Sekulariseringen och stödet till religiösa samfund och friskolor

Det brukar sägas att Sverige är ett mycket sekulariserat land. Jag tänker på detta då jag ser att socialdemokraterna nu vill stoppa de religiösa friskolorna och att regeringen låtit utreda stödet till olika trossamfund. Men hur långt har vi egentligen kommit?

Det finns ju olika betydelser av ordet sekularisering. Det kan handla om religionens grad av påverkan i samhället eller antalet troende. Helt klart har den kristna kyrkan inte alls samma dominerande roll i samhället längre även om en hel del finns kvar. Antalet troende är nog också lågt i Sverige i en internationell jämförelse. År 2000 var det enligt en Sifo-undersökning bara 13 procent som trodde att det fanns en gud, men 46 procent som trodde på ”en högre makt”.

Men den viktigaste betydelsen av ordet sekularisering måste, som jag ser det, handla om förhållandet mellan staten och religionen/religionerna. I ett helt sekulärt samhälle borde stat och religion vara helt åtskilda. Rätten att både få utöva och att få vara fri från religiöst tvång är en självklar del av ett demokratiskt samhälle. Religionen ska vara en privatsak att kunna välja eller avstå från.

Länge var det bara en religion och en kyrka som var tillåten i vårt land och den kunde man inte undvika. Den enda tillåtna religiösa verksamheten var den som bedrevs av den Svenska kyrkan. I konventikelplakaten från 1726 förbjöds all annan religiös verksamhet. Och det var inte förrän 1951 som man fick rätt att lämna kyrkan utan att gå med i något annat samfund. Fram till dess hade man alltså inte rätt att stå fri från religionen.

År 2000 skiljdes den svenska kyrkan från staten. Det var ett viktigt steg, men det tar tid att avskaffa makten och inflytandet över människors liv från en institution som haft den i flera hundra år.

För hur är det då med sekulariseringen idag 18 år efter skilsmässan mellan staten och kyrkan? Tyvärr är det en hel del som återstår. Vi har kvar ett flertal exempel på att staten och religionen fortfarande är sammanbundna. Här några exempel:

  • Vi har fortfarande lagar som reglerar kyrkan. Staten bestämmer alltså över kyrkan både vad gäller dess tro (evangeliskt-luthersk), dess organisation och annat. Så kan det ju inte vara ifall stat och kyrka ska vara åtskilda.
  • Tronföljden hos den i sig otidsenliga och odemokratiska monarkin regleras också vad gäller religionstillhörighet. Kungen ska vara av ”den rena evangeliska läran”. Här har vi en annan kvardröjande rest. En rest i en relik.
  • Om vi vill gifta oss så är kyrkorna också fortfarande inblandade i detta. Olika religiösa samfund har kvar vigselrätten. Att vigas borde för den som vill göra det bara vara en nödvändig sak i förhållande till myndigheter, till staten. Så är det också i betydligt mer religiösa länder än Sverige (som t.ex. Nederländerna där jag själv prövat det). Den som dessutom vill blanda in religionen i detta (och lova inför gud) kan naturligtvis göra det också, men det är en annan sak. En märklig konsekvens av detta kvarvarande förhållande i Sverige är att inblandningen i vad som borde eller skulle kunna vara samfundens inre angelägenheter blir större än det vore hos en fri kyrka. Det innebär t.ex. att vi får dessa konstiga diskussioner om präster som inte vill viga homosexuella. Om dessa kyrkor inte hade vigselrätten och dessutom stod helt fria i förhållande till staten i alla andra avseenden också, då vore det ju självklart en intern kyrklig angelägenhet. En fråga för inre strid i församlingen.
  • Och fortfarande har vi varje år dessa konstiga diskussioner om skolavslutningar. Där hör vi ständigt en del som talar om detta med att få med en präst och religiösa inslag som en omistlig del av traditionen, av vår kultur. De verkar inte ha någon förståelse för att detta innebär att de tvingar sin tro på andra människor som på olika grunder (varandes ateister, agnostiker eller andra religiösa tillhörigheter än svenska kyrkan) vill slippa detta. Alla traditioner är inte bra och den som grundar sig på kyrkans övermakt och förtryck är det definitivt inte. Rätten att slippa delta, att religionsfrihet också måste innebära frihet från religion, det är en viktig sekulär fråga.
  • Sen har vi ju det faktum att i stort sett alla våra helgdagar har anknytning till kristendomen och dess traditioner. Kanske kommer detta att ändras men på längre sikt?

 

Religiösa friskolor

Nu har alltså socialdemokraterna kommit fram med förslaget att stoppa religiösa friskolor. Det är bra och ett steg mot ett mer sekulärt samhälle. Religiösa friskolor med stöd från staten borde vara lika onaturliga som olika politiska skolor för barn. Här står olika synsätt och konventioner mot varandra. Det finns konventioner som ger föräldrar rätt att bestämma detta över sina barn. Men i ett demokratiskt samhälle som erkänner varje barns rättigheter finns också begränsningar vad gäller föräldrars rätt i förhållande till sina barn. Tack och lov får inte föräldrar göra vad som helst med eller mot sina barn. I Barnkonventionen står det till exempel att ”Varje barn har rätt att tro på vilken gud de vill eller ingen alls”. Denna rätt tänker jag måste innebära att vi värnar alla barns rätt att gå i skolan tillsammans med barn till föräldrar med annan tro än deras föräldrar. Denna konvention och detta synsätt innebär att vi ska skydda barn från all typ av religiös indoktrinering, om inte hemma, så åtminstone i skolan.

I diskussionen om detta förslag från socialdemokraterna användes ordet segregering. Förslaget skulle minska segregeringen sas det. Men det är ju ett ord som kan betyda olika saker beroende på vilket segregerande/avskiljande vi syftar på. När chefen för Livets ords skola här i Uppsala svarade på en fråga om detta sa han att de har barn med ett flertal olika nationella bakgrunder. Men den segregering som det handlar om här är ju det avskiljande som sker mellan barn till föräldrar med olika trosuppfattningar. Att barnen avskiljs och inte möter barn från hem med andra trosuppfattningar än deras eget. Att avskaffa de religiösa friskolorna är definitivt ett viktigt steg mot ett mer sekulariserat samhälle.

 

Stöd till religiösa samfund

Vi har också lagar som ger religiösa samfund bidrag från staten. Inte så sekulärt det heller. År 2016 betalade Nämnden för statligt stöd till trossamfund ut 79 miljoner kronor. Detta stöd har tydligen inte varit speciellt villkorat. För häromdagen överlämnade regeringens utredare Ulf Bjereld ett förslag som skulle innebära ”tydligare krav” för att få statligt stöd. Till exempel ska samfund som uppmanar till våld, tvång eller hot inte få stöd. Inte heller de som kränker barns rättigheter eller uppmanar till sådant som skadar barns hälsa ska kunna räkna med stöd, enligt utredningen. Samma sak ska gälla för dem som är odemokratiska, bryter mot principen om alla människors lika värde eller uttalar sig nedsättande om människor utifrån religion, kön eller sexuell läggning.

Som jag skrev ovan så anser jag att redan detta att bestämma att ens barn ska gå i en skola med religiöst likasinnade är en form av kränkning av barns rättigheter. Och istället för dessa krav som kommer kräva ännu mer byråkrati för att övervakas vore det rimliga att helt enkelt avskaffa det statliga stödet till religiösa samfund helt och hållet. Ett konsekvent åtskiljande mellan stat och religion borde innebära att de religiösa samfunden får sköta sig själva inom ramen för de lagar som gäller för oss alla, men utan ekonomiskt eller annat stöd från oss andra.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om religion, friskolor, sekularisering

Löser klassresan problemen i klassen?

Ska vi låsa in förortens barn i förorten istället för att de ska kunna göra en klassresa?

Annie Lööf vid debatt på Uppsala universitet 23 november 2017

Det som ledaren för centerpartiet argumenterar för här är det fria skolvalet som en möjlighet för dem med mindre möjligheter. Olika varianter av detta synsätt har jag hört ända sedan början av 1990-talet. Det är faktiskt inte är så lätt att bemöta det argumentet. Åtminstone inte i det individuella fallet. Faktum är också att det på ett sätt har blivit svårare på grund av den faktiska utvecklingen. Jag tror inte heller att vi från vänster ska bemöta det genom att ifrågasätta valfriheten. Däremot ifrågasätta om det egentligen löser problemen. Låt mig förklara.

 

Minnesbilder

När jag växte upp i Stockholmsförorten Vällingby på 1950 och 60-talet så tror jag att man kan säga att det var ett ganska blandat område om man ser till den sociala sammansättningen bland de boende. På den gården där jag bodde fanns det en blandning av arbetarklass (där de flesta hade det ganska bra men några riktigt dåligt), olika mellanskikt, men också någon chefsperson, en direktör och en känd musiker.

På Vällingbyskolan gick ungefär 1000 barn. Vi kom från olika typer av bostadsområden och skiftande sociala bakgrunder. Det var ju också som vi vet nu efteråt en tid då klasskillnaderna minskade och jämlikheten i samhället ökade. Kort sagt var förhållandena sådana att de enligt den nutida forskningen bidrog till en bra skola för alla.

 

Forskningen

Att min minnesbild stämmer även för staden som helhet, bekräftas till exempel i en rapport från Boverket där de skriver:

 I början av 1970-talet var Stockholm fortfarande en relativt blandad stad med många stadsdelar där låg- och höginkomsttagare bodde sida vid sida. Undantaget var innerstaden som var ett låginkomstområde. Segregationsprocessen sedan dess har inneburit en dramatisk förändring av staden med en gentrifierad innerstad och segregation framförallt av 1950- och 60-talens grannskapsförorter söder och väster om innerstaden.

Samtidigt påpekas i samma skrift från Boverket att:

Segregation är alltså knappast något nytt fenomen. Det nya är segregationens tydliga storskaliga rumsliga karaktär. Avståndet mellan fattig och rik var i den klassiska kvartersstaden kanske några meter, i dagens segregerade storstadslandskap ibland många kilometer.

Det är nog också ett viktigt påpekande. Och denna utveckling har skett överallt i Sverige och inte bara i Stockholm.

 

Segregationen – klass och etnicitet

När det gäller det som pratas och skrivs om segregationen i boendet så finns det annars några saker som behöver ifrågasättas.

Danderyd

Segregera betyder ju att avskilja, hålla åtskilda. Ofta talas det bara om segregation när det gäller dem som är fattiga och har små eller obefintliga möjligheter att själva välja sin bostadsort. De rika som kan välja, väljer nu precis som förr att bo med andra rika. Dessa områden där de rika bor är definitivt segregerade. Men de brukar sällan komma upp som exempel. Ändå är dessa rikemansområden kanske de mest segregerade områdena. En annan sak är att det ofta bara talas om segregation i förhållande till folks nationella (etniska) bakgrund/ursprung. Men den viktiga frågan om klass försvinner.

Frågan om klass handlar här om vilka möjligheter till skolframgång barnen har beroende på hem- och familjeförhållanden. Det är ju inte bara så att de flesta rika ärver sin förmögenhet (73% av de rikaste, enligt Waldenström för några år sedan). Det är också fortfarande så att i rekryteringen till yrken med högre utbildning är folk från arbetarklassen underrepresenterad (nio procent bland juristerna till exempel).

Men frågan om etnicitet och språktillhörighet är också viktig. I en studie från 2007 undersöktes detta. Där jämfördes betygen för ungdomar i 1043 skolor som gick ut nian 1998 och 1999. Det visade sig att så länge andelen ”invandrarelever” var under 40 procent så hade detta ingen som helst betydelse för betygsresultaten. När det blev fler så påverkades däremot betygen negativt och ”främst för andra invandrarelever”. ”Resultaten visar att segregationen enbart har en negativ effekt när den är väldigt utbredd”. Den segregation man talar om här är alltså den som har med etnicitet att göra.

 

Det fria skolvalet utnyttjas mest av de som har det bäst

Nu har vi ju den situationen att avskiljandet i boendet har lett till att i de fattigaste bostadsområdena bor också en stor andel av dem som är första eller andra generationen av invandrare. Och i klasserna är de oftast sedan länge långt över 40 procent. Som jag uppfattar det så finns det inom borgerligheten en delad syn på vad detta innebär för eleverna som går i skolor i dessa områden. Det finns de som tycker att vi ska tona ner eller helt bortse från frågan om resurstilldelning eller bakgrund hos eleverna och istället fokusera på att få ordning och reda i skolan. Ett exempel på en sådan syn är ett debattinlägg av huvudägarna bakom Engelska skolan, Barbara och Hans Bergström. Men de flesta erkänner – om än på olika sätt och med olika argument – att social och etnisk bakgrund har betydelse och att de svenska skolorna inte längre lyckas med att upprätthålla likvärdigheten. Deras ”lösning” är då detta med det fria skolvalet som ska göra det möjligt att söka sig till en ”bättre skola” eller en skola där andelen barn med svenska som första språk är större än i en del förortsområden.

I en studie av Kulturgeografiska institutionen i Stockholm från 2012 visades det att det fria valet främst handlar om att välja bort, inte att välja till. Alltså att ”skolvalet utnyttjas av privilegierade grupper för att undvika kontakt med underprivilegierade grupper”. Det är – enligt samma undersökning –  barnen till dem som i olika avseenden har det bäst som reser längst för att komma till skolan:

Skolpendlingsavstånden ökar nämligen när andelen elever från synliga minoriteter och andelen elever från familjer med socialbidrag ökar i närområdet. Däremot minskar skolpendlingsavstånden när andelen barn med högutbildade familjer ökar i närområdet.

 

”Bortväljandet” har ökat klyftorna mellan olika skolor

Det sorgliga och ur borgarnas synvinkel så listiga med denna valfrihet är samtidigt att när klyftorna blir större så blir trycket också större –  även på de föräldrar och barn som inte tillhör de mest gynnade –  att försöka välja sig bort från området. I det individuella fallet kan vi inte argumentera mot detta eller säga att någon gör fel genom dessa val. Men det som möjligen bidrar till en lösning i det enskilda fallet innebär däremot inte en lösning av de problem med minskad likvärdighet mellan skolor som vi ser. Istället ökar skillnaderna ytterligare. Det är som en ond cirkel.

Vi har den tilltagande segregeringen i boendet. Vi har det faktum att skolan blivit en marknad där de friskolor som tar ut vinst kan kapa åt sig av skattemedel och därmed dränera hela skolsektorn på resurser. De gör detta genom lägre lärartäthet, lägre lärarlöner och mindre resurser till sådant som bibliotek eller elevvård. Det fungerar så länge de kan dra till sig elever från mer gynnade hem som inte kräver så mycket resurser. Annars kan skolan gå i konkurs som John Bauerskolorna gjorde efter att ha dragit in flera hundra miljoner i vinst till sina ägare.

Detta tillsammans med det fria skolvalet har bidragit till att sänka den svenska skolan som helhet och samtidigt minska likvärdigheten mellan skolorna.

I den utredning som låg till grund för det så kallade Lärarlyftet (en utbildningssatsning av lärare) skrev regeringskansliet häromåret att skolresultaten sjunkit generellt inom den svenska skolan. Dessutom hade ”andelen elever som går i skolor med riktigt låga resultat dubblerats sedan 2006”.

 

Kan vi gå emot det fria skolvalet?

Samtidigt som vi kan konstatera att det fria skolvalet inte förbättrat den svenska skolan som helhet utan istället bidragit till att öka klyftorna kan vi inte idag kräva att det ska upphävas. Det finns minst två skäl till detta. Det ena är att det i de enskilda fallen kan innebära något bättre för en del barn, det andra är att valfriheten blivit så etablerad att det skulle bli svårt att ta bort den. Det som vi istället måste arbeta för är att skapa sådana förhållanden i samhället och på skolområdet som gör att de flesta föräldrar kan välja den närmaste skolan i lugn förvissning om att de flesta skolor är ungefär lika bra. Att göra det oroliga väljandet onödigt.

För detta behövs både åtgärder som gör förutsättningarna mer lika mellan skolorna och ett förbättrat arbete inom skolorna. När det gäller förutsättningarna handlar det i grunden om att generellt minska klassklyftorna på olika sätt. I ett mer jämlikt samhälle kommer vi också att bo mer jämlikt. Men det behövs också speciella åtgärder för att direkt både minska klyftorna och åtskiljandet i boendet och öka likvärdigheten mellan olika skolor. Det handlar naturligtvis om både ökade resurser och om resursfördelning. Idag har alltför många kommuner problem med att få resurserna att räcka till. Statens roll för att bidra till omfördelning av resurser måste ökas. Resurstilldelningen borde inte heller ske genom det marknadsmässiga systemet med skolpeng. Skolan borde förstatligas igen.

Jag tror alltså inte att vi ska säga nej till det fria skolvalet. Men vi ska bidra till alla typer av förbättringar för ökad likvärdighet som gör detta val onödigt.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om skolan, välfärden, vinst i välfärden, det fria skolvalet, likvärdig skola

Caroline Hoffstedt (s) vill titta djupt på lokalfrågan

Lärartätheten i Uppsala kommun är en av de sämsta i landet sedan länge. I den senaste rankingen från Lärarförbundet hamnar Uppsala kommun på plats 282 av 290. I den totala rankingen ligger kommunen lite bättre i jämförelse, främst tack vare att elevernas resultat ligger högre.

Men varför är det så relativt sett få lärare och stora klasser i Uppsala?

När det ansvariga kommunalrådet Caroline Hoffstedt ska svara på den frågan i UNT 6 oktober förklarar hon det med ”rekryteringsutmaningar” och lokalkostnader. ”Rekryteringsutmaningar” är ju bara ett finare ord för att det är svårt att få tag på lärare som vill arbeta i Uppsala kommun. Det är ett klent svar då det inte alls förklarar varför det är på det viset. Och var det inte ganska nyligen rent av svårt att få tag på jobb som lärare just i Uppsala kommun?

Men lokalkostnaderna då? Dem förklarar kommunalrådet så här:

Det finns flera orsaker. En är att vi går fram med mycket nyinvesteringar. En annan har att göra med hur vi använder lokalerna. Vi minskade lokalytan i gymnasiet eftersom vi inte hade tillräckligt många elever.

När reportern då påpekar att de skolor som byggs ju inte börjat kosta pengar än och att lokaler som tagits bort inte heller borde belasta den nuvarande budgeten, svarar Hoffstedt så här:

Det visar behovet av att titta djupare på den här frågan.

Ja, det verkar ju uppenbart behövas. När man läser den här artikeln kan man ju annars få intrycket att kommunalrådet inte har en aning om varför lokalkostnaderna är så höga för skolor just i Uppsala kommun. Att förstå och komma tillrätta med dessa kostnader verkar helt avgörande eftersom kostnaderna för undervisning faktiskt är lägre i Uppsala både jämfört med större kommuner och riket som helhet. I Uppsala går 27 600 kr per elev åt till att betala för lokaler mot 21 800 i andra större städer.

Jag vet att Uppsala inte är ensamt om detta problem med att hyreskostnader suger ut de pengar som borde användas till undervisning. Tillkomsten av ”friskolorna” har säkert bidragit till detta då det försvårar planeringen och gör att det plötsligt helt enkelt kan vara för många skolor i förhållande till antalet elever.

Men hyrorna då? Jag vet nog mindre än kommunalrådet Hoffstedt om detta, men jag känner mig ändå misstänksam när det gäller Uppsala skolfastigheter. Detta bolag bildades för inte så länge sedan tillsammans med två andra bolag för att ha hand om (äga) kommunens skolor, idrotts-anläggningar och kontor. Jag skrev om det då 2012 här på bloggen. Kommunens ekonomichef sa då att det skulle skapa en ”jättekassa”. Ja, så föll hans ord. Att sälja ut kommunal egendom är enligt mitt sätt att se saken ofta ett mycket kortsiktigt sätt att handla, men naturligtvis drar det just i det kortsiktiga perspektivet in pengar.

Howard Thurston (1869 – 1936) var en av de första stora trollkarlarna. Vår tids ekonomichefer som gör jätteaffärer genom att sälja till sig själva har utvecklat konstarten i vår tid.

Men i det här fallet handlade det om att sälja till sig själv. Naturligtvis kan man inte bli rikare av att sälja till sig själv. Det handlade om ett för de flesta av oss andra svårbegripligt redovisningstrixande. De av kommunen bildade bolagen lånade pengar på det som kallas den öppna marknaden. Med de lånade pengarna köpte bolagen dessa skolfastigheter, idrottsanläggningar och kontor. Till marknadspris. De kommunala bolagen måste alltså betala räntor till dem de lånat av och kommunen måste betala marknadsmässiga hyror till bolagen.

År 2015 hade bolaget Skolfastigheter ett totalt rörelseresultat på 201 miljoner, vilket efter avskrivningar blev 83 miljoner.

Är det inte konstigt, ja stötande rent av, att kommunens eget bolag drar in pengar samtidigt som något som borde vara en kärnverksamhet dras med problem och tvingas skära i verksamheten för att det betalar dessa intäkter?

 

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om skolan, välfärden

Ahlstedt/Lagerquist och den hotade friheten

De två Uppsala-moderaterna Fredrik Ahlstedt och Markus Lagerquist publicerade häromdagen en debattartikel i Uppsala Nya Tidning under den braskande rubriken ”Friheten är hotad”. Där angriper de häftigt det försiktiga förslaget till begränsning av vinster inom välfärden.

Högerns propagandastil går igen.

De kör det vanliga tricket att slå på trumman och tala om att valfriheten hotas. Då menar de inte friheten att ta ut vinst utan friheten att välja t.ex. vård eller skola. Men det är ju en total bluff då förslaget till vinstbegränsning inte alls berör frågan om brukarnas val. Nu kan ju Ahlstedt/Lagerquist hävda att inga privata utförare skulle driva dessa verksamheter om de inte kunde ta ut vinst. Men inte heller det är sant. Det finns idéburna utförare som driver sina verksamheter utan vinst. När JB-koncernen gick i konkurs (läs om detta på en gammal blogg) så togs verksamheten över av Stadsmissionens skolstiftelse bland annat i Uppsala. Stadsmissionens skolstiftelse är ickereligiös,  politiskt obunden och driver sina skolor utan vinstuttag.

Sen är det en annan sak att valfriheten också måste diskuteras då den haft negativa konsekvenser som ökad segregering inom skolområdet eller mer ojämlik vård. Men det är en typ av problem som Ahlstedt/Lagerquist inte alls vill eller kan se.

De skriver också att ”borgerligt styrda kommuner har väsentligt bättre skolresultat”. De verkar inte fundera över om det kan finnas andra faktorer än borgerlig politik som ligger bakom dessa bättre skolresultat. En möjlighet vore ju att fundera över den sociala sammansättningen i dessa kommuner och sambandet mellan hemförhållanden och studieresultat.

De målar också en mycket ljus bild av hela utvecklingen på skolområdet med ”pedagogiskt nytänkande” inom friskolorna som även ”bidragit till att göra de kommunala skolorna bättre”.  Hur de får ihop den bilden med de faktiskt sjunkande skolresultaten och allt större skillnaderna inom skolområdet är ytterligare en sak som är svår att förstå.

Jag har tidigare samlat några olika argument kring vinst i välfärden här på bloggen. Läs gärna.

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden, moderaterna

Är det dåliga och oengagerade lärare som är problemet?

Dålig stämning och lärare som vill sluta. Det är några av följderna av lärarlönelyftet”, kan man läsa i UNT. Liknande rapporter kan man hitta i lokaltidningar från andra platser i landet.

Vad är då ”lärarlönelyftet”? Så här beskrivs det på Skolverkets hemsida:

Lärarlönelyftet är en statlig satsning för att skolhuvudmännen ska kunna ge en löneökning till särskilt kvalificerade lärare, förskollärare och fritidspedagoger. Syftet är att öka läraryrkets attraktionskraft och därigenom förbättra resultaten i skolan. Medlen för Lärarlönelyftet, 3 miljarder kronor årligen, räcker till löneökning för cirka 60 000 lärare.

Det handlar alltså om ett massivt statligt ingripande i lönebildningen, där staten på förhand bestämmer att det bara är en minoritet som ska få ta del av satsningen.

Så här förklarar regeringen sin tanke med satsningen:

Den svenska skolan befinner sig i ett mycket allvarligt läge. Kunskapsresultaten har sjunkit under lång tid, ojämlikheten har ökat och lärarbristen är stor då alltför få vill utbilda sig till lärare.

När det gäller ojämlikheten så har ”Andelen elever som går i skolor med riktigt låga resultat  dubblerats sedan 2006”.

Regeringens lösning på detta är att eleverna ska möta ”skickliga och engagerade lärare”.

Redan här bör vi stanna upp och fundera. Med det resonemang som Fridolin och hans kollegor för fram här verkar det ju som om problemet med de låga resultaten beror på att lärarna som jobbar i dessa skolor inte är ”skickliga och engagerade”. Eftersom jag själv arbetat på skolor i fattiga förorter både i Stockholm och i Uppsala, så måste jag direkt säga att jag inte känner igen mig. Det är inte bara osant utan direkt oförskämt. Att sedan genomföra en satsning där majoriteten av de lärare som sliter mot dåliga odds inte får ett öre av satsningen, blir därtill som ett direkt hån.

För inte är det förekomsten av dåliga och oengagerade lärare som är huvudorsaken till den ökade ojämlikheten. Den beror istället på att den ojämlikhet som skapas av ökad bostadssegregation har förvärrats genom politiska beslut om fritt skolval och införandet av en skolmarknad som är den mest extrema i hela världen.

Den individuella löneutvecklingens väg

Nu råder dålig stämning på många skolor.

Den minoritet som fått ett påslag känner sig nog ofta ganska obekväma samtidigt som många inom majoriteten som inte fått något känner sig värderade som sämre. Knappast något som ökar arbetslust och glädje.

Men denna utveckling bort från kollektiv lönebildning – där en fackförening slåss för hela kollektivet istället för att lämna medlemmarna ensamma och splittrade mot arbetsgivarna – påbörjades för många lärare redan 1996 då tariffsystemet – där lönen sattes efter anställning och år i yrket – avskaffades. Lärarförbundets ledning drev idén att individuella löner och ökad lönespridning istället för kollektiva höjningar skulle förbättra lärarnas löner. I Kommunal genomfördes detta redan 1993. Och på den vägen är vi nu. En väg i utförsbacken.

Det finns många argument mot individuell lönesättning. Här är några:

  1. Man kan ifrågasätta om cheferna har förmåga att sätta ”rätt lön” och det är svårt att skapa objektiva kriterier för individuell lön.
  2. Cheferna får också större makt och de anställda blir tystare och räddare.
  3. Samarbete och arbetsgemenskap missgynnas.
  4. Den genomsnittliga löneökningen blir snarare lägre för kollektivet.

”Förstelärare”

En fortsättning på det ”individuella tänkandet” kring lön var införandet av ”förstelärare” som genomfördes av den förra regeringen. Trots att mycket kritik riktats mot det hafsiga genomförandet av denna ”reform” – läs till exempel den utvärdering som Statskontoret gjorde på regeringens uppdrag där det också framgår att hälften (51 procent) av de lärare som har svarat på Statskontorets enkät är ganska eller mycket negativt inställda till ”karriärstegsreformen – så går Fridolins regering ändå vidare med samma politik.

Idén om konkurrens mellan de arbetande i ett företag är naturligtvis normal borgerlig ideologi. Därför är det både välkommet men samtidigt också lite märkligt att läsa kritik mot ”lärarlönelyftet” på en del liberala ledarsidor.

Men det är inte en ideologi som har stöd i forskning och erfarenhet. Tanken att löneskillnader och konkurrens mellan medarbetare i ett företag skulle vara bra för verksamhetens resultat avvisas till exempel av den amerikanske företagsekonomen Jeffrey Pfeffer. Han menar att man här blandar ihop konkurrens och motivation.

Ja, nog har de ställt till det både i den förra och den nuvarande regeringen. Man skulle önska att det gick att bara kasta detta idiotiska beslut i papperskorgen. Men tyvärr kommer det nu vara ännu längre att gå för att komma tillbaka till det som en gång var bra med den svenska skolan. Vägen dit måste handla om att återupprätta förståelsen för uttrycket Tillsammans är vi starka, vilket får illustreras med denna häftiga bild:

tillsammans

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggar om skolan

 

F.d. JB-koncern-skola nu bättre utan vinst

Jag har tidigare skrivit om JB-koncernens konkurs på den här bloggen. I dagens Uppsala Nya tidning (141010) kan man läsa en artikel om hur det gick när man la ner. Sex av de skolor som las ner av JB togs över av Stadsmissionens skolstiftelse, bland annat här i Uppsala. Stadsmissionens skolstiftelse som är ickereligiös och politiskt obunden driver sina skolor utan vinstuttag, man återinvesterar allt överskott i skolan.

Det här är alltså en friskola, som visar att Jan Björklunds ständiga tjat om att det inte går att driva friskolor utan vinst, helt enkelt är fel. Även detta har jag skrivit om tidigare.

Men det är inte bara så att det är möjligt att driva skola utan vinst. Självklart blir det då också mer pengar över av våra skattepengar till det de var tänka för, själva verksamheten. På den f.d. JB-skolan, som numera heter Grillska gymnasiet, säger t.ex. läraren Malin Mattsson att de nuvarande ägarna är ”mer villiga att investera tid och pengar i elevernas framtid” och att man nu har ”utrustning så att det räcker åt alla elever”. Något som inte var fallet tidigare. Enligt rektorn har man nu fått en miljon kronor till investeringar.

Att bemanningen generellt är lägre på friskolorna än på de kommunala skolorna är ganska självklart. Den största utgiftsposten är lönekostnader. Därför är lägre bemanning det avgörande sättet för att kunna ta ut (och öka) vinsten. Naturligtvis försöker man även att dra ner på andra kostnader. Inom den skattefinansierade men privata välfärden har det förekommit en hel del kända exempel på vilka skrämmande konsekvenser dessa åtstramningar för att uppnå maximal vinst lett till. Vem minns inte knäckebrödsskandalen till exempel?

Ändå är inte de flesta friskolor usla. Tvärtom väljs de av en hel del barn/ungdomar/föräldrar och uppfattas som bra, trots att bemanningen är lägre. Hur hänger det ihop? Björklund och andra som vill behålla det extrema svenska exemplet (extremt därför att vi bara delar det med Chile) hänvisar alltid till denna valfrihet och de nöjda barnen/föräldrarna. Det första som man kan säga om det är att hela den skattefinansierade skolsektorn (eller välfärdssektorn för den delen) måste ses som en helhet. Pengar som försvinner ut från denna verksamhet är förlorade pengar för sektorn som helhet oavsett om de försvinner ut från en skola där brukarna är nöjda. Dessa pengar skulle ha kunnat användas där behoven är som störst. För det är ju detta med behoven som det handlar om. De är olika. En del barn/elever behöver mer stöd av olika slag än andra. En otrevlig baksida av valfriheten är att den sociala segregering som redan ökat i boendet ökat än mer genom det fria skolvalet. Föräldrar med en högre social position väljer bort den lokala skolan om där finns många barn som behöver extra stöd. På många friskolor samlas därför barn som helt enkelt kräver lägre resurs. Där går det att göra vinst samtidigt som de kommunala skolorna i fattiga förortsområden får fortsätta att slita mot allt sämre odds. Genom att inte se skolsektorn som en helhet trollar man bort denna problematik.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om skolan, vinst i välfärden

VD:n för Friskolornas riksförbund tycker inte att barn ska sorteras…

För några dagar sedan kritiserades det fria skolvalet i en debattartikel i UNT av Elina Halvarson från lärarfacket LR:s studerandeförening och Rossanna Dinamarca från Vänsterpartiet.
Idag, söndag 13 april, kommer i UNT ett sorts svar på deras artikel. Den är skriven av ett klart särintresse, Claes Nyberg, vd för Friskolornas riksförbund. Han har ju naturligtvis ett klart materiellt intresse av att inga inskränkningar sker på den skolmarknad där hans företag tjänar sina pengar.
Svaret känns också tröttsamt förutsägbart och liksom malandes på tomgång. Inlägget har rubriken ”Alla ska ha samma rätt att välja skola”. Att det i den verkliga världen ofta finns en avgörande skillnad mellan formella rättigheter och faktiska möjligheter finns uppenbarligen inte i Nybergs föreställningsvärld. Det brukar av någon anledning ofta vara svårare att se det för dem som befinner sig högt upp på samhällsstegen.
Nyberg hävdar dessutom att det inte alls är så att segregationen har ökat eller att det sker en sortering efter klassbakgrund (om detta se källor längre ned). Detta försöker han inte att på något sätt belägga. Istället tar han till en formulering som han kanske tycker är snitsig:

Vänsterpartiets lösning är att sortera barnen efter var föräldrarna har råd att köpa bostad. Men barn ska inte sorteras….

Men detta är ju inte ”Vänsterpartiets lösning” utan den faktiska verkligheten. I ett klassamhälle sorteras vi på olika sätt. Och när klyftorna ökar så ökar också sorteringen. Att en person som varit med och drivit på och själv tjänat på den utveckling där sorteringen ökar kan skriva att han tycker att barn ”inte ska sorteras” är helt befängt.
Nyberg menar att det inte är skolvalet utan att vi har ”en stark bostadssegregation” som är problemet. Han tycks se bostadssegregationen som ett naturligt och oföränderligt faktum. Att klassamhället också syns alltmer i boendet eller som han säger: ”var vi har råd att köpa bostad” är för honom inte bara en handfast realitet utan dessutom något som vi inte kan ändra på . Han tycks dessutom se det som helt naturligt att skolorna ska vara sämre i de områden där man har mindre ”råd att köpa bostad”.

Om det kan man säga flera saker:
1. Att vi istället för ytterligare sortering måste sträva efter en likvärdig skola för alla oavsett var man bor. Det betyder att resurser måste fördelas efter behov istället för att slå ut skolor som kämpar med stora behov men för små resurser.
2. Att vi naturligtvis också måste bekämpa bostadssegregationen.
3. Att skolvalet bidragit till att ytterligare öka skillnaderna men att klyftorna enligt forskare framförallt växt fram efter år 2000 och att det under denna tid saknas en tydlig koppling till bostadssegregationen. (Se nedan)
4. Att ett resolut avskaffande av möjligheten till vinst på skolan direkt skulle minska den nuvarande skolmarknaden till ett mindre antal idéburna skolor med alternativ pedagogik. Då skulle också resurser frigöras för omfördelning till skolor med större behov.

Jag har skrivit om dessa frågor ett flertal gånger och passar på att hänvisa till tidigare blogginlägg:
I Apropå valfriheten… :
• Om en forskarrapport från Kulturgeografiska institutionen i Stockholm som visade att:
elever med högutbildade, svenskfödda, icke ensamstående, och icke socialbidragsberoende föräldrar är de som åker längst när de ska till skolan.”
• Skolpendlingen ökar ”när andelen elever från synliga minoriteter och andelen elever från familjer med socialbidrag ökar i närområdet. Däremot minskar skolpendlingsavstånden när andelen barn med högutbildade familjer ökar i närområdet.”
• att de ökande klyftorna ”framför allt vuxit fram efter år 2000 och under denna tid saknas det en tydlig koppling till boendesegregationen.”
I John Bauerskolornas konkurs…:
• Om utvecklingen från idéburna skolor med alternativ pedagogik till koncerner ägda av riskkapitalister.
• Om vinstuttagen i JB-koncernen.
• Om Björklunds ständiga krumbukter inför huvudproblemet: rätten till vinstuttag.
I Allt tyngre argument….:
• Om att Kungliga vetenskapsakademin ansåg att systemet ger ”upphov till ökad segregation och minskad likvärdighet. Möjligheten att bedriva skolverksamhet i vinstdrivande syfte bör elimineras.”
I Visst går det….:
• Att skolinspektionen tyckte att föräldrar skulle kolla skolors bokslut för att välja rätt, men samtidigt inte själva klarade av detta.
• Att det finns idéburna friskolor utan vinstintresse.

Intressant?
Uppsala
Läs andra bloggar om skolan

Några positiva glimtar från 2013

När man avslutar ett år och går mot ett nytt så passar det med krönikor. Det finns det ju gott om i andra media. Så jag tänkte inte försöka göra en sådan. Istället letade jag i min egen blogg. Men inte för att få en bild av allt som hänt under 2013 utan för att söka efter positiva och hoppingivande händelser. Jag skriver ju ofta när jag blivit upprörd över något. Då är kanske det jag skrivit inte alltid så positivt eller hoppingivande. Jag letade alltså istället efter de positiva händelserna och skrivningarna.

Här är något av det jag hittade under 2013:

Det började verkligt positivt i januari med några glada nyheter om sol och vind som berättade om hur användningen av dessa energikällor ökar kraftigt.

En positiv artikel var också den om de fina kejsarpingvinerna vars flockbeteende vi har mycket att lära av. En artikel som egentligen handlade om en bra bok om hur man kämpar för sin rätt på arbetsplatserna.

Att det finns statschefer som vågar gå emot de mäktiga och så förödande storbankerna berättade jag också i början av året.

En liten lokal information som i alla fall jag tycker är positiv var att 80 procent INTE valde vinstskolor vid gymnasievalet i Uppsala. En annan positiv lokal händelse var det faktum att personalen på Akademiska sjukhuset här i Uppsala fick nog av nedskärningar och började protestera.

Under mars växte protesterna mot REVA, det projekt för att utvisa papperslösa, som på regeringens uppdrag dragits igång av polisen. Här i Uppsala hade vi en stor och fin samling på Stora torget.

Med de allt fler skandalerna kring olika typer av vinstdriven verksamhet i välfärden blev argumenten för en välfärd utan vinst allt större. Riktigt tungt blev det när t.o.m. Kungliga vetenskapsakademin blandade sig i diskussionen. Det visade sig också vid opinionsundersökningar att folket till skillnad mot de flesta politiker var emot vinst i välfärden. Därför började också en rörelse – Folkkampanjen för gemensam välfärd – att byggas upp.

I Stockholmförorten Alby kämpade människor mot utförsäljning och kraftiga hyreshöjningar. De fick stöd av en politiker, Jonas Sjöstedt, som deltog i en av deras demonstrationer.

Vi hade ju en skön och vacker sommar. Själv var jag mycket på min kolonilott. Jag skrev om mitt lilla ”paradis” om kolonilotter och om stadsodling i Berlin.

Björklund och andra vinstanhängare fortsatte att hävda att det inte går att driva välfärdsföretag utan vinst. Men de motsades av en organisation just för icke-kommunala skolföretag som drivs av idéer istället för vinstintresse.

Till hösten hade Folkkampanjen mobiliserat i flera veckor och samlade 700 personer på Stora torget. Där var många fina och bra tal och en varm stämning.

Året avslutades ju – verkade det först – på ett mörkt sätt, när en folklig samling mot tilltagande nazistbus i Kärrtorp angreps av ett gäng nazister. Men de fick verkligen svar på tal genom den kraftiga samling där mellan 16 – 20 tusen människor kom till Kärrtorp för att försvara demokratin.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

HOPPAS NI FORTSÄTTER FÖLJA DENNA BLOGG.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om år 2013

Malala och den sociala rättvisan.

För ett år sedan spreds berättelsen om den modiga  flickan Malala Yousafzai över världen. I veckan fick vi veta att hon nu, 16 år gammal, tilldelats Sacharovpriset av EU. 

Malala sköts vid en skolbuss i Swatdalen i nordvästra Pakistan den 9 oktober för att hon stått upp för och blivit en symbol för mänskliga rättigheter som till exempel rätten att få gå i skolan, även om man är flicka. Malala överlevde attacken efter vård på Queen Elizabeth Hospital i Birmingham, Storbritannien. Därefter har hon i ännu högre grad blivit en hoppingivande symbol.

Naturligtvis blir det också så att många olika krafter vill utnyttja eller sammankopplas med en sådan moraliskt stark person som Malala. Många makthavare i väst har intresse av detta och av att hon associeras med ”väst” och dess kamp mot terrorismen av talibantyp. Men Malala tar inte avstånd från sin pashtunska kultur eller islam. Se t.ex. denna intervju i brittiska BBC. Däremot motsäger hon den förenklade bilden av kvinnor som bär sjal som underordnade och tigande. Istället berättar hon att hennes far som uppenbarligen var en progressiv man alltid stödde henne och att hennes namn kommer från en kvinnlig motståndskämpe mot den brittiska imperialismen (”sorry to say” – som hon uttrycker det till den brittiska intervjuaren). Hon har också uppmanat Obama att sluta skicka drönare till Pakistan då det drabbar så många oskyldiga civila.

Malala har också varit nära betydligt mer radikala grupper i sitt hemland, sådana som motsätter sig både talibanerna och USA eller de gamla kolonialmakterna som Storbritannien. Om detta kan man läsa i en artikel i den marxistiska tidskriften International viewpoint. Där påpekas att Malalas far var en vänsterman och att hennes morbror Faiz Mohammad var en  kommunist som kämpade för att organisera ungdomar och arbetare , i Swat och Malakand , mot både den fundamentalistiska och den statliga repressionen. Dessutom medverkade Malala själv i en marxistisk ungdomsskola i Swat där hon talade bakom en talarstol med bilder av Lenin och Trotskij. malala leftNär Malala nu välkomnas i väst av dess olika makthavare så kanske denna bakgrund är olämplig att prata om? Den passar inte riktigt in i den bild som passar dem som upprätthåller den nuvarande världsordningen.

Talibanerna har blivit kända för att förhindra utbildning för flickor. I artikeln i International Viewpoint påpekas att det är den orättvisa världsordning som upprätthålls av de västmakter som nu hyllar Malala som i högre grad bidrar till att hindra barn från att få utbildning än fundamentalisterna.  I Pakistan är 25 miljoner barn utan skola. Tio miljoner arbetar vid tegelugnar, i svältlönsfabriker eller som hembiträden. Det är dessa grundläggande sociala förhållanden som är huvudproblemet. Om kampen för både frihet och social rättvisa har framgång kommer också sådana medeltida kvarlevor som talibanerna att försvinna.

Media: SR, SvD, Expressen, Aftonbladet 1, 2, 3

Bloggar: Stigarna

Intressant?

Lundsbergs internatskola – vem ska skyddas?

För en vecka sedan hölls en så kallad nollning på Lundsbergs internatskola. Två elever brändes med strykjärn. Det var inte första gången som denna typ av ”kamratfostran” förekom eller uppdagades på Lundsberg. Som Agnes Hellström (själv före detta internatelev på Sigtuna) skriver i AB:

Det har varit näst intill omöjligt att spräcka Lundsbergs skolas bubbla. Vart tionde år har en skandal blåst upp, allt från elever som fått avföring kastad på sig till urartade initieringsriter framför de vuxnas fällda blickar. Styrelsen har använt tystnadens taktik, tigit ut stormen, ignorerat mediernas frågor. Gjort sig oanträffbara.

Men här passerades till slut en gräns som ledde till att skolan stängdes av skolinspektionen.

Att skolinspektionen var tvungen att agera – helt enkelt följa lagen – tycker jag verkar uppenbart. Andra exempel på vidriga kränkningar som till exempel i denna tjänsteanteckning hos skolinspektionen borde räcka.

Att den slutna elit som går och gått på denna skola reagerar mycket kraftfullt mot beslutet, men däremot inte mot kränkningarna, är knappast förvånande. En av dem är den ökände Ian Wachtmeister som tillhör en familj där över 60 medlemmar har gått på skolan.

Argumenten för en stängning har såvitt jag kunnat notera främst handlat om att skydda de utsatta eleverna och få stopp på den grova mobbningen. Men finns det inte också ett annat skäl? Kan inte en stängning av Lundsberg också ses som ett bidrag till att åtminstone lite grann skydda alla oss andra mot de översittare som fostras och härdas fram på Lundsberg? Jag tänker det efter att ha läst en mycket intressant artikel av Petter Sandgren som är doktorand i historia vid European University Institute, Florens. Han skriver sin doktorsavhandling om de svenska riksinternatskolorna. I sin artikel i Svd återger han bland annat utbildningssociologen Christine Hewards undersökningar av de engelska internatskolorna  vars syfte var:

att skapa framtidens makthavare genom ett selektivt urval av barn från familjer tillhörande samhällets övre klasser. Eleverna skulle sedan härdas, både psykiskt och fysiskt, i ett tävlingsinriktat hierarkiskt system där de starkaste skulle överleva medan de svaga skulle lida i tystnad. De allra svagaste skulle sållas bort.

Sandgren reser också frågan hur det speciella kamratfostringssystemet kunnat leva kvar på Lundsberg och menar att:

En anledning till att fostringssystemet bevarats genom åren bör därför spåras i sammansättningen av skolans beslutande organ, stiftelsen. Denna stiftelse består av före detta elever, vilka kan förmodas ha trivts vid skolan tillräckligt mycket för att engagera sig i dess framtid. Den styrande gruppens mål blir därmed lätt inriktat mot att bevara och inte att förändra. En förändring av Lundsberg traditionsbundna ritualer eller organisatoriska utformning riskerar att strida mot den gemensamma tradition som före detta elever, stiftelsen och Föreningen Gamla Lundsbergare ofta lyft fram som Lundsbergs kärna.

Men spelar det då någon roll om skolor av Lundsbergs typ får fortleva. Ja, jag tror det. Vi människor har bortsett från urtidens primitiva jägar- och samlarsamhällen alltid levt i klassamhällen. Och det tror jag att man kan påstå oavsett hur vi definierar klasser eller om vi tror att en annan ordning vore möjlig. Och Sverige är inte något undantag trots vad till exempel den f.d. eleven på Lundsberg Ebba Wallmén säger om att ”vi inte har några klasser längre” (det skulle man kunna se som exempel på dålig utbildning i samhällskunskap, men snarare handlar det väl om det vanliga fenomenet att man inte vill se eller erkänna sitt eget överläge).  Men klassamhällen kan se olika ut, vara mer eller mindre ojämlika och mer eller mindre mänskliga. Och överklasser kan vara mer eller mindre isolerade och bestå av fler eller färre av vidriga psykopattyper. Det spelar nog någon sorts roll ändå, tror jag.

Därför måste man också glädjas åt att Jan Björklund nu vill avskaffa den speciella gräddfilen för riksinternaten som består i att de utöver den vanliga skolpengen också får statsbidrag för elever vars föräldrar bor utomlands samt kan ta ut saftiga terminsavgifter.

Media: Expressen1, Expressen2, AB, SvD

Dagens Arena

Bloggat: Greve Grijshufvuds grubblerier, Röda Malmö

Intressant?

Andra bloggar om skolan

%d bloggare gillar detta: