Tankar om Afghanistan

American troops cannot and should not be fighting in a war and dying in a war that Afghan forces are not willing to fight for themselves. 

(President Biden 16 augusti 2021)

Så har då USA lämnat Afghanistan. I Svenska Dagbladet kallar man det för ”en snabb och smutsig reträtt när USA ska dra sig ur ett misslyckat och förlorat Afghanistan”. Själv undrar jag hur en ren och snygg reträtt från ett från början smutsigt och orättfärdigt krig skulle varit möjlig.

Att talibanerna nu tar över igen, efter att ha styrt landet mellan 1996 – 2001, är naturligtvis förfärligt. Det finns andra liknande förfärliga styren som till exempel den wahhabitiska kungaregimen i Saudiarabien. Men talibanerna har hittills framstått som ännu mer extrema. Tariq Ali beskrev 2003 Talibanismen som ”en variant av deobandisk islam som omfattas av en sekteristisk gren i Pakistan – i vissa avseenden mer extrem än wahhabismen..” (Fundamentalisternas kamp s. 288).

Det talas nu mycket om kvinnors och barns rättigheter – i Afghanistan. Som om detta krig hade startats och förts med tanke på dem. Men kriget och invasionen av Afghanistan – som innebar störtandet av det femåriga talibanstyret – startades inte för några mänskliga rättigheters skull. Kriget var en del i det ”krig mot terrorismen” som USA:s dåvarande president Bush deklarerade efter 11 september 2001. När USA i oktober invaderade Afghanistan försökte statsledningen framställa det som ”självförsvar” enligt FN-stadgan, men några ädla syften fanns varken då eller senare. När Biden häromdagen talade till folket i USA (och resten av världen) så var han också tydlig med detta. Han sa:

Vårt uppdrag i Afghanistan hade aldrig för avsikt att vara nationsbyggande. Det var aldrig tänkt att skapa en enhetlig, centraliserad demokrati.

Vårt enda viktiga nationella intresse i Afghanistan är det som det alltid har varit: att förhindra en terrorattack mot det amerikanska hemlandet”.

Detta ”förhindrande” har nu pågått i tjugo år till ofattbara mänskliga och materiella kostnader. Enligt en artikel i nättidningen eFolket har USA öst in 2226 miljarder dollar i Afghanistan. Det motsvarar 19 144 miljarder svenska kronor. Pengar som skulle kunnat bekosta grundläggande utbildning i hela världen. Och antalet döda var i april 2021: ”47 235 civila, 72 journalister, 444 hjälparbetare och 66 000 afghanska regeringssoldater”. USA har förlorat 2 442 i dödade soldater och 20 666 i skadade. Dessutom hade 3 800 anställda i privata säkerhetsbolag dödats. 1144 soldater från 40 länder som deltagit i kriget under Natos ledning har dött. ”Afghaner som flytt utomlands uppgår till 2.7 miljoner. Internflyktingarna räknar 4 miljoner”.

Talibanerna som Frankensteins monster

Vems monster?

Talibanregimen mellan 1996 och 2001 var monstruös. Men vems monster var den? Precis så som monstret i Mary Shelleys roman vände sig emot sin skapare doktor Frankenstein, kom talibanerna att vända sig mot dem som bidragit till deras framväxt, nämligen USA. Statsledningen i USA har historiskt bidragit till framväxten av olika reaktionära islamiska rörelser genom att hjälpa till att krossa vänstern och den radikala nationalismen i länder dominerade av islam. Men också genom direkt och indirekt materiellt stöd till de reaktionära islamska rörelserna. En som beskrivit detta ingående är den numera avlidne USA-journalisten John K. Cooley i boken ”Oheliga krig” (Ordfront 2003). Redan under 1950-talet fick grupper som Muslimska Brödraskapet stöd i kampen mot kommunister och vänsternationalister. Och när Sovjetunionen i december 1979 gick in i Afghanistan utvecklades detta stöd till olika extrema muslimska motståndsgrupper ytterligare. I samarbete med militär och underrättelsetjänst i Pakistan lyckades CIA med hjälp av Saudiarabien ”samla ihop, träna, utrusta, betala och sända in en legoarmé” till Afghanistan. De första talibanerna som av Cooley beskrivs som ”religiösa studenter beväpnade av Pakistans underrättelsetjänst” var ett av resultaten av USA:s stöd. År 1989 lämnade Sovjetunionens armé Afghanistan och 1996 tog talibanerna makten.

Rätten att gå i skola och lite historia

De som i likhet med vår utrikesminister fortfarande anser att detta tjugoåriga krigande varit berättigat, trots resultatet, framhåller rätten till utbildning, framförallt för flickor. Den rätten är naturligtvis oerhört viktig. Men jag har svårt att förstå hur det kan berättiga ett tjugoårigt förödande krig, som dessutom ändå resulterar i att kvinnors rättigheter ännu en gång trycks tillbaka.

Kampen om kvinnors rättigheter, rätten till utbildning och rätten för flickor att gå i skola, har böljat fram och tillbaka i landet Afghanistan. På ena sidan har (oavsett övrig politisk färg) stått en utbildad elit i städerna och på den andra sidan ett reaktionärt prästerskap och gubbvälde baserat på landsbygden.

Kung Amanullah

Efter det (så kallade) tredje engelsk-afghanska kriget 1919 regerades Afghanistan av kung Amanullah. Han var enligt Carl-Johan Charpentier (i boken ”Afghanistan mellan Mecca och Moskva”) en ”afghansk motsvarighet till Turkiets Atatürk”. Han lät bygga skolor och uppmuntrade flickor att börja studera. Men, skriver Charpentier: ”Det reaktionära prästerskapet vände sig mot Amanullah”. Och i januari 1929 fördrevs Amanullah från Kabul. Generalen Nadir blev kung. Nu stängdes alla flickskolor, den kvinnliga rösträtten avskaffades och slöjtvång infördes.

Efter att Nadir mördats 1933 blev en ung Mohammed Zahir kung. Under början av 1950-talet påbörjades åter en viss ”liberalisering”. Men den tog slut när kungens svåger prins Daoud blev premiärminister och landets ”verklige ledare”. Några år under 1960-talet skedde ändå en viss frigörelse, som sen också slogs tillbaka. År 1973 störtades så kung Zahir och Daoud utropade en republik. Men fem år senare, i april 1978, störtades Daoud av kommunisterna i Folkets Demokratiska Parti (PDPA) i ett uppror med bas i armén och flygvapnet, men utan någon egentlig social bas utanför Kabul och några andra städer (historien upprepar sig). Även denna ”kommunistiska” regim – som till slut inte kunde upprätthålla sitt styre utan stöd från den sovjetiska armén – påbörjade reformer som förbättrade situationen för kvinnor och flickor. Charpentier – som var i Afghanistan flera gånger under 1970-talet och den så kallade Saur-revolutionen –  berättar i sin bok från 1980 att 1976 var obeslöjade kvinnor ett undantag på gatorna i Kabul, men att de ökade under det nya styret. Han berättade också i sin bok om alfabetiseringskampanjen (analfabetismen var skyhög 1978: bland män 90 %, bland kvinnor 98%, enligt Tariq Ali) och det utökade antalet utbildningsplatser för flickor.

Den regim som upprättades efter ”Saur-revolutionen” 1978 och som stöddes av Sovjetunionen förbättrade alltså situationen för kvinnor och barn. Men ingen av dem som nu fortsätter att försvara den av USA ledda invasionen och krigsinsatsen tyckte att det fanns något förmildrande med den Sovjetstödda regimen eller Sovjets nästa tioåriga krig för att den förbättrade situationen för kvinnor och flickor i Afghanistan.

Vapnens otillräcklighet

Varken USA eller det dåvarande Sovjetunionen krigade för mänskliga rättigheters skull. Ändå är det ju argumenten om mänskliga rättigheter som skjuts i förgrunden för militära ingripanden där svenska trupper ska inordna sig i USA:s målsättningar. Men om det vore kampen för dessa rättigheter som var det primära så tror jag inte att det då heller skulle uppnås främst med utifrån kommande vapenmakt. Uppenbarligen räcker inte vapen för att förändra förhållanden och mänskliga rättigheter om inte tillräckligt många av de som bor i landet själva organiserar sig för sådana förändringar. Jag vet inte hur stort stöd talibanerna skulle ha ifall alla skulle få uttala sig utan vapenhot. Men säkert har många drivits i armarna på talibanerna av en utländsk armé som fört ett krig där många civila drabbats. Över huvud taget tycks USA:s sätt att ingripa runt om i världen alltid underskatta allt annat än just vapenmakt. På något sätt tycker jag att också Biden instämmer i detta då han i sitt tal tal sa:

Vi gav dem alla verktyg de kunde behöva. Vi betalade deras löner, sörjde för underhåll av deras flygvapen – något talibanerna inte har. Talibanerna har inget flygvapen. Vi gav nära luftstöd. …… .Vad vi inte kunde ge dem var viljan att kämpa för den framtiden (oklart vilken framtid Biden menar, men ändå – min anm.)

Nej just det. De behövde något annat än det som ”flygunderstöd” kunde ge.

Den trista och falska svenska ”debatten”

I samband med den hastiga flykten från Afghanistan uppstod den bisarra situationen att de högernationella partierna i Sverige: M,KD och SD plötsligt ömmade för några utsatta människor i Afghanistan. Dessa partier som alltid varit helt kallsinniga till att hjälpa unga människor på flykt från Afghanistan och istället velat kasta ut dem från Sverige kritiserade nu plötsligt regeringen. När det handlade  om de människor i Afghanistan som arbetat som tolkar åt den svenska krigsmakten var de plötsligt villiga att ”öppna sina hjärtan” som annars varit stängda sedan Reinfeldts tid.

Naturligtvis bör dessa tolkar hjälpas ut ur landet och välkomnas till Sverige. Men det borde också självklart gälla de unga människor med afghanskt ursprung som nu lever i en osäker tillvaro i Sverige. De borde få uppehållstillstånd så att de kan leva i trygghet och bygga upp en tillvaro här.

Den oskyldiga partiledaren

Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda…” (Bibeln: Matteus 7:1-2).

Ledaren för det parti som kallar sig kristet och demokratiskt har erkänt sig skyldig till brottet grovt förtal. Hon har accepterat något som kallas strafföreläggande och fungerar som en fällande dom. Hon döms till 60 dagsböter á 1 000 kronor men  undviker samtidigt genom sitt ”erkännande” det som i Expressen kallas ”en uppslitande rättegång”. Enligt Expressen så rådde hennes advokat henne att erkänna ”eftersom han bedömde risken för en fällande dom som överhängande”.

Jag skriver ”erkänner” inom citationstecken, för omedelbart efter att hon ”erkänt” förklarar hon att: ”I själ och hjärta är jag oskyldig”. Hon förklarar att hon gör så här för att hon prioriterar och inte har tid med en rättegång.

Jag har ingen uppfattning när det gäller partiledarens husaffär och tvist med den gamle mannen som ägde huset. Jag tycker också ofta att juridiska frågor är svåra att begripa och jag kan inte bedöma det som domstolen kommit fram till. Men jag tänker ändå tre saker om detta:

  1. I likhet med andra som påpekat det så anser jag också att det är något uppenbart falskt i att både erkänna sig skyldig för att slippa undan samtidigt som man direkt säger att man inte egentligen anser sig vara skyldig. Är det ett värdigt beteende hos en ledare som ofta talar om ”lag och ordning”? Den som anser sig oskyldig bör väl låta detta prövas i domstol.
  2. Det som partiledaren döms för är något som hon skrivit på nätet. Jag håller därför också med dem som påpekat det inkonsekventa i att partiledaren ganska nyligen krävde hårdare straff för just sådant  förtal. I Aftonbladet skrev hon:

”Att förolämpa, kränka, mobba eller hota någon över internet eller sms är lika allvarligt som att göra det i verkligheten. Därför behöver lagstiftningen förändras, dels för att anpassa lagstiftningen så att den träffar brott som begås på nätet, dels för att öka polisens möjligheter att beivra brott som begås där”.

3. För min egen del anser jag att det grövsta förtal jag hört partiledaren uttala var när hon den 7 juni 2020 under SVT:s partiledardebatt om corona-krisen uttalade att regeringen med “berått mod” ( alltså ”avsiktligt”, ”med flit” eller ”uppsåtligt”) hade tillåtit coronaviruset  spridas i Sverige. Men mot ett sådant hårresande yttrande kanske det inte går att väcka åtal? Som sagt: juridik är knepigt. Men att begripa vilka ledare som är opålitliga kan vi nog göra ändå.

”Skitåret” 2020

Så är det då snart slut detta ”skitår”. För de flesta har det på ett uppenbart sätt varit ett dåligt år på grund av corona-pandemin, även om det drabbat mycket olika beroende på vem man är och var man befinner sig i samhället. Precis som med klimatkrisen så har också corona-krisen visat samhällets extrema brister, tillkortakommanden och uppenbara motsägelser.

I december kom den s.k. Coronakommissionens första delbetänkande som redovisar ”vad den bedömer vara de viktigaste orsakerna till den stora smittspridningen och de höga dödstalen bland äldre i Sverige”. Den slår fast att:

…äldreomsorgen stod oförberedd och illa rustad när pandemin slog till. Detta bottnade i strukturella brister vilka varit kända före virusutbrottet. För dessa brister bär den sittande regeringen och tidigare regeringar det yttersta ansvaret.

Denna ansvarsfråga bör vi minnas för framtiden, när vissa oblygt tar sig ton. Bristerna handlade om:

  • en fragmenterad organisation,
  • ett behov av högre bemanning, ökad kompetens, och rimliga arbetsförhållanden,
  • ett otillräckligt regelverk,
  • hinder för kommunerna att anställa läkare och få tillgång till medicinsk utrustning, och
  • sena och ibland otillräckliga beslut och åtgärder.

Kommer vi få se väsentliga och långsiktiga resursförstärkningar på dessa områden det kommande året? Knappast så länge de som prioriterar sänkt skatt och förordar både privatiseringar och fortsatt ”effektivisering” inom välfärden får styra. Det behövs som många påpekat betydligt mer än applåder.

Svårt att kommentera

På många sätt har det ofta känts svårt att kommentera det som hänt år 2020 eftersom det fört oss så långt bort från sådant som tidigare betraktades som sant, rimligt eller värdefullt.

Att till exempel kommentera ett motbjudande fenomen som Trump där det till slut inte verkade finnas någon gräns för något alls (varken vett eller anständighet) kändes både alltmer hopplöst och kanske också dumt. Uppmärksamhet var ju vad denna ”moderna fascist” verkligen strävade efter och verkligen lyckades med, på bekostnad av så mycket annat.

Kryperiet för USA har i Sverige nu också blivit så öppet och motbjudande. När vi på TV får se USA-militär träna i svensk skärgård så har även där så mycket av sådant vi tidigare tog för givet passerats. Det är då svårt att veta var man ska börja för att förklara att detta varken gynnar fred, säkerhet eller oberoende.

Bergström

Eller ta det senaste om Internationella Engelska skolan (IES) där varje elev det senaste året genererade 10 000 kronor i vinst. Redan 2012 tjänade ägaren Barbara Bergström över 500 miljoner kronor när hon sålde delar av IES till amerikanska riskkapitalbolaget TA Associates. Detta företag har i sin tur tjänat drygt en miljard kronor på sitt ägande i Engelska skolan samtidigt som det sedan börsintroduktionen 2016 delats ut 92 miljoner kronor till aktieägarna. Trots detta har större delen av vinsten inte använts till utdelning utan till fortsatt expansion på ”skolmarknaden”. Nu i december köpte den Luxemburgregistrerade fonden Paradigm Capital (ett företag som bland annat ägnat sig åt biltvättar) ut Internationella Engelska skolan från börsen till ett värde av över tre miljarder kronor.

Ta in detta! Var börjar man? Hur kan det vara möjligt att en majoritet av svenska politiker fortfarande tycker att detta är rimligt? Den tidigare skolministern och liberala partiledaren Björklunds uttalande från 2013 tycks vara helt glömt. Då sa han:

Det kommer bli snudd på omöjligt för riskkapitalbolag att äga friskolor framöver, då de inte kommer att godkännas som ägare av staten.

Mycket har hänt. Eller kanske rättare: inget hände utan allt bara fortsatte.

De fortsatta snabba förflyttningarna högerut

Att det går fort, men åt fel håll, märks inte bara på de politiska besluten. Det märks också på förflyttningarna bland dem som har som levebröd att skriva, kommentera och torgföra åsikter.

På väg högerut

För några år sedan började jag notera och skriva om den förflyttning högerut som gick att se bland skribenter som betecknade sig själva som vänster, marxister eller liknande. Jag minns att det då fanns en del som tyckte att jag överdrev deras kopplingar till ytterhögern. Men den fortsatta utvecklingen har tyvärr bara ännu tydligare bekräftat denna tendens bland ett antal före detta ”vänsterskribenter”.

I februari detta år introducerades en ny ”tankesmedja” från SD. Där fanns en sådan person med. Och när folk från den samlade ytterhögern nu startar någon sorts tidskrift så ser jag även där personer som jag tidigare skrivit om i denna fåra.

I den lokala (och liberala) dagstidningen här i Uppsala (UNT) har vi också på ledarsidan kunnat se dessa tendenser till att förflytta positionerna. Här har vi kunnat läsa en ledarskribent som kallat nazisters koranbränning för ”ifrågasättande av religiösa uttryck” eller tyckt att folk ”känt sig nödgade att rösta SD i brist på annat.” Inte direkt liberala uppfattningar så som vi tidigare uppfattade saken i alla fall.

Och moderaterna har kommit ut med ett nytt idéprogram som också ingår i denna utveckling. För moderaternas del innebär det att Reinfeldt-epokens idéer avvecklas och att moderaterna återgått till att vara traditionell nationalistisk höger.

När m, kd och sd alltmer närmar sig varandra blir ju frågan under 2021 om de tillsammans kan flytta fram positionerna eller ifall de bara kommer vinna stöd från varandra. Möjligen intressant i detta sammanhang är också det svar som Nyamko Sabuni gav till TT häromdagen. Frågan var ifall det ”fortfarande var omöjligt för L att tänka sig ett borgerligt regeringssamarbete som stödjer sig på SD på något sätt?” Hennes svar på detta var: ”Det är frågor som vi också får återkomma till.”

Vi har två riksdagspartier i Sverige som gör anspråk på att vara Liberala. Det som även använder namnet liberal kommer om opinionssiffrorna står sig inte sitta i riksdagen efter nästa val. Jag vet inte om en ståndaktig Westerberg-attityd (se länk om du inte minns) som avvisar den odemokratiska ytterhögern eller en uppgiven Sabuni-attityd kommer vara till störst nytta för det Liberala partiets fortlevnad. Men som utomstående betraktare hoppas jag på det förra.

Ljusnar det?

Ja, det här var inte någon munter läsning, ser jag. Men det var inte heller något muntert år.

Ljuset?

Naturligtvis fanns det även detta år sådant som var positivt: människor och rörelser som kämpade på för välfärden (som Medborgarnas coronakommission), de som inom politiken slogs för en annan fördelning , individer och rörelser för fred och mot Nato-anslutning, fackliga företrädare för anständiga villkor på jobbet mot försämringarna av Las, klimatkämpar och rörelser för verkliga åtgärder mot klimatkrisen, individer och organisationer för en anständig asyl-politik och praktisk solidaritet med flyktingar och många andra frågor och rörelser.

Men i ärlighetens namn har segrarna varit få. Den seger som först kommer i mitt huvud är segern då oljebolaget Preem i slutet av september drog tillbaka sina planer på en gigantisk utbyggnad av oljeraffinaderiet i Lysekil. Oavsett vad olika makthavare sa då så tror jag att de stora folkliga protesterna var viktiga orsaker till denna seger. Att se ljuset an handlar därför för mig om att se den tid framöver när vaccinet gjort att vi åter kan samlas så här på gatorna:

USA:s vänster måste kavla upp ärmarna!

Detta är en artikel av Peter Widén skriven för eFolket som jag fått tillåtelse att publicera. Widén är pensionerad metallarbetare som tidigare skrivit här på bloggen. Han arbetar för närvarande på en längre text (ebok) om USA:s historia och frågeställningen hur den svarta befolkningen efter slaveriet kunde gå ”från att ha rösträtt, rörelsefrihet och till och med politiskt inflytande i  stater som South-Carolina och Mississippi i 20” år till att kastas ner i ”politisk maktlöshet och socialt i ett  tillstånd av semi-slaveri och inom vissa områden rent slaveri?”

Här kommenterar Peter Widén läget i USA efter valet och vänsterns uppgifter:

Glädjescener utspelar sej nu på många ställen i USA. Människor, inte bara i USA, har all rätt att dra ett djupt andetag och känna att det faktiskt är lättare att andas efter utgången i det US-amerikanska valet. Trumps fall från makten är en framgång värd att fira.

Innan jag går in på vad vi har att vänta oss av det nya demokratiska ledarskapet, låt oss reflektera lite över republikanerna och Trump.

Det som hände i detta val kan inte entydigt beskrivas som ett nederlag för Trump och republikanerna. Antalet som röstade på Trump förra veckan jämfört med när han vann valet 2016 ökade med flera miljoner. Sanningen är att en enda presidentkandidat i USA:s historia har fått fler röster än de 71 miljoner Trump nu fick. Denne ende kandidat är Joe Biden som i förra veckan fick 5 miljoner fler röster än Trump. En stor del av USA:s befolkning röstade för den politik som Trump står för. Republikanerna ökade sin andel i representanthuset. De höll ställningarna i senaten (Vi väntar fortfarande på exakt resultat i senatsvalet i Georgia)

Trump påstod i sitt bittra tal efter valet inte bara att han fallit offer för valfusk. Han påstod också att Demokratiska partiet representerade media , techföretagen och de rika, medans han själv representerade den hårt arbetande amerikanen. Detta är bild han försöker sälja in. Och man måste säga att med tanke på hans bakgrund som krängare av fastigheter och född in i rikedom så har han lyckats bra med denna falska marknadsföring.

När Trump vann 2016 var det framförallt för att han lyckades mobilisera den traditionella republikanska väljarkåren. Småborgare och storkapitalister, religiösa fundamentalister och rasister.

Men han lyckades också göra inbrytningar i arbetarklassen. En del av dessa var de som drabbats hårdast av kapitalismens kris och av utflyttning av industrier.

Härom veckan hörde jag ett tragiskt inslag på radions P1. Inslaget handlade om Harlan County i Kentucky, ett kolgruvesamhälle i Alleghany-bergen. Området har en lång historia av klasskamp under 1900-talet. Barbara Kopplers dokumentärfilm ”Harlan County, USA” öppnade ögonen på många inom min generation för den US-amerikanska arbetarklassens hårda historia.

I radioprogrammet berättade en kvinna, dotter till en gruvarbetare att nästan alla i Harlan röstade på Trump och dessutom att nästan alla gick på droger. Själv arbetade hon nu på en hamburgerbar.

9363 hade röstat på Trump/Pence , 1491 på Biden/Harris.

Gruvdriften liksom befolkningsmängden har gått kraftigt tillbaka. 1950 var invånarantalet något över 71 000. År 2018 var man nere på strax över 26 000.

Liksom på många andra ställen i USA har Harlan county haft en historia av hård klasskamp, ofta våldsam. Men akilleshälen var och är den politiska nivån. Frånvaron av en vision om ett alternativt samhällssystem och frånvaron av en politisk rörelse som bär upp en sådan vision. Frånvaron av en socialistisk arbetarrörelse. När den fattas kan arbetares politiska förhoppningar gå i helt motsatt riktning. Hopp om att de företag man säljer sin arbetskraft till ska ha framgång. Ett hopp om en åter blomstrande kapitalism där utrymme för lönekrav åter kan finnas.

Harlan County 1930-talet

Och i en situation där det demokratiska partiets etablissemang så öppet vänt krisindustriernas arbetarklass ryggen kan till och med en fastighetskrämare från New York City få ett röststöd när han lovar kolindustrins återhämtning. I Harlan County röstade 72 procent på John McCain/Sara Pahlin mot 26 procent för Barrack Obama/Joe Biden 2009. Mitt Romney fick 71 procent mot Obamas 17 och Trump 85 procent mot Hillary Clintons 12.

Och det är inte bara i krisområden med hög arbetslöshet som Trump fått arbetarröster. Förhoppningen att denna ”Businessman” ska få ekonomin att rulla har hos många trängt undan det faktum att han står för en mot arbetarbefolkningen djupt fientlig politik. Det gäller sjukvården, sjukförsäkringar, arbetsmiljön, miljöskydd, klimat, skatter, utbildning, ekonomisk jämlikhet, jämställdhet för kvinnorna etc. Hans djupt auktoritära sätt att regera på liksom hans hat mot allt som luktar socialism och hans konsekventa sökande efter att splittra arbetarna utifrån rastillhörighet och födelseort borde göra honom totalt omöjlig. Men så är det alltså inte.

Donald Trump framställer sig som arbetarklassens försvarare. I själva verket är hans politik djupt skadlig för arbetarklassen. Hans verkliga bas är i själva verket borgarklassen, småborgare så väl som storkapitalister. De har fått de skattesänkningar de önskade och de uppskattar också hans motstånd mot offentlig sektor och reformer inom skolväsen och sjukförsäkringssystemet. Liksom hans invandrarfientlighet och rasism. De evangeliskt kristna, en stor grupp i USA, röstade till 90 procent på Trump 2016. De är fundamentalister, bokstavstroende, och därmed tränade i att okritiskt tro på vad överordnade påstår oavsett rim och reson. Och han har stöd bland det stora flertalet ”White supremacists”, anhängare av vit överhöghet. Dessa finns rikt representerade bland kristna fundamentalister och andra anti-intellektuella riktningar. Olika krafter som förnekar eller struntar i klimatförändringarna är också på hans sida. Liksom fullständigt galna konspirationsteoretiker. Mäktiga allierade är också den pro-israeliska lobbyn.

Bernie Sanders har gratulerat Joe Biden och Kamala Harris till att ha besegrat Donald Trump. Han betecknade det gångna valet som det viktigaste i modern US-amerikansk historia. Folkets demokratiska rättigheter stod på spel. Sanders sa också att miljoner gräsrotsaktivister hade gjort segern över Trump möjlig. Och han slog fast att det viktiga nu är att få alla att förstå att vi inte kan gå tillbaka till det som varit. Det måste vara slut på de stora företagens och lobbyisternas makt. Vi har ett stort arbete framför oss men låt oss nu glädjas åt det vi åstadkommit. Sanders menade att våra barn och barnbarn kommer att vara tacksamma för det vi gjort.

Sanders-Biden

Det steg som nu tagits har varit viktigt. Och visst var Bidens presskonferens en lättnad för alla som i fyra år fått stå ut med Donald Trumps egotrippade och aggressiva uppträden. Äntligen ett civiliserat samtal. Men Biden/Kamala kommer inte att vidta de åtgärder som Bernie Sanders pekade på. Att bryta upp och lämna det samhällssystem där giriga storföretag och Wall Streets spekulanter styr. Att etablera en hållbar miljö och klimatpolitik som kräver att ekonomin inte styrs av profitjakt. En värdig sjukvård och ett värdigt sjukförsäkringssystem som kräver att samhället tar över och ett slut på privat vinstjakt.

Den rörelse som måste skapas måste domineras av de radikala gräsrotsaktivister som idag har fått nog. När Melania Trump häromdagen anklagade Joe Biden för att vara socialist svarade han med den retoriska frågan: ”Ser jag ut som en radikal socialist”. Nej kanske inte det. Och varken Harris eller Biden har velat ta avstånd från fracking (en speciellt skadlig form av oljeutvinning ur skiffer genom hydraulisk sprängning). Inte heller har de ställt upp bakom de progressivas New Green Deal (ett radikalt miljöprogram) och de har också kritiserat Sanders sjukförsäkringsprogram och program för fri utbildning som varande allt för kostsamt och orealistiskt. Listan kan göras lång.

Bekymmersamt är också deras tal om enighet. ”Inga blå och röda stater utan Amerikas Förenta stater”. Om det betyder att man ska vinna över människor så är det okej. Men om det betyder att lägren ska finna varandra i en kompromiss är det inte det. Trumpismen och allt den står för måste besegras och begravas.

Så låt oss sammanfatta: Ett nödvändigt steg har tagits. Inga kompromisser med Trumplägret. Inga steg tillbaka. En rörelse måste ställas på fötter som leder långt bortom det demokratiska parti-etablissemangets horisont.    

Val i USA – men hur demokratiskt är systemet egentligen?

Du har knappast missat att det snart är presidentval i USA. Jag tror inte det finns något annat land vars val de svenska medierna ger lika mycket utrymme åt. Det kan ju verka rimligt med tanke på att denna supermakt påverkar resten av världen så mycket.  Ändå stör det mig på minst två sätt. Det ena är att det tar nyhets-utrymme att lyssna till en mängd rent dravel (främst från den sittande presidenten). Ett utrymme som tas från många andra viktiga eller viktigare saker som det borde rapporteras om. Men också för att denna massiva rapportering bidrar till att hålla uppe en stor illusion; den om ”världens största demokrati”.

För bristerna i denna demokrati är så stora och uppenbara att själva  etiketten är mycket tveksam.

Innan jag tar upp mina argument kring bristerna i denna demokrati så vill jag bara nämna att även en garanterat borgerlig och pro-kapitalistisk röst som den brittiska tidskriften The Economist numera riktar kritik mot USA-demokratin. Deras dotterföretag Economist Intelligence Unit mäter tillståndet för demokratin i 167 av världens länder. År 2019 hamnade USA på plats 25 på deras lista som en ”demokrati med anmärkningar”. Personligen tycker jag detta är en alldeles för snäll bedömning (men ändå intressant) så låt mig fortsätta. Det finns en mängd begränsningar av de demokratiska rättigheterna i USA. Jag ska nedan ta upp nägra.

Alla får inte alls rösta

Det är många som inte alls får rösta i USA. Om du inte har en fast adress och är hemlös så får du inte rösta. Enligt bostadsministeriet i USA hade landet i fjol över 560 000 hemlösa. De har alltså ingen rösträtt ens formellt.

Den som sitter i fängelse får heller inte rösta. Totalt sitter omkring 2,3 miljoner människor i fängelse i USA. 40 % av dem är svarta, trots att afroamerikaner bara utgör 6,5% av befolkningen.

Det finns också många hinder för att rösta

För att alls få rösta måste USA-medborgare registrera sig långt i förväg. Ifall man gjort det så gäller det sedan att vara anställd på en arbetsplats där man får ledigt för att få gå och rösta. Valdagen är nämligen inte på en helgdag. Så förutom att ha registrerat sig och fått tillstånd av chefen så måste man dessutom vara i en sådan ekonomisk situation att man har tid och råd att ta ledigt flera timmar för att gå och rösta. För vallokalerna är få och det är ofta långa tidskrävande köer till dem. USA verkar på många sätt inte alls vara ett särskilt modernt land för även poströstning verkar vara ganska krångligt och inte alls något självklart. Ja Trump vill ju också till och med hindra poströstning.

Lågt valdeltagande

Med tanke på dessa begränsningar och svårigheter vad gäller möjligheten att rösta är det inte konstigt att valdeltagandet brukar vara lågt i USA jämfört med till exempel Sverige. Drygt 50 procent av de röstberättigade använde sin rätt vid det förra presidentvalet. Ungefär där brukar det ligga. Men i det nu mycket polariserade landet finns det ändå tecken som tyder på att fler kommer delta denna gång än på mycket länge.

Inte säkert att den som får flest röster vinner

År 2000 vann George W Bush valet trots att Al Gore fick drygt en halv miljon fler röster och 2016 vann Donald Trump trots att Hillary Clinton fick närmare 3 miljoner fler röster. Att det kan bli så beror på att presidenten inte väljs direkt av folket utan indirekt genom systemet med elektorer som utses av partierna på delstatsnivå.

Vilka kan man rösta på? Eller vem kan bli president?

Om man ska bli president i USA får man inte vara en fattiglapp. Men förutom att själv vara rik så måste man ha stöd av andra rika. För varje nytt presidentval blir det allt dyrare att driva kampanj. Jag har inte lyckats hitta några siffror för detta val. Men det förra valet 2016 då Trump vann över Clinton var det enligt Svenska Dagbladet ”det dyraste hittills”:

Aspiranterna beräknas lägga ner totalt närmare 50 miljarder kronor – mer än dubbelt så mycket som presidentvalet 2012 kostade. Utslaget per invånare kostar valet i USA nära fyra gånger mer än det senaste svenska riksdagsvalet.

De penningstarka grupper som står för huvuddelen av bidragen gör naturligtvis inte detta utan att förvänta sig återbäring på pengarna. Eller som historikern Timothy Snyder uttrycker det i sin bok ”Om tyranni”*: ”Den fetaste plånboken bekostar de mest bländande strålkastarna

Det är alltså förutom att vara bristfälligt demokratiskt dessutom ett mycket korrupt system.

Politiskt efterblivet och isolerat

Ytterligare en sak att fundera över är hur det politiska klimatet ser ut i ett land där den sittande presidenten anklagar sin motståndare för att vilja införa ”socialism”. Här är ett citat av Noam Chomsky om detta från en aktuell artikel:

…vi bör komma ihåg att USA är ett mycket isolerat land, kulturellt och intellektuellt. Jag menar, i resten av världen är socialist ett normalt begrepp. Kommunist är ett vanligt ord. Folk kan vara kommunister, kommunistpartiet kan delta i val. Att vara socialist är bara att vara en sorts modern person. Här i USA är socialism en svordom – så att kalla någon för socialist är att säga att de måste vara ett fullständigt monster…

En uppgörelse inom eliten

Trots att det kan finnas och i detta val finns väsentliga skillnader mellan kandidaterna så är det som regel en uppgörelse mellan människor inom den ekonomiska och politiska eliten, landets överklass helt enkelt. Hur detta kan se ut tycker jag syns på den här bilden från 2005. Den är från Trumps bröllopsfest där herr och fru Clinton deltog eftersom Trump hade bidragit med stora summor till Bill Clintons valkampanj.

Därför är det också så som socialdemokraten Bernie Sanders (som försökt att bli presidentkandidat men motats bort av det Demokratiska partiets etablissemang) sa i ett tal 2015:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Steg mot öppen diktatur och imperialismen

Den nedmontering av den redan inskränkta demokratin och de steg mot öppen diktatur och öppet våldsanvändande som skett under Trump har jag inte tagit upp här. Jag har inte heller här tagit upp USA:s roll som imperialistisk supermakt med ingripanden runt om i världen som definitivt inte befrämjat demokrati eller social rättvisa. När det gäller det sista finns det ju mycket att läsa men jag hänvisar här bara till en artikel i nättidningen eFolket.

Men detta val då?

För en socialist inger inte någon av valkandidaterna någon entusiasm. Det betyder däremot inte att jag är likgiltig inför utgången av valet. Jag hoppas att Trump ska förlora, men jag kommer inte att vara glad och hoppfull ifall Biden vinner. Bara glad att en av de många ledare runtom i världen som ger hopp till nationellt konservativa** och fascister här och på andra platser åtminstone lämnat scenen (om han nu gör det frivilligt?).

—————————————————————————————

*”OM TYRANNI – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet” av Timothy Snyder, Albert Bonniers förlag 2017

**När Uppsala Nya Tidning frågade företrädare för de politiska partierna i staden Uppsala var det bara SD och KD som hoppades på Trump….

Hycklarnas efterkloka afton – men minns deras ord.

Igår kväll plågade jag mig igenom en timme av SVT:s partiledardebatt om corona-krisen. Plågsam därför att den innehöll så mycket hycklande efterklokhet från några av talarna. Vi kunde till exempel höra Busch säga att regeringen med “berått mod” hade tillåtit coronaviruset att spridas i Sverige. Det är starka ord. ”Med berått mod” betyder ”avsiktlig”, ”med flit” eller ”uppsåtlig”. Den som tar till sådana starka ord och dessutom säger sig vara kristen borde tänka på Bibelordet: Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda…” (Matt 7:1-2). Men att granska det egna partiets gärningar tycks inte ligga för Busch. Det finns ju som Sjöstedt påpekade en hel del att kritisera vad gäller hur KD har ansvarat för och skött äldreomsorgen i Stockholms stad.

Var det med ”berått mod” som KD i Stockholms stad bäddade för den situation som där gjorde att äldreomsorgen varken klarade av att skydda brukare eller anställda? Det skedde bland annat genom att man privatiserade sönder äldreomsorgen, prioriterade skattesänkningar och skar ned inom äldreomsorgen med över 165 miljoner kronor under de senaste två åren? En politik som till exempel inneburit att man till och med motsatt sig personalens rätt till arbetskläder och omklädningsrum. När Sjöstedt tog upp denna falskhet från KD:s sida blånekade Busch och sa bara (utan följdfrågor från programledaren) att det ”inte stämde”….(*)

Att minnas för nuet och framtiden

Att de enorma bristerna inom äldreomsorgen är orsaken till de höga dödstalen är idag uppenbart. Det verkar inte några vilja förneka nu. Nästan hälften av de som har dött i covid-19 bodde på äldreboenden, en fjärdedel hade hemtjänst. Men bakom dessa förhållanden ligger nedskärningar och politiska beslut som går tre decennier tillbaka.

Jag (och många andra, men inte tillräckligt många) har skrivit om det förut. I en blogg från 2016 kan du hitta lite siffror och statistik om hur utvecklingen sett ut mellan 1960 och 2005. Likaså i en blogg från 2018 som berättar om att nio av tio kommuner minskade resurserna till äldreomsorgen. Detta år fick äldreomsorgen 20 miljarder ­mindre än vad den skulle ha fått om andelen av totalkostnaden hade legat kvar på samma nivå som för 20 år sedan.

Ett avgörande beslut tycks redan ädelreformen från 1992 ha varit då ansvaret för all långvarig vård och omsorg för de äldre fördes över från landstingen till kommunerna samtidigt som privatiseringarna och nya ekonomitänk (NPM) började breda ut sig. Inom hemtjänsten har det nya ekonomitänket också  slagit hårt. Vid mitten av 80-talet besökte en medarbetare i hemtjänsten i snitt fyra äldre per dag. Vid den senaste uppföljningen 2015 var samma siffra i genomsnitt 11,8.

Med ”berått mod” har både borgerliga och socialdemokratiska regeringar genomfört en nyliberal politik som minskat resurserna och statusen för äldreomsorgen på ett sätt som är en avgörande orsak till den situation vi nu har under pandemin.

Desto viktigare då att lyssna till och minnas vad politiker idag säger om detta.

Jonas Sjöstedt tog på ett förtjänstfullt sätt upp dessa problem och framhöll att stora resurser måste tillföras för att få fler medarbetare, som är utbildade och med trygga anställningar.

Statsminister Löfven instämde i detta och sa:

”Äldreomsorgen behöver få rejält tillskott, behöver rustas upp, med trygga anställningar, med fler kollegor, med mer utbildning….det är en lärdom vi kan dra…”

Låt oss minnas det uttalandet!

Hur var det då på den borgerliga kanten? Där är otydligheten av begripliga skäl mer talande. Men låt oss ändå minnas.

Sabuni från Liberalerna sa:

”Om vi ska skydda de äldre kan man inte inom hemtjänsten ….låta dem möta 16 hemtjänstpersonal på en period av två veckor….”

Vad detta innebär i form av förslag till resurser för att öka antalet anställda, förbättra arbetsvillkor och anställningstrygghet framgick inte. Men låt oss ändå minnas.

Kristerson från Moderaterna sa på en direkt fråga angående bristerna inom äldreomsorgen:

”Jag skulle tro att medarbetarfrågan och rekryteringen är en orsak.” Och: ”Det här måste man i detalj gå igenom i den coronakommission som nu ska tillsättas.”

”Skulle tro” var ordet och ”detaljer” i en utredning känns ju inte speciellt betryggande. I sak lovar Kristersson ingenting trots alla stora ord som han svänger sig med under debatten.

Och KD:s Busch då åter. Vad sa hon? Jo:

”….självklart ska man ha ersättningar så att man har hållbara arbetssituationer och man ska ha mål där man ska ha ner antalet timanställda”.

Inte speciellt tydligt eller konkret det heller. Men låt oss minnas det också.

 

*Apropå Buschs förnekande av det som Sjöstedt tog upp om KD:s agerande i Stockholm såg jag följande klargörande inlägg av Clara Lindblom f.d. äldreborgarråd i Stockholms stad:

Gjorde en liten sakupplysning på Twitter, i all välmening:

Hej Ebba Busch!

I gårdagens partiledardebatt uppfattar jag det som att du i ett svar till Jonas Sjöstedt säger att det inte stämmer att Kristdemokraterna i Stockholm skulle ha motsatt sig krav på arbetskläder och omklädningsrum inom hemtjänsten.

Som vän av ordning och med en förkärlek för att läsa gamla protokoll skulle jag vilja tipsa dig om debatten i vårt kommunfullmäktige den 5 september 2016, som du enkelt hittar på stadens hemsida.

Kristdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna och Centerpartiet reserverade sig mot delar av förslaget, eftersom de tyckte att det var ”onödig detaljstyrning” av den privata hemtjänsten.

Som exempel på onödig detaljstyrning nämner Erik Slottner (KD) uttryckligen ”omklädningsrum”, vilket framgår av stenografernas återgivning av debatten. Ann-Katrin Åslund (L) gick ännu längre och motsatte sig krav på arbetskläder helt och hållet.

Men som du kanske vet är omklädningsrum en grundläggande förutsättning för fungerande basala hygienrutiner och hantering av arbetskläder, eftersom de bara får bäras under arbetspasset. Det framgår också av både Arbetsmiljöverkets och Socialstyrelsens föreskrifter på området.

Sedan kan det vara bra att veta att Jonas faktiskt hade rätt när det gäller timavlönade och nedskärningar i äldreomsorgen i Stockholm. I januari 2020 sänkte äldrenämnden kraven på privata aktörer inom hemtjänsten vad gäller fasta anställningar och de senaste två åren har äldreomsorgen fått besparingskrav på ungefär 170 miljoner kronor.

Men om vi numera håller med varandra om att de basala hygienrutinerna måste fungera i äldreomsorgen, att timanställningarna ska bort och äldreomsorgen få mer resurser istället för besparingskrav, så är ju allt fina fisken.

Trevlig sommar!

Clara Lindblom (V)
F.d. äldreborgarråd i Stockholms stad

Ser ni det nu då?

Jag såg på Aktuellt häromkvällen ett inslag om att SD:s Mattias Karlsson startar en tankesmedja med namnet Oikos. Då skymtar där förbi ett ansikte som får mig att reagera. Jag kollar och det stämmer. Tillsamman med Timbroskribenten Asle Tojo, vd:n för reaktionära tankesmedjan New Direction Naweed Khan och rabbinen Dan Korn sitter också en viss Malcom Kyeyune.

Kanske är denna person inte så intressant i sig själv. Däremot som ett uttryck för fenomen och rörelser i vår tid av starka högernationella vindar. Och jag skrev om honom här på bloggen för nästan precis två år sedan. När jag gjorde det berodde det på att jag förvånades över att medlemmar i Vänsterpartiet men också vänstermänniskor inom andra rörelser både uppskattade och spred hans skriverier. Jag beskrev då i februari 2018 Kyeyunes utveckling så här:

Denne var fram till 2014 med i Ung Vänster men uteslöts för att ha uttryckt gillande för en extrem våldssekt. Därefter har han varit redaktions- och styrelsemedlem i Folket i Bild/Kulturfront. (Någon som börjar se ett mönster?) Kyeyune har samtidigt som han fortsatt att kalla sig kommunist riktat det mesta av sin skriftliga eld mot den existerande vänstern och formulerat problem på samma sätt som SD där fattigpensionärer ställs mot flyktingar. Kyeyune har förutom att publiceras i diverse borgerliga medier också knutits till nya GP som krönikör.

Jag diskuterade dessa kopplingar ”mellan människor som utger sig för att vara vänster och extremhögern”:

Det är kopplingar som handlar om både likhet i beskrivningen av läget, politiska svar samt organisatoriska och materiella band. Det är en viss miljö där en del äldre människor med bakgrund i 60/70-talets vänster förenats med några yngre skribenter och aktivister. En lika märklig som obehaglig allians. Men inte ny i historien.

Borde det inte vara uppenbart nu?

Vem kan man lita på? – en studie om Brottsförebyggande rådet

En stark och farlig tendens bland politiker, beslutsfattare och makthavare både i Sverige och runt om i världen, är att INTE utgå från forskning och vetenskap. Vi har kunnat se det när det gäller klimatet. Vi har kunnat se det när det gäller skolområdet. Det har också varit allt tydligare i Sverige på senare tid när det gäller förhållningssättet till forskningen om brott och straff.

När det då häromdagen kom en studie som riktar mycket allvarlig kritik mot Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och dess forskning så är den naturligtvis både användbar och uppskattad av de krafter som vill angripa forskningen och torgföra politiska förslag som inte har stöd i forskningen. Direkt när studien kom lämnade också SD in en KU-anmälan mot justitieminister Morgan Johnsson. Studien har skrivits av Stefan Holgersson professor i polisvetenskap i Oslo, Ossian Grahn forskningsassistent vid Linköpings Universitet (LiU) och Malin Wieslander universitetslektor i pedagogik vid LiU. Studien kritiserar BRÅ för Bias (snedvridning/skevhet i problemformulering, data eller resultat) ”främst olika former av otillbörlig påverkan”.

Det framgår av studien att den i huvudsak bygger på intervjuer med 37 personer, varav 35 via telefon. Om dessa sägs:

Ingen intervjumall användes. I stället var intervjuerna ostrukturerade där de intervjuades berättelser styrde hur intervjuerna utvecklades…..Tidsomfånget per intervju varierade från tio minuter till tre timmar….De flesta intervjuer spelades inte in med tanke på att detta skulle kunna hämma villigheten att tala om känsliga ämnen.

Under slutsatser kan man i studien läsa:

Studien pekar på att det inte finns anledning att slentrianmässigt kategorisera Brås studier och yttranden som otillförlitliga…..Det faktum att det finns en betydande risk för bias innebär dock att situationen är problematisk. Det är svårt att veta vilka studier och yttranden från Brå som är vederhäftiga och vilka som bör betraktas med försiktighet.

På LiU:s hemsida säger Malin Wieslander:

Vilka studier som kan vara vinklade och vad som är politiskt känsligt framkommer inte i studien.

– Vi kan inte säga det, vi riskerar att peka ut våra informanter då. Det politiskt känsliga kan också skifta över tid.

Fast det tror jag nog att man kan. Ett ganska tydligt mål som de skjuter mot är professor Jerzy Sarnecki, kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet och synen på brott och straff. Det framgår då det står att:

Flera som intervjuats har pekat på den starka kopplingen som hela tiden funnits mellan den kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet och Brå.

Kritik mot den inställning som finns bland tongivande kriminologer på denna institution bl.a. vad gäller synen på effekten av straff har inte bara förekommit vid intervjuer med före detta anställda utan även förts fram i media.

Det som här hänvisas till är en debatt som förts i tidskriften Kvartal mellan Sarnecki och Christian Berggren. Som av en händelse är Berggren professor emeritus i industriell organisation vid just samma Linköpings universitet som två av studiens författare. Han anser att det är belagt av forskningen ”att skärpta straff kan vara både bra och lönsamt för samhället och även sänka brottsligheten.”

Den som vill kan gå vidare i detta och läsa denna debatts fyra artiklar i tidskriften Kvartal, där jag personligen tycker att Sarnecki är den mer övertygande. Sarnecki avslutade debatten med Berggren så här:

Att sakligt redogöra för brottsutvecklingen och den evidens som finns när det gäller olika kriminalpolitiska reformer handlar inte om att söka förminska allvaret i brottsutvecklingen. Det är min uppgift som forskare att kommunicera den kunskap som finns på området. Att denna inte stämmer med Berggrens uppfattning från ett ”outsiderperspektiv” kan jag inte göra mycket åt.

Andra reaktioner

Några som direkt reagerat på studien är Felipe Estrada som är prefekt vid kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet Sven-Åke Lindgren, professor emeritus i sociologi vid Göteborgs universitet  och Dan Hedlin är professor i statistik vid Stockholms universitet.

Felipe Estrada säger:

Är det något vi INTE kan anklagas för så är det ju att våra forskare ställer sig bakom de senaste 20-30 årens kriminalpolitiska utveckling. Våra forskare har tvärtemot och först av alla i Sverige kritiserat den repressiva svenska narkotikapolitiken, vi har skrivit om oroande rättssäkerhetsproblem och integritetsbegränsningar samt kritiserat utvecklingen mot hårdare tag för att inte vara effektiv för att minska brottsligheten.

Allt ovanstående just i fri opposition mot de olika justitieministrar vi haft oavsett partibok. Så jag är faktiskt oerhört förvånad över hur lättvindigt en så kallad forskningsrapport kan ta sig friheter att utmåla en hel institutions forskning som ideologisk.

Sven-Åke Lindgren upprörs över ”felaktigheter och insinuationer” och talet om ”anknytning till det socialdemokratiska partiet”. Han undrar: ”Har Holgersson m.fl.  undersökt rådsmedlemmarnas politiska preferenser och tillhörighet?”

Dan Hedlin som medverkar i rapporten känner inte igen kritiken i rapporten och anser även att han blivit felciterad: ”Jag tycker att de har skrivit fel helt enkelt på det enda stället jag förekommer med citat.”

Att förhålla sig

Jag är varken forskare eller kriminolog. Men nog tycker jag att det verkar finnas en hel del som gör att vi inte ska ta emot denna studie på ett okritiskt sätt. Tyvärr tycker jag att våra etablerade medier gör detta. Till och med i Dagens ETC 18 december står det att det ”fastslås” att Brå har ”anpassat forskningsrapporter”. Tillsvidare tycker jag inte vi kan anse att något är fastslaget.

Yrke, klass och bildning

Idag vill jag bara hänvisa till en insändare i eFolket av min vän Peter Widén. Den handlar om ett inte ovanligt fenomen, detta att människor som uppfattar sig själva som bildade utgår från att bildning inte kan finnas i arbetarklassen. Läs den genom att klicka på länken:

Om arbetarförakt

”En rejäl slant”, sa Löfven

Regeringen vill förändra utjämningssystemet till Sveriges kommuner och landsting. Statsminister Stefan Löfven lanserade ett förslag om detta vid sitt sommartal i Björneborg, Värmland. Förändringen handlar om att förändra det nuvarande kostnadsutjämningssystemet (ibland kallat Robin Hood-skatten) och öka omfördelningen mellan kommuner och landsting. Omfördelningen mellan kommunerna ökar med förslaget från 9,7 miljarder kronor till 11,5 miljarder kronor. För landstingen ökar det från 2,2 miljarder kronor till 3 miljarder kronor. Enligt förslaget ska man nu ta större hänsyn till faktorer som gles bebyggelse, kort utbildningsbakgrund, låg inkomst och ohälsa.

Förslaget ska alltså baxas igenom tillsammans med regeringens samarbetspartners L och C. Så det återstår att se ifall det blir av. Centerns ledning tycks vara för. Annars lyser egenintresset igenom i de borgerliga kommentarerna, där Stockholmspolitiker ogillar förslaget medan även borgerliga företrädare för kommuner ute i landet ställer sig positiva.

Det är alltså ytterligare 1,8 miljarder kronor som ska omfördelas mellan kommunerna, enligt förslaget. Löfven kallade det för ”en rejäl slant”. Det beror ju på hur man ser på saken. Naturligtvis kan mycket göras för att anställa fler inom till exempel äldreomsorgen med 1,8 miljarder. Men om man ser till hela landet och de alltmer ökande problemen för kommunerna att få pengarna att räcka till, så är det knappast en rejäl slant. Vilket också många lokalpolitiker påpekat.

Som jag skrev i en blogg från början av juli så krävs det 90 miljarder fram till år 2026 för att upprätthålla den nuvarande nivån på välfärden. Detta enligt Finansdepartementets uträkningar.

Att kommunerna generellt behöver mer pengar, erkänns även av moderaterna. Så här säger till exempel deras ekonomisk-politiska talesperson Svantesson när hon kritiserar Löfvens förslag:

Att kommuner behöver mer pengar generellt är jag den första att skriva under på. Då krävs det tuffa prioriteringar men det krävs också en tillväxtpolitik, alltså hur kakan ska växa så att vi har mer att fördela.

Det är ett intressant yttrande. För vad säger egentligen Svantesson? Jo, kommunerna måste (fortsätta att) ”prioritera” det vill säga skära ned på olika verksamheter. Och om inte kakan växer så går det inte att fördela annorlunda. Men naturligtvis går det – och har alltid gått – att fördela ”kakan” olika helt oberoende av om den växer eller inte. Men dessutom är det ju inte så att kakan, till exempel mätt i BNP, har slutat växa. Däremot fördelas den alltmer ojämlikt, trots detta.

För att påverka den ojämlika fördelningen av resurser mellan människor och mellan olika delar av landet (och inom städerna mellan olika stadsdelar skulle jag tillägga) räcker de 1,8 miljarderna inte långt. Istället för en ganska begränsad ökning av omfördelningen mellan kommunerna krävs det att staten tillför pengar, mycket pengar, till kommunerna. I min tidigare blogg om detta nämnde jag några olika sätt för att lösa detta. Alltså hur staten ska få fram dessa resurser:

  1. Att sluta avbetala den (i internationell jämförelse) inte alls stora statsskulden. Den offentliga sektorn har inte bara skulder utan också tillgångar och faktiskt ett nettoöverskott på minst 1300 miljarder.
  2. Att staten helt enkelt lånar pengarna, nu när räntan är så låg.

Dessa åtgärder vore en rimlig ekonomisk politik, tror jag. Däremot skulle de inte innebära någon som helst omfördelning från dem som varit vinnare på de senaste årens gigantiska skattesänkningar som jobbskatteavdraget, avskaffad förmögenhetsskatt (2007) och avskaffad statlig fastighetsskatt (2008). Skattesänkningar som framförallt gynnat de rikaste. Framförallt är det kapitalinkomsternas andel av välståndet som ökat enormt. År 1995 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 65 miljarder. År 2005 hade de ökat till 150 miljarder. 2015 var de drygt 340 miljarder. Av dessa 340 miljarder var det de tio procent rikaste i befolkningen som tog hand om 290 miljarder.

Mitt tredje och sista alternativa förslag när det gäller att tillföra kommuner och landsting pengar och utjämna orättvisor mellan olika delar av landet handlar därför om att beskatta kapitalet och att göra precis tvärtom som januari-uppgörelsen när det gäller skattesänkningar för höginkomsttagare.

%d bloggare gillar detta: