Turkiet attackerar med Natos stöd och får stöd av “den syriska oppositionen”

Turkiet är ett av de Nato-länder som lider mest av terrorism.

Alla nationer har rätten att försvara sig själva, men det måste göras på ett proportionerligt och anpassat sätt.

(Uttalande av Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg med anledning av Turkiets invasion i Afrin.)

 

Den turkiska Erdoganregimen angriper nu den syriska Afrinprovinsen med artilleri, tanks och flyg. Målet med attacken är att krossa YPG, det kurdiska partiet PYD:s väpnade gren, och SDF (De syriska demokratiska styrkorna). SDF är den militära samarbetsorganisation som består av det kurdiska YPG och olika arabiska demokratiska grupper. USA har haft en stor nytta av SDF i kampen på marken mot IS och har därför stött denna samarbetsorganisation.

Erdoganregimen är konsekvent. Den försöker efter förmåga krossa alla kurdiska frihetssträvanden. Det har man gjort sedan länge i Turkiet. Man har tidigare också angripit kurder inne i Irak. Nu går man alltså även in i grannlandet Syrien. Men hur ”konsekventa” kommer USA och Nato vara?

Nujin Derik som är befälhavare för kvinnornas försvarsenheter i Afrin skriver en artikel i gårdagens New York Times (29 jan 2018) om deras kamp för demokrati, skydd för miljön och kvinnors frigörelse och hur de nu under flera år har kämpat hårt för att hålla IS utanför den autonoma regionen Rojava. Hon skriver:

Man skulle kunna föreställa sig att det internationella samfundet och i synnerhet Förenta staterna, som har varit mer än glada att samarbeta med oss ​​i kampen mot den islamiska staten, skulle bestämt motsätta sig ett sådant oprovocerat angrepp….men istället har den i stor utsträckning mötts med tystnad.…….Vi har förlorat tusentals bröder och systrar i kriget mot den islamiska staten, och om denna invasion fortsätter kommer det bara att vara fråga om tid innan jihadistiska kvarlevor återvänder för att få kontroll över platser vi befriat.

 

Den liberala Uppsalapolitikern Mohammed Hassan skriver i en tweet:

 

Man förstår Nujin Deriks och Mohammed Hassans frustration och förtvivlan. Tyvärr tyder allt på att USA och dess följare i och utanför Nato bara använt sig av kurderna så länge de hade nytta av dem. Några andra principer än att bevara makten har aldrig kännetecknat USA:s utrikespolitik.

Natos generalsekreterare, den gamle socialdemokraten, Jens Stoltenberg uttalar sitt stöd till Turkiet. Natos deputy secretary general Rose Gottemoeller talade under pågående invasion på Nationella Försvarshögskolan i Istanbul (23 jan 2018) och berättade att ”Nato står solidariskt med Turkiet i kampen mot terrorismen” samt att man ”under de senaste fem åren förstärkt Turkiets luftvapen” samt ”utrustat det med Patriot och SAMP-T-system”.

Och Tom Bossert, rådgivare i säkerhetsfrågor och ”arbete mot terrorism” åt USA:s president Donald Trump uttalade den 26 januari:

Jag är inte på något sätt kritisk mot de turkiska besluten, men jag ber bara för deras långsiktiga strategiska tålamod.

 

”Den syriska oppositionen”

Skamligt är också det uttalande som gjorts den 21 januari av de oppositionella syriska grupper som samlas i det som kallar sig för den Nationella koalitionen. De uttrycker sitt fulla stöd för Turkiets invasion och kallar YPG/PYD för terrorister som ska ”utrotas”. De skriver att något som de kallar Syriska nationella armén och som leds av ”den syriska interimsregeringen” och består av grupper inom ”den syriska revolutionen” deltar tillsammans med Turkiets armé i kriget mot kurderna. De uttrycker också sin uppskattning över ”den höga samordning och det stöd som tillhandahålls av det turkiska ledarskapet och de turkiska väpnade styrkorna”. För dem som inte redan genomskådat denna reaktionära gruppering och deras tal om ”revolution” borde detta vara en ögonöppnare. När de också skriver att ”Det syriska folket är förenat i sin kamp mot tyranni och terrorism” förstår man att det är en gruppering som saknar verklighetsuppfattning.

Men även om Nato och den syriska “oppositionen” sviker kurdernas kamp och en stor del av USA:s fega eftersägare håller tyst så protesterar många vanliga människor runt om i världen mot Turkiets övergrepp. I Stockholm protesterade tusentals människor i lördags. Märkligt nog tycktes detta inte finnas i de stora mediernas bevakning. Men det hände ändå.

 

Läs andra bloggar om Turkiet, Rojava, Nato

Läs också artiklar 1 och 2 om invasionen i den utmärkta nättidningen eFolket

Intressant?

Uppsala

 

 

 

Året 2017 och det kommande….

2017 var på många sätt ett mörkt år för alla som bryr sig om rättvisa, frihet, fred och miljö. De rika drog ifrån ytterligare i hela världen. Friheten trampades ner eller krymptes på otaliga platser. Rasismen stack upp sitt fula tryne både i Sverige och i andra länder. Fruktansvärda krig fortgick. De redan till tänderna rustade fortsatte sin upprustning och sitt primitiva vapenskrammel. Vi nåddes av en mängd rapporter om hotet mot vår miljö. Mängden koldioxid i atmosfären fortsatte att öka till skrämmande nivåer och flera extrema väderkatastrofer inträffade.

Så nog är och var det lätt att misströsta. När det gäller ljuspunkter får vi sannerligen leta efter dem. Ofta handlar ljuspunkterna som jag ser det mer om det motstånd som skett och sker än om faktiska framgångar, även om de naturligtvis också finns.

Bland det mest glädjande år 2017 är det uppror mot sexuella trakasserier från kvinnor runt om i världen och inom en mängd olika branscher som skett. Ett annorlunda uppror som vi ännu inte sett slutet på eller de mer långsiktiga konsekvenserna av.

Vi har också kunnat glädja oss åt att de rörelser för rättvisa i USA som lyfte fram presidentkandidaten Bernie Sanders inte gett upp trots valet av den extremt reaktionära Trump. Motståndet mot Trump har varit och är fortsatt starkt inne i den farligaste imperiemakten på jorden.

På samma sätt kunde vi glädja oss åt Labour-ledaren Jeremy Corbyn som visade att arbetarrörelsen kan ha framgång, få stöd och inge optimism om den inte viker ner sig för pengamakten.

I Sverige har vi sett några få, men viktiga, exempel på motstånd. Vi har sett soparbetare i Stockholm och hamnarbetare i Göteborg gå mot diktatoriskt arbetsköparvälde. Vi har sett en hel bygd resa sig i motstånd mot nedskärningar och döva politiker och försvarat sjukhuset i Sollefteå genom ockupation. Vi har sett hur tusentals göteborgare mobiliserades mot de öppna nationalsocialisterna och bidrog till att stoppa deras provokativa marsch i samband med Bokmässan. Tusentals människor har i ett hårdnande och alltmer fientligt klimat engagerat sig i stöd och solidaritet med flyktingar.

Alla dessa rörelser och andra (här icke nämnda) har bidragit på sina olika sätt till att göra världen och våra samhällen lite bättre att leva i.

 

2018 kommer att vara ett valår i Sverige. Naturligtvis måste vi som betraktar oss som socialister eller vänster göra vad vi kan för att stärka den vänstra sidan i detta val. Men det går däremot inte att ha några stora förhoppningar. Resultatet av valet kan bli på olika sätt, till exempel olika typer av borgerliga konstellationer. I det värsta scenariot kan det vara med öppet sd-stöd. Men det kan också bli i form av någon sorts mittensamverkan mellan de liberala partierna och socialdemokratin. I det minst dåliga realistiska alternativet fortsätter socialdemokraterna att styra med hjälp av Miljöpartiet och genom uppgörelser (av den typ som skett under senaste perioden) med Vänsterpartiet. Men det senare är varken ett scenario som förtjänar ord som ”seger” eller ”vinst”. Det kommer inte innebära att de stora frågorna om de djupa klassklyftorna, rasismen, miljön och klimatfrågan eller det ständiga och hotfulla vapenskramlet kommer lösas. För detta behövs inte bara en starkare vänster. Då behövs starka, livaktiga och demokratiska folkrörelser av alla de slag och av den typ som vi idag bara ser mindre lågor av.

Alla vi som delar tankarna om att en annan värld både är nödvändig och möjlig måste därför på våra olika sätt och efter vår förmåga söka efter, se och bidra till alla typer av motstånds- eller solidaritetshandlingar som vi kan under 2018. Inte heller här finns några garantier för framgång. Men alternativet att låta det fortgå som nu borde vara tillräckligt förskräckande.

Intressant?

 

Julklappstips

Nu är det bara några dagar kvar till julafton. Du har kanske redan köpt/gjort/fixat julklappar? För fem år sedan citerade jag här på bloggen den brittiske miljökämpen Monbiot om ”gåvor som föröder” och skrev om överkonsumtionens problem.

Oavsett hur du har gjort eller gör med julklappar i år så tänkte jag bara komma med två tips. Om du inte vill konsumera ännu fler ting så kan ofta immateriella upplevelser vara ett bra alternativ. Ett annat bra alternativ är att ta till sig det som väl ändå är det goda i den kristna julens tanke och tänka på dem som är mer utsatta.

Det finns ju kända alternativ som till exempel de utmärkta LÄKARE UTAN GRÄNSER och andra fantastiska verksamheter. Men här vill jag puffa för två mindre kända insamlingar:

 

I Sydafrika har ANC haft kongress och valt den ene av två korrumperade ledare. I detta land där så mycket av avgrundsdjupa klassklyftor och upprörande förtryck av elementära rättigheter lever kvar finns det ändå organisationer som mot alla odds kämpar för grundläggande rättvisa och anständighet. En sådan organisation verkar det sydafrikanska lantarbetarfacket CSAAWU vara. Jag har skrivit om dem i samband med bojkotten av Robertson Winery och den fackliga solidariteten från Sverige. Skicka en slant till den insamling som bedrivs av Livsklubben på Orkla Foods i Örebro:

67 52 18 – 2

 

En annan grupp att tänka på är de barn och ungdomar som kommit till Sverige och lever i ovisshet och utan stöd från samhället. Det kan du göra genom att sätta in en slant på den ideella föreningen Stöttepelarens bankgiro 5228-2381. De arbetar med att förmedla stöd till de ensamkommande barn och ungdomar som står utanför samhällets stöd. Stöd/bidrag från insamlingen betalas till betrodda volontärer och samarbetsorganisationer (med kunskap och nätverk) som förmedlar bidragen vidare till ensamkommande barn och unga i behov.

 

Intressant?

Fackföreningstankens själva kärna

Jag har skrivit förut om bojkotten av viner från Robertson Winery i Sydafrika. Initiativet till denna solidaritets-bojkott kom från Livsklubben på Orkla Foods i Örebro. Ordförande för fackklubben var Johan Torgå. Nyligen var han i Sydafrika och besökte en kongress för den sydafrikanska lantarbetarfackföreningen CSAAWU. Han höll ett tal till kongressen. Talet handlar bland annat om varför man ska organisera sig fackligt och om innebörden av ordet solidaritet. Jag tycker det är ett mycket fint och berörande tal. Med Johans medgivande har jag fått rätt att publicera talet här på bloggen. En del av er kanske redan sett det på facebook. Men för er som struntar i facebook så har ni en stund av intressant läsning här. Johan Torgå från Livsmedelsarbetare för Solidaritet höll detta tal på CSAAWU`s kongress i slutet av november:

Kamrater!
Först och främst vill jag tacka CSAAWU för att bjuda in mig till denna kongress.
Jag heter Johan och jag kommer från en liten livsmedelsarbetarfackklubb i en stad i Sverige. Det är mitt första besök i Sydafrika och det är en lång resa inte bara i timmar och kilometer. Jag är nu på andra sidan jordklotet. När jag lämnade Sverige var det vinter och snö men här är det sommar. Värmen här i dag kommer emellertid inte bara från sommarsolen, det kommer också från alla era varmhjärtade fackliga medlemmar som har för avsikt att bygga en framtid där lantarbetare kan leva sitt liv i värdighet.
Jag har blivit ombedd att tala om internationell solidaritet och jag skulle vilja börja i min hemstad Örebro och livsmedelsfabriken där jag jobbade i nästan 30 år. Jag var ordförande i Livs, Livsmedelsarbetareförbundet, och för sju år sedan kom jag i kontakt med en gammal vän som arbetade i Sydafrika. Jag bjöd in honom till ett fackligt klubbmöte där han pratade om CSAAWU och livet för sydafrikanska lantarbetare. Detta var starten för solidaritetsarbetet för vårt fackförbund som stöd för CSAAWU. Ett beslut om att donera pengar gjordes vid ett välbesökt medlemsmöte. Så hur kommer det sig livsmedelsarbetarebetare på en liten livsmedelsfabrik i Sverige, så långt ifrån Sydafrika, fattar ett sådant beslut? Jag tror att svaret är: Det kunde ha varit mig, förståelsen att vi som arbetare delar erfarenheter … Det här är den magiska solidariteten. Solidaritet är den princip som arbetarrörelsen och fackföreningarna grundar sig på. Det får oss att se vad som förenar oss över tron, religioner och hudfärg. Man kan säga att det gör oss färgblinda, och det är bra när det gäller att slåss för sina klassintressen.
Det finns minst två skillnader mellan solidaritet och välgörenhet.
Först – Välgörenhet är vertikal, från topp till botten. Solidariteten är horisontell, från en jämlik med en annan.
För det andra – Välgörenhet är bara riktad åt ett håll medan solidaritet går båda hållen.
Låt mig illustrera vad solidaritet betyder och vad det kan göra. Förra året var strejken på Robertson Winery. Vår lokala fackförening tillsammans med andra organiserade en solidaritetskampanj där vi propagerade för bojkott och samlade in pengar till de strejkande arbetarna. Vi hörde från kamraterna i CSAAWU hur viktigt det var för de strejkande arbetarna att se och uppleva att de inte var ensamma.
Samtidigt kämpade svenska livsmedelsarbetare på Findus, i den lilla staden Bjuv, för sina jobb mot giriga”piratkapitalister” som planerade att stänga fabriken och ställa 400 arbetare utan jobb. CSAAWU gjorde en stor insats för att visa sitt stöd för sina bröder och systrar i Sverige. Arbetare stod med plakat om stöd och på ett videoklipp kunde man se strejkande arbetare från Robertson Winery dansa och sjunga en sång till stöd för Findusarbetarna.
Nu är deras kamp slut och arbetarna förlorade sin fabrik, men facket lyckades förhandla fram en ganska bra uppgörelse om uppsägningsvillkoren. De flesta har idag nya jobb eller har startat en utbildning. Låt mig skicka dessa hälsningar till från tidigare fackliga ledare på Findus.
Kenth Ahlgren, tidigare ordförande i fackklubben bad mig ge er en hälsning och berätta att de följer er kamp genom ”Livsmedelsarbetare för Solidaritet’s” facebooksida och han vill också att jag ska säga er att arbetarna på Findus är stolta över att de hade ert stöd under sin kamp
Johan Bengtsson, som var huvudskyddsombud på Findus, höll ett tal på Livskongressen i maj där han talade om hur viktig solidaritet är. Han sa att det är ovärderligt med stöd när man känner dig liten och man bara är en siffra på ett papper för företaget. Han nämnde särskilt stödet från CSAAWU och jag pratade med honom den häromdagen. Han sa att han ofta tänker på arbetarna på videoklippet som dansade och sjöng. Han sa:
”Hur har de det idag? Hur är deras dagliga kamp? Jag är med dem i mitt hjärta och jag kommer aldrig glömma stödet och hälsningarna … Jag får tårar i mina ögon när jag tänker på det.”
I år tog CSAAWU ett annat och mycket viktigt steg för att stärka internationell solidaritet. CSAAWU är nu medlem i IUF, den internationella fackliga federationen för lantarbetare, livsmedelsarbetare, hotell- och restaurangarbetare. För en enskild arbetare att ansluta sig till en fackförbund är en solidaritetshandling. Det innebär att du lovar att inte sälja ditt arbete till ett pris under vad de fackliga medlemmarna har bestämt. Att gå med i en internationell facklig federationär också en solidaritetshandling. Det är ett löfte att stå upp för arbetare och stödja arbetarnas kamp över hela världen. Idag är mitt fackförbund Livs och CSAAWU medlemmar i samma internationella organisation. Vi är nu vapenbröder och vapensystrar och vårt vapen är solidaritet.!

Johan längst till höger på bilden.

Ett annat sätt att arbeta med internationell solidaritet för oss har varit att vara en del av Ethical Wine Trade Campaign. Vår lokala Livsklubb har varit en aktiv del i den svenska delen av denna kampanj, som heter Rättvis Vinhandel. I Sverige har kampanjen fokuserat på att sprida information om villkoren för lantarbetare och har särskilt fokuserat på att sätta press på Systembolaget, det svenska statsägda alkoholmonopolet.
I augusti tecknades ett ”Memorandum of Understanding” mellan Unionen, som organiserar de anställda hos Systembolaget, IUF och Systembolaget. Det kommer att hållas 4 möten om året där dessa tre parter kommer att diskutera problem och lösningar. Jag tror inte att detta kommer att lösa alla problem, men det är ett steg framåt.
Jag tror att Rättvis Vinhandels arbete tillsammans med vårt lokala fackliga solidaritetsarbete och det faktum att CSAAWU nu är medlem i IUF har varit saker som har bidragit till att detta memorandum blev verklighet.
Jag vill avsluta med att beskriva vad vår fackklubb har gjort hittills för att stödja er kamp. Vi började med att donera från vår klubbkassa, men insåg att om vi skulle fortsätta så skulle vår kassa slutligen bli tom. Så vi uppmanade medlemmarna att arbeta i en solidaritetsgrupp som vi kallade Livsmedelsarbetare för Solidaritet. Vi har organiserat loppmarknader och vinlotterier. Vi har sålt hemlagade solidaritetskakor på jobbet, samlat in pengar utanför Systembolaget. Vi har också gjort insamlingar på fackmöten, fackliga kurser och Livs kongresser och via vår facebook-sida Livsmedelsarbetare för Solidaritet.
Vi har hittills lyckats samla 283 612 kronor och om vi kan lägga till de pengar som vår fackklubb skänkt som är 10 000 kronor. Om man summerar detta och gör dem till rand blir det 463 000 rand.
Jag vill avsluta med att ge er alla, hälsningar från den Rättvis Vinhandel, Unionen på Systembolaget, Livsklubben vid Orkla Foods och med den här lilla gåvan även från Livsmedelsarbetarförbundet. Vi hoppas att ni kommer att ha en bra och framgångsrik kongress och hoppas att träffa er på barrikaderna.
Johan från Findus bad mig att hämta denna hälsning:
Amandla!!!

Intressant?

Läs andra bloggar om Sydafrika, facket

Att ta avstånd eller samarbeta – var går gränsen?

Förra helgen demonstrerade 3500 personer mot Nato och militärövningen Aurora i Göteborg. Tyvärr  har detta fått mindre uppmärksamhet än den lilla gruppen av nationalsocialister som prövade polisen i Göteborg  samma helg.

Bakom demonstrationen  stod ett 30-tal olika organisationer. En av dessa organisationer var Kommunistiska partiet.

När frågan om Nato och denna militärövning diskuterades på Aktuellt den 18 september mellan Jonas Sjöstedt och Annie Lööv tog frågan om KP:s deltagande i demonstrationen en oproportionerligt stor roll. Programledaren initierade detta genom att säga att Vänsterpartiet demonstrerade tillsammans med kommunistiska organisationer. Därefter frågade han: ”är det ett lämpligt sällskap för Vänsterpartiet?

Nej, svarar Sjöstedt, det är ”grupper som står för en unken syn”.

Pressad av programledaren – som uppenbarligen tyckte att detta är en lika viktig fråga som diskussionen om själva sakfrågan – sa Jonas Sjöstedt sedan tre gånger att ”det hade varit bättre om de (alltså KP) inte varit där”.

Jag tycker inte att det här är något bra svar på frågan. För KP var ju där och bidrog till att genomföra denna demonstration. Det finns en mängd av skilda uppfattningar mellan de drygt 30 organisationer som stod bakom demonstrationen och i varierande grad bidrog till att den genomfördes. Så varför är just skillnaden i synsätt gentemot KP speciell?

Själva idén med att genomföra samlade demonstrationer kring begränsade frågor är ju att samla människor med i övrigt skilda uppfattningar, men som kan enas kring det som själva manifestationen handlar om. Jag har, här i Uppsala, varit med på och organiserat demonstrationer som gällt försvar av en humanitär flyktingpolitik tillsammans med liberaler trots att jag är djupt oenig med dem i en mängd grundläggande frågor. Det finns rörelser som stundtals kan vandra tillsammans och åt samma håll, trots att de i det stora hela kämpar för helt olika typer av samhällen.

Naturligtvis finns det sådana organisationer som man inte kan eller bör samarbeta med under några omständigheter. Jag kan till exempel inte se några typer av demonstrationer eller organisationskarteller där vi skulle kunna samarbeta med extremhögern. Detta var aktuellt i rörelsen mot svensk EU-anslutning, där man tog in en passus i programmet som uteslöt möjligheten för högerextrema rasister att ansluta sig. Rasisterna sa också nej till EU, men deras nej var ett helt annat än vårt. Även om det naturligtvis även inom rörelsen mot EU fanns olika skäl eller betoningar i motståndet så passerades inte någon gräns på samma sätt som i förhållande till rasisternas nej till EU. Där behövde en gräns dras. Enligt min uppfattning kunde vi se detta på ett mer direkt sätt i samband med Brexit-omröstningen i Storbritannien.

Men finns det också grupper inom vänstern som vi inte bör samarbeta med? Ja. En sådan grupp som jag inte vet om den finns längre var aktuell för några år sedan. Gruppen kallades Revolutionär Front och ägnade sig åt individuellt våld mot olika motståndare här och nu. I Ung Vänster i Uppsala blev en person som heter Malcom Kyeyune utesluten för några år sedan för att han uttryckte sitt stöd för denna grupp. Att denne Malcom sedan fortsatt med att skriva på diverse håll, bland annat i Göteborgsposten, med artiklar som angriper vänstern från höger, borde kanske inte förvåna. Men det är ett annat spår….

Kommunistiska partiet har en syn på Nordkorea, Stalin och liknande fjärran frågor (i tid och rum) som jag på inget vis delar. Men de ägnar sig inte åt någon odemokratisk eller våldsam verksamhet i Sverige. Jag kan inte se att vi inte ska kunna samarbeta med dem i frågor där våra synsätt sammanfaller, som motstånd mot Nato eller nedmontering av välfärden. Jag tycker att vi i dessa samarbeten ska bortse från frågor om Nordkorea eller Stalin. På samma sätt  kan vi bortse från liberalernas uppslutning bakom USA och dess olika anfallskrig i de stunder då vi är överens ifråga om försvar av demokratiska principer. När det händer.

 

Intressant?

När är en lön (för) hög enligt borgerligheten?

Vad är normala löner och vad är höga löner? Den frågan går att besvara ganska enkelt med saklig statistik från Statistiska Centralbyrån. Det är till exempel ett faktum att den stora majoriteten av löntagare tjänar mindre än 38 200 kr i månaden.

Men på den borgerliga kanten kör man med olika verklighetsbeskrivningar beroende på vems lön det handlar om och ifall det gäller skattehöjning eller lönesänkning.

När moderaterna skriker i högan sky för att den minoritet som tjänar över 38 200 ska betala statlig skatt från 2018, då låter det som om det handlar om en mycket större grupp än det faktiskt är. Deras ekonomisk-politiska talesperson Ulf Kristersson brukar då prata om ”breda grupper”.

Men när de som arbetar med att ta hand om soporna i Stockholm inte accepterar att få sina löner sänkta från 35 000 till 28 000 då tillhör de däremot inte några ”breda grupper” enligt moderaterna. Då är det en helt annan beskrivning av löneläget i Sverige som gäller. Så här låter till exempel den moderata EU-parlamentarikern Christoffer Fjellner:

Det de (soparbetarna) sysslar med kan bäst liknas vid utpressning för att få igenom krav och tillskansa sig förmåner som de flesta andra bara kan drömma om. Poliser tjänar i genomsnitt 27 600 och sjuksköterskor 25 600. I den jämförelsen framstår sopåkarnas strejk som en ren lyxstrejk.

Att 35 000 är mer än de flesta vanliga lönarbetare tjänar är sant. Men Fjellner själv är ju EU-parlamentariker med löner och förmåner långt över det som de flesta ”bara kan drömma om”. Varje EU-parlamentariker har dessutom förutom lön och traktamente därutöver 42 250 kronor skattefritt till kontorsutgifter och representation. Detta behöver de inte redovisa. De vill inte heller redovisa dessa utgifter. Vid en direkt fråga från Svenska Dagbladet var det bara en av de svenska parlamentarikerna – Vänsterpartiets Malin Björk – som ville redovisa vad pengarna går till. Fjellner och de andra svenska EU-parlamentarikerna motsatte sig det. En viss försiktighet när det gäller att gapa om andras betydligt lägre löner och förmåner skulle alltså vara på sin plats.

 

Söndra och härska

De som själva tjänar mycket mer än soparbetarna har under sommaren försökt ställa olika grupper av betydligt lägre betalda lönearbetare mot varandra. Detta grepp har använts av ett flertal borgerliga debattörer och ledarskribenter. En variant av det är de som försöker framställa det som att de i huvudsak manliga soparbetarna – sopgubbarna som de kallar sig själva – skulle hindra den feministiska kampen genom sina strejkaktioner. Liberalernas Birgitta Ohlsson skrev till exempel om de betydligt lägre lönerna för olika kvinnodominerade yrken som ett argument för att sänka soparbetarnas löner. Men ingen av dessa debattörer har kunnat visa hur lönerna i dessa kvinnoyrken skulle bli högre genom att sänka lönerna för andra lönearbetare. Lönesänkningen hamnar ju inte hos det gemensamma eller i några vårdbiträdens lönekuvert utan hos det privata sophämtningsföretaget Reno Norden.

 

Ett bra svar

En som svarat på dessa falska angrepp är sjuksköterskan och aktivisten i rörelsen ”En annan vård är möjlig”, Agneta Lenander.

Hon gör det i en mycket bra artikel i Feministiskt Perspektiv. Hon skriver bland annat så här:

Sluta använda mig som ett slagträ i debatten om ojämlika löner. Om du på allvar hade brytt dig hade vi inte haft den ojämlika situation som vi har i dag. Sedan när tog du fighten med oss i vården?

När stod du sida vid sida med vårdarbetare, som råddat ihop manifestationer och demonstrationer för att kämpa för vår sak?

Och till andra inom vården som gått på hetsen mot sopåkarna skriver hon:

Alla ni vårdarbetare som gnäller över att sopåkare har mer betalt än vi. Var fanns alla ni förra året den 4 september? Hur mycket kämpade ni för vår sak? Jag fick höra, det är inte lönt. Det gör ingen skillnad. Gör det här någon skillnad? Att gnälla över orättvisan? Genom att klanka ner på en annan yrkesgrupp? För att de tar en strid ni själva inte ens skulle drömma om.

Vi vinner inga större strider än de vi själva är beredda att kämpa för.

 

Kommunens ansvar

Stockholms kommun har ju lagt ut sophanteringen på privata företag genom upphandling. Som ofta vid sådana här upphandlingar vinner den som lägger lägst anbud, trots att motsatsen ofta hävdas. Och naturligtvis finns det bara ett sätt för företaget att ta ut vinst ur en verksamhet som får mindre pengar och det är på bekostnad av dem som arbetar i verksamheten, här som på andra ställen. I det här fallet genom sänkt lön och mer press i arbetet. Miljöborgarrådet Katarina Luhr (MP) säger till SVT att ”lönefrågan aldrig har varit i fokus i upphandlingen”. Man får inte heller intrycket att hon bryr sig om att ”lönefrågan” i detta fall innebar kraftigt sänkta löner för en grupp av arbetare. Ett naturligt krav i detta läge är att återkommunalisera sophämtningen i huvudstaden.

 

Läget nu?

Arbetsdomstolen har redan beslutat att sopstrejken var olovlig. De strejkande och deras familjer kommer naturligtvis drabbas av böter. En insamling till stöd för de strejkande drivs av Förbundet Arbetarsolidaritet. Alla bidrag till bankgiro 418 – 6482 går oavkortat till de soparbetare som strejkat.

Så här beskriver arbetarna själva situationen den 19 juli i en pressrealese som man kan läsa på facebookgruppen ”Vi stödjer Stockholms sopgubbar”:

 

Pressrealease från Stockholms Sopgubbar 19 juli 2017

Stockholms Sopgubbar på Reno meddelar.

Är strejken slut? Kalla det vad ni vill, men vi går inte tillbaka till Reno. Vi uppmanar alla att bojkotta företaget. Både kunder och arbetare.

Sopgubbarna har sagt upp sig, är på semester, några är sjukskrivna, någon jobbar. De som enligt uppgift nu kör sopbilarna är inga riktiga sopgubbar, utan nybörjare. Sopberget i Stockholm bara växer!

Så fort stockholmarna kommer tillbaka från semestern exploderar sopmängderna i soprummen. Den 1a oktober svämmar Södermalm och Östermalm också över av sopberg om Reno tar över efter Liselotte Lööf.

Vi börjar gärna hämta sopor igen, men inte på Reno Nordens villkor.

 

Här är några bra artiklar att läsa i frågan:

En ledare i ETC Stockholm

En artikel av Martin Klepke i Arbetet

En artikel om den galna privatiseringen i Allehanda

En artikel i Aftonbladet av Daniel Swedin

 

Intressant?

 

Sommaren, regnet, hopp och hoppfullhet

Som en del av er läsare kanske märkt så har det varit glesare mellan inläggen här på bloggen den senaste tiden. Det har funnits olika anledningar till det. En bra anledning har varit och är sommaren, som även om den inte visat sig från sin bästa sida ännu, ändå gör att jag befinner mig längre bort från dator och internetuppkoppling till förmån för annat.

Det kommer att fortsätta vara glest en tid framöver. Men kolla gärna runt bland gamla inlägg. Jag tror att det finns en del som kan vara värda att läsa fortfarande.

Jag hoppas att både du jag kommer att ha en bra sommar, där vi har möjlighet att både vila, göra det vi vill, vara på någon plats som vi gillar och träffa en del av dem vi tycker om eller några nya. Sommaren är ju kort, som Ledin sjöng och just nu kan man  känna sig lite orolig för att den ”regnar bort”. Men vädret hör ju till de saker vi inte kan påverka. Det går bara att hoppas.

Samhällsutvecklingen går däremot att påverka. Det finns inte bara en väg att gå, även om hopplöshetens nyliberala profeter har försökt tuta i oss det under så många år nu. En av dem som torgförde den synen var Carl Bildt. Han är nu åter aktuell när det avslöjas hur han som var lobbyist för USA:s Irakinvasion och vapentillverkaren Lockheed Martin tjänat miljoner via kapitalförvaltaren Legg Mason.

En man som är lika gammal som Bildt, men däremot inger hopp och entusiasm istället för hopplöshet, är Jeremy Corbyn, ledare för Labour i Storbritannien. Jag har precis lyssnat till honom när han talar på en helt enorm musikfestival i Glastonbury i södra England. Inför en entusiastisk publik talar han för att en rättvis och anständig värld är möjlig, en värld där vi bygger broar istället för murar. Det fyller mig med både glädje och hopp att höra oss se. Kolla gärna du också, under någon av de frekventa regnskurarna.

Om du har facebook så kan du se den här. Annars kan du se en kortare version på Fox News (av alla ställen)….

Ha en bra sommar!

 

Intressant!

Visar Labour vägen?

Politiken har förändrats. Politiken går inte tillbaka in i den låda där den var förut. Vad som hänt är att människor har sagt att de har haft nog med åtstramningspolitik.

Jeremy Corbyn, partiledare Labour, Storbritannien

Så reste sig då åter Labour i Storbritannien. De vann inte men ruskade om högern ordentligt. Från att ha varit mer eller mindre uträknade är det en enorm prestation. Labour har inte heller haft sådana resultat sedan 1997. Hur stor framgången är syns ändå mer om man tittar på procentsiffrorna än på antalet vunna parlamentsplatser. Det brittiska systemet med enmansvalkretsar gör ju att det verkliga stödet och antalet mandat inte är samma sak.

Här är resultaten för Labour respektive Tories i tidigare val:

Och här du se hur resultaten varit i procent under samma period:

Labours framgång är sensationell och glädjande på flera sätt. Det har skett med en ny ledare som bekämpats stenhårt och smutsigt av både etablissemanget  och den egna partihögern i parlamentet. Det har skett med en radikal politik för omfördelning, mot nedskärningar och för att åter bygga upp välfärden, med planer för att expandera den kooperativa sektorn, skapa samhällsägda företag och återupprätta statlig kontroll över nyckelsektorer i ekonomin. Allt sammanfattat i slagordet ”for the many, not the few” – för de många, inte de få. Det har väckt entusiasm och det har dessutom säkert bidragit till att slå tillbaka den yttersta högern i UKIP som fullständigt smulades sönder i valet.

Även om inte Labour under Jeremy Corbyn nådde ända fram och vann över Tories så borde resultatet vara en källa till stor glädje för alla delar av vänstern i Sverige och Europa. Det visar ju så tydligt att det finns alternativ både till högern och till uppgivenheten inom socialdemokratin. Det måste också finnas mycket att lära av detta när det gäller politik och taktik. Hur har man t.ex. lyckats bygga upp Labour till att ha mer än en halv miljon medlemmar? Vilken roll spelade gräsrotsrörelsen Momentum som samlade tiotusentals människor i lokala grupper runtom i Storbritannien?

Man skulle ju också kunna hoppas att valframgångarna och den återupplivade rörelsen skulle bli en väckarklocka in i det socialdemokratiska partiet i Sverige. Men som Göran Greider skriver på SVT Opinion så är tyvärr det enda som hörts från s-toppen ”lite allmän oro och gnäll över att det brittiska valresultatet kan försvåra Brexitförhandlingarna och därmed missgynna Sverige”. Här upprepas den sorgliga attityden från valet i USA där man uttryckte stöd för Clinton istället för Sanders.

Måtte nu den rörelse som burit upp Labours framgångar leva vidare och lyckas med att bygga upp ännu mer styrka.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om Labour, Storbritannien, socialdemokratin

Stöd hamnarbetarna i Göteborg!

Sedan klockan 16:00 i fredags (19 maj) har konflikten trappats upp i Göteborgs hamn. Företaget APM Terminals inledde då en lockout som innebär att containerterminalen stängs ner 15 timmar per dygn.

Jag har tidigare skrivit om detta här på bloggen. Den lokala fackföreningen Hamnarbetarförbundet har sedan flera år haft stora problem med det multinationella företaget APM Terminals. Konflikten trappades upp under våren 2015 och har sedan förvärrats.

Bolaget vill diktera vilka som ska komma till förhandling eller vilken information som ska få gå ut på ett sätt som påminner om metoder från 1800-talet. Skyddsfrågorna har blivit eftersatta och 13 skyddsombud från Hamnarbetarförbundet har utestängts från skyddsorganisationen. Man har också struntat i olika uppgörelser och börjat jävlas med folk när det gäller uttag av föräldraledighet och semester.

Nu trappar alltså företaget ytterligare upp konflikten. I detta läge kommer regeringen med ett utspel som öppnar upp för att begränsa konflikträtten. Hamnarbetarförbundet  konstaterar i ett uttalande att ”en förhandlingslösning som skulle kunna få ett slut på konflikten och den lockout som nu stänger ner containerterminalen 15 timmar per dygn, är mer avlägsen efter regeringens utspel idag.

Desto mer oroande är det uttalande som arbetsmarknadsminister Ylva Johansson gör vid presskonferensen där hon talar om ett ”besvärligt läge”, men inte för de lockoutade och trakasserade arbetarna och deras fackförening, utan för företaget:

…i och med att arbetsgivaren har tecknat kollektivavtal men ändå utsätts för stridsåtgärder.

Arbetsmarknadsministern bortser här från det ”lilla problemet” att företaget tecknat avtal med Transport men inte med den fackförening som organiserar 85 procent av arbetarna i hamnen i Göteborg. Dessutom finns det mycket befogad kritik att rikta mot Transportarbetarförbundet i denna konflikt.

Hamnarbetarförbundet förtjänar allt stöd i sin kamp för medlemmarnas arbetsförhållanden, för demokratiska rättigheter och för att upprätthålla en demokratisk och medlemsstyrd fackförening.

Skaffa mer information på http://www.hamn.nu

Ge ekonomiska bidrag.

Ta uttalanden i din organisation eller förening till stöd för Hamnarbetarnas kamp.

 

Intressant?

Jerusalem

Häromdagen antogs en resolution om Jerusalem i FN-organet UNESCO. Till skillnad från andra EU-länder röstade Sverige för resolutionen. Detta har i vanlig ordning upprört högerregimen i Israel, men också de svenska Liberalernas partiledare Björklund. Han tycker att beslutet är ett ”smaklöst agerande”. Hans argument är att det är ”Israelfientligt” och att arabiska diktaturer röstat likadant som Sverige. Dessutom ogillar han språket i resolutionen som ”benämner de heliga platserna med de arabiska namnen”. Om det är något som är smaklöst så är det Björklunds uppslutning på den ockuperande Israeliska statsledningens sida. Men mer om det längre ner,

 

Staden Jerusalem

Jerusalem är en mycket gammal stad, från ungefär 1800 f.Kr. Staden har förstörts ett flertal gånger i sin historia. Många olika folk har levt tillsammans där och de tre stora monoteistiska religionerna (judendom, kristendom och islam) har mycket starka anknytningar till dess platser och byggnader. För 500 år sedan blev Jerusalem en del av det Osmanska riket och för precis 100 år sedan ockuperades det av Storbritannien som behöll det i 30 år. Enligt FNs delningsplan från 1947 skulle Jerusalem vara en internationellt administrerad stad, delad mellan israeler och palestinier. Men Israel annekterade Västra Jerusalem redan 1948 och rensade staden från palestinier. Den israeliske historikern Ilan Pappe beskriver det så här i sin bok Den etniska rensningen av Palestina:

Allt som allt utsattes åtta palestinska stadsdelar och trettionio byar för etnisk rensning i Stor-Jerusalemområdet och invånarna förflyttades till stadens östra del.

Under sexdagarskriget 1967 ockuperades även den östra delen av Jerusalem. Där bor idag över 300 000 palestinier och över 200 000 illegala israeliska bosättare. Genom den mur som Israel byggt, genom vägspärrar och kraven på inresetillstånd, har Israel skurit av Östra Jerusalem från resten av Västbanken.

Det är alltså denna plats där Israel ständigt förstärker sin ockupation och flyttar fram positionerna som UNESCO har tagit en resolution om. Vad säger då denna resolution som Björklund finner så ”smaklös”?

 

UNESCO-resolutionen

Jo resolutionen bekräftar betydelsen av den gamla staden i Jerusalem och dess väggar för de tre monoteistiska religionerna”, den uttrycker stöd för  ”att skydda det palestinska kulturarvet och att det är särpräglat av östra Jerusalem”.

Resolutionen beklagar också ”djupt den israeliska vägran att genomföra UNESCO: s tidigare beslut om Jerusalem”. Den beklagar också djupt ”ockupationsmaktens (Israel) misslyckande att upphöra med de ständiga utgrävningarna och arbetena i östra Jerusalem, särskilt i och kring Gamla stan, och upprepar sin begäran till Israel, ockupationsmakten, att förbjuda alla sådana arbeten”.

Resolutionen kräver också att ”administrationen, inklusive underhåll, restaurering och reglering av tillgången till Al-Aqsa-moskén / Al-Haram AlSharif” inte hindras av Israel.

Slutligen fördömer resolutionen ”kraftigt de israeliska eskalerande aggressionerna och de olagliga åtgärderna mot Awqaf-avdelningen och dess personal och mot religionsfrihet och muslimernas tillgång till sin heliga plats Al-Aqsa-moskén / Al-Haram Al Sharif och begär att Israel, ockupanten, respekterar  historisk status quo och omedelbart stoppar dessa åtgärder”.

Att högerregimen i Israel inte gillar denna resolution som kritiserar deras pågående övergrepp i bland annat Jerusalem, det kan man förstå. Men vad är det som Björklund finner ”smaklöst”? Är det per definition Israelfientligt att kritisera ockupationsmaktens övergrepp mot den palestinska befolkningen i Jerusalem? Anser inte Björklund att Israel är en ockupationsmakt? Och vilka arabiska namn är det som han ogillar att resolutionen använder? Ja, man undrar.

 

Stöd de hungerstrejkande fångarna!

De palestinier som bor på Västbanken och Gaza lever under israeliska militärlagar. Sedan 1967 har 800 000 palestinier fängslats av Israel och idag sitter ungefär 7000 palestinier som politiska fångar i israeliska fängelser. Den 17 april inledde ett hundratal av dessa fångar en hungerstrejk som sprider sig så att det nu är 1500 som deltar. De kräver bland annat rätt till familjebesök, bättre tillgång till hälsovård och slut på isolering och fängslanden utan rättegång. Runt om i världen ordnas manifestationer till stöd för fångarna.

Här i Uppsala ordnas en demonstration till stöd för de palestinska fångarna
som hungerstrejkar i de israeliska fängelserna!
Lördag 6 maj kl 13.00 Slottsbacken
Arrangör: Palestinska Folkets Förening

 

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggar om Palestina, Israel

%d bloggare gillar detta: