Yrke, klass och bildning

Idag vill jag bara hänvisa till en insändare i eFolket av min vän Peter Widén. Den handlar om ett inte ovanligt fenomen, detta att människor som uppfattar sig själva som bildade utgår från att bildning inte kan finnas i arbetarklassen. Läs den genom att klicka på länken:

Om arbetarförakt

”En rejäl slant”, sa Löfven

Regeringen vill förändra utjämningssystemet till Sveriges kommuner och landsting. Statsminister Stefan Löfven lanserade ett förslag om detta vid sitt sommartal i Björneborg, Värmland. Förändringen handlar om att förändra det nuvarande kostnadsutjämningssystemet (ibland kallat Robin Hood-skatten) och öka omfördelningen mellan kommuner och landsting. Omfördelningen mellan kommunerna ökar med förslaget från 9,7 miljarder kronor till 11,5 miljarder kronor. För landstingen ökar det från 2,2 miljarder kronor till 3 miljarder kronor. Enligt förslaget ska man nu ta större hänsyn till faktorer som gles bebyggelse, kort utbildningsbakgrund, låg inkomst och ohälsa.

Förslaget ska alltså baxas igenom tillsammans med regeringens samarbetspartners L och C. Så det återstår att se ifall det blir av. Centerns ledning tycks vara för. Annars lyser egenintresset igenom i de borgerliga kommentarerna, där Stockholmspolitiker ogillar förslaget medan även borgerliga företrädare för kommuner ute i landet ställer sig positiva.

Det är alltså ytterligare 1,8 miljarder kronor som ska omfördelas mellan kommunerna, enligt förslaget. Löfven kallade det för ”en rejäl slant”. Det beror ju på hur man ser på saken. Naturligtvis kan mycket göras för att anställa fler inom till exempel äldreomsorgen med 1,8 miljarder. Men om man ser till hela landet och de alltmer ökande problemen för kommunerna att få pengarna att räcka till, så är det knappast en rejäl slant. Vilket också många lokalpolitiker påpekat.

Som jag skrev i en blogg från början av juli så krävs det 90 miljarder fram till år 2026 för att upprätthålla den nuvarande nivån på välfärden. Detta enligt Finansdepartementets uträkningar.

Att kommunerna generellt behöver mer pengar, erkänns även av moderaterna. Så här säger till exempel deras ekonomisk-politiska talesperson Svantesson när hon kritiserar Löfvens förslag:

Att kommuner behöver mer pengar generellt är jag den första att skriva under på. Då krävs det tuffa prioriteringar men det krävs också en tillväxtpolitik, alltså hur kakan ska växa så att vi har mer att fördela.

Det är ett intressant yttrande. För vad säger egentligen Svantesson? Jo, kommunerna måste (fortsätta att) ”prioritera” det vill säga skära ned på olika verksamheter. Och om inte kakan växer så går det inte att fördela annorlunda. Men naturligtvis går det – och har alltid gått – att fördela ”kakan” olika helt oberoende av om den växer eller inte. Men dessutom är det ju inte så att kakan, till exempel mätt i BNP, har slutat växa. Däremot fördelas den alltmer ojämlikt, trots detta.

För att påverka den ojämlika fördelningen av resurser mellan människor och mellan olika delar av landet (och inom städerna mellan olika stadsdelar skulle jag tillägga) räcker de 1,8 miljarderna inte långt. Istället för en ganska begränsad ökning av omfördelningen mellan kommunerna krävs det att staten tillför pengar, mycket pengar, till kommunerna. I min tidigare blogg om detta nämnde jag några olika sätt för att lösa detta. Alltså hur staten ska få fram dessa resurser:

  1. Att sluta avbetala den (i internationell jämförelse) inte alls stora statsskulden. Den offentliga sektorn har inte bara skulder utan också tillgångar och faktiskt ett nettoöverskott på minst 1300 miljarder.
  2. Att staten helt enkelt lånar pengarna, nu när räntan är så låg.

Dessa åtgärder vore en rimlig ekonomisk politik, tror jag. Däremot skulle de inte innebära någon som helst omfördelning från dem som varit vinnare på de senaste årens gigantiska skattesänkningar som jobbskatteavdraget, avskaffad förmögenhetsskatt (2007) och avskaffad statlig fastighetsskatt (2008). Skattesänkningar som framförallt gynnat de rikaste. Framförallt är det kapitalinkomsternas andel av välståndet som ökat enormt. År 1995 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 65 miljarder. År 2005 hade de ökat till 150 miljarder. 2015 var de drygt 340 miljarder. Av dessa 340 miljarder var det de tio procent rikaste i befolkningen som tog hand om 290 miljarder.

Mitt tredje och sista alternativa förslag när det gäller att tillföra kommuner och landsting pengar och utjämna orättvisor mellan olika delar av landet handlar därför om att beskatta kapitalet och att göra precis tvärtom som januari-uppgörelsen när det gäller skattesänkningar för höginkomsttagare.

Lyssna till en liberal f.d. utrikesminister innan ni skickar svensk militär till Persiska viken.

Jag citerade igår en svensk f.d. utrikesminister och kärnvapenkontrollant inom Internationella atomenergiorganet IAEA. Han skrev på European leadership network en artikel om krigshotet i Persiska viken. Det är en viktig artikel. Skriven av en mycket saklig och kunnig person. Den säger saker som man skulle önska sig att krigsivrarna i de borgerliga partierna såväl som vår socialdemokatiska försvarsminister ville lyssna till.

Hans Blix varnar för ett militärt anfall på Iran från USA.

Han förklarar att det är USA som bryter mot FN-lagar. Han förklarar hur och på vilket sätt.

Han jämför omvärldens reaktioner med reaktionerna på Ryssland agerande i Ukraina.

Han visar hur USA använder sin ekonomiska makt för att bedriva denna aggression.

Han visar att det inte är Iran som hotar USA utan tvärtom.

Han visar på hyckleriet i talet om de bristande mänskliga rättigheterna som ett skäl till att angripa just Iran.

Han talar om möjligheten att lösa konflikten utan våld och en hel del annat.

Stilen i artikeln som är skriven på engelska är inte så lättsam. Den har nog inte heller blivit lättsammare i min översättning. Men den är väl värd att ta sig igenom. Gör det:

En regelstyrd eller en USA-styrd internationell ordning för Iran?

Det finns för närvarande en risk för ett fullskaligt amerikanskt militärt angrepp mot Iran. Det får medierna och allmänheten att glömma att ytterligare ett USA-angrepp redan har genomförts – på säkerhetsrådets och FN: s stadga. Både media och regeringar uppger rutinmässigt att USA har ”dragit sig tillbaka” från ”avtalet” om det iranska kärnenergiprogrammet, den gemensamma omfattande handlingsplanen (JCPOA). Detta är vilseledande. USA ”drog sig tillbaka” från Parisavtalet om klimatförändringar i enlighet med en klausul som uttryckligen möjliggjorde sitt tillbakadragande. Detta beklagades av hela världen, men det var ändå lagligt. Kina, Frankrike, Tyskland, Ryssland, Storbritannien, USA och Iran undertecknade emellertid inte ett ”avtal” som innehåller en återkallningsklausul. De undertecknade inget dokument alls. Snarare, efter några tio års förhandlingar, kom de fram till en gemensam detaljerad handlingsplan som förutsåg en viktig nedskalning och inspektion från IAEA av Irans kärnkraftsprogram och avskaffande av ekonomiska sanktioner mot Iran.

Naturligtvis kunde sju medlemmar av FN inte upphäva de sanktioner som beslutats av FN: s säkerhetsråd, som binder alla FN-medlemmar. Vad de kunde göra – och gjorde – var att lägga sin plan inför säkerhetsrådet för övervägande, godkännande och beslut som skulle vara bindande för alla FN-medlemmar, inklusive dem själva. De obligatoriska bestämmelserna om upphävande av FN-sanktioner är som en lag. De innehåller inga linjer som låter någon ”dra sig tillbaka”, men rekommenderar utarbetade förfaranden för hantering av klagomål. Den amerikanska regeringen använde sig inte av dessa förfaranden utan införde omfattande sanktioner ensidigt. Med andra ord, de ”drog sig inte” från ett avtal; de bröt mot ett säkerhetsrådsbeslut som var juridiskt bindande. Inte bara det, de uppmanade alla andra FN-medlemmar att ansluta sig till dem för att bryta mot beslutet de var tvungna att respektera (enligt regel 25 i FN: s stadga) och gjorde det klart att de var redo att använda sitt eget finansiella system för att straffa företag som gjorde affärer med Iran, företag som förlitade sig på säkerhetsrådets beslut och JCPOA för att upphäva sanktionerna. Vad vi har bevittnat är i själva verket Washington som påstår sig ersätta FN: s säkerhetsråd. Och vad är världens reaktion?

 

Mot bakgrund av Rysslands insatser i Ukraina har det varit mycket prat i Europa och USA om behovet av att respektera den ”regelbaserade internationella ordningen”, inklusive utan tvekan FN: s stadga. Den amerikanska regeringen, en av huvudarkitekterna för denna ordning, är nu uppenbarligen direkt engagerad i att undergräva den. De flesta regeringar – inklusive Kina, Ryssland och Europeiska unionen – har upplevt detta chockerande och har inte gått med i återinförandet av olagligt införda sanktioner. En finansiell mekanism som skapats av europeiska regeringar visar deras goda vilja att skydda fortsatt handel med Iran, men sådan är USA: s makt inom global finansiering att det till stor del inte är möjligt att skydda privata företag som vill fortsätta affärer med Iran men inte vågar av rädsla för USA: s ekonomiska straff.

Europeiska och andra regeringar har vädjat diplomatiskt till USA att ändra kurs, men det har varit förgäves. De har också vänt sig till Iran och uppmanat till övervägande av eventuella eftergifter till USA och för att be dem fortsätta att respektera JCPOA:s säkerhetsrådsmandat, trots dess berövande av avsedda fördelar. Vissa europeiska regeringar verkar verkligen hota Iran med återinförande av sanktioner om Iran skulle avvika det minsta – till exempel genom att överskrida den angivna maximala lagrade mängden på 300 kg lågberikat uran – från JCPOA, som USA redan nästan helt har förstört.

Det är sant att Iran inte har något praktiskt behov av att överskrida de fastställda gränserna, men man kan undra hur meningsfullt ett sådant hot är när sanktioner i praktiken redan har införts för företag i Europa genom USA: s åtgärder. Till detta kan läggas den svåra ironin i USA: s ”realpolitik” med Washingtons insisterande på att säkerhetsrådets sanktioner som införts mot Nordkorea ska genomföras ordentligt av alla. Man skulle vilja förstå de verkliga (snarare än olika angivna orsaker) till att den amerikanska regeringen har valt att lamslå Iran genom olagliga sanktioner, och varför de, som i fallet med Irak 2002 och 2003, samlar de militära styrkorna redo att slå till. Vad avser detta tryck att uppnå?

Precis som när det gällde Irak hävdar USA att Iran kan ha för avsikt att utveckla kärnkraft och att JCPOA är otillfredsställande. Även om man inte kan utesluta möjligheten att ett hotat Iran en dag skulle kunna använda sin kärnenergikompetens och sin infrastruktur för att inleda ett vapenprogram, har Iran hittills fullständigt följt handlingsplanen för att avskala sitt kärnenergiprogram och har helt accepterat starkt påträngande IAEA-kontroll. Inte ens den israeliska militären verkar ha varit för en militärinsats mot det nuvarande iranska kärnkraftsprogrammet. Liksom i Irak, kan USA främja påstådd oro för kärnvapen eftersom allmänheten är benägen att godkänna åtgärder mot ytterligare spridning av kärnvapen.

Är Iran, som det påstås av USA, ett hot mot USA eller mot internationell säkerhet, och ett hot som USA anser att det måste stoppa? Det är sant att resultatet av inbördeskriget i Syrien är ganska positivt för Iran och negativt för USA och dess vänner, och att iranska allierade klarar sig bra i Yemen, men detta gör knappast Iran till ett land som lutar åt frontala militära åtgärder mot dess grannar. Snarare, med Israel, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten beväpnade till tänderna och USA som håller en enorm amerikansk flottbas i Bahrein; en enorm flygbas i Qatar; två hangarfartyg i Persiska viken; och amerikanska markstyrkor i Irak, är det Iran som är aktivt hotat av attacker från luften. Attacker för att förstöra iranska kärnkraftsanläggningar kan emellertid vara problematiska med tanke på offentliga internationella reaktioner och möjlig hämnd från Iran mot kärnkraftverk i Abu Dhabi. Attacker på militär, industri och infrastruktur skulle knappast leda till ett dämpat Iran, utan snarare riskera att utvecklas till en stor brand i en tid då president Trump kanske inte vill se USA: s väljare distraheras av ett annat krig i Mellanöstern.

Är USA så oroligt för mänskliga rättigheter och brist på demokrati i Iran? Så genomsyrade av minnen från ockupationen av den amerikanska ambassaden 1980 att den tvingas hota med militära åtgärder för att störta regimen? Inte troligt. Många av oss i väst är inte förtjusta i en auktoritär regim som är en av de mest energiska användarna av dödsstraffet. Men det är svårt att tro att de mänskliga rättigheterna skulle vara ett tvingande skäl för USA att hota eller vidta väpnade åtgärder. När allt kommer omkring, odlar USA ett nära samarbete med Saudiarabien, en stat som till och med har använt ett konsulat som plats för en av sina många avrättningar.

President Trump har upprepade gånger kommit ut och föreslagit att Iran kontaktar honom för att lösa situationen, lösa alla skillnader och låta honom hjälpa Iran att bygga en lysande framtid – även utan regimbyte. Om han var uppriktig – och det finns ingen anledning att tro att han är – är den ställning som han verkar villig att presentera en av en välvillig kejsare från det mäktiga Amerika som erbjuder härskaren i en avlägsen mindre värld att komma framför honom, för att förklara vilka problem det finns och vänta på de mäktiga anvisningarna. Kanske är hans verkliga avsikt att möjliggöra att i en kris hävda att han hade erbjudit generös förlikning och att hans olivgren förkastades.

Till skillnad från några av hans rådgivare vill president Trump förmodligen inte ha en väpnad konflikt. Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Israel kan inte heller vara ivriga till ett oförutsägbart krigs- och regimskifte i Iran. Det skulle vara förståeligt om de oroar sig för att Iran utvidgar sin ekonomiska makt och sitt inflytande snarare än statens militära makt, och om denna spekulation är rätt, kan deras primära ambition vara att hålla tillbaka Irans ekonomiska utveckling så länge som möjligt. I ett sådant scenario skulle medgivanden eller förlikningshandlingar från Iran inte förgöra den nuvarande situationen. Spänning kan vara det som önskas som en grund för sanktioner, vilket leder till dålig ekonomisk utveckling snarare än några specifika politiska förändringar. I ett mer optimistiskt scenario kan emellertid kanske vissa förlikningshandlingar av Iran göra det möjligt för Washington att förklara sig som segrare och återgå till det regelbaserade internationella systemet.

Uppmuntran

Den rörelse som håller på att formas utifrån nästnästa generations rimliga rädsla för miljön tänker jag innehåller krav som utmanar den rådande ordningen.

Så skriver Pia Sandqvist i en kommentar till mitt förra blogginlägg. Kanske har hon rätt. Låt oss hoppas det. Den globala och mäktiga manifestationen för klimatet i fredags är i alla fall oerhört glädjande och uppmuntrande.

1,4 miljoner människor deltog i dessa protester på 2083 platser och i 125 länder.

Se dessa bilder från New York, Köpenhamn, Helsingfors, Milano, Dublin, Berlin, New Dehli, Montreal, Ottawa, Hongkong, Kapstaden, Barcelona, Madrid , Stockholm och Uppsala och gläds (Tack till de vänner som jag fått bilderna från).

Läs sedan om de magsura reaktionerna från de olika representanterna för den svenska högern. Här går det kanske nu också att känna något annat än bara ren ilska över dem. Känslan av att de kanske ganska snart verkligen tillhör historien….

Barcelona

Bryssel

Dublin

Lissabon

Helsingfors

Hongkong

Köpenhamn

Madrid

New York

Milano

Montreal

New Dehli

Nya Zeeland

Stockholm

Uppsala

Kapstaden

Ottawa

 

Berlin

Året 2018 här på bloggen

En vecka in på detta nya år tittar jag på vad jag skrivit om under året här på bloggen. Det ger naturligtvis bara en mycket begränsad bild av vad som hände under året. Jag skriver bara ibland och ofta skriver andra det som behöver sägas bättre eller är snabbare på de ”aktuella ämnena”. Jag skriver ju inte heller bara direkt om händelser utan ibland också om sådant som hänt för länge sedan (historia) eller mer allmänna resonemang som t.ex. om ”socialismen”, en artikel som jag tycker står sig.

Händelser som fått mig att resonera/skriva och undersöka under året har till exempel varit det dödliga våldet och diskussionen om brott och straff.

Ett annat ämne som flera gånger fått igång mig detta år –  bland annat på grund av den kristna högerns framstötar – är bristen på verklig sekularisering i Sverige, stödet till religiösa friskolor och vad vi egentligen menar med religionsfrihet.

Frågan om kärnvapnen och kampen för fred har också fått mig att reagera några gånger. Bland annat mot den svenska journalistkårens flockbeteende.

Naturligtvis skrev jag också om den heta sommaren och klimatfrågan.

Den svenska högerns olika delar tog ännu fler kliv åt höger och började svamla om integrationspolitiken samtidigt som de egentligen syftade till assimilation.

EU-frågan aktualiserades, då vi har val i maj och på grund av en debatt om utträdeskravet.

Det mest lästa inlägget under året var – av någon anledning – en inblick i den svenska överklassen via en extrem opinionsmätning.

Krisen i den svenska akademien skrev jag inte alls om och det kommer jag förmodligen inte heller att göra. Men den här bilden sammanfattar nog vad många av oss minns om detta märkliga sällskap:

Jag tackar de av er som läst och de av er som uppmuntrat mig att fortsätta skriva.

 

Vad menar Busch Thor?

….vi måste komma ifrån den här ängsligheten där man är så osäker på vilka grundläggande värderingar man står för att man låter hela den svenska politiken bli paralyserad av Sverigedemokraternas existens.

 

Så uttryckte sig KD-ledaren Ebba Busch Thor (EBT) till SVT igår i samband med riksdagens öppnande.

Det är ett yttrande som jag funderar över. Yttrandet fälldes tillsammans med att hon uttryckte att ”hon inte är rädd för att ta stöd av SD om det innebär att Alliansen hamnar i en regeringsställning”. För som hon också sa ”Finns det en chans att göra skillnad i en regeringsställning med en alliansregering då bör vi också ta den möjligheten”.

Den ”ängslighet” som EBT kritiserar riktas helt klart mot de borgerliga kompisarna i L och C inom den alltmer krackelerande ”alliansen”. Hon framställer det som att hon och KD är säkra på sina ”grundläggande värderingar”, till skillnad då från ledarna för L och C.

Vilka är då dessa grundläggande värderingar som EBT säger sig vara så trygg i? Ja sanningen är väl att KD under ledning av EBT är det parti som kommit att hamna närmast SD när det gäller värderingar och politisk framtoning. Det sorgliga med detta var att det bidrog till att de vann en hel del nya röster främst från moderaterna men knappt några alls från SD. Men krattat manegen för SD har de gjort.

I användandet av de ”grundläggande värderingarna” har det funnits en uppenbar oförmåga att beskriva SD på ett hederligt eller sanningsenligt sätt. När den förra moderatledaren hösten 2016 yttrade att SD var ett rasistiskt parti gick EBT emot detta. I en intervju på Rapport den 1 september 2016 svarade hon på frågan om SD är ett rasistiskt parti så här: Ser man strikt till deras program så tycker jag inte att man kan göra det påståendet”. Hennes argumentation för detta påstående handlade sedan om att det fanns delar i SD:s program som ”handlar om skattesänkningar eller att arbete ska löna sig”. Till ett sådant yttrande kan man instämma med näringslivsprofilen och f.d. ordföranden för Nobelstiftelsen Marcus Storch. Häromdagen angrep han i DI de växande delar av näringslivet som ger sitt stöd till SD. Han sa bland annat: ”Jag brukar fråga min omgivning hur många som har läst Sverigedemokraternas partiprogram. Det är inte många. Det vore en väldigt nyttig läsning”. Man kan på liknande sätt undra ifall EBT läst SD:s program och skrivningarna om ”nedärvd essens” eller ”lojalitet till den svenska nationen”. Det skulle ändå förvåna mig ifall EBT inte läst SD:s program. Samtidigt blir då slutsatserna desto värre.

Anledningen till att EBT gärna sätter sig i en regering med stöd av SD beror på att hennes grundläggande värderingar inte befinner sig så långt bort från stödpartiet och att makten är viktigast av allt. Men hon är säkert trygg i dessa värderingar.

Några goda råd från polisen

Föreställ er att anhängare till den så kallade islamiska staten (IS, ISIS eller Daesh) skulle ansöka om att få demonstrera i någon av Sveriges större städer. Det är svårt att föreställa sig, jag vet, men försök. Föreställ er då också att de skulle marschera förbi en stor kyrka eller en synagoga samt en stor samlingsplats kring litteratur.

Detta kan ju verka magstarkt nog för de flesta. Men försök nu också föreställa dig att polisen som gett tillstånd till denna marsch för IS-anhängare kommer med goda råd. Goda råd till arrangörerna av IS-marschen som går ut på att ge dem tips om hur de ska kunna genomföra den utan att bli stoppade med hänvisning till lagen om hets mot folkgrupp eller uppmaningar till terror. Hur dessa råd skulle se ut är inte lätt att fantisera om. Men säg att de skulle handla om utseendet på demonstrationen. Tänk dig att polisen skulle uppmana dem att inte komma med IS-flaggor, eller andra symboler som skulle göra att polisen måste ingripa mot deltagarna i marschen.

Ja allt detta verkar ju helt sjukt naturligtvis.

Men vad ska man då säga om den demonstration som den öppet nationalsocialistiska organisationen NMR har fått tillstånd till i Göteborg den 30 september? Den sker samtidigt som Bokmässan där deras kompisar kring en alltför omnämnd tidning deltar trots protester. Den kommer också att passera i närheten av synagogan i Göteborg samma dag som den judiska högtiden Jom kippur.

Och vad ska man säga om det brev (se här bredvid) som polisen i Göteborg skickat till NMR där man ger dem tips om hur de ska kunna genomföra demonstrationen utan att bli lagförda för hets mot folkgrupp? Råden är att NMR inte ska uppträda i uniformer, ”uniformt uppträdande” eller använda symboler som får en att tänka på deras historiska idoler de tyska nationalsocialisterna.

Det polisen säger är ju egentligen att utanpåverket är det väsentliga. Men organisationen NMR är en våldsam terrorgrupp. De är anhängare av en folkmordsideologi som innebär att hets mot folkgrupp är helt grundläggande i allt som de gör. Detta förändras inte på något sätt av att de sätter på sig andra kläder och låter fanorna stanna hemma.

Går det att säga något om allt detta mer än att det är så absurt så att man just saknar ord?

Intressant?

 

Samling i mitten?

       Farliga att leka med

Både Magdalena Andersson i Nyheter24 och Isabella Lövin i Expressen har nu uttryckt önskan om att upplösa ”blockpolitiken” och säga upp samarbetet med Vänsterpartiet. Då jag inte just nu hinner skriva något om det skulle jag istället vilja hänvisa till två bloggartiklar från hösten 2014 som tar upp resonemang om detta med samarbetet i mitten och liknande frågor. Jag läste dem just och tycker att de håller än:

”Eftervalstankar” från 23 september 2014 och ”Kommer en upplösning av blockpolitiken att upplösa sverigedemokraternas inflytande?” från 4 december 2014

 

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokraterna, sd

Aktiebolaget Hansjälv

Jag tänkte skriva en fundering här om något som kanske inte är så viktigt, men som ”skaver” i min skalle. Det är den här annonsen som jag sett i vår lokaltidning (UNT) här i Uppsala ett flertal gånger nu.20170129_113213

Det är alltså en annons för en man som heter Kjell Enhager som ska hålla någon sorts föredrag med ”underhållande och unika berättelser”. För det tar han 530 kr i inträde. Det är alltså inte något man bara slinker in på.

Å andra sidan är det inte lite som mannen ifråga utlovar i annonsen. Han ska visa ”hur man idag, år 2017 kan ta sig an hela livspusslet med arbete, ekonomi, familj och relationer samt få tillvaron att fungera på ett optimalt vis.” Det låter ju löftesrikt, eller hur? Å andra sidan kanske ordet ”optimalt” är viktigt att ta fasta på. Det säger ju inte att pusslandet med livet behöver bli så värst bra. Bara att det ska bli så bra som möjligt. Vilket ju är beroende av från vilken punkt man börjar.

Men fortsättningen lovar ändå betydligt mer. Där står att man ska få reda på ”vägen till ett starkt, lyckligt och framgångsrikt liv”. Och det är ju verkligen inte lite, eller hur? Här lovas inte bara lycka utan dessutom framgång och styrka. Vilken sorts framgång och vilken sorts starkt liv som avses framgår inte. Men jag misstänker att det handlar om materiella framgångar och mycket pengar. Alltså ungefär som för herr Enhager själv som utan att rodna sätter in dyra annonser för ett föredrag som det kostar 530 kronor att lyssna till.

Att Enhagers företag heter ”Jag AB 2.0” känns på något sätt väldigt logiskt.

Som du märker är jag alltså skeptisk till det som Enhager utlovar. Och du som läser den här bloggen kanske inte heller känner dig så övertygad om det saliggörande med denna typ av föredrag. Men kanske hör du däremot till en av de anställda som genom ditt företag tvingats lyssna till detta?  Enligt annonsen är det ju hundratusentals som sägs ha sett den här ”succén från 90-talet”? Själv har jag under mina år som kommunalanställd varit tvungen att under utbildningsdagar lyssna till en hel del sådana här herrar, med stora egon och hopkok på olika recept för framgång i livet och på jobbet.

Att allt går att sälja med mördande reklam är ju en gammal fras. Men när det gäller mer materiella produkter så kan man ju åtminstone få problem med Konsumentverket ifall man inte håller det man lovar. När det gäller stora och svåra frågor som lyckan eller framgången, är det knepigare, tyvärr.

Uppsala

Intressant?

Bloggvinklar på året 2016

Några vinklade vinklar på året som gått utifrån denna blogg:

troll

                       Och troll av olika slag blev fler…

Under året 2016 fortsatte omgrupperingen inom borgerligheten, både i Sverige och internationellt. De högerextrema av olika sorter stärkte sina positioner. Detta har också märkts så mycket i våra medier att de positiva saker som hände nästan blev osynliga. Det förstärktes också av en hel del vindflöjlar bland de intellektuella. Flera av dem som har tillgång till mediernas kultursidor svängde med högerut. Teologen och debattören Heberlein är väl en av dem som mest tydligt personifierar detta. Dessutom har vi sett en hel del märkliga angrepp på vänstern både från dessa personer, från högerfolk, från sådana som själva kallar sig vänster och kanske även från en del som faktiskt är vänster men som har lite svårt att se upp för dåligt sällskap. Alla dessa angrepp har ungefär gått ut på att vänstern sviker klasskampen, en ganska märklig kritik åtminstone när den kommer från folk som normalt sett verkligen ogillar klasskamp när den bedrivs nedifrån. Den ”normala” klasskamp som pågått sedan många år brukar däremot dessa personer vara helt blinda för. Den kamp där borgarklassen och övre mellanskikt flyttat fram sina positioner.

Året började med att ett fantastiskt kollektivt och internationellt journalistarbete ledde fram till de stora avslöjandena om Panamadokumenten. Här fick vi den typen av ammunition som kan visa att omfördelning inte bara är önskvärd och nödvändig utan också möjlig. Till exempel kunde vi lära att de pengar som rika människor smitit undan med utomlands bara under ett år skulle kunnat göra det möjligt att anställa ytterligare 19 000 undersköterskor i äldreomsorgen. Tyvärr släppte de dominerande medierna snabbt uppmärksamheten kring dessa dokument och dess slutsatser.

Bland de positiva saker som hände internationellt under

Bernie Sanders tillsammans med Jonas Sjöstedt.

Bernie Sanders tillsammans med Jonas Sjöstedt.

2016 var de rörelser som utvecklades kring Bernie Sanders presidentvalskampanj i USA och till försvar för Jeremy Corbyn som ledare för det brittiska Labourpartiet. Till positiva saker i Sverige hör de olika omfördelande insatser inom ramen för statsbudgeten som Vänsterpartiet fick igenom i förhandlingar med s och mp-regeringen. Som positivt måste man också räkna att frågan om att ifrågasätta vinst i välfärden inte avförts från dagordningen. Detta gäller trots att vi ännu inte vet vad Reepalus utredningsförslag kan leda till eller om det ens går igenom när det ställs i riksdagen. I september gjorde jag en liten argumentationssamling i vinstfrågan.

Många offentliga diskussioner har på olika sätt handlat om kultur. Det gjorde det till exempel i samband med de övergrepp mot kvinnor som skedde i stor omfattning i den tyska staden Köln. Jag rotade här vidare i dessa frågor. I mars skedde terrordådet i Bryssel. Jag kommenterade samspelet mellan den europeiska högerextremismen och högerislamisterna i deras framgångar med att skapa falska motsättningar. ”Kulturdiskussionen” fortsatte och en konservativ muslimsk miljöpartist gav upphov till den märkliga diskussionen om hälsande, där små frågor blev stora samtidigt som de stora frågorna ”försvann”. Det fortsatte med att allt fler började tala om ”svenska värderingar” men också med att detta fick en del kloka bemötanden. Ordet ”identitetspolitik” fortsatte att användas i debatter även detta år. Tyvärr mer som tillhygge och dimspridare än för att egentligen förklara saker tyckte jag. Jag har skrivit om detta flera gånger.

Närvaron av en högerextrem tidning på bokmässan i september gav upphov till diskussioner om yttrandefriheten. Här fick skriftställaren Jan Myrdal också en del uppmärksamhet på sin fortsatta färd ut i mörkret.

Värdlandsavtalet med Nato röstades igenom i riksdagen den 25 maj. Vi var några som – utan större framgång –  försökte upplysa och sprida debatt om frågan. I mars ordnade en grupp av Nato-motståndare här i Uppsala en debatt om frågan som jag kommenterade på bloggen.

EU-frågan blev också åter mer aktuell genom Brexit. Frågan var kanske inte så enkel nu som 1994. Detta diskuterades också på årets Socialistiskt Forum.

Det fruktansvärda kriget i Syrien fortsatte med oförminskad styrka. Min vän Peter Widén skrev i september en artikel om detta och menade bl.a. att ”De demokratiska krafternas enda chans är ett slut på skjutandet och att kriget mellan olika reaktionära krafter upphör”.

I november vann Donald Trump kampen om presidentposten efter en – även för US-amerikanska förhållanden – ovanligt motbjudande kampanj.

Förutom att det – ur ett vänsterperspektiv – var ett mörkt år på många sätt så känns det dessutom som om ovanligt många betydelsefulla personer inom kultur och politik gick bort. Jag kommenterade Göran Palm och C H Hermansson. När Fidel Castro skulle begravas skrev jag en blogg med funderingar om Kuba och demokratin.

När jag tittar på vad jag skrivit under året 2016 så ser jag en stark slagsida till ”idévärlden” och mindre om rörelser och konkret politik än under andra år. Inte så bra. Men jag tror att det också återspeglar förändrade styrkeförhållanden och tillbakagången för vänstersidan och olika folkliga rörelser.

Exempel på kamp och solidaritet som jag skrivit om har t.ex. varit kampen för att rädda kvar Findus produktion i Bjuv, kampen mot nedskärningar inom vården samlad i det nationella  vårduppropet eller Livsklubben på Orkla Foods i Örebro och deras stöd till de strejkande sydafrikanska arbetarna på Robertson Winery.

Nu blir det ett nytt år….

 

Intressant?

Läs andra bloggar om år 2016

%d bloggare gillar detta: