Några goda råd från polisen

Föreställ er att anhängare till den så kallade islamiska staten (IS, ISIS eller Daesh) skulle ansöka om att få demonstrera i någon av Sveriges större städer. Det är svårt att föreställa sig, jag vet, men försök. Föreställ er då också att de skulle marschera förbi en stor kyrka eller en synagoga samt en stor samlingsplats kring litteratur.

Detta kan ju verka magstarkt nog för de flesta. Men försök nu också föreställa dig att polisen som gett tillstånd till denna marsch för IS-anhängare kommer med goda råd. Goda råd till arrangörerna av IS-marschen som går ut på att ge dem tips om hur de ska kunna genomföra den utan att bli stoppade med hänvisning till lagen om hets mot folkgrupp eller uppmaningar till terror. Hur dessa råd skulle se ut är inte lätt att fantisera om. Men säg att de skulle handla om utseendet på demonstrationen. Tänk dig att polisen skulle uppmana dem att inte komma med IS-flaggor, eller andra symboler som skulle göra att polisen måste ingripa mot deltagarna i marschen.

Ja allt detta verkar ju helt sjukt naturligtvis.

Men vad ska man då säga om den demonstration som den öppet nationalsocialistiska organisationen NMR har fått tillstånd till i Göteborg den 30 september? Den sker samtidigt som Bokmässan där deras kompisar kring en alltför omnämnd tidning deltar trots protester. Den kommer också att passera i närheten av synagogan i Göteborg samma dag som den judiska högtiden Jom kippur.

Och vad ska man säga om det brev (se här bredvid) som polisen i Göteborg skickat till NMR där man ger dem tips om hur de ska kunna genomföra demonstrationen utan att bli lagförda för hets mot folkgrupp? Råden är att NMR inte ska uppträda i uniformer, ”uniformt uppträdande” eller använda symboler som får en att tänka på deras historiska idoler de tyska nationalsocialisterna.

Det polisen säger är ju egentligen att utanpåverket är det väsentliga. Men organisationen NMR är en våldsam terrorgrupp. De är anhängare av en folkmordsideologi som innebär att hets mot folkgrupp är helt grundläggande i allt som de gör. Detta förändras inte på något sätt av att de sätter på sig andra kläder och låter fanorna stanna hemma.

Går det att säga något om allt detta mer än att det är så absurt så att man just saknar ord?

Intressant?

 

Samling i mitten?

       Farliga att leka med

Både Magdalena Andersson i Nyheter24 och Isabella Lövin i Expressen har nu uttryckt önskan om att upplösa ”blockpolitiken” och säga upp samarbetet med Vänsterpartiet. Då jag inte just nu hinner skriva något om det skulle jag istället vilja hänvisa till två bloggartiklar från hösten 2014 som tar upp resonemang om detta med samarbetet i mitten och liknande frågor. Jag läste dem just och tycker att de håller än:

”Eftervalstankar” från 23 september 2014 och ”Kommer en upplösning av blockpolitiken att upplösa sverigedemokraternas inflytande?” från 4 december 2014

 

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokraterna, sd

Aktiebolaget Hansjälv

Jag tänkte skriva en fundering här om något som kanske inte är så viktigt, men som ”skaver” i min skalle. Det är den här annonsen som jag sett i vår lokaltidning (UNT) här i Uppsala ett flertal gånger nu.20170129_113213

Det är alltså en annons för en man som heter Kjell Enhager som ska hålla någon sorts föredrag med ”underhållande och unika berättelser”. För det tar han 530 kr i inträde. Det är alltså inte något man bara slinker in på.

Å andra sidan är det inte lite som mannen ifråga utlovar i annonsen. Han ska visa ”hur man idag, år 2017 kan ta sig an hela livspusslet med arbete, ekonomi, familj och relationer samt få tillvaron att fungera på ett optimalt vis.” Det låter ju löftesrikt, eller hur? Å andra sidan kanske ordet ”optimalt” är viktigt att ta fasta på. Det säger ju inte att pusslandet med livet behöver bli så värst bra. Bara att det ska bli så bra som möjligt. Vilket ju är beroende av från vilken punkt man börjar.

Men fortsättningen lovar ändå betydligt mer. Där står att man ska få reda på ”vägen till ett starkt, lyckligt och framgångsrikt liv”. Och det är ju verkligen inte lite, eller hur? Här lovas inte bara lycka utan dessutom framgång och styrka. Vilken sorts framgång och vilken sorts starkt liv som avses framgår inte. Men jag misstänker att det handlar om materiella framgångar och mycket pengar. Alltså ungefär som för herr Enhager själv som utan att rodna sätter in dyra annonser för ett föredrag som det kostar 530 kronor att lyssna till.

Att Enhagers företag heter ”Jag AB 2.0” känns på något sätt väldigt logiskt.

Som du märker är jag alltså skeptisk till det som Enhager utlovar. Och du som läser den här bloggen kanske inte heller känner dig så övertygad om det saliggörande med denna typ av föredrag. Men kanske hör du däremot till en av de anställda som genom ditt företag tvingats lyssna till detta?  Enligt annonsen är det ju hundratusentals som sägs ha sett den här ”succén från 90-talet”? Själv har jag under mina år som kommunalanställd varit tvungen att under utbildningsdagar lyssna till en hel del sådana här herrar, med stora egon och hopkok på olika recept för framgång i livet och på jobbet.

Att allt går att sälja med mördande reklam är ju en gammal fras. Men när det gäller mer materiella produkter så kan man ju åtminstone få problem med Konsumentverket ifall man inte håller det man lovar. När det gäller stora och svåra frågor som lyckan eller framgången, är det knepigare, tyvärr.

Uppsala

Intressant?

Bloggvinklar på året 2016

Några vinklade vinklar på året som gått utifrån denna blogg:

troll

                       Och troll av olika slag blev fler…

Under året 2016 fortsatte omgrupperingen inom borgerligheten, både i Sverige och internationellt. De högerextrema av olika sorter stärkte sina positioner. Detta har också märkts så mycket i våra medier att de positiva saker som hände nästan blev osynliga. Det förstärktes också av en hel del vindflöjlar bland de intellektuella. Flera av dem som har tillgång till mediernas kultursidor svängde med högerut. Teologen och debattören Heberlein är väl en av dem som mest tydligt personifierar detta. Dessutom har vi sett en hel del märkliga angrepp på vänstern både från dessa personer, från högerfolk, från sådana som själva kallar sig vänster och kanske även från en del som faktiskt är vänster men som har lite svårt att se upp för dåligt sällskap. Alla dessa angrepp har ungefär gått ut på att vänstern sviker klasskampen, en ganska märklig kritik åtminstone när den kommer från folk som normalt sett verkligen ogillar klasskamp när den bedrivs nedifrån. Den ”normala” klasskamp som pågått sedan många år brukar däremot dessa personer vara helt blinda för. Den kamp där borgarklassen och övre mellanskikt flyttat fram sina positioner.

Året började med att ett fantastiskt kollektivt och internationellt journalistarbete ledde fram till de stora avslöjandena om Panamadokumenten. Här fick vi den typen av ammunition som kan visa att omfördelning inte bara är önskvärd och nödvändig utan också möjlig. Till exempel kunde vi lära att de pengar som rika människor smitit undan med utomlands bara under ett år skulle kunnat göra det möjligt att anställa ytterligare 19 000 undersköterskor i äldreomsorgen. Tyvärr släppte de dominerande medierna snabbt uppmärksamheten kring dessa dokument och dess slutsatser.

Bland de positiva saker som hände internationellt under

Bernie Sanders tillsammans med Jonas Sjöstedt.

Bernie Sanders tillsammans med Jonas Sjöstedt.

2016 var de rörelser som utvecklades kring Bernie Sanders presidentvalskampanj i USA och till försvar för Jeremy Corbyn som ledare för det brittiska Labourpartiet. Till positiva saker i Sverige hör de olika omfördelande insatser inom ramen för statsbudgeten som Vänsterpartiet fick igenom i förhandlingar med s och mp-regeringen. Som positivt måste man också räkna att frågan om att ifrågasätta vinst i välfärden inte avförts från dagordningen. Detta gäller trots att vi ännu inte vet vad Reepalus utredningsförslag kan leda till eller om det ens går igenom när det ställs i riksdagen. I september gjorde jag en liten argumentationssamling i vinstfrågan.

Många offentliga diskussioner har på olika sätt handlat om kultur. Det gjorde det till exempel i samband med de övergrepp mot kvinnor som skedde i stor omfattning i den tyska staden Köln. Jag rotade här vidare i dessa frågor. I mars skedde terrordådet i Bryssel. Jag kommenterade samspelet mellan den europeiska högerextremismen och högerislamisterna i deras framgångar med att skapa falska motsättningar. ”Kulturdiskussionen” fortsatte och en konservativ muslimsk miljöpartist gav upphov till den märkliga diskussionen om hälsande, där små frågor blev stora samtidigt som de stora frågorna ”försvann”. Det fortsatte med att allt fler började tala om ”svenska värderingar” men också med att detta fick en del kloka bemötanden. Ordet ”identitetspolitik” fortsatte att användas i debatter även detta år. Tyvärr mer som tillhygge och dimspridare än för att egentligen förklara saker tyckte jag. Jag har skrivit om detta flera gånger.

Närvaron av en högerextrem tidning på bokmässan i september gav upphov till diskussioner om yttrandefriheten. Här fick skriftställaren Jan Myrdal också en del uppmärksamhet på sin fortsatta färd ut i mörkret.

Värdlandsavtalet med Nato röstades igenom i riksdagen den 25 maj. Vi var några som – utan större framgång –  försökte upplysa och sprida debatt om frågan. I mars ordnade en grupp av Nato-motståndare här i Uppsala en debatt om frågan som jag kommenterade på bloggen.

EU-frågan blev också åter mer aktuell genom Brexit. Frågan var kanske inte så enkel nu som 1994. Detta diskuterades också på årets Socialistiskt Forum.

Det fruktansvärda kriget i Syrien fortsatte med oförminskad styrka. Min vän Peter Widén skrev i september en artikel om detta och menade bl.a. att ”De demokratiska krafternas enda chans är ett slut på skjutandet och att kriget mellan olika reaktionära krafter upphör”.

I november vann Donald Trump kampen om presidentposten efter en – även för US-amerikanska förhållanden – ovanligt motbjudande kampanj.

Förutom att det – ur ett vänsterperspektiv – var ett mörkt år på många sätt så känns det dessutom som om ovanligt många betydelsefulla personer inom kultur och politik gick bort. Jag kommenterade Göran Palm och C H Hermansson. När Fidel Castro skulle begravas skrev jag en blogg med funderingar om Kuba och demokratin.

När jag tittar på vad jag skrivit under året 2016 så ser jag en stark slagsida till ”idévärlden” och mindre om rörelser och konkret politik än under andra år. Inte så bra. Men jag tror att det också återspeglar förändrade styrkeförhållanden och tillbakagången för vänstersidan och olika folkliga rörelser.

Exempel på kamp och solidaritet som jag skrivit om har t.ex. varit kampen för att rädda kvar Findus produktion i Bjuv, kampen mot nedskärningar inom vården samlad i det nationella  vårduppropet eller Livsklubben på Orkla Foods i Örebro och deras stöd till de strejkande sydafrikanska arbetarna på Robertson Winery.

Nu blir det ett nytt år….

 

Intressant?

Läs andra bloggar om år 2016

Några korta rader om en Uppsalabo

För lite drygt fyra år sedan skrev jag en bloggtext om att Uppsalabon Mohammed Omar (som gått från att vara en intressant UNT-skribent till extrem islamist och antisemit) gjort självkritik och lämnat dessa avskyvärda åsikter. Jag välkomnade denna självkritik.

Sen vet jag att Omar under kort tid blev kommunist (medlem i Kommunistiska Partiet) för att därefter börja skriva i högerpublikationer. Nu läser jag på Torbjörn Jerlerups blogg Sverige är inte världens navel en lång genomgång om Omars utveckling. Han heter numera Eddie Omar och har förkastat islam. Det visar sig att Omar har fortsatt i högerextem riktning. Det finns alltså ett visst mönster i de tvära kasten. Vissa tidiga kontakter inom den högerextrema miljön berörs också.

I artikeln nämns bland många andra också prästen Annika Borg som brukar dyka upp i en del andra reaktionära sammanhang. Här kan man ta del av hennes stöd till Omar för att ytterligare förstå vilken sorts person hon är och hur olika strömningar sammanstrålar på högerkanten i Sverige idag.

En liten invändning mot Jerlerups artikel gäller det han skriver om Uppsalabon Fayek Saleh som nämns som en ”som han (Omar) kände sen sin tid som förintelseförnekare och antisemit”. Min uppfattning är att Fayek varken är eller har varit antisemit. Tvärtom kritiserade han Omar under dennes antisemitiska period och uttryckte att de i Palestinska Folkets Förening inte ville ha med honom att göra.

I övrigt är det bara att instämma i varningarna för Mohammed Eddie Omar.

Uppsala

Intressant?

Låt inte det sämsta göra det bättre till det enda.

When you think that you´ve lost everything                                                                                                      

You find out you can always lose a little more.

                                                    Bob Dylan*

 

Dessa föga uppmuntrande versrader från årets nobelpristagare I litteratur dyker då och då upp i mitt huvud.   Att det kan bli sämre är något som vi vet men ändå ofta överraskas av.

På väg utför..?

På väg utför..?

Då finns också ständigt risken att vi släpper det som vi egentligen önskade, trodde eller hoppades på och bara förhåller oss till försämringen. Kanske inte så att vi ”gillar läget”. Den frasen finns det ju dom som försöker leva efter. Alltför många tyvärr. Men vi måste ju ändå vara realistiska, eller hur? Eller går det kanske att förena realism med bevarade drömmar och visioner?

Du kanske inte förstår vad jag menar. Så jag ska ta två exempel för att försöka visa det.

  1. Välfärdsstaten som allt vi vill ha eller…?

Det första exemplet handlar om välfärdsstaten. Här måste jag bara börja med att skilja på de bägge orden ”välfärd” och ”välstånd”, som jag tycker blandas samman alltför ofta. För mig är välstånd ungefär detsamma som rikedom. Ett land kan vara rikt men rikedomen kan vara ojämnt fördelad. Välfärd handlar däremot om det gemensamma, om hur rikedomen omfördelats och om hur rättigheter kring vård, skola och omsorg byggts ut som en följd av politiska beslut i perioden efter andra världskriget.

Många –  inte minst borgerligt tänkande människor –  tar denna välfärdsstat för given. Uppenbart blir det till exempel när folk både klagar på skattehöjningar och brist på välfärdstjänster. Men även bland mer vänstersinnade människor har man nog tagit välfärdsstaten för given. forfallethusMånga av oss som växt upp med välfärdsstaten kunde inte på 1970-talet föreställa oss de enorma nedskärningar, privatiseringar och ”marknadiseringar” som faktiskt skett de senaste decennierna. När välfärdsstaten stod på sin höjdpunkt så var många av oss också kritiska mot den på många sätt. Mot byråkratismen, mot brister på insyn och inflytande, mot stelbenthet och brist på mångfald, mot den dominerande borgerliga ideologin i skolan osv osv. I den här kritiken hade vi rätt. Men vi har ofta tenderat att glömma det när vi istället blivit tvungna att försvara själva välfärdens existens som sådan. Då glömmer vi ofta också det som norrmannen Asbjörn Wahl påpekar i en av de bästa böcker som skrivits om välfärdsstaten, nämligen:

Att välfärdsstaten aldrig var ett uttryckt mål for arbetarrörelsen innan denna samhällsmodell realiserades. Det i program uttryckta målet såväl för de kommunistiska som för de socialistiska och socialdemokratiska partierna  var socialismen…..

                                                                                Velferdsstaten vekst – og fall? s. 47

Jag tror alltså att det är viktigt att vi inte tappar detta perspektiv när vi försvarar välfärdsstaten, dels därför att det helt enkelt fortfarande finns kritik mot välfärdsstaten som är viktig att lyssna på. Men också därför att det alltid funnits ett alternativ som siktade högre och att historien inte slutar  nu. Vi får inte tappa perspektivet på att något annat och bättre skulle vara möjligt.

  1. Dagens Nyheter och SVT eller facebook-bubblan?

Nu talas det alltmer om hur de alternativa medierna gör att vi kan leva i olika bubblor där vi bara bekräftar den bild av världen som vi redan skaffat oss.bubbla Det är ju en på många sätt skrämmande utveckling där framförallt extremhögern mycket skickligt använder nätet för att sprida både sina lögner och sitt budskap. Och nog finns liknande problem även bland mer progressiva människor. Jag minns för några år sedan när jag nämnde en intressant artikel i lokaltidningen (UNT) här i Uppsala för en politiskt organiserad vänsterbekant. Han svarade med att han inte läste borgerliga tidningar. Inte övht alltså. Det är en inskränkt och sorglig inställning. Det står inte bara propaganda i tidningar av UNT:s typ. Där jobbar också flera duktiga journalister som gör viktiga nyhetsreportage. Man kan ju också tycka att det är bra att känna till motståndarnas argument som de formuleras i tyckarartiklarna. Inte minst därför att många människor tar till sig dessa argument.

Men innebär detta att det inte finns berättigad kritik även mot etablerade medier? Jo, verkligen. Och det finns en risk att vi glömmer bort det också när vi ser hotet från den reaktionära hat-bubblan. Häromveckan demonstrerade riktiga nazister i Stockholms mest centrala delar. De möttes av en del motdemonstranter och en mängd poliser som såg till att nazisterna fick gå där ostörda. Om detta informerades alla som tittade på SVT:s nyhetsförmedling. Men samtidigt ordnades en stor fredlig samling mot nazisterna på Sergels torg, organiserad av fackliga och politiska organisationer. Den samlade mellan 4000-5000 människor. Det informerade inte SVT:s nyheter om. Det ”fanns” inte. Och de flesta som inte var där eller fått information om det via andra medier vet naturligtvis inte heller om det. Det här är bara ett exempel. Men alla vi som varit med i alternativa rörelser en längre tid vet att detta inte är ovanligt. Det är bland annat därför det har behövts alternativa medier från arbetarrörelsens alla olika tidningar eller 1960-talets Vietnambulletiner fram till dagens olika alternativa medier i pappersform eller på nätet.

Så bekämpa och avslöja nätets troll och hatbubblor. Fastna inte heller bara i din egen bubbla utan sök efter all sorts seriös information, var källkritisk (se facebook-video) lyssna på nyheter, läs också borgerliga tidningar (de flesta av de största är ju det) MEN gör inte dessa borgerliga medier bättre än de är bara för att det idag finns det som är värre. Nöj dig inte med dem.

Vänsterpressens alla olika tidningar och olika alternativa medier behövs mer än någonsin idag för att avslöja och upplysa. Och för att ibland bara tala om att något viktigt som hänt faktiskt har hänt.

PS: En sådan ny alternativ röst på nätet startade i veckan. Den heter eFOLKET och vill vara ”en folklig, lokal och kosmopolitisk Eskilstuna-tidning”. Kolla in den!

_________________

*Dylan: Tryin´To Get To Heaven (before they close the door) på Time Out Of Mind 1997

 Intressant?

En invandrare med rötter

Denna pion har ”vandrat” från min f.d. kolonilott till ett torp i Uppland. pion1Pioner brukar inte trivas direkt efter flytt, men nu är den glad igen. Annars är pionen en mer långväga invandrare än så. År 1789 kom den för första gången till Europa från Kina, då den planterades i Royal Botanical Garden i Kew, England.

Det är vackra blommor som kan ha flera olika färger och utseenden. Det finns 30 arter. Men njutningen är kort och jag tror nog att jag tycker mest om dem när de är i knopp. Det gör för övrigt också myrorna som kryllar på dessa knoppar och suger i sig nektar. Men nu när blommorna är utslagna är myrorna borta och har ersatts att diverse ivriga och energiska humlor och bin. Jag gillar ljudet och vibrationerna från en blomma där en humla stökar om.

Enligt uppgift kan en pion bli 100 år. Det är också en tanke som känns bra på något vis. En invandrare som inte ger upp.pion2

Uppsala

Intressant?

I svenska medier sommaren 2015

Större delen av den här sommaren har jag varit i ett torp där eltillgången varit begränsad till det 12-voltsbatteri som en solcellspanel på taket laddar upp. Det ger lite ljus när det blir mörkt och det går att ladda upp en mobil. Jag är helt nöjd med detta och tycker till och med att det är väldigt avkopplande. Men naturligtvis har jag inte hängt med i nyhetsflödet så som jag normalt gör i stan.

När det gäller det som jag lyckats snappa upp är det som ofta så att pseudohändelser, förvanskningar eller reaktionär hets tar en oproportionerligt stor plats.

Ett PR-sinnat dykargäng hittade ett gammalt ubåtsvrak från början av förra århundradet och kvällstidningarna braskade på med den vanliga hysterin om ryska ubåtsintrång. En så kallad ubåtsexpert, lektorn på Försvarshögskolan, tyckte den såg ut som en rysk ubåt från 1980-talet. ”klumpig och lite osofistikerad” som han sa. Så mycket för den expertisen.

Sverigedemokraterna har som så många gånger förut lyckats få större spridning på sina uppfattningar genom hjälp av media. Tor Löwkrantz visar i en artikel i SvD hur detta går till – tyvärr utan att själv visa på ett alternativ. I alla fall var det den här gången genom en annons i tunnelbanestationen Östermalm i Stockholm. Nu ser jag att Stadsmissionen också försökt få in en annons i Stockholms tunnelbana. Där ville man bland annat säga:

Det finns de som gör skillnad på människor. Varje dag gör vi vårt allra bästa för att förändra det.

Marika Markovits, direktor på Stockholms Stadsmission förklarar det så här:

Den senaste tiden har debatten kring tiggeri varit infekterad, polariserad och inte alltid baserad på fakta med följden att grundproblematiken och en god människosyn har gått förlorad. Vi anser att ingen människa ska behöva tigga för sin överlevnad. Men ett lagförbud mot tiggeri är inte rätt väg att gå. Det lägger fokus på symptomen – inte grundproblemet! Människor som tigger hellre än begår brott som ett sista försök att försörja sina familjer ska inte kriminaliseras.

Men det som händer nu gör att det verkligen börjar bli obehagligt. SL som alltså trots protester tog in SD:s annons, väljer att stoppa denna från stadsmissionen. Jag undrar om det kommer bli lika stort rabalder om det?

Under sommaren har också en svensk Breiviktyp blivit påkommen med en massa dynamit. Han var själv nazist, hade hjälp av en sprängmedelsexpert och skyddades av sin mor som var politisk företrädare för SD. Om detta blev det däremot snabbt tyst efter vad jag kunnat se.

En fråga där tystnaden känns närmast öronbedövande i svenska media är – som alltför ofta de senaste åren – klimatfrågan. Problemet är kanske att de flesta nyheter kring detta är så nedslående att det är svårt att ta dem till sig. Så kom t.ex. den kände amerikanske klimatforskaren James Hansen tillsammans med kollegor ut med en ny rapport om världens smältande glaciärer. Den visar att läget är till och med värre än man tidigare trott. Takten i avsmältningen har ökat så att man nu talar om att det kan bli fråga om en höjning av havsnivåerna med tre meter de närmaste femtio åren.

Av det jag förstått kring dessa frågor så går det inte att bara hoppas på den tekniska utvecklingen för att minska utsläppen av växthusgaser. Det beror dels på att förbättrad teknik inom ett område oftast förenas med ett ökat användande som äter upp den vunna effekten. Men det beror också på att det börjar bli så bråttom att vi inte kan klara en tillräcklig minskning av utsläppen genom utveckling av andra energikällor än de fossila, inom den tid vi har. Det kan inte gå så fort ens ifall alla krafter på jorden förenades kring detta att utveckla de alternativa energikällorna. Därför måste vi både satsa på alternativa energikällor och hitta sätt att minska vår totala energianvändning.

Med detta sagt måste vi ändå kunna glädja oss åt hoppfulla nyheter på detta område. En sådan glädjande nyhet kan man läsa i ett aktuellt nummer av Ny Teknik. Man berättar där om det påbörjade bygget av Skandinaviens största solcellspark utanför Kalundborg på Själland, med en beräknad årsproduktion på 61 000 MWh.

Att det verkligen finns många olika alternativ till den fossila energin och att det borde vara fullt möjligt att börja använda dem utvecklas på ett intressant sätt av Staffan Laestadius, professor i industriell utveckling, i en intervju i tidningen ETC. Läs den.

Intressant?

Läs andra bloggar om SD, klimatet, ubåtsjakt

Julönskningar inför 2015

I övermorgon är det Julafton. Många i Sverige får julklappar. Många har önskat sig olika saker. Det ska jag också göra. Jag inskränker mig till att i stort sett stanna inom Sveriges gränser med mina önskningar. Jag inskränker mig också till att önska bara tio saker för år 2015:

  1. Jag önskar att rasism och nationalism ska trängas tillbaka av solidaritet och internationalism.
  2. Jag önskar att nyvalet 22 mars ska leda till en majoritet för en annan politik än den borgerliga femklöverns.
  3. Jag önskar att en sådan regering åtminstone genomför den budget som med SD:s hjälp blev nedröstad, alltså med några steg mot mer rättvisa.
  4. Jag önskar att det inte bara blir en utredning utan ett stopp för vinst i välfärden.
  5. Jag önskar att klimatfrågan blir den stora frågan under nästa år.
  6. Jag önskar att tankar om ett annat sätt att leva och arbeta ska stärkas.
  7. Jag önskar ett stopp för vapenproduktion och vapenskrammel.
  8. Jag önskar att talet om sysselsättning och jobbskapande ska trängas tillbaka av tankar om vad som istället behöver produceras och göras och att vi solidariskt ska dela både på det nödvändiga arbetet och på dess resultat.
  9. Jag önskar att den gemensamma välfärdssektorn ska stärkas, demokratiseras och bli fri från affärstänkande.
  10. Jag önskar att arbetslöshetsfrågan, frågan om arbetstidsförkortningen och frågan om de superrikas förstörelse av människor och natur äntligen kan knytas ihop till avgörande förändringar som till exempel samhällssatsningar för klimatomställning, delat arbete med minskad arbetstid och rejäl beskattning av de rika och olika miljöförstörande verksamheter.

Men eftersom jag inte tror på jultomten, så vet jag ju att jag inte kommer få dessa saker. Överhuvudtaget är det så att man inte får sådana saker som jag önskat, hur blygsamma de än kan verka. Tyvärr. Inte utan rörelse, organisering, kamp och motmakt. Därför behövs för 2015 ännu mer gemensam aktivitet, organisering och kamp tillsammans med ännu fler människor. Men för att orka behöver vi också vila. Så därför:

GOD JUL på er alla trogna, tillfälliga eller för första gången-läsare av denna blogg!

Läs också om julen: Jesus födelsedag, Mat, julefrid och marknaderJul och gåvor som föröder.

Läs andra bloggar om God Jul

Intressant?

När lögnen blir större än sanningen

Igår skrev jag om den svenska marinens, pressens och Nato-anhängarnas ubåtsjakt.

Vinner den som skriker högst?

Ett vanligt och stort problem med den här typen av händelser och mediekampanjer är att det är de stora och högljudda osanningarna som stannar kvar i de flestas minne. När falska påståenden i efterhand visar sig vara just falska så lyckas de inte alltid ta död på den bild som först skapades.

Kanske blir det så också med det påstådda nödsamtal på ryska som Svenska Dagbladet den 18 oktober påstod hade skickats från Stockholms skärgård eller med den krypterade radiotrafik mellan en sändare i skärgården och en sändare i Kaliningrad, som de också gick ut med.

Nu visar det sig enligt en artikel i DN att något ryskt nödsamtal aldrig har förekommit i Försvarsmaktens utredning. ”Handlingen existerar inte, enligt Försvarsmakten”.

Jag vill åter uppmana till att se Maj Wechselmanns film från början av 1980-talet. Det finns mycket som går igen.

Intressant?

Läs andra bloggar om ubåtsjakten

%d bloggare gillar detta: