Men vad är då antisemitism – och vad är inte antisemitism?

För ungefär två veckor sedan skrev jag om antisemitismen som ”ett dödligt gift”. Det var med anledning av fallet Hamid Zafar som bland olika typer av reaktionära uppfattningar även uttryckt antisemitism.

Svensk antisemitism

Men vad menas då med antisemitism? Jag känner mig tvungen att skriva detta med anledning av det som nu händer i det brittiska Labourpartiet. Men först själva begreppet och vad det innefattar. Och låt oss då först stanna i Sverige och gå till Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). På deras hemsida finns en genomgång av begreppet. Den inleds så här:

Antisemitism betyder fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar. Det handlar dels om stereotypa föreställningar och myter, dels om en negativ inställning till judar som grupp. Antisemitism kan ta sig olika uttryck och variera i styrka. Den kan uppträda som allt ifrån ganska milda fördomar till ett ursinnigt hat. Den kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visar kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.

Exempel på antisemitism. Frankrike

Det är en bra definition. Det är också en definition som i huvudsak skulle kunna användas för att beskriva andra typer av rasism. Texten fortsätter med att gå igenom och förklara själva ordet, resonera om hur antisemitism kan förklaras och hur den yttrat sig i den moderna historien. Texten tar också upp olika stereotyper som är typiska för just denna rasism som legenderna om ritualmord (dödande av kristna barn) och brunnsförgiftningar eller myterna om den penningdyrkande och snåle juden. eller den om den judiska världskonspirationen.

Texten behandlar också frågan om förhållandet mellan antisemitism och kritik mot staten Israel. Där skriver man att:

Kritik av Israels politik är av självklara skäl inte antisemitism. Israel är en stat vars politik och agerande kan och bör granskas och kritiseras på samma sätt som andra staters politik och agerande.

Det är bra, och det skiljer enligt min erfarenhet SKMA från en del av dem som kallar sig ”Israelvänner” som konsekvent avvisar all kritik mot den israeliska statsledningen som just antisemitism. En sådan person är till exempel kristdemokraten Adaktusson som för några år sedan menade att ”Sveriges hållning” gentemot Israel ”sanktionerar antisemitism”. Så det finns skillnader och denna markering är viktig.

SKMA tar vidare upp ”gränsen mellan kritik och fördomar” och menar att den överskrids:

… när antijudiska motiv vävs in i en politisk debatt. Till de antisemitiska bilder som emellanåt förekommer i debatten om Israel hör bland annat anklagelsen om Kristusmord, föreställningar om judendomen eller judar som hämndlystna och blodtörstiga, mytbildningar om judisk makt och konspirationer och likställanden mellan Israel och Nazityskland och mellan Israels politik och Förintelsen. Även i politiska teckningar som kommenterar Israel och sionismen förekommer i vissa fall stereotypa och rastiska framställningar av judar

Även här håller jag med. Speciellt måste vi som kritiserar Israel och stödjer palestiniernas rättigheter vara uppmärksamma på sådant.

Jag instämmer också när man skriver att: ”slutligen överskrids gränsen mellan antisemitism och politisk kritik när judar kollektivt hålls ansvariga för Israels politik”. Samtidigt måste jag säga att just det är ett grepp som också används av en del s.k. Israelvänner som inte heller kan eller vill göra någon skillnad mellan staten Israel, israeler och judar.

Men däremot blir det mer problematiskt när man skriver att det också finns ”en antisionism som förvägrar judar rätten till politiskt självbestämmande men erkänner denna rätt för andra folk ….”.

Det här är ett helt abstrakt resonemang som helt bortser från den faktiska historien och framväxten av den nuvarande staten Israel. Resonemanget bortser ju från att staten Israel upprättades på bekostnad av ett annat folk, de palestinier som bodde i området innan men fördrevs därifrån. Liksom de 4,8 miljoner som lever i Gaza, Västbanken och östra Jerusalem eller de 1,2 miljoner som idag lever som andraklassens medborgare inom staten Israel. Hur vi ska förhålla oss till detta idag finns det olika uppfattningar om. Men att inte erkänna detta övergrepp och se problemet med denna fortgående etniska rensning, detta eskalerande våld och förtryck och den rasism som riktar sig mot palestinierna, det är för mig obegripligt.

Fördrivningen av palestinier 1948

När det gäller att erkänna olika folks rätt till självbestämmande så är min egen uppfattning att kampen för rätten till eget språk och egen kultur är en nödvändig del av kampen för all mänsklig frigörelse och demokrati. Men den rätten måste kunna förverkligas utan upprättande av nya stater. Speciellt om dessa stater bygger på tanken om att en nation = (bara) ett folk, eller sker på bekostnad av andra folk.

Ilan Papés bok ”Den etniska rensningen av Palestina”.

Jag anser alltså att SKMA tyvärr beskriver frågan på ett felaktigt sätt. Ett sätt som leder till att de som kritiserar Israel som ett kolonialt och rasistiskt projekt kan betecknas som antisemiter. Det innebär att till exempel den judiske historikern och statsvetaren Ilan Papé (som tvingades lämna Israel 2008) som skrivit om den etniska rensningen och som förordar ett demokratiskt Palestina för både judar och palestinier, hamnar i den kategorin. Jag håller alltså inte med här.

Om du vill läsa mer om dessa frågor och mina uppfattningar om dem så finns det en hel del artiklar på bloggen under kategorin Palestina/Israel, till exempel en artikel från 2011 om filmen Gazas tårar där jag tar upp dessa frågor i kommentarsfältet.

Men Corbyn då?

Nu nås vi av nyheten att den tidigare Labour-ledaren Jeremy Corbyn blir avstängd från partiet med hänvisning till en rapport om antisemitism i partiet under den tid då han ledde det. Tyvärr ser jag att ETC:s ansvarige utgivare Andreas Gustavsson tycker att detta är ”rätt beslut”. Själv tror jag inte på beskyllningarna om antisemitism mot Jeremy Corbyn. Jag har inte sett några övertygande argument för det. Istället tror jag att detta handlar om att den högerfraktion med Keir Starmer i spetsen som tagit över ledningen i Labour använder detta för att komma åt Corbyn  och vänstern inom partiet.

I ett uttalande med anledning av den rapport som ligger till grund för avstängningen säger Corbyn själv att:

Antisemitismen är absolut motbjudande, felaktig och ansvarig för några av mänsklighetens största brott. Som ledare för Labourpartiet var jag alltid fast besluten att eliminera alla former av rasism och utrota antisemitismens cancer. Jag har kämpat för att stödja judiska människor och samhällen hela mitt liv och jag kommer fortsätta göra det.

Jag tror att detta är helt sant. Ett sätt att se det finner du i en artikel på nättidningen eFolket som innehåller en lång lista med ”axplock” över Corbyns livslånga kamp mot antisemitismen med början 1977 och fram till 2019.

Efter att han påpekat att de påbörjade åtgärder för att utesluta antisemiter 2015 – förhindrades av partibyråkratin men började nå framgång 2018 –  säger Corbyn i uttalandet att:

′Den som påstår att det inte finns någon antisemitism i Labourpartiet har fel. Självklart finns det, som det finns i hela samhället, och ibland uttrycks det av folk som ser sig själva som varande vänster. En antisemit är en för mycket, men problemets omfattning var också dramatiskt överskattat av politiska skäl av våra motståndare inom och utanför partiet, samt av mycket av media.

Att läsa vidare

Den som vill läsa mer om dessa beskyllningar mot Corbyn rekommenderar jag två artiklar av Daniel Finn i USA-tidskriften Jacobin magazine från 2018 0ch 2020: Corbyns antisemitism och Corbyns motståndare brände ned huset. De är översatta till svenska på den utmärkta marxistarkiv.

En plan för fred?

Detta är en artikel skriven av Peter Widén på nättidningen eFolket där den också publiceras. Jag har fått hans tillåtelse att även publicera den här på bloggen.

En fredsmäklare?

Tisdagen den 28 januari skulle världen få sej presenterad den fredsplan som skulle göra slut på konflikten mellan Israel och palestinierna. Den som skulle presentera var USA:s president Donald Trump. Att Trumpregimen som redan skänkt bort Golanhöjderna till Israel och flyttat sin Israelambassad till Jerusalem och därmed kört över överenskommelsen att staden också ska vara palestiniernas skulle komma med något annat än gåvor till den ena parten, Israel, var det kanske ingen som trodde. Men spektaklet blev värre än till och med jag föreställt mej när jag bänkade mej för att se på BBC:s och al Jazeeras livesändningar.

När Donald Trump och Netanyahu kommer in i den fullpackade salen i Vita Huset och äntrar scenen så inser man att dom inte ens försöker låtsas. Från scenen presenterar dom och hälsar olika närvarande personer. Ledande politiker och diplomater som de tackar för deras insats i arbetet med att ta fram ”fredsplanen”. De är alla personer ur deras eget läger och deras egna administrationer. Netanyahu tackar till exempel speciellt Trumps svärson fastighetsmiljardären Jared Kushner för hans brinnande engagemang för Israel och menar att utan Kushner skulle ”fredsplanen” aldrig kommit till.

Trump och Netanyahu applåderade de personer de presenterade och fick från den samlade publiken av ekonomisk och politisk grädda dundrade applåder och höga bifall varje gång de presenterade för palestinierna förödande och förödmjukande lösningar.

Som ni förstår handlar det inte om ett förslag ”för att lösa konflikten mellan Israeler och Palestinier”. Det handlar om att den ledande imperialistmakten i världen ser till att att den part som hela tiden varit deras allierade får allt den vill och att den andra sidan, palestinierna trampas ytterligare ner i förtryck och förnedring.

Viktiga delar av den ockuperade västbanken ska helt enkelt annekteras och bli en del av Israel. Dit hör Jordandalen. Palestinierna kommer därmed att inte enbart förlora värdefull jordbruksmark de skärs dessutom av från den vattenförsörjning som Jordanfloden innebär.

Redan nu använder 750 000 israeliska ”settlers” (illegala nybyggare) på västbanken 6 gånger mer vatten än 3,1 miljoner palestinier som bor på västbanken.

Redan på söndag ska israeliska knesset rösta om annektering av Jordandalen. Vidare ska stora delar av bosättningarna införlivas med Israel. Trump- Kushner-Netanyahu sätter sej över alla FN-resolutioner. Kartan från 1967 kastas på sophögen. Trump löser alla problem med Israels olagligheter genom att förklara dom lagliga. Israel ska nu få hela Jerusalem som odelad huvudstad. Bifallet var enormt när han meddelade detta till de församlade i Vita Huset. Något mattare blev applåderna när han minuter senare meddelade att palestinierna skulle få en huvudstad i östra Jerusalem. Vad menar han? Var detta ytterligare ett exempel på Trumps förakt för logik och för hans förmåga att kasta ur sej motsägelser? Men alla vänner av det koloniala projektet Israel kunde vara lugna. Jared Kushner och hans svärfar hade som de fastighetsspekulanter de är kommit på att man kan kalla ett område öster om det egentliga Östra Jerusalm för….”Östra Jerusalem”.

Netanyahu var euforisk över att områden nu inte skulle vara ”illegalt ockuperade” utan en del av den israeliska staten. Och för att understryka att det inte handlade om någon stat för alla som bor inom gränserna utan en exklusivt judisk stat, så upprepades detta gång på gång.

Stort bifall från den exklusivt klädda publiken blev det också när Trump och Netanyahu meddelade att de som blev offer för den etniska rensningen 1948 och deras ättlingar aldrig kommer att få komma tillbaka.

Kartbild över en ständigt pågående ockupation

I ”fredsplanen” står det att palestinierna måste erkänna den judiska staten, att Gaza ska avväpnas och att palestinierna ska ta avstånd från all terror. Inte en bokstav om den massiva terrorn som Israel utövat. En terror som lett till desperata aktioner från palestinsk sida. Så som det ofta ser ut i situationer av kolonialt förtryck. Men nu är det kolonialismens och ockupationens offer som ska tvingas ta avstånd från allt motstånd.

Om, observera om, palestinierna går med på dessa förnedrande villkor kan USA tänkas erkänna en palestinsk ”stat”. En ”stat” som blir en enklav utan egen makt, utan tillgång till eget vatten, helt i händerna på Israeliska säkerhetsstyrkor. Trump-Kushner trampar på det palestinska folket. Deras världsåskådning visar sej i att de om palestinierna kapitulerar och förödmjukar sej kan tänka sej att pumpa in pengar för investeringar. Dessa New York-kapitalister tror att man kan köpa allt för pengar. Att människor kan offra sin värdighet om de blir lovade möjligheten av västerländsk konsumtion. Människor ska fås att sälja sina rättigheter till demokrati, självständighet och värdighet. Vi såg hur denna syn på livet som en marknad och inget annat fick Trump att föreslå Danmark att sälja Grönland. Politik som fastighetsaffärer.

Al Jazeera gjorde strax efter spektaklet en intervju med Jared Kushner. En obehaglig upplevelse.

Kushner såg ut som och talade som en gammaldags kolonialist. Han återkom till att Palestinierna måste ge upp fantasier. Vad handlar dessa ”fantasier” om? De handlar ju om nationella och demokratiska rättigheter, att inte vara offer för en kolonialpolitik. Vad är det som gör att dessa självklara önskningar ska kallas ”fantasier”? Ja, det som står i vägen är ju att Israel förvägrar palestinierna dessa rättigheter. Men för fastighetsmiljardären och kolonialisten Jared Kushner handlar det om att palestinierna lyssnat på ”lögner”, nämligen på sina egna ledare när dom ställt upp dessa nationella och demokratiska mål. Enligt Kushner har palestinierna en ”lång historia av missade uppgörelser (deals) bakom sej”. Vad det handlar om är att Kushner tycker att palestinierna istället för att hysa illusioner om för oss andra självklara rättigheter borde ha vikit ner sej för länge sedan och accepterat sin roll som mindre värda.

BBC intervjuade Tony Blair, i egenskap av tidigare ”fredsmäklare”. Och Blair levde upp till den brittiske imperialist han är. Enligt honom kan övriga världen i och för sej ha åsikter men de verkliga parterna är USA, Israel och de arabstater som spelar med i spelet. Palestinierna bör enligt Blair krypa till korset och försöka göra det bästa möjliga utifrån Trump-Kurshner-Netanyahus ”fredsplan”.

Kommer ”övriga världen” att protestera mot den uppenbara kränkning av det palestinska folket som denna ”fredplan” innebär? Tyvärr alltför få. Många statsledningar och opinionsbildare för att de helt enkelt stöder det koloniala projektet Israel och förnedringen av palestinierna. Några kommer att vara tysta på grund av rädsla. Alla kunde se hur Jeremy Corbyn beskylldes för antisemitism (rasism specifikt riktad mot judar) eftersom han stöder palestiniernas rättigheter. Corbyn har en lång historia av kamp mot antisemitism bakom sej. Det vet dom som drev lögnkampanjen mot honom. Det struntade dom i. Och dom hade framgång.

Men antisemitismen är en realitet. Och den växer. Alla anständiga krafter måste stå upp emot denna form av rasism. Precis som vi aldrig får glömma den blodiga fördrivningen av det palestinska folket 1948 och det aldrig upphörande förtrycket mot palestinierna sedan dess. Den som förnekar Fördrivningen och Förtrycket måste precis som den som förnekar Förintelsen fördömas.

Den som fördömer bara den ena men tiger om den andra kan inte tas på allvar.

Och det som nu måste fördömas är det faktum att fastighetshajarna Trump och Kushner har några som helst rättigheter att bestämma över det palestinska folket. Var finns modet att stå upp mot vår tids kolonialism?

 

Peter Widén

Trumps olagliga höjder i Syrien

Golanhöjderna är en högslätt i sydvästra Syrien. Området erövrades av Israel i samband med det s.k. sexdagarskriget 1967 och annekterades sedan (införlivades med Israel)1981. FN har inte godkänt denna annektering. Istället antogs en resolution 497 där man beslutade ”att Israels beslut att införa dess lagar, jurisdiktion och administration i Syriens ockuperade Golanhöjder är ogiltigt och utan internationell rättsverkan” varför FN krävde ”att Israel , ockupationsmakten, omedelbart upphäver med sitt beslut…”

På detta område har nu den israeliska regeringen enligt AFP/Yle låtit upprätta en ny bosättning

Vägen till bosättningen

 

Netanyahu vid invigningen

Och för att visa sin uppskattning till den makt som är denna regerings främsta stöd i världen har man döpt bosättningen till Ramat Trump, alltså Trumps höjder. För som statsminister Netanyahu sa när han invigde bosättningen så är Trump ”en stor vän av Israel”. Trump som alltid kommunicerar det mesta på twitter uttryckte genast att det var en stor ära att få ge namn åt denna olagliga bosättning.

Kan den israeliska regeringens isolering i världen visas tydligare?

Många av dem som brukar kalla sig ”Israelvänner” verkar ofta ha svårt att se några som helst problem med den Israeliska staten eller dess regering. Men känns inte detta ändå lite osmakligt även för en del av dem?

Ship to Gaza åter angripet, hindrat och bordat

Gaza är ett landområde i det historiska området Palestina. Det ligger mellan Medelhavet och Negeveöknen. Trots att det till ytan bara är en fjärdedel av Öland så bor där 1,6 miljoner människor.

År 1967 ockuperades området av Israel. Osloavtalet 1993 innebar att Israel drog sig tillbaka och lämnade administrationen åt en nyskapad palestinsk myndighet. Men samtidigt  behöll Israel kontrollen över bosättningar, militära områden och vägarna där emellan. Sedan  2007 har Israel och Egypten stängt gränserna till Gaza. Man har upprättat en blockad som både gäller gods och rätten för människor inne i Gaza att röra sig fritt. Det finns de som  har kallat Gaza för världens största utomhusfängelse. Människornas där lever under så svåra förhållanden att de är svåra att föreställa sig.

           Al Awda

Sedan 2010 har organisationen Ship to Gaza gjort flera försök att bryta blockaden med båtar över havet. Man har seglat som en protest mot den avskyvärda blockaden samtidigt som man fört med sig varor som behövs i det utsatta Gaza. De båtar som seglat från Sverige och andra länder i år 2018 har t.ex. fört med sig mediciner, något som det finns stort behov av.

Varje gång som Ship to Gaza på detta fredliga sätt försökt bryta blockaden har man blivit stoppade med militärt våld ute på internationellt vatten av den israeliska militären.

Nu nås jag av informationen att den norskflaggade fiskebåten Al Awda, med 22 personer ombord från 16 olika nationer, har angripits och bordats. Även denna gång ute på internationellt vatten.

När Ship to Gaza kom till Uppsala 14 maj 2018.

Den andra båten – den svenska segeljakten Freedom – beräknas komma fram till samma område imorgon (måndag) eller i övermorgon.

 

 

Rasism i Guds förlovade land

….intima relationer, och i synnerhet möjligheten till att institutionalisera dem genom äktenskap och familjebildning –  mellan svarta och vita, ses av stora delar av samhället  som ett hot mot de separata identiteterna.

 

Vad tänker du när du läst ovanstående citat? Förmodligen att det kommer från Sydafrikas apartheid eller den amerikanska södern innan medborgarrörelsens framgångar på 1960-talet. Eller?

Om jag nu ändrar lite på citatet, så att det lyder så här:

Handla inte av judar- nazipropaganda från 1930-talets Tyskland.

….intima relationer, och i synnerhet möjligheten till att institutionalisera dem genom äktenskap och familjebildning –  mellan judar och ickejudar, ses av stora delar av samhället  som ett hot mot de separata identiteterna.

Vad tänker du då? Förmodligen att det rör sig om ett citat från Nazityskland. Men citatet är från dagens Israel. Jag har bara ändrat det lite grann. Citatet läser jag i dagens UNT (16 mars) i en recension av boken ”Alla floder flyter mot havet” av den israeliska författarinnan Dorit Rabinyan. Boken handlar om en kärleksrelation mellan en palestinsk man och en israelisk kvinna och dess svårigheter, ja rentav omöjlighet. Boken mottogs väl när den kom ut i Israel för ett antal år sedan och fick många unga läsare. Men ett och ett halvt år efter utgivningen slog staten till. Det israeliska utbildningsdepartementet strök boken från läslistan för skolelever.  Departementet ansåg att boken inte borde läsas (och nu återger jag citatet i sin helhet) eftersom:

..intima relationer, och i synnerhet möjligheten till att institutionalisera dem genom äktenskap och familjebildning – även om det inte händer i berättelsen – mellan judar och ickejudar, av stora delar av samhället ses som ett hot mot de separata identiteterna.

Så ser rasismen ut i dagens Israel. Det är inte ett isolerat exempel. Men under den nuvarande högerregeringen är det värre än någonsin. Men denna rasism har inte fallit från skyarna. Den är ytterst konsekvensen av den sionistiska ideologin och tanken om ”ett folk en nation”. Jag har skrivit om detta förut.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om rasism, Israel, sionismen

 

Antisemitismen och staten Israel

Bokhandlare Åbergs skyltfönster med antisemitisk propaganda, Stockholm 1941.

Olika uttryck för antisemitism har förekommit i Sverige efter Donald Trumps beslut att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. Antisemitism är ett gift på samma sätt som islamofobi eller antiziganism. Men de antisemitiska utrop och attacker som skett nu senast är inte orsakade av Trumps farliga beslut. Detta reaktionära gift har funnits länge och i olika former, men alltid genom historien med en kärna av mytbildning om judarnas ondska och förmåga att ta kontroll.

Att antisemitismen för närvarande inte samlar stora skaror i Sverige är inte på något sätt en anledning att tona ned allvaret. Samtidigt är det viktigt att understryka att de som organiserat demonstrationer mot Trump och Israel på inget vis stöder någon form av antisemitism. Tvärtom har man på alla sätt agerat mot sådana uttryck. Majoriteten av Sveriges muslimer står inte heller bakom detta. Inte heller religiösa ledare står bakom detta. I Aftonbladet kunde vi till exempel läsa en artikel av en större grupp svenska imamer som skrev att:

…..det är en stor skam för oss muslimer att antisemitiska hatbrott förekommer bland en del av Sveriges muslimer. Det är hög tid att ta itu med antisemitismen på allvar, både i muslimska och i icke-muslimska led.

Det är alltså oerhört viktigt att på alla sätt göra klart att kritik mot staten Israel inte är en kritik mot judar. All sorts rasism är farlig och skadlig om vi vill leva i ett demokratiskt och jämlikt samhälle. Alla olika typer av rasism samverkar och stärker varandra.

Det är en reaktionär återvändsgränd att bland motståndare till sionismen ta till antisemitism, att identifiera judar eller judendom med sionism och staten Israel. Förutom att judar helt orättvist drabbas (igen!) och att solidaritet mellan människor på politisk och klassmässig grund rivs ner så gynnar det faktiskt också sionismen. Dess världsbild bekräftas.

Sionismen (tanken att det judiska folket ska leva som en nation i det historiska Palestina som resulterade i staten Israel) var en reaktion på den europeiska antisemitismen. Man kan också se den som en kapitulation inför antisemitismen. Att se antisemitismen som något som det inte går att avskaffa. Denna reaktion är inte så svår att förstå med tanke på den historiska erfarenheten, speciellt av Förintelsen. Men också på grund av behandlingen av judarna från det andra världskrigets segermakter. Under kriget ville ingen av dessa ta emot judar från Nazityskland. 1947 – två år efter krigsslutet – fanns det fortfarande 450 000 judiska flyktingar i Europa som ingen nation ville ta emot.

Sionismen är inte bara ett sorts accepterande av antisemitism som något evigt utan också en på sitt sätt rasistisk ideologi som idag innebär förtryck av ett annat folk. Ett av uttrycken för denna ideologi är till exempel den lag om återvändande i Israel som ger varje jude i världen automatiskt medborgarskap, samtidigt som ingen av de palestinier som fördrivits från sina hem har rätt att återvända.

Antisemiter gör inte någon åtskillnad mellan staten Israel och judar. Men inte heller sionister gör denna skillnad. En av sionismens varmaste anhängare i Sverige är kristdemokraternas europa-parlamentariker Lars Adaktusson. I söndags var han med och organiserade en manifestation i Stockholm där han talade tillsammans med Marcus Birro och Israels ambassadör. Manifestationen vände sig inte bara mot de senaste uttrycken för antisemitism. Den tog ett steg till och kopplade ihop detta med en okritisk uppslutning bakom staten Israel. Adaktusson menade även att ”Sveriges hållning” gentemot Israel ”sanktionerar antisemitism”. Vad Adaktusson gör är att blanda ihop de svenska judarnas trygghet och säkerhet med staten Israel.

Så samtidigt som vi bekämpar antisemitism var den än uppträder bör vi också hålla ett öga på sionisternas försök att använda detta för egna syften.

Intressant?

Läs andra bloggar om Israel, Palestina, Jerusalem, antisemitism

Jerusalem

Häromdagen antogs en resolution om Jerusalem i FN-organet UNESCO. Till skillnad från andra EU-länder röstade Sverige för resolutionen. Detta har i vanlig ordning upprört högerregimen i Israel, men också de svenska Liberalernas partiledare Björklund. Han tycker att beslutet är ett ”smaklöst agerande”. Hans argument är att det är ”Israelfientligt” och att arabiska diktaturer röstat likadant som Sverige. Dessutom ogillar han språket i resolutionen som ”benämner de heliga platserna med de arabiska namnen”. Om det är något som är smaklöst så är det Björklunds uppslutning på den ockuperande Israeliska statsledningens sida. Men mer om det längre ner,

 

Staden Jerusalem

Jerusalem är en mycket gammal stad, från ungefär 1800 f.Kr. Staden har förstörts ett flertal gånger i sin historia. Många olika folk har levt tillsammans där och de tre stora monoteistiska religionerna (judendom, kristendom och islam) har mycket starka anknytningar till dess platser och byggnader. För 500 år sedan blev Jerusalem en del av det Osmanska riket och för precis 100 år sedan ockuperades det av Storbritannien som behöll det i 30 år. Enligt FNs delningsplan från 1947 skulle Jerusalem vara en internationellt administrerad stad, delad mellan israeler och palestinier. Men Israel annekterade Västra Jerusalem redan 1948 och rensade staden från palestinier. Den israeliske historikern Ilan Pappe beskriver det så här i sin bok Den etniska rensningen av Palestina:

Allt som allt utsattes åtta palestinska stadsdelar och trettionio byar för etnisk rensning i Stor-Jerusalemområdet och invånarna förflyttades till stadens östra del.

Under sexdagarskriget 1967 ockuperades även den östra delen av Jerusalem. Där bor idag över 300 000 palestinier och över 200 000 illegala israeliska bosättare. Genom den mur som Israel byggt, genom vägspärrar och kraven på inresetillstånd, har Israel skurit av Östra Jerusalem från resten av Västbanken.

Det är alltså denna plats där Israel ständigt förstärker sin ockupation och flyttar fram positionerna som UNESCO har tagit en resolution om. Vad säger då denna resolution som Björklund finner så ”smaklös”?

 

UNESCO-resolutionen

Jo resolutionen bekräftar betydelsen av den gamla staden i Jerusalem och dess väggar för de tre monoteistiska religionerna”, den uttrycker stöd för  ”att skydda det palestinska kulturarvet och att det är särpräglat av östra Jerusalem”.

Resolutionen beklagar också ”djupt den israeliska vägran att genomföra UNESCO: s tidigare beslut om Jerusalem”. Den beklagar också djupt ”ockupationsmaktens (Israel) misslyckande att upphöra med de ständiga utgrävningarna och arbetena i östra Jerusalem, särskilt i och kring Gamla stan, och upprepar sin begäran till Israel, ockupationsmakten, att förbjuda alla sådana arbeten”.

Resolutionen kräver också att ”administrationen, inklusive underhåll, restaurering och reglering av tillgången till Al-Aqsa-moskén / Al-Haram AlSharif” inte hindras av Israel.

Slutligen fördömer resolutionen ”kraftigt de israeliska eskalerande aggressionerna och de olagliga åtgärderna mot Awqaf-avdelningen och dess personal och mot religionsfrihet och muslimernas tillgång till sin heliga plats Al-Aqsa-moskén / Al-Haram Al Sharif och begär att Israel, ockupanten, respekterar  historisk status quo och omedelbart stoppar dessa åtgärder”.

Att högerregimen i Israel inte gillar denna resolution som kritiserar deras pågående övergrepp i bland annat Jerusalem, det kan man förstå. Men vad är det som Björklund finner ”smaklöst”? Är det per definition Israelfientligt att kritisera ockupationsmaktens övergrepp mot den palestinska befolkningen i Jerusalem? Anser inte Björklund att Israel är en ockupationsmakt? Och vilka arabiska namn är det som han ogillar att resolutionen använder? Ja, man undrar.

 

Stöd de hungerstrejkande fångarna!

De palestinier som bor på Västbanken och Gaza lever under israeliska militärlagar. Sedan 1967 har 800 000 palestinier fängslats av Israel och idag sitter ungefär 7000 palestinier som politiska fångar i israeliska fängelser. Den 17 april inledde ett hundratal av dessa fångar en hungerstrejk som sprider sig så att det nu är 1500 som deltar. De kräver bland annat rätt till familjebesök, bättre tillgång till hälsovård och slut på isolering och fängslanden utan rättegång. Runt om i världen ordnas manifestationer till stöd för fångarna.

Här i Uppsala ordnas en demonstration till stöd för de palestinska fångarna
som hungerstrejkar i de israeliska fängelserna!
Lördag 6 maj kl 13.00 Slottsbacken
Arrangör: Palestinska Folkets Förening

 

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggar om Palestina, Israel

John Kerry och den demokratiska enstatslösningen

USA har alltid varit staten Israels främsta och viktigaste vän. Till exempel så tog den israeliska krigsmakten mellan 1962 och 2014 emot mer än 100 miljarder dollar från USA, enligt den israeliska tidningen Haaretz. Vid olika omröstningar i FN har Israel också alltid lugnt kunnat lita på USA trots att resten av världen vänt sig mot deras övergrepp mot det palestinska folket. Men nu har USA:s utrikesminister John Kerry (några veckor innan sin avgång) lyckats reta upp den israeliska statsledningen genom att kritisera bosättarpolitiken.bosatt

Att det inte behövs mycket för att reta upp den reaktionära israeliska statsledningen har vi sett många exempel på. Men här handlar det alltså om deras främsta vän.

Jag har skrivit tidigare om den sionistiska ideologin, alltså tanken att det judiska folket ska leva som en nation i det historiska Palestina, som resulterade i staten Israel. Sionismen var en reaktion på den europeiska antisemitismen.  Men det var först efter erfarenheten av nazismen och förintelsen samt segrarmakternas behandling av judarna efter kriget som den blev en stark rörelse. Sionismen är inte bara ett sorts accepterande av antisemitism som något evigt utan också en på sitt sätt rasistisk ideologi som idag innebär förtryck av ett annat folk.

Upprättandet av den judiska staten Israel ledde ju till en katastrof för palestinierna som fördrevs från sina hem och sin jord. Den israeliska staten upprättades genom etnisk rensning av den palestinska befolkningen. Och denna etniska rensning tycks aldrig upphöra. Bosättarpolitiken – som driver palestinier från deras mark även på de områden som inte formellt tillhör Israel på Västbanken – är en av den etniska rensningens metoder.

John Kerry kritiserade alltså detta och sa att den innebär att man tror på ett ”Stor-Israel” vilket alltså går emot tanken på en tvåstatslösning. Sen sa han något intressant:

Om valet är en stat kan Israel antingen bli judiskt eller demokratiskt, men inte både och, vilket innebär att verklig fred aldrig kommer att uppnås.

Menar alltså Kerry att den etniska (judiska) karaktären på ett Stor-Israel står i motsättning till demokratin? Det måste jag säga att jag håller med honom om. Men det gäller väl då även för den nuvarande Israeliska staten? Jag skrev apropå erkännandet av Palestina om detta i ett blogginlägg för ett år sedan:

……frågan är om det någonsin kan bli en fred så länge Israel är en stat som bygger på tanken om etnicitet som grund för medborgarskap. I detta har ju sionisterna samma syn som SD:aren Björn Söder som inte ansåg att en människa som betraktar sig som jude samtidigt kan vara svensk. Den sionistiska tanken är historiskt ett nationalistiskt svar på en annan nationalism: judehatet. Den fruktansvärda erfarenheten från den nazistiska Förintelsen tycktes bekräfta det omöjliga i att leva tillsammans i Europa med stater där medborgarskapet och rättigheterna inte var knutna till etnicitet eller religion. Men i upprättandet av en stat för judarna låg inbyggt fördrivandet och utplånandet av ett annat folk. Detta tycks aldrig upphöra så länge den sionistiska logiken följs.

Alla lösningar i Palestina tycks svåra och långt borta. Det gäller i ännu högre grad med den nya administration under Trump som snart tillträder i USA. Alla lösningar kan också tyckas orealistiska. Men personligen tänker jag att en verkligt demokratisk stat för alla, både palestinier och judar, med rätt för palestinier att återvända, är mer ”realistisk” än  ”tvåstatslösningen” där det sionistiska Israel ständigt slukar mer av det som finns kvar av Palestina.

Intressant?

Läs andra bloggar om Palestina, Israel

Sionismen, Israel och Gaza

Nationalism finns och har funnits av olika slag. Den har använts av såväl förtryckare som av folk och nationer som kämpat för frigörelse. Men även den förtrycktes nationalism riskerar alltid att också förvandlas till ett redskap för att trampa på andra.

Antisemitismen, förtrycket mot judar fanns redan innan den tyska nazismen och Hitler. Den sionistiska rörelsen – som tog namnet efter bergfästet Sion utanför Jerusalem – skapades som ett svar på 1800-talets antisemitism.

Sionismen (tanken att det judiska folket ska leva som en nation i det historiska Palestina och som resulterade i staten Israel) var en reaktion på den europeiska antisemitismen. Man kan också se den som en kapitulation inför antisemitismen. Att se antisemitismen som något som det inte går att avskaffa. Denna reaktion är inte så svår att förstå med tanke på den historiska erfarenheten av Förintelsen. Men också på grund av behandlingen av judarna från det andra världskrigets segermakter. Under kriget ville ingen av dessa ta emot judar från Nazityskland. Och 1947 – två år efter krigsslutet – fanns det fortfarande 450 000 judiska flyktingar i Europa som ingen nation ville ta emot.

exodus

Exodus

Många av dessa försökte att ta sig till Palestina med båt. De hindrades av en blockad. Den dåvarande brittiska kolonialmaktens blockad av Palestina. Ett av dessa fartyg var Ulua som seglade från Trelleborg i januari 1947. Av de över 1350 passagerarna lyckades endast nio nå Palestina genom att simma iland. Resten internerades på Cypern. Ett annat fartyg var Exodus som stormades av brittiska kommandosoldater och där flera passagerare dödades.

Som den judiske historikern Isaak Deutscher skrivit så vägrade de flesta judar att ansluta sig till sionismen innan nazismen existerade och till och med efter nazismens utveckling. Staten Israel blev en realitet först sedan den sionistiska misstron mot Europa bekräftats genom förintandet av sex av femton miljoner europeiska judar.
Men upprättandet av den judiska staten Israel ledde till en katastrof för ett annat folk, palestinierna, som fördrevs från sina hem och sin jord. Den israeliska staten upprättades genom etnisk rensning av den palestinska befolkningen. Detta beskrivs utförligt i alla sina hemska detaljer i en bok av Ilan Pappe: ”Den etniska rensningen av Palestina”.palestina
Denna katastrof för det palestinska folket fortsätter och den israeliska statens sätt att ”försvara sig själv” går längs en väg av ständigt upptrappat förtryck och våld mot det palestinska folket.

Sionismen och antisemitismen tycks fortsätta att följas åt. Det är en reaktionär återvändsgränd att bland motståndare till sionismen ta till antisemitism, att identifiera judar eller judendom med sionism och staten Israel. Förutom att judar helt orättvist drabbas (igen!) och att solidaritet mellan människor på politisk och klassmässig grund rivs ner så gynnar det faktiskt också sionismen. Dess världsbild bekräftas. För sionismen är inte bara ett sorts accepterande av antisemitism som något evigt utan också en på sitt sätt rasistisk ideologi som idag innebär förtryck av ett annat folk. Ett av uttrycken för denna ideologi är till exempel den lag om återvändande till Israel som ger varje jude i världen automatiskt medborgarskap, samtidigt som ingen av de palestinier som fördrevs från sina hem har rätt att återvända. Som Ilan Pappe skrivit:

Problemet med Israel har aldrig varit dess judiskhet – judendomen har många ansikten och många av dem ger en solid grund för fred och samlevnad; det är dess etniska sionistiska karaktär.

(Den etniska rensningen av Palestina, s. 270)

Ett av de hemska uttrycken för detta ser vi i Gaza, den lilla strandremsa mellan Medelhavet och Negeveöknen som bara är en fjärdedel av Öland till ytan, men där det bor 1,6 miljoner människor. Området ockuperades av Israel 1967. Osloavtalet från 1993 innebar att Israel drog sig tillbaka och lämnade administrationen åt en nyskapad palestinsk myndighet samtidigt som man behöll kontrollen över bosättningar, militära områden och vägarna där emellan. Sedan  2007 har Israel och Egypten stängt gränserna till Gaza. Man har upprättat en blockad som både gäller gods och rätten för människor inne i Gaza att röra sig fritt. Det finns de som  har kallat Gaza för världens största utomhusfängelse. Människornas där lever under så svåra förhållanden att de är svåra att föreställa sig.boat

På samma sätt som judar efter andra världskriget försökte bryta den brittiska blockaden för att nå Palestina har Ship to Gaza de senaste åren, ett flertal gånger, försökt bryta den israeliska statens blockad av Gaza, för att föra in förnödenheter och hjälp till människorna där. Just nu seglar Women´s Boat to Gaza med skeppet Zaytouna-Oliven mot Gaza. Ombord är bland annat Uppsalabon och vänsterpartisten Jeanette Escanilla tillsammans med kvinnor från fem kontinenter och i alla möjliga åldrar och av alla tänkbara övertygelser.

Läs mer på Ship to Gazas hemsida eller bidra ekonomiskt. Sprid också kunskap om denna pågående aktion.

Läs också denna artikel i UNT

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Palestina, Israel, Ship to Gaza, antisemitism

 

Att erkänna Palestina

I juni 2015 undertecknades ett avtal om Vatikanstatens erkännande av Palestina som en stat. Nu har detta avtal trätt i kraft. Det är ett både vettigt och rimligt beslut.

När Sverige i oktober 2014 erkände Palestina så kastade sig borgerligheten och den svenska Israel-lobbyn över utrikesminister Wallström. Man kunde då få intrycket att Sverige stod helt isolerade i detta beslut. Men sanningen är att EU och USA står isolerade mot resten av världen som har erkänt Palestina. Det framgår av denna karta:

erkänt palestina

Påve Franciskus som har varit påve i mindre än två år framstår på många sätt som en progressiv och orädd nytänkare inom katolska kyrkan. Att han misshagar regimen i Israel är knappast förvånande. Men det är faktiskt inte första gången som en påve ingriper i förhållande till Israel. Påven Pius XII ingrep år 1950 till förmån för kristna palestinier i byn Myjaydil nära staden Nasaret. Dessa hade tillsammans med sina muslimska grannar – tillsammans 2000 människor – drivits på flykt av den israeliska armén i juni 1948. Detta var en del av den etniska rensning som genomfördes av sionisterna och innebar fördrivandet av nästan 800 000 palestinier under denna tid. Påve Pius XII krävde att de fördrivna kristna skulle få återvända. De erbjöds då detta men vägrade att återvända utan sina muslimska grannar. Israel förstörde då hälften av husen i byn och en moské. Om detta kan du läsa i boken ”Den etniska rensningen av Palestina”, skriven av den israeliske historikern Ilan Pappe.

Påve Pius XII inskränkte sitt krav om rätten att få återvända till en liten del (det fanns fler) av kristna palestinier. En som däremot drev kravet att alla fördrivna borde ha rätt att återvända var den svenske FN-emissarien Folke Bernadotte. Han hatades och mördades av sionisterna i september 1948. Delvis tack vare Bernadotte krävde även FN:s generalförsamling i december 1948 att alla flyktingar ovillkorligen skulle få återvända. Detta krav är fortfarande ett viktigt krav.

Att erkänna Palestina är bara ett litet steg. Men frågan är om det någonsin kan bli en fred så länge Israel är en stat som bygger på tanken om etnicitet som grund för medborgarskap. I detta har ju sionisterna samma syn som SD:aren Björn Söder som inte ansåg att en människa som betraktar sig som jude samtidigt kan vara svensk. Den sionistiska tanken är historiskt ett nationalistiskt svar på en annan nationalism: judehatet. Den fruktansvärda erfarenheten från den nazistiska Förintelsen tycktes bekräfta det omöjliga i att leva tillsammans i Europa med stater där medborgarskapet och rättigheterna inte var knutna till etnicitet eller religion. Men i upprättandet av en stat för judarna låg inbyggt fördrivandet och utplånandet av ett annat folk. Detta tycks aldrig upphöra så länge den sionistiska logiken följs. Det är idag svårare än någonsin att hoppas på en progressiv och icke-sionistisk fredsopinion inne i Israel. Ändå är alternativet värre i form av fortsatt våld och fördrivning av palestinierna och brutalisering av det israeliska medvetandet.

Intressant ?

Läs andra bloggar om Israel och Palestina

%d bloggare gillar detta: