Att se vad som hänt….

Under större delen av Sveriges moderna historia har arbetarrörelsen och socialdemokratin haft en dominerande roll när det gäller den politiska utvecklingen. Det är inte bara så att det inte går att skildra denna historia utan att skildra socialdemokratin och dess utveckling. Om vi tar de lite drygt hundra åren sedan demokratin började bryta fram, så är förändringarna vad gäller socialdemokratins inflytande i en viss mening den naturliga utkikspunkten för att se vad som hänt. Om vi till exempel bara tittar på partiets röstsiffror i val så säger de mycket om den aktuella samhällssituationen. Så här:

Efter att under de första femtio åren ha gått från en kämpande oppositionsrörelse till att vara ett maktparti i staten såväl som inom de olika folkrörelserna, stod socialdemokratin för femtio år sedan på sin topp. Under åren 1960 – 1988 låg Socialdemokraterna stadigt kring 45 procent, med en topp 1968 på 50,1 procent. Under 1970-talet genomfördes fortfarande stora välfärdsreformer. Oavsett vad vi tänker om det socialdemokratiska partiet och samhällsutvecklingen så är det helt klart att det skett enorma förändringar sedan dess. Under perioden har både partiet, det omgivande samhället och partisympatierna förändrats enormt.

1976 förlorade socialdemokratin visserligen tillfälligt regeringsmakten, men låg fortfarande på 42 procent av väljarstödet. Stödet fortsatte att ligga på dessa nivåer under 1980-talet trots att partiet påbörjade en anpassning till de nyliberala vindarna och började riva i sitt eget välfärdsbygge. Men år 1991 hamnar Socialdemokratin för första gången under 40 procent. Det sammanfaller med att Ny Demokrati (en sorts föregångare till SD) kom in i riksdagen med 6,7 procent. Samtidigt tog sig nu också KD (som fick 7,1 procent) in i riksdagen av egen kraft (1985 hade man kommit in med hjälp av Centern). Här ser vi något som senare skulle komma att upprepas men med än större kraft. En ny sorts höger slog sig fram på delvis nya sätt, drog röster från socialdemokratin och stärkte högerkanten inom svensk politik.

År 1994 hämtade Socialdemokraterna sig åter till 45 procent samtidigt som Ny Demokrati försvann.

Men från 1998 påbörjas en i stort sett jämn nedgång för Socialdemokratin till de 28 procent de fick i 2018 års val. 1998 fick partiet 36,4 procent samtidigt som V fick 12 procent. Tillbakagången för socialdemokratin då förklaras nog främst av denna framgång för V. Tillbakagången för socialdemokratin motsvarades inte av någon framgång för L, M eller C. Det enda borgerliga parti som då ryckte fram (ordentligt dessutom) var KD med 11,8%.

År 2006 får socialdemokratin 35 procent och förlorar regeringsmakten efter den stora framgången för moderaterna som ökade från 15,2% till 26,2%. Moderaternas ökning sker som det ser ut på bekostnad av både Folkpartiet/Liberalerna och Socialdemokraterna. Hur de lyckades med detta har behandlats i en bok av Vänsterpartiets nuvarande partisekreterare Aron Etzler: ”Reinfeldteffekten”.

År 2010 rasar socialdemokratin ytterligare (nu till 30,7 procent) samtidigt som moderaterna går fram till sin toppnotering 30,1 procent. Det är också detta år som ännu ett högerparti (SD) får 5,7 procent och kommer in i riksdagen. Detta år 2010 tror jag är en sorts milstolpe i utvecklingen. Tillsammans med V och MP når S bara lite över 40 procent. Det fanns alltså redan 2010 en kompakt borgerlig majoritet på 60 procent bland dem som röstade i Sverige.

I valen därefter tycks det mer ha handlat om omflyttningar inom det borgerliga blocket. Stödet för de borgerliga partierna har ökat och det är främst den högra delen av borgerligheten som ökat sin andel. Högerns olika delar har ett inflytande inom stora delar av befolkningen som de kanske aldrig haft sedan demokratins genombrott. Samtidigt har också i stort sett hela det politiska fältet rört sig åt höger.

Det här som jag skrivit ovan är ju inte någon analys – tar inte upp frågan om varför – utan är bara en beskrivning av och påminnelse om vad som hänt och var vi står i dag. Men man kan tillägga att den här utvecklingen inte är unik för Sverige utan en del av en utveckling som med variationer och lokala skillnader skett över hela världen. Den som vill läsa en intressant analytisk artikel i ämnet kan läsa denna artikel av historikern Kjell Östberg.

Det har både analyserats, diskuterats och bråkats om varför vi har sett dessa framgångar för högersidan. Bland annat det sorgliga faktum att socialdemokratins tillbakagång bara marginellt motsvarats av en uppgång för vänstern. Jag har också funderat och haft åsikter om det på den här bloggen. Men jag ska inte ta upp det här.

Vad ska vi göra då? Naturligtvis ska vi inte ge upp. Då kan vi vara säkra på att det blir ännu värre. Men jag har en fundering om var vi ska lägga tyngden i den nuvarande situationen. Inom vänstern sägs emellanåt att man ska kombinera inom-parlamentariskt och utom-parlamentariskt arbete. Och med utom-parlamentariskt arbete menar jag och de flesta då inte varken något våldsamt eller vildsint, utan helt enkelt bara all typ av opinionsbildning och verksamhet i olika rörelser som sker ute i samhället och inte är ett betalt politiskt uppdrag. Det är ju inte alls något som utmärker vänstern till skillnad från högern. Tvärtom så är högern ofta i kraft av sina resurser mycket skickligare på detta än vad vänstern är. Däremot måste det för vänstern handla om andra sätt som bygger just på det faktum att man inte har stora ekonomiska resurser.

Vi har alltså (sedan 2010) en situation där stödet för en öppet borgerlig och rentav reaktionär politik är så stor inom befolkningen att den utgör en majoritet av dem som väljer att rösta. Detta återspeglas också i de olika parlamentariska församlingarna. I riksdagen genom den märkliga situation där socialdemokratin styr på grundval av en högerbudget och ett program som är mer höger än Reinfeldt-regeringens. I de flesta kommuner genom olika typer av styren där vänstern är helt utanför. Naturligtvis är det viktigt att bedriva ett seriöst politiskt arbete i opposition. Det borde det vara även för socialdemokratin. Men för vänstern – som nu ställs helt utanför både i riksdagen och i många kommunala församlingar – måste det i denna situation vara viktigare än någonsin att lägga tyngdpunkten på all typ av verksamhet ute i samhället som kan bidra till att ändra opinionen och åter börja vinna slaget om idéerna. Arbetet i fackföreningar, hyresgästföreningar, lokala rörelser mot nedskärningar, miljö- och klimatrörelser, rörelser för fred och internationell solidaritet, olika typer av folkbildning och vanligt parti-politiskt fotarbete ute bland folk. Det måste vara eller bli det viktigaste. En vänster eller en arbetarrörelse som inte sätter rörelse och egen aktivitet främst i denna situation kommer knappast kunna vända utvecklingen.

Utan vapen går det inte…

Jag läste en liten artikel i gårdagens ETC (22/5) som gjorde mig glad. Den handlade om hamnarbetare i Genua, Italien – organiserade i facket CGIL – som vägrade lasta ett skepp med vapen. Vapnen skulle användas i det krig som Saudiarabien för mot grannlandet Jemen.

”Hamnen i Genua ska inte bidra till väpnade konflikter som kränker de mänskliga rättigheterna”, sa en representant för facket CGIL.

Båten Bahri YANBU hade några veckor tidigare varit i Antwerpen och lastats med belgiska vapen utan några problem. Sen skulle båten till Le Havre i Frankrike som är en av Saudiarabiens främsta vapenleverantörer. Men där stoppades den av aktivister från vänstergrupper och människorättsorganisationer så att den aldrig kunde lägga till.

Från aktionen i Le Havre

I Genua skulle båten bland annat lastas med varor från det italienska vapenföretaget Teknel. Men även här blev det alltså stopp tack vare att facket tog denna aktiva ställning.

 

En krigsregion

Kriget i Jemen har pågått sedan våren 2015, delvis i skuggan av kriget i Syrien. I september 2014 tog en milis från Houti-klanen makten i huvudstaden Sanaa. 2015 började regimen i Saudiarabien tillsammans med andra regimer i området bomba det fattiga Jemen. Den humanitära situationen där är nu fruktansvärd. En miljon människor har drabbats av kolera, varannan människa lider av akut matbrist och 22 miljoner behöver humanitär hjälp. Allt enligt Röda korset.

Upprustningen och försäljningen av vapen i världen har ökat alltmer under de senaste åren. En mycket stor del av dessa vapen har hamnat hos de stridande i länder som Syrien eller Jemen. Under åren 2013 – 2017 importerades 32 procent av världens vapenproduktion till regionen som vi kallar Mellanöstern. Den främsta importören här var just Saudiarabien.

Det borde, kan man tycka, vara uppenbart att vi inte ska bidra till att förvärra situationen genom att bidra till att föra in ännu mer vapen. Tyskland och Finland är också exempel på länder som nu stoppat sin vapenexport dit. Men Sverige hör till de länder som trots fina fraser i fyrpartiöverenskommelsen ändå fortsätter att sälja vapen till Saudiarabien, bland annat genom ett svenskt radarsystem från Saab som använts för att koordinera Saudiarabiens bombningar.

 

 

Vapnen som gör det möjligt

Mänsklig intelligens, uppfinningsrikedom, arbete och materiella resurser kan användas till mycket gott.  Till att fylla så många verkliga behov. Men produktion av vapen fyller inte några mänskliga behov. I bästa fall åstadkommer denna produktion ingenting alls utom just slöseri med resurser. Vapnen står där oanvända för att bara åstadkomma skräck.

”Hamnen stängd för krig.
Hamnen öppen för immigranter”

 

Men vapen som produceras kommer också till användning. Det som vi då ”producerar” är död, förstörelse och lidande. Bakom varje sönderbombat hus i Syrien eller Jemen, och varje dödad familj, finns det några långt borta i ett annat land som har tjänat pengar på det: ”The Masters of War”.

I Sverige oroas vi av en ökad mängd illegala skjutvapen, som används i olika typer av gänguppgörelser. Även om jag inte tror att den ökade förekomsten av vapen är den avgörande orsaken till denna typ av kriminellt våld, så har det naturligtvis bidragit till en förvärrad situation. De flesta människor i Sverige är därför för åtgärder som minskar tillgången på dessa vapen.

Av någon anledning så resonerar de flesta inte på samma sätt när det gäller de vapen som stater, rörelser eller olika arméer skaffar sig. Men är det inte egentligen samma sak här? Alla dessa vapen som säljs med god profit är inte heller orsaken till de krig som pågår. Men utan den stora och ökande tillgången på vapen skulle de ha varit svårare att bedriva. Utan några vapen alls skulle de ha varit omöjliga.

 

Genua-arbetarnas exempel

Confederazione Generale Italiana del Lavoro (CGIL)

Det är därför som de italienska hamnarbetarnas ställningstagande är så viktigt och tänkvärt. Det visar på möjligheten till en annan värld. De som tjänar på vapenproduktionen och vapenexporten producerar inte vapnen själva. Det gör de som arbetar i deras fabriker. Vapenprofitörerna levererar inte heller vapnen själva, det gör de som arbetar på cargo-båtar och i hamnar. Om fler skulle följa exemplet från Genua så skulle det vara ett bidrag till en fredligare värld. Om alla de som producerar och förflyttar vapnen fram till deras användare skulle upphöra med det så skulle vapen som ett sätt att lösa konflikter till slut bli omöjligt. Verkar det utopiskt? Ja, naturligtvis. Men det vore både möjligt och önskvärt. Vägen dit är naturligtvis lång. Det är en väg som handlar om att den stora majoriteten av människor i världen börjar se sig som en gemensam mänsklighet, i en värld som hotas av både miljökatastrofer och förödande krig. Där vi ser våra gemensamma intressen oavsett religion eller nationalitet. Att vi slutar följa alla dessa hatpredikanter som alltid bara skapar förödelse och misär. Men också alla dessa ”vanliga” demokratiska ledare som lyckas motivera upprustning och vapenexport för att hålla uppe såväl sysselsättning som den egna vapenindustrin. Som alltid säger att ”om inte vi gör det, så gör någon annan det”.

Några måste alltid börja. Några måste börja med att bryta den militära logiken av ”hotbild” – upprustning – mera hot och mer upprustning.

Låt oss hoppas och bidra till att fler följer Genua-arbetarnas exempel.

En fin gammal tradition

Den som känner sig starkt och tryggt förankrad i sin kultur och sina traditioner har lättare att möta andra med nya perspektiv och erfarenheter.

Hans Wallmark (moderaterna)

Det som Hans Wallmark säger här är inte fel. Men kombinerat med den förenklade syn på begrepp som ”kultur” och ”värderingar” som numera torgförs av en ökande del av borgerligheten blir det ändå inte rätt.

En del konservativa människor tror att det bara är de som är anhängare av traditioner. En del tror eller påstår också att det finns en odelbar kultur med tillhörande traditioner som förenar alla infödda svenskar. En kultur med tillhörande traditioner som andra som kommit hit senare ska lära sig att bli en del av.

Själv känner jag mig tryggt förankrad i en internationalistisk och socialistisk tradition. I denna tradition ingår att varje år oavsett väder gå ut och demonstrera på 1 maj. I demonstrationståget möter jag många andra med olika perspektiv och erfarenheter, både infödda och invandrade, men förenade i en gemensam gammal tanke och önskan om solidaritet och rättvisa. Denna tradition delas inte av alla som lever i Sverige. Inte ens av en majoritet. Tyvärr. För då vore Sverige av idag ett mer rättvist och humant land än vad det har blivit.

1 maj är alltså också en tradition och den firas av människor över hela jorden.

Arbetarrörelsepionjären Rosa Luxemburg skrev 1894 om hur traditionen uppstod:

Den befriande idén att skapa en proletär högtidsdag som medel att uppnå åttatimmarsdagen uppkom för första gången i Australien. Arbetarna där beslöt redan 1856 att organisera en dags total arbetsnedläggelse, med möten och förlustelser, som demonstration för åttatimmarsdagen.

Idén togs upp i USA, där man 1886 proklamerade första maj som den allmänna arbetsnedläggelsens dag.

År 1889 hölls en internationell arbetarkongress i Paris där man beslöt att göra 1 maj till en dag för att lägga ned arbetet och kräva åttatimmarsdag.

År 1890 hölls den första 1 maj-demonstrationen i Sverige, på Ladugårdsgärde i Stockholm. Då talade socialdemokraten Hjalmar Branting inför tusen personer. Då fanns ännu bara ett socialistiskt vänsterparti (SAP) och det var mycket annorlunda än dagens socialdemokratiska parti. I sitt tal manade Branting regeringen att hålla fred med Norge. Det uppfattades som majestätsbrott och han dömdes till tre månaders fängelse för det. Straffet mildrades senare men det ger en bild av situationen både för arbetarrörelsen och för det fria ordet under denna tid.

Den 1 januari 1939 antogs en lag som innebar ”att den 1 maj skall, då denna dag ej infaller på sön- eller helgdag, vid tillämpning av allmän lag eller särskild författning vara likställd med allmän helgdag”. Det är väl därmed också den enda sekulära tradition som kunnat konkurrera med de hedniska och kristna traditionerna i detta land när det gäller helgdagar.

Så häng med i denna fina gamla tradition. Demonstrera på onsdag för strejkrätten. Ropa: ”internationell solidaritet – vi har bara en planet” och demonstrera för ett land, ett Europa och värld som är för oss alla och inte bara eliten.

Här i Uppsala så är Vänsterpartiets tåg alltid det största. Det går 12:45 från Vaksala torg till Slottsbacken. Häng med!

Och du som inte bor i Uppsala eller som inte vill gå med Vänsterpartiet, gå i något annat tåg, men gå ut på 1 maj och demonstrera.

Seger för hamnarbetarna

Strejken är nu avblåst och hamnarbetarna tycks ha fått ett rikstäckande kollektivavtal. Ett avtal som är exakt likalydande det befintliga avtal som Sveriges Hamnar tecknar med Transportarbetarförbundet.

På sin facebooksida skriver hamnarbetarförbundet nu:

Alla stridsåtgärder från båda parter har återkallats. Alla problematiska skrivningar om lokala förhandlingar som Hamnarbetarförbundet har motsatt sig är strukna i överenskommelsen.

Erik Helgeson, styrelseledamot i Hamnarbetarförbundet säger till SVT:

Det känns historiskt att vi nu efter 47 år äntligen har blivit en fullvärdig avtalspart.

Det verkar alltså som om hamnarbetarförbundet vunnit det grundläggande krav som de kämpat för.

ErikHelgesson

Denna seger innebär en skyldighet för arbetsköparna att inkludera Hamnarbetarförbundet i förhandlingar och överenskommelser som rör vardagen på jobbet för deras medlemmar. Det betyder sådant som att ha rätt till fackliga förtroendemän enligt förtroendemannalagen, att bedriva skyddsarbete med sina skyddsombud och att kunna förhandla. Framförallt kommer det innebära att man nu kan ta itu med de brister i arbetsmiljöarbetet som uppstått i flera hamnar efter att arbetsgivarna utestängde Hamnarbetarförbundet från förhandlingar och skyddsarbete i april 2018.

Det som vi kan lära oss av detta är att gamla slitna fraser om att kamp lönar sig och att enighet ger styrka visat sig stämma än en gång. Utan sin kamp, utan hotet om strejk, hade inte arbetsköparna ändrat sin fackföreningsfientliga attityd. De ville kväsa en stridbar och demokratiskt fackförening med företrädare som står nära de vanliga medlemmarna. Men de lyckades inte denna gång.

Hamnarbetarförbundet har som facklig organisation mycket att lära till oss andra, till andra fackliga organisationer och till alla som vill påverka samhället i en mer rättvis och demokratisk riktning. Viktig var säkert också den solidaritet som strömmade till hamnarbetarförbundet som på bara några dagar fick in över en miljon till sin strejkkassa.

TV4 intervjuas fackets förhandlare och förklarar med sina egna ord vad striden handlat om och vad man nu vunnit. Det är inte så ofta som kämpande grupper får tala ut och tala till punkt på detta sätt. Det är en intervju väl värd att ses.

 

Stöd hamnarbetarförbundets strejkkassa

Solidaritet

Stöd hamnarbetarförbundets strejkkassa

I morgon tvingas de ut i strejk

 

Hamnarbetarförbundet:  

Swish: 123 132 1959      

BankGiro: 177-9750

Mer information här

Neths öde visar vad som finns bakom H&M:s mask

 

Neth

Häromkvällen (10 augusti) kunde man på Aktuellt (8 minuter in i programmet) se ett hjärtskärande reportage från Kambodja. Det handlade om textilarbeterskan Neth som sparkades då hon bildade en fackförening för att försöka förbättra de usla arbetsförhållandena för sig och sina arbetskamrater. Hon var anställd vid Eas Tex, ett av de många kinesiska företag som finns i Kambodja. Klädindustrin är där landets främsta inkomstkälla. Textilindustrin svarar för nästan 80 procent av exporten. 600 000 arbetare jobbar inom denna industri som, enligt Amnesty, har kopplingar till höga militärofficerare och intressen i Kina.

Det kinesiska företaget Eas Tex är leverantör till den världsledande klädjätten H&M som är den största uppköparen av klädprodukter i Kambodja, med en omsättning som är nästan dubbelt så stor som Kambodjas BNP. Dessa olika leverantörer i Kambodja är ökända för låga löner, dålig arbetsmiljö, extrema arbetstider, massvimningar i fabrikerna, dödsfall och hårt förtryck av de anställda. För H&M, som trots en viss nedgång gjorde en vinst på över 20 miljarder 2017, måste detta vara en mycket fördelaktig arbetsfördelning. De kinesiska företagen håller i knölpåken och H&M tar in vinsten och kan svära sig fria från ansvar. Detta får vi också se i Aktuellt efter reportaget om den nu svartlistade arbeterskan Neth. Där intervjuas H&Ms ”hållbarhetschef för sociala frågor” Cecilia Tiblad Bentsson. Hon vill inte kännas vid något ansvar för den råa exploateringen. Hon hävdar dessutom genom hela intervjun att Neth inte sparkats p.g.a. facklig aktivitet utan ”därför att det saknades arbetsuppgifter”. De vidriga korttidskontrakten som innebär att företagen kan göra vad de vill med de anställda kallar Tiblad Bentsson för ”en utmaning”. Det är vämjeligt att se och höra.

 

Kapitalismens ansikte

Att se situationen för arbetare i länder som Kambodja eller Bangladesh är att se kapitalismens ansikte osminkat. Ett kapitalistiskt företag drivs ju främst av att försöka inbringa maximal vinst. I ett samhälle där motkrafterna inte är tillräckligt starka går denna vinstjakt alltid ut över dem som arbetar åt företaget, men ofta också över miljön. Så som det ser ut för arbetare i dessa länder såg det ut även i Sverige för mer än 100 år sedan. De motkrafter som tvingade kapitalägarna att ta andra hänsyn var framförallt arbetarrörelsens olika delar som genom fackföreningar och politisk kamp ändrade på styrkeförhållandena. Det var en lång kamp under många decennier som kostade mycket för många av dem som deltog i den. Vi som växt upp senare har kunnat skörda vad deras kamp sådde. Tyvärr börjar alltför många glömma detta och tro att välfärd och välstånd (två olika saker) kom av sig själv som en helt ”naturlig” utveckling.

I Sverige utvecklades textilindustrin i början av 1800-talet. Den byggdes också upp med usla förhållanden för de arbetande. Lågbetalda kvinnor (som det mest var) eller barn under 15 år stod i kalla och dragiga fabriker. Arbetsplatsolyckorna var många, speciellt inom textilindustrin.

Men idag är klädproduktionen nedlagd i Sverige. Först flyttades fabrikerna till södra Europa, senare till Japan eller Taiwan. Idag sker masstillverkningen av kläder i länder som Bangladesh och Kambodja. Ständigt har kapitalet sökt sig till nya platser för att producera till så låga kostnader som möjligt. Låga kostnader innebär hela tiden låga löner, osäkra anställningar, långa arbetsdagar, usel arbetsmiljö och minimala rättigheter för de arbetande.

 

Motstånd och organisering

Men precis som arbetarna i Europa en gång i tiden organiserade sig och erövrade rättigheter och mer mänskliga förhållanden så kommer de nya arbetarna i dessa länder efterhand också att bjuda motstånd och organisera sig. Det sker redan. Säkert kommer kapitalägarna söka nya platser. De försöker ju också att pressa tillbaka villkoren för de arbetande i kapitalismens kärnländer. Men kommer de lyckas med att alltid spela ut oss mot varandra och hitta nya platser för än värre exploatering? Jag tror inte det. Till slut finner sig inte några människor alls i att leva så uselt, speciellt när de vet hur det kan vara på andra platser.  Men det beror då också på oss. Om vi både kan hålla ihop här hemma mot kapitalmaktens försök att försämra anställningsskydd eller strejkrätt och samtidigt vara solidariska med människor på andra platser på jorden. Om vi inte framförallt ser på oss själva som konsumenter av billiga produkter från fattiga länder utan som lönearbetare som har intresse av att alla ska kunna arbeta under drägliga villkor på vår jord, var helst de bor, då måste vi ge allt stöd vi kan till dem som kämpar och dessutom avslöja och angripa ”våra egna” (H&M-)kapitalister i hela deras hyckleri. Vi kan, helt enkelt, försöka se en vision av en värld där kapitalisterna inte kan konkurrera med hjälp av lönedumpning och usla villkor.

 

Ship to Gaza åter angripet, hindrat och bordat

Gaza är ett landområde i det historiska området Palestina. Det ligger mellan Medelhavet och Negeveöknen. Trots att det till ytan bara är en fjärdedel av Öland så bor där 1,6 miljoner människor.

År 1967 ockuperades området av Israel. Osloavtalet 1993 innebar att Israel drog sig tillbaka och lämnade administrationen åt en nyskapad palestinsk myndighet. Men samtidigt  behöll Israel kontrollen över bosättningar, militära områden och vägarna där emellan. Sedan  2007 har Israel och Egypten stängt gränserna till Gaza. Man har upprättat en blockad som både gäller gods och rätten för människor inne i Gaza att röra sig fritt. Det finns de som  har kallat Gaza för världens största utomhusfängelse. Människornas där lever under så svåra förhållanden att de är svåra att föreställa sig.

           Al Awda

Sedan 2010 har organisationen Ship to Gaza gjort flera försök att bryta blockaden med båtar över havet. Man har seglat som en protest mot den avskyvärda blockaden samtidigt som man fört med sig varor som behövs i det utsatta Gaza. De båtar som seglat från Sverige och andra länder i år 2018 har t.ex. fört med sig mediciner, något som det finns stort behov av.

Varje gång som Ship to Gaza på detta fredliga sätt försökt bryta blockaden har man blivit stoppade med militärt våld ute på internationellt vatten av den israeliska militären.

Nu nås jag av informationen att den norskflaggade fiskebåten Al Awda, med 22 personer ombord från 16 olika nationer, har angripits och bordats. Även denna gång ute på internationellt vatten.

När Ship to Gaza kom till Uppsala 14 maj 2018.

Den andra båten – den svenska segeljakten Freedom – beräknas komma fram till samma område imorgon (måndag) eller i övermorgon.

 

 

Turkiet attackerar med Natos stöd och får stöd av “den syriska oppositionen”

Turkiet är ett av de Nato-länder som lider mest av terrorism.

Alla nationer har rätten att försvara sig själva, men det måste göras på ett proportionerligt och anpassat sätt.

(Uttalande av Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg med anledning av Turkiets invasion i Afrin.)

 

Den turkiska Erdoganregimen angriper nu den syriska Afrinprovinsen med artilleri, tanks och flyg. Målet med attacken är att krossa YPG, det kurdiska partiet PYD:s väpnade gren, och SDF (De syriska demokratiska styrkorna). SDF är den militära samarbetsorganisation som består av det kurdiska YPG och olika arabiska demokratiska grupper. USA har haft en stor nytta av SDF i kampen på marken mot IS och har därför stött denna samarbetsorganisation.

Erdoganregimen är konsekvent. Den försöker efter förmåga krossa alla kurdiska frihetssträvanden. Det har man gjort sedan länge i Turkiet. Man har tidigare också angripit kurder inne i Irak. Nu går man alltså även in i grannlandet Syrien. Men hur ”konsekventa” kommer USA och Nato vara?

Nujin Derik som är befälhavare för kvinnornas försvarsenheter i Afrin skriver en artikel i gårdagens New York Times (29 jan 2018) om deras kamp för demokrati, skydd för miljön och kvinnors frigörelse och hur de nu under flera år har kämpat hårt för att hålla IS utanför den autonoma regionen Rojava. Hon skriver:

Man skulle kunna föreställa sig att det internationella samfundet och i synnerhet Förenta staterna, som har varit mer än glada att samarbeta med oss ​​i kampen mot den islamiska staten, skulle bestämt motsätta sig ett sådant oprovocerat angrepp….men istället har den i stor utsträckning mötts med tystnad.…….Vi har förlorat tusentals bröder och systrar i kriget mot den islamiska staten, och om denna invasion fortsätter kommer det bara att vara fråga om tid innan jihadistiska kvarlevor återvänder för att få kontroll över platser vi befriat.

 

Den liberala Uppsalapolitikern Mohammed Hassan skriver i en tweet:

 

Man förstår Nujin Deriks och Mohammed Hassans frustration och förtvivlan. Tyvärr tyder allt på att USA och dess följare i och utanför Nato bara använt sig av kurderna så länge de hade nytta av dem. Några andra principer än att bevara makten har aldrig kännetecknat USA:s utrikespolitik.

Natos generalsekreterare, den gamle socialdemokraten, Jens Stoltenberg uttalar sitt stöd till Turkiet. Natos deputy secretary general Rose Gottemoeller talade under pågående invasion på Nationella Försvarshögskolan i Istanbul (23 jan 2018) och berättade att ”Nato står solidariskt med Turkiet i kampen mot terrorismen” samt att man ”under de senaste fem åren förstärkt Turkiets luftvapen” samt ”utrustat det med Patriot och SAMP-T-system”.

Och Tom Bossert, rådgivare i säkerhetsfrågor och ”arbete mot terrorism” åt USA:s president Donald Trump uttalade den 26 januari:

Jag är inte på något sätt kritisk mot de turkiska besluten, men jag ber bara för deras långsiktiga strategiska tålamod.

 

”Den syriska oppositionen”

Skamligt är också det uttalande som gjorts den 21 januari av de oppositionella syriska grupper som samlas i det som kallar sig för den Nationella koalitionen. De uttrycker sitt fulla stöd för Turkiets invasion och kallar YPG/PYD för terrorister som ska ”utrotas”. De skriver att något som de kallar Syriska nationella armén och som leds av ”den syriska interimsregeringen” och består av grupper inom ”den syriska revolutionen” deltar tillsammans med Turkiets armé i kriget mot kurderna. De uttrycker också sin uppskattning över ”den höga samordning och det stöd som tillhandahålls av det turkiska ledarskapet och de turkiska väpnade styrkorna”. För dem som inte redan genomskådat denna reaktionära gruppering och deras tal om ”revolution” borde detta vara en ögonöppnare. När de också skriver att ”Det syriska folket är förenat i sin kamp mot tyranni och terrorism” förstår man att det är en gruppering som saknar verklighetsuppfattning.

Men även om Nato och den syriska “oppositionen” sviker kurdernas kamp och en stor del av USA:s fega eftersägare håller tyst så protesterar många vanliga människor runt om i världen mot Turkiets övergrepp. I Stockholm protesterade tusentals människor i lördags. Märkligt nog tycktes detta inte finnas i de stora mediernas bevakning. Men det hände ändå.

 

Läs andra bloggar om Turkiet, Rojava, Nato

Läs också artiklar 1 och 2 om invasionen i den utmärkta nättidningen eFolket

Intressant?

Uppsala

 

 

 

Året 2017 och det kommande….

2017 var på många sätt ett mörkt år för alla som bryr sig om rättvisa, frihet, fred och miljö. De rika drog ifrån ytterligare i hela världen. Friheten trampades ner eller krymptes på otaliga platser. Rasismen stack upp sitt fula tryne både i Sverige och i andra länder. Fruktansvärda krig fortgick. De redan till tänderna rustade fortsatte sin upprustning och sitt primitiva vapenskrammel. Vi nåddes av en mängd rapporter om hotet mot vår miljö. Mängden koldioxid i atmosfären fortsatte att öka till skrämmande nivåer och flera extrema väderkatastrofer inträffade.

Så nog är och var det lätt att misströsta. När det gäller ljuspunkter får vi sannerligen leta efter dem. Ofta handlar ljuspunkterna som jag ser det mer om det motstånd som skett och sker än om faktiska framgångar, även om de naturligtvis också finns.

Bland det mest glädjande år 2017 är det uppror mot sexuella trakasserier från kvinnor runt om i världen och inom en mängd olika branscher som skett. Ett annorlunda uppror som vi ännu inte sett slutet på eller de mer långsiktiga konsekvenserna av.

Vi har också kunnat glädja oss åt att de rörelser för rättvisa i USA som lyfte fram presidentkandidaten Bernie Sanders inte gett upp trots valet av den extremt reaktionära Trump. Motståndet mot Trump har varit och är fortsatt starkt inne i den farligaste imperiemakten på jorden.

På samma sätt kunde vi glädja oss åt Labour-ledaren Jeremy Corbyn som visade att arbetarrörelsen kan ha framgång, få stöd och inge optimism om den inte viker ner sig för pengamakten.

I Sverige har vi sett några få, men viktiga, exempel på motstånd. Vi har sett soparbetare i Stockholm och hamnarbetare i Göteborg gå mot diktatoriskt arbetsköparvälde. Vi har sett en hel bygd resa sig i motstånd mot nedskärningar och döva politiker och försvarat sjukhuset i Sollefteå genom ockupation. Vi har sett hur tusentals göteborgare mobiliserades mot de öppna nationalsocialisterna och bidrog till att stoppa deras provokativa marsch i samband med Bokmässan. Tusentals människor har i ett hårdnande och alltmer fientligt klimat engagerat sig i stöd och solidaritet med flyktingar.

Alla dessa rörelser och andra (här icke nämnda) har bidragit på sina olika sätt till att göra världen och våra samhällen lite bättre att leva i.

 

2018 kommer att vara ett valår i Sverige. Naturligtvis måste vi som betraktar oss som socialister eller vänster göra vad vi kan för att stärka den vänstra sidan i detta val. Men det går däremot inte att ha några stora förhoppningar. Resultatet av valet kan bli på olika sätt, till exempel olika typer av borgerliga konstellationer. I det värsta scenariot kan det vara med öppet sd-stöd. Men det kan också bli i form av någon sorts mittensamverkan mellan de liberala partierna och socialdemokratin. I det minst dåliga realistiska alternativet fortsätter socialdemokraterna att styra med hjälp av Miljöpartiet och genom uppgörelser (av den typ som skett under senaste perioden) med Vänsterpartiet. Men det senare är varken ett scenario som förtjänar ord som ”seger” eller ”vinst”. Det kommer inte innebära att de stora frågorna om de djupa klassklyftorna, rasismen, miljön och klimatfrågan eller det ständiga och hotfulla vapenskramlet kommer lösas. För detta behövs inte bara en starkare vänster. Då behövs starka, livaktiga och demokratiska folkrörelser av alla de slag och av den typ som vi idag bara ser mindre lågor av.

Alla vi som delar tankarna om att en annan värld både är nödvändig och möjlig måste därför på våra olika sätt och efter vår förmåga söka efter, se och bidra till alla typer av motstånds- eller solidaritetshandlingar som vi kan under 2018. Inte heller här finns några garantier för framgång. Men alternativet att låta det fortgå som nu borde vara tillräckligt förskräckande.

Intressant?

 

Julklappstips

Nu är det bara några dagar kvar till julafton. Du har kanske redan köpt/gjort/fixat julklappar? För fem år sedan citerade jag här på bloggen den brittiske miljökämpen Monbiot om ”gåvor som föröder” och skrev om överkonsumtionens problem.

Oavsett hur du har gjort eller gör med julklappar i år så tänkte jag bara komma med två tips. Om du inte vill konsumera ännu fler ting så kan ofta immateriella upplevelser vara ett bra alternativ. Ett annat bra alternativ är att ta till sig det som väl ändå är det goda i den kristna julens tanke och tänka på dem som är mer utsatta.

Det finns ju kända alternativ som till exempel de utmärkta LÄKARE UTAN GRÄNSER och andra fantastiska verksamheter. Men här vill jag puffa för två mindre kända insamlingar:

 

I Sydafrika har ANC haft kongress och valt den ene av två korrumperade ledare. I detta land där så mycket av avgrundsdjupa klassklyftor och upprörande förtryck av elementära rättigheter lever kvar finns det ändå organisationer som mot alla odds kämpar för grundläggande rättvisa och anständighet. En sådan organisation verkar det sydafrikanska lantarbetarfacket CSAAWU vara. Jag har skrivit om dem i samband med bojkotten av Robertson Winery och den fackliga solidariteten från Sverige. Skicka en slant till den insamling som bedrivs av Livsklubben på Orkla Foods i Örebro:

67 52 18 – 2

 

En annan grupp att tänka på är de barn och ungdomar som kommit till Sverige och lever i ovisshet och utan stöd från samhället. Det kan du göra genom att sätta in en slant på den ideella föreningen Stöttepelarens bankgiro 5228-2381. De arbetar med att förmedla stöd till de ensamkommande barn och ungdomar som står utanför samhällets stöd. Stöd/bidrag från insamlingen betalas till betrodda volontärer och samarbetsorganisationer (med kunskap och nätverk) som förmedlar bidragen vidare till ensamkommande barn och unga i behov.

 

Intressant?

%d bloggare gillar detta: