Ship to Gaza åter angripet, hindrat och bordat

Gaza är ett landområde i det historiska området Palestina. Det ligger mellan Medelhavet och Negeveöknen. Trots att det till ytan bara är en fjärdedel av Öland så bor där 1,6 miljoner människor.

År 1967 ockuperades området av Israel. Osloavtalet 1993 innebar att Israel drog sig tillbaka och lämnade administrationen åt en nyskapad palestinsk myndighet. Men samtidigt  behöll Israel kontrollen över bosättningar, militära områden och vägarna där emellan. Sedan  2007 har Israel och Egypten stängt gränserna till Gaza. Man har upprättat en blockad som både gäller gods och rätten för människor inne i Gaza att röra sig fritt. Det finns de som  har kallat Gaza för världens största utomhusfängelse. Människornas där lever under så svåra förhållanden att de är svåra att föreställa sig.

           Al Awda

Sedan 2010 har organisationen Ship to Gaza gjort flera försök att bryta blockaden med båtar över havet. Man har seglat som en protest mot den avskyvärda blockaden samtidigt som man fört med sig varor som behövs i det utsatta Gaza. De båtar som seglat från Sverige och andra länder i år 2018 har t.ex. fört med sig mediciner, något som det finns stort behov av.

Varje gång som Ship to Gaza på detta fredliga sätt försökt bryta blockaden har man blivit stoppade med militärt våld ute på internationellt vatten av den israeliska militären.

Nu nås jag av informationen att den norskflaggade fiskebåten Al Awda, med 22 personer ombord från 16 olika nationer, har angripits och bordats. Även denna gång ute på internationellt vatten.

När Ship to Gaza kom till Uppsala 14 maj 2018.

Den andra båten – den svenska segeljakten Freedom – beräknas komma fram till samma område imorgon (måndag) eller i övermorgon.

 

 

Rasism i Guds förlovade land

….intima relationer, och i synnerhet möjligheten till att institutionalisera dem genom äktenskap och familjebildning –  mellan svarta och vita, ses av stora delar av samhället  som ett hot mot de separata identiteterna.

 

Vad tänker du när du läst ovanstående citat? Förmodligen att det kommer från Sydafrikas apartheid eller den amerikanska södern innan medborgarrörelsens framgångar på 1960-talet. Eller?

Om jag nu ändrar lite på citatet, så att det lyder så här:

Handla inte av judar- nazipropaganda från 1930-talets Tyskland.

….intima relationer, och i synnerhet möjligheten till att institutionalisera dem genom äktenskap och familjebildning –  mellan judar och ickejudar, ses av stora delar av samhället  som ett hot mot de separata identiteterna.

Vad tänker du då? Förmodligen att det rör sig om ett citat från Nazityskland. Men citatet är från dagens Israel. Jag har bara ändrat det lite grann. Citatet läser jag i dagens UNT (16 mars) i en recension av boken ”Alla floder flyter mot havet” av den israeliska författarinnan Dorit Rabinyan. Boken handlar om en kärleksrelation mellan en palestinsk man och en israelisk kvinna och dess svårigheter, ja rentav omöjlighet. Boken mottogs väl när den kom ut i Israel för ett antal år sedan och fick många unga läsare. Men ett och ett halvt år efter utgivningen slog staten till. Det israeliska utbildningsdepartementet strök boken från läslistan för skolelever.  Departementet ansåg att boken inte borde läsas (och nu återger jag citatet i sin helhet) eftersom:

..intima relationer, och i synnerhet möjligheten till att institutionalisera dem genom äktenskap och familjebildning – även om det inte händer i berättelsen – mellan judar och ickejudar, av stora delar av samhället ses som ett hot mot de separata identiteterna.

Så ser rasismen ut i dagens Israel. Det är inte ett isolerat exempel. Men under den nuvarande högerregeringen är det värre än någonsin. Men denna rasism har inte fallit från skyarna. Den är ytterst konsekvensen av den sionistiska ideologin och tanken om ”ett folk en nation”. Jag har skrivit om detta förut.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om rasism, Israel, sionismen

 

Antisemitismen och staten Israel

Bokhandlare Åbergs skyltfönster med antisemitisk propaganda, Stockholm 1941.

Olika uttryck för antisemitism har förekommit i Sverige efter Donald Trumps beslut att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. Antisemitism är ett gift på samma sätt som islamofobi eller antiziganism. Men de antisemitiska utrop och attacker som skett nu senast är inte orsakade av Trumps farliga beslut. Detta reaktionära gift har funnits länge och i olika former, men alltid genom historien med en kärna av mytbildning om judarnas ondska och förmåga att ta kontroll.

Att antisemitismen för närvarande inte samlar stora skaror i Sverige är inte på något sätt en anledning att tona ned allvaret. Samtidigt är det viktigt att understryka att de som organiserat demonstrationer mot Trump och Israel på inget vis stöder någon form av antisemitism. Tvärtom har man på alla sätt agerat mot sådana uttryck. Majoriteten av Sveriges muslimer står inte heller bakom detta. Inte heller religiösa ledare står bakom detta. I Aftonbladet kunde vi till exempel läsa en artikel av en större grupp svenska imamer som skrev att:

…..det är en stor skam för oss muslimer att antisemitiska hatbrott förekommer bland en del av Sveriges muslimer. Det är hög tid att ta itu med antisemitismen på allvar, både i muslimska och i icke-muslimska led.

Det är alltså oerhört viktigt att på alla sätt göra klart att kritik mot staten Israel inte är en kritik mot judar. All sorts rasism är farlig och skadlig om vi vill leva i ett demokratiskt och jämlikt samhälle. Alla olika typer av rasism samverkar och stärker varandra.

Det är en reaktionär återvändsgränd att bland motståndare till sionismen ta till antisemitism, att identifiera judar eller judendom med sionism och staten Israel. Förutom att judar helt orättvist drabbas (igen!) och att solidaritet mellan människor på politisk och klassmässig grund rivs ner så gynnar det faktiskt också sionismen. Dess världsbild bekräftas.

Sionismen (tanken att det judiska folket ska leva som en nation i det historiska Palestina som resulterade i staten Israel) var en reaktion på den europeiska antisemitismen. Man kan också se den som en kapitulation inför antisemitismen. Att se antisemitismen som något som det inte går att avskaffa. Denna reaktion är inte så svår att förstå med tanke på den historiska erfarenheten, speciellt av Förintelsen. Men också på grund av behandlingen av judarna från det andra världskrigets segermakter. Under kriget ville ingen av dessa ta emot judar från Nazityskland. 1947 – två år efter krigsslutet – fanns det fortfarande 450 000 judiska flyktingar i Europa som ingen nation ville ta emot.

Sionismen är inte bara ett sorts accepterande av antisemitism som något evigt utan också en på sitt sätt rasistisk ideologi som idag innebär förtryck av ett annat folk. Ett av uttrycken för denna ideologi är till exempel den lag om återvändande i Israel som ger varje jude i världen automatiskt medborgarskap, samtidigt som ingen av de palestinier som fördrivits från sina hem har rätt att återvända.

Antisemiter gör inte någon åtskillnad mellan staten Israel och judar. Men inte heller sionister gör denna skillnad. En av sionismens varmaste anhängare i Sverige är kristdemokraternas europa-parlamentariker Lars Adaktusson. I söndags var han med och organiserade en manifestation i Stockholm där han talade tillsammans med Marcus Birro och Israels ambassadör. Manifestationen vände sig inte bara mot de senaste uttrycken för antisemitism. Den tog ett steg till och kopplade ihop detta med en okritisk uppslutning bakom staten Israel. Adaktusson menade även att ”Sveriges hållning” gentemot Israel ”sanktionerar antisemitism”. Vad Adaktusson gör är att blanda ihop de svenska judarnas trygghet och säkerhet med staten Israel.

Så samtidigt som vi bekämpar antisemitism var den än uppträder bör vi också hålla ett öga på sionisternas försök att använda detta för egna syften.

Intressant?

Läs andra bloggar om Israel, Palestina, Jerusalem, antisemitism

Jerusalem

Häromdagen antogs en resolution om Jerusalem i FN-organet UNESCO. Till skillnad från andra EU-länder röstade Sverige för resolutionen. Detta har i vanlig ordning upprört högerregimen i Israel, men också de svenska Liberalernas partiledare Björklund. Han tycker att beslutet är ett ”smaklöst agerande”. Hans argument är att det är ”Israelfientligt” och att arabiska diktaturer röstat likadant som Sverige. Dessutom ogillar han språket i resolutionen som ”benämner de heliga platserna med de arabiska namnen”. Om det är något som är smaklöst så är det Björklunds uppslutning på den ockuperande Israeliska statsledningens sida. Men mer om det längre ner,

 

Staden Jerusalem

Jerusalem är en mycket gammal stad, från ungefär 1800 f.Kr. Staden har förstörts ett flertal gånger i sin historia. Många olika folk har levt tillsammans där och de tre stora monoteistiska religionerna (judendom, kristendom och islam) har mycket starka anknytningar till dess platser och byggnader. För 500 år sedan blev Jerusalem en del av det Osmanska riket och för precis 100 år sedan ockuperades det av Storbritannien som behöll det i 30 år. Enligt FNs delningsplan från 1947 skulle Jerusalem vara en internationellt administrerad stad, delad mellan israeler och palestinier. Men Israel annekterade Västra Jerusalem redan 1948 och rensade staden från palestinier. Den israeliske historikern Ilan Pappe beskriver det så här i sin bok Den etniska rensningen av Palestina:

Allt som allt utsattes åtta palestinska stadsdelar och trettionio byar för etnisk rensning i Stor-Jerusalemområdet och invånarna förflyttades till stadens östra del.

Under sexdagarskriget 1967 ockuperades även den östra delen av Jerusalem. Där bor idag över 300 000 palestinier och över 200 000 illegala israeliska bosättare. Genom den mur som Israel byggt, genom vägspärrar och kraven på inresetillstånd, har Israel skurit av Östra Jerusalem från resten av Västbanken.

Det är alltså denna plats där Israel ständigt förstärker sin ockupation och flyttar fram positionerna som UNESCO har tagit en resolution om. Vad säger då denna resolution som Björklund finner så ”smaklös”?

 

UNESCO-resolutionen

Jo resolutionen bekräftar betydelsen av den gamla staden i Jerusalem och dess väggar för de tre monoteistiska religionerna”, den uttrycker stöd för  ”att skydda det palestinska kulturarvet och att det är särpräglat av östra Jerusalem”.

Resolutionen beklagar också ”djupt den israeliska vägran att genomföra UNESCO: s tidigare beslut om Jerusalem”. Den beklagar också djupt ”ockupationsmaktens (Israel) misslyckande att upphöra med de ständiga utgrävningarna och arbetena i östra Jerusalem, särskilt i och kring Gamla stan, och upprepar sin begäran till Israel, ockupationsmakten, att förbjuda alla sådana arbeten”.

Resolutionen kräver också att ”administrationen, inklusive underhåll, restaurering och reglering av tillgången till Al-Aqsa-moskén / Al-Haram AlSharif” inte hindras av Israel.

Slutligen fördömer resolutionen ”kraftigt de israeliska eskalerande aggressionerna och de olagliga åtgärderna mot Awqaf-avdelningen och dess personal och mot religionsfrihet och muslimernas tillgång till sin heliga plats Al-Aqsa-moskén / Al-Haram Al Sharif och begär att Israel, ockupanten, respekterar  historisk status quo och omedelbart stoppar dessa åtgärder”.

Att högerregimen i Israel inte gillar denna resolution som kritiserar deras pågående övergrepp i bland annat Jerusalem, det kan man förstå. Men vad är det som Björklund finner ”smaklöst”? Är det per definition Israelfientligt att kritisera ockupationsmaktens övergrepp mot den palestinska befolkningen i Jerusalem? Anser inte Björklund att Israel är en ockupationsmakt? Och vilka arabiska namn är det som han ogillar att resolutionen använder? Ja, man undrar.

 

Stöd de hungerstrejkande fångarna!

De palestinier som bor på Västbanken och Gaza lever under israeliska militärlagar. Sedan 1967 har 800 000 palestinier fängslats av Israel och idag sitter ungefär 7000 palestinier som politiska fångar i israeliska fängelser. Den 17 april inledde ett hundratal av dessa fångar en hungerstrejk som sprider sig så att det nu är 1500 som deltar. De kräver bland annat rätt till familjebesök, bättre tillgång till hälsovård och slut på isolering och fängslanden utan rättegång. Runt om i världen ordnas manifestationer till stöd för fångarna.

Här i Uppsala ordnas en demonstration till stöd för de palestinska fångarna
som hungerstrejkar i de israeliska fängelserna!
Lördag 6 maj kl 13.00 Slottsbacken
Arrangör: Palestinska Folkets Förening

 

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggar om Palestina, Israel

John Kerry och den demokratiska enstatslösningen

USA har alltid varit staten Israels främsta och viktigaste vän. Till exempel så tog den israeliska krigsmakten mellan 1962 och 2014 emot mer än 100 miljarder dollar från USA, enligt den israeliska tidningen Haaretz. Vid olika omröstningar i FN har Israel också alltid lugnt kunnat lita på USA trots att resten av världen vänt sig mot deras övergrepp mot det palestinska folket. Men nu har USA:s utrikesminister John Kerry (några veckor innan sin avgång) lyckats reta upp den israeliska statsledningen genom att kritisera bosättarpolitiken.bosatt

Att det inte behövs mycket för att reta upp den reaktionära israeliska statsledningen har vi sett många exempel på. Men här handlar det alltså om deras främsta vän.

Jag har skrivit tidigare om den sionistiska ideologin, alltså tanken att det judiska folket ska leva som en nation i det historiska Palestina, som resulterade i staten Israel. Sionismen var en reaktion på den europeiska antisemitismen.  Men det var först efter erfarenheten av nazismen och förintelsen samt segrarmakternas behandling av judarna efter kriget som den blev en stark rörelse. Sionismen är inte bara ett sorts accepterande av antisemitism som något evigt utan också en på sitt sätt rasistisk ideologi som idag innebär förtryck av ett annat folk.

Upprättandet av den judiska staten Israel ledde ju till en katastrof för palestinierna som fördrevs från sina hem och sin jord. Den israeliska staten upprättades genom etnisk rensning av den palestinska befolkningen. Och denna etniska rensning tycks aldrig upphöra. Bosättarpolitiken – som driver palestinier från deras mark även på de områden som inte formellt tillhör Israel på Västbanken – är en av den etniska rensningens metoder.

John Kerry kritiserade alltså detta och sa att den innebär att man tror på ett ”Stor-Israel” vilket alltså går emot tanken på en tvåstatslösning. Sen sa han något intressant:

Om valet är en stat kan Israel antingen bli judiskt eller demokratiskt, men inte både och, vilket innebär att verklig fred aldrig kommer att uppnås.

Menar alltså Kerry att den etniska (judiska) karaktären på ett Stor-Israel står i motsättning till demokratin? Det måste jag säga att jag håller med honom om. Men det gäller väl då även för den nuvarande Israeliska staten? Jag skrev apropå erkännandet av Palestina om detta i ett blogginlägg för ett år sedan:

……frågan är om det någonsin kan bli en fred så länge Israel är en stat som bygger på tanken om etnicitet som grund för medborgarskap. I detta har ju sionisterna samma syn som SD:aren Björn Söder som inte ansåg att en människa som betraktar sig som jude samtidigt kan vara svensk. Den sionistiska tanken är historiskt ett nationalistiskt svar på en annan nationalism: judehatet. Den fruktansvärda erfarenheten från den nazistiska Förintelsen tycktes bekräfta det omöjliga i att leva tillsammans i Europa med stater där medborgarskapet och rättigheterna inte var knutna till etnicitet eller religion. Men i upprättandet av en stat för judarna låg inbyggt fördrivandet och utplånandet av ett annat folk. Detta tycks aldrig upphöra så länge den sionistiska logiken följs.

Alla lösningar i Palestina tycks svåra och långt borta. Det gäller i ännu högre grad med den nya administration under Trump som snart tillträder i USA. Alla lösningar kan också tyckas orealistiska. Men personligen tänker jag att en verkligt demokratisk stat för alla, både palestinier och judar, med rätt för palestinier att återvända, är mer ”realistisk” än  ”tvåstatslösningen” där det sionistiska Israel ständigt slukar mer av det som finns kvar av Palestina.

Intressant?

Läs andra bloggar om Palestina, Israel

Sionismen, Israel och Gaza

Nationalism finns och har funnits av olika slag. Den har använts av såväl förtryckare som av folk och nationer som kämpat för frigörelse. Men även den förtrycktes nationalism riskerar alltid att också förvandlas till ett redskap för att trampa på andra.

Antisemitismen, förtrycket mot judar fanns redan innan den tyska nazismen och Hitler. Den sionistiska rörelsen – som tog namnet efter bergfästet Sion utanför Jerusalem – skapades som ett svar på 1800-talets antisemitism.

Sionismen (tanken att det judiska folket ska leva som en nation i det historiska Palestina och som resulterade i staten Israel) var en reaktion på den europeiska antisemitismen. Man kan också se den som en kapitulation inför antisemitismen. Att se antisemitismen som något som det inte går att avskaffa. Denna reaktion är inte så svår att förstå med tanke på den historiska erfarenheten av Förintelsen. Men också på grund av behandlingen av judarna från det andra världskrigets segermakter. Under kriget ville ingen av dessa ta emot judar från Nazityskland. Och 1947 – två år efter krigsslutet – fanns det fortfarande 450 000 judiska flyktingar i Europa som ingen nation ville ta emot.

exodus

Exodus

Många av dessa försökte att ta sig till Palestina med båt. De hindrades av en blockad. Den dåvarande brittiska kolonialmaktens blockad av Palestina. Ett av dessa fartyg var Ulua som seglade från Trelleborg i januari 1947. Av de över 1350 passagerarna lyckades endast nio nå Palestina genom att simma iland. Resten internerades på Cypern. Ett annat fartyg var Exodus som stormades av brittiska kommandosoldater och där flera passagerare dödades.

Som den judiske historikern Isaak Deutscher skrivit så vägrade de flesta judar att ansluta sig till sionismen innan nazismen existerade och till och med efter nazismens utveckling. Staten Israel blev en realitet först sedan den sionistiska misstron mot Europa bekräftats genom förintandet av sex av femton miljoner europeiska judar.
Men upprättandet av den judiska staten Israel ledde till en katastrof för ett annat folk, palestinierna, som fördrevs från sina hem och sin jord. Den israeliska staten upprättades genom etnisk rensning av den palestinska befolkningen. Detta beskrivs utförligt i alla sina hemska detaljer i en bok av Ilan Pappe: ”Den etniska rensningen av Palestina”.palestina
Denna katastrof för det palestinska folket fortsätter och den israeliska statens sätt att ”försvara sig själv” går längs en väg av ständigt upptrappat förtryck och våld mot det palestinska folket.

Sionismen och antisemitismen tycks fortsätta att följas åt. Det är en reaktionär återvändsgränd att bland motståndare till sionismen ta till antisemitism, att identifiera judar eller judendom med sionism och staten Israel. Förutom att judar helt orättvist drabbas (igen!) och att solidaritet mellan människor på politisk och klassmässig grund rivs ner så gynnar det faktiskt också sionismen. Dess världsbild bekräftas. För sionismen är inte bara ett sorts accepterande av antisemitism som något evigt utan också en på sitt sätt rasistisk ideologi som idag innebär förtryck av ett annat folk. Ett av uttrycken för denna ideologi är till exempel den lag om återvändande till Israel som ger varje jude i världen automatiskt medborgarskap, samtidigt som ingen av de palestinier som fördrevs från sina hem har rätt att återvända. Som Ilan Pappe skrivit:

Problemet med Israel har aldrig varit dess judiskhet – judendomen har många ansikten och många av dem ger en solid grund för fred och samlevnad; det är dess etniska sionistiska karaktär.

(Den etniska rensningen av Palestina, s. 270)

Ett av de hemska uttrycken för detta ser vi i Gaza, den lilla strandremsa mellan Medelhavet och Negeveöknen som bara är en fjärdedel av Öland till ytan, men där det bor 1,6 miljoner människor. Området ockuperades av Israel 1967. Osloavtalet från 1993 innebar att Israel drog sig tillbaka och lämnade administrationen åt en nyskapad palestinsk myndighet samtidigt som man behöll kontrollen över bosättningar, militära områden och vägarna där emellan. Sedan  2007 har Israel och Egypten stängt gränserna till Gaza. Man har upprättat en blockad som både gäller gods och rätten för människor inne i Gaza att röra sig fritt. Det finns de som  har kallat Gaza för världens största utomhusfängelse. Människornas där lever under så svåra förhållanden att de är svåra att föreställa sig.boat

På samma sätt som judar efter andra världskriget försökte bryta den brittiska blockaden för att nå Palestina har Ship to Gaza de senaste åren, ett flertal gånger, försökt bryta den israeliska statens blockad av Gaza, för att föra in förnödenheter och hjälp till människorna där. Just nu seglar Women´s Boat to Gaza med skeppet Zaytouna-Oliven mot Gaza. Ombord är bland annat Uppsalabon och vänsterpartisten Jeanette Escanilla tillsammans med kvinnor från fem kontinenter och i alla möjliga åldrar och av alla tänkbara övertygelser.

Läs mer på Ship to Gazas hemsida eller bidra ekonomiskt. Sprid också kunskap om denna pågående aktion.

Läs också denna artikel i UNT

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Palestina, Israel, Ship to Gaza, antisemitism

 

Att erkänna Palestina

I juni 2015 undertecknades ett avtal om Vatikanstatens erkännande av Palestina som en stat. Nu har detta avtal trätt i kraft. Det är ett både vettigt och rimligt beslut.

När Sverige i oktober 2014 erkände Palestina så kastade sig borgerligheten och den svenska Israel-lobbyn över utrikesminister Wallström. Man kunde då få intrycket att Sverige stod helt isolerade i detta beslut. Men sanningen är att EU och USA står isolerade mot resten av världen som har erkänt Palestina. Det framgår av denna karta:

erkänt palestina

Påve Franciskus som har varit påve i mindre än två år framstår på många sätt som en progressiv och orädd nytänkare inom katolska kyrkan. Att han misshagar regimen i Israel är knappast förvånande. Men det är faktiskt inte första gången som en påve ingriper i förhållande till Israel. Påven Pius XII ingrep år 1950 till förmån för kristna palestinier i byn Myjaydil nära staden Nasaret. Dessa hade tillsammans med sina muslimska grannar – tillsammans 2000 människor – drivits på flykt av den israeliska armén i juni 1948. Detta var en del av den etniska rensning som genomfördes av sionisterna och innebar fördrivandet av nästan 800 000 palestinier under denna tid. Påve Pius XII krävde att de fördrivna kristna skulle få återvända. De erbjöds då detta men vägrade att återvända utan sina muslimska grannar. Israel förstörde då hälften av husen i byn och en moské. Om detta kan du läsa i boken ”Den etniska rensningen av Palestina”, skriven av den israeliske historikern Ilan Pappe.

Påve Pius XII inskränkte sitt krav om rätten att få återvända till en liten del (det fanns fler) av kristna palestinier. En som däremot drev kravet att alla fördrivna borde ha rätt att återvända var den svenske FN-emissarien Folke Bernadotte. Han hatades och mördades av sionisterna i september 1948. Delvis tack vare Bernadotte krävde även FN:s generalförsamling i december 1948 att alla flyktingar ovillkorligen skulle få återvända. Detta krav är fortfarande ett viktigt krav.

Att erkänna Palestina är bara ett litet steg. Men frågan är om det någonsin kan bli en fred så länge Israel är en stat som bygger på tanken om etnicitet som grund för medborgarskap. I detta har ju sionisterna samma syn som SD:aren Björn Söder som inte ansåg att en människa som betraktar sig som jude samtidigt kan vara svensk. Den sionistiska tanken är historiskt ett nationalistiskt svar på en annan nationalism: judehatet. Den fruktansvärda erfarenheten från den nazistiska Förintelsen tycktes bekräfta det omöjliga i att leva tillsammans i Europa med stater där medborgarskapet och rättigheterna inte var knutna till etnicitet eller religion. Men i upprättandet av en stat för judarna låg inbyggt fördrivandet och utplånandet av ett annat folk. Detta tycks aldrig upphöra så länge den sionistiska logiken följs. Det är idag svårare än någonsin att hoppas på en progressiv och icke-sionistisk fredsopinion inne i Israel. Ändå är alternativet värre i form av fortsatt våld och fördrivning av palestinierna och brutalisering av det israeliska medvetandet.

Intressant ?

Läs andra bloggar om Israel och Palestina

Nej till alla kärnvapen!

Imorgon, torsdag den 6 augusti, är det 70 år sedan USA släppte den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Tre dagar senare fälldes den andra bomben över staden Nagasaki. Då och de närmaste månaderna efter dog mer än 200 000 människor som en följd av attackerna. Men fortfarande dör folk av bombernas effekter då de överlevande i högre grad än genomsnittet drabbas av cancer eller för högt blodtryck.

Oavsett om vi anser att vapen är ett nödvändigt ont eller något som alltid är det sämsta medlet för att lösa en konflikt så borde vi kunna enas mot denna typ av vapen. Det är absurt att det finns lagar för krig. Men det gör det. Och trots det absurda så är det bättre med sådana lagar än att bestialiteten får råda fullständigt. Till lagarna för krig borde ingå att förbjuda atomvapen.

Atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki var inte ens militärt motiverade. Japan höll ändå på att kapitulera. General MacArtur skrev till exempel i sina minnen att ”Japans krafter var redan uttömda”. Trots detta användes atombomberna. Förmodligen handlade det mer om makt. President Truman insåg den makt USA skulle få efter kriget genom skräcken för atomvapnen (något som senare ledde till kapprustningen med Sovjetunionen). I sina memoarer skrev Truman om detta och hur hans rådgivare James Byrnes ”ansåg att med atombomben i vår ägo kunde vi diktera villkoren vid krigets slut”.

Här i Uppsala har minnet av detta brott mot mänskligheten uppmärksammats varje år sedan 1983 av Kvinnor för fred och andra fredsorganisationer. Det sker även i år, i morgon torsdag kl. 21 vid Nybron. Där samlas man och sätter ner fredslyktor som flyter på vattnet i Fyrisån. Samtidigt ringer Domkyrkans klockor och Uppsala Fredsensemble spelar.

Hyckleriet kring kärnvapnen

I dagens värld finns ännu fler och kraftfullare kärnvapen än 1945 då detta ännu var en ny uppfinning. Att begränsa antalet kärnvapen är naturligtvis viktigt. Men överordnat måste vara att alla kärnvapen skrotas. För när det gäller avvecklandet finns det ett stort mått av hyckleri. USA – som tillsammans med Ryssland har överlägset flest kärnvapen – har sedan många år försökt få kontroll över Irans möjligheter att utveckla egna kärnvapen. Tillsammans med andra länder har man drivit detta och utsatt Iran för olika typer av sanktioner för att få dem att öppna sig tillräckligt mycket för yttre kontroller. Nu verkar det som om man lyckats med detta och relationerna mellan USA och Iran börjar tina upp. Kanske ska man vara glad? Jag vet inte. Folket i Iran kanske får det lite bättre ekonomiskt, men den järnhårda diktaturen upphör inte. Inte heller upphör Irans stöd till diktatorn Assad i Syrien.

Några som blev glada var i alla fall näringsminister Damberg och de höga cheferna inom den svenska exportindustrin. De här människorna har ju inte några skrupler när det gäller vilka man kan göra affärer med.Pengarna kommer alltid först.

Några som däremot inte var glada var den nuvarande statsledningen i Israel. De var mycket sura på USA för att man nu kanske inte håller en lika krigisk attityd mot staten Iran. Man kan tycka att statsledningen i Israel borde vara tillräckligt nöjda med läget som det är. Israel behandlas ju på ett alldeles eget exklusivt sätt i världen. USA eller andra makter kräver inte kontroll och insyn över de kärnvapen som de flesta sakkunniga anser att Israel själva har. Kärnvapen som Israel varken bekräftar eller förnekar.

Uppsala

Intressant?

Läs Åsa Linderborgs artikel om Hiroschima i Aftonbladet

Läs andra bloggar om kärnvapen, Hiroschima, Fred, Israel, Andra världskriget

70 år sedan förintelsen

Nu på tisdag 27 januari är det den internationella dagen till minne av förintelsens offer och för motstånd mot intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.

Andra världskriget som ledde till döden för 60 miljoner människor, såväl soldater som civila, avslutades 1945, för 70 år sedan. Nazisternas folkmord innebar dessutom att sex miljoner av Europas judar utrotades. Koncentrationslägren var en del av nazisternas gigantiska folkmordsapparat.  Det största av Nazitysklands koncentrations- och förintelseläger var Auschwitz. Dit deporterades 1 300 000 personer. Av dessa dog 1 100 000. Nittio procent av dem var judar.

gaskammare Auschwitz

Den 27 januari 1945 befriades de överlevande ur Auschwitz av sovjetiska trupper.

År 2005 deklarerade FN den 27 januari som en internationell dag till minne av förintelsens offer och för motstånd mot intolerans, främlings-fientlighet, rasism och antisemitism. Tyvärr är detta viktigare än på länge.

Nazisternas folkmord byggde på tanken om över- och undermänniskor. En tanke som på intet sätt var ny i historien. Kolonialismens fasansfulla historia, t.ex. slavhandeln och slaveriet byggde också på och hade som en förutsättning tanken om undermänniskor och olika ”raser”. Det var inte heller så att antisemitismen uppfanns av nazisterna. Myten om den ”internationella judiska sammansvärjningen” kom snarare från Ryssland  ( Sions vises protokoll var ett påhitt av tsarens hemliga polis) liksom ordet (och praktiken) Pogrom.

Nazisternas folkmord riktade sig inte enbart mot judarna utan också mot romerna.  Men samma tanke om undermänniskor fanns också om slaverna (ryssar, polacker, ukrainare och andra) som man också på sikt ville utrota.

Nazisternas folkmord var inte heller bara en pogrom (=våldsam och blodig förföljelse av en folkgrupp) utan ett industriellt utrotningsprojekt med massproduktion av Zyklon B-gas, gaskammare, kaserner, krematorier och järnvägstransporter. Med alla dessa människor som var industriellt sysselsatta bland annat som bödlar, vakter och organisatörer.

Kombinationen av rationell vetenskap i genomförandet av folkmordets alla detaljer med det övergripande totala vansinnet gör förintelsen delvis svår att förstå. Men den kan naturligtvis inte heller ”förstås” utan att sättas in i sitt historiska, ekonomiska och politiska sammanhang: Weimarrepublikens kris, den ekonomiska krisen från 1929 och arbetarrörelsens oförmåga att formulera ett gemensamt alternativ och tillsammans bekämpa nazismen, det sammanhang som möjliggjorde nazismens framväxt.

Naturligtvis fanns det motstånd. Men många av dem som gjorde motstånd blev själva offer. Och så skrämmande många teg eller lydde order. Något som uttrycks så bra i den klassiska dikten av pastor Martin Niemöller:

pastor Martin Niemöller

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Det är idag 70 år sedan andra världskriget och Förintelsen. Men antisemitismen är inte utrotad. Isac Deutscher skrev 1966 i artikeln ”Vem är jude?”:

Vi kanske tror att antisemitismen redan är en förbrukad kraft därför att människorna i vår välfärdsstat på det hela taget är belåtna och tillfredsställda. ….Men låt detta samhälle drabbas av en svår chock ….Låt det åter bli miljoner arbetslösa och vi kommer att få se samma medelklass förena sig med det lumpproletariat, som Hitler rekryterade sina anhängare från och löpa amok av antisemitism.

                       (från boken Den ojudiska juden, s. 75)

Men på samma sätt som då är också romer utsatta i dagens Europa. Dessutom har rasismen mot judar och romer kompletterats med rasism riktad mot muslimer . Samtidigt som högerextrema nationalistiska partier använder sig av och stärker såväl islamofobin som anti-ziganismen (rasism mot romer) så lever också antisemitismen vidare. Den lever och praktiseras förutom av traditionella nazister eller en del av de nya högerextrema också bland en del av de människor som tvingats till Europa på grund av staten Israel eller av olika arabiska diktaturer.

Sionismen (tanken att det judiska folket ska leva som en nation i det historiska Palestina som resulterade i staten Israel) är naturligtvis en reaktion på den europeiska antisemitismen. Man kan också se den som en kapitulation inför antisemitismen. Att se antisemitismen som något som det inte går att avskaffa. Denna reaktion är inte så svår att förstå med tanke på den historiska erfarenheten av Förintelsen. Men också på grund av behandlingen av judarna från det andra världskrigets segermakter. Under kriget ville ingen av dessa ta emot judar från Nazityskland. 1947 – två år efter krigsslutet – fanns det fortfarande 450 000 judiska flyktingar i Europa som ingen nation ville ta emot.

Sionismen och antisemitismen tycks fortsätta att följas åt. Det är en reaktionär återvändsgränd att bland motståndare till sionismen ta till antisemitism, att identifiera judar eller judendom med sionism och staten Israel. Förutom att judar helt orättvist drabbas (igen!) och att solidaritet mellan människor på politisk och klassmässig grund rivs ner så gynnar det faktiskt också sionismen. Dess världsbild bekräftas. För sionismen är inte bara ett sorts accepterande av antisemitism som något evigt utan också en på sitt sätt rasistisk ideologi som idag innebär förtryck av ett annat folk. Ett av uttrycken för denna ideologi är till exempel den lag om återvändande i Israel som ger varje jude i världen automatiskt medborgarskap, samtidigt som ingen av de palestinier som fördrevs från sina hem har rätt att återvända.

Så låt oss minnas förintelsen och bekämpa all rasism och all nationalism. Mänskligheten borde ha haft nog nu.

Läs andra bloggar om antisemtism, rasism, islamofobi, fascism, Palestina, Israel, Förintelsen,

Läs också minnen och tankar från tre överlevare i DN

Intressant?

Rasism bland motståndare och sympatisörer till staten Israel

Jag har just sett Uppdrag gransknings reportage om antisemitism i Malmö. Man kan ha en del synpunkter på enskildheter eller stilen i reportaget. Den journalistiska stilen i  program från Uppdrag granskning är ju alltid att driva en tes stenhårt och att belägga den utan några som helst nyanser eller komplikationer. Men bortsett från det så går det inte att betvivla det faktum att det finns en aggressiv antisemitism både i Malmö och i övriga Sverige, liksom att den inte bara kommer från traditionella nazister utan också från människor som anser att judar i Sverige är ansvariga för den israeliska statens handlingar. Hur stark eller utbredd denna antisemitism är, vet inte jag. Men att den finns alls är illa nog.

Ett sätt att beskriva rasism – all sorts rasism – är att den alltid tillskriver ett helt folk eller en hel grupp av människor vissa egenskaper, läggningar eller åsikter. Att alla klumpas ihop. Detta är alltid skadligt ifall det är människornas frigörelse som vi vill uppnå. Rasismen ställer människor mot varandra på felaktiga grunder. Istället för att hitta beröringspunkter och gemensamma grunder för att tillsammans förändra, så splittras vi. Det hindrar oss alltid att se de politiska motsättningarna eller klasskonflikterna klart.

Att identifiera alla judar med staten Israel är felaktigt. Att säga att alla judar har samma uppfattning om Israel eller företräder Israel är också fel. Det är rasism. Inom Ship to Gaza-rörelsen i Sverige eller Palestinagrupperna i Sverige har jag heller aldrig sett eller hört något sådant. Inte heller bland palestinska vänner här i Uppsala. Men naturligtvis finns sådan rasism. Jag har stött på det både från individer och från grupper som sagt sig vara ”Palestinavänner”.

Men de (både judar och icke-judar) som menar att kritik mot staten Israels ockupations- och bosättarpolitik är antisemitiskt per definition, gör samma rasistiska fel. De klarar inte heller att göra skillnad på judar och staten Israel. Men dessa rasister brukar kalla sig ”israelvänner”.

PS: En lång tid efter att jag skrivit denna bloggartikel så nås jag av en intressant artikel av författaren och filmvetaren Taliah Pollack, med rötter i Israel, som bor i Malmö. Hon ger en väsentligt annorlunda verklighetsbeskrivning än Uppdrag granskaning. Det förvånar mig inte, men gläder mig. Läs artikeln i litteraturmagasinet.

Media: ETC

Intressant?

%d bloggare gillar detta: