Lag och ordning?

”Lag och ordning”. Smaka på det begrepp som dessa tre ord formar. Vad tänker du på? Högerpropaganda? Mer repression?

Det är precis som med många andra ord eller begrepp så, att de lever sitt eget liv och får en betydelse som egentligen inte finns i orden. TV-orakel som Mats Knutsson säger till oss att det här begreppet är något som fått allt större betydelse för partierna och för hur vi röstar. Det sägs också att när just det här begreppet dominerar i medier och i den offentliga debatten, så är det mest till fördel för partierna på högerkanten. Det beror i sin tur på att högern lyckats få begreppet i sig att stå för en viss syn på vad som avses med ”lag och ordning”.

Högerns syn på ”lag och ordning” ska jag inte ta upp här. Istället tänkte jag fundera lite kring själva begreppet och ifall vi skulle kunna ha ett annat sätt att se på det.

Om vi börjar med ordet ordning så har det ju en mängd betydelser om vi till exempel tittar på synonymer.se. Då är det nästan lättare ifall vi tar de motsatsord som finns där, som:

Oordning, kaos, oregelbundenhet, slarv eller oskick.

Även om vi människor är väldigt olika när det gäller vårt behov av (eller vår förmåga till) ordning, så tror jag att nästan alla när det gäller samhället inte gillar oordning, slarv eller (ännu mindre) kaos. Vi vill helt enkelt ha en viss ordning när det gäller det gemensamma. Jag tror inte heller att det här är något som skiljer sig mellan människor som uppfattar sig som vänster eller höger.

Men lag då? Är det något som främst högern gillar, men vänstern struntar i? Det beror väl på. Innan demokratins genombrott så var lagen, definitivt och helt och hållet, något som högern gillade och som arbetarklassen och den tidiga arbetarrörelsen drabbades utav. I dagens samhälle ser det rätt annorlunda ut. Och vad människor till höger eller vänster tycker om, eller hur de förhåller sig till, olika lagar beror väl på vilka lagar det handlar om. Välavlönade människor med högeråsikter brukar till exempel inte vara så förtjusta i skattelagstiftningen hur de än gynnas av den.

Men låt oss gå till själva grundlagarna och titta på en av dem, den som kallas regeringsformen som handlar om statsskickets grunder och där vi redan i det första kapitlets första paragraf* kan läsa att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Den andra paragrafen i detta kapitel* innehåller en hel del att fundera över. Där står till exempel att ”det allmänna” ska:

  • ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning”
  • ”verka för social omsorg och trygghet”
  • ”främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer”
  • ”verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden”
  • ”verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara”
  • ”motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person”

Det låter väl väldigt bra, eller hur? Jag skulle tro att de flesta människor och definitivt alla som räknar sig till vänster tycker att detta är bra saker. Däremot har jag svårare att förstå eller tro på att människor som befinner sig till höger verkligen kan tycka att denna grundlag är bra. Dessutom finns det väl minst sagt en hel del brister när det gäller hur dagens samhälle lever upp till lagen.

För inte är väl alla människor i Sverige trygga när det gäller arbete eller bostad? När det gäller högern har jag inte ens uppfattat att de tycker att det är en uppgift för samhället utan att det är individens ensak om den vill sova under tak eller under en bro.

Och med det som vi nu vet om klimatkrisen, vårt ”fotavtryck” i form av uttag av jordens resurser eller den snabba takten i utrotandet av djur och växter (den viktiga biologiska mångfalden) kan vi då säga att vi främjar en hållbar utveckling ”för kommande generationer?

Och är verkligen demokratin ”vägledande inom samhällets alla områden”? Räknas inte företagen eller finanssektorn till samhället? Vilket demokratiskt inflytande har vi där? Och tycker verkligen högern att demokratin ska utvidgas till HELA samhället?

Likaså finns det väl en hel del problem när det gäller att ”alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället” eller när det gäller att motverka olika typer av diskriminering?

Det finns alltså en mycket stor klyfta mellan verkligheten och det som står i denna lag. Men jag skulle verkligen önska att vi kunde förverkliga denna grundlag. Man kanske kan säga att jag önskar att det i detta avseende blev mer av lag (och ordning).

Lag och ordning!

Genomför regeringsformen 1 kapitlet 2§!

————————————————————————————————

*Regeringsform

1 kap. Statsskickets grunder

1§ All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den offentliga makten utövas under lagarna.

2§ Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa. Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer. Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv. Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person. Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Lag (2010:1408).

Val i USA – men hur demokratiskt är systemet egentligen?

Du har knappast missat att det snart är presidentval i USA. Jag tror inte det finns något annat land vars val de svenska medierna ger lika mycket utrymme åt. Det kan ju verka rimligt med tanke på att denna supermakt påverkar resten av världen så mycket.  Ändå stör det mig på minst två sätt. Det ena är att det tar nyhets-utrymme att lyssna till en mängd rent dravel (främst från den sittande presidenten). Ett utrymme som tas från många andra viktiga eller viktigare saker som det borde rapporteras om. Men också för att denna massiva rapportering bidrar till att hålla uppe en stor illusion; den om ”världens största demokrati”.

För bristerna i denna demokrati är så stora och uppenbara att själva  etiketten är mycket tveksam.

Innan jag tar upp mina argument kring bristerna i denna demokrati så vill jag bara nämna att även en garanterat borgerlig och pro-kapitalistisk röst som den brittiska tidskriften The Economist numera riktar kritik mot USA-demokratin. Deras dotterföretag Economist Intelligence Unit mäter tillståndet för demokratin i 167 av världens länder. År 2019 hamnade USA på plats 25 på deras lista som en ”demokrati med anmärkningar”. Personligen tycker jag detta är en alldeles för snäll bedömning (men ändå intressant) så låt mig fortsätta. Det finns en mängd begränsningar av de demokratiska rättigheterna i USA. Jag ska nedan ta upp nägra.

Alla får inte alls rösta

Det är många som inte alls får rösta i USA. Om du inte har en fast adress och är hemlös så får du inte rösta. Enligt bostadsministeriet i USA hade landet i fjol över 560 000 hemlösa. De har alltså ingen rösträtt ens formellt.

Den som sitter i fängelse får heller inte rösta. Totalt sitter omkring 2,3 miljoner människor i fängelse i USA. 40 % av dem är svarta, trots att afroamerikaner bara utgör 6,5% av befolkningen.

Det finns också många hinder för att rösta

För att alls få rösta måste USA-medborgare registrera sig långt i förväg. Ifall man gjort det så gäller det sedan att vara anställd på en arbetsplats där man får ledigt för att få gå och rösta. Valdagen är nämligen inte på en helgdag. Så förutom att ha registrerat sig och fått tillstånd av chefen så måste man dessutom vara i en sådan ekonomisk situation att man har tid och råd att ta ledigt flera timmar för att gå och rösta. För vallokalerna är få och det är ofta långa tidskrävande köer till dem. USA verkar på många sätt inte alls vara ett särskilt modernt land för även poströstning verkar vara ganska krångligt och inte alls något självklart. Ja Trump vill ju också till och med hindra poströstning.

Lågt valdeltagande

Med tanke på dessa begränsningar och svårigheter vad gäller möjligheten att rösta är det inte konstigt att valdeltagandet brukar vara lågt i USA jämfört med till exempel Sverige. Drygt 50 procent av de röstberättigade använde sin rätt vid det förra presidentvalet. Ungefär där brukar det ligga. Men i det nu mycket polariserade landet finns det ändå tecken som tyder på att fler kommer delta denna gång än på mycket länge.

Inte säkert att den som får flest röster vinner

År 2000 vann George W Bush valet trots att Al Gore fick drygt en halv miljon fler röster och 2016 vann Donald Trump trots att Hillary Clinton fick närmare 3 miljoner fler röster. Att det kan bli så beror på att presidenten inte väljs direkt av folket utan indirekt genom systemet med elektorer som utses av partierna på delstatsnivå.

Vilka kan man rösta på? Eller vem kan bli president?

Om man ska bli president i USA får man inte vara en fattiglapp. Men förutom att själv vara rik så måste man ha stöd av andra rika. För varje nytt presidentval blir det allt dyrare att driva kampanj. Jag har inte lyckats hitta några siffror för detta val. Men det förra valet 2016 då Trump vann över Clinton var det enligt Svenska Dagbladet ”det dyraste hittills”:

Aspiranterna beräknas lägga ner totalt närmare 50 miljarder kronor – mer än dubbelt så mycket som presidentvalet 2012 kostade. Utslaget per invånare kostar valet i USA nära fyra gånger mer än det senaste svenska riksdagsvalet.

De penningstarka grupper som står för huvuddelen av bidragen gör naturligtvis inte detta utan att förvänta sig återbäring på pengarna. Eller som historikern Timothy Snyder uttrycker det i sin bok ”Om tyranni”*: ”Den fetaste plånboken bekostar de mest bländande strålkastarna

Det är alltså förutom att vara bristfälligt demokratiskt dessutom ett mycket korrupt system.

Politiskt efterblivet och isolerat

Ytterligare en sak att fundera över är hur det politiska klimatet ser ut i ett land där den sittande presidenten anklagar sin motståndare för att vilja införa ”socialism”. Här är ett citat av Noam Chomsky om detta från en aktuell artikel:

…vi bör komma ihåg att USA är ett mycket isolerat land, kulturellt och intellektuellt. Jag menar, i resten av världen är socialist ett normalt begrepp. Kommunist är ett vanligt ord. Folk kan vara kommunister, kommunistpartiet kan delta i val. Att vara socialist är bara att vara en sorts modern person. Här i USA är socialism en svordom – så att kalla någon för socialist är att säga att de måste vara ett fullständigt monster…

En uppgörelse inom eliten

Trots att det kan finnas och i detta val finns väsentliga skillnader mellan kandidaterna så är det som regel en uppgörelse mellan människor inom den ekonomiska och politiska eliten, landets överklass helt enkelt. Hur detta kan se ut tycker jag syns på den här bilden från 2005. Den är från Trumps bröllopsfest där herr och fru Clinton deltog eftersom Trump hade bidragit med stora summor till Bill Clintons valkampanj.

Därför är det också så som socialdemokraten Bernie Sanders (som försökt att bli presidentkandidat men motats bort av det Demokratiska partiets etablissemang) sa i ett tal 2015:

Oavsett vem som väljs till president kommer den personen inte att kunna ta itu med de enorma problem som arbetande familjer i vårt land möter .

De kommer inte att kunna lyckas därför att makten hos de stora bolagen, makten hos Wall Street, makten hos kampanjdonatorerna är så stor att ingen president ensam kan stå upp mot dem .

Steg mot öppen diktatur och imperialismen

Den nedmontering av den redan inskränkta demokratin och de steg mot öppen diktatur och öppet våldsanvändande som skett under Trump har jag inte tagit upp här. Jag har inte heller här tagit upp USA:s roll som imperialistisk supermakt med ingripanden runt om i världen som definitivt inte befrämjat demokrati eller social rättvisa. När det gäller det sista finns det ju mycket att läsa men jag hänvisar här bara till en artikel i nättidningen eFolket.

Men detta val då?

För en socialist inger inte någon av valkandidaterna någon entusiasm. Det betyder däremot inte att jag är likgiltig inför utgången av valet. Jag hoppas att Trump ska förlora, men jag kommer inte att vara glad och hoppfull ifall Biden vinner. Bara glad att en av de många ledare runtom i världen som ger hopp till nationellt konservativa** och fascister här och på andra platser åtminstone lämnat scenen (om han nu gör det frivilligt?).

—————————————————————————————

*”OM TYRANNI – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet” av Timothy Snyder, Albert Bonniers förlag 2017

**När Uppsala Nya Tidning frågade företrädare för de politiska partierna i staden Uppsala var det bara SD och KD som hoppades på Trump….

Hycklarnas efterkloka afton – men minns deras ord.

Igår kväll plågade jag mig igenom en timme av SVT:s partiledardebatt om corona-krisen. Plågsam därför att den innehöll så mycket hycklande efterklokhet från några av talarna. Vi kunde till exempel höra Busch säga att regeringen med “berått mod” hade tillåtit coronaviruset att spridas i Sverige. Det är starka ord. ”Med berått mod” betyder ”avsiktlig”, ”med flit” eller ”uppsåtlig”. Den som tar till sådana starka ord och dessutom säger sig vara kristen borde tänka på Bibelordet: Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda…” (Matt 7:1-2). Men att granska det egna partiets gärningar tycks inte ligga för Busch. Det finns ju som Sjöstedt påpekade en hel del att kritisera vad gäller hur KD har ansvarat för och skött äldreomsorgen i Stockholms stad.

Var det med ”berått mod” som KD i Stockholms stad bäddade för den situation som där gjorde att äldreomsorgen varken klarade av att skydda brukare eller anställda? Det skedde bland annat genom att man privatiserade sönder äldreomsorgen, prioriterade skattesänkningar och skar ned inom äldreomsorgen med över 165 miljoner kronor under de senaste två åren? En politik som till exempel inneburit att man till och med motsatt sig personalens rätt till arbetskläder och omklädningsrum. När Sjöstedt tog upp denna falskhet från KD:s sida blånekade Busch och sa bara (utan följdfrågor från programledaren) att det ”inte stämde”….(*)

Att minnas för nuet och framtiden

Att de enorma bristerna inom äldreomsorgen är orsaken till de höga dödstalen är idag uppenbart. Det verkar inte några vilja förneka nu. Nästan hälften av de som har dött i covid-19 bodde på äldreboenden, en fjärdedel hade hemtjänst. Men bakom dessa förhållanden ligger nedskärningar och politiska beslut som går tre decennier tillbaka.

Jag (och många andra, men inte tillräckligt många) har skrivit om det förut. I en blogg från 2016 kan du hitta lite siffror och statistik om hur utvecklingen sett ut mellan 1960 och 2005. Likaså i en blogg från 2018 som berättar om att nio av tio kommuner minskade resurserna till äldreomsorgen. Detta år fick äldreomsorgen 20 miljarder ­mindre än vad den skulle ha fått om andelen av totalkostnaden hade legat kvar på samma nivå som för 20 år sedan.

Ett avgörande beslut tycks redan ädelreformen från 1992 ha varit då ansvaret för all långvarig vård och omsorg för de äldre fördes över från landstingen till kommunerna samtidigt som privatiseringarna och nya ekonomitänk (NPM) började breda ut sig. Inom hemtjänsten har det nya ekonomitänket också  slagit hårt. Vid mitten av 80-talet besökte en medarbetare i hemtjänsten i snitt fyra äldre per dag. Vid den senaste uppföljningen 2015 var samma siffra i genomsnitt 11,8.

Med ”berått mod” har både borgerliga och socialdemokratiska regeringar genomfört en nyliberal politik som minskat resurserna och statusen för äldreomsorgen på ett sätt som är en avgörande orsak till den situation vi nu har under pandemin.

Desto viktigare då att lyssna till och minnas vad politiker idag säger om detta.

Jonas Sjöstedt tog på ett förtjänstfullt sätt upp dessa problem och framhöll att stora resurser måste tillföras för att få fler medarbetare, som är utbildade och med trygga anställningar.

Statsminister Löfven instämde i detta och sa:

”Äldreomsorgen behöver få rejält tillskott, behöver rustas upp, med trygga anställningar, med fler kollegor, med mer utbildning….det är en lärdom vi kan dra…”

Låt oss minnas det uttalandet!

Hur var det då på den borgerliga kanten? Där är otydligheten av begripliga skäl mer talande. Men låt oss ändå minnas.

Sabuni från Liberalerna sa:

”Om vi ska skydda de äldre kan man inte inom hemtjänsten ….låta dem möta 16 hemtjänstpersonal på en period av två veckor….”

Vad detta innebär i form av förslag till resurser för att öka antalet anställda, förbättra arbetsvillkor och anställningstrygghet framgick inte. Men låt oss ändå minnas.

Kristerson från Moderaterna sa på en direkt fråga angående bristerna inom äldreomsorgen:

”Jag skulle tro att medarbetarfrågan och rekryteringen är en orsak.” Och: ”Det här måste man i detalj gå igenom i den coronakommission som nu ska tillsättas.”

”Skulle tro” var ordet och ”detaljer” i en utredning känns ju inte speciellt betryggande. I sak lovar Kristersson ingenting trots alla stora ord som han svänger sig med under debatten.

Och KD:s Busch då åter. Vad sa hon? Jo:

”….självklart ska man ha ersättningar så att man har hållbara arbetssituationer och man ska ha mål där man ska ha ner antalet timanställda”.

Inte speciellt tydligt eller konkret det heller. Men låt oss minnas det också.

 

*Apropå Buschs förnekande av det som Sjöstedt tog upp om KD:s agerande i Stockholm såg jag följande klargörande inlägg av Clara Lindblom f.d. äldreborgarråd i Stockholms stad:

Gjorde en liten sakupplysning på Twitter, i all välmening:

Hej Ebba Busch!

I gårdagens partiledardebatt uppfattar jag det som att du i ett svar till Jonas Sjöstedt säger att det inte stämmer att Kristdemokraterna i Stockholm skulle ha motsatt sig krav på arbetskläder och omklädningsrum inom hemtjänsten.

Som vän av ordning och med en förkärlek för att läsa gamla protokoll skulle jag vilja tipsa dig om debatten i vårt kommunfullmäktige den 5 september 2016, som du enkelt hittar på stadens hemsida.

Kristdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna och Centerpartiet reserverade sig mot delar av förslaget, eftersom de tyckte att det var ”onödig detaljstyrning” av den privata hemtjänsten.

Som exempel på onödig detaljstyrning nämner Erik Slottner (KD) uttryckligen ”omklädningsrum”, vilket framgår av stenografernas återgivning av debatten. Ann-Katrin Åslund (L) gick ännu längre och motsatte sig krav på arbetskläder helt och hållet.

Men som du kanske vet är omklädningsrum en grundläggande förutsättning för fungerande basala hygienrutiner och hantering av arbetskläder, eftersom de bara får bäras under arbetspasset. Det framgår också av både Arbetsmiljöverkets och Socialstyrelsens föreskrifter på området.

Sedan kan det vara bra att veta att Jonas faktiskt hade rätt när det gäller timavlönade och nedskärningar i äldreomsorgen i Stockholm. I januari 2020 sänkte äldrenämnden kraven på privata aktörer inom hemtjänsten vad gäller fasta anställningar och de senaste två åren har äldreomsorgen fått besparingskrav på ungefär 170 miljoner kronor.

Men om vi numera håller med varandra om att de basala hygienrutinerna måste fungera i äldreomsorgen, att timanställningarna ska bort och äldreomsorgen få mer resurser istället för besparingskrav, så är ju allt fina fisken.

Trevlig sommar!

Clara Lindblom (V)
F.d. äldreborgarråd i Stockholms stad

Ser ni det nu då?

Jag såg på Aktuellt häromkvällen ett inslag om att SD:s Mattias Karlsson startar en tankesmedja med namnet Oikos. Då skymtar där förbi ett ansikte som får mig att reagera. Jag kollar och det stämmer. Tillsamman med Timbroskribenten Asle Tojo, vd:n för reaktionära tankesmedjan New Direction Naweed Khan och rabbinen Dan Korn sitter också en viss Malcom Kyeyune.

Kanske är denna person inte så intressant i sig själv. Däremot som ett uttryck för fenomen och rörelser i vår tid av starka högernationella vindar. Och jag skrev om honom här på bloggen för nästan precis två år sedan. När jag gjorde det berodde det på att jag förvånades över att medlemmar i Vänsterpartiet men också vänstermänniskor inom andra rörelser både uppskattade och spred hans skriverier. Jag beskrev då i februari 2018 Kyeyunes utveckling så här:

Denne var fram till 2014 med i Ung Vänster men uteslöts för att ha uttryckt gillande för en extrem våldssekt. Därefter har han varit redaktions- och styrelsemedlem i Folket i Bild/Kulturfront. (Någon som börjar se ett mönster?) Kyeyune har samtidigt som han fortsatt att kalla sig kommunist riktat det mesta av sin skriftliga eld mot den existerande vänstern och formulerat problem på samma sätt som SD där fattigpensionärer ställs mot flyktingar. Kyeyune har förutom att publiceras i diverse borgerliga medier också knutits till nya GP som krönikör.

Jag diskuterade dessa kopplingar ”mellan människor som utger sig för att vara vänster och extremhögern”:

Det är kopplingar som handlar om både likhet i beskrivningen av läget, politiska svar samt organisatoriska och materiella band. Det är en viss miljö där en del äldre människor med bakgrund i 60/70-talets vänster förenats med några yngre skribenter och aktivister. En lika märklig som obehaglig allians. Men inte ny i historien.

Borde det inte vara uppenbart nu?

Vem kan man lita på? – en studie om Brottsförebyggande rådet

En stark och farlig tendens bland politiker, beslutsfattare och makthavare både i Sverige och runt om i världen, är att INTE utgå från forskning och vetenskap. Vi har kunnat se det när det gäller klimatet. Vi har kunnat se det när det gäller skolområdet. Det har också varit allt tydligare i Sverige på senare tid när det gäller förhållningssättet till forskningen om brott och straff.

När det då häromdagen kom en studie som riktar mycket allvarlig kritik mot Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och dess forskning så är den naturligtvis både användbar och uppskattad av de krafter som vill angripa forskningen och torgföra politiska förslag som inte har stöd i forskningen. Direkt när studien kom lämnade också SD in en KU-anmälan mot justitieminister Morgan Johnsson. Studien har skrivits av Stefan Holgersson professor i polisvetenskap i Oslo, Ossian Grahn forskningsassistent vid Linköpings Universitet (LiU) och Malin Wieslander universitetslektor i pedagogik vid LiU. Studien kritiserar BRÅ för Bias (snedvridning/skevhet i problemformulering, data eller resultat) ”främst olika former av otillbörlig påverkan”.

Det framgår av studien att den i huvudsak bygger på intervjuer med 37 personer, varav 35 via telefon. Om dessa sägs:

Ingen intervjumall användes. I stället var intervjuerna ostrukturerade där de intervjuades berättelser styrde hur intervjuerna utvecklades…..Tidsomfånget per intervju varierade från tio minuter till tre timmar….De flesta intervjuer spelades inte in med tanke på att detta skulle kunna hämma villigheten att tala om känsliga ämnen.

Under slutsatser kan man i studien läsa:

Studien pekar på att det inte finns anledning att slentrianmässigt kategorisera Brås studier och yttranden som otillförlitliga…..Det faktum att det finns en betydande risk för bias innebär dock att situationen är problematisk. Det är svårt att veta vilka studier och yttranden från Brå som är vederhäftiga och vilka som bör betraktas med försiktighet.

På LiU:s hemsida säger Malin Wieslander:

Vilka studier som kan vara vinklade och vad som är politiskt känsligt framkommer inte i studien.

– Vi kan inte säga det, vi riskerar att peka ut våra informanter då. Det politiskt känsliga kan också skifta över tid.

Fast det tror jag nog att man kan. Ett ganska tydligt mål som de skjuter mot är professor Jerzy Sarnecki, kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet och synen på brott och straff. Det framgår då det står att:

Flera som intervjuats har pekat på den starka kopplingen som hela tiden funnits mellan den kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet och Brå.

Kritik mot den inställning som finns bland tongivande kriminologer på denna institution bl.a. vad gäller synen på effekten av straff har inte bara förekommit vid intervjuer med före detta anställda utan även förts fram i media.

Det som här hänvisas till är en debatt som förts i tidskriften Kvartal mellan Sarnecki och Christian Berggren. Som av en händelse är Berggren professor emeritus i industriell organisation vid just samma Linköpings universitet som två av studiens författare. Han anser att det är belagt av forskningen ”att skärpta straff kan vara både bra och lönsamt för samhället och även sänka brottsligheten.”

Den som vill kan gå vidare i detta och läsa denna debatts fyra artiklar i tidskriften Kvartal, där jag personligen tycker att Sarnecki är den mer övertygande. Sarnecki avslutade debatten med Berggren så här:

Att sakligt redogöra för brottsutvecklingen och den evidens som finns när det gäller olika kriminalpolitiska reformer handlar inte om att söka förminska allvaret i brottsutvecklingen. Det är min uppgift som forskare att kommunicera den kunskap som finns på området. Att denna inte stämmer med Berggrens uppfattning från ett ”outsiderperspektiv” kan jag inte göra mycket åt.

Andra reaktioner

Några som direkt reagerat på studien är Felipe Estrada som är prefekt vid kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet Sven-Åke Lindgren, professor emeritus i sociologi vid Göteborgs universitet  och Dan Hedlin är professor i statistik vid Stockholms universitet.

Felipe Estrada säger:

Är det något vi INTE kan anklagas för så är det ju att våra forskare ställer sig bakom de senaste 20-30 årens kriminalpolitiska utveckling. Våra forskare har tvärtemot och först av alla i Sverige kritiserat den repressiva svenska narkotikapolitiken, vi har skrivit om oroande rättssäkerhetsproblem och integritetsbegränsningar samt kritiserat utvecklingen mot hårdare tag för att inte vara effektiv för att minska brottsligheten.

Allt ovanstående just i fri opposition mot de olika justitieministrar vi haft oavsett partibok. Så jag är faktiskt oerhört förvånad över hur lättvindigt en så kallad forskningsrapport kan ta sig friheter att utmåla en hel institutions forskning som ideologisk.

Sven-Åke Lindgren upprörs över ”felaktigheter och insinuationer” och talet om ”anknytning till det socialdemokratiska partiet”. Han undrar: ”Har Holgersson m.fl.  undersökt rådsmedlemmarnas politiska preferenser och tillhörighet?”

Dan Hedlin som medverkar i rapporten känner inte igen kritiken i rapporten och anser även att han blivit felciterad: ”Jag tycker att de har skrivit fel helt enkelt på det enda stället jag förekommer med citat.”

Att förhålla sig

Jag är varken forskare eller kriminolog. Men nog tycker jag att det verkar finnas en hel del som gör att vi inte ska ta emot denna studie på ett okritiskt sätt. Tyvärr tycker jag att våra etablerade medier gör detta. Till och med i Dagens ETC 18 december står det att det ”fastslås” att Brå har ”anpassat forskningsrapporter”. Tillsvidare tycker jag inte vi kan anse att något är fastslaget.

Yrke, klass och bildning

Idag vill jag bara hänvisa till en insändare i eFolket av min vän Peter Widén. Den handlar om ett inte ovanligt fenomen, detta att människor som uppfattar sig själva som bildade utgår från att bildning inte kan finnas i arbetarklassen. Läs den genom att klicka på länken:

Om arbetarförakt

”En rejäl slant”, sa Löfven

Regeringen vill förändra utjämningssystemet till Sveriges kommuner och landsting. Statsminister Stefan Löfven lanserade ett förslag om detta vid sitt sommartal i Björneborg, Värmland. Förändringen handlar om att förändra det nuvarande kostnadsutjämningssystemet (ibland kallat Robin Hood-skatten) och öka omfördelningen mellan kommuner och landsting. Omfördelningen mellan kommunerna ökar med förslaget från 9,7 miljarder kronor till 11,5 miljarder kronor. För landstingen ökar det från 2,2 miljarder kronor till 3 miljarder kronor. Enligt förslaget ska man nu ta större hänsyn till faktorer som gles bebyggelse, kort utbildningsbakgrund, låg inkomst och ohälsa.

Förslaget ska alltså baxas igenom tillsammans med regeringens samarbetspartners L och C. Så det återstår att se ifall det blir av. Centerns ledning tycks vara för. Annars lyser egenintresset igenom i de borgerliga kommentarerna, där Stockholmspolitiker ogillar förslaget medan även borgerliga företrädare för kommuner ute i landet ställer sig positiva.

Det är alltså ytterligare 1,8 miljarder kronor som ska omfördelas mellan kommunerna, enligt förslaget. Löfven kallade det för ”en rejäl slant”. Det beror ju på hur man ser på saken. Naturligtvis kan mycket göras för att anställa fler inom till exempel äldreomsorgen med 1,8 miljarder. Men om man ser till hela landet och de alltmer ökande problemen för kommunerna att få pengarna att räcka till, så är det knappast en rejäl slant. Vilket också många lokalpolitiker påpekat.

Som jag skrev i en blogg från början av juli så krävs det 90 miljarder fram till år 2026 för att upprätthålla den nuvarande nivån på välfärden. Detta enligt Finansdepartementets uträkningar.

Att kommunerna generellt behöver mer pengar, erkänns även av moderaterna. Så här säger till exempel deras ekonomisk-politiska talesperson Svantesson när hon kritiserar Löfvens förslag:

Att kommuner behöver mer pengar generellt är jag den första att skriva under på. Då krävs det tuffa prioriteringar men det krävs också en tillväxtpolitik, alltså hur kakan ska växa så att vi har mer att fördela.

Det är ett intressant yttrande. För vad säger egentligen Svantesson? Jo, kommunerna måste (fortsätta att) ”prioritera” det vill säga skära ned på olika verksamheter. Och om inte kakan växer så går det inte att fördela annorlunda. Men naturligtvis går det – och har alltid gått – att fördela ”kakan” olika helt oberoende av om den växer eller inte. Men dessutom är det ju inte så att kakan, till exempel mätt i BNP, har slutat växa. Däremot fördelas den alltmer ojämlikt, trots detta.

För att påverka den ojämlika fördelningen av resurser mellan människor och mellan olika delar av landet (och inom städerna mellan olika stadsdelar skulle jag tillägga) räcker de 1,8 miljarderna inte långt. Istället för en ganska begränsad ökning av omfördelningen mellan kommunerna krävs det att staten tillför pengar, mycket pengar, till kommunerna. I min tidigare blogg om detta nämnde jag några olika sätt för att lösa detta. Alltså hur staten ska få fram dessa resurser:

  1. Att sluta avbetala den (i internationell jämförelse) inte alls stora statsskulden. Den offentliga sektorn har inte bara skulder utan också tillgångar och faktiskt ett nettoöverskott på minst 1300 miljarder.
  2. Att staten helt enkelt lånar pengarna, nu när räntan är så låg.

Dessa åtgärder vore en rimlig ekonomisk politik, tror jag. Däremot skulle de inte innebära någon som helst omfördelning från dem som varit vinnare på de senaste årens gigantiska skattesänkningar som jobbskatteavdraget, avskaffad förmögenhetsskatt (2007) och avskaffad statlig fastighetsskatt (2008). Skattesänkningar som framförallt gynnat de rikaste. Framförallt är det kapitalinkomsternas andel av välståndet som ökat enormt. År 1995 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 65 miljarder. År 2005 hade de ökat till 150 miljarder. 2015 var de drygt 340 miljarder. Av dessa 340 miljarder var det de tio procent rikaste i befolkningen som tog hand om 290 miljarder.

Mitt tredje och sista alternativa förslag när det gäller att tillföra kommuner och landsting pengar och utjämna orättvisor mellan olika delar av landet handlar därför om att beskatta kapitalet och att göra precis tvärtom som januari-uppgörelsen när det gäller skattesänkningar för höginkomsttagare.

Lyssna till en liberal f.d. utrikesminister innan ni skickar svensk militär till Persiska viken.

Jag citerade igår en svensk f.d. utrikesminister och kärnvapenkontrollant inom Internationella atomenergiorganet IAEA. Han skrev på European leadership network en artikel om krigshotet i Persiska viken. Det är en viktig artikel. Skriven av en mycket saklig och kunnig person. Den säger saker som man skulle önska sig att krigsivrarna i de borgerliga partierna såväl som vår socialdemokatiska försvarsminister ville lyssna till.

Hans Blix varnar för ett militärt anfall på Iran från USA.

Han förklarar att det är USA som bryter mot FN-lagar. Han förklarar hur och på vilket sätt.

Han jämför omvärldens reaktioner med reaktionerna på Ryssland agerande i Ukraina.

Han visar hur USA använder sin ekonomiska makt för att bedriva denna aggression.

Han visar att det inte är Iran som hotar USA utan tvärtom.

Han visar på hyckleriet i talet om de bristande mänskliga rättigheterna som ett skäl till att angripa just Iran.

Han talar om möjligheten att lösa konflikten utan våld och en hel del annat.

Stilen i artikeln som är skriven på engelska är inte så lättsam. Den har nog inte heller blivit lättsammare i min översättning. Men den är väl värd att ta sig igenom. Gör det:

En regelstyrd eller en USA-styrd internationell ordning för Iran?

Det finns för närvarande en risk för ett fullskaligt amerikanskt militärt angrepp mot Iran. Det får medierna och allmänheten att glömma att ytterligare ett USA-angrepp redan har genomförts – på säkerhetsrådets och FN: s stadga. Både media och regeringar uppger rutinmässigt att USA har ”dragit sig tillbaka” från ”avtalet” om det iranska kärnenergiprogrammet, den gemensamma omfattande handlingsplanen (JCPOA). Detta är vilseledande. USA ”drog sig tillbaka” från Parisavtalet om klimatförändringar i enlighet med en klausul som uttryckligen möjliggjorde sitt tillbakadragande. Detta beklagades av hela världen, men det var ändå lagligt. Kina, Frankrike, Tyskland, Ryssland, Storbritannien, USA och Iran undertecknade emellertid inte ett ”avtal” som innehåller en återkallningsklausul. De undertecknade inget dokument alls. Snarare, efter några tio års förhandlingar, kom de fram till en gemensam detaljerad handlingsplan som förutsåg en viktig nedskalning och inspektion från IAEA av Irans kärnkraftsprogram och avskaffande av ekonomiska sanktioner mot Iran.

Naturligtvis kunde sju medlemmar av FN inte upphäva de sanktioner som beslutats av FN: s säkerhetsråd, som binder alla FN-medlemmar. Vad de kunde göra – och gjorde – var att lägga sin plan inför säkerhetsrådet för övervägande, godkännande och beslut som skulle vara bindande för alla FN-medlemmar, inklusive dem själva. De obligatoriska bestämmelserna om upphävande av FN-sanktioner är som en lag. De innehåller inga linjer som låter någon ”dra sig tillbaka”, men rekommenderar utarbetade förfaranden för hantering av klagomål. Den amerikanska regeringen använde sig inte av dessa förfaranden utan införde omfattande sanktioner ensidigt. Med andra ord, de ”drog sig inte” från ett avtal; de bröt mot ett säkerhetsrådsbeslut som var juridiskt bindande. Inte bara det, de uppmanade alla andra FN-medlemmar att ansluta sig till dem för att bryta mot beslutet de var tvungna att respektera (enligt regel 25 i FN: s stadga) och gjorde det klart att de var redo att använda sitt eget finansiella system för att straffa företag som gjorde affärer med Iran, företag som förlitade sig på säkerhetsrådets beslut och JCPOA för att upphäva sanktionerna. Vad vi har bevittnat är i själva verket Washington som påstår sig ersätta FN: s säkerhetsråd. Och vad är världens reaktion?

 

Mot bakgrund av Rysslands insatser i Ukraina har det varit mycket prat i Europa och USA om behovet av att respektera den ”regelbaserade internationella ordningen”, inklusive utan tvekan FN: s stadga. Den amerikanska regeringen, en av huvudarkitekterna för denna ordning, är nu uppenbarligen direkt engagerad i att undergräva den. De flesta regeringar – inklusive Kina, Ryssland och Europeiska unionen – har upplevt detta chockerande och har inte gått med i återinförandet av olagligt införda sanktioner. En finansiell mekanism som skapats av europeiska regeringar visar deras goda vilja att skydda fortsatt handel med Iran, men sådan är USA: s makt inom global finansiering att det till stor del inte är möjligt att skydda privata företag som vill fortsätta affärer med Iran men inte vågar av rädsla för USA: s ekonomiska straff.

Europeiska och andra regeringar har vädjat diplomatiskt till USA att ändra kurs, men det har varit förgäves. De har också vänt sig till Iran och uppmanat till övervägande av eventuella eftergifter till USA och för att be dem fortsätta att respektera JCPOA:s säkerhetsrådsmandat, trots dess berövande av avsedda fördelar. Vissa europeiska regeringar verkar verkligen hota Iran med återinförande av sanktioner om Iran skulle avvika det minsta – till exempel genom att överskrida den angivna maximala lagrade mängden på 300 kg lågberikat uran – från JCPOA, som USA redan nästan helt har förstört.

Det är sant att Iran inte har något praktiskt behov av att överskrida de fastställda gränserna, men man kan undra hur meningsfullt ett sådant hot är när sanktioner i praktiken redan har införts för företag i Europa genom USA: s åtgärder. Till detta kan läggas den svåra ironin i USA: s ”realpolitik” med Washingtons insisterande på att säkerhetsrådets sanktioner som införts mot Nordkorea ska genomföras ordentligt av alla. Man skulle vilja förstå de verkliga (snarare än olika angivna orsaker) till att den amerikanska regeringen har valt att lamslå Iran genom olagliga sanktioner, och varför de, som i fallet med Irak 2002 och 2003, samlar de militära styrkorna redo att slå till. Vad avser detta tryck att uppnå?

Precis som när det gällde Irak hävdar USA att Iran kan ha för avsikt att utveckla kärnkraft och att JCPOA är otillfredsställande. Även om man inte kan utesluta möjligheten att ett hotat Iran en dag skulle kunna använda sin kärnenergikompetens och sin infrastruktur för att inleda ett vapenprogram, har Iran hittills fullständigt följt handlingsplanen för att avskala sitt kärnenergiprogram och har helt accepterat starkt påträngande IAEA-kontroll. Inte ens den israeliska militären verkar ha varit för en militärinsats mot det nuvarande iranska kärnkraftsprogrammet. Liksom i Irak, kan USA främja påstådd oro för kärnvapen eftersom allmänheten är benägen att godkänna åtgärder mot ytterligare spridning av kärnvapen.

Är Iran, som det påstås av USA, ett hot mot USA eller mot internationell säkerhet, och ett hot som USA anser att det måste stoppa? Det är sant att resultatet av inbördeskriget i Syrien är ganska positivt för Iran och negativt för USA och dess vänner, och att iranska allierade klarar sig bra i Yemen, men detta gör knappast Iran till ett land som lutar åt frontala militära åtgärder mot dess grannar. Snarare, med Israel, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten beväpnade till tänderna och USA som håller en enorm amerikansk flottbas i Bahrein; en enorm flygbas i Qatar; två hangarfartyg i Persiska viken; och amerikanska markstyrkor i Irak, är det Iran som är aktivt hotat av attacker från luften. Attacker för att förstöra iranska kärnkraftsanläggningar kan emellertid vara problematiska med tanke på offentliga internationella reaktioner och möjlig hämnd från Iran mot kärnkraftverk i Abu Dhabi. Attacker på militär, industri och infrastruktur skulle knappast leda till ett dämpat Iran, utan snarare riskera att utvecklas till en stor brand i en tid då president Trump kanske inte vill se USA: s väljare distraheras av ett annat krig i Mellanöstern.

Är USA så oroligt för mänskliga rättigheter och brist på demokrati i Iran? Så genomsyrade av minnen från ockupationen av den amerikanska ambassaden 1980 att den tvingas hota med militära åtgärder för att störta regimen? Inte troligt. Många av oss i väst är inte förtjusta i en auktoritär regim som är en av de mest energiska användarna av dödsstraffet. Men det är svårt att tro att de mänskliga rättigheterna skulle vara ett tvingande skäl för USA att hota eller vidta väpnade åtgärder. När allt kommer omkring, odlar USA ett nära samarbete med Saudiarabien, en stat som till och med har använt ett konsulat som plats för en av sina många avrättningar.

President Trump har upprepade gånger kommit ut och föreslagit att Iran kontaktar honom för att lösa situationen, lösa alla skillnader och låta honom hjälpa Iran att bygga en lysande framtid – även utan regimbyte. Om han var uppriktig – och det finns ingen anledning att tro att han är – är den ställning som han verkar villig att presentera en av en välvillig kejsare från det mäktiga Amerika som erbjuder härskaren i en avlägsen mindre värld att komma framför honom, för att förklara vilka problem det finns och vänta på de mäktiga anvisningarna. Kanske är hans verkliga avsikt att möjliggöra att i en kris hävda att han hade erbjudit generös förlikning och att hans olivgren förkastades.

Till skillnad från några av hans rådgivare vill president Trump förmodligen inte ha en väpnad konflikt. Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Israel kan inte heller vara ivriga till ett oförutsägbart krigs- och regimskifte i Iran. Det skulle vara förståeligt om de oroar sig för att Iran utvidgar sin ekonomiska makt och sitt inflytande snarare än statens militära makt, och om denna spekulation är rätt, kan deras primära ambition vara att hålla tillbaka Irans ekonomiska utveckling så länge som möjligt. I ett sådant scenario skulle medgivanden eller förlikningshandlingar från Iran inte förgöra den nuvarande situationen. Spänning kan vara det som önskas som en grund för sanktioner, vilket leder till dålig ekonomisk utveckling snarare än några specifika politiska förändringar. I ett mer optimistiskt scenario kan emellertid kanske vissa förlikningshandlingar av Iran göra det möjligt för Washington att förklara sig som segrare och återgå till det regelbaserade internationella systemet.

Uppmuntran

Den rörelse som håller på att formas utifrån nästnästa generations rimliga rädsla för miljön tänker jag innehåller krav som utmanar den rådande ordningen.

Så skriver Pia Sandqvist i en kommentar till mitt förra blogginlägg. Kanske har hon rätt. Låt oss hoppas det. Den globala och mäktiga manifestationen för klimatet i fredags är i alla fall oerhört glädjande och uppmuntrande.

1,4 miljoner människor deltog i dessa protester på 2083 platser och i 125 länder.

Se dessa bilder från New York, Köpenhamn, Helsingfors, Milano, Dublin, Berlin, New Dehli, Montreal, Ottawa, Hongkong, Kapstaden, Barcelona, Madrid , Stockholm och Uppsala och gläds (Tack till de vänner som jag fått bilderna från).

Läs sedan om de magsura reaktionerna från de olika representanterna för den svenska högern. Här går det kanske nu också att känna något annat än bara ren ilska över dem. Känslan av att de kanske ganska snart verkligen tillhör historien….

Barcelona

Bryssel

Dublin

Lissabon

Helsingfors

Hongkong

Köpenhamn

Madrid

New York

Milano

Montreal

New Dehli

Nya Zeeland

Stockholm

Uppsala

Kapstaden

Ottawa

 

Berlin

Året 2018 här på bloggen

En vecka in på detta nya år tittar jag på vad jag skrivit om under året här på bloggen. Det ger naturligtvis bara en mycket begränsad bild av vad som hände under året. Jag skriver bara ibland och ofta skriver andra det som behöver sägas bättre eller är snabbare på de ”aktuella ämnena”. Jag skriver ju inte heller bara direkt om händelser utan ibland också om sådant som hänt för länge sedan (historia) eller mer allmänna resonemang som t.ex. om ”socialismen”, en artikel som jag tycker står sig.

Händelser som fått mig att resonera/skriva och undersöka under året har till exempel varit det dödliga våldet och diskussionen om brott och straff.

Ett annat ämne som flera gånger fått igång mig detta år –  bland annat på grund av den kristna högerns framstötar – är bristen på verklig sekularisering i Sverige, stödet till religiösa friskolor och vad vi egentligen menar med religionsfrihet.

Frågan om kärnvapnen och kampen för fred har också fått mig att reagera några gånger. Bland annat mot den svenska journalistkårens flockbeteende.

Naturligtvis skrev jag också om den heta sommaren och klimatfrågan.

Den svenska högerns olika delar tog ännu fler kliv åt höger och började svamla om integrationspolitiken samtidigt som de egentligen syftade till assimilation.

EU-frågan aktualiserades, då vi har val i maj och på grund av en debatt om utträdeskravet.

Det mest lästa inlägget under året var – av någon anledning – en inblick i den svenska överklassen via en extrem opinionsmätning.

Krisen i den svenska akademien skrev jag inte alls om och det kommer jag förmodligen inte heller att göra. Men den här bilden sammanfattar nog vad många av oss minns om detta märkliga sällskap:

Jag tackar de av er som läst och de av er som uppmuntrat mig att fortsätta skriva.

 

%d bloggare gillar detta: