Skatt – av vem och till vad?

År 1995 infördes en s.k. värnskatt. Den togs ut på högre inkomster. Syftet var att få in pengar för att ”sanera de offentliga finanserna”. Egentligen togs den här skatten i sin ursprungliga form bort 1999. Men den ersattes av en ny statlig inkomstskatt som har fortsatt att kallas ”värnskatt”. Den betalas av alla som har en inkomst över 703 000 kronor per år, alltså inte av de flesta av oss medborgare.

För oss som är för att utjämna klyftorna och för ett progressivt skattesystem så finns det naturligtvis anledning att värna om en sådan skatt. Men som en del av regeringen Löfvens uppgörelse (73-punktsprogrammet) med Centern och Liberalerna kommer den nu att avskaffas från 2020. Om jag förstått saken rätt så kommer det förslaget att läggas fram när höstbudgeten presenteras den 18 september.

Totalt beräknas denna slopade skatt innebära att statens skatteinkomster minskar med drygt 6 miljarder kronor. Hur mycket olika höginkomsttagare tjänar individuellt på skattesänkningen framgår av denna tabell från tidningen Arbetet:

De som är anhängare av denna skattesänkning hävdar att det är en ”stimulansåtgärd” som på sikt lönar sig så att det ändå inte blir någon förlust. Antingen genom att konsumtionen ökar eller genom att fler vill göra karriär och gå upp i lön, vilket innebär att pengarna åter kommer in som ökade skatteintäkter. Fast enligt Konjunkturinstitutets generaldirektör Urban Hansson Brusewitz kan det ta 10 – 20 år innan det s.a.s. har lönat sig. Man kan ju undra ifall någon kommer att kolla resultatet år 2030 eller 2040? Och teorin går definitivt att ifrågasätta. Av omsorg om vår jord så önskar jag visserligen inte att de rika – som bidrar mest till miljöförstörelsen och klimatkrisen – ska öka sin konsumtion. Men dessutom är det kanske istället så att de rika som blir rikare sparar undan istället och därmed inte alls bidrar till ”ekonomisk stimulans”. Sen tycker jag att det i grunden är något märkligt med hur borgerliga tänkare ständigt utgår från att människor med mycket pengar behöver mer för att ”stimuleras” till att arbeta mera. När det gäller människor med låga inkomster, speciellt de som är beroende av samhällets stöd för att klara sig, så är ju resonemanget alltid precis tvärtom om. Där är det piskor istället för morötter som gäller.

Sedan slutet av 1990-talet har skatterna på arbete i Sverige sänkts med närmare 5 procent av BNP. Dessutom har arvs- och gåvoskatten liksom förmögenhetsskatten avskaffats och uttaget från fastighetsskatten minskat. Det innebär att egendomsbeskattningen i Sverige nu ligger på ungefär 1 procent av BNP. Det är lågt till exempel vid en jämförelse med de s.k. EU-15 (EU:s 15 kärnländer fram till 2004) som ligger på 2,3 procent.

I en färsk rapport från Konjunkturinstitutet och SNS skriver man bland annat:

Svenska skatter avviker på det hela taget inte markant från jämförbara länder. Skatt på arbete och konsumtionsskatt utgör de klart största källorna till skatteinkomster. Jämfört med andra länder har Sverige dock jämförelsevis höga skatter på arbete, både sett till skattenivån vid lägre inkomstnivåer och sett till de högsta marginalskatterna. Samtidigt bör man, när man jämför skattekvot i olika länder, ha i åtanke att skatterna delvis används för att finansiera välfärdstjänster som kommer medborgarna till del. Det är därför inte nödvändigtvis så att Sveriges jämförelsevis höga skatter på arbete innebär ett konkurrensproblem.

Men nu ska det alltså sänkas skatt igen.

En skattehöjning men inte till välfärd

Samtidigt som skatten för människor med en årslön över 703 000 kronor ska sänkas så kanske vi får en skattehöjning på ett annat område. Här är tillvägagångssättet markant avvikande på ett sätt som säger en hel del om den tid som vi lever i. Här intecknar regeringen och Liberalerna och Centern en stor kostnad redan innan man har löst frågan om finansieringen. Tänk om vi hade fått se det tillvägagångssättet när det gäller de stora behoven av omfattande satsningar för klimatomställning eller för att återupprusta välfärden! Men här handlar det inte om varken att möta klimatkris eller försvara välfärd utan om att lägga pengarna på militär upprustning. 20 ytterligare miljarder ska läggas på det fram till 2025. Då finns inte någon tveksamhet alls. Och finansieringen? Ja det är åtminstone ett uttag från en sektor som blivit skamlöst rik: banksektorn. Visserligen ganska oklart hur, men finansministern säger att: ”Tillskottet för 2022 kommer att finansieras genom att skatten på finanssektorn ökas från och med 2022”. Hon sa vidare att: ”Det här är en sektor som gör stora vinster i dag och som fått ta del av bolagsskattesänkningar och vår bedömning är att de kan bidra mer till det gemensamma.” Det har ju finansministern alldeles rätt i. Så sorgligt bara att när ett sådant rimligt skatteuttag aviseras så är det inte ”det gemensamma” i form av till exempel välfärd som det ska gå till utan till en ökning av de svenska markstridskrafterna.

”En rejäl slant”, sa Löfven

Regeringen vill förändra utjämningssystemet till Sveriges kommuner och landsting. Statsminister Stefan Löfven lanserade ett förslag om detta vid sitt sommartal i Björneborg, Värmland. Förändringen handlar om att förändra det nuvarande kostnadsutjämningssystemet (ibland kallat Robin Hood-skatten) och öka omfördelningen mellan kommuner och landsting. Omfördelningen mellan kommunerna ökar med förslaget från 9,7 miljarder kronor till 11,5 miljarder kronor. För landstingen ökar det från 2,2 miljarder kronor till 3 miljarder kronor. Enligt förslaget ska man nu ta större hänsyn till faktorer som gles bebyggelse, kort utbildningsbakgrund, låg inkomst och ohälsa.

Förslaget ska alltså baxas igenom tillsammans med regeringens samarbetspartners L och C. Så det återstår att se ifall det blir av. Centerns ledning tycks vara för. Annars lyser egenintresset igenom i de borgerliga kommentarerna, där Stockholmspolitiker ogillar förslaget medan även borgerliga företrädare för kommuner ute i landet ställer sig positiva.

Det är alltså ytterligare 1,8 miljarder kronor som ska omfördelas mellan kommunerna, enligt förslaget. Löfven kallade det för ”en rejäl slant”. Det beror ju på hur man ser på saken. Naturligtvis kan mycket göras för att anställa fler inom till exempel äldreomsorgen med 1,8 miljarder. Men om man ser till hela landet och de alltmer ökande problemen för kommunerna att få pengarna att räcka till, så är det knappast en rejäl slant. Vilket också många lokalpolitiker påpekat.

Som jag skrev i en blogg från början av juli så krävs det 90 miljarder fram till år 2026 för att upprätthålla den nuvarande nivån på välfärden. Detta enligt Finansdepartementets uträkningar.

Att kommunerna generellt behöver mer pengar, erkänns även av moderaterna. Så här säger till exempel deras ekonomisk-politiska talesperson Svantesson när hon kritiserar Löfvens förslag:

Att kommuner behöver mer pengar generellt är jag den första att skriva under på. Då krävs det tuffa prioriteringar men det krävs också en tillväxtpolitik, alltså hur kakan ska växa så att vi har mer att fördela.

Det är ett intressant yttrande. För vad säger egentligen Svantesson? Jo, kommunerna måste (fortsätta att) ”prioritera” det vill säga skära ned på olika verksamheter. Och om inte kakan växer så går det inte att fördela annorlunda. Men naturligtvis går det – och har alltid gått – att fördela ”kakan” olika helt oberoende av om den växer eller inte. Men dessutom är det ju inte så att kakan, till exempel mätt i BNP, har slutat växa. Däremot fördelas den alltmer ojämlikt, trots detta.

För att påverka den ojämlika fördelningen av resurser mellan människor och mellan olika delar av landet (och inom städerna mellan olika stadsdelar skulle jag tillägga) räcker de 1,8 miljarderna inte långt. Istället för en ganska begränsad ökning av omfördelningen mellan kommunerna krävs det att staten tillför pengar, mycket pengar, till kommunerna. I min tidigare blogg om detta nämnde jag några olika sätt för att lösa detta. Alltså hur staten ska få fram dessa resurser:

  1. Att sluta avbetala den (i internationell jämförelse) inte alls stora statsskulden. Den offentliga sektorn har inte bara skulder utan också tillgångar och faktiskt ett nettoöverskott på minst 1300 miljarder.
  2. Att staten helt enkelt lånar pengarna, nu när räntan är så låg.

Dessa åtgärder vore en rimlig ekonomisk politik, tror jag. Däremot skulle de inte innebära någon som helst omfördelning från dem som varit vinnare på de senaste årens gigantiska skattesänkningar som jobbskatteavdraget, avskaffad förmögenhetsskatt (2007) och avskaffad statlig fastighetsskatt (2008). Skattesänkningar som framförallt gynnat de rikaste. Framförallt är det kapitalinkomsternas andel av välståndet som ökat enormt. År 1995 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 65 miljarder. År 2005 hade de ökat till 150 miljarder. 2015 var de drygt 340 miljarder. Av dessa 340 miljarder var det de tio procent rikaste i befolkningen som tog hand om 290 miljarder.

Mitt tredje och sista alternativa förslag när det gäller att tillföra kommuner och landsting pengar och utjämna orättvisor mellan olika delar av landet handlar därför om att beskatta kapitalet och att göra precis tvärtom som januari-uppgörelsen när det gäller skattesänkningar för höginkomsttagare.

Kris i kommunerna – var finns pengarna?

Danderyd

Kanske minns du inslaget på TV-nyheterna för några veckor sedan som handlade om höjningen av kommunalskatten i Danderyd? Kommunen som riskerar att gå mot ett underskott på 220 miljoner vid slutet av året ska nu höja skatten med 1 krona och 40 öre per hundralapp. Det jag minns mest var intervjun med KD:s gruppledare Joachim Gahm. Hans ansiktsuttryck när han sa att han hatade att höja skatt var minnesvärt. Detta hat mot skatt har fått Danderyds kommun att leva över sina tillgångar i många år. Med höjningen lämnar man nu gruppen av lågskattekommuner.

De flesta som bor i Danderyd kommer inte på något avgörande sätt drabbas av denna höjning. Det är svårt att tycka synd om dem. Men många av dem kommer säkert ändå att gnälla, de hatar ju skatt. Värre är det egentligen för folk i många – eller kanske de flesta – andra kommuner runt om i landet som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Där drabbar skattehöjningar, som ju inte är progressiva, mest dem som har sämst inkomster.

Det här är ett reellt och ökande problem. Kommunernas skulder ökar och de får också allt svårare att klara av sina budgetar. Över 100 kommuner räknar nu med att gå med underskott. Det här beror inte i huvudsak på att det slösas med kommunala medel eller på att de som arbetar inom välfärden inte är tillräckligt effektiva. Naturligtvis finns det alltid kostnader som kan ifrågasättas, men det är ändå inte huvudorsaken. Huvudproblemet är att kostnaderna ökar mer än det som kommunerna får in genom skatt eller statsbidrag. Genom att kommunernas verksamheter inte kompenseras fullt ut för löneökningar och inflation sker dessutom ständiga smygande nedskärningar. Ändå ökar kommunernas underskott.

Och problemen kommer att öka. Enligt uträkningar från Finansdepartementet krävs det 90 miljarder extra till kommunerna fram till år 2026 ”för att kunna ge en växande och åldrande befolkning vård och omsorg i ungefär samma omfattning som i dag”. Behovet av personal inom kommunfinansierad verksamhet kommer öka enormt. Det handlar om att nästan 80 000 nya personer behöver anställas till år 2026 om samma grad av (ofta alltför låg) bemanning ska kunna upprätthållas.

Här i Uppsala reser den styrande gruppen av S+MP+L nu förslag på nedskärningar inom olika tunga verksamheter som socialtjänst, äldrevård och omsorg. Vänsterpartiet i Uppsala har gått emot dessa nedskärningar och menat att det vore bättre att istället minska kommunens överskottsmål som är på 2,3 procent. Kommunalrådet Pelling (s) sa på lokalnyheterna att detta vore dumt eftersom överskotten behövs för större investeringar. Han jämförde det med att kissa i byxorna, en för mig lite svårbegriplig metafor. Istället ägnar sig kommunstyret nu åt att sälja ut kommunal egendom som till exempel Gottsunda centrum. Vid en byxjämförelse så verkar det för mig som att sälja byxorna utan att bry sig om varken anständighet eller kyligare väder.

Men i längden kommer varken neddragningar, utförsäljningar eller minskningar av överskottsmålen lösa problemen i kommunerna. ”Med eller utan byxor” och oavsett standard på byxorna – nedkissade eller torra – så går det inte att bevara välfärden bara genom kommunalpolitik. Om pengarna finns så är det inte i kommunerna.

Samtidigt är det så att vi behöver storsatsa på investeringar inte bara inom välfärden utan också inom en mängd andra eftersatta områden. Det gäller till exempel sådant som järnvägar, kollektivtrafik, energiförsörjning, bostäder som alla har råd att bo i eller den avgörande och helt nödvändiga klimatomställningen där det fossila ska ersättas. Men dessa pengar finns alltså inte i kommunerna.

Olika sätt att få fram pengarna

Det finns en del olika sätt att få fram dessa pengar. Olika sätt som är mer eller mindre utmanande i förhållandena till rådande tankefigurer eller maktförhållanden.

Staten måste naturligtvis öka statsbidragen men inte med något duttande med någon miljard hit eller dit. Så hur ska staten få fram de stora belopp som behövs?

Ett sätt är det som brukar framhållas av Johan Ehrenberg på ETC, nämligen att sluta avbetala den (i internationell jämförelse) inte alls stora statsskulden. Som Ehrenberg brukar påpeka så har den offentliga sektorn inte bara skulder utan också tillgångar och faktiskt ett nettoöverskott på minst 1300 miljarder. Han hänvisar i dagens ledare i ETC (5 juli) till LO:s chefsekonom Åsa-Pia Järliden som menar att man på detta vis skulle få loss 138 miljarder.

Ett annat sätt är att staten helt enkelt lånar pengarna, nu när räntan är så låg. Det är ett förslag som till exempel framförts av olika debattörer från LO eller Katalys. Det vore naturligtvis bra. I rådande politiska läge framstår detta som radikalt och utmanande. Men egentligen utmanar det bara den rådande ekonomiska dumheten. Däremot inte dem som berikat sig i den stora omfördelning som skett under många år. Den omfördelning där kommunerna varit förlorarna. Ingen av dessa två sätt kommer åt det stora problemet att den gemensamma offentliga sektorns andel av de totala värdena, BNP minskat under så lång tid. I den långsiktiga omfördelning som skett har ju värden omfördelats inte bara från fattiga till rika utan också från offentligt till privat.

Därför skulle, eller borde, det också kunna handla om att omfördela samhällets rikedomar på ett annat sätt. Här handlar det om skattepolitik. Och den har ju som sagt omfördelat åt helt fel håll under en lång följd av år. Enligt Daniel Suhonen så skulle den svenska staten ha haft ungefär 240 miljarder kronor mer i skatteintäkter bara under 2017 om skattekvoten legat på samma nivå som 1999. Här finns pengar att hämta.

Vi har haft gigantiska skattesänkningar som jobbskatteavdraget, avskaffad förmögenhetsskatt (2007) och avskaffad statlig fastighetsskatt (2008). Skattesänkningar som framförallt gynnat de rikaste. Men de rikaste nöjer sig inte med detta. De skattefuskar också. Enligt en forskarrapport för några år sedan hade de tusen rikaste hushållen i Skandinavien undanhållit 32 procent av den skatt de skulle betala. I befolkningen som helhet handlade skattefusket om tre procent. Efter läckor och globalt journalistiskt samarbete och grävande avslöjades häromåret hur världens rika smiter från att betala skatt i sina egna länder. Istället placerar de pengarna i skatteparadis. Det beräknades då att Sverige förlorar ungefär 46 miljarder kronor om året på grund av detta. Här finns också pengar att hämta.

Vi måste höja blicken…

År 1995 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 65 miljarder. År 2005 hade de ökat till 150 miljarder. 2015 var de drygt 340 miljarder. Av dessa 340 miljarder var det de tio procent rikaste i befolkningen som tog hand om 290 miljarder. Nog skulle de kunna dela med sig? Här finns pengar att hämta.

År 2016 ägde 178 miljardärer i Sverige 2076 miljarder kronor. Som en jämförelse tog staten året därpå  in ungefär hälften av den summan eller nästan 980 miljarder kronor från oss alla till statskassan. Även dessa miljardärer borde kunna dela med sig.

”Politik är att vilja” sa någon… det känns nu som mycket länge sedan. Men viljan måste också ha kroppar, bäras upp och föras fram av tusentals människor så som tidigare skett i historien när stora progressiva förändringar skett. Innan dess måste också många höja blicken, se den verkliga makten, de verkliga rikedomarna istället för att sparka nedåt på dem som har det sämre.

Rika och fattiga i Sverige idag

Åt vilket håll tittar vi mest, vi som lever i ett modernt klassamhälle som det svenska? Jag menar, ser vi mest dem som har det ungefär som vi själva, eller tittar vi uppåt eller neråt? Jag funderar på det efter att ha läst den senaste rapporten från LO om utvecklingen för maktelitens inkomster i förhållande till oss andra. Dessa rapporter som undersöker utvecklingen för ungefär 200 personer inom den ekonomiska, byråkratiska och demokratiska eliten och jämför dem med vanliga löntagare. Årets rapport som är den 19:e rapporten i ordningen heter Maktelit utan markkontakt. Den senaste som jag skrev om och kommenterade här på bloggen var den som kom för två år sedan.

Tyvärr känns det inte som så mycket nytt. Tyvärr för att jag ju gärna skulle ha sett att saker och ting inte bara fortsatte åt samma håll. Men lite också för att det på något sätt känns som om man läser samma rapport åter och åter, bara med lite mindre sifferjusteringar uppåt. Precis som i tidigare rapporter så kan vi se att den relativa klyftan fortsätter att öka. Makteliten har nu motsvarande 19,6 industriarbetarlöner, ”den största skillnaden som uppmätts sedan undersökningens startår”. Och precis som förut är det främst den ekonomiska eliten som fortsätter att dra ifrån. Där var ökningen från 55,1 industriarbetarlöner år 2016 till motsvarande 59,2 industriarbetarlöner år 2017.

Informationen om dessa ökande klyftor i Sverige och i hela världen är ju numera minst sagt riklig. För att nämna några andra så har vi årliga rapporter från Oxfam eller (faktiskt) den globala storbanken Credit Suisse. Dessa ökande klyftor är så uppenbara att det emellanåt går att läsa om dem även i borgerliga dagstidningar eller organ som Veckans Affärer. Men det tycks inte hjälpa.

Nu är det ju dessutom inte bara så att klyftan ökar mellan de flesta och den ekonomiska eliten. Det är också så att de som har de lägsta inkomsterna halkar efter och blir fler. I LO-rapporten går man igenom olika sätt att mäta inkomstskillnader och klyftor i ett samhälle. På slutet av rapporten tar man upp att det också finns:

….inkomstspridningsmått som fokuserar på utvecklingen för de med lägst inkomster i befolkningen. Ett vanligt förekommande sådant mått är andelen av befolkningen med låg ekonomisk standard – ibland kallat andelen relativt fattiga. Med detta mått studeras andelen av befolkningen som har en inkomst lägre än 60 procent av medianinkomsten i befolkningen.

Medianinkomsten är den inkomst som de flesta ligger kring. Enligt SCB var medianlönen år 2017 26 564 kronor i månaden. De relativt fattiga tjänade alltså istället under 16 000 i månaden. Enligt rapporten var det 14,9 procent av befolkningen som låg på dessa nivåer och som räknas som ”relativt fattiga” år 2017. Denna grupp har också ökat stadigt sedan 1995 då den var lite drygt 7 procent.

Så vartåt tittar vi mest? Naturligtvis ser vi mest dem som har det ungefär som vi själva på jobbet eller där vi bor. Men är det inte också så att det är lättare att se den ökande gruppen av fattiga än de rika som vi vet finns, men nästan aldrig stöter på. Och att döma av den politiska utvecklingen så verkar det som om alltför många –  ja en växande grupp av vanliga löntagare – tittar på de fattiga inte med solidariska ögon utan med ett ökat förakt. På något annat sätt kan jag inte tolka den tilltagande högervinden av hårdare tag, minskad medkänsla och politiskt beslutade piskor mot de fattiga i samhället. Att sparka neråt och kanske inte direkt slicka, men ändå blunda uppåt, tycks vara det som gäller för alltför många idag. Därför kan den rika eliten sitta lugnt och hånskratta åt alla oss som befinner sig där nere, långt bort från dem.

Alternativet måste vara en politik där alla ska med, ingen ska lämnas efter, och där den stora majoriteten av både låg- och medelinkomsttagare håller ihop om att kräva en omfördelning av samhällets rikedomar. De många mot de få. Det är vänsterpolitik helt enkelt. Annars lär det fortsätta som nu och åt samma håll.

Sverigedemokraterna: partiet som slickar uppåt och sparkat nedåt.

Aktuellt häromkvällen (13 augusti) redovisades fakta om de växande klyftorna i Sverige. Det är fakta som är välkända (jag har ofta skrivit om dem på denna blogg) och som visar att ”några har fått det betydligt bättre än andra”, för att använda programledaren Jon Nilssons neutrala formulering. Efter reportaget blev det debatt mellan finansminister Magdalena Andersson och SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt.

Andersson sa att hon är emot denna utveckling eftersom den ”drar isär samhället”. Det var ju bra, tillsammans med en del annat som hon sa. Jag kan ändå inte låta bli att tänka att tidigare socialdemokratiska makthavare bär ett stort ansvar för denna utveckling. Den nuvarande ledningen för socialdemokraterna har också varit mycket försiktiga i sina försök till utjämning. De har däremot drivits på till utjämnande reformer av Vänsterpartiet. Men jag lämnar det spåret här. Intressantare är vad sverigedemokraten Oscar Sjöstedt säger.

Han inledde med att säga, apropå de ökande klyftorna, att de ”inte var bra” men han ville som han uttryckte det ”nyansera” frågan lite. Han började med att tala om att han tyckte att inkomstklyftor behövdes för att premiera ”kvalificerat arbete” eller ”personalansvar”. Vilket ju på inget vis var ett svar på frågan om de enormt ökade klyftor som uppstått under de senaste decennierna. Löneskillnader fanns ju även på 1970-talet, även om klyftorna inte var så stora som nu.

Därefter säger han att klyftor inte säger något om välståndet bara om dess relativa fördelning. Även detta en självklarhet och en kommentar som inte handlade om synen på de extremt ökade klyftorna. Men Oscar Sjöstedt tyckte att det varit alldeles ”för mycket fokus” på dessa ökade klyftor. Istället skulle man titta på de tio procent fattigaste och se till att de fick det bättre. Att röra de rika och omfördela fanns inte på hans karta. Här får vi höra traditionella högerargument om konkurrenskraft och att fokus inte ska ligga på ”kakans fördelning” utan på dess storlek/växande.

Av Oscar Sjöstedts ”nyansering” blev ett helhjärtat försvar för bevarade klyftor. Så man kan verkligen undra vad det var som han inledningsvis tycket ”inte var bra”?

Vi kan jämföra det han säger med  den tidigare moderata finansministern Anders Borg som för några år sedan sa: Vi ska ha ett land som håller ihop och det är naturligtvis besvärande om man ser indikationer på motsatsen”. Men Oscar Sjöstedt tycks alltså egentligen inte ens tycka att klyftorna är ”besvärande”

Oscar Sjöstedts ”nyansering” är ett klassiskt högersvar på frågan om fördelningen i samhället. Det stämmer också bra med deras skatteförslag som innebär att personer med månadsinkomster över 100 000 skulle få 46 000 mindre i skatt på ett år och de med 80 000 skulle få 27 000. Detta enligt en beräkning av finansdepartementet. Det visar att SD inte bara tycker att kakans fördelning är ointressant när det gäller de rikas andel, de vill dessutom aktivt bidra till att öka de rikas andel av kakan.

Då Oscar Sjöstedt intervjuades av Aftonbladet (i maj i år) om finansdepartementets beräkning, sa han: ”De har säkert räknat rätt, det ifrågasätter jag inte”. Samtidigt tyckte han att rapporten var ”ointressant”.

 

Sparka neråt slicka uppåt

SD är ett nationalistiskt högerparti. Hela deras projekt handlar om att ställa fattiga människor mot varandra utifrån om de räknas som svenskar eller inte, samtidigt som de rika ska sitta kvar i orubbat bo utan att ens behöva avstå av sin ökande andel. För att lyckas få med sig lågavlönade människor i detta måste man också framstå som försvarare av de lågavlönade ”svenskarna” och deras välfärd. Att detta är en helt falsk fasad, har – för den som vill se – varit tydligt sedan länge. Under de åtta år som Alliansen satt vid makten så röstade SD med dem 9 utav 10 gånger, för en politik som utarmade och försämrade den välfärd som man låtsas försvara. Till exempel röstade man för införandet av det femte jobbskatteavdraget som ytterligare minskade de gemensamma resurserna, man röstade för utförsäljningar av gemensamt ägda bolag och RUT-avdrag för läxhjälp som mest gynnar de med högst inkomster. Däremot röstade man till exempel nej till sänkt skatt för pensionärer eller rätt till heltid för alla deltidsarbetande kvinnor.

Nej, någon vän till arbetare eller lågavlönade kommer SD aldrig bli. Bara för dem som tror att det enda sättet att få det bättre själv är att sparka nedåt på andra.

 

Personen Oscar Sjöstedt….                                        

….är annars för många kanske mer känd för den film där han tillsammans med gapskrattande vänner berättar en osmaklig historia om några som sparkar på döda får och kallar dem ”judesvin”. Hans egna och andras skrattsalvor till detta är svåra att bortförklara. Den som vill se ett försök från honom själv kan lyssna till denna intervju. Den säger också en hel del om honom och hans parti. Att en sådan person numera står i svensk TV och debatterar rikedomens fördelning med vår finansminister framstår lika bisarrt som att Trump är president i USA.

 

Läs också artikel av Ulla Andersson i Expressen om skattefrågan

 

De rikaste blir fler och fortsätter dra ifrån

Vad ska de göra med sina pengar? För de rikaste finns bara välgörenhet eller de dyraste objekten. Konst har i alla tider varit en statussymbol, och när man väl skaffat sina hus, bilar, klockor och vinkällare, då kommer konsten in.

Pontus Silfverstolpe – grundare av Barnebys – i UNT den 20 nov 2017

 

Häromdagen såldes Leonardo da Vincis målning Salvator mundi för 3,8 miljarder kronor på auktionshuset Christies i New York. Ett litet tecken i tiden på hur snuskigt rika en liten del av mänskligheten är. För rika helt enkelt.

De som har mest är samtidigt de som är mest ovilliga att avstå något till andra, utom möjligen i form av välgörenhet som de själva bestämmer över. Att smita från skatt, skatteplanera eller flytta pengarna till så kallade skatteparadis är en paradgren för de allra rikaste.

Därför är det också så – som en del kloka debattörer påpekat – att den bästa åtgärden mot detta asociala beteende är att på olika sätt  minska de ekonomiska klyftorna. Att frånta de rikaste dessa enorma och förblindande rikedomar för att försöka integrera dem i samhället.

Att de ekonomiska klyftorna är stora och ständigt ökande sedan ett antal år får vi ständigt nya rapporter om. Vi har de årliga rapporterna från svenska LO om skillnaden mellan vanliga löntagare och makteliten. Vi får återkommande rapporter från den globala hjälporganisationen Oxfam som visar samma sak. Även en institution som OECD eller ekonomitidskriften Veckans Affärer har kommit med sådan statistik. En för mig ännu mer oväntad rapportör om dessa ökande klyftor är den globala storbanken Credit Suisse. Denna bank ger sedan ett antal år ut rapporter (jag skrev om förra årets rapport för precis ett år sedan) om utvecklingen av den globala rikedomen och dess fördelning.

I den senaste rapporten som kom för några dagar sedan upprepar man det som framförts tidigare om att jordens rikaste 1% idag år 2017 äger nästan hälften av världens rikedom. Vilket är en ökning från 42,5% år 2008 vid höjden av finanskrisen. Gruppen av de allra rikaste har ökat under det senaste året med 2,3 miljoner. Tillsammans är de 36 miljoner individer, vilket alltså mer exakt är 0,7% av världens vuxna befolkning. Dessa personer kontrollerar 46% av den totala globala förmögenheten. Naturligtvis har de på grundval av detta ett enormt inflytande över utvecklingen i världen. Ett inflytande som står över normala demokratiska procedurer. En enorm och tung makt vilar på dessa 0,7 procent av jordens befolkning

När ska resten av oss lyckas befria dem från detta?

 

Intressant?

De rikas skattefria paradis

Vad fan får jag för pengarna?

Leif Östling – storföretagsledare och ordförande för Svenskt Näringsliv

 

Många upprörda inlägg har under senare år förts fram om den bristande integrationen. Då tänker jag inte på dem som ärligt kämpar för att alla som bor i Sverige ska kunna leva tillsammans med liknande chanser och möjligheter. Nej, jag tänker på dem inom extremhöger, borgerlighet och faktiskt också en del kulturvänsterdebattörer som riktar sin främsta eld mot invandrade människor som på olika sätt inte verkar vilja integrera sig genom att efterleva sådant som beslutats i demokratisk ordning. Jag menar nu inte att detta är en oviktig fråga. Däremot att det finns andra frågor och att frågan om jämlikhet och lika villkor som en grund för integration inte bara är viktigare utan dessutom avgörande.

Men jag tänker också på att dessa högermänniskor aldrig tycks vara upprörda över dem inom den ekonomiska eliten som ständigt visar sin ovilja till att vara en del av samhället, trots att de väl enligt synsättet hos denna högerkör måste tillhöra ”innanförskapet”. Alltså de där som inte är beroende av bidrag men däremot av avdrag.

Nu har vi åter fått avslöjanden i form av den så kalladeParadisläckan som visar hur den rika minoriteten utan att skämmas ställer sig utanför samhället och dess demokratiska beslut.

Efter läckor och globalt journalistiskt samarbete och grävande har det åter avslöjats hur världens rika smiter från att betala skatt i sina egna länder. Istället placerar de pengarna i skatteparadis.

Det är inte småpengar det handlar om. Det beräknas att Sverige förlorar ungefär 40 miljarder kronor om året på grund av detta. Vilket till exempel skulle kunna betala 100 000 undersköterskor.

En av dem som avslöjas med detta skattetrixande är Leif Östling som varit en höjdare inom Saab-Scania och Volkswagen och numera är ordförande för den samling som kallas för ”Svenskt Näringsliv”.

Östling skäms inte ett dugg utan säger istället:

Det här är ju ett problem med det svenska skattesystemet, det är så vansinnigt höga skatter i det här landet.

Att undkomma det som beslutats i det här landet genom att åka någon annanstans och göra det – till exempel köpa prostituerade –  brukar betraktas som både kriminellt och omoraliskt. Men när det gäller skattesmitande så är det tydligen inte olagligt. Skattesmitarna själva anser inte ens att det är omoraliskt.

 

I Uppsala kommun

Idag läser jag på morgonen ett inlägg på debattsidan i lokaltidningen UNT. Det är skrivet av de borgerliga partierna i kommunen. Det handlar också om skatt. De talar om att vi som bor i Uppsala betalar 11 miljarder till kommunen varje år. Det tycker de är för mycket. Därför vill de – hör och häpna – sänka skatten. Ett av deras argument är att Uppsala kommun rasat i en ranking som gjorts av den organisation som leds av skattetrixaren Leif Östling. Idag tycker jag inte att det känns som ett speciellt tungt argument.

Ett mer intressant argument som de lyfter fram är att skatten i s-styrda kommuner som Södertälje och Linköping är en krona lägre per hundralapp. Detta att Uppsalas kommunala verksamhet kostar mer utan att den på något avgörande sätt skapar mer välfärd är en viktig fråga att rota i. Jag gjorde det lite grann själv i en blogg nyligen där jag tittade på den låga lärartätheten och de höga lokalkostnaderna. Men de borgerligas recept för att få mer välfärd för pengarna känns inte speciellt betryggande. Det enda de säger om detta är att det ”krävs nya arbetssätt och bättre ledarskap”. Under de år som de styrde kommunen lyckades de ju inte med detta. Istället lämnade de efter sig kraftiga underskott.

Hög kommunalskatt är inte någon bra vänsterpolitik då denna skatt inte är progressiv utan slår hårdare mot dem med lägre inkomster. Men om alternativet är ytterligare nedskärningar inom vår gemensamma välfärd så är det trots allt att föredra om välfärden i sig på ett synligt vis omfördelar i samhället.

 

Intressant?                         Uppsala

Ska det löna sig att arbeta?

Hur ofta har du inte från vissa politiker hört frasen: ”det ska löna sig att arbeta”? Frasen har nog hängt med i några decennier, tror jag. Undrar när den dök upp först. Någon som vet?

En lönsam liten vän?

Frasen brukar mest användas som ett argument för skattesänkningar, mot skattehöjningar eller för att motivera sänkning av någon typ av bidrag/ersättning till människor som inte har möjlighet att få inkomst genom att arbeta.

Är allt en fråga om pengar?

Har du någonsin hört någon som invänt mot själva frasen i sig? Som sagt att ”nej jag tycker inte att det ska löna sig att arbeta”? Jag tror inte det. Och det är kanske det som är listigt med den här frasen. Fast egentligen så är det väldigt många människor som arbetar utan att fundera över eller vänta sig att det ska löna sig i någon som helst ekonomisk mening. En mängd arbeten inom folkrörelser, idrottsrörelsen eller olika ideella föreningar och så vidare utförs av människor som gör detta frivilligt och utan att räkna med att det ska löna sig för dem själva. Tack och lov för det. Samma sak gäller för det mesta av allt hushållsarbete som görs. Det är mycket som inte skulle fungera annars. Så i denna mening kan man åtminstone säga att många människor faktiskt inte bryr sig om lönsamheten i förhållande till det som de gör. Inom en del områden har denna typ av ideellt arbete minskat och människor räknar istället med olika typer av ersättningar. Jag vet inte om det obetalda och frivilliga arbetet totalt sett har minskat, men det är fortfarande en mycket stor del av allt arbete som utförs. När det gäller hushållsarbeten så har ju andelen lönearbete ökat bland annat på grund av RUT-bidraget.

Lönsamt för några

Men lönsamheten när det gäller arbete syftar ju på lönearbete, arbeten där du säljer din arbetskraft för att få en inkomst som du och eventuella barn ska kunna leva på. Här är det naturligtvis så att vi inte skulle utföra dessa arbeten om det inte lönade sig, om vi inte fick en lön. Men även här är jag övertygad om att det för många finns andra drivkrafter än ”bara” lönen. I en mängd jobb så är det glädjen i jobbet, själva tillfredställelsen med det man gör som är en viktig drivkraft. Tyvärr kan man nog säga att denna drivkraft att arbeta och hela tiden göra sitt bästa även om lönen inte är hög varit en nackdel för många yrken, främst kvinnoyrken inom den offentliga sektorn.

För lönsamheten – hur mycket det lönar sig att arbeta –  den skiljer sig, som alla vet, väldigt mycket mellan olika jobb. Dessutom har dessa skillnader ökat. De som brukar använda frasen om att det ska löna sig att arbeta brukar också egentligen mena att det ska löna sig mycket för några, inte för alla. När frågan om de jämförelsevis låga lönerna inom välfärdssektorn kommer upp brukar de mer tala om att sänka skatterna. Och då mest för dem som tjänar mera inom denna sektor. Men inte om att höja lönerna för de flesta.

Lönsamhet som jämförelse

Lönsamhet måste ju mätas på något sätt, till exempel genom att jämföras. Jämförelser mellan olika löner som visar ökande löneskillnader brukar inte tilltala dem som pratar om ”arbetets lönsamhet”. Från det hållet brukar det inte ses som något problem att till exempel en direktör som 1980 tjänade nio gånger en industriarbetarlön idag tjänar 54 gånger industriarbetarlönen. Det som de istället brukar jämföra med är de ersättningar som vi får då vi är sjuka eller arbetslösa. De tycker att dessa bidrag är för höga så att våra drivkrafter för att arbeta inte blir tillräckligt stora. Tanken tycks vara att man själv helt och hållet väljer att arbeta eller gå på bidrag. Men sjukdom väljer du inte, den drabbas du av. Inte heller arbetslöshet är något som de flesta väljer. Naturligtvis finns det enskilda individer som av olika skäl undviker att arbeta eller göra rätt för sig. Det tror jag är oundvikligt i alla system som inte låter den svälta som inte kan arbeta. Möjligheter till fusk går nog aldrig att helt få bort. Men naturligtvis ska det bekämpas. Det gäller till exempel de grova försök till fusk som avslöjats inom verksamhet för personlig assistans.

Men i grunden är jag övertygad om att de flesta människor vill arbeta och bidra. Vara en del av ett arbetssammanhang och känna arbetets värde och tillfredsställelse.

Människosyn och klassperspektiv

Det finns i denna tanke att de flesta människor skulle välja bidrag före arbete en mycket mörk och pessimistisk människosyn. Det finns också en så tydlig klassprofil på det här tänkandet. De menar att höginkomsttagare omedelbart får mindre lust att arbeta ifall deras lön minskar eller inte är stor nog på grund av skatteuttaget. Samtidigt så tycker de att arbetslösa, sjuka, fattiga eller nyanlända ska få mera lust att arbeta om deras bidrag sänks. Det är morötter till de mätta och piskor till de hungriga som gäller.

Arbetets värde

Men arbetets lönsamhet kan jämföras med en annan sak. Det finns en annan källa till inkomster än lönearbete eller omfördelande bidrag, nämligen inkomster av kapital. Dessa inkomster har ökat något enormt under de senaste decennierna. År 1995 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 65 miljarder. År 2005 hade de ökat till 150 miljarder. 2015 var de drygt 340 miljarder. Av dessa 340 miljarder var det de tio procent rikaste i befolkningen som tog hand om 290 miljarder.

Kapitalets andel av det totala värde (som är ett resultat av arbete) har ökat. Internationella undersökningar visar också att det är en trend i hela världen att lönerna inte ökar lika mycket som arbetsproduktiviteten (Se figur).

Det har alltså blivit lönsammare att tjäna pengar på kapital än på lönearbete. Men de som pratar om att det ska vara lönsamt att arbeta har inte några synpunkter på detta. De säger inte att det ska löna sig att arbeta mer än att tjäna pengar på kapital.

 

Lönsamt att arbeta? exemplet London

När människor som arbetar ändå är fattiga så kan man också undra vad frasen om det lönsamma arbetet betyder för dem. I, Storbritannien, ett land som styrs av några kompisar till vår svenska ”Allians”, är det så för många människor. Enligt en artikel i The Guardian så lever 2,3 miljoner människor i huvudstaden London i fattigdom. Av dessa fattiga är det 58 procent som lever i hushåll där en eller flera arbetar och har inkomst.

Talet om att det ska vara lönsamt att arbeta är som enskilt uttalande svårt att motsäga. Men jag tycker alltså att när man funderar på vad det egentligen står för så kommer en del mindre sympatiska saker fram:

  • Synen att pengar är eller bör vara den enda eller avgörande drivkraften även för människor som har det bra ekonomiskt.
  • Det som frasen döljer att det är så olika lönsamt att arbeta.
  • Att skattesänkningar sätts istället för lönekamp.
  • Den bygger på en mörk och negativ syn på människor som ovilliga till arbete om de inte antingen premieras för det om de är högavlönade eller straffas till det om de är lågavlönade.
  • Frasen jämför aldrig lönen för arbete med inkomster av kapital eller ifrågasätter ökningen av kapitalinkomster på bekostnad av andra inkomster.

 

 

Intressant?

Misslyckade och framgångsrika rånare

Igår var det en man som försökte råna Handelsbanken i Österbybruk här i norra Uppland. Jag trodde inte att banker hade några kontanter längre så det verkade ju optimistiskt i överkant redan där. Men dessutom fastnade mannen i dörrslussen och misslyckades med att ens komma in på banken.

De mer framgångsrika rånarna befinner sig betydligt högre upp på samhällsstegen, ja till och med i självaste bankens ledning. Det är något som vi ofta påminns om nuförtiden. Men tyvärr är det alltför få av oss som ännu drar några politiska slutsatser av den saken.

De rikas rån sker på en mängd olika sätt. Ett vanligt förekommande sätt är att smita från skatt, vilket ju faktiskt är samma sak som att stjäla. Att det verkligen är de allra rikaste som smiter mest från att betala skatt bekräftades också i en forskningsrapport häromdagen. Det var väl knappast någon som blev förvånad. Förmodligen inte heller de skattekverulanter på den borgerliga kanten som alltid försöker gömma sig bland så kallade vanliga löntagare när de ska hetsa mot något förslag till höjd skatt.

Här har vi alltså haft gigantiska skattesänkningar under ett antal år som jobbskatteavdraget, avskaffad förmögenhetsskatt (2007) och avskaffad statlig fastighetsskatt (2008). Skattesänkningar som framförallt gynnat de rikaste. Men de rikaste nöjer sig inte med detta. De skattefuskar också. Enligt forskarrapporten har de tusen rikaste hushållen i Skandinavien undanhållit 32 procent av den skatt de skulle ha betalat. I befolkningen som helhet är skattefusket betydligt lägre. Där är det tre procent som fuskat undan den skatt de egentligen skulle ha betalat.

Studien som gjorts av Annette Alstadsaeter och hennes forskarkolleger Niels Johannesen vid Köpenhamns Universitet och Gabriel Zucman vid amerikanska UC Berkeley, har kombinerat uppgifter om bankkonton i Schweiz med uppgifterna om brevlådeföretag i Panamaläckan och självrättelser och annan information från skattemyndigheterna.

                    Paulsson, Igel och Carlberg

Det är så kallade framstående personer som fuskar. Sådana som framträder i offentligheten och ojjar sig över skattehöjningar, förslag om inskränkningar av vinster i välfärden eller försök att skydda vår miljö. Bland dem som finns med bland fuskarna är 23 personer i styrelsen eller i ledningen för företagen på Stockholmsbörsens storbolagslista. Några som nämns med namn är Erik Paulsson (styrelseordförande i Skistar, Fabege och Wihlborgs samt grundare av Peab), Anders Igel (tidigare Teliachef nu i styrelsen för Swedbank) samt Anders G Carlberg (tidigare chef för Nobel Industrier, nu ordförande i Gränges och i styrelsen för Sweco).

Slutsats?

Inga skattesänkningar i världen kommer göra dessa rika människor nöjda. De kommer alltid gnälla, hota och fuska. Låt oss strunta i det. Låt oss få en skattepolitik som utjämnar de ökande klyftorna och för in pengar till samhället i alla de hål som finns i den urholkade välfärden.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om skatt

Från Postbanken till Nordea – dags att dra och att skapa något annat…

Jag läser i tidningen att Nordea tänker lämna Sverige. Jag har fortfarande mitt lönekonto hos den banken. Har liksom bara blivit kvar där under alla namn- och ägarbyten under åren utan att göra något åt saken. Men nu kanske det är dags.

Jag minns när jag i början av 1970-talet fick min lön var fjortonde dag på Atlas Copco i Sickla. Det var där och då pengar direkt i handen i ett genomskinligt kuvert. De pengar som eventuellt blev över satte jag in på Postbanken, salig i åminnelse. En liten bok med stämplar hörde till. Denna bank var då ännu statligt ägd. Jag kollade just att den faktiskt startade redan 1884, så det var alltså inte någon socialdemokratisk uppfinning.

Men 1974 blev Postbanken istället PK-banken. Det betydde Post- och kreditbanken och hade inte något alls med det moderna ordet pk att göra. Däremot var den fortfarande statligt ägd. Namnet PK lever kvar på det hus på Norrmalm i Stockholm där nuvarande Nordea har sitt huvudkontor.

Under 1980-talet påbörjades en avreglering som gjorde att samhällets kontroll över bankerna minskade alltmer. År 1990 köpte PK-banken en annan bank: Nordbanken, och tog samtidigt dess namn. Mina besparingar fortsatte att följa med och även det person- och lönekonto som jag då haft där sedan ett antal år. Det här var på den tiden som internet och annat bidrog till att vi fick problem med prickarna över å, ä och ö. Därför kallades banken ibland skämtsamt för Nördbanken. Men så nördiga var nog inte de som styrde banken då, snarare sådana som glatt följde med i de nya alltmer kapitalistiska svängarna. För nu började privata ägare att komma in. De flesta av dem blev mycket snart utlösta av staten under den finanskris som kom då i början av 1990-talet.

Men 1998 var man igång igen och gick samman med den finländska banken Merita och år 2000 med danska Unibank och den norska Kreditkassen. Nu uppstod det alltmer monsterlika Nordea, där fortfarande min lön gick in (och ut).

Staten har successivt avvecklat sitt ägande i Nordea. År 2013 såldes de sista resterande procenten. Banken Nordea befinner sig, som alla vet, numera långt från Postbanken och har figurerat i diverse fula sammanhang som penningtvätt, Panama-affärer eller investeringar hos miljöbovar.

 

Resolutions-reserven

Varför hotar då denna osympatiska bank med att lämna Sverige?

Jo, det är ju så att staten vid ett antal tillfällen har gått in och räddat bankerna. Den svenska ”socialismen” handlar numera bara om att gemensamt ta hand om förluster. Vinsterna är däremot mer privata än någonsin. Men för att staten ska kunna gå in och rädda bankerna när det behövs har man tagit ut en avgift ungefär som en försäkring. Som riksgälden skriver på sin hemsida så kan det ”under extraordinära omständigheter krävas extern finansiering” alltså från staten (min anmärkning). Därför finns något som tidigare kallades stabilitetsavgift och sedan 2016 resolutions-reserv. År 2016 betalade 179 finansinstitut tillsammans 3,4 miljarder i resolutionsavgifter till staten. Med tanke på att bara de fyra storbankerna ensamma gjorde en vinst under samma år på 92 miljarder så låter inte resolutionsavgiften orimlig. Nu vill regeringen höja denna avgift så att det skulle komma in ytterligare 3 miljarder till statskassan. Det är detta som direktörerna på Nordea inte vill vara med om. Därför säger de att de ska flytta banken från Sverige. De vill inte att deras vinster naggas i kanten.

Det börjar bli dags att ta sig samman och lämna Nordea innan de lämnar Sverige. Kanske du också?

 

Men det räcker inte

Bankerna har en mycket viktig strategisk roll i samhället bland annat beroende på att de bestämmer över och investerar de pengar som folk sparar. Det borde vara en självklar sak ur demokratisk synvinkel att bankväsendet skulle vara statligt. Uppgiften att låna till dem som behöver och investera i viktiga samhällsfunktioner borde kontrolleras demokratiskt. Men då gäller det också att de anställda inom bankens ledning inte ser som sin huvuduppgift att berika banken på varje tänkbart sätt.

Som Johan Ehrenberg skrev i ETC:

Bankerna är som fästingar på medborgarnas ekonomi. De sitter på våra huvuden och får fyra-fem procent av varje medborgares ekonomi. Ja, varje småföretags också. Utan att få något tillbaka.

Jo, det skulle vara lätt att avskaffa bankerna. Ge varje medborgare och företag ett konto i Riksbanken och så ett betalkort. Lån och sparande styrs med transparenta regler tydliga för alla.

Av någon anledning tycker jag att frågan om kontrollen över och inriktningen på bankväsendet diskuteras alldeles för lite. Vad tycker du?

 

Intressant?

Läs andra bloggar om Nordea, banker

%d bloggare gillar detta: