Vem tar kostnaderna och vem tar vinsten?

….offentliga investeringar och internationellt samarbete gav oss Covid-19-vaccinerna.

(forskargruppen från Universities Allied for Essential Medicines UK)

I den förra bloggen citerade jag en fråga ur Läkare utan gränsers tidskrift Direkt:

…vem äger egentligen ett vaccin? Är det länderna som satsar miljarder på grundforskning och stöd till läkemedelsbolagen? Bolagen som tar forskningen vidare, genomför kliniska studier och ror alltsammans i hamn? Är det folket, i egenskap av skattebetalare?

Att utvecklingen av läkemedel inte enbart bekostas av de stora läkemedelsföretagen själva är ju självklart. Men ungefär hur fördelar sig utgifterna?

Nu läser jag en intressant artikel i Guardian om hur kostnaderna för att ta fram Astra Zenekas covid-19-vaccin fördelat sig. En forskargrupp från Universities Allied for Essential Medicines har försökt få fram siffror om detta. Med hjälp av två olika undersökningsmetoder kunde forskarna identifiera källan till hundratals miljoner pund forskningsbidrag från år 2000 och framåt för publicerat arbete om vad som så småningom skulle bli den nya tekniken, liksom för finansieringen av slutprodukten. Att spåra pengarna var och är naturligtvis inte någon lätt sak och forskargruppen säger att ingen av de två metoder som de använt ger ”den fullständiga bilden”, men att det ändå går att slå fast att ”majoriteten av finansieringen för vaccinet kom från regeringar, universitet eller välgörenhetsorganisationer snarare än från industrin”:

Den överväldigande majoriteten av pengarna, särskilt i de tidiga stadierna av forskningen, kom från brittiska regeringsdepartement, brittiska och amerikanska vetenskapliga institut, Europeiska kommissionen och välgörenhetsorganisationer inklusive Wellcome Trust.

Enligt forskarna handlar det om att minst 97 % av finansieringen av Oxford / AstraZeneca Covid-19-vaccinet kommer från skattebetalare eller välgörenhetsfonder. Branschfinansieringen uppgick bara till 2,8 %.

Så här såg finansieringen ut:

Förstatliga läkemedelsindustrin

Denna undersökning handlar alltså om det brittisk-svenska Astra Zeneka. Siffrorna kan se mer eller mindre annorlunda ut för andra läkemedel och bolag. Ändå är det sannolikt så att skattebetalarna och andra finansiärer står för en väsentlig del av kostnaderna för att ta fram läkemedel. Att den slutliga kontrollen över läkemedel ligger hos dessa stora bolag är ett problem i sig genom att det står i motsättning till att fördela efter behov. Men att de dessutom tar hand om hela vinsten trots att de bara till en mindre del finansierat produkten pekar för mig i en tydlig riktning.

På 1970-talet krävde SSU att läkemedelsföretagen skulle förstatligas. Det är sällan jag hör det kravet nu. I en artikel i Aftonbladet för tre år sedan sa Peik Gustafsson, överläkare vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Malmö, att:

Bäst vore om man kunde förstatliga läkemedelsindustrin. Men ett problem är att det är stora multinationella företag som dominerar marknaden.

I samma artikel invände Petra Jonvallen, projektledare på Riksrevisionen:

Om staten skulle tillverka medicin, då skulle hälsa styra tydligare när medicinen tas fram, inte vad man tjänar pengar på. Men frågan är vem som då skulle finansiera forskningen? Jag har svårt att se att det skulle var möjligt att förstatliga industrin, i dagens politiska klimat.

Projektledarens oro för bristande forskningsfinansiering verkar mot bakgrund av denna brittiska undersökning ganska överdriven. Däremot har hon ju rätt i att ”dagens politiska klimat” är ett problem.

”Skälig lön” (på Ackis)? – del 2

I måndags skrev jag om de ökande löneklyftorna på Akademiska sjukhuset i Uppsala som UNT rapporterade om. Frågan har fortsatt att uppmärksammas i UNT både igår och idag.

Igår kommenterade ledarskribenten Johan Rudström förhållandena (”Både logiska och ologiska vårdlöner”). Eller snarare försökte han argumentera för varför det är rimligt att någon tjänar sex gånger så mycket som en annan. Han för där fram samma syn som det moderata regionrådet Olsson, nämligen att: ”Lönen ökar med utbildning och ansvar, det är ingenting konstigt”. Men han för också fram en annan förklaring: ”Ju större kollektiv desto lägre lönenivå”. Ett ”argument” som ju gör att det känns kört för de flesta stora löntagarkollektiv. Och jag kan inte låta bli att tänka att ”kollektivet” av borgerliga ledarskribenter väl inte är så stort…

Dessutom menar Rudström att om det inte finns konkurrens och ”flera arbetsgivare att välja på” samt brist på ett yrke så gör tillgång och efterfrågan att såväl undersköterskan som ”läraren, socialsekreteraren, polisen eller bibliotekarien” kommer få låg lön.

Rudström ser ”kollektivet” som en ”hämsko”. För honom är det den enskilda individen som ska se till att just den får högre lön genom individuella karriärvägar på en marknad som det inte går att göra något åt. Jag tänker istället att vägen framåt för stora kollektiv har varit att solidariskt gå samman och upphäva den inbördes konkurrensen. Det är ju liksom den fackliga grundtanken som jag fattat det.

Men jag vill också åter invända att denna verksamhet (vården) är politiskt styrd. Om den styrdes av en politisk majoritet (lokalt och centralt) som verkligen ville betala högre löner för de vårdanställda (som kollektiv) och såg till att det finansierades från statlig nivå så skulle det tillsammans med fackföreningar som tog strid för kollektivet naturligtvis kunna ge högre löner till de arbetande inom vården.

I dagens UNT kan man däremot läsa en bra insändare av den pensionerade sjuksköterskan Tommy Söderman (Besvärande okunnigt om vård och löner).

Dålig sikt nedåt

Han tar upp att HR- direktören Maria Rosén i måndagens artikel säger att ”man inte kan jämföra yrken” p.g.a. ”OB-ersättning, förkortad arbetstid eller andra arbetsförmåner”. Men som Söderman påpekar så är OB en ersättning (för att jobba nätter,  kvällar och helger) inte lön.

Regionrådet Stefan Olsson visar enligt Söderman samma ignorans då han säger att: ” Det är inte brist på sjuksköterskor exempelvis”. För enligt pressmeddelande från Socialstyrelsen 2019-02-28 så är det ”brist på grundutbildade sjuksköterskor i 20 av 21 regioner”.

Jag måste instämma med Söderman om att chefernas ignorans ”är högst besvärande”. Kunskaper på dessa områden borde väl också ingå för några som anses värda dess höga löner.

I dagens papperstidning finns också en artikel med rubriken: ”SD, S och V har tankar om löneskillnaderna i vården”. I artikeln försvarar regionrådet Malena Ranch (MP) de höga chefslönerna medan däremot socialdemokraten Helena Proos säger att ”skillnaden kan inte fortsätta öka på detta sätt” och ”Vi behöver fundera över hur vi värderar ansvar för människoliv kontra ansvar för ekonomi”.

SD:s David Perez säger att de vill avsätta pengar till högre löner för sjuksköterskor (övrig vårdpersonal nämns inte) men att de tycker att de höga chefslönerna är rimliga. Därefter kan man läsa att vänsterpartiets regionråd Neil Ormerud ”vill istället sänka direktörslönerna”(min understrykning).  Men det lilla ordet ”istället” kommer direkt efter ett stycke där SD säger att de vill höja lönerna för sjuksköterskor men inte sänka dem för de höga cheferna. Så den som läser artikeln kan få intrycket att vänsterpartiet bara vill sänka chefslönerna, men inte göra något åt vårdpersonalens löner. Så är det inte. Och i nätupplagan av artikel är detta nu ändrat till:

Regionrådet Neil Ormerod (V) vill också se höjda vårdlöner, men även sänka direktörslönerna.

– De flesta vårdanställda får inte ut mer än högst ett par procent i löneökning varje år, medan de högst betalda drar ifrån. Det är inte rimligt. Direktörerna ska tjäna bra, men inte flera gånger mer än sjukvårdsarbetarna. De höga cheferna kunde lätt få sina löner sänkta en del och fortfarande vara välbetalda, säger han.

Så för att sammanfatta så är det alltså så att:

  • såväl moderaterna som miljöpartiet (och förmodar jag även de andra partier med vilka de styr regionen) och UNT:s ledare har inte några som helst problem med de höga chefslönerna och de ökande klyftorna.
  • SD lovar som vanligt mycket åt många och påstår sig vilja höja sjuksköterskornas löner men uttalar sig inte om övriga vårdarbetare. Däremot angriper de naturligtvis inte de högavlönade cheferna. Att slicka uppåt är ju en del av deras ideologi.
  • Socialdemokraterna uttrycker en kritik mot de ökande klyftorna (de får inte fortsätta öka) och vänsterpartiet uttalar klart att varken de högsta chefernas löner eller de ökande klyftorna är rimliga.

Skälig lön efter kompetens och ansvar?

Jag läser i min lokaltidning UNT en artikel (Så mycket tjänar vårdens toppchefer) som handlar om att:

Trots pandemin fortsätter vårdpersonalens löner att halka efter. För tjugo år sedan tjänade regionens toppchefer mellan tre och fem vårdbiträdeslöner – i månaden. Nu har deras löner mer än fördubblats.”

Enligt artikeln är medellönen för en undersköterska 26 000 i månaden. Detta jämförs med månadslönen för regiondirektören Johan von Knorring som är 150 000. Den intervjuade undersköterskan Carola Karlbom har (precis som jag) svårt att förstå vad man gör med så mycket pengar. Förvaltningscheferna i sin tur tjänar numera 113 000 i månaden. HR-direktören Maria Rosén ”tycker det är skäligt”. Och det moderata regionrådet Stefan Olsson säger att:

 All lönesättning bestäms utifrån kompetens och styrs av tillgång och efterfrågan.

Men till skillnad från vårdpersonalen – vars löner sätts av närmaste chef i förhållande till kollektivavtal med facket – så sätts regiondirektörens lön av de politiker som styr i regionen.

Av lätt gissade skäl tycker inte Stefan Olsson att vi ska jämför lönerna mellan vårdpersonal och chefer:

Det är inte så man ska se det. Vi tittar på varje lönekategori för sig. Det finns också tydliga skillnader mellan ledande tjänstemän och undersköterskor i exempelvis hur mycket ansvar man har.

En lön på 1,8 miljoner om året är ju för de flesta av oss något mycket avlägset. Men då ska vi samtidigt komma ihåg att de verkligt stora inkomsterna i samhället inte kommer från lön utan från kapital. Och för familjer som H&M-Persson eller Tetra Pak-Rausing är regiondirektörens lön småpengar. De summor det handlar om för några svenska miljardärer (fast då räknat i dollar inte kronor) kan du se på denna länk hos Forbes.

Men ändå, 1,8 miljoner kronor eller 150 000 kr i månaden är mycket pengar om vi jämför med de flesta som sliter inom vården. Det motsvarar nästan sex stycken undersköterskelöner. Dessutom har skillnaden mellan dem som gör jobbet i vården och den högsta chefen ökat mycket. Moderata regionrådet Stefan Olsson ser inte något problem med detta. Han tycker inte att vi ska jämföra så därför att de ”tittar på varje lönekategori för sig”. Nu är ju inte det något argument ifråga om de stora och ökande löneklyftorna. Men han har tre argument för klyftorna:

  • Var och en har lön efter kompetens.
  • Lön styrs av tillgång och efterfrågan.
  • Chefen har mer ansvar.

Eftersom löneskillnaden ökat måste Olsson då anse att också skillnaden i kompetens och ansvar har ökat. Eller är det kanske den stora och ökande efterfrågan på ett begränsat antal toppchefer som är orsaken?

När det gäller kompetens och ansvar så tycker jag att vi alltför länge haft en utveckling där kompetens och ansvar kring att ta hand om liv undervärderats alltmer samtidigt som vi istället uppvärderat styrning över ekonomi.

När det gäller detta med ”tillgång och efterfrågan” inom den här sektorn så styrs ju detta främst från den politiska nivån. En majoritet av politiska företrädare har under alltför lång tid tyckt att skattesänkningar och alltför dåliga löneökningar för dem som jobbar inom vården är bra samtidigt som de alltmer uppvärderat dem som leder dessa verksamheter enligt de moderna NPM-principerna. Därför har inte ”efterfrågan” varit till de vårdanställdas fördel trots att behovet av dem och behovet av mer resurser till vården har ökat. Därför har däremot denna ”efterfrågan” varit till chefernas fördel. En annan politik som prioriterat behoven av vård och schyssta löner för dem som jobbar där skulle inte ha ansett att dessa fantasilöner till cheferna var rimliga. Och jag tror inte att ”tillgången” i form av chefsaspiranter i så fall skulle ha försvunnit i någon större utsträckning.

Orättvisor försvaras ofta med argument som går ut på att saker bara ”är” på vissa sätt på grund av marknaden, globaliseringen, ekonomin, konkurrenskraften eller vad det nu är man skyller på . Att de är opåverkbara av politik eller av oss människor över huvud taget.

Men om det är några områden som definitivt borde gå att påverka så är det de verksamheter som styrs av politiken och bekostas av skatt. Så gå inte på snacket om de oundvikliga och ökande klyftorna.

Sverige: näst flest miljardärer per invånare i Europa

I USA finns det en affärstidning som heter Forbes. Varje år sammanställer Forbes olika listor. Till exempel brukar de ha listor över de rikaste personerna i hela världen. Den tjeckiske bloggaren Jacub Marian har på grundval av dessa listor hos Forbes gjort en karta (bland många andra på hans blogg) som visar antalet miljardärer räknat i US-dollar per tio miljoner invånare i länderna i Europa år 2018.

Kartan är mycket intressant ur svensk synpunkt. Enligt den är nämligen Sverige det land i Europa som har den näst högsta andelen miljardärer i förhållande till befolkningen.

Som en jämförelse kan nämnas att i USA är det 18 stycken.

Här är kartan:

Kan ju vara bra rota lite mer i och att minnas nästa gång vi hör något om de rikas svårigheter i vårt land…..

Ta klockorna och bilarna ifrån dom!

Jag hör moderatledaren på radion. Han är upprörd över folk som har dyra klockor och dyra bilar.

Jag kommer då att tänka på tidskriften Connoisseur som jag skrivit om här på bloggen tidigare. Det är den där tidskriften för ”den halva procent av Sveriges befolkning som har en högre inkomst än 2.0 miljoner kronor per år.”

I denna grupp är man mycket intresserad av att äga klockor och bilar. Connoisseur undersöker nämligen detta liksom en del annat. När man 2016 undersökte det i den här gruppen var det 7 procent som ägde fler än tio klockor. Och det var dyra klockor också. Det var dessutom 14 procent i gruppen som angav detta som ett ”intresse”, medan 35 procent angav bilar (i plural) som ett intresse. Trettio procent av dem hade också tre, fyra, fem eller fler bilar per hushåll.

Trots detta var det 31 procent som planerade att öka sin konsumtion av bilar medan 22 procent tänkte skaffa sig nya klockor.

Men nu var det ju inte den här gruppen som moderatledaren var upprörd över. Han ville komma åt ägandet av dyra klockor och bilar i gruppen av förorts-kriminella.

Själv har jag ju svårt för den här typen av obegriplig överkonsumtion oavsett vilka det handlar om. Vad den är uttryck för går det säkert att skriva en hel del om också. Kanske kan man till exempel tänka att de gängkriminella ser Danderyds-människornas livsstil som en sorts förebild för vad som är lycka och framgång?

RUT än en gång

Emellanåt känns det ganska svårt att kommentera det som händer i samhället. En anledning till det (förutom det deprimerande läget med corona-pandemin och dess begränsningar av det vanliga livet) är att politiken ibland känns som om den går på ”repeat”. Samma gamla lösningar, bara med mera av samma slag.

När liberalerna får sossarna och miljöpartiet att genomföra ytterligare skattesänkningar för de rika, eller bidrag som kallas avdrag för de som har mest, så känns det på något vis som om det inte går att säga något mer mot detta. Får de aldrig nog? Hur illa ska de ställa till det? Hjälper inga argument eller nödrop?

Trots det gör jag i alla fall ett försök till här när det gäller det senaste om RUT (Rengöring, underhåll och tvätt). Det här skatteavdraget för det som kallas ”hushållsnära tjänster” och som funnits i Sverige sedan 1 juli 2007.

Själva förslaget

Regeringen S+MP lägger alltså tillsammans med samarbetspartierna C+L ett förslag till ytterligare utvidgning av RUT. Det ska lämnas till Lagrådet för att kunna beslutas i budgeten för 2021. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2021.

Förslaget innebär att taket för avdraget ska höjas från 50 000 kronor till 75 000 kronor per år. Dessutom ska ännu fler saker ingå. Det handlar om:

  1. Möblering av bostad och montering av möbler.
  2. Transport av bohag till andrahandsbutiker, loppmarknader och liknande.
  3. Enklare tillsyn av bostad och fritidshus.
  4. Tvätt vid tvättinrättning.

Kritik mot förslaget

Att höja taket för rutavdraget till 75 000 kronor per år motsvarar köp av tjänster för 150 000 kronor. Av de nästan 800 000 hushåll som gjorde rutavdrag år 2017 (antalet har ökat sedan dess) gjorde enligt Riksrevisionen de allra flesta (65,1% av hushållen) – se tabell – avdrag för under 5000 kr per år. Bara 5,5% av alla hushåll gjorde avdrag som var större än 20 000 kr. Hur många personer som kommer att köpa tjänster för 150 000 kr per år och göra avdrag på 75 000 kr vet vi inte ännu. Men det handlar alltså om en mycket liten grupp. Det är denna lilla grupp av mycket högavlönade som gynnas av förslaget.

Som Riksrevisionen konstaterade i en rapport så finns köpare av RUT-tjänster ”i samtliga delar av inkomstfördelningen, men de är kraftigt koncentrerade till hushållen med de högsta inkomsterna. En fjärdedel av rut-köparna och 40 procent av det totala avdragsbeloppet finns bland den tiondel av hushållen som har de högsta inkomsterna. 55 procent av det totala avdragsbeloppet finns bland den femtedel av hushållen som har de högsta inkomsterna.”

Denna profil av ojämlikhet och gynnande av dem som har mest stärks nu med det senaste förslaget.

Därför har även sådana som är för idén med rut-avdrag reagerat mot förslaget. En som reagerat är till exempel den f.d. (?) folkpartisten numera skatteexperten på TCO Karin Pilsäter. Hon skriver i en artikel i UNT (Vi som verkligen gillar Rut måste värna dess legitimitet):

De utökningar som nu föreslås i en lagrådsremiss riskerar som bäst att bli helt perifera, som sämst att undergräva förtroendet, leda till fusk och glidningar och nya krav på utvidgning………..

Det är väldigt mycket pengar. Ingen familj med någorlunda normal inkomster kan lägga så mycket pengar på denna typ av tjänster…………

Man måste också utgå från hur det faktiskt ser ut. Endast några hundra personer slog i taket på 50 000 kronor.

Och Jämlikhetskommissionen (se tidigare blogg) som anser att rutavdraget bör bevaras menar också i sitt betänkande att ”taknivån för möjligheten till skattereduktion bör inte höjas och möjligheten bör inte heller utvidgas till att omfatta fler tjänster”.

Som vanligt säger partierna som står bakom det senaste förslaget att det handlar om ”att få livspusslet att gå ihop”. De skulle aldrig säga att de bara vill gynna några hundra mycket rika personer. Istället säger de som Per Åsling, skattepolitisk talesperson för centern att det handlar om att ”människor som har en svag position på arbetsmarknaden nu får möjlighet att få ett jobb”.

Hur många extra jobb som skapas av dessa bidrag till de rika, eller vilka som får jobben, finns det olika undersökningar av. Och det som går att säga är åtminstone att RUT-anhängarna kraftigt överdrivit de jobbskapande effekterna.

Men oavsett det så är ju det avgörande vad vi väljer att använda skattepengarna till. Vilken sorts jobb vill vi ha fler av och vilka sektorer vill vi stärka? Vi kan göra olika val och de påverkar samhällsutvecklingen.

Istället för dessa bidrag (ja skatteavdrag är ju ett bidrag från andra skattebetalare) för jobb i hemmet (främst till de som har mest) så skulle ju pengarna istället kunna användas till att anställa fler inom vård, skola och omsorg. Med bättre löner och bättre arbetsvillkor dessutom. Att använda skattepengarna så skulle definitivt ge fler jobb. Men dessa jobb skulle dessutom vara till nytta för så många fler människor och definitivt också för dem som idag inte har möjlighet att få hjälp med ”livspusslet”.

 

Det betalda hemarbetet ett mått på graden av jämlikhet?

I praktiskt taget alla samhällen utom nittonhundratalets västerländska har det funnits massor med tjänare av olika slag, hembiträden, chaufförer, drängar, trädgårdsmästare, tvätterskor och så vidare…..

Så skrev för några år sedan Patrik Engellau längtansfullt på bloggen ”Det goda samhället”. Han beskrev där hur det varit ”en självklar sak att en normal medelklassfamilj har ett antal tjänare med olika uppgifter i hemmet”.

Den längtan efter ett svunnet klassamhälle som han där uttryckte återspeglar nog både stämningar inom hans samhällsklass och förklarar delvis framväxten av RUT-sektorn för de rikaste.

Däremot har han inte helt rätt i sin beskrivning. Långt in på 1900-talet var det fortfarande mycket vanligt med hembiträden även i de ”västerländska samhällena”, så också i Sverige.

På 1930-talet fanns det i Sverige fortfarande ungefär 50 000 hembiträden i städerna och tiotusentals pigor inom lantbruket. Dessa yrken försvann sedan alltmer efter 1945. Det blev allt ovanligare att städa andras hem och passa andras barn. Nu har utvecklingen vänt tillbaka till att alltmer likna denna tid. Men varför försvann dessa jobb i stort sett under många år?

Det brukar sägas att det berodde på de många nya hushållsmaskinerna som underlättade hushållsarbetet samt på utbyggnaden av den offentliga sektorn där alltfler kvinnor sökte jobb. Det stämmer väl. Men måste man inte också se det minskade antalet hembiträden som ett resultat av de minskade klyftorna i samhället? Både i form av lön och i form av vad vi (framförallt kvinnor) var beredda att acceptera av underordning och utsatthet. Ett samhälle där stora grupper säljer sin arbetskraft som arbetare i andras hem är också ett samhälle där klyftorna är stora. I ett mer jämlikt samhälle (som Sverige blev fram till 1980-talet) ville färre arbeta i andras hem samtidigt som färre också hade råd att köpa denna (nu dyrare) arbetskraft.

De ökade klyftorna är en del av en spontan utveckling i alla samhällen där inte folkrörelser och politiken ingriper för att göra något åt det. I Sverige har politiken nu alltför länge inte bara låtit bli att driva på för utjämning utan dessutom aktivt förstärkt klyftorna. Skattesubventioner för att arbeta i andras hem är bara en av många sådana åtgärder.

Jämlikhet ett liberalt projekt?

Kommissionen har i sitt arbete utgått från en liberal samhällssyn, med innebörden att analysen ska utgå från enskilda individer och inte från familjer, klaner, nationer eller andra grupperingar. Medborgarna i ett liberalt samhälle garanteras vissa grundläggande rättigheter men är i gengäld skyldiga att ta ansvar för sitt eget liv. För att dessa knippen av rättigheter och skyldigheter ska uppfattas som legitima av befolkningen i stort måste alla medborgare också ges rimliga möjligheter att realisera sina visioner om ett gott liv.

           Per Molander och Finansministern

Detta står att läsa på s. 37 i det betänkande (SOU 2020:46) i två olika delar från Jämlikhetskommissionen som släpptes den 6 augusti. Bakgrunden är att regeringen noterat att inkomstskillnaderna ökar i Sverige. Därför tillsattes den 2 augusti 2018 en kommitté som skulle lämna förslag som ”långsiktigt ska minska klyftorna i Sverige”.

Att en kommitté med ”en liberal samhällssyn” skulle ha något att tillföra när det gäller att analysera ojämlikheten eller ge förslag på hur den kan minskas kan en ju känna sig skeptisk till. Inte bara därför att jag själv betraktar mig som socialist utan också med tanke på liberala partiers stora ansvar när det har gällt att både bidra till, cementera och förvärra ojämlikheten. Men denna skepsis är faktiskt delvis obefogad när man tar del av det som står i betänkandet.

Så här resonerar kommittén om sociala skillnader:

För att skillnader i levnadsförhållanden ska uppfattas som legitima bör de bero på faktorer som den enskilda individen själv rår över och därmed kan hållas ansvarig för. Kärnan i den liberala samhällssynen är att varje människa så långt möjligt ska ansvara för sitt eget liv, men för att denna princip ska ha legitimitet måste utfallet också bero av val och handlingar som hon har förutsättningar att ta ansvar för. (s. 128)

På ett annat ställe resonerar man på liknande sätt om ”distinktionen mellan förutsättningar och utfall” där ju liberaler och borgerliga oftast mer betonar att ”förutsättningarna” ska vara lika men att sedan utfallet ska bero på (och beror på) en själv. Men här skriver kommissionen att denna skillnad är:

….”svår att upprätthålla, eftersom det som är utfall i ett skede av livet bildar förutsättning för nästa skede……Utfallet i föräldragenerationen är därför en viktig förutsättning för barnen. Utan korrigerande ingrepp som subventionerad utbildning och arvsskatt kommer därför ojämlikheten att växa över tid, även om man hypotetiskt skulle tänka sig ett utgångsläge med en helt jämn fördelning. (s. 21)

I denna ansats märks en intressant spänning inom det som skulle kunna vara det nutida liberala tänkandet. Samtidigt undrar jag över i hur hög grad denna spänning finns representerad inom dagens liberala partier. Mycket har ju ändrats och förskjutits under de senaste decennierna. För just denna tanke med nödvändiga korrigerande ingrepp för att motverka ojämlikheten har ju sedan länge inte varit utmärkande för politiken över huvud taget. Reformer har till exempel fått en helt annan betydelse än den de hade under den tid då den svenska välfärdsstaten byggdes upp.

I själva verket tycks detta vara en mycket intressant  rapport både vad det gäller analysen av hur det ser ut och när det gäller förslag till åtgärder. Ja, där finns ett stort material grundat på forskning som i sin förlängning ifrågasätter mycket av den nu rådande politiken. Att det är så beror inte på att analysen eller förslagen egentligen är särskilt radikala utan är mer ett uttryck för hur långt både högervridningen och kunskapsavvecklingen har gått i Sverige. Jag har bara läst sammanfattningen och inledningen på den omfattande luntan och i övrigt hastigt tittat igenom materialet. Men här är några hastiga nedslag från en sådan genomläsning som visar att denna rapport innehåller mycket viktigt material för att försvara välfärd, jämlikhet och samtidigt bemöta högerns ytliga, förenklade och grova beskrivningar av dagens samhällsproblem.

 

Att jämlikhet är något vi ständigt måste kämpa för:

Både teoretiska argument och historisk erfarenhet indikerar att ojämlikheten växer av egen kraft under normala förhållanden. Med andra ord är en viss nivå av jämlikhet i ett samhälle inte stabil i sig själv utan behöver försvaras och underhållas. (s. 19)

Jag brukar ofta tänka att rörelsearbete är ungefär som att bygga sandfigurer på stranden: om man inte håller på hela tiden så försvinner de ganska snart. Men samma sak kan också sägas om de erövringar som arbetarrörelsen och andra folkrörelser uppnått i form av demokrati och välfärd.

 

Om de oerhört gynnsamma villkoren för kapitalägare i Sverige:

De internationella jämförelser av villkoren för företagande i olika länder som regelbundet görs av Världsbanken och olika finansinstitut visar dock att villkoren i Sverige hör till de gynnsammaste i världen. Om detta motiv har haft någon relevans i det förflutna, har det alltså nu förlorat sin kraft. (s. 20-21)

Vi ska alltså inte låta lura oss av de klagosånger som så ofta  hörs från företrädare för kapitalintressena i Sverige.

Att jämlikhet inte alls hämmar utan tvärtom är bra för tillväxten:

De analyser som mer i detalj beskriver sambandet mellan fördelning och tillväxt finner ett stabilt positivt samband mellan en jämförelsevis hög inkomstandel för de nedre inkomstskikten och den ekonomiska tillväxttakten. (s. 22)

Oavsett hur vi ser på det knepiga begreppet tillväxt och även om vi vill minska den materiella tillväxten inom många områden för att rädda klimat och miljö så är det alltså inte jämlika villkor som hämmar tillväxten även om detta ofta hävdas från högerkanten.

 

Att tilliten mellan människor i ett samhälle är beroende av graden av jämlikhet och att detta får konsekvenser både för demokratin och graden av kriminalitet:

Sambandet mellan jämlikhet och tillit är starkt och belagt i både internationella och svenska undersökningar. Analyser av svenska data från regioner indikerar att det är inkomstandelen hos dem som tillhör den nedre halvan av inkomstfördelningen som är den viktiga för nivån på den generella tilliten. (s. 23)

En omfattande samhällsvetenskaplig forskning har också etablerat samband mellan jämlikhet och tillit i samhället. Tilliten är sin tur positivt kopplad till en rad indikatorer på välfärd –bättre fungerande demokrati, högre ekonomisk tillväxt, lägre korruption, lägre brottslighet, bättre hälsa med flera. Forskningen indikerar också direkta samband mellan jämlikhet och demokrati. Ett jämlikt utbildningssystem har också högre social rörlighet och starkare tillväxt. En jämlik rekrytering till den offentliga förvaltningen som bygger på meriter och inte på familjebakgrund bidrar till lägre korruption, med de vinster för samhälle och ekonomi som detta för med sig. En omfattande samhällsvetenskaplig forskning har också etablerat samband mellan jämlikhet och tillit i samhället. Tilliten är sin tur positivt kopplad till en rad indikatorer på välfärd –bättre fungerande demokrati, högre ekonomisk tillväxt, lägre korruption, lägre brottslighet, bättre hälsa med flera. Forskningen indikerar också direkta samband mellan jämlikhet och demokrati. (s. 130)

Detta är viktiga insikter att använda mot dem som bara ser hårdare tag och längre straff som svar på olika typer av brottslighet.

 

Att den nordiska ojämlikheten är politiskt beslutad:

Den ökade ojämlikheten i de nordiska länderna förklaras huvudsakligen av politiska beslut och i viss utsträckning av uteblivna beslut, såsom att inte justera transfereringar i paritet med utvecklingen av reallönerna. I det korta perspektivet har den minskade omfördelningen i skatte- och transfereringssystemen betytt mest. På längre sikt får ökad segregation i boende och skolsystem stor betydelse för skillnaden i uppväxt-och levnadsvillkor, liksom effekterna av tekniska och ekonomiska förändringar som inte möts med tillräckliga mot-åtgärder. (s.35)

Ansvaret ligger hos dem som haft den politiska makten och inte gjort något åt de ökade klyftorna utan istället bidragit till att öka dem.

 

Att EU-inträdet bidragit till ökad ojämlikhet och gynnat kapitalet på arbetets bekostnad:

En viktig orsak till den ökande ojämlikheten på alla nivåer är att nationalstaten genom en rad politiska beslut under de senaste tre, fyra decennierna har försvagats. I Sveriges fall har en betydande del av lagstiftningsauktoriteten förskjutits uppåt till EU-nivån. Den grundläggande principen för EU-samarbetet är de så kallade fyra friheterna –rörelsefrihet för kapital, arbetskraft, varor och tjänster. Denna princip kan i förstone se neutral ut, men den gynnar kapitalet på arbetets bekostnad, eftersom kapitalet är mer lättrörligt. Arbetskraftens rörlighet har varit högst för arbetskraft från låginkomstländer inom unionen, vilket kan påverka mot-svarande grupper på den svenska arbetsmarknaden negativt. (s. 36)

 

Att det faktum att alltmer ansvar för samhällsfunktioner lagts ut på kommunerna istället för staten också bidragit till ökade skillnader:

Ansvar har delegerats till kommuner; skolan är det viktigaste exemplet. Delegering till kommunerna ökar i sig spridningen på utfallen, eftersom kommunerna även i närvaro av ett utjämnings-system har mycket olika kapacitet. Också skillnader i politiska preferenser hos den lokala majoriteten ger utslag. (s. 37)

 

Att kommunernas försök att kopiera marknaden ytterligare ökat klyftorna:

Marknadsliknande lösningar och styrmetoder innebär att marknadens inneboende tendens till koncentration och ojämlikhet får effekter också i den offentliga sektorn. Några av de viktiga politikområden som nämnts ovan –bostads-politik, socialförsäkringar –har också påverkats av statens reträtt från tidigare åtaganden, ofta i form av gradvisaförändringar orsakade av uteblivna beslut. (s. 37)

 

Det finns alltså all anledning att dyka djupare i denna lunta som innehåller forskningsresultat, analyser och intressanta resonemang fjärran från den dominerande politiska debatten. Desto sorgligare och mer upprörande då att regeringen lägger fram betänkandet som om de helst ville ha så lite uppmärksamhet som möjligt kring det hela. Karin Pettersson tar i en utmärkt artikel i Aftonbladet upp (bland annat) denna vinkel, då hon skriver:

På amerikansk politiska kallas det för ”take out the trash” – att ta ut soporna. Uttrycket används för tekniken att dumpa nyheter man inte vill att folk ska lägga märke till. En minister som har slarvat med kvittona? Släpp nyheten en fredag eftermiddag när folk hunnit ta helg. Hundratals förslag för ökad jämlikhet och en förödande analys av ojämlikhetens konsekvenser? Bäst att lägga fram den när det fortfarande är semester och redaktionerna bemannas av sommarvikarier.

 

En liten jämförelse med dagens politiska liberaler

Kommittén under ledning av Per Molander har alltså liberala värderingar och utgångspunkter samtidigt som de tar in en kritisk bild av den svenska ojämlikheten. I detta skiljer sig kommitténs analys och slutsatser enormt från de partier som idag kallar sig liberala. Ja, tyvärr även från den del av socialdemokratin som dominerar det socialdemokratiska partiet.

De liberala begränsningarna i förhållande till ett socialistiskt synsätt märks naturligtvis. Till exempel när kommittén gör bedömningen att ”Rut-avdraget bör bevaras” (s. 953) samtidigt som man konstaterar att ”Rut-avdraget är alltså en subvention som mest gynnar höginkomsttagare” (s. 951) eller att ”en fjärdedel av alla som nyanställs inom rut-företagen är arbetskraftsinvandrare från Europa, som därför inte kommer in i branschen från arbetslöshet eller sysselsättning i Sverige” (s. 951). Däremot går kommittén emot de höjningar och utvidgningar av RUT, som nu ska genomföras av regeringen, då de skriver: ”men taknivån för möjligheten till skattereduktion bör inte höjas och möjligheten bör inte heller utvidgas till att omfatta fler tjänster”.

När det gäller beskattning finns också i betänkandet beskrivningar och slutsatser som vi aldrig hör från liberalt håll. Det gäller när man konstaterar att ”Skattekvoten har sedan sekelskiftet sjunkit med 5,8 procent av BNP, i dagsläget motsvarande drygt 290 miljarder kronor” (s. 928), att ”Skatteutgifternas utformning innebär att de tenderar att vara mest gynnsamma för höginkomsttagare” ( s.930) och att ”Utifrån ett fördelningsperspektiv bedömer kommissionen också att kapitalbeskattningen behöver öka” (s. 932)

Det finns många andra intressanta och användbara inslag i betänkandet, till exempel när det gäller synen på migrationen, barns rättigheter eller skolan. Kanske kommer jag att återkomma till dessa områden. Men oavsett de begränsningar i synsätt som jag tycker verkar finnas i rapporten är den viktig. Och det är viktigt att den inte försvinner in i tystnaden. För är det något som rapporten verkligen visar så är det att försöken att grunda argument mot jämlikhet på forskning inte håller. Det handlar istället bara om något så enkelt som att försvara egenintresset hos gynnade grupper. Det kan naturligtvis inte sägas tydligt och rakt ut. Det skulle ingen vinna några röster på. Därför draperas deras förslag alltid under tal om frihet, gynnande av arbetstillfällen eller liknande. Men alla dessa skattesänkningar för dem som har mest, dessa rättigheter att gå före i köer eller sätta sina barn i skolor med andra gynnade, att få hemarbeten utförda av andra med skattemedel och liknande, det handlar bara om detta.

Orden och beskrivningen av verkligheten

Jag har tidigare skrivit om makten över språket. Att det alltid pågår en strid eller dragkamp om orden som vi använder. Att makt över orden också innebär och är uttryck för verklig makt. Vilka ord vi använder för att beteckna olika typer av relationer eller förhållanden mellan människor återspeglar vilka som har den avgörande makten i samhället. Åt vilket håll ord förändras återspeglar också vilkas positioner som stärks. När vi som behöver välfärdens tjänster i allt högre utsträckning betecknas som antingen ”kunder” eller människor ”i utanförskap” är det exempel på att de som tjänar på denna utveckling stärkt sina positioner.

Nu är ju detta ganska aktuella exempel. Förändringen mot att tala om ”kunder” känns ännu inte ”avgjord”. När det däremot gäller ordet ”utanförskap” har jag noterat att det används även på vänsterkanten.

Men det finns ju äldre exempel, där framhärdandet i att använda de ord som en socialist uppfattar som de mer sanna, känns svåra för att våra alternativa ord låter ålderdomliga i moderna människors öron. Det ”klassiska” exemplet här är vilka ord vi använder för att beskriva dem som arbetar för lön respektive dem som anställer. I dagligt tal kallas de som anställer för ”arbetsgivare” trots att de ju inte ger bort något arbete. Socialister har istället använt ordet arbetsköpare. Nu är ju egentligen inte heller detta gamla ord en helt korrekt beskrivning av själva förhållandet. Den som äger ett företag och anställer människor betalar (köper) ju inte deras arbete utan deras arbetskraft. Åtminstone om vi ska hålla oss till den gamla socialistiska tanken om att det finns en mellanskillnad som kallas mervärde. Men ordet ”arbetskraftsköpare” låter ju väldigt otympligt och har såvitt jag vet aldrig använts.

Den som säljer sin arbetskraft för att leva har i den socialistiska rörelsen kallats för lönarbetare. Detta till skillnad från det borgerliga (och etablerade) ordet löntagare. Av och till uppkommer diskussioner om dessa två begrepp. I samband med de programdiskussioner som nu sker inom Vänsterpartiet så kommer åter dessa diskussioner om vi ska anpassa oss till det gängse (och ta andra strider…?) eller framhärda i våra mer klassiska begrepp. Personligen tror jag att jag är inkonsekvent i mitt språkbruk här beroende på sammanhang, vem jag pratar med, om det är tal eller skrift och så vidare.

Det finns alltså ord där det går att göra tydliga val, som i exemplen ovan. Du kan göra det ena eller andra valet beroende på hur du själv ser på verkligheten eller för att du inte alls funderar över betydelsen. Du kan också motvilligt acceptera ord som du tycker beskriver verkligheten fel men ändå använda dem för att inte avvika för mycket. Men sen finns det också områden där det inte finns ord som riktigt fångar den faktiska verkligheten. Ett sådant område är till exempel hur vi nu för tiden beskriver länderna i Asien, Afrika och Sydamerika eller över huvud taget uppdelningen av världen i olika typer av grupper av länder.

Länder i dagens värld

För några decennier sedan talade vi på vänsterkanten om dessa länder som ”tredje världen”. Det var de länder som inte tillhörde de ”västliga” (kapitalistiska och imperialistiska) eller de ”östliga” (Sovjetblocket). Men med sovjetblockets fall och med de ökade skillnaderna inom de länder som ingick i tredje världen så känns det inte längre som om den beteckningen beskriver den faktiska verkligheten.

Det talades om U-länder. Men vad stod u-et för? Det nedsättande ordet ”underutvecklade” länder används väl inte längre men har ersatts av ”utvecklingsländer”. Det är ju också ett konstigt begrepp, dels för att det finns en sorts tanke om en viss given väg för utveckling, dels därför att skillnaderna i utveckling är så stora mellan de länder som betecknas på detta sätt.

Ett annat begrepp är ”fattiga länder”. Det är ju inte heller ett bra begrepp. Det som stämmer är att majoriteten av befolkningen i dessa länder är fattiga. Däremot kan det inom dessa länder finnas grupper som är mycket rika. Och dessutom är många länder som kallas fattiga mycket rika på naturresurser som de tvingas sälja alltför billigt som ett uttryck för maktförhållanden som har med imperialismen att göra.

I det liggande förslaget till nytt partiprogram för Vänsterpartiet som nu diskuteras och ska beslutas om på kongress i maj så används uttrycken ”Nord” och ”Syd”, samt dessutom ”Öst” för att beteckna olika delar av världen. Jag tycker inte att dessa begrepp heller är så bra som beskrivningar. Speciellt inte begreppet ”Öst”(?). Men jag har å andra sidan inte någon idé om hur vi med bättre ord ska kunna beskriva och förstå dagens värld.

Dessa frågor diskuteras (och inspirerade mig till att fundera) i en artikel från den Belgienbaserade Kommittén för avskaffande av olaglig skuld (CADTM). De kritiserar och ifrågasätter både de begrepp jag nämnde ovan och en del andra. Men trots att de inte är nöjda med begreppen Nord och Syd eller de andra så använder de ändå dem i en på statistik grundad beskrivning av dagens värld. Anledningen är att de varit tvungna att ”använda kategorier som upprättats av Världsbanken” i beskrivningen.

De skiljer ut Kina och delar resten av världen i Nord och Syd. I Syd lever då i dagens värld majoriteten av människorna: 66 procent (se bild).

 

Enligt Världsbanken består ”utvecklingsländer” år 2020 av:

31 ”ekonomier med låg inkomst” (länder där BNP per capita är lägre än eller lika med 1 025 dollar per år);

47 ”ekonomier med lägre medelinkomst” (länder där BNP per capita ligger mellan 1 026 USD och 3 955 USD per år);

60 ”Övre medelinkomstekonomier” (länder där BNP per capita ligger mellan 3 996 USD och 12 375 USD per år).

Den första (fattigaste gruppen) består av:

Afghanistan, Benin, Burkina Faso, Burundi, Centralafrikanska republiken, Tchad, Demokratiska republiken Kongo (Kongo-Kinshasa), Eritrea, Etiopien, Gambia, Guinea, Guinea-Bissau, Haiti, Nordkorea, Liberia, Madagaskar, Malawi, Mali, Moçambique, Nepal, Niger, Rwanda, Sierra Leone, Somalia, Sydsudan, Syrien, Tadzjikistan, Tanzania, Togo, Uganda, Yémen

Mellangruppen består av:

Angola, Bangladesh, Bhutan, Bolivia, Kap Verde, Kambodja, Kamerun, Komorerna, Republiken Kongo (Kongo-Brazzaville), Côte d’Ivoire, Djibouti, Arabrepubliken Egypten, El Salvador, Eswatini, Ghana, Honduras, Indien, Indonesien , Kenya, Kiribati, Kirgizistan, Laos, Lesotho, Mauretanien, Förbundsstaterna i Mikronesien, Moldavien, Mongoliet, Morroco, Myanmar, Nicaragua, Nigeria, Pakistan, Papua Nya Guinea, Filippinerna, Sao Tomé och Principe, Senegal, Salomonöarna, Sudan, Östtimor, Tunisien, Ukraina, Uzbekistan, Vanuatu, Vietnam, Västbanken och Gaza, Zambia, Zimbabwe

De övre av dessa består av:

Albanien, Algeriet, Amerikanska Samoa, Argentina, Armenien, Azerbajdzjan, Vitryssland, Belize, Bosnien och Hercegovina, Botswana, Brasilien, Bulgarien, Kina, Colombia, Costa Rica, Kuba, Dominica, Dominikanska republiken, Ekvatorial Guinea, Ecuador, Fiji, Gabon, Georgien, Grenada, Guatemala, Guyana, Iran, Irak, Jamaica, Jordanien, Kazakstan, Kosovo, Libanon, Libyen, Malaysia, Maldiverna, Marshallön, Mauritius, Mexiko, Montenegro, Namibia, Nauru, norra Makedonien, Paraguay, Peru, Rumänien, Ryssland, Samoa, Serbien, Sydafrika, Sri Lanka, St Lucia, Saint-Vincent och Grenadinerna, Surinam, Thailand, Tonga, Turkiet, Turkmenistan, Tuvalu, Venezuela.

Notera alltså att till exempel Ryssland här hamnar i gruppen ”Syd” eller vad vi nu ska kalla dem (Sydöst?).

De som enligt CADTM:s genomgång av statistik från Världsbanken ingår i Nord är då 80 länder som identifierats av Världsbanken som höginkomstekonomier, nämligen länder där BNP / capita är över 12 375 USD per år. Nord omfattar således västeuropeiska länder, central- och östeuropeiska länder som är medlemmar i EU (utom Bulgarien och Rumänien), USA, Kanada, Japan, Sydkorea, Australien, Nya Zeeland och ett fyrtiotal andra länder på olika breddgrader.

Artikeln från CADTM innehåller mycket mer av intressant statistik om dagens värld (jag har bara återgett en del), bland annat också om utsläpp av växthusgaser från olika delar av världen och om fördelningen av rikedomen inom länderna. Rekommenderas.

Uppror och rivna murar

Nu på lördag den 9 november är det 30 år sedan nedrivningen av Berlinmuren. Detta har blivit symbolen för sammanbrottet för de förtryckande system som upprätthölls i Sovjetunionen och Östeuropa.

Berlin 4 november 1989

Den 4 november 1989 hade mellan 500 000 och en miljon människor följt en uppmaning från Öst-Berlins teaterscen om att gå ut på gatorna för ett demokratiskt-socialistiskt Östtyskland. Det var den största spontana, icke-statliga folksamlingen i DDR: s historia. Det var inte första gången som folk i dessa länder hade rest sig i olika typer av uppror. Det hade bland annat skett tidigare i både DDR/Östtyskland 1953, i Ungern 1956, i Tjeckoslovakien 1968 och i Polen under 1980-talet. Men nu störtade systemet samman.

Några månader innan detta fanns det såvitt jag vet och minns inte några bedömare som trodde att systemet skulle gå omkull så snart. Men är det inte ofta så att stora historiska förändringar kommer snabbt och till synes oväntat?

Det finns ingen som helst anledning att sörja sammanbrottet för de byråkratiska och förtryckande system som upprätthölls i öst. Däremot kan vi på allvar fundera över om det blev bättre. Berlinaren Andreas Peglau skriver i Jacobin Magazine (Another East Germany Was Possible) bland om annat detta:

Händelserna den 4 november 1989 uppmanar oss därför att reflektera och göra en jämförelse: hur upprätt går vi idag? Den oroande populariteten som Alternative für Deutschland (AfD) åtnjuter särskilt i det forna Öst väcker också en relaterad fråga: vad hände med allt mod, all kreativitet och all optimistisk anda som medborgarna i DDR visade under hösten 1989?

Libanon

Systemet i öst var inte kapitalistiskt. Men om ordet socialism ska ha någon meningsfull betydelse, så var det inte heller socialistiskt eftersom socialism förutsätter demokrati och verklig folklig makt över samhällets alla avgörande delar. I detta system styrde en byråkratisk elit enväldigt och tillskansade sig själv materiella fördelar som var långt från majoritetens. Blev då den värld där kapitalismen tycks råda nästan oinskränkt, en bättre värld? I Ryssland, Ungern, Rumänien, Polen och så vidare har vi istället sett nya klyftor, folkligt elände och nya typer av auktoritära och korrupta styren. Och när vi tittar på världen som helhet ser det knappast bättre ut.

En av den nyliberala erans tänkare var Francis Fukuyama som tillhörde 1980-talets nykonservativa och var mentor åt Paul Wolfowitz som arbetade inom Reagan- och Bush-administrationen. Fukuyama blev känd i början av 1990-talet för sin tes att sammanbrottet i öst representerade ”historiens slut” i en bok med just detta namn. Men denne tänkare har tagit intryck av det som faktiskt hänt sedan dess. I en intervju i New Statesmen för drygt ett år sedan sa han bland annat att:

…omfördelande program som försöker reparera denna stora obalans i både inkomster och rikedom som har uppstått…..borde komma tillbaka….Denna förlängda period, som började med Reagan och Thatcher, där en viss uppsättning idéer om fördelarna med oreglerade marknader tog tag, har på många sätt haft en katastrofal effekt…..Social ojämlikhet har lett till en försvagning av fackföreningarna, av vanliga arbetares förhandlingsstyrka, och uppkomsten av en oligarkisk klass som nästan överallt utövar otillbörlig politisk makt”.

”Vi är i krig”

Om vi ser oss om i dagens värld så ser vi samma sak som i Berlin den 4 november för 30 år sedan, enorma folkmassor som protesterar på gatorna. Det senaste halvåret har vi kunnat se sådana enorma massprotester bland annat i Chile, Ecuador, Libanon, Irak, Katalonien, Sudan, Algeriet, Haiti och Hongkong. Dessa massor av människor på gatorna ifrågasätter det system som de lever under oavsett vilket det är. Förhållandena mellan de olika länderna och platserna skiljer sig mycket och det som  varit den tändande gnistan likaså. Men det finns ändå något som går djupare och som förenar dessa folkliga uppror. Det handlar om både krav på demokrati och social rättvisa. I Chile var höjningen av priset på redan dyr kollektivtrafik en utlösande faktor. Men som det stod på ett plakat var bild spridits runt om i världen:

Det handlar inte om 30 pesos, det handlar om 30 år.

Det syftar på att det gått ungefär 30 år sedan Chile började sin övergång från Pinochet-diktaturen till dagens system. Det har varit en period av ökad demokrati jämfört med diktaturen men samtidigt en utvidgning av det neoliberala system som började införas under diktaturen (om detta läs till exempel Naomi Kleins bokChockdoktrinen”). Det nyliberala system där ökande klyftor, ökad osäkerhet och minskad välfärd för de många leder till dessa folkliga utbrott.

Det finns många murar kvar att riva och historien är inte slut. Och när jag tar del av uppgifterna om skandalsjukhuset Karolinska i Stockholm och beslutet att sparka 600 anställda* så undrar jag varför inte detta utlöser en folklig vrede mot nyliberalt marknadsvansinne, korruption och nepotism på gatorna i landet Sveriges huvudstad.

(*Om detta läs en utmärkt ledare av Daniel Suhonen i Aftonbladet)

Var det bättre ”förr” – eller kanske sämre?

Om det var bättre ”förr” beror naturligtvis både på vem man frågar, när ”förr” var och vilka förhållanden man avser. Sannolikheten för att vi ska tendera att – åtminstone i vissa avseenden –  tycka att det var bättre ”förr” ökar kanske också med åldern.

Anledningen till dessa allmänna funderingar var att jag läste en artikel av Jonas Gardell i Expressen. Han skriver där om den negativa betydelsen av att – så som man beslutat i Sölvesborg – hala Regnbågsflaggan:

När man en gång hissat Regnbågsflaggan i kommunens flaggstång blir halandet av den en politisk och ideologisk markering. Inte till några ”vänsterliberala” i storstan utan till den lesbiska tonårstjejen på det lokala gymnasiet eller den homosexuelle mannen på äldreboendet eller transpersonen i kassan på Coop i Sölvesborg eller Uppsala eller var som helst, som säger: ”Vi står inte på din sida, det här är inte din hemort om ens du är född här”.

Det finns inte en demokratisk frihet eller mänsklig rättighet vi vunnit utan politisk kamp och personligt mod. Och det finns inte en demokratisk frihet eller mänsklig rättighet vi kommer att få behålla om vi inte är beredda att fortsätta den kampen.

Jag håller med Jonas Gardell om detta. Både om de negativa konsekvenserna av att hala Prideflaggan och att alla demokratiska och mänskliga rättigheter både uppnåtts genom kamp och bara kan bevaras genom kamp.

Gardell beskriver också ett tidigare samhälle som han kallar ”folkhemmet” som att det omfattade alla men bara på det villkoret ”att man utsuddade sina särdrag, inte framhävde utan tvärtom omsorgsfullt dolde alla eventuella avvikelser av etnisk, religiös eller sexuell natur, sina skilda dialekter och ursprung.” Jag tror att det i huvudsak är en riktig beskrivning av hur det var i många avseenden tidigare i Sverige. Och jag tror också att Gardell har en viktig poäng när han visar att det är detta som SD och andra krafter vill vrida oss tillbaka till.

Men jag håller inte med Gardell när han generaliserar detta till att ”idag är en bättre tid” i alla avseenden. Han skriver inte det explicit. Men genom att inte komplicera bilden så går det ändå att läsa hans text som att ALLT har blivit bättre. Det tycker jag verkligen inte.

För samtidigt som toleransen för minoriteter, för ”det annorlunda” har förändrats så att många grupper av människor verkligen har fått det bättre så har vi sett stora förändringar i fördelningen av det enormt ökade välståndet. Klyftorna har ökat enormt i samhället. Längst ner finns nu grupper av arbetare som lever och arbetar under slavliknande förhållanden som hade varit otänkbara i Sverige för några decennier sedan. Det är människor som arbetar med städning, på byggen och restauranger, som samlar in elsparkcyklar på natten, kör ut mat i en låda på ryggen med sin egen cykel, målar andras naglar och så vidare. Det är återkomsten av ett råare och brutalare klassamhälle. Även på arbetsplatser där folk arbetar enligt fackliga avtal och anständig lön har livet förändrats. Stressen har ökat, fler går in i den s.k. väggen. Tystnaden och rädslan för att säga mot chefen har också ökat och de fackliga organisationerna som ska vara vårt försvar har också försvagats.

Nu finns det även forskning som visar hur en ökad ojämlikhet också leder till försämrad hälsa, ökad brottslighet, större otrygghet och så vidare.

Den totala förmögenheten har ökat men fördelas alltmer ojämlikt och en mindre del läggs nu på det gemensamma i form av skola, vård och omsorg. Samtidigt har ”marknaden” släppts in även inom denna sektor (som tidigare var fredad) och bidragit till att än mer öka klyftorna.

I toppen finns rika som alltmer lever i en helt egen alltmer fartblind värld, där ”vad fan får jag för pengarna” är det enda som gäller.

Samtidigt som den klassiska konflikten mellan arbete och kapital har förändrats på en mängd sätt så har den skärpts och det är kapitalsidan som har kapat åt sig. Samtidigt gör majoriteten av skribenter och ”influensers” allt för att vi inte ska se denna konflikt. Därför pratas det också oftare om alla möjliga olika grupper i samhället. Men inte så ofta om klasser. Jo en klass pratas det mycket om. En som kallas för ”medelklassen” trots att de flesta som räknas hit är lönearbetare med ett ringa eller till och med minskande inflytande över sin arbetssituation.

Under arbetarrörelsens historia lämnades ofta många av de olika grupper av individer som ingår i arbetarklassen utanför. Eller så tyckte man att de skulle vänta. Det gällde till exempel kvinnorna som ju inte ens var (eller är) en minoritet. Men det gällde också många andra nedtryckta grupper som skulle underordna sig eller vänta på nedbrytandet av klassamhället. Det var fel. Men idag tycks det mig som om vi fått en motsatt situation. Det gamla klassamhället har börjat återkomma samtidigt som olika grupper inom alla klasser har kunnat flytta fram sina positioner och öka sin frihet. Men med den konservativa och högernationella offensiven så kommer även dessa gruppers framgångar att vara hotade. Precis så som Gardell beskrev i sin artikel.

USA:s medborgarrörelse 1960-talet

Därför har vi nu framför oss den enorma uppgiften att förena försvaret av en mängd olika gruppers frihet med kampen mot klassojämlikheten, med den sociala rättvisan. Det är bara så vi kommer kunna stå starka. Inte genom att i arbetarklassens namn förneka vikten av andra strider. Men inte heller genom att i eller från alla dessa gruppers (identiteters?) sida undvika frågan om klassorättvisorna och problemet med kapitalets allt starkare styrning över nästa alla områden i samhället.

Gardell skriver att ”det finns inget fantastiskt Sverige att återupprätta.” Ja undrar. Under ett antal decennier byggdes ett välfärdssamhälle upp. Det hade en mängd brister och skavanker, byråkratiska och auktoritära metoder med mera. Men i ett större internationellt och tidsperspektiv så var det nog ändå i många avseenden ganska ”fantastiskt”. Historien går aldrig att backa men jag skulle gärna återupprätta en hel del av det mer jämlika och solidariska välfärdssamhället.

<span>%d</span> bloggare gillar detta: