SD) som också är det (fast dessutom odemokratiskt och rasistiskt) hade nu tillsammans fler mandat än S+MP+V. Trots detta så lyckades denna regering hålla i fyra år.

2018 ökade SD ytterligare. Resultatet blev att inte någon ”vanlig” konstellation skulle kunna samla majoritet. Vi fick en höst med en mängd förhandlingar och sittningar hos riksdagens talman. Till slut lyckades förhandlaren Löfven splittra den s.k. alliansen, men till priset av att ge upp det mesta av det som eventuellt fanns kvar av socialdemokratisk politik. Centern och Liberalerna var knappast några ”stödhjul” i den s.k. januariöverenskommelsens 73 punkter. Snarare satt de i baksätet och styrde hela ekipaget. För som en genomgång i Dagens Nyheter 19 januari 2019 visade så hade de ”fått igenom mest av sin politik”. Det var därför knappast aktuellt för Anni Lööf att äta upp någon högersko, även om den yttersta högerkanten i form av MUF eller KD:s Skyttedal skrek högt om förräderi.

Knepigare var det för Vänsterpartiet som enligt en punkt i avtalet inte skulle ha ”inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”. Trots detta la partiet i riksdagen ner sina röster och släppte därmed fram minoritetsregeringen S+MP och dess program av överenskommelser med C+L.

Ett regeringsstyre med stöd av SD hindrades. Men vi fick en fortsättning och skärpning av den reaktionärt nyliberala politiken. Samtidigt också en tilltagande anpassning till de nationalkonservativa synsätten. Denna avgörande inriktning ändrades inte av att Vänsterpartiet märkligt nog lyckades stoppa nedrivningen av arbetsförmedlingen och få ytterligare miljarder till välfärden tillsammans med högern. Även om de summor som tillfördes välfärden efteråt framstår som nålpengar i jämförelse med de av pandemin orsakade miljardbelopp som staten delat ut till företagen.

Nu och 2022

Nu har vi tre partier (MP, KD och L) som enligt opinionsmätningar ligger kring fyraprocentspärren. Liberalerna ligger allra mest illa till och mycket talar väl för att de åker ur riksdagen. Dessutom tycks de nu klyvas av frågan om att samarbeta med SD för att få regera. I detta läge, då C tycks stå ensamt kvar bland de borgerliga i att hålla avstånd till SD, deklarerar Annie Lööf att hon kan tänka sig att sitta i en regering med socialdemokraterna efter nästa val.

Naturligtvis är det bra att inte Centern också förenar sig med de nationalkonservativa. Men innebär det att vi som står på den vänstra sidan nu bara har två på olika sätt dåliga alternativ att förhålla oss till? Där vi antingen ska leva med och under en nyliberal regering eller en regering som dessutom förenar nyliberalism med rasism och inskränkningar i demokratin?

Naturligtvis verkar det rimligt att (fortsätta) välja det minst onda. Men kommer det att på längre sikt innebära att vi minskar hotet från SD?

Vi vet att många av SD:s väljare kommer från grupper som tidigare i huvudsak stödde socialdemokraterna. Många tillhör också grupper som drabbats av åtstramningar inom välfärden. I valet 2018 var det till exempel 24 % bland de arbetslösa och 30 % av dem som hade sjuk- eller aktivitetsersättning som röstade på SD. Att delar av arbetarklassen tagit till sig SD:s perspektiv av att sparka neråt är ett faktum. Om, eller hur, den rasism som segrat över klassolidariteten går att tränga tillbaka, det har ingen på vänstersidan egentligen lyckats svara på. Men det lär knappast bli lättare med en fortsatt nyliberal politik. Som socialdemokraten och Katalys-utredaren Kalle Sundin skrev i Aftonbladet häromdagen:

Det finns en legitim misstro till den politik som urholkat välfärden och bidragit till att många delar av landet halkat efter ekonomiskt. Den måste bemötas med en ny politisk riktning.

Vid det här laget vet vi vad som inte fungerar: stora skattesänkningar, försämrade trygghetssystem och privatiseringar. Med andra ord kärnan i Centerpartiets nuvarande ekonomiska politik……om Centerpartiet på allvar vill stoppa högerpopulismen, är det då verkligen rimligt att fortsätta propsa för reformer som visat sig fungera som bensin på elden?

Därför får det inte heller bli dessa parlamentariska uppgörelser och spekulationer om vem som tar vem som är det avgörande i synfältet för arbetarrörelsen och vänstern. En regering baserad på Centerns nyliberalism (eller för den delen socialdemokratisk anpassning till den) kommer inte lösa problemet med faran från den moderna fascismen. Det enda som i grunden kan ändra detta och möjliggöra en annan politisk inriktning är rörelser, opinionsbildning och sociala strider ute i samhället som förändrar hela dagordningen. Daniel Suhonen visar på en sådan viktig strid i en annan Aftonbladet-artikel:

Om arbetarrörelsen på riktigt och enat tar strid mot profitjakten i skolan kommer man ha en folkmajoritet och professioner som lärare, läkare och vårdpersonal, liksom stora delar av LO-kollektivet i ryggen, även SD-väljarna. Vinstfrågan rör liksom löntagarfonderna själva kärnan i ett demokratiskt samhälle.

Dessutom skapar vinstfrågan konflikt längs höger–vänster-skalan och i centrum för diskussionen. Men det kräver att frågan drivs ordentligt och ideologiskt uthålligt och oavsett hur mycket kulturkrig Oikos och Bulletins sponsorer kan köpa för pengar när kampanjerna drar igång från Storfinansen.

Det är den här typen av strider som måste vara vänsterns avgörande fokus såväl före som efter valet 2022, strider som för att bli framgångsrika inte får begränsas till den parlamentariska nivån.

PS: om du utan att ens aktivera dig vill bidra till kampen mot vinst i skolan så skriv på namninsamlingen för folkomröstning.

Ung Vänster, Utvik och ”kommunismen”

I början av januari detta år, 2021, hade Ung Vänster kongress. Där antogs bland annat ett principprogram. En tid efter detta uppmärksammades några ord ur detta principprogram i ett kort nyhetsinslag på TV-nyheterna. I programmet står det nämligen att ”Vårt mål är ett klasslöst samhälle, fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle”. Det är detta ord: ”kommunism”, som det handlar om.

Såvitt jag kunnat se har det inte uppstått så mycket rabalder eller angrepp från högerkanten på grund av detta ord i Ung Vänsters principprogram. Men författaren Magnus Utvik gör sitt bästa för att bidra till det med en artikel i Expressen. Utvik var själv i sin ungdom med i KPS, en extrem stalinistisk grupp som såg Albanien som det stora föredömet. Senare gick han med i VPK. Där och då anklagade han VPK ”för att inte vara tillräckligt kommunistiskt”. Detta enligt en gammal f.d. kamrat till Utvik från KPS, som recenserar Utviks bok om KPS-tiden (”Med Stalin som gud”) på Clartébloggen”.

Men numera har Utvik avlägsnat sig från allt detta och kallar sig socialdemokrat. Han har ägnat en del skrivande till att angripa Vänsterpartiet för ”kommunism”, bland annat i en bok. I Expressenartikeln tycker Utvik till exempel att Vänsterpartiet ”kommit för lätt undan” kritisk granskning. Han menar att eftersom Vänsterpartiet visserligen inte använder ordet kommunist eller talar om kommunismen men säger sig vara för ”ett klasslöst samhälle” så är de också för ”kommunismen”. Det ju är samma sak enligt honom. Men läs i så fall denna mening:

Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, patriarkat, rasism eller homo-och transfobi, ett samhälle utan fördomar och diskriminering.

Meningen är från socialdemokraternas nu gällande partiprogram, antaget 2013. Ett samhälle utan klasskillnader är väl ett ”klasslöst samhälle”? Är då även socialdemokraterna kommunister?

Jag har resonerat om den här typen av begrepp förut. Till exempel angående begreppet ”vänster” eller om visionen om det klasslösa samhället (där jag fick en del tänkvärda kommentar-synpunkter från en läsare) i en polemik för några år sedan mot den nu bortgångne liberala ledarskribenten Håkan Holmberg på UNT. Det går ju att hoppa över sådana resonemang ifall vi enkelt slår fast att ”kommunism” är detsamma som den typ av system som Utvik gillade i sin ungdom. System där olika typer av demokratiska rättigheter inte fanns/finns. Samhällen som styrdes av en stalinistisk byråkratkast. Såvitt jag vet är de inom vänstern som idag bekänner sig till den typen av samhällen ytterst få.

Kan man då anklaga Ung Vänster för att sträva efter ett sådant samhälle. Nej, de skriver ju också i sitt program att: ”Erövrade demokratiska fri- och rättigheter ska försvaras, utvecklas och fördjupas”. De skriver också att:

Vår rörelse avvisar sedan länge varje tanke på att en socialistisk samhällsomvandling skulle ske utan folk- majoritetens stöd, bekräftat i allmänna och fria val.

Utviks idoler i ungdomen

Jag tror alltså inte att medlemmarna i Ung Vänster är kommunister i den mening som Utvik var i sin ungdom. Detta är viktigt, men numera omöjligt att hinna förklara i en TV-soffa. De som numera använder ordet kommunist om sig själva, men inte tillhör någon av de små grupperingar som fortfarande hyllar Stalins Sovjet eller Maos Kina, har för att uttrycka sig milt, en rejäl pedagogisk uppförsbacke att kämpa i.

Jag kan därför förstå Vänsterpartiets nuvarande partiledare Nooshi Dadgostar när hon bara blankt ”tar avstånd” då hon får frågor om ”kommunismen”. Samtidigt tycker jag att det är synd att arbetarrörelsens historia på detta vis förenklas och fördunklas. Dels för att det nuvarande Vänsterpartiet har en historia och kommer från en kommunistisk/stalinistisk tradition som det är helt nödvändigt att hårt kritisera och ärligt analysera, även om det inte finns mycket kvar av historien idag. Men också för att det faktiskt funnits personer, rörelser och perioder i arbetarrörelsens historia då ordet kommunist och kommunism stått för något annat än de hemska regimer som uppstod i Sovjet och senare i dess lydstater. Pionjärerna Marx och Engels använde ju ordet kommunist. Och det lilla manifest med detta namn som de skrev redan 1848 var senare spritt i hela arbetarrörelsen även då arbetarpartierna började bli masspartier och i huvudsak kallade sig socialistiska eller socialdemokratiska. Men det är bara för reaktionärer och för stalinister som det går en rät och obruten linje från Marx till Stalin.

Kommunistiska manifestet 1848

Själv tycker jag att vi kan låta dem som inte vill ifrågasätta eller kritisera den förfärliga utvecklingen i Sovjetunionen få fortsätta att ha monopol på ordet kommunist eller kommunism. Därför kallar jag mig socialist, trots att även detta ord missbrukats och förknippas med så mycket elände. Att en annan (socialistisk) värld inte bara är önskvärd utan också nödvändig är självklart för mig. Däremot finns det all anledning att inte tvärsäkert måla upp hur ett sådant samhälle (en sådan värld) kan komma att se ut. Det mesta av det som funnits av samhällen som inte var kapitalistiska är inte sådant som vi vill upprepa. Vi har inte heller några som helst exempel eller erfarenheter från att bygga sådana samhällen i den ekonomiskt mest utvecklade delen av världen. De viktigaste lärdomarna tror jag handlar främst om att upprätthålla, utvidga och ständigt kämpa för demokratin och att motverka sådana byråkrati- och privilegiesystem som utvecklades både i öststaterna och lever och frodas inom våra egna fackföreningar eller partier.

Om vi ska kämpa mot klassklyftor så tror jag ändå att det även idag behövs en vision om ett samhälle utan klasskillnader. En sådan vision som hela arbetarrörelsen har haft på sitt program sedan begynnelsen. Jag hoppas också på ett samhälle där inte vinst är den avgörande drivkraften och där så mycket som möjligt av det vi behöver inte är varor utan något som möter våra behov. Där demokratin också handlar om att vara med och styra på sin arbetsplats och över avgörande delar av ekonomin. Socialism alltså.

1 maj i Uppsala för 100 år sedan

Traditionen att fira 1 maj som arbetarrörelsens och socialismens dag blir i år 130 år i Sverige. Men nu kommer inte några traditionella 1 majdemonstrationer kunna genomföras. Anledningen är mycket speciell: den pågående coronapandemin. Men det har faktiskt hänt några gånger förut att 1 majdemonstrationer ställts in. Till exempel här i Uppsala för exakt 100 år sedan. Men då berodde det på rörelsens tillbakagång och försvagning. Ett av många exempel på att den tidiga arbetarrörelsens utveckling inte (heller) var någon enkel och rätlinjig framgångssaga.

Här en liten kort bakgrund för den historieintresserade.

Staden Uppsala 1920

Nymans

År 1920 var Uppsala en betydligt mindre stad än idag. Folkmängden uppgick till 29 512 personer. Även till ytan var Uppsala en mycket liten stad. Kranssocknar som Bondkyrko, Vaksala och Gamla Uppsala hade ännu inte inkorporerats i staden. Men då som nu var Uppsala en inflyttningsstad. Det var också främst så som staden växte. Från landsbygden kom bonddrängar, pigor, statare, torpare och småbönder liksom arbetare som lämnat de många nedlagda järnbruken i Uppland. De kom för att jobba i verkstadsindustrin, där Nymans verkstäder då var de största.

Arbetarrörelsen i Uppsala och Sverige

Den socialistiska arbetarrörelsen började växa fram i Sverige på 1880-talet – för 140 år sedan. I Uppsala bildade skrädderiarbetarna den 27 augusti 1882 den första fackföreningen. Fler fackföreningar kom till i staden under de närmaste åren och den 16 september 1888 bildades också Upsala socialdemokratiska arbetareklubb. Under påsken året därpå bildades Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. Av de 49 ombuden som var med på SAP:s bildningskongress 1889 kom åtta från Uppsala. Av dessa åtta ombud representerade C. G. Westergren arbetareklubben medan de övriga representerade olika fackföreningar.

1890-talet

År 1890 organiserades de första 1 majdemonstrationerna gemensamt över hela världen. Huvudkravet var 8 timmars arbetsdag. Det var efter ett beslut på ett möte i Paris året innan och med inspiration från USA där det skett redan 1886. Även i Sverige ordnades de första 1 majdemonstrationerna detta år. Hjalmar Branting talade på Ladugårdsgärde i Stockholm. Alla demonstrationer antog en resolution med följande inledning:

I följd av beslut, enhälligt fattat på den internationella socialistiska arbetarkongress, som förlidet år hölls i Paris, ha vi i dag, den 1 maj 1890, i likhet med hela Europas och Amerikas klassmedvetna proletariat, samlats till en världsdemonstration för lagstadgad 8-timmars-arbetsdag……*

Men i Uppsala var det stora svårigheter att genomföra dessa första demonstrationer på 1 maj. Organiseringen var ännu svag och depressionen hade slagit hårt mot rörelsen. Till exempel hade då nästan alla fackföreningar i Uppsala lagts ner. Därför var det Upsala socialdemokratiska arbetareklubb som stod ensam som arrangör. Dessutom genomfördes demonstrationen inte på 1 maj som var en torsdag utan på söndagen den 4 maj. Enligt dagstidningen Upsala-Posten samlade manifestationen mellan 600 och 700 personer. Även 1891 genomfördes en manifestation av arbetareklubben. Men inte heller då på 1 maj utan den 7 maj. Organisationsgraden fortsatte att minska de närmaste åren vilket ledde till att 1 maj som arbetarrörelsens dag upphörde i Uppsala ett antal år. Dagen dominerades istället av nykterhetsrörelsen. Det dröjde till 1898 innan 1 majdemonstrationerna i stort sett blev regel även i Uppsala.

1900-talet

Arbetarrörelsen växte i anslutning och styrka men även nu med upp och nedgångar. Till exempel  innebar storstrejken 1909 en period av tillbakagång för rörelsen. År 1917 svepte en upprorisk flodvåg fram såväl i Sverige som i Tyskland och Ryssland och många andra länder. För Sverige kom det att innebära att såväl rösträtten som åtta timmars arbetsdag genomfördes samtidigt som vågen av mobiliserande förändring  och rörelse började ebba ut.

Från oktober 1917 leddes Sverige av en Samlingsregering  mellan socialdemokraterna och liberalerna (under Edén). Men den 6 mars 1920 sprack denna regering  på frågan om kommunalskattens omläggning. Då tillträdde den första socialdemokratiska regeringen i Sverige. Det var en minoritetsregering och (som Hjalmar Branting uttryckte det i en förklaring till statsrådsprotokollet**) så bildades den ”icke i förväntan på omedelbara åtgärder till förverkligande av dess program för samhällets omdaning, utan därför att detta parti ställt sig helt bakom det förslag till kommunal skattereform som just nu för vårt folk är trängande angeläget…”

Magnusson skrev*** om denna regeringsperiod, som bara varade i drygt sju månader:

Påfallande var den fridfullhet, varmed det svenska samhället underordnade sig det socialistiska regementet. Man hade inom de borgerliga lägren tydligen den uppfattningen att just vid den tidpunkten var den socialistiska regeringen den bästa avledaren för den elektricitet, som annars mättade luften över Europa och när som helst kunde bryta ut i åska och eld.

Men kraften i rörelsen hade ändå som sagt avtagit. Till det fanns säkert flera anledningar. Det faktum att rörelsen uppnått resultat vad gäller rösträtt och åttatimmarsdag kan ha haft betydelse. Men kanske viktigare var att orken inte fanns kvar när samhället samtidigt drabbades både av Spanska sjukan (mars 1918 till juni 1920) där nästan 38 000 människor dog i Sverige samt en ny ekonomisk depression som också slog hårt mot arbetarklassen.

Ett av många uttryck för denna trötthet i arbetarleden var att Arbetarkommunen i Uppsala beslutade att ställa in 1 majdemonstrationen 1920 och ersätta den med ett möte i Odinslund. Beslutet togs med 26 röster mot 20.

Detta var alltså för 100 år sedan. Men historien var inte slut då heller….

 

Lära av historien?

Jag skrev inledningsvis att den tidiga arbetarrörelsens utveckling inte var någon enkel och rätlinjig framgångssaga. Så är det väl alltid för alla rörelser som kämpar underifrån. Spelar då detta någon roll? Ja, det tror jag. Utan kunskaper om historien blir vi som människor utan minne. Jag tror att ett sådant ”minne” är extra viktigt för oss som idag (mer än 100 år efter pionjärerna) fortfarande tänker att en annan värld är möjlig. Vi står inför helt andra problem. Ändå handlar det precis som då om att organisera och åter organisera. Detta går upp och ner, möter både mindre och större bakslag. Men förändring har alltid varit möjlig.

 

Källor:

Arbetarstaden Uppsala, red. Isacsson-Magnusson, Gidlunds förlag 1996

Arbetarrörelsen i Uppsala , Bertil Bergqvist, Amqvist&Wiksell 1992

Socialdemokratien i Sverige del I och III, Magnusson, P.A. Nordstedt&söner 1924

 

*Magnusson, del I s. 390

**Magnusson, del III s. 174

***Magnusson, del III s. 183

Tankar om program

I maj månad kommer Vänsterpartiet att ha kongress. Där ska ett nytt partiprogram antas. Här några funderingar om program, förr och nu.

Manifestet

För många på ”vänstersidan” har Kommunistiska Manifestet från 1848 en särställning bland program. Ändå är det inte egentligen ett program i den moderna meningen av partiprogram. Den organisation som gav Marx/Engels i uppdrag att skriva texten och som stod bakom programmet – Rättfärdigas förbund som 1847 bytte namn till Kommunisternas förbund – var inte heller ett parti i modern mening. Hela världen befann sig då i en brytningstid där såväl kapitalismen som arbetarrörelsen var ”i sin barndom” i en värld där bara Storbritannien ännu var fullständigt industrialiserat*. Den socialistiska teorin var ännu ganska outvecklad och programmets tio punkter ”för de utvecklade länderna” innehöll visserligen sådant som ”stark progressiv beskattning” och ”arvsrättens avskaffande” men hade ännu inte så mycket att säga om rörelsens program framåt.

Jag ska inte här ge mig in på diskussionen om vad som var rätt eller fel i denna gamla skrift. Styrkan ligger väl främst i dess historiska beskrivning av kapitalismen, där det samhälle som då höll på att växa fram beskrevs på ett sätt som i vissa avseenden till och med framstår som en bra beskrivning än idag. En anledning till det förutom storheten hos de två skribenterna (främst Marx som tydligen skrev det mesta) är det medryckande språket. Ett språk som jag undrar om några senare program i arbetarrörelsen någonsin därefter kommit upp till. Jag tror att en anledning till det är just att det i huvudsak skrevs av en person (som var duktig på det). Texten blev inte ”utsatt för” den enorma mängd ändringsförslag som normalt för in en mängd olika stilarter i ett programförslag som på en modern kongress med till exempel Vänsterpartiet. Ändringar som inte ens en skicklig redaktionsgrupp så lätt kan sammanfoga till en vacker och behagligt läsbar text. Missförstå mig inte nu. Jag föredrar den demokratiska processen. Men den har sitt pris vad gäller stil. För övrigt har det nog producerats en hel del program där skribenten (skribenterna) inte ”stördes” av så mycket demokrati. Men texterna var trista ändå, eftersom skribenterna inte hade den där förmågan och/eller för att deras ”teori” då hade förvandlats till trista och döda dogmer.

Historikern E. J. Hobsbawn påpekade i en introduktion till Kommunistiska Manifestet ”att det inte finns något tydligt samband mellan Manifestets spridning och socialdemokraternas och arbetarpartiernas storlek eller styrka. Fram till 1905 publicerade t ex det tyska socialdemokratiska partiet (SPD), med sina hundratusentals medlemmar och miljoner väljare, Manifestet i upplagor som inte var större än 2.000-3.000 exemplar. Partiets Erfurtprogram från 1891 trycktes i 120.000 exemplar.”

Bortsett från diskussionen om innehållet i Erfurtprogrammet (som kritiserades av de som stod till vänster inom arbetarrörelsen) så funderar jag också över vilken betydelse även detta program (eller program över huvud taget) har haft för den faktiska rörelsen. Men mer om det senare.

 

Socialdemokratins första program

Den svenska socialdemokratins första program är från 1897. Det innehåller en del som kallas Allmänna grundsatser och omfattar ungefär en A4-sida. Det är kort och koncist anti-kapitalistiskt (”upphävandet av det privatkapitalistiska monopolet på produktionsmedlen och dessas förvandling till gemensam, hela samhället tillhörande egendom”)  och internationalistiskt (”Arbetarklassens intressen äro desamma i alla land”).

Efter detta följde det som kallades Politiskt program och som innehåller olika krav som ”Allmän, lika och direkt rösträtt”, ”Folkbeväpning”, ”Skolans skiljande från kyrkan” och så vidare. Man ändrade på kommande kongresser (1905 0ch 1911) kraven i den del som kallades Politiskt program. Men de allmänna grundsatserna behöll man oförändrade fram till 1920. De blev då lite längre än tidigare, men faktiskt inte mindre radikala i sitt innehåll.

Jag tycker det här är intressant att tänka på. Att man under en period av 23 år med stora samhällsförändringar hade detta kortfattade principprogram. Ja, egentligen ännu längre eftersom grundsatserna från 1920 som behölls till 1944 också framstår som mycket kortfattade jämfört med senare program inom arbetarrörelsen.

 

Vänsterpartiets föregångare

När SAP splittras 1917 och Sverges socialdemokratiska  vänsterparti (ja, det stavades så då) bildas så är de grundsatser som de antar på sin kongress i maj ganska lika det socialdemokratiska partiets. Den första delen har också samma formuleringar i en text som är något längre men även den ganska kort (mindre än två A4). I tillägget betonas till exempel att ”Den utomparlamentariska massaktionen är ett nödvändigt komplement i våra dagars klasskamp till den parlamentariska verksamheten”. Och internationalismen betonas än tydligare till exempel i formuleringen ”en obruten sammanhållning utan hänsyn till nation och ras, till krig eller fred.”

Sverges socialdemokratiska  vänsterparti var ett parti med  en stor bredd i åsikterna. Det liknade på en del sätt nog mer dagens Vänsterparti än den sekt inom Komintern (den kommunistiska internationalen) som det senare (efter byte av partinamn och ett antal splittringar) kom att utvecklas till. Från 1928 och fram till upplösningen av Komintern 1943 hade SKP det för alla kommunistpartier gemensamma Komintern-programmet. Jag tror inte att man kan säga något positivt om detta program eller den betydelse det hade för tänkandet och agerandet hos den tidens svenska kommunister. Det var dessutom långt….40 sidor.

 

Betydelsen hos program

Det kan tyckas självklart vad det är som man har ett program till. Det ska ju tala om vad partiet ifråga står för. Hur partiet uppfattar (beskriver) världen och åt vilket håll som det vill att samhället ska gå. (Det senare om en riktning bortom det bestående samhället gäller inte riktigt för borgerliga partier som ju i grunden är nöjda med samhället så som det är.)

På samma gång fungerar programmet avgränsande mot andra partier eller åsiktsriktningar.

Samtidigt kan man fundera över vad det innebär att ett parti ”står för” det som står i programmet. Socialdemokratin (SAP) hade ju ett program där det ända fram till 1944 stod att man skulle ”upphäva den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen och lägga dem under samhällets kontroll”. Den tanken fanns kvar ända till 1990 års program som sa att socialdemokratin så vill ”omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer.” I det nuvarande programmet från 2013 står det att ”Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, patriarkat, rasism eller homo- och transfobi, ett samhälle utan fördomar och diskriminering.” Oavsett vilken av dessa formuleringar vi föredrar (eller vad vi tänker om resultatet) så är det väl helt klart att vi under en lång följd av år snarare avlägsnat oss från än närmat oss programmets mål.

Det betyder å andra sidan inte att jag tycker att det vore bättre ifall dessa formuleringar inte fanns kvar. Alltså att programmet ”ärligt” skulle säga att vi har gett upp tanken på att avskaffa klassamhället. Men det är uppenbart så att de större visionerna i programmen lätt kommer i bakgrunden och att dagspolitiken blir det som dominerar. Att programmet inte tillämpas eller att dess formuleringar mer uppfattas som något för museum, som står kvar på samma sätt som orden i de gamla arbetarsångerna, utan att tas på allvar. Liknande fenomen kan vi säkert se även om vi studerar Vänsterpartiet. Men det blir ännu tydligare när vi tittar på det (fortfarande) större arbetarpartiet som dessutom haft makten så länge i Sveriges moderna historia.

Kanske är själva processen och debatten kring programmen lika viktig (eller viktigare?) än det som faktiskt står där. Det blir som nu i Vänsterpartiet ett tillfälle att diskutera och bilda oss kring hur vi ser på det nuvarande samhället och världen, liksom hur vi tänker oss vägen ut ur detta samhälle. Men handen på hjärtat, du partikamrat som läser detta, när var det senast som du läste igenom eller letade efter något i partiets gällande program?

 

Fundering om ett annat sorts program med begränsat innehåll

Jag skrev ovan om den tidiga svenska arbetarrörelsens program. Att de hade kortfattade grundsatser som beskrev världen och reste tankar om en annan (möjlig) värld. Dessa grundsatser som var på högst två sidor och kompletterades med de aktuella politiska kraven i en särskild del. Det nu gällande programmet för Vänsterpartiet som antogs  2016 är på 61 sidor. Det nu liggande förslaget är på 19 sidor. Efter kongressen gissar jag att det knappast blir kortare. Tyvärr.

Personligen skulle jag önska att även det moderna vänsterpartiet kunde ha ett sånt här kortfattat program som den tidiga arbetarrörelsen. Ett program som de flesta kan läsa igenom på några minuter.

Det skulle naturligtvis med ett modernt språk, men ändå precis som SAP:s program från 1920, peka ut att ”Huvudorsaken till de lyten, som vidhäfta våra dagars civilisation, är (nämligen) det privatkapitalistiska produktionssättet, som lagt äganderätten till produktionsmedlen i ett mindretals händer”. Det skulle på något sätt likaledes (som 1920) tala för ”att upphäva den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen”. Utan detta vore det ju inte ett socialistiskt program.

Utöver att enkelt beskriva och kritisera klassamhället så måste naturligtvis även ett modernt program ta upp könsmaktsordningen och den feministiska kampen, den överordnade miljö- och klimatfrågan med dess tydliga koppling till kapitalismens sätt att fungera samt kritisera andra typer av förtryck som har sin grund i människors könsidentitet, könsuttryck, sexuella läggning eller etniska bakgrund.

Tyvärr måste även programmet förklara lite om demokrati och vad socialism inte är på grund av de hemska erfarenheterna av de regimer som styrt, förtryckt och gynnat sig själva i socialismens namn.

Sammantaget skulle detta göra att det kanske inte går att koncentrera det hela till två sidor. Men kanske tre eller fyra. Jag tycker mycket vore vunnet med det. Det skulle inte bli så mycket analys, teori eller begrepp. Sådant tycker jag inte behövs i ett partiprogram. Analyserna och teorierna hör hemma i studiecirklar, tidskrifter, forskning och så vidare. Verksamheter som är nog så viktiga. Men inte just i partiprogrammet som istället borde vara ett enkelt dokument som snabbt förklarar de grundläggande uppfattningarna.

Jag uppfattar dagens Vänsterpartiet som ett brett parti där det finns utrymme för en mängd olika åsikter och perspektiv. Det är bra. Jag hoppas det ska fortsätta så och bli ännu bredare. Men att det finns en mängd olika uppfattningar inom många områden tycker jag inte behöver betyda att alla dessa olika frågor ska stoppas in i partiprogrammet. Det viktiga är att diskussionen pågår, hittar bra former och är schysst. I den praktiska politiken där vi ständigt ställs inför nya frågor måste vi ändå ta beslut i enighet eller genom majoritet.

 

Viktigare än programmet: att sätta det i rörelse

I grunden är det inte programmet utan vad vi faktiskt gör med det som är avgörande. I Aftonbladet idag har Karin Pettersson en ledare som jag tycker är mycket bra. Hon beskriver detta med vad vi ”faktiskt gör” utifrån Sanders-kampanjen i USA och skriver att ”Politik handlar inte om idéer i ett vakuum, den måste förhålla sig till det som sker”.

Hon menar att vi nu är i ett annat läge än då välfärdssamhällena växte fram och hänvisar till Harvardprofessorn Peter Hall (”en av världens ledande tänkare” enligt Karin Pettersson). Han säger till exempel – det som en del människor på vänstersidan sagt i många år – att grunden för uppkomsten av välfärdssamhället var ”risken för revolution”, möjligheterna till kompromiss kring full sysselsättning och att det fanns en majoritet för utbyggd välfärdsstat istället för kamp mot kapitalismen. Det var den grund som fanns men inte längre finns. Det beror idag på, som Pettersson skriver, att: ”det inte finns någon att förhandla med på andra sidan”. Hon drar slutsatsen:

Bernie Sanders svar är att man börjar om. Man inser att Man bygger något nytt, underifrån och försöker inkludera så många som möjligt i projektet.

Precis så tänker jag också att det är i Sverige. Vi måste börja om från början. Då är inte politiken eller programmen oviktiga. Men viktigast är den faktiska rörelsen och riktningen. En rörelse som kan bära det stora program för att vidareutveckla demokratin som påbörjades för över hundra år sedan. Den tanken måste på något sätt uttryckas i ett arbetarrörelseprogram för vår tid.

 

*Enligt historikern Hobsbawn i ”Revolutionens tidsålder” (Tidens förlag 1994, s. 222)

Sex-sju år gamla tankar….

       Upplösning åt höger…

Det var hösten 2013. Sverige leddes fortfarande av en borgerlig fyrparti-regering. Då framförde den ganska nya socialdemokratiska partiledaren Löfven åsikten att man borde upplösa blockpolitiken.

Den var ”fördummande” sa han. Partiet var öppet för samarbete med alla utom SD. Löfvens tanke var att genom upplösning av blockpolitiken minska SD:s inflytande. Han fiskade därför högerut, över den s.k. blockgränsen. Inviten avvisades då häftigt från de inviterade. Liberalernas (FP) Björklund sa att det var ”pinsamt” och Centerns Lööf ungefär att Löfven inte förstod att ett ”nej var ett nej”. Att hon också i andra sammanhang sa att hon hellre skulle ”äta upp skon” är väl också något som de flesta glömt.

Ett år senare – i december 2014 skrev jag själv här på bloggen om den s.k. blockpolitiken. Det var efter att socialdemokraterna återtagit regeringsmakten men nu med miljöpartiet och under förhandlande med Vänsterpartiet. Jag läser den texten, ser hur saker förändrats och vad jag själv såg och inte såg.

Till exempel skrev jag då att ”en del företrädare för de borgerliga partierna” börjat lägga ut testballonger och närmanden åt SD-hållet, men att ändå ”i stort sett har den svenska borgerligheten visat sig trogen det goda inom den liberala traditionen och till skillnad från europeiska kollegor hållit SD och deras rasistiska politik på avstånd”. Det stämde nog fortfarande då 2014. Men sedan har ju mycket förändrats som handlar om mer än uppätna skor. Ebba Thor som ”inte skulle förhandla ens om 20 år” eller Kristersson som ”inte alls” skulle samarbeta, har som vi nu vet bytt åsikt de också.

En sak som jag däremot hade helt fel om var Vänsterpartiets möjligheter. Jag skrev att ”i en situation där S+MP tillsammans med V har mindre stöd än de fem borgerliga partierna (Alliansen+SD) är det ju omöjligt att få igenom ens de mest obetydliga reformer”. Det visade sig ju – märkligt nog – vara fel, eftersom en hel del bra reformer av V-karaktär (eller klassisk s-karaktär) faktiskt genomfördes under perioden.

Sex år efter att Löfven väckte tanken om att bryta upp blockpolitiken och samarbeta i ”mitten” lyckades han genomföra detta. Men knappast med ett lyckat resultat.

I den sex år gamla bloggtexten skrev jag:kommer ett samarbete i den politiska mitten att minska Sverigedemokraternas inflytande? Ja, möjligen i det mycket korta perspektivet. Men det kommer att ske till priset av en politik som fortsätter att öka klyftorna, nyfattigdomen, segregationen, arbetslösheten och den politiska uppgivenheten……Det är sådana samhällsutvecklingar som har gynnat och kan gynna framväxten av högerextrema rörelser. Därför kan vi inte sätta vårt hopp till utsträckta händer för en samling kring en upplösning av den så kallade blockpolitiken. Det kommer bara på sikt att gynna SD ännu mer.”

Tyvärr är det ju precis vad vi sett. Det socialdemokratiska partiet höll sig kvar vid regeringsmakten men sjunker som en sten i opinionsmätningar samtidigt som det parti som skulle berövas inflytande har flyttat fram positionerna ytterligare.

Det är som ofta nu för tiden inte ens kul att få rätt.

%d bloggare gillar detta: